SOU 2003:127
Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling
Till statsrådet Berit Andnor
Genom beslut vid regeringssammanträde den 11 oktober 2001 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet i socialdepartementet Ingela Thalén att tillkalla en delegation med uppdrag att se över och arbeta med frågor om barns rätt till en stimulerande, trygg och säker uppväxtmiljö. (dir. 2001:79)
Delegationen hade i uppdrag att kartlägga vilka skador och olycksfall som drabbar barn och ungdomar samt vilka barn och ungdomar som drabbas med hänsyn till ålder, kön och bostadsform. Delegationen skulle vidare arbeta för att höja medvetenheten om metoder för skadeförebyggande åtgärder samt förbättra samarbetet mellan olika aktörer på nationell och lokal nivå. Det låg också i delegationens uppdrag att lämna förslag till förbättringar när det gäller statistik och annan kunskapsinhämtning samt överväga förändringar av lagstiftningen för att stärka barns och ungdomars skydd och säkerhet. Delegationen skulle vidare finna former för hur barn och ungdomar kan involveras i det lokala förebyggande arbetet för att ta till vara deras synpunkter på hur detta arbete kan bedrivas. Delegationen skulle även utreda vilken myndighet som i framtiden bör ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna och frågorna om barns lek- och utemiljö.
Delegationen har också haft det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungas säkerhet.
Delegationens arbete ska vara slutfört senast den 31 december 2003. I kapitel 1 lämnas en kortfattad redogörelse för utredningsuppdraget samt arbetet med detta. Direktiven till utredningen (dir. 2001:79) redovisas i bilaga 1.
Den 30 november 2001 förordnade statsrådet Ingela Thalén statssekreterare Agneta Karlsson till ordförande i delegationen.
Den 30 november 2001 förordnades som ledamöter i delegationen professor Ragnar Andersson, Karlstads universitet representerande Statens räddningsverk, enhetschef Ingvar Enqvist, Elsäkerhetsverket,
avdelningsdirektör Gudrun Eriksson, Statens folkhälsoinstitut, samhällsvetare Susanne Fahlgren, Banverket, undervisningsråd Anna-Lena Olsson, Statens skolverk (fr.o.m. 2003-03-01 Myndigheten för skolutveckling), enhetschef Jan Sjögren, Konsumentverket, expert Iréne Tallhage Lönn, Boverket och trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall, Vägverket. Den 15 september 2003 förordnades jurist Ulrika Lindmark, Skolverket som ledamot i delegationen.
Den 30 november 2001 förordnades som sakkunniga i delegationen studerande Marcus Bjering, departementssekreterare Gudrun Dahlberg, Justitiedepartementet (fr.o.m. 2003-01-01 Utbildningsdepartementet), departementssekreterare Lars Darin, Näringsdepartementet, studerande Maria Dréme, departementsråd Björn Dufva (t.o.m. 2002-08-01) Miljödepartementet, brandingenjör Thord Eriksson (fr.o.m. 2002-05-07) Svenska Kommunförbundet, departementssekreterare Sören Kindlund, Socialdepartementet, medlemssekreterare Nic Nilsson, IPA-Sweden (Barns rätt till lek), barnombudsman Lena Nyberg, Barnombudsmannen, departementssekreterare Anna Sanell (fr.o.m. 2002-08-01), Miljödepartementet, departementssekreterare Margareta Wiman, Utbildningsdepartementet.
Den 2 maj 2002 förordnades som experter i delegationen professor Pia Björklid, professor Ulf Björnstig, professor Staffan Janson och docent Lucie Laflamme. Den 1 september 2003 anställdes Gun Neuman som juridisk expert i delegationen.
Vidare har delegationen till sig knutit 4 referensgrupper bestående av representanter för barn och ungdom, frivilligorganisationer samt aktörer för områdena barns utemiljö och skaderegistrering.
Som huvudsekreterare i delegationen tjänstgör sedan den 1 november 2001 generalsekreterare Bodil Långberg, som sekreterare sedan den 1 januari 2002 utredare Marie Hasselberg och barnsjuksköterska Kaj Sundström och sedan den 1 februari 2002 utredare Elisabeth Aldenberg. Delegationens assistent på deltid är Kerstin Sahlin.
Delegationen lämnade den 28 februari 2003 delbetänkandet ”Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. Framtida huvudman.” (SOU 2003:19).
Delegationen har gett ut rapporterna ”Sociala skillnader i skaderisker. En rapport om den socioekonomiska fördelningen av skador bland barn och ungdomar i Sverige” (SOU 2002:68), ”Barns skador i Sverige. Barnskadeatlas med frekvenser och trender på nationell, läns- och kommunnivå 1987–2000” (SOU 2002:99), ”Två läsår bland 10–15 åringar i Stockholms län. Inblick i skademönster, skadeomständigheter och skolliv” (SOU 2003:79). Vidare har delegationen
gett ut rapporterna ”Närmiljö och skaderisk bland barn och unga – en kunskapssammanställning” samt i samarbete med Svenska Kommunförbundet ”Bra barnsäkerhet”.
Till betänkandet fogas enskilda särskilda yttranden av Thord Eriksson och Margaretha Wiman.
Delegationen vill uttrycka ett varmt tack till myndigheter, forskargrupper och enskilda personer som på olika sätt bidragit i vårt arbete.
Barnsäkerhetsdelegationen får härmed överlämna sitt slutbetänkande ”Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling” (SOU 2003:127).
Stockholm december 2003
Agneta Karlsson
Ragnar Andersson Iréne Tallhage Lönn
Ingvar Enqvist Anna-Lena Olsson
Gudrun Eriksson Jan Sjögren
Susanne Fahlgren Claes Tingvall
Ulrika Lindmark
/Bodil Långberg
Elisabeth Aldenberg
Marie Hasselberg
Kaj Sundström
Innehåll
Förkortningar..................................................................... 17
Sammanfattning ................................................................ 21
Summary .......................................................................... 47
Författningsförslag ............................................................. 77
1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) .............. 77
2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)............................................................................... 78
3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) .................................................................................. 79
1 Delegationens uppdrag och dess genomförande............. 81
1.1 Delegationens uppdrag ............................................................ 81
1.2 Delegationens arbete ............................................................... 82
2 Barns rätt till säkerhet och utveckling .......................... 89
2.1 Barnkonventionen en plattform för arbetet........................... 89
2.2 Hur har samhällets syn på barn och ungdomar förändrats? ....... 90
2.3 Ett breddat barnsäkerhetsbegrepp .......................................... 92 2.3.1 Skador – ett hot mot barns liv och hälsa ..................... 92 2.3.2 Hur bedöms en skadas allvarlighetsgrad? ................... 93 2.3.3 Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar .............................................................. 95 2.3.4 Vardagens utemiljö är utvecklingsmiljö ...................... 95 2.3.5 Lek, rörelsefrihet och trygghet – nyckelord för utveckling ....................................................................... 96
7
Innehåll SOU 2003:127
3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling.......... 99
3.1 Barnsäkerhetsdelegationens vision..........................................99
3.2 Utgångspunkter för det framtida arbetet .............................100
3.3 Det framtida arbetets innehåll ...............................................102 3.3.1 Samordning av arbetet ger bättre effekt ....................103 3.3.2 Kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad........107 3.3.3 Metodutveckling .........................................................109 3.3.4 Information, opinionsbildning och utbildning .........110
3.4 Angelägna områden och grupper ..........................................111 3.4.1 Hur kan vi minska sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar? .........................................111 3.4.2 Placera den sociala fördelningen av skador på agendan ........................................................................112 3.4.3 Säkerhetsfrämjande arbete bland ungdomar .............112 3.4.4 Skador i olika typer av bostäder och bostadsområden ..........................................................114
3.5 Nya arbetssätt.........................................................................115 3.5.1 Barns och ungas inflytande.........................................115 3.5.2 Varje skada som leder till dödsfall ska utredas..........116
3.6 Områden där det nationella ansvaret bör tydliggöras..........118 3.6.1 Folkhälsoinstitutet bör utveckla det förebyggande arbetet när det gäller idrottsskador ....119 3.6.2 Boverket huvudman för utvecklingsarbete kring säkra och utvecklande utemiljöer för barn och unga..............................................................................120 3.6.3 Räddningsverket huvudman för att förebygga drunkning ....................................................................122 3.6.4 Den framtida huvudmannen får övergripande samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld..................................................................123 3.6.5 Socialstyrelsen huvudman för att förebygga skador till följd av självdestruktiva handlingar..........124
4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? ...... 125
4.1 Förekomst och fördelning av skador i Sverige .....................125
4.2 Skador i ett globalt perspektiv...............................................129
8
Innehåll
4.3 Statistik och andra kunskapskällor ....................................... 129
4.4 Olika datakällor ger olika skademönster .............................. 130
4.5 Olika typer av skador i olika åldrar....................................... 131 4.5.1 Skador som leder till dödsfall..................................... 131 4.5.2 Vägtrafikskador som leder till död ............................ 136 4.5.3 Skador som leder till sjukhusvård.............................. 139 4.5.4 Fallskador som leder till sjukhusvård ........................ 142 4.5.5 Vanliga skador i olika åldrar....................................... 144
4.6 Regionala skillnader i skador................................................. 144
4.7 Sociala skillnader i olika typer av skador .............................. 145 4.7.1 Socioekonomiska skillnader i skaderisker................. 146 4.7.2 Etniska skillnader i skaderisker.................................. 148
5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete ......................................... 151
5.1 Människors värdering av ökad säkerhet bland barn och unga ..................................................................................... 151
5.2 Många sektorer får bära kostnader för skador bland barn och unga.................................................................................. 152 5.2.1 Direkta och indirekta kostnader................................ 153
5.3 Har satsade resurser effekt? .................................................. 157 5.3.1 Kostnadsintäktsanalys ................................................ 157 5.3.2 Kostnadseffektanalys.................................................. 158 5.3.3 Vilka åtgärder är kostnadseffektiva?.......................... 159
5.4 Sammanfattning och områden att utveckla .......................... 159
6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom ................... 163
6.1 Hur kan vi mäta utveckling, trygghet och säkerhet?........... 163
6.2 En god registrering av skador är grunden för det skadeförebyggande arbetet.................................................... 165 6.2.1 Utöka det befintliga nationella informationssystemet om personskador................... 166 6.2.2 Förbättra kvaliteten i patientregistret ....................... 169
9
Innehåll SOU 2003:127
6.2.3 Nationell referensgrupp..............................................170 6.2.4 Periodisk kartläggning och analys av barns- och ungdomars skador.......................................................171
6.3 Statistik om utvecklande miljöer – syfte, ansvar och avnämare .................................................................................172
6.4 Nationella återkommande datainsamlingar hos myndigheter, försäkringsbolag och frivilligorganisationer........174
6.5 Exempel på regionala och lokala datainsamlingar ................186
6.6 Lagstiftning och förordningar angående registrering ..........188
6.7 Områden där kunskap om skador saknas eller är bristfällig .................................................................................191
6.8 Information om farliga produkter.........................................191
7 Bostaden ................................................................. 193
7.1 Vilka skador sker i hemmet?..................................................193
7.2 Att bygga in barnsäkerhet......................................................196
7.3 Barnsäkerhet i äldre bostäder ................................................197
7.4 Information som följer barnens utveckling..........................198
7.5 Akuta förgiftningstillbud.......................................................199 7.5.1 Giftinformationscentralen en viktig aktör för ökad barnsäkerhet .......................................................200 7.5.2 Information till allmänheten ......................................202 7.5.3 Förbättrad information om innehållet i kemiska produkter.....................................................................203
8 Produktsäkerhet ....................................................... 205
9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola................ 209
9.1 Utemiljön i förskola och skola ..............................................210 9.1.1 Utemiljön in i skollagen .............................................210 9.1.2 Kunskap saknas om barns utemiljö i förskolan.........213 9.1.3 Förskolans utemiljö behöver utvecklas .....................215
10
Innehåll
9.2 Arbetsmiljön i skolan ............................................................ 216 9.2.1 Hur många barn och ungdomar skadas i skolan? ..... 217 9.2.2 Översyn av arbetsmiljölagen...................................... 219 9.2.3 Inspektion av elevernas arbetsmiljö i skolan............. 219 9.2.4 Elevskyddsombudens roll måste stärkas ................... 221 9.2.5 Samverkansavtal och skolans arbetsmiljö.................. 224 9.2.6 Rektorsutbildningen bör omfatta kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete ........................................... 227 9.2.7 Arbetsmiljölagen bör också omfatta barn i förskola och fritidshem .............................................. 228 9.2.8 Även barn från förskoleklass till årskurs 6 bör ha skyddsombud.............................................................. 231 9.2.9 Skolans arbetsmiljöarbete i den årliga kvalitetsredovisningen................................................ 232 9.2.10 Arbetsmiljölagen tydliggörs i skollagen.................... 233 9.2.11 Registrering av elevskador i skolan............................ 234 9.2.12 Exempel på metoder för skolans arbetsmiljöarbete ........................................................ 237 9.2.13 Arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete .................................. 238 9.2.14 Vad säger skolans styrdokument ............................... 240 9.2.15 Efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan ............... 241
10 Minderårigas arbetsmiljö ........................................... 245
10.1 Hur många minderåriga skadas i arbete varje år................... 246
10.2 Arbetsgivarens skyldigheter .................................................. 247
10.3 Anmälan om arbetsskada....................................................... 248
10.4 Information till arbetsgivare och arbetstagare ..................... 249
10.5 Minderårigas arbete i jordbruk och skogsbruk .................... 250
10.6 Barnombudsmannen och minderårigas arbetsmiljö............. 252
10.7 Barn och ungdomar ska skyddas från att skadas under arbete ..................................................................................... 253
11
Innehåll SOU 2003:127
11 Trafikmiljön ............................................................. 255
11.1 Barn och unga i trafiken.........................................................255 11.1.1 Hur exponeras barn och unga för trafik? ..................257
11.2 Från trafikseparering till blandtrafikerade gatumiljöer........259
11.3 Barns skolvägar.......................................................................260 11.3.1 Hur tar sig barn till skolan?........................................260 11.3.2 Säkra skolvägar för barn på landsbygd.......................261 11.3.3 Skolskjuts ....................................................................262
11.4 Skolans arbete med trafikfrågor ............................................268 11.4.1 Trafikundervisningens framväxt ................................269 11.4.2 Skolans arbete med trafikfrågor i dag ........................270
11.5 Säkrare cykling........................................................................271 11.5.1 Sverige är ett cyklande land......................................271 11.5.2 Cykeln ger rörelsefrihet ...........................................272 11.5.3 I vilka trafikmiljöer cyklar barn och ungdomar?....273 11.5.4 En genomtänkt planering ökar barns och ungdomars säkra rörelsefrihet .................................275 11.5.5 Cykelskador – orsaker och konsekvenser...................277 11.5.6 Cykelhjälm förebygger huvudskador......................279 11.5.7 Bestämmelse kan öka hjälmanvändningen..............280 11.5.8 Sociala skillnader i skador kan minskas...................283 11.5.9 Samlade internationella erfarenheter av införande av ”cykelhjälmslag”..................................284 11.5.10 Hjälmanvändning hos barn och unga......................286
11.6 Säkrare mopedtrafik ...............................................................290 11.6.1 Trimning av mopeder..................................................291 11.6.2 Mopedskador...............................................................292 11.6.3 Regler som gäller för klass I och klass II moped ......295 11.6.4 Öka en korrekt hjälmanvändning bland alla ungdomar.....................................................................296 11.6.5 Att skjutsa på moped ..................................................296 11.6.6 Förarbevis för moped .................................................297
11.7 Unga bilförare.........................................................................298 11.7.1 Hur många ungdomar tar körkort? ...........................299 11.7.2 Övningskörning i Sverige ...........................................300
12
Innehåll
11.7.3 Vägtrafikskador under övningskörning och bland nyblivna förare ............................................................ 302 11.7.4 Varför är unga förare skadedrabbade?....................... 302 11.7.5 En nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan ................................................. 303 11.7.6 En obligatorisk handledarutbildning......................... 305 11.7.7 Ett obligatoriskt moment för att öka insikten om risker............................................................................ 307
11.8 Barn i bil ................................................................................. 308 11.8.1 En skärpning av lagstiftningen................................... 308 11.8.2 Biltillverkarnas ansvar................................................. 310 11.8.3 Kontinuerlig information........................................... 311 11.8.4 Bilprovningen – en viktig aktör för ökad barnsäkerhet................................................................ 312
12 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter ................................ 313
12.1 Simkunnighet och vattensäkerhet......................................... 313 12.1.1 Drunkningsolyckor och drunkningstillbud ........... 314 12.1.2 Simkunnighet kontra vattensäkerhet...................... 317 12.1.3 Skolan och simundervisningen................................ 318 12.1.4 Utbildning av lärare ................................................. 321 12.1.5 Samarbete skola, simhall och frivilligorganisation .................................................. 322 12.1.6 Kommunens ansvar för obevakade och bevakade friluftsbad ................................................. 322 12.1.7 Många drunkningsolyckor går att förebygga ......... 324 12.1.8 Föräldrars tilltro till barns simkunnighet ............... 324 12.1.9 Simredskap och vattenleksaker ............................... 325 12.1.10 Sektorsansvarig huvudman för frågorna om simkunnighet och vattensäkerhet ........................... 326
12.2 Plats för lek är plats för lärande och utveckling................... 327 12.2.1 Säkerheten på lekplatser ............................................. 327 12.2.2 Nationell drivkraft för att utveckla barns utemiljöer .................................................................... 329
12.3 Idrottsskador bland barn och unga....................................... 331 12.3.1 Idrott och motion bidrar positivt till folkhälsan ...... 331 12.3.2 Idrotts- och motionsvanor......................................... 332 12.3.3 Hur många skadas vid idrott och motion ................. 333
13
Innehåll SOU 2003:127
12.3.4 Vilka typer av skador drabbar barn och ungdomar inom idrotten ..............................................................336 12.3.5 Hur kan skador inom idrotten förebyggas................339 12.3.6 Skolans arbete med att minska idrottsskadorna........344 12.3.7 Riksidrottsförbundet ..................................................345 12.3.8 Ekonomiskt stöd till idrotten ....................................345 12.3.9 Delar av statens stöd till idrotten bör användas till förebyggande arbete mot idrottsskador...............346
12.4 Säkerhet vid musikarrangemang och skaderisker vid höga ljudnivåer........................................................................348 12.4.1 Åtgärdsförslag från Räddningsverket ........................350 12.4.2 Skador på grund av höga ljudnivåer; tinnitus och hyperacusis ..................................................................353 12.4.3 Hur många barn och ungdomar drabbas av tinnitus.........................................................................353 12.4.4 Varför kan man få tinnitus av höga ljudvolymer?.....355 12.4.5 Vad har gjorts tidigare inom området? ......................358 12.4.6 Gällande regelverk vid publikevenemang ..................361 12.4.7 Hur efterlevs lagarna, exempel på tillsynsprojekt.....363 12.4.8 Praktiska exempel för att minska olycksfallskador vid festivaler ....................................365
13 Säkerhet och utveckling i fysisk planering ................... 369
13.1 Öka barns och ungas inflytande ............................................369 13.1.1 Barn och unga kan något som vuxna inte kan...........371
13.2 Länsstyrelsernas roll är att också bevaka barns och ungas intressen .......................................................................373
13.3 Barnkonsekvensanalyser för att sätta fokus på barn och unga ......................................................................................375 13.3.1 Hälsa i miljökonsekvensbeskrivningar ......................377
13.4 Från detaljstyrning till funktionskrav ...................................378 13.4.1 Kunskapsspridning om säkerhet och utveckling i fysisk planering och förvaltning.................................378 13.4.2 Stärkt barnkompetens hos aktörer inom planering, byggande och förvaltning..........................380
14
Innehåll
13.5 Förtätning av bebyggd miljö – vad innebär det för barn och unga?................................................................................ 382 13.5.1 God bebyggd miljö för barn och unga ...................... 384
14 Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador..................................................................... 387
14.1 Problemets utbredning .......................................................... 388
14.2 Skyddande faktorer................................................................ 392
14.3 Hur kan man förebygga självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador bland barn och unga?.................... 392
14.4 Skolan och avsiktliga skador ................................................. 393
14.5 Skolhälsovården och elevers psykiska och sociala ohälsa .... 395
14.6 Stöd till föräldrar.................................................................... 397
14.7 Beredskap hos hälso- och sjukvården ................................... 397
14.8 Samarbete över myndighetsgränserna .................................. 398
14.9 Samhällsinriktade aktiviteter ................................................. 399
15 Metoder för ökad säkerhet och utveckling ................... 401
15.1 Olika ansatser för säkerhetsarbete........................................ 401 15.1.1 ”Bygg in” säkerhet och utveckling i barns och ungdomars miljöer...................................................... 401 15.1.2 När passiva åtgärder inte är möjliga .......................... 402 15.1.3 Åtgärder bör genomföras inom alla samhällsnivåer ............................................................. 403
15.2 Barn och unga ska involveras i arbetet.................................. 403 15.2.1 Bättre beslutsunderlag ................................................ 404 15.2.2 Skolan som en demokratisk aktör i närsamhället ..... 406 15.2.3 Nya arbetssätt ............................................................. 408 15.2.4 På ungdomarnas eget initiativ .................................... 409 15.2.5 Elevers inflytande över miljön i förskola och skola............................................................................. 411 15.2.6 Reflektioner kring barns och ungas inflytande......... 413
15
Innehåll SOU 2003:127
16
16 Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling ................................................................ 415
17 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper................................... 421
17.1 Konferenser ............................................................................421
17.2 Rundabordssamtal..................................................................423
17.3 Kort presentation av delegationens referensgrupper ...........424
17.4 Utåtriktade aktiviteter ...........................................................426
18 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag .. 429
19 Författningskommentar ............................................. 439
19.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) .............439
19.2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166).............................................................................440
19.3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).................................................................................441
Särskilda yttranden .......................................................... 443
Referenser....................................................................... 447
Bilagor
1 Kommittédirektiv...................................................................471
2 Referensgrupper .....................................................................477
Förkortningar
AFS Arbetsmiljöverkets föreskrifter
(före 1 januari 2001 Arbetarskyddsstyrelsen)
AKU Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökningar AML Arbetsmiljölagen AMMOT Föreningen Artister och Musiker mot Tinnitus AV Arbetsmiljöverket BBR Boverkets byggregler BKA Barnkonsekvensanalyser BO Barnombudsmannen BRIS Barnens Rätt I Samhället CEHAPE Children's Environmental Health Action Plan for Europe CIF Centrum för Idrottsforskning DOR Dödsorsaksregistret EHLASS European Home and Leisure Accident Surveillance System EpC Epidemiologiskt centrum (Socialstyrelsen) FN Förenta Nationerna GIC Giftinformationscentralen HKB Hälsokonsekvensbedömningar ICD 10 International Classification of Diseases, version 10 ILO International Labour Organization IPA International Association for the Child’s Right to Play ISA Arbetsmiljöverkets informationssystem för arbetsolyckor KemI Kemikalieinspektionen
17
Förkortningar SOU 2003:127
KOVFS Konsumentverkets författningssamling Lpf 94 Läroplanen för gymnasieskolan och de frivilliga skolformerna Lpfö 98 Läroplan för förskolan Lpo 94 Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmen LSU Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer MCRF Moped- och motorcykelbranschens Riksförbund MKB Miljökonsekvensbeskrivningar NASP Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa NCO Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor NTF Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande NUS Norrlands universitetssjukhus PAR Patientregistret PBL Plan- och bygglagen RF Riksidrottsförbundet RFV Riksförsäkringsverket RMV Rättsmedicinalverket SAMU Stiftelsen Samhällsvetenskapliga Forskningsinstitutet i Uppsala SCB Statistiska centralbyrån SFF Svenska Fotbollsförbundet SIKA Statens institut för kommunikationsanalys SISU Svensk Idrotts Studie- och Utbildningsorganisation SLAO Svenska Liftanläggningars organisation SLS Svenska Livräddningssällskapet SOFI Institutet för social forskning SoS Socialstyrelsen SOSFS Socialstyrelsens författningssamling
18
SOU 2003:127 Förkortningar
19
SOU Statens offentliga utredningar SPES Svenska organisationen för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd SRV Statens räddningsverk STRADA Swedish Traffic Accident Data Acqusition SVEA Sveriges elevråds samarbetsorganisation SWEDAC Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll ULF Undersökning av levnadsförhållanden VITS Vägverkets informationssystem för trafiksäkerhet VTI Väg- och transportforskningsinstitutet VV Vägverket YI Yrkesinspektionen
Sammanfattning
Kap. 1 Delegationens uppdrag och dess genomförande
I betänkandet ”Barnombudsmannen – företrädare för barn och ungdomar” (SOU 1999:65) föreslogs att det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungdomars säkerhet bör förtydligas och överflyttas till någon annan myndighet.
I propositionen 2001/02:96 ”En förstärkt Barnombudsman” som överlämnades till riksdagen februari 2002 föreslogs att som ett led i renodlingen av Barnombudsmannen (BO) ska verksamhetsområdet barnsäkerhet överföras till någon annan myndighet. I propositionen konstaterades även att frågan om barns lek- och utemiljö inte överfördes till BO eller till någon annan myndighet från det dåvarande Barnmiljörådet.
Regeringen hade också uppmärksammat forskningsresultat som pekade på sociala skillnader i barns och ungdomars skaderisker.
Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i oktober 2001 en Barnsäkerhetsdelegation med uppgift att arbeta med frågor som rör barns och ungdomars miljöer med fokus på säkerhet, skadeförebyggande arbete och rätt till lek och rekreation. (S 2001:05)
Delegationen har också haft det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungdomars säkerhet.
Delegationens ledamöter och sekretariat tillsattes under hösten 2001 och utredningen påbörjade sitt arbete januari 2002. Uppdraget skulle i sin helhet vara slutfört den 31 december 2003 med ett delbetänkande om vilken myndighet som i framtiden ska ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna. I februari 2003 överlämnades delbetänkandet ”Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. Framtida huvudman.” (SOU 2003:19).
Vi redovisar härmed, i enlighet med direktiven, slutbetänkandet ”Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling” (SOU 2003:127).
21
Sammanfattning SOU 2003:127
Enligt direktivet skulle delegationen se över och arbeta med frågor om säkerhet och förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö. Enligt samma direktiv skulle delegationen i sitt arbete särskilt uppmärksamma och beakta olika förutsättningar och behov med avseende på barns och ungdomars kön, funktionshinder, etnicitet, socioekonomiska och regionala förhållanden.
Sekretariatet har tagit del av utredningar, rapporter och forskning inom området samt inbjudit forskare och företrädare från olika verksamheter till delegationens sammanträden för att dels bredda den allmänna kunskapen, dels ge information om en specifik verksamhet. Fyra referensgrupper har varit knutna till delegationens arbete för kunskapsinhämtning och reflektioner kring delegationens förslag. Vidare har vi under arbetets gång gjort studiebesök i olika verksamheter samt samrått med myndigheter och organisationer. Vi har också haft ett flertal enskilda samtal med olika verksamhetsföreträdare.
Kap. 2 Barns rätt till säkerhet och utveckling
Genom att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har Sverige åtagit sig ”att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”. Delegationen har i sitt arbete i första hand tagit hänsyn till barnkonventionens fyra huvudprinciper: barnets bästa i främsta rummet (art.3); att alla barn har samma rättigheter och lika värde (art.2); rätt till liv och utveckling (art.6) och rätt att uttrycka sina åsikter (art.12). Vi menar att om hänsyn tas till dessa principer, från vilka övriga artiklar i konventionen ska tolkas, utgör de en värdegrund för arbetet med att skapa säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdomar liksom att involvera barn och ungdomar i detta arbete.
Under senare år har synen på barn successivt förändrats inom forskning, politik och andra områden. Barnkonventionen och ny kunskap om barn och barndom har tillsammans bidragit till att vi gått från att se barn som föremål för vuxnas fostran och åtgärder till att se barn som kompetenta aktörer med egen sakkunskap. I arbetet med barns säkerhet och utveckling är det viktigt att beakta att barn har rätt till beskydd och omsorg samtidigt som de har rätt till delaktighet och medbestämmande.
22
SOU 2003:127 Sammanfattning
Sociologisk forskning kring ungdomar och ungdomskulturer hävdar att ungdomar växer upp i ett alltmer föränderligt samhälle. Det innebär att det inte längre är möjligt för ungdomar att ta över föräldragenerationens kulturer, livsmönster och identiteter. De traditionella norm- och värderingssystemen som tidigare formade människors liv håller på att försvagas. Det kan tyckas som om alla valmöjligheter och en ökad individualisering innebär att alla har samma livschanser, men fortfarande finns stora skillnader i levnadsvillkor mellan ungdomar med olika social bakgrund. Även om sociologisk forskning pekar på dessa tendenser, har naturligtvis föräldrarna fortfarande stor betydelse för hur den enskilda unga människan formar sitt liv. I arbetet med säkra och utvecklande miljöer är det viktigt att utgå från kunskapen om att ungdomar är en heterogen grupp med olika intressen och preferenser.
Barnsäkerhetsdelegationens arbete har främst fokuserat på oavsiktliga skador (olycksfall) men tar också upp självtillfogade skador och skador till följd av våld. Vårt arbete har fokuserat på allvarliga och dödliga skador liksom skador som kan ge långvarigt lidande eller nedsatt funktionsförmåga. Att förebygga alla lindriga skador kan innebära alltför stora begränsningar i barns och ungas vardag.
För våldsrelaterade och självtillfogade skador kan man naturligtvis inte föra samma resonemang utan då är det inte bara skadorna i sig som är viktiga att förhindra, utan också de fenomen som står bakom skadorna exempelvis våld och psykisk ohälsa.
Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar. Säkerhetsarbetet kan öka barns trygghet och möjlighet att leka och röra sig fritt. Men säkerhetsarbetet garanterar inte att miljön är stimulerande och utvecklande. För att skapa utvecklande miljöer krävs en delvis annan ansats. En utvecklande miljö ger möjlighet till lek och rörelsefrihet, där barn och ungdomar tryggt kan ta sig till kamrater, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att de själva känner sig trygga i sin omgivning.
Kap. 3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
Barnsäkerhetsdelegationens vision för det framtida arbetet är att alla barn och ungdomar tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt. Det bör ingå i den framtida huvudmannens uppgifter att följa hur olika aktörer i
23
Sammanfattning SOU 2003:127
samhället, såväl offentliga som privata, bidrar till att förverkliga denna vision.
I dag är det inte bara nationella bestämmelser och strategier som påverkar barns situation och däribland barns säkerhet och utveckling i Sverige, utan även t.ex. beslut som fattas inom EU.
Vi vill framhålla fyra viktiga områden som bör beaktas i det framtida arbetet med barns och ungdomars säkra och utvecklande miljöer:
• Öka barns och ungdomars inflytande i beslut som gäller deras vardag
Vi menar att barns och ungdomars delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya områden och produkter som bör uppmärksammas.
• Kunskapen om skadors sociala bakgrundsfaktorer måste fördjupas
I det moderna barnsäkerhetsarbetet bör både psykosociala, socioekonomiska och fysiska aspekter av barns och ungdomars miljö beaktas. Forskningen visar att det finns tydliga sociala skillnader i risken att skadas. Nu behöver kunskapen om orsakerna till dessa skillnader fördjupas. Skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar bör också uppmärksammas.
• Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar Det är viktigt att se barns och ungdomars utveckling i ett sammanhang. Barn och ungdomar har rätt att växa upp i en miljö där de kan leka och röra sig fritt, anta utmaningar, successivt utöka sin aktionsradie och sin självständighet utan att riskera att dödas eller skadas allvarligt.
• Ungdomar är en bortglömd grupp En stor del av det svenska skadeförebyggande arbetet har fokuserat på de yngre barnen. Det är viktigt att detta arbete vidmakthålls, men också att det förebyggande arbetet för ungdomar intensifieras.
Vi anser att den framtida huvudmannens arbete huvudsakligen bör fokusera följande områden; samordning, kunskapsutveckling, metod-
24
SOU 2003:127 Sammanfattning
utveckling, epidemiologisk kunskap samt vara den samlande kraften i utbildnings-, informations- och kampanjaktiviteter. Vi föreslår att den framtida huvudmannen ges i uppdrag att utreda möjligheterna att bygga upp regionala kunskapscentra. Inom området samordning föreslår vi att den framtida huvudmannen i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Skolverket utreder behovet och möjligheten att behandla frågor som rör säkerhet och utveckling i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola samt ger förslag på hur detta kan integreras i den pedagogiska verksamheten på ett naturligt sätt.
Det finns några områden och grupper som vi tycker är angelägna att uppmärksamma i framtiden. Forskning visar att det finns sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar och vi anser därför att det är angeläget att öka kunskapen om hur sociala skillnader i skador bland barn och ungdomar kan minskas. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen tillsammans med berörda sektorsmyndigheter och forskare bör utveckla metoder för hur sociala skillnader i skador kan minskas. Vi menar att det för det framtida arbetet även är betydelsefullt att följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut denna kunskap till beslutsfattare. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen bör följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut den till politiker och beslutsfattare på alla nivåer.
Mycket av det svenska barnsäkerhetsarbetet har hittills haft fokus på de yngre barnen. Det framtida arbetet bör ha ett särskilt fokus på kunskapsutveckling kring säkerhetsfrämjande arbete riktat till ungdomar. Även utvecklande miljöer för ungdomar är ett viktigt område.
Vi har konstaterat att det saknas kunskap om skademönstret i olika delar av bostadsbeståndet. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen och Räddningsverket i samverkan med Boverket ska initiera och bevaka att analyser av skademönstret i olika typer av bebyggelse och bostadsområden genomförs.
Arbetet med vår ungdomsreferensgrupp har visat på vikten av att involvera ungdomar i arbetet. Det är angeläget att fortsätta utveckla former för barns och ungdomars delaktighet på olika nivåer i samhället. Genom att involvera barn och ungdomar och ta del av deras synpunkter och sakkunskap kan arbetet utvecklas och angelägna områden uppmärksammas.
25
Sammanfattning SOU 2003:127
Varje år avlider i Sverige ca 100 barn under 18 år på grund av olycksfall, våld eller självmord. Omkring hälften av barnen dödas i trafiken, därefter följer avsiktliga självdestruktiva skador, drunkning och bränder. Delegationen menar att det är viktigt att utreda skador med dödlig utgång därför att det kan ge värdefull kunskap för det förebyggande arbetet. Vi föreslår att Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO), Räddningsverket ges i uppdrag att dels utreda dödsfall, där detta inte görs, i vilka barn och ungdomar under 18 år avlidit till följd av olycksfall, självmord eller våld, dels i samarbete med myndigheter som gör egna dödsfallsutredningar årligen sammanställa och publicera dessa.
Barnsäkerhetsdelegationen har identifierat områden där det nationella arbetet behöver förstärkas och där ansvarsfrågan bör tydliggöras. Detta gäller skador idrottsskador, området säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt våld och självdestruktiva handlingar. Efter genomgång av berörda myndigheters styrdokument och verksamhet, kan konstateras att flera av områdena redan i dag ligger inom olika myndigheters arbetsområde.
När det gäller idrottsskador saknas en nationell samordning och metodutveckling av det förebyggande arbetet. Folkhälsoinstitutet ska enligt sin instruktion vara nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet liksom främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador. Vi föreslår därför att Folkhälsoinstitutet ges i uppdrag att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och ungdomar.
I dag saknas ett samlat nationellt ansvar för barns rätt till säkra och utvecklande utemiljöer runt förskolor och skolor, liksom i bostadsområden. Frågorna har i stort sett lämnats obearbetade sedan 1993 då Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen. Därför menar vi att Boverket bör vara en nationell drivkraft för dessa frågor och vi föreslår att verket ges ett övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer med särskild inriktning mot barn och ungdomar.
Frågor om drunkning saknar en nationell huvudman. I dag är det huvudsakligen Svenska Livräddningssällskapet, en frivilligorganisation, som arbetar med frågan på nationell nivå. Vi menar att Räddningsverket är den myndighet som är bäst lämpad att vara huvudman för dessa frågor eftersom myndigheten enligt sitt uppdrag ska arbeta för att minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Enligt den nya Lagen om skydd mot olyckor (2003:778), som
26
SOU 2003:127 Sammanfattning
träder i kraft januari 2004, ska kommunerna utforma lokala handlingsprogram för skydd mot olyckor vilka kräver räddningstjänstinsatser. Här bör frågor om drunkning vara ett naturligt insatsområde och vi föreslår att det införs i Räddningsverkets regleringsbrev ett nationellt sektorsansvar för drunkningsförebyggande insatser med särskild inriktning mot barn och unga.
I arbetet för att öka barns och ungdomars trygghet och säkerhet är det viktigt att uppmärksamma skador till följd av våld. Våldsrelaterade skador bland barn och ungdomar är en mycket angelägen fråga ur ett folkhälsoperspektiv och berör i första hand Folkhälsoinstitutet och Brottsförebyggande rådet. Ingen av dessa myndigheter kan i nuläget arbeta aktivt med frågan och vi föreslår därför att den framtida huvudmannen får ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.
Skador till följd av självdestruktiva handlingar såsom självmordsförsök, självmord och självtillfogade skador har uppmärksammats alltmer eftersom kunskapen om företeelsen ökat. Socialstyrelsens verksamhet omfattar politikområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst som alla på olika sätt berör denna problematik och därför frågorna inom Socialstyrelsens ansvarsområde.
Kap. 4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
Skador är i Sverige, liksom i övriga delar av världen, ett av de stora folkhälsoproblemen. Även om antalet dödsfall till följd av skador, i jämförelse med andra länder, är lågt i Sverige utgör skador fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland barn och ungdomar. Antalet skador ökar med minskande allvarlighetsgrad och kan beskrivas som en pyramid, med de dödliga skadorna i toppen och lindriga skador i botten av pyramiden. Trafiken står för den största andelen skador som leder till dödsfall, men när det gäller skador som leder till sjukhusvård är istället olika typer av fall den vanligaste orsaken till skador.
Skadorna är inte slumpmässigt fördelade mellan olika områden eller mellan olika sociala grupper i Sverige. Det finns tydliga regionala skillnader i risken att skadas och i skademönster. Detta beskrivs närmare i den Barnskadeatlas (SOU 2002:99) som utarbetats på uppdrag av delegationen. Nationella studier visar att det också finns socioekonomiska skillnader i risken att skadas, något som
27
Sammanfattning SOU 2003:127
närmare beskrivs i en av Barnsäkerhetsdelegationens rapporter om sociala skillnader i skaderisker (SOU 2002:68).
Även om pojkar överlag har fler dödsfall till följd av skador än flickor uppvisar fördelningen av orsakerna till dödsfallen ett liknande mönster för flickor och pojkar. Trafiken står för den största andelen dödsfall under hela barn- och ungdomstiden och andelen ökar markant med stigande ålder. Drunkning, kvävning och våld orsakar framför allt dödsfall i de yngre åldrarna. I åldern 13–17 år orsakar skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling en stor andel av dödsfallen för både pojkar och flickor. För flickor står dessa skador för en större andel av dödsfallen än för pojkar, men antalet dödsfall till följd av denna typ av skada är högre för pojkar än för flickor.
När det gäller dödsfall till följd av vägtrafikskador dominerar skador i samband med bilåkning för både pojkar och flickor och i alla åldersgrupper. Det bör dock påpekas att det är få barn som dödas i trafiken i de yngsta åldersgrupperna. För pojkar mellan 13 och 17 år står moped och motorcykelskadorna för en stor del av dödsfallen. Specifikt för flickorna är dödsfall som ryttare i trafiken, dvs. skador tillföljd av transportolycka med ryttare eller person i åkdon draget av djur.
Olika typer av fallskador står för mer än hälften av de skador som lett till sjukhusvård upp till 12 år och knappt hälften för åldersgruppen 13–17 år. Ett tydligt åldersrelaterat mönster framträder när det gäller olika typer av fall. Fall i samma nivå och fall från möbler och i trappor är vanligast bland de yngsta barnen. I åldersgruppen 4–6 år minskar fall från möbler och istället ökar fall från lekredskap på lekplatser. I denna åldersgrupp ökar också antalet fall på skidor, skridskor, inlines etc. Dessa ökar ytterligare i åldern 7–12 år samtidigt som fall från lekredskap minskar. Fall i samma nivå ökar i denna åldersgrupp, något som till stor del kan tillskrivas skador inom idrott (fall vid fotboll, innebandy etc.). Dessa fall ökar sedan ytterligare i den äldsta åldersgruppen.
Kap. 5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
Samhällets ambition att värna människors liv och hälsa kommer till uttryck i såväl lagstiftning som mål- och policydokument. Skadeförebyggande åtgärder motiveras sällan av rena ekonomiska skäl,
28
SOU 2003:127 Sammanfattning
utan av en värdering av nyttan att minska skadorna. Därför är det angeläget att få kunskap om vilka skadeförebyggande åtgärder som uppnår samhällets mål till lägsta kostnad. Sådana kostnadseffektanalyser av skadeförebyggande insatser behöver utvecklas. När det gäller barn och ungdomar kan konstateras att vi behöver öka kunskapen om hur säkerhet värderas – både av vuxna och av barnen själva. Vi behöver också utveckla kunskapen om vilken effekt olika insatser har för barn och ungdomar. Vi kan konstatera att samhället satsar stora resurser på det skadeförebyggande arbetet. Det är därför viktigt att öka kunskapen om hur samhällets prioriteringar främjar barns och ungdomars säkerhet.
Även om inte utgångspunkten för det skadeförebyggande arbetet är att spara pengar, så är det viktigt att konstatera att personskador ofta medför olika slags kostnader över en längre tidsperiod fördelat på olika kostnadsbärare såsom hälso- och sjukvård, socialförsäkringssystem, kommuner och försäkringsbolag. Det finns i dag otillräcklig kunskap om vad skador bland barn och ungdomar kostar samhället och hur de fördelas mellan olika kostnadsbärare.
Kap. 6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Det är viktigt att kunna följa förändringar inom de områden, som man vet kan påverka barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Ett sätt att få kunskap om förändringar över tid, är att följa olika typer av händelser som kan kopplas till säkerhet eller utveckling. Information om hur många skador som sker är ett exempel på detta. Data om miljöns utformning som avstånd till skola och områden för lek och rekreation, vägars trafikintensitet, skol- och förskolemiljöers utformning, lekplatsers och lekredskaps skick osv. ger också kunskap om vilka risker och vilka utvecklingsmöjligheter som miljöerna är förknippade med.
En kontinuerlig kartläggning av skador kan identifiera olika typer av skaderisker, skadornas orsaker och ge en bild av hur skadorna fördelar sig i befolkningen vilket ger underlag för hälsofrämjande och skadeförebyggande arbete. I kapitlet beskrivs i korthet nationella återkommande datainsamlingar som ger kunskapsunderlag för arbetet med barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer.
29
Sammanfattning SOU 2003:127
Delegationen anser att det är viktigt att stärka den detaljerade urvalsbaserade delen i patientregistret. Vi föreslår att den insamling av fördjupade data om personskador från ett urval av sjukhus som i dag uppgår till knappt 6 procent ska utökas till ca 15 procent av Sveriges befolkning. I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vad som orsakat skadan. Fördjupade kunskaper om bakgrundsfaktorerna till de händelser som leder till dödsfall och personskador ger ökade möjligheter till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador. Barnsäkerhetsdelegationen understryker vikten av en långsiktig finansiell lösning för att säkra det system som byggts upp och för att möjliggöra en ytterligare utveckling av ett kraftfullt verktyg för effektiv skadeprevention. Informationen i denna del av patientregistret belyser yttre orsaker till skador och ger en tydligare koppling till skadepreventiva åtgärder och vilka aktörer som ansvarar för dessa.
Vi föreslår att en nationell referensgrupp inrättas som ett stöd för att utveckla det nationella informationssystemet Där ska företrädare ingå som särskilt bevakar att kvaliteten på insamlade data kring barns och ungdomars skador förbättras. Delegationen anser det väsentligt att ta tillvara, sammanställa och regelbundet publicera den information som dödsorsaksintygen ger, vi föreslår att det genomförs en sådan sammanställning och publicering. Detta underlag ger ytterligare kunskap om de händelseförlopp som leder fram till dödsfall bland barn och ungdom och kan bland annat identifiera vem som har ansvar för förebyggande åtgärder.
I dag saknas kunskap om hur, hur mycket och i vilka miljöer barn rör sig, exempelvis var de leker och hur de förflyttar sig. Denna kunskap kan barnen själva delge oss. Likaså är det bara barnet självt som kan berätta om hon eller han känner sig trygg eller inte. Känslan av trygghet har betydelse både för säkerhet och utveckling och kan också kopplas till olika miljöer som trafikmiljön, skolmiljön osv.
Utifrån lagstiftning och nationella mål- och styrdokument ansvarar de olika sektorsmyndigheterna för att ta fram kunskap inom sina respektive områden, bland annat genom statistisk bevakning. Eftersom barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer knappast tas upp i lagstiftning eller nationella mål- och styrdokument, saknas ett tydligt nationellt huvudmannaskap för frågorna. Detta innebär att det saknas en nationell drivkraft för statistisk bevakning och
30
SOU 2003:127 Sammanfattning
systematiskt utvecklingsarbete inom området. Flera förslag i detta betänkande innebär därför att frågorna om barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer förs in i lagstiftning och i nationella mål- och styrdokument för att skapa incitament för utveckling av den statistiska bevakningen.
Kap. 7 Bostaden
Barnsäkerhetsarbetet i Sverige har till stor del fokuserat på små barn och insatser i hemmet, något som visat sig ha en reducerande effekt på antalet skador i hemmiljön. Det finns många exempel på framgångsrika lösningar där man ändrat på miljön eller en produkt för att minska skadehändelserna bland barn i hemmet, exempelvis fönsterspärrar, barnsäkra medicinförpackningar och barnsäkra eluttag.
Bland de yngre barnen sker de flesta skadorna i hemmet och i bostadsområdet. Olika typer av fall är den vanligaste orsaken till skador i bostaden. Skador till följd av skållning och förgiftningar är vanliga bland yngre barn, samt kläm- och skärskador för barn upp till 6 år. Även tandskador har uppmärksammats som en vanlig skada, framför allt bland de yngre barnen.
Bostadsmiljön innehåller olika skaderisker för barn, risker som ändras varefter barnet växer och utvecklas. Som förälder kan det vara svårt att upptäcka farorna i tid. Trovärdig och lättillgänglig information till föräldrar är därför en viktig skadeförebyggande åtgärd. Eftersom det hela tiden kommer nya föräldrar krävs det att informationen sker kontinuerligt.
Boverkets byggregler omfattar säkerhetskrav vid nybyggnad och vid ändring av befintliga byggnader. I vilken utsträckning Boverkets byggregler efterlevs är emellertid oklart. Om en byggnad ändras, ansvarar byggherren för att åtgärderna görs utifrån de krav på barnsäkerhet som finns när ändringen görs. Trots detta sätts nya fönster utan spärranordningar och fönsterbeslag in i bostäder och nya spisar byggs in utan att tippskyddet sätts fast. Vi föreslår därför att Boverket genomför en granskning av hur säkerhetskraven efterföljs.
Huvuddelen av kraven på barnsäkerhet för nybyggnad infördes i bygglagstiftningen 1973 och för ombyggnad 1976. I byggnader som är uppförda före 1973 eller ändrade före 1976 finns oftast inte det skydd mot skador som i dag finns vid nybyggnad eller ändring
31
Sammanfattning SOU 2003:127
av byggnader. Detta innebär bland annat att en stor del av de så kallade miljonprogramområdena inte omfattas av barnsäkerhetskraven enligt Boverkets byggregler. Boverket har kunskap om hur man med olika åtgärder och barnskyddande anordningar kan öka säkerheten i bostaden. Vi föreslår därför att Boverket får i uppdrag att utforma och sprida information om hur barnsäkerheten kan förbättras i äldre byggnader.
Giftinformationscentralens (GIC) huvuduppgift är att informera om risker, symtom och ge behandlingsråd vid akuta förgiftningstillbud både till allmänhet och praktiker. Mer än hälften av de frågor som ställs till Giftinformationscentralen gäller barn under 10 år. Ofta har barnen druckit kemiska produkter eller av misstag ätit mediciner. Tillbuden sker huvudsakligen i hemmiljö. I dag lämnas information om kemiska produkters sammansättning frivilligt in till GIC. Vi föreslår att alla företag som tillverkar och/eller säljer kemiska produkter som kan utgöra en förgiftningsrisk ska vara skyldiga att förse Giftinformationscentralen med uppgifter om produkternas kemiska sammansättning.
Kap. 8 Produkter
Barn och ungdomar kommer ständigt i kontakt med produkter som på olika sätt kan utgöra en risk för skada. I ett globalt perspektiv är utbudet av produkter enormt. Ett allt friare flöde av produkter och tjänster inom EU, där producenterna själva svarar för produktens säkerhet, betyder att frågan om produktsäkerhet för konsumenten bör följas noggrant.
Arbetet med att göra produkter säkra bedrivs genom arbete med olika produktdirektiv på europeisk nivå och standardiseringar både på nationell och internationell nivå. Det är nödvändigt att de regelverk som finns inom området kontinuerligt ses över och förbättras då det ständigt kommer ut nya produkter på marknaden.
Kap. 9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
I dag tillbringar barn den största delen av sin vardag i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola. Utemiljön runt förskolor och skolor har därför stor betydelse för barns utveckling och hälsa. För att stärka kraven på en trygg, säker och stimulerande utemiljö
32
SOU 2003:127 Sammanfattning
föreslår vi att skollagen kompletteras med krav på en ändamålsenlig miljö – såväl inomhus som utomhus.
För förskolebarnen är utemiljön en viktig utvecklingsmiljö. Vi har blivit uppmärksammade på att personalminskningar inom förskolan begränsat möjligheterna att besöka parker och andra grönområden samtidigt som den egna utemiljön inte utvecklats för att erbjuda dessa kvaliteter. Därför föreslår vi att Skolverket ges i uppdrag att granska kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.
Även Myndigheten för skolutveckling bör vara en viktig drivkraft och inspiratör när det gäller utveckling av utemiljön i förskolorna och skolorna. Vi föreslår därför att Myndigheten för skolutveckling prioriterar förskolans utemiljö i sitt utvecklingsarbete. Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) ger i sin nuvarande utformning stöd för att förskolans utemiljö ingår i de båda skolmyndigheternas ansvarsområde och vi menar att förskolornas utemiljö bör uppmärksammas mer offensivt.
År 1990 utvidgades delar av arbetsmiljölagen till att omfatta den som genomgår utbildning och från 1998 omfattas också elever i förskoleklass. Lagen gäller i skolan under skoltid och omfattar ca 1,5 miljoner barn och ungdomar. Delegationens mening är att arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete kan vara ett bra instrument för att förbättra hela miljön i barnomsorg och skola. Flera undersökningar pekar på att efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan är mycket låg när det gäller eleverna. Studier visar att många elever drabbas av skador i skolmiljön. Enligt dessa data drabbas fler barn och ungdomar av skador i skolan (mellan 19 och 30 elever per 1 000) jämfört med hur många vuxna som enligt Arbetsmiljöverket skadas under arbete (ca 6 till 8 arbetsolyckor per 1 000).
Yngre elever skadas huvudsakligen under raster och äldre elever under idrottslektioner. Fler pojkar än flickor skadas. Merparten av skadorna sker utomhus. Skador som uppkommer till följd av kroppskontakt (oavsiktliga eller avsiktliga) exempelvis kollisioner, slag, knuffar, sparkar utgör cirka 30 procent av samtliga elevskador.
Delegationen anser att en översyn av hela arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv omedelbart bör påbörjas. En sådan översyn av arbetsmiljölagen bör då också omfatta barnen i förskola och fritidshem. I avvaktan på en sådan översyn lägger delegationen flera förslag med syfte att förbättra arbetsmiljön i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola.
33
Sammanfattning SOU 2003:127
Vi anser att det är av stor vikt att elever har möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen arbetsmiljö i skolan genom att engageras i arbetsmiljöfrågor. Skolan bör ta tillvara den resurs som elevernas kunskap och medverkan utgör. Arbetsmiljöarbete i skolan är också en förberedelse inför arbetslivet. Eleverna har inte på samma sätt som arbetstagarnas parter möjlighet att påverka sin arbetsmiljö utan behöver extra stöd med detta arbete. Vi föreslår därför att Arbetsmiljöverkets tillsyn av elevernas arbetsmiljö i skolan bör utvecklas och förbättras. Vi menar att en förstärkt tillsyn ökar efterlevnaden av aktuella lagar och förordningar och därmed minskar också antalet elevskador på grund av olycksfall.
I våra kontakter med elevorganisationerna framkom att eleverna ofta saknar kunskap om sina rättigheter att utse elevskyddsombud. Skolverket föreslår i rapporten ”Elevmedverkan i skolans arbetsmiljöarbete genom elevskyddsombud” bland annat att rektor ska ha informationsplikt om elevernas rättighet att utse elevskyddsombud och att Arbetsmiljöverket och Skolverket i samarbete ska utarbeta riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör ansvara för utbildningen. Delegationen är positiv och stödjer dessa förbättringar gällande elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Vi utgår från att Skolverkets förslag genomförs.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att elevskyddsombudens ställning i skolans skyddskommitté ska stärkas. För att öka elevskyddsombudens inflytande och möjligheter att påverka skolans arbetsmiljö föreslår vi att elevskyddsombudens rättigheter också ska innefatta rätten att lägga förslag samt rösta i skyddskommittén.
Vi föreslår att utbildning i arbetsmiljöfrågor måste ingå i den nya statliga rektorsutbildningen, för att på så sätt förbättra arbetsmiljön i skolan både för elever och personal. Vi föreslår också att barn i förskola och fritidshem ska omfattas av arbetsmiljölagen. Utifrån barnets perspektiv är förskola, fritidshem, förskoleklass och skola en helhet och den miljö där de tillbringar större delen av sin vardag. Barn i förskola och fritidshem har samma behov av god arbetsmiljö som äldre barn och vuxna. Vi föreslår att eleverna från förskoleklass till årskurs 6 får rätt att utse elevskyddsombud.
Vi föreslår att Arbetsmiljöverket i samråd med Skolverket ges i uppdrag att överväga hur en rapportering av skolans arbetsmiljöarbete ska utformas och att det i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det tydliggörs att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för hela skolväsendet.
34
SOU 2003:127 Sammanfattning
Delegationen menar för att uppnå ett effektivt skadeförebyggande arbete är det nödvändigt med en kontinuerlig rapportering och registrering på nationell nivå av skador som sker i skolan. Vi föreslår att Arbetsmiljöverket ska samla in, analysera och publicera data om skador som inträffar i förskoleklass och skola på motsvarande sätt som arbetsskador i övrigt.
Kap.10 Minderårigas arbetsmiljö
Trots att det är väl reglerat vad som gäller för minderåriga i arbetslivet inträffar årligen allvarliga skador och dödsfall i samband med ungdomars arbete. Barnsäkerhetsdelegationen menar att nuvarande lagstiftning om minderårigas arbetsmiljö är tillräcklig. Vi föreslår att informationen till de aktörer som har ansvar för minderårigas arbetsmiljövillkor utökas och förbättras för att minska arbetsskadorna bland barn och ungdomar. Det är också viktigt att minderårigas arbetsskador blir anmälda vilket förbättrar underlaget för det skadeförebyggande arbetet. Det krävs ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter, ansvariga myndigheter och skolan för att sprida information om regler för minderårigas arbetsvillkor till arbetsgivare, barn och ungdomar och deras föräldrar.
Kap.11 Trafikmiljön
Vägtrafikskador är den främsta dödsorsaken bland barn och ungdomar. Biltrafiken påverkar barns och ungdomars liv på många sätt. Trafiken innebär ökade möjligheter att transportera sig, men kan också utgöra ett hinder för barn att upptäcka och utforska sin närmiljö. Regeringen framhåller att barns behov, framför allt med avseende på tillgänglighet, säker trafik och god miljö bör vara vägledande för transportsystemets utformning och funktion.
Delegationens förslag inriktas framför allt på att öka säkerheten och rörelsefriheten för alla barn och ungdomar. Förslagen ska dock inte ses som en ersättning för andra åtgärder som inriktas på att främja alternativa transportsätt. I enlighet med samhällets transportpolitiska och miljöpolitiska mål är det exempelvis viktigt att utveckla den kollektiva trafiken på lokal och regional nivå. Särskilt bör ungdomars möjlighet att transportera sig under kvällar och
35
Sammanfattning SOU 2003:127
helger beaktas, något som även kan bidra till en minskning av antalet alkoholpåverkade förare.
I flera länder har skador bland barn som fotgängare minskat trots att trafiken ökat. För att veta om detta är en följd av att barns säkerhet ökat eller av att de rör sig allt mindre i trafiken måste vi veta var, hur och hur mycket barn och ungdomar rör sig i trafikmiljön. Vi föreslår därför att Vägverket ges i uppdrag att vidareutveckla exponeringsstudier när det gäller barn/ungdomar och trafik.
I dag går utvecklingen mot att oskyddade trafikanter och fordonstrafik ska dela på gaturummet. Vi menar att detta kan få konsekvenser för barns och ungdomars säkerhet och rörelsefrihet. För att säkerställa att denna utveckling inte får negativa effekter för barn och ungdomar föreslår vi att Vägverket och Boverket i samråd med Svenska Kommunförbundet utvecklar kriterier som säkerställer barns och ungdomars säkerhet och utveckling i blandtrafikerade väg- och gatumiljöer.
Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att främja en säker miljö för fotgängare och cyklister inom tätorter. Gång- och cykeltrafiken längs det statliga vägnätet, har inte prioriterats på samma sätt. Vi föreslår därför att Vägverket ges i uppdrag att utveckla gång och cykelinfrastrukturen längs det statliga vägnätet för att göra barns skolvägar säkrare.
Skolskjuts är en service som tillhandahålls av kommunen för att tillförsäkra att även barn som bor långt ifrån skolan kan ta sig dit. I många fall utgör därför skolskjutsen en säkrare transport än om barnen skulle gå eller cykla själva. Vissa problemområden inom skolskjutsverksamheten har dock uppmärksammats under senare år. Delegationen vill därför framhålla tre områden där en förbättring bör ske. Rapporteringen av tillbud och skadehändelser i samband med skolskjutsning måste förbättras och vi föreslår därför att Vägverket utreder möjligheten att inkludera uppgifter om detta i sitt registreringssystem över vägtrafikskador. När kommunen upphandlar skolskjuts har de möjlighet att öka både säkerheten och tryggheten genom att ställa krav på entreprenören, fordonet och förarna (exempelvis krav på alkolås). Vi föreslår att Vägverket i samråd med Svenska Kommunförbundet utarbetar nationella råd och riktlinjer för vilka krav som ska ställas på trafiksäkerheten vid upphandling av skolskjuts. Transportsituationen för funktionshindrade barn är inte tillfredsställande i dag, detta bör särskilt beaktas i riktlinjerna. Flera grupper kommer i kontakt med skol-
36
SOU 2003:127 Sammanfattning
skjutsverksamheten och en ökad dialog mellan dessa grupper skulle öka förståelsen för deras respektive situation och också underlätta hanteringen av olika problem som kommer upp. Vi föreslår att Vägverket i samråd med Svenska Kommunförbundet och Skolverket utvecklar metoder för samråd mellan barn, förare, skola, kommun och föräldrar i syfte att förbättra säkerheten inom skolskjutsverksamheten.
Cykeln är ett viktigt färdmedel för barn och ungdomar och de har rätt till den rörelsefrihet det innebär att kunna cykla till skola och fritidsaktiviteter. Detta berörs i flera nationella och internationella dokument. I vilken omfattning barn och ungdomar kan utnyttja den rörelsefrihet som cykeln ger, avgörs framför allt av tillgång till ett säkert cykelvägnät, som inkluderar viktiga platser för dem såsom skolor, idrottsanläggningar, centrala affärsgator och torg. Det är därför avgörande med en god cykelinfrastruktur och vi föreslår att Boverket och Vägverket i nära samråd med Svenska Kommunförbundet utvecklar modeller för hur en god infrastruktur för säkra cykelvägar kan skapas.
Huvudskador står för en betydande andel av de allvarliga cykelrelaterade skadorna. Detta gäller även barn och ungdomar. Inom ramen för Vägverkets uppdrag nationell samlingen för trafiksäkerhet har en bestämmelse om cykelhjälm för barn diskuterats. Vi föreslår dock att regeringen inför en bestämmelse i trafikförordningen om att alla som cyklar ska använda cykelhjälm. Argumenten för detta förslag är att hjälmanvändningen tycks bli större även bland barn och ungdomar med en lag som omfattar alla; vuxnas attityder och eget beteende har stor betydelse för barn; cykelhjälmen ska knytas till cykling och inte till ålder och att skyldigheten att bära hjälm lätt uppfattas som ”rättigheten” att ta av hjälmen när man inte längre omfattas av bestämmelsen. Vår ungdomsreferensgruppen framhöll att oavsett vilken åldersgräns man skulle välja försvåras hjälmanvändningen för dem som fortfarande omfattas av lagen, när äldre kamrater inte är skyldiga att använda hjälm. Sist men inte minst framhöll ungdomsreferensgruppen att barn och ungdomar behöver sina föräldrar och att även de drabbas om vuxna i omgivningen skadas eller dödas.
En ökad cykelhjälmanvändning kan vara ett steg mot att minska sociala skillnader i skador bland barn. Internationella erfarenheter visar att en ökad hjälmanvändning har större effekt i form av minskad skadefrekvens i låginkomstområden än i höginkomstområden. Därför är det viktigt att göra hjälmen så tillgänglig som
37
Sammanfattning SOU 2003:127
möjligt. Här har priset en betydelse. Vi föreslår att Vägverket utvecklar ett system för subventionering av cykelhjälmar som en del av den informations- och utbildningssatsning som Vägverket avser att genomföra i samband med införande av en cykelhjälmsbestämmelse.
Mopedens popularitet har återigen ökat i Sverige och förutom att öka ungdomars rörelsefrihet och självständighet, innebär detta att ungdomar debuterar som motortrafikanter på ett fordon där de med undantag av hjälmen är helt oskyddade. Detta medför en betydande risk att skadas allvarligt. Det är i dag tillåtet att köra moped från 15 års ålder i Sverige. För att köra moped klass I krävs det ett förarbevis som föregås av både ett teoretiskt och praktiskt prov. En liknande utbildning för klass II mopeden skulle ge ungdomar en bättre förberedelse för sin debut som motortrafikanter i det komplexa system som trafiken utgör. Vi föreslår därför ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter för att utreda möjligheterna för en obligatorisk utbildning och förarbevis för moped klass II. Vidare föreslår vi att Vägverket får i uppdrag att se över bestämmelserna när det gäller skjutsning på moped. Föraren bör själv ha erfarenhet och vana av att köra moped innan han/hon får börja skjutsa.
När det gäller äldre ungdomar vill vi öka möjligheterna för en bredare trafikantutbildning inom gymnasieskolan som kan främja en ökad riskmedvetenhet i trafiken och ge förberedande kunskaper innan den egentliga förarutbildningen. Delegationen har konstaterat att möjligheten till en bredare trafikantutbildning inom gymnasieskolan (inte körkortsutbildning) varierar stort mellan olika delar i landet. För att alla ungdomar oavsett bostadsort skall erbjudas liknande möjligheter till en allmän trafiksäkerhetsutbildning innan den egentliga förarutbildningen föreslår vi att Skolverket i samverkan med Vägverket utvecklar en nationell kursplan för detta.
Ökad erfarenhet av bilkörning har visat sig vara en mycket viktig komponent för att minska bilförares skadehändelser under deras första år med körkort. Studier visar att privat övningskörning utgör en viktig del av förarutbildningen eftersom den leder till ökad säkerhet efter körkortstagandet, men även att det finns vissa problem med hur övningskörningen genomförs och att det sker skador under övningskörning. I syfte att förbättra effekten av privat övningskörning föreslår vi ett förbättrat stöd för handledare och elev i form av en obligatorisk handledarutbildning. Utbildningen
38
SOU 2003:127 Sammanfattning
bör ses som en start på samarbetet mellan handledare och elev och de ska därför genomgå utbildningen samtidigt.
För att bli en säker bilförare räcker det inte med att ha tekniska kunskaper om hur bilen fungerar och att känna till trafikreglerna utan man måste också kunna bedöma riskfyllda moment och kunna avgöra vid vilka förhållanden det är riskfyllt att köra. Vi föreslår att Vägverket föreskriver om ett obligatoriskt moment i förarutbildningen för att ge en ökad insikt om risker i trafiken och beteenden som kan medverka till riskfyllda situationer. Redan i dag omfattar halkutbildningen på trafikövningsplatserna, förutom färdighetsövningar, vissa insiktsövningar. Vårt förslag innebär en utvidgad halk- och riskutbildning.
En viktig fråga för nyblivna föräldrar och anhöriga är hur barnet ska placeras i bilen för att transporteras så säkert som möjligt. Delegationen betonar här vikten av att biltillverkarna tar ett helhetsansvar för barnsäkerheten i sina bilmodeller. Att integrera barnsäkerhet i design och utveckling av nya bilmodeller är en viktig skadeförebyggande åtgärd som underlättar både tillgänglighet och rätt användning av bilbarnstolar. För att samhället tydligare ska markera vikten av att färdas trafiksäkert föreslår vi en skärpning av trafikförordningen dels genom ett förtydligande där det framgår att det i ett fordon inte får färdas fler passagerare än antalet bilbälten medger, dels genom att föreslå att Vägverket utreder möjligheterna och konsekvenserna av en skärpning i förordningen avseende särskild skyddsanordning för barn. Vi föreslår också att Vägverket får i uppdrag att utreda möjligheten för Bilprovningen att genomföra inspektioner av hur bilbarnstolar är monterade.
Kap. 12 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Drunkning är den tredje vanligaste dödsorsaken efter trafikskador och skada till följd av avsiktlig självdestruktiv handling bland barn och ungdomar. Simkunnighet, ökad vattensäkerhet samt övervakning av små barn är det absolut viktigaste för att förhindra drunkningsolyckor. Under perioden 1997-2001 dog årligen 8–9 barn i åldrarna 1–17 år till följd av drunkning. Under 2002 drunknade 14 barn i samma åldersgrupp. Merparten av drunkningsolyckorna sker under sommaren och då i samband med utomhusbad.
39
Sammanfattning SOU 2003:127
Säkerhet och vana vid vatten borde vara ett uppdrag för både förskolan, förskoleklassen och skolan. Vi föreslår därför att det i läroplanen (Lpfö 98) förs in att förskolan ska ge barnen kunskaper om vattensäkerhet. Vi föreslår också att begreppet ”kunna simma” i grundskolans kursplan förtydligas för ämnet Idrott och hälsa i linje med den ”officiella” definitionen av simkunnighet: Simkunnig är den som kan falla i på djupt vatten, få huvudet under och efter att åter ha tagit sig upp till ytan kan simma 200 m i en följd, varav 50 m ryggsim.
Vidare föreslår vi att Räddningsverket ges i uppdrag att utfärda ett allmänt råd angående hur kommunala inom- och utomhusbad kan kvalitetssäkras ur säkerhetssynpunkt. I kontakt med Svenska Kommunförbundet konstateras att det inte finns något entydigt svar på vad som är kommunens ansvar för utomhusbaden. Vi föreslår att Räddningsverket i samråd med Svenska Kommunförbundet uppdaterar och förnyar skriften Strandbad samt kompletterar den med information om rättsläget kring kommunernas ansvar för allmänna bad.
Barn tillbringar en stor del av sin utomhusvistelse i miljöer som är skapade för barn av vuxna. Detta ställer stora krav på kunskap om lek och vad leken fordrar i form av fysisk miljö. Sedan Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen har det inte funnits någon nationell drivkraft och kanal ut till lokala aktörer för frågor om barns lekmiljö. Därför ser vi att ett utvecklingsarbete med syfte att höja kunskapen om lekbara miljöer är en viktig uppgift inom ramen för Boverkets övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer. Frågan måste uppmärksammas mer offensivt på nationell nivå för att stötta och utveckla det lokala arbetet. Det handlar både om att skapa insikt och förståelse hos berörda beslutsfattare om att leken är viktig ur många synvinklar och att visa hur goda miljöer för lek kan skapas och förvaltas.
År 1998 presenterades en ny europeisk standard för fasta lekredskap och stötdämpande underlag med syfte att eliminera allvarliga skador på lekplatser orsakade av lekredskap. Året därpå ersattes den i Sverige gällande standarden med den europiska standarden (SS-EN 1176-1/7 och SS-EN 1177). I många kommuner finns en osäkerhet om vad standarden egentligen står för och lekplatser och lekredskap har tagits bort med hänvisning till att dessa inte uppfyller den nya standarden. För att inte osäkerhet kring regler och ansvar ska hämma utvecklingen av goda lekmiljöer för barn
40
SOU 2003:127 Sammanfattning
föreslår vi att Boverket och Konsumentverket i samråd med Svenska Kommunförbundet gemensamt informerar och utbildar kommuner, bostadsföretag och andra berörda aktörer om gällande bestämmelser när det gäller lekplatser och fasta lekredskap.
Idrott och motion bidrar positivt till folkhälsan och ska uppmuntras inte minst mot bakgrund av att inaktivitet troligen är det största framtida hotet mot vår folkhälsa. I dag saknas sammanställda data som beskriver antalet skador i relation till den tid som idrott och motion utövas. För att få ett bättre perspektiv på idrottsskadornas omfattning behövs mer specificerade data på hur mycket barn och ungdomar exponeras för enskilda idrotter. Det faktiska antalet barn och ungdomar som skadas av idrott och motion uppgår till mer än 50 000 personer varje år och förebyggande insatser är nödvändiga både för att minska den enskilde individens lidande och samhällets kostnader.
Delegationens mening är att det skadeförebyggande arbetet för att motverka allvarliga och dödliga idrottsskador måste förbättras. Vi föreslår att kunskap om hur idrottsskador kan förebyggas ska ingå i idrottslärarutbildningen. Vi anser att frågan ska ges stor uppmärksamhet inom idrottsrörelsen och att Riksidrottsförbundet tillsammans med specialidrottsförbunden genom utbildning och information sprider kunskapen om förekomsten av idrottsskador och hur dessa kan förebyggas. Vi föreslår att delar av statens anslag ”Stöd till idrotten” ska användas i arbetet för att förebygga akuta idrottsskador bland barn och ungdomar.
Mot bakgrund av flera allvarliga händelser som inträffat under de senaste åren i samband med diskotek och musikfestivaler och som lett till att ungdomar skadats och omkommit, ingick det i Barnsäkerhetsdelegationens direktiv att lämna förslag på förbättrad säkerhet vid musikarrangemang. Frågan är belyst i två nyligen gjorda utredningar av Ungdomsdelegationen och Räddningsverket. Delegationen noterar att problemet med hörselskador som kan uppstå akut i samband med höga ljudnivåer inte tagits upp i detta sammanhang. Socialstyrelsen har utrett frågan om faran för skada vid höga ljudnivåer under vår utredningstid. I vårt arbete refereras nämnda utredningar och vår syn på vikten av att arbeta förebyggande för att barn och ungdomar inte ska drabbas av tinnitus i samband med arrangemang där höga ljudnivåer förekommer. Barnsäkerhetsdelegationen instämmer i de åtgärder som Räddningsverket föreslår i sin utredning. Vi föreslår att när beslut fattas om förslagens förverkligande måste dessa kompletteras med insatser
41
Sammanfattning SOU 2003:127
som syftar till att minska de skador hos barn och ungdomar som kan uppstå till följd av höga ljudnivåer.
Kap. 13 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
Barn och ungdomar har en svag ställning i den fysiska samhällsplaneringen samtidigt som utformningen av miljön i bostadsområden, kring skolor och förskolor har stor betydelse för barn och ungdomar. För att stärka barnperspektivet i planeringen föreslår vi att ordet barn införs i plan- och bygglagens 1kap. 1§. Syftet med tillägget är att förtydliga att lagen i sin helhet ska tolkas ur ett barnperspektiv.
Enligt barnkonventionen har barn rätt att föra fram sina åsikter i alla frågor som rör dem och deras åsikter ska tillmätas betydelse. Barn har också rätt att motta och sprida information liksom välja den uttrycksform som passar barnet bäst. Även plan- och bygglagen ger barn och ungdomar rätt att delta i de samråd som lagen föreskriver. Erfarenheter visar dock att barn och ungdomar sällan kommer till tals. Vi föreslår därför en ändring i plan- och bygglagen att kommunen aktivt ska verka för att barn ges möjlighet att delta och att deras åsikter ska tillmätas betydelse. Med denna komplettering avses en medveten insats från kommunen att komma i kontakt och kommunicera med barn.
Vi ser Länsstyrelsen som en viktig aktör för att säkerställa barns och ungdomars delaktighet i den kommunala planeringen. I sin tillsynsverksamhet enligt plan- och bygglagen bör länsstyrelserna särskilt uppmärksamma hur barns och ungdomars kunskaper och synpunkter tagits tillvara i kommunernas planhandlingar. För att långsiktigt stärka länsstyrelsernas barnkompetens föreslår vi ett tillägg i Länsstyrelsens instruktion där det framgår att länsstyrelserna utifrån barnkonventionens bestämmelser och intentioner ska beakta barns behov, åsikter och rättigheter i sin tillsynsverksamhet.
Barnkonsekvensanalyser är ett viktigt redskap för att på ett systematiskt sätt belysa hur barn och ungdomar kan påverkas av olika beslut. Analysen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet liksom på den kunskap som barnet själv bidragit med. Vi menar att kunskapen är bristfällig när det gäller viktiga bestämningsfaktorer för barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen ges i uppdrag att
42
SOU 2003:127 Sammanfattning
utveckla kunskapsunderlaget för barnkonsekvensanalyser inom detta område.
Arkitekter, planerare och kommunala handläggare står ofta inför svåra bedömningar i samband med den fysiska planeringen. De normer och regler, som tidigare gav vägledning i utformningen av utemiljön har försvunnit ur plan- och bygglagen. För att stödja det lokala arbetet föreslår vi att Boverket ges i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa och sprida kunskap om hur utemiljön bör utformas för att tillgodose barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer. När detaljregleringen försvunnit ur lagstiftningen förutsätter det att denna kunskap istället finns hos dem som utformar miljöerna. Här har landets olika lärosäten en viktig roll att utforma utbildningsplaner och kursplaner som svarar emot de krav som studenterna möter som yrkesverksamma.
Förtätning av den bebyggda miljön har fått starkt genomslag bland arkitekter och planerare i dag. Förtätningens orsaker och dess effekter är komplexa och det finns delade meningar om vad förtätningen innebär för barn och ungdomar. Men vi kan konstatera att gröna ytor i närområdet försvinner och att allt mindre ytor avsätts för barns och ungdomars lek och rekreation. Det är viktigt att följa denna utveckling och vi föreslår därför att Boverket ges i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa aktuell kunskap om vad förtätning av den bebyggda miljön innebär för barns och ungdomars tillgång till säkra och utvecklande miljöer.
Miljökvalitetsmålen och de delmål som utarbetas under vart och ett av dessa är viktiga styrdokument för vårt samhällsbyggande i dag. Därför menar vi att det är angeläget att utforma delmål som leder till en utveckling där barns och ungdomars behov och rättigheter tillgodoses. Vi föreslår därför att regeringen utvecklar delmål för God bebyggd miljö utifrån barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer.
Kap. 14 Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador
Under tiden 1980–2000 har cirka 20 personer under 18 år årligen avlidit genom självmord. Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige för flickor mellan 13–17 år och den tredje
43
Sammanfattning SOU 2003:127
vanligaste dödsorsaken för pojkar I samma åldersgrupp. Före 15 års ålder är självmord ovanliga.
Fyra procent av pojkarna och nio procent av flickorna mellan 0 – 17 år vårdades i sluten vård till följd avsiktlig självdestruktiv handling 1998-2000.
När det gäller självskadande handlingar (skära sig, rispa sig etc.) bland barn och ungdomar är det svårt att hitta tillförlitliga siffror. I en enkätstudie framkom att 9 procent (<18 år) någon gång avsiktligt gjort sig själv illa.
Vi menar att en ökad kompetens hos skolpersonal skulle öka möjligheterna för eleverna att bli sedda och få hjälp. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen i samråd med Myndigheten för skolutveckling ges i uppdrag att utfärda riktlinjer för skolan om hur en skriftlig plan för att förebygga självmord, självmordsförsök och annan självtillfogad skada kan utformas. Vi menar också att barns och ungdomars psykiska och sociala ohälsa bör lyftas fram mer i skolhälsovårdens arbete. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen i sitt arbete med Riktlinjer för skolhälsovårdens planering särskilt uppmärksammar barns och ungdomars psykiska och sociala ohälsa.
Vi föreslår också att Socialstyrelsen i nära samarbete med Folkhälsoinstitutet och Landstingsförbundet sprider information om de vanligaste symtomen på psykisk ohälsa bland barn och ungdomar till föräldrar och andra vuxna.
Att förebygga självtillfogade skador hos barn och ungdomar är en komplex fråga som kräver att flera olika discipliner involveras. Vi föreslår därför att det regeringsuppdrag som Socialstyrelsen har i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling att ta fram strategier för samverkan över myndighetsgränserna för utsatta barn kompletteras med gruppen barn och ungdomar med självmordsnära eller självskadande beteende.
Kap.15 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
Det är viktigt att skapa förutsättningar för säkerhet och utveckling i de miljöer där barn och unga befinner sig dagligen. En viktig del av säkerhetsarbetet i Sverige har varit inriktat på att försöka bygga in säkerheten i de miljöer där barn och unga vistas.
För vissa typer av olyckor finns det begränsade möjligheter till att bygga in säkerheten. Många skadeförebyggande program har därför inriktats på att försöka påverka beteenden antingen genom lagar
44
SOU 2003:127 Sammanfattning
45
och regelverk (exempelvis mopedhjälm) eller genom information och utbildning (exempelvis simskolor). Det är viktigt att åtgärder genomförs parallellt på samtliga nivåer i samhället.
Erfarenheter visar att samråd med barn och ungdomar bör bli en naturlig del av arbetet inom många verksamheter. Ofta är det vuxna barnsperspektivet styrande, vilket innebär att utgångspunkten är vuxnas uppfattning om vad som är bäst för barn och ungdomar. När vi tar del av deras egna erfarenheter och kunskap framträder en annorlunda bild av verkligheten, vilket medför att arbetet kan inriktas på de områden som verkligen har betydelse för barns och ungdomars vardagsliv.
Det finns goda exempel där kommuner och myndigheter har involverat barn och ungdomar i arbetet. Vanligt är att barn informeras och konsulteras och att deras synpunkter utgör en del av beslutsunderlaget. Barnsäkerhetsdelegationen framhåller att det är angeläget att detta arbete fortgår och utvecklas. Den stora utmaningen ligger sedan i att låta barns och ungdomars synpunkter få genomslag i beslutsfattandet. Barnomsorg och skola har en viktig roll som demokratisk aktör i närsamhället och flera av de lokala projekt som vi presenterar visar hur ett långsiktigt samarbete med skolan kan byggas upp. Det är även angeläget att utveckla elevdemokratin i skolan. Erfarenheter visar att när eleverna involveras i skolans arbetsmiljöarbete kan detta leda till en skolgård som erbjuder utmaningar utöver det vanliga – utan att antal skador ökar. Det finns ingen nedre åldersgräns för barns delaktighet, utan det handlar om hur de involveras och i vilka frågor. Slutligen kan konstateras att avgörande för en dialog mellan barn och vuxna är ömsesidig respekt vilket också innebär att våga bemöta och ifrågasätta varandras synpunkter.
Summary
Chapter 1 The Commission’s terms of reference and procedures
In the report ‘The Office of the Children’s Ombudsman – an advocate for children and young people’ (SOU 1999:65), it was proposed that official responsibility for the coordination of child and youth safety issues should be clarified and transferred to some other agency.
In Government Bill 2001/02:96, ‘Strengthening the Office of the Children’s Ombudsman’, which was presented to Parliament in February 2002, it was proposed that, as part of the process of refining the role of the Children’s Ombudsman, the area of child safety should be reassigned to another authority. It was also observed in the Bill that responsibility for the play and outdoor environments of children had not been transferred to the Children’s Ombudsman or any other agency from the former National Child Environment Council.
In addition, the Government had taken note of research results pointing to social differences in the injury risks of children and young people.
Against this background, in October 2001 the Government appointed a Child Safety Commission to work with issues relating to the environments of children and young people, with a focus on safety, injury prevention, and the right to play and recreation (S 2001:05).
The Commission has also had the official coordinating responsibility for efforts to promote child and youth safety.
The members and Secretariat of the Commission were appointed in the autumn of 2001, and began their work in January 2002. The assignment entrusted to the Commission was to be completed in its entirety by 31 December 2003, and prior to that an interim report was to be submitted on the question of which agency should
47
Summary SOU 2003:127
in future have overall responsibility for child safety issues. In February 2003 the Commission published this interim report, entitled ‘The right of children to safe environments conducive to their development. The future lead agency’ (SOU 2003:19).
We hereby present, in accordance with our terms of reference, our final report: ‘From child accidents to the right of the child to safety and development’ (SOU 2003:127).
Under its terms of reference, the Commission has had the task of reviewing and working with issues of safety and prevention of injuries in the environment of children and young people. The terms of reference have also required the Commission, in its work, to pay particular attention to and take into account the differing basic conditions and needs of children and young people, reflecting their gender, disability, ethnicity, and socio-economic and regional circumstances.
The Secretariat has reviewed studies, reports and research in this field and invited researchers and representatives of different bodies and programmes to Commission meetings and round tables, both to broaden its general understanding of the area and to provide information on specific activities. Four reference groups have been attached to the Commission, to gather information and reflect on its proposals. In addition, in the course of our inquiry we have paid fact-finding visits to various institutions and projects and held consultations with public authorities and organizations. We have also conducted numerous individual interviews with representatives of different bodies.
Chapter 2 The right of the child to safety and development
By ratifying the UN Convention on the Rights of the Child (the Children’s Convention), Sweden has undertaken to ensure to the maximum extent possible the survival and development of the child. In its work, the Commission has primarily taken into account the four main principles of the Convention: that the best interests of the child are to be a primary consideration (Art. 3); that all children have the same rights and are of equal worth (Art. 2); the right to life and development (Art. 6); and the right of the child to express his or her views (Art. 12). We would argue that, if due regard is paid to these principles – in the light of which the other
48
Summary
articles of the Convention are to be interpreted – they provide a value base for the task of creating environments for children and young people which are safe and conducive to their development, and of involving youngsters themselves in this process.
Views of children have gradually changed in recent years, in research, politics and other arenas. The Children’s Convention and new knowledge relating to children and childhood have together helped bring about a shift from a view of children as the object of upbringing and other actions by adults to a view of them as competent actors with expert knowledge of their own. In efforts to promote children’s safety and development, it is important to remember that children have a right to protection and care, while also having a right to participation and a say in decision-making.
Young people are growing up in an increasingly changing society, which means that it is no longer possible for them to take over the cultures, life patterns and identities of their parents’ generation. The traditional norm and value systems that once shaped people’s lives are becoming less influential. It might be imagined that all the choices available and the growing emphasis on the individual would mean that everyone had the same life chances, but major differences in basic terms of existence still exist between young people from different social backgrounds. While these are the tendencies that emerge from sociological research, parents of course still have a significant impact on how the individual young person shapes his or her life. In seeking to promote safe environments conducive to the development of the younger generation, it is important to proceed from an awareness that young people are a heterogeneous group, with varying interests and preferences.
The Child Safety Commission has primarily focused on unintentional injuries (accidents), but it has also looked at selfinflicted injuries and those resulting from violence. Our inquiry has concentrated on serious and fatal injuries, and on injuries that can cause long-term suffering or functional impairment. An endeavour to prevent every minor injury could impose excessive restrictions on children’s everyday lives.
In the case of injuries due to violence and those that are selfinflicted, a different kind of discussion is of course called for: here, it is not only the injuries as such that we are anxious to prevent,
49
Summary SOU 2003:127
but also the phenomena behind them, such as violence and mental ill health.
Safety and development are mutually dependent. Efforts to promote safety can make children more secure and give them greater scope to play and move about freely. But they are no guarantee that the children’s environment will be stimulating and beneficial to their development. To create such environments, a partly different approach is required. An environment conducive to development offers opportunities for play and independent mobility, allowing children and young people to safely visit their friends, go to school, and travel to recreational activities and service outlets. It is also important that they themselves feel secure in their environment.
Chapter 3 Future efforts to promote safety and development
The Child Safety Commission’s vision for future work in this area is that all children and young people should be able to safely play and spend time in all environments without being killed or seriously injured. The responsibilities of the future lead agency should include monitoring how different bodies and organizations in society, both public and private, are helping to realize this vision. Today, the situation of children in Sweden, including their safety and development, is affected not only by national regulations and strategies, but also by decisions taken for example within the European Union.
We wish to highlight four important aims and principles that should guide future efforts to achieve safe environments conducive to the development of children and young people:
• Give children and young people a greater say in decisions affecting their everyday lives
In our view, the participation of children and young people is essential to carrying the process forward, particularly in terms of new methods and approaches and new phenomena that require attention.
50
Summary
• A more in-depth understanding of the social background factors behind injuries is needed
A modern approach to child safety promotion needs to take into account psychosocial, socio-economic and physical aspects of children’s and young people’s environments. Research reveals clear social differences in the risk of being injured; now a deeper understanding of the causes of these differences is needed. Attention should also be paid to injuries resulting from violence and self-destructive acts.
• Safety and development are mutually dependent
It is important to see the development of children and young people in context. Youngsters have a right to grow up in an environment in which they can play and move about freely, accept challenges, and gradually extend their radius of action and their independence, without risking being killed or seriously injured.
• Adolescents are a forgotten group
To a large extent, Swedish injury prevention efforts have focused on younger children. It is important to maintain these efforts, but also to step up preventive action for the benefit of adolescents.
In our opinion, the future lead agency should primarily focus on the following areas of work: coordination, knowledge development, methods development, surveillance and the task of serving as a unifying force for education, information and campaign activities. We propose that the future lead agency should be commissioned to study the feasibility of establishing regional knowledge centres. In the area of coordination we propose that the agency, in consultation with the National Agency for School Improvement and the National Agency for Education, should examine the need and scope to address safety and development issues in pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools, and make recommendations as to how such work could be naturally integrated into the educational activities of these facilities.
There are a number of areas and groups to which we feel attention needs to be devoted in the future. We have noted the
51
Summary SOU 2003:127
existence of social differences in injury risks among children and young people, and therefore consider it important to achieve a better understanding of ways of reducing such differences. We therefore propose that the future lead agency, working with the sectoral authorities concerned and with researchers, should develop methods to diminish social differences in the occurrence of injuries. We believe that it is also important, from the viewpoint of future efforts in this area, to monitor the social distribution of injuries among children and young people and to make the results known to decision-makers. Accordingly, we propose that the future lead agency should monitor the social distribution of injuries among children and young people and make the resultant data known to politicians and decision-makers at all levels.
Up to now, much of the work done in Sweden to promote child safety has had a focus on younger children. In future, special responsibility should be assumed for developing new knowledge relevant to promoting the safety of adolescents. Environments conducive to the development of this age group are another important area of work.
We have noted a lack of knowledge concerning the pattern of injuries across different categories of housing. We therefore propose that the National Board of Health and Welfare and the Swedish Rescue Services Agency, in collaboration with the National Board of Housing, Building and Planning, should initiate and monitor the implementation of analyses of injury patterns in neighbourhoods of different types.
Our discussions with our Young People’s Reference Group have demonstrated the importance of involving young people in the process. It is vital to continue to develop arrangements that will enable children and young people to participate at different levels in society. Involving the young generation and listening to their views and expertise will allow safety promotion activities to be developed and highlight areas in particular need of attention.
Every year around 100 children under the age of 18 in Sweden die as a result of injuries, violence or suicide. Roughly half of these children are killed on the roads, this category being followed by those dying as a result of deliberate self-inflicted injuries, drowning or fires. The Commission considers it important to investigate cases with a fatal outcome, since such inquiries can provide valuable
52
Summary
knowledge for preventive efforts. We therefore propose that the Rescue Services Agency’s National Centre for Lessons Learned from Accidents (NCO) should be commissioned, first, to investigate – where this would not otherwise be done – cases in which children and young people under the age of 18 have died as the result of an accident, suicide or violence; and second, to summarize and publish on an annual basis the results of other agencies’ inquiries into deaths, in collaboration with the agencies concerned.
The Child Safety Commission has identified a number of areas in which more needs to be done at the national level, and in which responsibilities need to be clarified. These areas are injuries resulting from violence and self-destructive acts; sports injuries; drowning; and safe outdoor environments conducive to children’s development. A review of the framework documents and activities of relevant authorities shows that several of these areas already fall within the remit of different authorities.
As regards sports injuries, no national coordination or methodological development of preventive efforts is currently under way. According to its standing instructions, the National Institute of Public Health is to serve as a national knowledge centre for methods and strategies in the field of public health, as well as promoting health and preventing diseases and injuries. We therefore propose that this Institute should be entrusted with developing methods and strategies to prevent sports injuries, in both organized and recreational sport, with a particular emphasis on children and young people.
There is no agency at present with overall national responsibility for ensuring the right of children to safe and developmentenhancing outdoor environments in the vicinity of pre-schools and schools and in residential areas. These questions have received little attention since 1993, when the National Child Environment Council was replaced with the Office of the Children’s Ombudsman. In our view, therefore, the National Board of Housing, Building and Planning should give a national lead in this area, and we propose that it be entrusted with overall responsibility for developing and disseminating knowledge about safe outdoor environments conducive to development, with a particular focus on children and young people.
53
Summary SOU 2003:127
For issues relating to drowning, too, there is no national lead authority at the present time. The principal body currently working with these issues at a national level is the Swedish Life Saving Federation, a non-governmental organization. In our view, the Swedish Rescue Services Agency is the authority best suited to act as the lead agency in this area, since its mandate includes seeking to reduce the number of accidents and to create a safer society. The new Rescue Services Act that has now been proposed will impose an obligation on municipal authorities to draw up local action programmes to prevent accidents which require the deployment of emergency services. The problem of drowning should be a natural focus of action in this context, and we propose that a national sectoral responsibility for measures to prevent drowning should be established in the appropriation directions of the Rescue Services Agency.
In the search for greater security and safety for children and young people, attention needs to be paid to injuries resulting from violence. Such injuries among children and young people are a matter of great concern from a public health point of view, and fall primarily within the remit of the National Institute of Public Health and the National Council for Crime Prevention. Neither of these authorities is currently able to address this issue in an active manner, and we therefore propose that the future lead agency should have a national coordinating responsibility for efforts to prevent injuries caused by violence.
Injuries resulting from self-destructive actions, such as suicide attempts, suicide and self-inflicted injuries, have attracted growing attention as knowledge about such phenomena has expanded. The work of the National Board of Health and Welfare covers the policy areas of health care, social services and public health, all of which are relevant in various ways to this complex set of issues. Such questions therefore fall within the Board’s sphere of responsibility.
54
Summary
Chapter 4 How and in what environments are children and young people injured?
In Sweden as in other parts of the world, injuries are a major public health problem. Even if the number of deaths in Sweden resulting from injuries is low compared with other countries, injuries still represent the commonest cause of death among children and young people. The number of injuries increases as their severity decreases, and the situation can be described as a pyramid, with fatal injuries at the top and minor ones at the bottom. Road traffic accidents account for the largest share of fatal injuries, but when it comes to injuries requiring hospital treatment various types of falls are the commonest cause.
Injuries are not randomly distributed over different areas and different social groups in Sweden. There are clear regional differences in the risk of being injured and in patterns of injury. These are described in more detail in the ‘Child Injury Atlas’ (SOU 2002:99) prepared at the request of the Commission. National studies show that there are also socio-economic differences in the risk of being injured, a state of affairs described more fully in one of the Child Safety Commission’s reports, dealing with social differences in injury risks (SOU 2002:68).
Although generally speaking more deaths due to injuries occur among boys than among girls, a similar pattern of causes of death emerges for both sexes. Road traffic accounts for the largest share of deaths throughout childhood and adolescence, the proportion showing a marked rise with increasing age. Drowning, suffocation and violence primarily figure as causes of death in the younger age groups. Between the ages of 13 and 17, injuries resulting from deliberate self-destructive actions cause a large proportion of deaths among both boys and girls. Such injuries are responsible for a larger share of deaths among girls than among boys, but the number of deaths resulting from them is higher for boys than for girls.
As regards fatalities resulting from road traffic injuries, injuries associated with car use predominate among both boys and girls and in all age groups. It should be noted, though, that in Sweden few children in the youngest age groups are killed on the roads. Among boys aged 13–17, moped and motorcycle injuries account for a
55
Summary SOU 2003:127
large share of deaths. Specific to girls are fatalities arising from horse and pony riding on roads.
Injuries caused by falls of various kinds make up more than half the injuries requiring hospital treatment up to the age of 12, and just under half in the case of the 13–17 age group. A clear agedrelated pattern emerges for different types of falls. Falls on the same level, from furniture and on stairs are commonest among the youngest children. Between the ages of 4 and 6, falls from furniture become less frequent, while falls from playground equipment become more common. In this age group the number of falls on skis, skates, in-line skates etc. also increases. This type shows a further rise among 7- to 12-year-olds, while falls from play equipment decrease. Same-level falls increase in this age group, largely owing to sports injuries (falls occurring while playing football, floorball etc.). Falls of this kind then increase further in the oldest age group.
Chapter 5 Injuries and injury prevention from a national economic point of view
The public policy aim of safeguarding people’s lives and health is manifested in both legislation and goal and policy documents. The case for injury prevention measures is rarely based on purely economic arguments, but rather on a valuation of the benefits of reducing injury rates. It is therefore important to establish what measures to prevent injuries will achieve policy objectives at the lowest cost. To this end, cost-effectiveness studies of such measures need to be developed. With regard to children and young people, we need to achieve a better understanding of how safety is valued – both by adults and by children themselves. It is also necessary to develop the effectiveness of different measures for children and young people. We note that society invests considerable resources in injury prevention. It is therefore important to improve our understanding of how the priorities defined by society promote the safety of children and young people.
While saving money is not the primary aim of injury prevention efforts, it is important to recognize that personal injuries often entail costs of various kinds over an extended period of time, spread over different cost-bearing entities, such as health services,
56
Summary
the social insurance system, local authorities and insurance companies. Existing knowledge about what injuries to children and young people cost society and how they are distributed over different cost bearers is inadequate.
Chapter 6 Statistics and other sources of information on safe environments conducive to children’s and young people’s development
It is important to be able to monitor changes in areas which we know can affect the safety and development of children and young people. One way of acquiring knowledge about changes over time is to track different types of occurrences that can be linked to safety or development, for example the number of injuries occurring. Data on different characteristics of environments, such as distance to schools and play and recreation areas, traffic volume on roads, the design of school and pre-school environments, the condition of playgrounds and play equipment etc., also enhance our understanding of the risks and development opportunities associated with these environments.
Continuous surveillance of injuries can help to identify different types of risks and the causes of injuries, and offer a picture of how injuries are distributed in the population, providing a basis for health promotion and injury prevention activities. This chapter gives a brief account of recurring national data collection programmes which provide a knowledge base for the task of ensuring the right of children and young people to safe environments which promote their development.
The Commission considers it important to strengthen the detailed, sample-based component of the existing national hospital discharge register. We propose that the current arrangement, whereby in-depth data on injuries are collected from a sample of hospitals representing just under 6 per cent of Sweden’s population, should be expanded to cover some 15 per cent of the population. The sample-based part of the system includes information on where, how and when injuries have occurred and on their causes. More detailed information about the background factors behind events leading to deaths and personal injuries provides a better basis for effective injury prevention efforts. Such a system also
57
Summary SOU 2003:127
gives us an improved understanding of the causes of childhood and youth injuries. The Child Safety Commission underlines the importance of a long-term financial solution to safeguard the system that has been developed and to permit further development of what is a powerful tool for effective injury prevention. The information contained in this part of the hospital discharge register sheds light on the external causes of injuries and provides a clearer link with injury prevention measures and the agencies and organizations responsible for them.
We propose that a national reference group be set up to support the development of the national information system. It should include members with a special brief to ensure that the quality of data on children’s and young people’s injuries is improved. The Commission regards it as essential to make full use of, collate and regularly publish the information provided by certificates of cause of death, and we propose that arrangements to do this should be established. This will provide a fuller picture of the sequences of events leading to deaths among children and young people, and could among other things identify where responsibility for preventive action lies.
Not enough is known at present about the nature and extent of children’s movements and the environments in which they take place – for example, where children play and how they move from place to place. Information on these subjects is something children themselves can supply us with. Equally, only youngsters themselves can tell us whether or not they feel secure. This sense of security is important for both the safety and the development of a child, and can be linked to the different environments involved: the road traffic environment, the school environment etc.
As provided in legislation and national goal and framework documents, the various sectoral authorities are responsible for producing knowledge in their respective fields, inter alia by means of monitoring. Since documents of these kinds make little reference to the right of children and young people to environments conducive to their development, national responsibility for this area is not clearly assigned to any specific body. This means that there is no national driving force for monitoring and systematic development relating to these issues. Several of the proposals advanced in this report will therefore require questions concerning the right of
58
Summary
children and young people to development-friendly environments to be incorporated in legislation and national goal and framework documents, in order to create incentives to develop monitoring.
Chapter 7 In the home
To a large extent, child safety efforts in Sweden have focused on young children and on measures in the home, an approach that has in fact reduced the number of injuries occurring in the domestic environment. There are many successful examples of modifications to this environment or to products found there, aimed at reducing incidents in which children are injured at home; these include window stops, childproof medicine containers and childproof electric sockets.
Among younger children, the majority of injuries occur in the home and in residential areas. Different types of falls are the commonest cause of domestic injuries. Injuries resulting from scalding and poisoning are common among young children, as are crushing and cutting injuries up to the age of 6. Damage to teeth has also been observed to be a frequently occurring type of injury, especially in the younger age groups.
The home environment poses different types of injury risk for a child, and these risks change as the child grows and develops. For the parent, it can be difficult to discover the dangers in time. Credible and accessible information for parents is therefore an important injury prevention measure. Since there will always be newcomers to parenthood, such information has to be provided on a continuous basis.
The building regulations of the National Board of Housing, Building and Planning include safety standards that apply to new buildings and to alterations to existing ones. To what extent these regulations are adhered to, however, is unclear. If a building is altered, it is the owner’s responsibility to ensure that the work complies with the child safety standards in force when the alterations are carried out. Despite this, new windows without stops or other safety devices are still fitted in homes, and new cookers are installed without their anti-tipping devices being secured. We therefore propose that the National Board of Housing,
59
Summary SOU 2003:127
Building and Planning should conduct a review of compliance with safety standards.
Most of the existing child safety standards for new buildings were incorporated into the building legislation in 1973, and those for alterations in 1976. Buildings constructed before 1973 or altered before 1976 usually lack the protection against injuries that is now included in new and altered buildings. This means, for one thing, that much of the housing built as part of the ‘million homes programme’ (1964–75) is not covered by the child safety standards laid down in the Board of Housing, Building and Planning’s building regulations. The Board has expertise regarding the different child safety devices and other measures that can be installed and introduced to improve safety in the home. We therefore propose that the National Board of Housing, Building and Planning should be given the task of producing and disseminating information on ways of enhancing child safety in older buildings.
The principal role of the Swedish Poisons Information Centre (GIC) is to provide information about risks and symptoms and to give advice on treatment in the event of acute poisoning incidents, both to the general public and to practitioners. More than half the enquiries the Centre receives relate to children under the age of 10. Often, the children concerned have drunk chemical products or ingested medicines by mistake, and such incidents mainly occur in the home. At present, information on the composition of chemical products is supplied to the Centre on a voluntary basis. We propose that all companies manufacturing and/or selling chemical products which could entail a risk of poisoning should be required to supply the Poisons Information Centre with data on the chemical composition of those products.
Chapter 8 Products
Children and young people constantly come into contact with products which in one way or another can pose a risk of injury. Globally, the range of products available is enormous, and increasingly free movement of goods and services within the EU, where producers themselves are responsible for product safety, means that the question of the safety of products to consumers needs to be carefully monitored.
60
Summary
The aim of making products safe is being pursued through work on various product directives at the European level and through standardization on both a national and an international basis. Existing rules in this field need to be continuously reviewed and improved, since new products are constantly appearing on the market.
Chapter 9 Pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools
Children today spend the largest part of their everyday lives at preschool, at an after-school centre, in a pre-school class or at school. The outdoor environments in the immediate vicinity of pre-schools and schools are therefore very important for their development and health. To raise standards in terms of secure, safe and stimulating outdoor environments, we propose that the Education Act should be supplemented to include a requirement that both indoor and outdoor school environments are suited to their purpose.
For pre-school children, outdoor spaces are an important developmental environment. It has been drawn to our attention that staffing cuts at pre-schools have reduced the scope for visits to parks and other green spaces, at the same time as the pre-schools’ own outdoor environments have not been developed so as to offer corresponding amenities. We therefore propose that, as part of its inspection of local authorities, the National Agency for Education should be asked to review the way in which authorities are discharging their responsibilities for the outdoor environments of pre-schools.
The National Agency for School Improvement, too, should be an important driving force and source of inspiration when it comes to developing the outdoor environments of pre-schools and schools. We therefore propose that this Agency should give priority to the outdoor environment of pre-schools in its development work. The Pre-School Curriculum (Lpfö 98), as currently worded, supports the view that the outdoor environment of pre-schools falls within the remit of both national education agencies, and it is our opinion that a more proactive approach to this question is called for.
61
Summary SOU 2003:127
In 1990 the application of parts of the Work Environment Act was extended to include individuals undergoing education, and since 1998 these rules have also applied to children in pre-school classes (aged 6–7). The Act applies on school premises during school hours, and covers some 1.5 million children and young people. The Commission’s view is that the Work Environment Act and the systematic working environment programmes which it requires could be a valuable means of improving the overall environment of child day care and school education. Several surveys suggest that compliance with the Act in schools is very poor as far as pupils are concerned. Studies show that many pupils sustain injuries in the school environment. According to the data emerging from these studies, the number of children and young people injured at school (between 19 and 30 pupils per 1,000) is higher than the number of adults who, according to the Swedish Work Environment Authority, are injured at work (roughly 6 to 8 workplace accidents per 1,000). Younger pupils are mostly injured during breaks and older ones during physical education lessons. More boys than girls are injured. Most of the injuries occur outdoors. Body contact (unintentional or intentional), e.g. collisions, hitting, pushing or kicking, accounts for some 30 per cent of all injuries to pupils.
The Commission is of the opinion that a review of the entire Work Environment Act from the standpoint of the pupil should be commenced immediately, also taking into account children at preschools and after-school centres. Pending the outcome of such a review, the Commission is presenting several proposals aimed at improving the working environment of pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools.
We consider it very important to give pupils the opportunity to influence and assume responsibility for their own working environment at school by involving them in work environment issues. Schools should make use of the resource which their knowledge and participation represent. In addition, working environment activities in schools provide a preparation for the world of employment. School students do not have the same opportunities as employees’ representatives to influence the environment in which they work, and need extra support in this context. We therefore propose that supervision by the Work
62
Summary
Environment Authority of the working environment of pupils in schools should be developed and improved. It is our view that more effective supervision will improve compliance with the relevant legislation and thereby reduce the number of pupil injuries resulting from accidents.
From our contacts with their organizations, it emerges that pupils are often unaware of their right to appoint their own safety representatives. In a report entitled ‘Pupil involvement in schools’ work environment activities through pupil safety representatives’, the National Agency for Education proposes, among other things, that head teachers should be required to inform pupils of their right to elect such representatives, and that the Work Environment Authority and the Agency for Education should together draw up guidelines on what training for pupil safety representatives should include and who should be responsible for it. The Commission welcomes and supports these measures to improve pupil participation in working environment activities. We assume that the proposals of the National Agency for Education will be implemented.
The Child Safety Commission feels that the position of pupil safety representatives on schools’ safety committees needs to be strengthened. To give these representatives a greater say and more scope to influence the working environment of their schools, we propose that they should also have the right to present proposals and to vote at safety committee meetings.
We propose that working environment training should be included in the new state education programme for school heads, so as to improve the school working environment of both pupils and staff. We also propose that the provisions of the Work Environment Act should apply to children at pre-schools and afterschool centres. From the vantage point of the child, pre-school, after-school centre, pre-school class and school form a coherent whole and constitute the environment in which they spend the greater part of their everyday lives. Children at pre-schools and after-school centres have the same need of a good working environment as older children and adults. We propose that children from pre-school classes up to year 6 should be given the right to appoint pupil safety representatives.
63
Summary SOU 2003:127
We propose that the Work Environment Authority, in consultation with the National Agency for Education, should be asked to deliberate on appropriate arrangements for reporting of schools’ work environment activities, and that the general provisions chapter of the new Education Act should include a clause making it clear that the Work Environment Act and its provisions apply to the school system as a whole.
The Commission takes the view that, to achieve an effective injury prevention programme, injuries occurring in schools need to be continuously reported and recorded at a national level. We propose that the Work Environment Authority should collect, analyse and publish data on injuries occurring in pre-school classes and schools in the same manner as it does for occupational injuries in general.
Chapter 10 The working environment of minors
Although the working conditions of minors are carefully regulated, serious injuries and deaths nevertheless occur every year in conjunction with the employment of young people. The Child Safety Commission considers the existing legislation on the working environment of minors to be adequate. We propose that the information given to those responsible for the working conditions of young people should be broadened and improved, so as to reduce occupational injury rates among this group. It is also important to ensure that workplace injuries affecting minors are reported, so as to improve the basic data for injury prevention efforts. The social partners, responsible authorities and schools must work together to disseminate information about the working conditions of minors to employers, children and young people and their parents.
Chapter 11 The road traffic environment
Injuries on the roads are the principal cause of death among children and young people. Road traffic affects young people’s lives in many ways. It opens up greater opportunities in terms of mobility, but may also be an obstacle to children wishing to
64
Summary
discover and explore their immediate surroundings. The Government has emphasized that the needs of children, especially in terms of access, traffic safety and a good environment, should guide the way the transport system is designed and operates.
The Commission’s proposals are above all intended to enhance the safety and independent mobility of all children and young people. They should not, though, be seen as a substitute for other measures designed to promote alternative modes of transport. It is important for example, in line with government objectives in the areas of transport and environment policy, to develop public transport at the local and regional levels. Particular attention should be paid to transport for young people in the evenings and at weekends, a factor that could also help to reduce the occurrence of drink-driving.
In several countries, injuries to child pedestrians have decreased, despite an increase in traffic. To establish whether this is because conditions for children have become safer or because they are spending less and less time in traffic, we need to know the nature and extent of children’s and young people’s movements in the road traffic environment. We therefore propose that the National Road Administration should be given the task of further developing studies of children’s/young people’s exposure to road traffic.
These days, vulnerable road users and vehicular traffic are increasingly having to share the space available on roads and streets. In our opinion, this trend could have consequences for the safety and mobility of children and young people. To avoid any adverse impacts for the young generation, we propose that the National Road Administration and the National Board of Housing, Building and Planning, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should develop criteria to ensure the safety and development of children and young people in road and street environments with mixed traffic.
Many local authorities have achieved a great deal in terms of promoting safe environments for pedestrians and cyclists in builtup areas. On the state road network, on the other hand, pedestrian and cycle traffic has not been given the same priority. We therefore propose that the National Road Administration should be charged with developing the pedestrian and cycling infrastructure along state roads, to make it safer for children to travel to school.
65
Summary SOU 2003:127
School transport services are provided by local authorities to ensure that children who live a long way from school are also able to attend. In many cases, therefore, they offer a safer means of transport than if the children were to walk or cycle on their own. However, certain problems with these services have emerged in recent years. The Commission consequently wishes to draw attention to three areas in which improvements need to be made. Reporting of incidents and injuries in conjunction with the use of school transport services must be improved, and we therefore propose that the National Road Administration should examine ways of including data on such occurrences in its system for recording road traffic injuries. When local authorities award school transport contracts, they have an opportunity to improve both safety and security by laying down requirements concerning contractors, vehicles and drivers (e.g. a requirement that alcohol ignition interlock devices be fitted). We propose that the National Road Administration, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should prepare national advice and guidelines concerning the road safety requirements to be imposed when purchasing school transport services. The transport situation for children with disabilities is not satisfactory at present, and the guidelines should take particular account of this. Several groups are affected by school transport services, and closer dialogue among them would make for a better understanding of their respective situations, as well as making it easier to deal with problems that arise. We propose that the National Road Administration, in consultation with the Association of Local Authorities and the National Agency for Education, should develop methods for consultation between children, drivers, schools, local authorities and parents, with a view to improving the safety of school transport services.
Bicycles are an important mode of transport for children and young people, and they have a right to the independent mobility which being able to cycle to school and to recreational activities entails. This is touched on in several national and international documents. The extent to which children will actually be allowed to cycle on their own and young people will be able to make use of the mobility afforded by the bicycle depends above all on their having access to a safe network of cycle tracks, linking places that
66
Summary
are important to them, such as schools, sports facilities, central shopping streets and market places. A good cycling infrastructure is therefore crucial, and we propose that the National Board of Housing, Building and Planning and the National Road Administration, in close consultation with the Association of Local Authorities, should develop models that will enable a good infrastructure of safe cycleways to be created.
Head injuries account for a significant proportion of serious cycling-related injuries. This is also true of children and young people. In the framework of the National Coalition for Road Safety, launched by the National Road Administration, a rule requiring children to wear cycle helmets has been discussed. However, we propose that the Government should include a provision in the Road Traffic Ordinance requiring all cyclists to wear helmets. The arguments in favour of this proposal are that use of helmets seems to increase among children and young people, too, when there is a law that applies to everyone; that adults’ attitudes and behaviour are a major influence on children; that cycle helmets should be linked to cycling, not to age; and that the obligation to wear a helmet can easily be perceived as a ‘right’ to stop wearing one when a young person is no longer covered by the requirement. The Commission’s Young People’s Reference Group emphasized that, whatever age limit were to be chosen, those still required to wear a helmet would find it more difficult to do so when their older friends no longer had to. Last but not least, the Reference Group stressed that children and young people need their parents and that they, too, are affected if adults close to them are injured or killed.
Increased use of cycle helmets could be a step in the direction of narrowing social differences in injury rates among children. International experience shows that increased helmet use has a bigger impact in terms of reducing injury rates in low-income areas than in high-income neighbourhoods. This is why it is important to make helmets as widely available as possible. In this regard, price is a significant factor. We propose that the National Road Administration should develop a system to subsidize cycle helmets for a limited period, as a complement to the information and education campaign which it intends to launch to coincide with cycle helmets becoming compulsory.
67
Summary SOU 2003:127
The moped has seen a new rise in popularity in Sweden and, as well as increasing young people’s mobility and independence, this means that youngsters are beginning their careers as motorized road users on a vehicle which, apart from the helmet they are required to wear, leaves them completely unprotected. This creates a significant risk of serious injury. The minimum age for moped riders in Sweden is currently 15. Riders of Class I mopeds must hold a licence, which they can obtain after passing a theory and a practical test. Similar training for Class II (low-performance) mopeds would prepare young people better for their motor vehicle debut in the complex system which road traffic represents. We therefore propose additional terms of reference for the committee that is currently studying the question of licences for riders of Class I mopeds and light all-terrain vehicles, requiring it also to examine the possibility of compulsory training and licences for Class II mopeds. In addition, we propose that the National Road Administration should be asked to review the regulations concerning the carrying of passengers on mopeds. Riders should have some experience of handling a moped themselves before they are permitted to start carrying passengers.
In relation to older adolescents, we wish to increase the availability of broader-based road user training at upper secondary schools, to promote greater risk awareness on the roads and to lay a foundation of knowledge and skills prior to actual driver training. The Commission has noted that access to broader training of this kind (as opposed to training for a driving licence) in upper secondary schools varies widely across the country. To ensure that all young people, wherever they live, have a similar chance of receiving general road safety training before learning to drive, we propose that the National Agency for Education, in collaboration with the National Road Administration, should develop a national syllabus for such a programme.
More extensive driving experience has been found to be a very important factor in reducing the number of incidents giving rise to injuries in which car drivers are involved during their first year with a licence. Studies show that private driving practice is an important part of the training of learner drivers, since it results in greater safety after they have passed their tests, but also that there are certain problems with the way in which such practice is
68
Summary
undertaken, and that injuries occur in conjunction with it. To enhance the effectiveness of private driving practice, we propose improved support for supervisors and learner drivers in the form of compulsory supervisor training. This training should be seen as an initial step in the collaboration that is to take place between supervisor and learner, and they should therefore undergo it at the same time.
To be a safe driver, it is not sufficient to have a technical understanding of how a car works and to know the rules of the road; it is also necessary to be able to judge risk factors and to decide under what conditions it is dangerous to drive. We propose that the National Road Administration should make it compulsory for driver training to include a component designed to create a greater awareness of risks in road traffic and of behaviour that can give rise to dangerous situations. The skid control training provided at skid training centres already includes, in addition to training in practical skills, certain risk awareness elements. Our proposal envisages an expanded programme of skid control and risk training.
An important question for new parents and their relatives is how children should be placed in cars in order to be carried as safely as possible. Regarding this issue, the Commission stresses the need for car manufacturers to assume an overall responsibility for the child safety aspects of their vehicles. Integrating child safety into the design and development of new car models is an important injury prevention measure, facilitating both access to and correct use of child restraints. To give a clearer signal of the importance society attaches to road safety, we propose a tightening up of the Road Traffic Ordinance: on the one hand, it should be clarified to the effect that vehicles may not be used to carry more passengers than the number of seatbelts permits; on the other, we propose that the National Road Administration should study the feasibility and consequences of including in the Ordinance stricter provisions on special safety equipment for children. We also propose that the National Road Administration should be asked to study the feasibility of the national vehicle inspection company Bilprovningen carrying out inspections of how child restraints are fitted.
69
Summary SOU 2003:127
Chapter 12 The recreational environment and recreational activities
Drowning is the third commonest cause of death among children and young people, after road traffic injuries and injuries resulting from deliberate self-destructive acts. Swimming ability, improved water safety and supervision of young children are by far the most important factors in preventing drowning accidents. Over the period 1997–2001, 8–9 children aged 1–17 died as a result of drowning every year. In 2002, 14 children over the same age range drowned. The majority of drowning accidents occur in summer, in conjunction with outdoor bathing.
Pre-schools, pre-school classes and schools all have a part to play in promoting water safety and experience of water. We therefore propose that teaching of water safety should be included in the Pre-School Curriculum (Lpfö 98). We also propose that the expression ‘be able to swim’ in the physical education and health syllabus for compulsory schools should be clarified on the basis of the ‘official’ definition of swimming ability: a person is able to swim if they can fall into deep water, have their head submerged and, after surfacing again, swim 200 m without stopping, including 50 m on their back.
In addition, we propose that the Swedish Rescue Services Agency should be entrusted with the task of issuing general guidance on quality assurance of local authority indoor and outdoor bathing facilities from a safety point of view. From our contacts with the Swedish Association of Local Authorities it emerges that there is no clear-cut answer as to what responsibilities local authorities have in relation to outdoor bathing facilities. We propose that the Rescue Services Agency, in consultation with the Association of Local Authorities, should revise and update the publication Strandbad (‘Shore bathing’) and supplement it with information on the legal position regarding local authorities’ responsibilities for public bathing places.
Children spend a large proportion of the time they are outdoors in environments created for them by adults. This demands a great deal in terms of those adults’ understanding of play and what it requires in the form of physical environments. Since the National Child Environment Council was replaced with the Office of the Children’s Ombudsman, there has been no national driving force and channel for communication with local bodies on issues relating
70
Summary
to the play environment of children. We therefore see a development effort aimed at creating a better understanding of environments suitable for play as an important part of the National Board of Housing, Building and Planning’s overall task of developing and disseminating knowledge about safe outdoor environments conducive to children’s development. This question must receive more active attention at the national level, in order to support and develop local efforts. It is a matter both of creating awareness and understanding among the decision-makers concerned that play is important from many points of view, and of demonstrating how good environments for play can be created and managed.
In 1998 a new European standard for fixed playground equipment and impact-absorbing playground surfacing was presented, with the aim of eliminating serious injuries resulting from equipment in play areas. The following year the standard previously in force in Sweden was superseded by this European standard (SS-EN 1176-1/7 and SS-EN 1177). In many municipalities there is uncertainty about what the new standard actually entails, and playgrounds and play equipment have been removed on the basis that they do not comply with it. To prevent uncertainty about rules and responsibilities inhibiting the development of good play environments for children, we propose that the National Board of Housing, Building and Planning and the Swedish Consumer Agency, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should together inform and educate local authorities, housing corporations and others concerned about existing regulations on play areas and fixed play equipment.
Sport and exercise make a positive contribution to public health and should be encouraged, not least in view of the fact that inactivity is probably the biggest future threat to the health of the nation. Collated data relating numbers of injuries to the time devoted to sport and exercise are not available at present. More detailed data are needed on how much children and young people are exposed to specific sports, to get a better perspective on the scale of sports injuries. The number of children and young people actually injured when taking part in sport or exercise is more than 50,000 per year, and preventive action is necessary to reduce both the individual suffering involved and the cost to society.
71
Summary SOU 2003:127
The Commission’s view is that more effective efforts need to be made to prevent serious and fatal sports injuries. We propose that methods of preventing sports injuries should be included in the training of physical education teachers. We believe that this issue should be given high priority within the sports movement, and that the Swedish Sports Confederation, together with the specialized sports federations, should, by means of education and information, create wider awareness of the incidence of sports injuries and how they can be prevented. We propose that some of the state appropriation for ‘Support to sport’ should be used for efforts to prevent acute sports injuries among children and young people.
In the light of several serious accidents in recent years at discos and music festivals, resulting in young people being injured and killed, the Child Safety Commission’s terms of reference included the task of proposing ways of improving safety at musical events. This question has been examined in two recent studies by the Youth Advisory Committee and the Swedish Rescue Services Agency. The Commission notes that the problem of sudden-onset hearing damage, caused by high sound levels, is not addressed in these studies. While our own inquiry has been in progress, the National Board of Health and Welfare has studied the risk of damage to hearing due to high sound levels. In our report we describe the main findings of the studies mentioned, and stress our view of the importance of preventive action to ensure that children and young people do not develop tinnitus as a result of events involving high levels of sound. The Child Safety Commission endorses the measures recommended by the Rescue Services Agency in its report. We propose that, when decisions are taken to implement those recommendations, they should be supplemented with measures to reduce the injuries which children and young people can suffer as a result of high sound levels.
Chapter 13 Safety and development in physical planning
The position of children and young people in the context of physical planning is weak, and yet the design of residential, school and pre-school environments is of great importance to them. To ensure a stronger focus on children in planning, we propose that the word ‘children’ should be included in the purpose section of the
72
Summary
Planning and Building Act. The intention is to make it clear that the Act as a whole is to be interpreted from a children’s point of view.
Under the Convention on the Rights of the Child, children have the right to express their views in all matters affecting them, and due weight is to be given to those views. They also have the right to receive and impart information, and to do so using the medium of their choice. Similarly, the Planning and Building Act gives children and young people the right to participate in the consultation processes for which it provides. However, experience shows that their voices are rarely heard in this context. We therefore propose an amendment to the Planning and Building Act, requiring local authorities to take active steps to ensure that children have the opportunity to participate, and that due weight is given to their views. This amendment is intended to promote a conscious effort by local authorities to come into contact and communicate with children.
In our view, county administrative boards have an important part to play in securing the involvement of children and young people in municipal planning. In their supervisory role under the Planning and Building Act, these boards should look in particular at how the knowledge and views of children and young people have been taken into account in local authorities’ planning documents. To strengthen the expertise of county administrative boards on children’s issues in the longer term, we propose an addition to their standing instructions, requiring them to take into account in their supervisory activities the needs, views and rights of children, in the light of the provisions and aims of the Children’s Convention.
Child impact assessments are an important means of systematically elucidating how children and young people may be affected by different decisions. Such assessments should be based on research and empirical experience, as well as on the knowledge children themselves have contributed. In our opinion, a number of key factors determining the safety and development of children and young people are inadequately understood. We therefore propose that the future lead agency should be given the task of developing the knowledge base needed for child impact assessments in this field.
73
Summary SOU 2003:127
Architects, planners and local government officers often have to make difficult judgements in the context of physical planning. The standards and rules that used to provide guidance on the design of outdoor environments have been removed from the Planning and Building Act. To support work at the local level, we propose that the National Board of Housing, Building and Planning, in collaboration with researchers and relevant authorities, should be entrusted with the task of summarizing and communicating knowledge about how outdoor environments need to be designed in order to secure the right of children and young people to safe environments beneficial to their development. The elimination of detailed statutory regulation makes it necessary for the people who design such environments to possess knowledge in this area. Here, the relevant educational institutions have an important role to play in ensuring that their curricula and syllabuses correspond to the demands which students will face in their professional careers.
The concept of urban densification, or urban compaction, has gained a strong following among the architects and planners of today. The causes and effects of higher urban densities are complex, and opinions differ as to what they entail for children and young people. What is clear, though, is that green spaces in local neighbourhoods are disappearing, and that smaller and smaller areas are being set aside for children’s and young people’s play and recreation. It is important to monitor this trend, and we therefore propose that the National Board of Housing, Building and Planning, in collaboration with researchers and relevant authorities, should be given the task of collating up-to-date knowledge about what urban densification entails for children’s and young people’s access to safe environments which promote their development.
The national environmental quality objectives and the interim targets elaborated under each of them are important guidelines for community planning today. Consequently, we consider it important to formulate interim targets which result in a process of development that provides for the needs and rights of children and young people. We therefore propose that the Government should develop interim targets under the objective ‘A Good Built Environment’ which take account of the right of children and young people to safe environments conducive to their development.
74
Summary
Chapter 14 Suicide, suicide attempts and other self-inflicted injuries
Over the period 1980–2000, around 20 people under the age of 18 died each year as a result of suicide. Suicide is the second commonest cause of death in Sweden for girls aged 13–17, and the third commonest among boys in the same age group. Among children under 15, suicide is uncommon.
Between 1998 and 2000, 4 per cent of boys and 9 per cent of girls aged from 0 to 17 years received in-patient hospital care as a result of deliberate self-destructive behaviour.
Regarding acts of self-harm (cutting, scratching etc.) among children and young people, it is difficult to find reliable figures. A questionnaire survey showed that 9 per cent of respondents (under the age of 18) had at some time deliberately harmed themselves.
In our view, greater expertise on the part of school staff would improve the chances of the pupils concerned being seen and receiving help. We therefore propose that the National Board of Health and Welfare, in consultation with the National Agency for School Improvement, should be asked to draw up guidelines for schools on the elaboration of written plans to prevent suicide, suicide attempts and other self-inflicted injuries. We also consider that the mental and social ill health of children and young people should be given greater prominence in the work of the school health services. We therefore propose that, in the guidelines for school health service planning which it is elaborating, the Board of Health and Welfare should draw particular attention to mental and social ill health among children and young people.
We also propose that the National Board of Health and Welfare, in close collaboration with the National Institute of Public Health and the Swedish Federation of County Councils, should disseminate information on the commonest symptoms of mental ill health among children and young people to parents and other adults.
Preventing self-inflicted injuries in children and adolescents is a complex matter that requires the involvement of several different disciplines. We therefore propose that the assignment given by the Government to the National Board of Health and Welfare, in association with the National Police Board and the National Agency for School Improvement, to develop strategies for interagency collaboration for the benefit of vulnerable children, should
75
Summary SOU 2003:127
76
be broadened to include children and young people with suicidal or self-harming behaviour.
Chapter 15 Methods of achieving enhanced safety and development
To a significant extent, safety promotion efforts in Sweden have focused on building safety into the environments in which children and young people live their lives.
With regard to certain types of accidents, the scope to build in safety in this way is limited. Consequently, the emphasis of many injury prevention programmes has been on influencing behaviour, by means of either laws and regulations or information and education.
Experience makes it clear that consultation with children and young people should become a natural part of the work of many agencies and programmes. We often proceed from an adult view of the child, believing that we know what is best for children and young people. When we give them the opportunity to share their own experience and knowledge, a different picture of reality emerges, allowing efforts to be focused on the areas that genuinely make a difference to the everyday lives of the younger generation.
We can find good examples of local and other authorities involving children and young people in their work. Commonly, children are informed and consulted and their views form part of the input into the decisions taken. The Child Safety Commission emphasizes the need to maintain and further develop this approach. As the next step, the big challenge is to allow the views of children and young people to have a real impact on the decisions reached. Day care facilities and schools have an important part to play in promoting democracy in the local community, and several of the local projects which we present show how long-term collaboration with schools can be built up. It is also important to develop pupil democracy in schools. From experience we know that, when pupils are involved in a school’s work environment programme, the result can be a school playground that offers challenges that are something out of the ordinary – without increasing the number of injuries. There is no lower age limit for involving children; rather, it is a matter of how they are involved and in what issues. Finally, it may be noted that a crucial factor in any dialogue between children and adults is mutual respect, which also means having the courage to respond to and question one another’s views.
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs att det i 1 kap. skall införas en ny paragraf 2 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 a §
Huvudmannen skall tillhandahålla en ändamålsenlig utemiljö, anpassad för elevernas olika förutsättningar och behov, som syftar till att främja barns lärande och utveckling.
77
Författningsförslag SOU 2003:00
2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
Härigenom föreskrivs att 8 a § skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 a §
1
En skyddskommitté bör sammanträda minst en gång var tredje månad.
Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården var närvarande.
Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160), får närvara och yttra sig vid skyddskommittésammanträden. Elevskyddsombuden inom varje skyddskommittéområde bestämmer vilken eller vilka som skall företräda dem vid sammanträdet.
En skyddskommitté bör sammanträda minst en gång var tredje månad.
Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården vara närvarande.
Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160), får närvara och yttra sig, rätt att lägga förslag och rätt att rösta vid skyddskommittésammanträden, i frågor som rör elevernas arbetsmiljö. Elevskyddsombuden inom varje skyddskommittéområde bestämmer vilken eller vilka som skall företräda dem vid sammanträdet.
1
Förordning 1991:678
78
SOU 2003:00 Författningsförslag
3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 5 kap. 20 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
2
Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande.
Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande.
Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för alla människor, såväl barn som kvinnor och män, i dagens samhälle och för kommande generationer.
5 kap.
20 §
3
När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter,, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt
När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt
2
Senaste lydelse 1993:419.
3
Senaste lydelse 1995:1415.
79
Författningsförslag SOU 2003:00
80
intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd.
intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd.
Vid samrådet skall kommunen aktivt verka för att även barn ges möjlighet att delta och att deras åsikter tillmäts betydelse.
SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling
av exempelvis ett nytt bostadsområde? Tillmäts barns subjektiva ”här och nu” beskrivningar något egentligt värde? Vilka metoder använder vuxna för att ta reda på olika barns och barngruppers uppfattningar? Hur tolkas och redovisas resultaten i olika slag av beslutsunderlag?
Ännu saknas kunskap om vad barnen egentligen tycker om alla ”välvilliga” initiativ som tas av vuxna för att ge barn möjlighet till delaktighet och inflytande. Får barns och ungas åsikter något genomslag i den fysiska utformningen och leder detta i så fall till miljöer som främjar deras utveckling? Bodil Rasmusson avslutar sitt resonemang med att konstatera att vi i dag har mer teoretisk kunskap om barn och barndom och att vi i större utsträckning tar del av barns kunskap och erfarenhet. ”Våra möjligheter att bestämma vad som karaktäriserar en säker, trygg och utvecklande miljö för barn har på en gång blivit både enklare och svårare.”
Genom att vända sig till barn som sakkunniga informanter om sina egna miljövillkor kan vi få kunskap om barns vardag så som de själva upplever den. Genom att se barn som aktörer och medskapare av sin egen tillvaro framstår bostadsområdet, skolan och fritidshemmet, kamrater, TV, böcker, musik, ”gameboy”, dataspel m.m. ur ett nytt perspektiv där dessa företeelser ges en ny och mer nyanserad innebörd. Bodil Rasmusson visade i sin avhandling om barns vardag i en modern förort (Rasmusson 1998) att vuxnas föreställningar om ”att barnen bara sitter framför datorn nu för tiden” är en förenkling. Visst spelar barnen dataspel, men de gör så mycket mer och genom att utgå från barnets eget perspektiv ges även denna aktivitet en ny mening.
Hur har samhällets syn förändrats när det gäller ungdomarna? Docent Mats Lieberg (bilaga till SOU 2003:127) menar att ungdomar har fått en allt större plats i offentligheten och medierna. Ungdomarna uppträder i många olika miljöer och sociala sammanhang som skola, idrottssammanhang, föreningsliv, diskotek och stadens offentliga miljöer. Mats Lieberg framhåller att ungdomarna inte bara finns i dessa miljöer utan att de i allra högsta grad sätter sin prägel på dem och laddar dem med nytt innehåll och ny betydelse. De offentliga rummen och fritidsmiljöerna blir därmed de ungas arenor.
När vuxna planerar barns och ungdomars miljöer utgår de ofta från sina egna referensramar. Men Lieberg konstaterar att det finns en inneboende konflikt mellan vuxnas och barns bilder av hur miljöer ska utformas. Vuxna har ett ansvar för att ungdoms-
91
Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127
miljöerna är säkra och trygga. Samtidigt behöver de unga spännande och utvecklande miljöer som ger dem frihet att utvecklas till självständiga individer.
Lieberg menar att unga växer upp i ett alltmer föränderligt samhälle. Det innebär att det inte längre är möjligt att ta över föräldragenerationens kulturer, livsmönster och identiteter. Identiteten söks i större utsträckning i kamratgänget, populärkulturen, konsumtionsindustrin och medierna. De traditionella norm- och värderingssystemen som tidigare formade människors liv håller på att försvagas. Framtiden måste den unga människan själv skapa, vilket innebär ökade möjligheter, men också ökad social och psykologisk press att lyckas. Det kan tyckas som om alla valmöjligheter och en ökad individualisering innebär att alla har samma livschanser, men fortfarande finns stora skillnader i levnadsvillkor mellan unga med olika social bakgrund.
Ungas ökade individualisering har betydelse för arbetet med barns och ungas rätt till en säker och utvecklande miljö. Det är viktigt att vara medveten om att ungdomar är en heterogen grupp med olika intressen och preferenser. Det innebär att vi inte kan planera och forma miljöer för gruppen ”ungdomar”, utan vi måste tillsammans skapa platser och möjligheter där unga i samvaro med andra eller i enskildhet kan utvecklas och forma sin egen självkänsla och identitet.
2.3 Ett breddat barnsäkerhetsbegrepp
2.3.1 Skador – ett hot mot barns liv och hälsa
Skador är den vanligaste dödsorsaken bland barn och unga i Sverige. Allvarliga skador leder ofta till långvarigt lidande och nedsatt funktionsförmåga. Även skador som inte uppfattas som allvarliga när de inträffar kan få långsiktiga konsekvenser för den enskilde individen.
Skador delas ofta in i oavsiktliga och avsiktliga skador, där oavsiktliga skador beskriver en skada till följd av en plötslig händelse där det inte funnits någon uttalad intention att skadan skulle uppstå. Till skillnad från detta beskriver avsiktliga skador följden av en plötslig händelse där intentionen varit att skada en annan person (övergrepp/våld) eller att skada sig själv (självtillfogad skada/självmord).
92
SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling
En ytterligare diskussion kring begreppen återfinns i slutbetänkandets bilagedelen (Andersson 2003).
Barnsäkerhetsdelegationens arbete har främst fokuserat på oavsiktliga skador men tar också upp självtillfogade skador och skador till följd av våld. När det gäller oavsiktliga skador har vi inspirerats av Vägverkets nollvision, vars syfte är att förhindra allvarliga och dödliga konsekvenser av olycksfall genom att skapa en ”förlåtande miljö” där människors misstag och felbedömningar inte ska få allvarliga konsekvenser. Vårt arbete har därför fokuserat på allvarliga och dödliga skador liksom skador som kan ge långvarigt lidande eller nedsatt funktionsförmåga. Att förebygga alla lindriga skador kan innebära alltför stora begränsningar i barns vardag.
För våldsrelaterade och självtillfogade skador kan man naturligtvis inte föra samma resonemang utan då är det inte bara skadorna i sig som är viktiga att förhindra, utan också de bakomliggande orsakerna till skadorna exempelvis våld och psykisk ohälsa.
2.3.2 Hur bedöms en skadas allvarlighetsgrad?
För att kunna jämföra förekomsten av skador över tid och mellan olika grupper i en befolkning är det viktigt att veta allvarlighetsgraden på de skador man jämför. Ett mått på skadors allvarlighetsgrad kan också användas för att utvärdera det akuta omhändertagandet vid skadetillfället och vården på sjukhuset.
En viktig anledning är också att orsakerna till allvarliga skador ofta inte överensstämmer med de vanligaste orsakerna till mindre allvarliga skador. Exempelvis är trafikolyckor orsak till en stor del av de allvarliga och dödliga skadorna, medan olika typer av fall är den främsta orsaken till mindre allvarliga skador.
Ett vanligt sätt att klassificera skadors allvarlighetsgrad är att dela upp dem i skador som leder till dödsfall, skador som kräver vård på sjukhus och skador som behandlas i öppenvården. Att dela in skadorna efter vårdbehov är en både användbar och många gånger tillräcklig uppdelning. Inte minst för att uppgifter om detta finns att tillgå i nationella register. Vår kartläggning av hur barn skadar sig i kapitel 4 baseras framför allt på uppgifter från patientregistret och dödsorsaksregistret.
Det finns dock vissa problem förknippade med denna avgränsning, exempelvis kan hälso- och sjukvårdens organisation under olika tidsperioder eller i olika delar av landet påverka om en skada
93
Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127
behandlas på sjukhus eller inte. Avstånd till sjukhuset kan också avgöra om en patient blir inlagd över natten eller kan åka hem.
Det har därför utvecklats ett antal poäng system för att bedöma skadors allvarlighetsgrad. Systemen speglar olika aspekter av skadans konsekvenser, där vissa bedömer skadans omedelbara konsekvenser t.ex. om en skada är livshotande och andra system bedömer hur vaken och orienterad patienten är.
Ett vanligt förekommande poäng system är Abbreviated Injury Scale (AIS). Detta system introducerades 1969 med syfte att förse forskare med en enkel metod för att ranka och jämföra skador. Systemet har efterhand uppdaterats och reviderats.
Skadan rankas på en skala mellan 1 och 6, där 1 beskrivs som en lindrig skada (minor) och 6 som en dödlig skada (maximum injury).
Avståndet mellan skalstegen är inte lika stora. Skillnaden mellan 1 och 2 är inte lika stor som mellan 5 och 6. AIS avser endast den allvarligaste skadan hos patienten (Traumabank 2003).
Många allvarliga skadehändelser, exempelvis till följd av trafikolyckor, omfattar skador på fler kroppsdelar. En skala som baseras på AIS, men som relaterar bättre till en persons totala skadebild är Injury Severity Score (ISS). Här kodas varje skada enligt AIS och fördelas sedan efter vilken kroppsdel som skadats, endast det högsta AIS-värdet för varje kroppsdel används. De tre högsta AIS värdena kvadreras därefter och läggs ihop till ett ISS-värde (Traumabank 2003).
Denna typ av poäng system är också ett viktigt redskap för att utvärdera hur svårt skadade barn vårdas i olika delar av landet. Exempelvis inriktas ett forskningsprojekt i Göteborg på att studera svårt skadade barn och omhändertagandet av barnen såväl på skadeplatsen som på sjukhuset (Franzen, m.fl. 2002).
Bestående men
Både AIS och ISS har som syfte att urskilja livshotande skador och fungerar således inte lika bra för lindrigare skador. En stor del av skadorna bland barn och ungdomar sker till följd av hem- och fritidsolycksfall. Det kan därför diskuteras om det behöver utvecklas ett mått som även differentierar skador som inte är direkt livshotande, men väl kan leda till långvarigt lidande och bestående men.
Exempelvis, behövs det ytterligare kunskap om hur många barn och ungdomar som skadas i samband med sport- och idrotts-
94
SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling
aktiviteter. Dessa skador klassificeras vid omhändertagandet ofta som lindriga, men kan för den enskilda individen innebära långvarig smärta och nedsatt funktionsförmåga. Skador i samband med sport och idrott framhålls i Socialstyrelsens utredning om förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen (SoS 6346/2002) som ett område där ytterligare kartläggning och analys behövs. Det system som Socialstyrelsen har föreslagit med en urvalsbaserad del i patientregistret, som omfattar mer detaljerad information om plats och aktivitet vid skadan kan ligga till grund för en sådan analys. Försäkringsbolagens bedömningssystem av medicinsk invaliditetsgrad kan också vara en hjälp för att utreda vilken typ av skador som leder till bestående men.
2.3.3 Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar
Skador är ett av de största hoten mot barns och ungas liv och hälsa i dag. Men bristande säkerhet har också betydelse för barns utveckling. Det är ofta bristande säkerhet och otrygghet som begränsar barns och ungas rörelsefrihet och möjlighet till lek. Det kan handla om att undvika att gå hem till en kompis som bor på andra sidan av en trafikerad väg eller att inte gå till en park och leka därför att man upplever den som otrygg. Vuxnas oro innebär också minskad frihet för barnen. Istället för att gå eller cykla till skolan på egen hand skjutsas de av vuxna, vilket innebär mindre möjligheter att ta eget ansvar och därigenom utvecklas till självständiga individer liksom minskad fysisk aktivitet.
Säkerhetsarbetet kan därför göra att alla barn och ungdomar tryggt kan leka och röra sig fritt utan att riskera att dödas eller skadas allvarligt t.ex. genom trafiklösningar där farliga vägar ges en ny sträckning eller genom att produkter utformas på ett säkert sätt.
2.3.4 Vardagens utemiljö är utvecklingsmiljö
Säkerhet är en förutsättning för en utvecklande miljö – men inte tillräckligt. Direktivet tar upp barns lek och utemiljö liksom säkerhet och stimulans i barns och ungdomars miljö. Därför har vi framför allt att uppmärksammat den fysiska utemiljöns betydelse för barns utveckling och hur barns behov tillgodoses i deras
95
Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127
vardagsmiljöer. Det handlar inte om särskilda ”utvecklingsmiljöer” för barn och unga utan snarare om att barns och ungas behov beaktas i de miljöer där de befinner sig i dag. Miljön i och kring hemmet, förskolan och skolan utgör en betydelsefull del av uppväxtmiljön, som delvis avgör barnets uppväxtvillkor och utvecklingsmöjligheter (Heurlin-Norinder 1997).
2.3.5 Lek, rörelsefrihet och trygghet – nyckelord för utveckling
I vårt arbete har vi valt att utgå från några nyckelbegrepp, som på olika sätt är viktiga för barns utveckling. En utvecklande miljö är en miljö som ger möjlighet till lek och rörelsefrihet, liksom tillgänglighet till t.ex. kompisar, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att barn och ungdomar känner sig trygga i sin omgivning. Valet av dessa begrepp som nyckelord för en utvecklande miljö för barn och unga, vilar på aktuell kunskap om barns utveckling inom pedagogik, psykologi, ergonomi och sociologi, liksom forskning om skador och säkerhet.
Leken kan förstås på många olika sätt. Utifrån ett kulturellt perspektiv är barnet subjekt och leken ses som ett uttryck för barnens egen kultur. Inom pedagogiken framhålls lekens betydelse för barns utveckling och ur ett hälsoperspektiv är leken hälsofrämjande både i fysisk och i mental bemärkelse. I Sverige finns en stark tradition av att vara ute och leka och vistas i naturen.
Med rörelsefrihet menas den frihet barnen har att vistas i sin utemiljö utan att behöva eskorteras av vuxna. Rörelsefrihet innebär därför möjligheten att röra sig fritt i sitt grannskap, möta människor och utforska sin utemiljö. Om miljön är eller upplevs vara sådan att den utgör ett hinder eller barriär för barns rörelsefrihet t.ex. på grund av föräldrars oro för att barnet ska skadas i trafiken, leder det till minskad rörelsefrihet vilket kan få negativa effekter på barns utveckling, välbefinnande och hälsa – och möjlighet till medinflytande (Heurlin-Norinder 1997).
Med trygghet menar vi barns och ungdomars egna upplevelser av miljön. Även föräldrars eller andra vuxnas upplevelse av hur trygg miljön är, har betydelse för barns och ungas rörelsefrihet, vilket framgår ovan. Att bygga en gångväg under en trafikerad väg kommer endast att leda till ökad säkerhet om den känns trygg, och därigenom används. Därför är tryggheten en förutsättning för att uppnå såväl ökad säkerhet som ökad rörelsefrihet. Att arbeta med
96
SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling
97
barns och ungdomars trygghet kräver ett reellt barnperspektiv där utgångspunkten är de ungas egna uppfattningar.
3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
3.1 Barnsäkerhetsdelegationens vision
Barnsäkerhetsdelegationens vision är att alla barn och unga tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt.
Det bör ingå i den framtida huvudmannens uppgifter att följa hur olika delar av samhället bidrar till att förverkliga denna vision. Ett förverkligande kräver insatser från såväl offentliga som privata aktörer.
Visionen utgår ifrån att säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar. Att se barns och ungdomars utveckling och säkerhet i ett sammanhang innebär att utgå från deras rätt till en uppväxtmiljö där de tryggt kan leka och röra sig fritt, anta utmaningar, successivt utöka sin aktionsradie och sin självständighet utan att dödas eller skadas allvarligt. Detta borde vara en självklarhet, men under sin uppväxt konfronteras barn och ungdomar med miljöer där andra mål ofta prioriteras, vilket kan innebära ökade skaderisker och ökad otrygghet, liksom minskade möjligheter till utveckling.
Säkerhet innebär inte att eliminera alla risker utan snarare att kontrollera risker som utgör hot mot människors hälsa och välbefinnande (Montreal Declaration People’s Right to Safety, 2002). Säkerhet är en förutsättning för utveckling, men att bara se till säkerheten är inte tillräckligt. Lek, rörelsefrihet och trygghet är andra nyckelord för barns och ungas utveckling. För de mindre barnen är lek lika med utveckling. För de lite större barnen blir det viktigt att kunna röra sig fritt i sitt grannskap och ta sig till skola och fritidsaktiviteter utan att följas av vuxna. Om miljön utgör ett hinder eller en barriär som begränsar rörelsefriheten, t.ex. oro för risker i trafiken, kan det få negativa effekter på barns utveckling (Björklid 2002b). För tonåringarna har leken ersatts av andra fritidsintressen. Sport och idrott är viktiga fritidssysselsättningar liksom att umgås med kamrater (Nilsson 1998). Rörelsefrihet i denna åldersgrupp
99
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
kan underlättas av en väl fungerande kollektivtrafik, som är anpassad efter deras behov. Det kan handla om att kunna ta nattbuss hem istället för att vara beroende av skjuts med kamrater.
Det finns anledning att tro att den gynnsamma utvecklingen av skador bland barn som vi haft i Sverige bland annat kan förklaras av ansatsen att beakta barns miljöer utifrån ett helhetsperspektiv, vilket exempelvis inneburit att i bostadsområden har barn och trafik skilts åt och utrymmen har avsatts för lek. Det är viktigt att denna inställning till barns och ungdomars liv och miljö bibehålls. Därför behövs en nationell drivkraft som kan säkerställa att barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer tillgodoses.
Den framtida huvudmannen har en viktig roll i att analysera vilka aktiviteter och produkter som kan utgöra hot mot barns och ungas säkerhet och utveckling i deras vardagsmiljöer.
Länderna inom EU och de tillträdande staterna har alla ratificerat barnkonventionen. I dag är det inte bara nationella bestämmelser och strategier som påverkar barns situation och däribland barns säkerhet och utveckling i Sverige, utan även t.ex. beslut som fattas inom EU. Delegationen noterar att Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa innehåller skrivningar om barnets rättigheter. Delegationen förutsätter mot denna bakgrund att frågor som rör barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, och däribland hur barn och unga får delaktighet i beslutsprocesser som rör dem, är områden som kommer att ges uppmärksamhet inom EU
.
3.2 Utgångspunkter för det framtida arbetet
Under arbetets gång har det för delegationen utkristalliserats fyra viktiga områden som, vi menar, bör ligga till grund för det framtida arbetet med barns och ungas säkra och utvecklande miljöer. Det är naturligtvis angeläget att fortsätta det framgångsrika arbete som hittills har bedrivits i Sverige, exempelvis inom barnhälsovården. Men för att ytterligare stärka och höja kvaliteten på det framtida arbetet menar vi att dessa fyra områden särskilt bör beaktas. Här finns såväl mänskliga som samhälleliga vinster att göra.
100
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
• Öka barns och ungas inflytande i beslut som gäller deras vardag
Vi menar att barns och ungas delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya fenomen som bör uppmärksammas. Det är viktigt att det förebyggande arbetet grundar sig i den vardag som barn och unga upplever i dag och att inte utgå från vår egen barndom och ”att det var bättre förr”. För vuxna kan vardagen för dagens barn framstå som främmande, exempelvis en ökad användning av datorer, mobiltelefoner etc. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att följa hur barns lekmiljöer och aktiviteter utvecklas för att upptäcka nya risker och eventuella begränsningar i barnens miljö. Vi har under hela vår verksamhetstid haft ett nära samarbete med en grupp ungdomar från 14–18 år. Ungdomarna har både framfört områden där de själva upplever att det finns problem och kommenterat delegationens förslag och aktiviteter. Vi bedömer att detta varit en oerhörd tillgång i delegationens arbete och därför vill vi framhålla vikten av ett sådant arbetssätt inför det framtida arbetet.
• Kunskapen om skadors sociala bakgrundsfaktorer måste fördjupas
Det svenska barnsäkerhetsarbetet har lett till att det i dag finns en betydligt större insikt och kunskap om skaderiskerna i barns liv och miljö. Detta har skett på samma gång som ett bredare allmänt säkerhetsmedvetande växt fram både nationellt och internationellt. Barnsäkerhetsarbetet var från början framför allt inriktat på oavsiktliga skador, men har under det senaste decenniet börjat inkludera även skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar. Genom vårt arbete kan vi också konstatera att det behövs mer kunskap om dessa typer av skador. Exempelvis står självdestruktiva skador för en stor andel av dödsfallen i åldersgruppen 13–17 år för både pojkar och flickor. Denna bredare syn på barnsäkerhet innebär att alltfler aspekter av barns och ungdomars miljöer – både psykosociala, socioekonomiska och fysiska – måste beaktas i det moderna barnsäkerhetsarbetet.
Forskningen visar tydligt att skadorna inte fördelas slumpmässigt mellan olika områden och mellan olika sociala grupper. Två av Barnsäkerhetsdelegationens rapporter uppmärksammar såväl regionala som socioekonomiska skillnader i risken att skadas bland
101
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
barn och ungdomar i Sverige (SOU 2002:68; SOU 2002:99). Nu behöver kunskapen fördjupas om orsakerna till dessa skillnader, exempelvis behöver betydelsen av miljön och närområdet ytterligare studeras.
• Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar
Att se barns och ungas säkerhet och utveckling i ett sammanhang förutsätter ett samarbete mellan alla aktörer som har inflytande över barns och ungas vardagsmiljöer. Vi menar att en miljö som enbart fokuserar säkerhet inte främjar barns och ungas utveckling och tvärtom. Under sin uppväxt konfronteras barn och ungdomar med miljöer som inte planerats utifrån detta synsätt, vilket kan innebära ökade skaderisker eller minskade möjligheter till utveckling.
• Ungdomar är en bortglömd grupp
En stor del av det skadeförebyggande arbetet som bedrivits i Sverige har fokuserat på de yngre barnen och det är också där vi kan se den största nedgången i antalet allvarliga och dödliga skador. Ungdomar är däremot en på många sätt bortglömd grupp som bör lyftas fram i det framtida arbetet. Detta gäller också miljöer för ungdomar, där forskare visat att det generellt finns färre saker att göra i bostadsområden ju äldre barnen blir. Det är viktigt att det förebyggande arbetet som inriktats mot yngre barn vidmakthålls och att förebyggande arbete för ungdomar intensifieras.
3.3 Det framtida arbetets innehåll
Den framtida samordnande huvudmannen har ett sektorsövergripande ansvar, vilket innebär att vara samlande, pådrivande och stödjande i förhållande till andra berörda parter. Genom samarbete med myndigheter och andra såväl offentliga som privata aktörer inom området liksom en övergripande epidemiologisk bevakning, bör huvudmannen skaffa sig en helhetsbild och på så sätt identifiera områden där initiativ bör tas.
102
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
3.3.1 Samordning av arbetet ger bättre effekt
Det svenska barnsäkerhetsarbetet har sedan 50-talet haft en nationell samordnande aktör, något som i internationella sammanhang framhållits som en av framgångsfaktorerna för det svenska barnsäkerhetsarbetet. En av de viktigaste slutsatserna från vårt arbete är också att det behövs en tydlig struktur när det gäller ansvar för att samordna arbetet på nationell, regional och lokal nivå. I kontakt med myndigheter, organisationer och yrkesgrupper som arbetar med barns säkra och utvecklande miljöer framhålls ofta behovet av nationell samordning i arbetet.
Redan i betänkandet Barnombudsmannen - företrädare för barn och ungdom (SOU 1999:65) konstaterades ”att de informations- och utbildningssatsningar som görs inom barnsäkerhetsområdet av centrala myndigheter behöver bättre samordning”.
Samordning kan ske på olika sätt; en total samverkan i ett projekt, varje aktör bidrar med sin kunskap eller sitt material i en aktivitet eller enbart en tidsmässig planering av aktiviteterna.
Statliga myndigheter och organisationer bör aktivt bistå kommuner, landsting och andra lokala aktörer i det lokala förebyggande arbetet. För att detta ska bli möjligt bör den framtida nationella huvudmannen vara tydlig i sin samordnande roll mellan de ansvariga myndigheterna
Brister i samordningen kan leda till dubbelarbete, dåligt utnyttjande av resurser eller att en viss målgrupp bearbetas av flera samtidigt vilket försvårar för den berörda gruppen att tillgodogöra sig all information. Barnhälsovården och skolan med alla skolformer når i princip alla barn och unga. Dessa verksamheter vill många använda som kanal för sina budskap, vilket naturligtvis inte är lätt att hantera för dem.
Internationell nivå
Det finns i dag förhållandevis många internationella organisationer och nätverk inom området säkerhet dels för området säkerhet i vid bemärkelse, dels för säkerhet inom mer avgränsade frågor som produktsäkerhet, trafiksäkerhet och så vidare. Inom EU finns det för produktsäkerhetsområdet ett särskilt nätverk ECOSA och knutet till detta ett nätverk som enbart arbetar med barns och ungas säkerhet – Child Safety Alliance.
103
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Vår mening är att det är av stor betydelse för det svenska säkerhets- och utvecklingsarbetet att Sverige deltar i det internationella arbetet dels för att erhålla kunskap, dels för föra ut svenska framgångar. Sektorsansvariga myndigheter och andra aktörer som deltar i internationellt arbete bör, när så är aktuellt, informera den framtida huvudmannen om för området angeläget internationellt pågående arbete. Enbart med syftet att utbyte av kunskaper och erfarenheter oftast berikar arbetet.
Nationell nivå
Den framtida huvudmannen bör ta ett tydligt grepp om den nationella samordningen av olika åtgärder inom området säkerhet och utveckling för barn och unga. Med de förhållandevis små resurser, både personella och ekonomiska, som finns för skadeförebyggande arbete är det viktigt med ett effektivt utnyttjande av de dessa.
Erfarenheter visar att de förebyggande program som fungerar innehåller en bred tvärsektoriell samverkan, mellan politiker och beslutsfattare, praktiker och forskare, mellan olika samhällssektorer, tillsammans med föräldrar och barn, och med ett långsiktigt mål. (Haglund B, Svanström L 1999)
Den framtida huvudmannen bör utveckla samarbetsformer, nätverk eller arbetsgrupper, av de i Barnsäkerhetsdelegationen ingående myndigheterna eftersom dessa utifrån olika roller har ansvar för barns säkerhet och utveckling. Barnombudsmannen, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet är andra viktiga aktörer i det nationella samordningsarbetet.
Minst lika betydande är frivilligorganisationerna. Här återfinns organisationer som på ett mycket förtjänstfullt sätt arbetar med exempelvis opinionsbildning, metodutveckling, utbildning och statistikinsamling. Det går inte att, på ett rättmätigt sätt, lyfta fram och exemplifiera med någon eller några organisationer men de utför ett mycket förtjänstfullt arbete. Det finns också organisationer som man inte naturligt förknippar med säkerhet och utveckling men som vi anser är viktiga i det skadeförebyggande arbetet. Vi vill nämna Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) och enskilda ungdomsorganisationer som exempelvis elevorganisationerna. Även bildningsförbund kan vara viktiga samarbetspartners.
Samordningen måste präglas av dialog och öppenhet och inkludera delaktighet från barn och unga.
104
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
Regional nivå
På den regionala nivån är det framför allt verksamheter inom landstingen och länsstyrelserna som är aktuella.
Barnhälsovården, som är en del av landstingets hälso- sjukvårdsverksamhet, har alltsedan mitten på 1950-talet utgjort en av de viktigaste hörnpelarna i arbetet med barns säkerhet och utveckling. Denna verksamhet är fortfarande mycket viktig i det förebyggande arbetet. Andra delar av hälso- och sjukvården, som exempelvis akutmottagning och barnsjukvård, är betydelsefulla i arbetet med skaderegistrering.
När det gäller länsstyrelserna är det framför allt i deras roll som tillsynsmyndighet för plan- och bygglagen, som de kan ha stor påverkan på barns och ungas utemiljö.
Lokal nivå
I våra kontakter med kommuner har det framkommit att det förekommer lokala samverkansgrupper kring barnsäkerhet på flera platser i landet. På vissa håll ingår också representanter från landstingen, såsom folkhälsoplanerare eller representanter för barnhälsovården.
En säker och trygg kommun är ett exempel på hur det lokala säkerhetsförebyggande arbetet kan organiseras. Det är en strategi för hur ett långsiktigt, övergripande och tvärsektoriellt skadeförebyggande arbete kan utformas. Arbetssättet är en av strategierna i WHO:s globala skadeförebyggande program. Skadeförebyggande arbete för barn och unga är ett av kriterierna för att bli utnämnd till En säker och trygg kommun. Även Räddningsverkets samarbetsmodell Trygga kommuner är exempel på samverkan på lokal nivå. Inom Räddningsverkets skadeförebyggande program pågår en sammanlänkning av de två nämnda modellerna.
Januari 2004 träder Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) i kraft. Lagen handlar huvudsakligen om den framtida räddningstjänstens organisation och innehåll. Enligt lagen ska också varje kommun upprätta en handlingsplan för sin olycks- och skadeförebyggande verksamhet. Vi menar att barns och ungas säkerhet och utveckling särskilt bör uppmärksammas i en sådan plan samt att barn och unga bör vara delaktiga i den process under vilken planen arbetas fram.
105
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Det är viktigt att etablerade och upparbetade lokala samordningsgrupper fortsätter sitt arbete. Men utifrån tidigare resonemang i detta betänkande bör fokus även i det lokala arbetet vara barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. I de lokala grupperna bör finnas representanter för kommunal fysisk planering, parkförvaltning, kommunal trafikplanering, socialtjänst, ungdomsråd eller liknande, förskola och skola. Även här är naturligtvis frivilligorganisationer viktiga. Där det finns kommunala konsumentvägledare är detta också en viktig kompetens.
Vi menar att den framtida huvudmannen i samråd med andra nationella aktörer bör vidareutveckla och stötta det lokala arbetet genom att t.ex. arbeta fram modeller för lokalt arbete eller erbjuda lokala beslutsfattare och politiker utbildningar eller information kring aktuella ämnen. Det är viktigt att utveckla ett brett kontaktnät lokalt och regionalt. Utan detta får de nationella satsningarna och initiativen liten eller i värsta fall inget genomslag lokalt. Det är på den lokala och regionala nivån som en stor del av praktiska arbetet genomförs.
Samordnad säkerhetsinformation
I våra kontakter med myndigheter och organisationer, som ofta är avsändare av olika informationsaktiviteter, samt skolor, som är mottagare, har framkommit att man periodvis och ibland ganska ofta känner en mättnad på nytt informationsmaterial inom en mängd olika områden. Det kommer väldigt mycket material, oftast pedagogiskt och bra, men man saknar lektionstid för att omsätta dessa i undervisningen.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Skolverket i uppdrag att utreda behovet och möjligheten att behandla frågor som rör säkerhet och utveckling i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola, samt ge förslag på hur detta kan integreras i den pedagogiska verksamheten på ett naturligt sätt.
106
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
I utvecklingsarbetet bör också myndigheter och organisationer som använder sig av skolan som kanal för sina budskap involveras. Vi menar att en årligen återkommande undervisning anpassad till elevernas ålder och mognad har bättre förutsättningar att få genomslag.
3.3.2 Kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad
Beslut om exempelvis åtgärder, prioriteringar eller budget, baseras på många olika överväganden. Även om vi aldrig kan förvänta oss att ha fullständig kunskap om alla aspekter på våra frågor är det ändå givet att vi så långt som möjligt ska utveckla området.
Med en helhetssyn på barn och ungdomar är det viktigt att sammanföra forskare och aktörer från både skadeområdet och miljöområdet. Ett sådant samarbete kan leda till en intressant utveckling där barns och ungdomars rättigheter står i centrum och en helhetssyn på barns och ungdomars miljöer – såväl fysiskt som socialt – kan utvecklas. Vi vill understryka vikten av att ha med barn och unga i det kunskapsutvecklande arbetet.
Kunskapsutveckling kan ske genom exempelvis forskning, datainsamling, dokumentation, uppföljning och utvärdering av såväl lagstiftning som metoder.
Forskning
Vi menar att den framtida huvudmannen bör följa forskning inom området, såväl nationellt som internationellt, samt tolka och föra ut forskningsresultat till berörda aktörer. Den framtida huvudmannen bör också initiera kompletterande studier när så behövs.
Huvuddelen av de egentliga forskningsinsatserna som berör säkra och utvecklande miljöer för barn och unga och frågor som relateras till detta område sker vid universitet och högskolor. Vi menar att den framtida huvudmannen bör utreda möjligheterna att initiera och stödja ett antal regionala kunskapscentra. Uppgifter för ett kunskapscentrum skulle exempelvis kunna vara att göra omvärldsanalyser, bedriva vetenskaplig forskning eller medverka i utbildningar.
107
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att utreda möjligheterna för att bygga upp regionala kunskapscentra.
Vissa forsknings- och utvecklingsinsatser sker också vid forskningscentra som exempelvis Väg- och transportforskningsinstitutet och Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen. Inom vissa kommuner och landsting finns forsknings- och utvecklingsenheter.
Av stor betydelse är den ömsesidiga återkopplingen mellan forskning och praktik. Hur sprids forskningsresultat till praktiker och hur får forskarvärlden del av praktikernas erfarenheter? Det är svårt för praktiker inom området att skaffa sig en samlad bild av forskningen. Det är också viktigt att forskning på ett naturligt sätt knyts till arbetet med barns och ungdomars miljöer.
Den framtida huvudmannen bör även etablera kontakter förutom med aktuella forskningsinstitutioner också med de stora forskningsråden.
Barnsäkerhetsdelegationen lämnar i detta betänkande flera förslag som på olika sätt berör forskningen.
Datainsamling
Vi anser att den framtida huvudmannen bör ha ett övergripande epidemiologiskt perspektiv så att uppmärksamheten i arbetet riktas mot de mest angelägna frågorna.
Skadestatistik är en viktig grund för det förebyggande arbetet, men det är också viktigt att ta till vara och utveckla andra kunskapskällor för att identifiera skaderisker för att förebyggande åtgärder kan sättas in innan skadorna inträffar. Skadestatistiken har en naturlig eftersläpning och det kan därför behöva utvecklas mer ”trendkänsliga” instrument. Det är även viktigt att förebygga effekter av risker, som inte är skador, såsom ökad otrygghet och minskad rörelsefrihet. En väg kan t.ex. vara farlig utan att det kan avläsas i skadestatistiken. Det kan helt enkelt vara så att människor undviker vägen (inte exponeras för risken).
Det är mycket angeläget att utveckla kunskapen kring ”utvecklingsmöjligheter” för barns och unga, vilket kräver forskningsinsatser. Flera förslag i detta betänkande syftar till att samla den kunskap
108
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
som finns och utveckla mätmetoder för att kunna följa utvecklingen över tid.
Förbättrad dokumentation och uppföljning
Dokumentation, uppföljning och utvärdering bör förbättras inom arbetet med barns och ungas säkra och utvecklande miljöer. Det gäller arbetet på såväl nationell, regional som lokal nivå. Den framtida huvudmannen bör i samråd med sektorsansvariga myndigheter initiera sådant arbete. Ansvaret bör också inkludera spridning av materialet till berörda parter.
En förutsättning för att kunna följa det lokala och nationella arbetet är att det dokumenteras på ett tillräckligt bra sätt. Det är både stimulerande och angeläget att regionalt och lokalt arbete uppmärksammas och sprids. Den framtida huvudmannen bör därför få ansvar för detta. I delegationens och Svenska Kommunförbundets rapport Bra barnsäkert (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003) ser vi ett axplock av det förebyggande arbetet som pågår lokalt.
Ofta är det projekt och projektliknande utvecklingsarbete som dokumenteras och följs upp, men vi vill påpeka att det är minst lika viktigt att den ordinarie verksamheten blir föremål för granskning. All verksamhet är inte lämplig för vetenskaplig utvärdering, men systematisk uppföljning och dokumentation möjliggör enklare utvärderingar. Det är angeläget att den framtida huvudmannen tar initiativ i detta arbetet.
3.3.3 Metodutveckling
Den framtida huvudmannen bör ha ett ansvar att tillsammans med sektorsansvariga myndigheter främja och initiera metodutveckling inom angelägna områden.
Brist på resurser ställer i dag allt större krav på att de åtgärder som genomförs ska vara evidensbaserade. Med andra ord ska metoderna vara utvärderade så att man vet att de ger önskad effekt. Det finns kunskap om evidensbaserade skadeförebyggande metoder (Mölstedt m.fl. 1999; Haglund & Svanström 1999), men det är viktigt att komma ihåg att det som är evidensbaserat är det som är utvärderat. Det finns många områden som saknar evidens därför att
109
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
forskningen inte inriktats på dessa områden. Kanske därför att det inte har funnits ekonomi för detta. Det är med andra ord inte nödvändigtvis så att det finns evidens där det bäst behövs.
Det är viktigt att framhålla att nya metoder behöver utvecklas när det gäller skador med psykosocial bakgrund. Skador till följd av självdestruktiva handlingar och våld kanske inte ökar, men är svårare att komma tillrätta med och därför kan dessa skador komma att utgöra en större andel av det totala antalet skador framöver.
En studie från Stockholms län om utlösande faktorer till skador har bidragit till en ökad kunskap om individuella mekanismer som ligger bakom förekomsten av skador i barndomen. Projektet beskrivs närmare i en av delegationens rapporter (SOU 2003:79). För att kunna dokumentera hur utlösande faktorer påverkar risken att skadas räcker det inte med uppgifter från de traditionella hälsoregistren, utan istället behövs barnens egna berättelser om vad som hänt vid själva skadan, hur skadan gick till och vad som föregick skadan. Denna typ av metodutveckling bör stödjas i framtiden.
3.3.4 Information, opinionsbildning och utbildning
Den framtida huvudmannen bör vara den samlande kraften i utbildnings-, informations- och kampanjaktiviteter som sträcker sig över varje enskild sektorsansvarig myndighet.
Ett framgångsrikt informationsarbete bör involvera många delar av samhället. Samordning av informationssatsningar gör att resurser utnyttjas på ett mer effektivt sätt samt att det förmodligen ökar trovärdigheten för budskapet hos mottagaren. Den framtida huvudmannen bör därför, i nära samarbete med myndigheter, frivilligorganisationer och andra aktörer, aktivt verka för att informationsinsatser samordnas. I detta arbete är det angeläget att barn och unga involveras och att deras synpunkter beaktas.
Bra grundutbildning samt kontinuerlig kompetensutveckling för yrkesgrupper som arbetar med barns och ungas säkerhet och utveckling är en förutsättning för att Sverige ska bibehålla de låga skadetalen och ytterligare kunna minska antalet allvarliga skador och dödsfall till följd av skador. Den framtida huvudmannen bör därför kontinuerligt bevaka dels behovet av utbildnings- och
110
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
fortbildningsinsatser, dels det övergripande nationella arbetet med måldokument för olika utbildningar.
Trovärdiga informationskanaler
Flera myndigheter och organisationer funderar i dag över vad som egentligen är trovärdiga och bra informationskanaler. Förmodligen varierar detta över tid och beroende på målgrupp och syfte. Men att föra ut sitt budskap eller sin information är så pass kostsamt och kan få etiska konsekvenser att misstagen bör vara så små som möjligt.
Vi menar att den framtida huvudmannen tillsammans med kommunikationsforskare, intresserade myndigheter och organisationer bör ta upp denna problematik.
3.4 Angelägna områden och grupper
3.4.1 Hur kan vi minska sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar?
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att i samarbete med sektorsmyndigheter och forskare initiera metodutvecklingsprojekt för att öka kunskapen om hur sociala skillnader i skador bland barn och ungdomar kan minskas.
Laflamme med flera (SOU 2002:68) visade att en jämlikare fördelning av skaderiskerna skulle innebära en betydande förbättringspotential främst när det gäller våldsrelaterade och självtillfogade skador och de flesta typer av trafikskador. De framhöll dock att det i dag finns lite kunskap om hur det förebyggande arbetet bör utformas för att minska sociala skillnader i skador. Dowswell och Towner (2002) gjorde samma iakttagelse efter en genomgång av internationell forskningslitteratur.
Därför är det betydelsefullt att huvudmannen för barns säkra och utvecklande miljöer i samarbete med sektorsmyndigheter och forskare initierar metodutvecklingsprojekt för att öka kunskapen om hur vi kan minska olika typer av skador för alla barn och unga.
111
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Det är viktigt att integrera skadors sociala fördelning i utvärderingen av olika åtgärder då vissa insatser till och med kan leda till en ökning av sociala skillnader. Information och upplysning om skaderisker som riktas mot allmänheten kan bidra till att öka de sociala skillnaderna genom att de resursstarka grupperna i samhället har större möjligheter att omsätta kunskapen i praktisk handling, t.ex. köpa säkerhetsutrustning (SOU 2002:68).
3.4.2 Placera den sociala fördelningen av skador på agendan
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut denna kunskap till politiker och beslutsfattare på alla nivåer, som underlag för handling.
Dowswell och Towner (2002) konstaterade att trots att Storbritannien haft en nedgång av antal skador bland barn totalt, så har denna nedgång framför allt skett bland barn i mer välbärgade familjer, medan nedgången inte alls varit lika stor bland barn i familjer med mindre ekonomiska resurser. Detta pekar på vikten av att integrera skadors sociala fördelning som en del av den epidemiologiska bevakningen. Den framtida huvudmannen bör därför ansvara för att bevaka sociala skillnader både generellt (dvs. alla typer av skador sammantagna) och specifikt (dvs. varje skadetyp för sig) för att placera skadors sociala fördelning på dagordningen och hålla diskussionen vid liv (SOU 2002:68).
3.4.3 Säkerhetsfrämjande arbete bland ungdomar
Delegationen menar att den framtida huvudmannen har ett särskilt ansvar för kunskapsutveckling kring säkerhetsfrämjande arbete riktat till ungdomar.
När det gäller den politiska synen på ungdomar har samhällets motiv utgått från ett behov av att kontrollera och uppfostra. Redan på 1950-talet lämnade staten över ansvaret för fritidsaktiviteter och fritidsmiljöer till kommunerna (Ungdomsstyrelsen 2001). Sedan dess har det inte funnits någon självklar nationell huvudman för
112
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
dessa miljöer, som är en viktig arena för ungdomarna. Jens Nilheim (1999) konstaterar också att generellt sett finns det allt färre saker för barn att göra i bostadsområden ju högre upp i åldrarna de kommer. Ungdomsstyrelsen har i sitt uppdrag att bevaka ungdomspolitiken och ungdomars livsvillkor, men har inte huvudmannaskap över de arenor som på olika sätt berörs (t.ex. idrottsföreningar, idrottsanläggningar och fritidsgårdar).
Ragnar Berfenstam konstaterade på ett seminarium 1994 att ungdomarna ”svikits” i det skadeförebyggande arbetet (Menckel red. 1994). Mycket av det säkerhetsarbete som syftat till att ”bygga in” säkerheten i och kring bostäder, skolor och förskolor, har haft fokus på små barn och skolbarn. Det arbete som riktat sig till ungdomar har snarare syftat till att förändra ungdomars beteende t.ex. i trafiken eller när det gäller alkohol. Detta kan ses som en konsekvens av samhällets generella syn på ungdomar. Det finns mycket forskning kring ungdomars riskbeteende – också kopplat till skador (se t.ex. Gullone & Moore 2000; Petridou m.fl. 1997; Cherpitel 1993). Detta kan ha bidragit till att åtgärder snarare sökts hos enskilda individers beteende och livsstil än i miljön.
Laflamme med flera (SOU 2002:68) framhåller att barn och ungdomar påverkas av sin fysiska och sociala omgivning både direkt genom risker i närmiljön och indirekt genom begränsade valmöjligheter. Exempelvis kan dåligt utbyggd kollektivtrafik ”tvinga” ungdomarna att ta egen bil eller ordna skjuts av äldre kamrater till konserter, diskotek, fester och så vidare. I en internationell litteraturgenomgång av hur skador bland ungdomar till följd av olyckor kan förebyggas (Munro med flera 1995) drog författarna slutsatsen att de åtgärder som utvärderats och visat sig effektiva var förändring av lagar och regler inom trafik, idrott och arbetsmiljön, liksom en bred tvärsektoriell lokal samverkan för att förebygga skador.
I Sverige är de sociala skillnaderna mer uttalade bland ungdomar än bland yngre barn. För pojkar (15–19 år) är det framför allt trafiken och för flickor (15–19 år) framför allt självdestruktiva skador (SOU 2002:68). Därför är det viktigt att i det fortsatta arbetet ha större fokus på ungdomarnas situation. Huvudmannen har här en viktig uppgift som pådrivare och inspiratör genom kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad.
113
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
3.4.4 Skador i olika typer av bostäder och bostadsområden
Såväl svenska som internationella studier visar att både den fysiska och sociala miljön påverkar barns risk att skadas. I en studie om närmiljöns betydelse för risken att skadas refereras en rad studier som studerat hur olika aspekter av barns miljö ökar deras risk för olika typer av skador (Laflamme 2003). I rapporten presenteras också en studie från Stockholms län som studerat om socioekonomiska förhållanden och status samt den sociala integrationen i ett område påverkar risken att skadas för barn upp till 15 år. Resultaten visar att skador som orsakats av fall från möbler visade sig vara vanligare bland barn i socialt segregerade områden med sämre socioekonomiska förhållanden och lägre socioekonomisk status. Detta bör speciellt uppmärksammas vid utformningen av åtgärder, då aspekter som tillgänglighet och priset på säkerhetsutrustning särskilt bör beaktas.
En ytterligare svensk studie visar att små barn (0–3 år) i familjer med unga mödrar och låg inkomst har högre risk för skador genom fall och förgiftningar (Hjern m.fl. 2001).
Delegationen har haft kontakt med olika myndigheter, forskningsinstitutioner och organisationer för att undersöka om det finns uppgifter för att genomföra en analys av hur skademönstret ser ut i olika delar av bostadsbeståndet i Sverige. Vi har då funnit att det saknas uppgifter och att en sådan analys skulle vara alltför omfattande för att kunna genomföras under delegationens utredningstid. Analysen kräver uppgifter om bostadsbeståndet som kan kopplas till hur människor skadas. Hänsyn måste också tas till att människor flyttar.
Vi bedömer att en studie av hur den fysiska och sociala miljön påverkar risken att skadas skulle vara relevant och öka kunskapen om hur skador kan förebyggas.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen och Statens räddningsverk i uppdrag att i samverkan med Boverket initiera och bevaka att analyser av skademönstret i olika typer av bebyggelse och bostadsområden genomförs.
114
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
Socialstyrelsens epidemiologiska centrum har erfarenhet av registerstudier och har också utvecklat en områdesindelning som skulle kunna användas för att belysa de sociala aspekterna i ett bostadsområde. Räddningsverkets nationella centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor har som uppdrag att utgöra en samordnande och gemensam resurs för det uppföljande arbetet inom politikområdet Skydd mot olyckor. Boverket har ansvar för byggd miljö och hur bygglagstiftningen varierat över tid och har därför viktiga kunskaper som bör tas tillvara i projektet.
3.5 Nya arbetssätt
3.5.1 Barns och ungas inflytande
Barn och unga har kunskaper om sina miljöer som vuxna saknar. När vi tar del av deras egna erfarenheter och kunskap framträder en annorlunda bild av verkligheten, vilket medför att arbetet kan inriktas på de områden som verkligen har betydelse för barns och ungas vardagsliv. Därför är barns och ungas sakkunskap nödvändig för ett fullständigt beslutsunderlag.
Ofta arbetar vi utifrån det vuxna barnperspektivet där vi tror att vi vet vad som är bäst för barn och unga. Mycket arbete pågår inom kommuner och myndigheter där barn och unga involverats. Barnsäkerhetsdelegationen framhåller att det är angeläget att arbetet fortgår och utvecklas och att den framtida huvudmannen bör fungera som stöd och inspiratör i arbetet.
Vi menar att barns och ungas delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya fenomen, som bör uppmärksammas. Den framtida huvudmannens arbete bör vara vägledande för andra. Genom att visa goda exempel på hur barn och ungdomar kan involveras i arbetet kan kunskap och erfarenheter spridas. Många aktörer kan känna en osäkerhet inför dessa nya arbetssätt och därför bör en annan uppgift vara att bygga nätverk kring dessa frågor som hjälp och stöd för arbetet inom olika samhällssektorer.
115
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
3.5.2 Varje skada som leder till dödsfall ska utredas
Varje år avlider i Sverige ca 100 barn under 18 år på grund av olycksfall, våld eller suicid. Omkring hälften av barnen dödas i trafiken, därefter följer skador till följd av självdestruktiva handlingar, drunkning och bränder.
Kan vi lära oss något av dessa tragisk händelser?
Delegationen menar att det är viktigt att utreda skador med dödlig utgång därför att det kan ge värdefull kunskap för det förebyggande arbetet. Det är ett välkänt faktum att tillvaratagande av erfarenheter från olyckor och tillbud är ett av de mera effektiva sätten att undvika ytterligare allvarliga skador. Samhället bör därför ta ett ansvar för att dessa tragiska händelser blir allsidigt belysta och utredda. Det är angeläget att det finns system och rutiner som kan ta tillvara kunskapen. Varken forskning eller tillsynsverksamhet kan i dag tillhandahålla denna kunskap.
Dödsfallsutredningarnas främsta syfte är att öka kunskaperna om skador som leder till för tidig död. Informationen kan användas som underlag för förebyggande insatser, utredningar eller att olika aktörers samarbete förbättras. Kvalitativa studier där enskilda skadefall analyseras av flera aktörer med olika kompetenser, kompletterar och tillför kunskap till den kvantitativa insamlingen av data.
Några aktörer utreder redan i dag olyckshändelser med dödlig utgång. Syftet med dessa analyser är inte bara att klarlägga den direkta orsaken till olyckan utan också bakomliggande orsaker som exempelvis bristande utbildning, otydlig information eller otillräckligt ledarskap. I dag genomförs noggranna utredningar av dödsolyckor av Arbetsmiljöverket (arbetsolyckor), Banverket (järnvägsolyckor och spårvägar), Elsäkerhetsverket (elolyckor), bränder (Räddningsverket) och Vägverket (trafik). Svenska livräddningssällskapet samlar kunskap om drunkningsolyckor genom att sammanställa pressklipp. De berörda aktörerna använder sig av dessa tragiska händelser för att öka kunskapen och förbättra arbetet inom sina respektive ansvarsområden.
Vi har kunnat konstaterat att det råder skillnader mellan olika aktörers utredningar. Man använder olika insamlingsmetodik, beskriver saker på olika sätt osv.
116
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
Myndighetsgemensamma riktlinjer för exempelvis faktainsamling skulle göra det möjligt att erhålla jämförande sektorsövergripande beskrivande statistik och analyser.
Vi menar att systemet med dödsfallsutredningar ska omfatta alla skadehändelser med dödlig utgång, olyckshändelse, våld eller självmord, i vilka barn och unga är involverade och inte som i dag enbart inom enstaka myndigheters verksamhetsområde. Arbetet med befintliga dödsfallsutredningar inom de tidigare nämnda myndigheterna ska fortsätta. Räddningsverket bör ansvara för att utreda de dödsfall som i dag inte utreds bl.a. drunkning och förgiftning. Delegationen anser att det finns mycket kunskap att hämta från dödsfallsutredningar. Det bör därför göras årliga sammanställningar av dessa utredningar, vilka också publiceras. För att ytterliga höja kvaliteten i arbetet med dödsfallsutredningen bör ett utvecklingsarbete tillsammans med berörda myndigheter kring metodutveckling och metodstöd påbörjas.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor, Statens räddningsverk, i uppdrag att dels utreda fall, där detta inte görs, i vilka barn och unga under 18 år avlidit till följd av olyckshändelse, våld eller självmord, dels i samarbete med myndigheter som gör egna dödsfallsutredningar årligen sammanställa och publicera dessa.
Med den inriktning som vi menar att arbetet med dödsfallsutredningar föreslås få och med det uttalade syftet att höja kvaliteten i arbetet med barns säkra och utvecklande miljöer anser vi att Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO), Räddningsverket är den myndighet som bör ges uppdraget att initiera metodutveckling, samordna och årligen sammanställa genomförda dödsfallsutredningar.
NCO har till uppgift att ge en samlad bedömning av olycksfallsutvecklingen och säkerhetsarbetet i Sverige utifrån nationella, regionala och lokala behov. (Enligt regeringsbeslut nr. 22 år 2003)
Rättsmedicinalverket förutsätts också involveras i arbetet då de utreder alla dödsfall som inträffar i samband med olyckor.
117
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
3.6 Områden där det nationella ansvaret bör tydliggöras
Barnsäkerhetsdelegationen tillsattes med uppdrag att bland annat föreslå en framtida samordnande huvudman för barnsäkerhetsfrågorna och frågorna om barns lek- och utemiljö. Detta har redovisats i SOU 2003:19. Ett fungerande nationellt samordningsansvar förutsätter att varje myndighet tar sitt ansvar för de frågor som har anknytning till den egna verksamheten.
Den nationella samordnande huvudmannens roll inom området barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer ska inte sammanblandas med de sektorsansvariga myndigheternas uppdrag. De sektorsansvariga myndigheterna har i uppdrag att arbeta med de frågor inom området, som har anknytning till myndighetens verksamhet. Exempelvis arbetar Konsumentverket med produktsäkerhet med inriktning mot barn och unga och Boverket arbetar med barns och ungas inflytande i fysisk planering.
Den framtida samordnande huvudmannen har ett sektorsövergripande ansvar, vilket innebär att vara samlande, pådrivande och stödjande i förhållande till andra berörda parter. Genom samarbete med myndigheter och andra aktörer inom området liksom en övergripande epidemiologisk bevakning, skaffar sig huvudmannen en helhetsbild över frågeställningarna och kan på så sätt identifiera områden där initiativ bör tas. Vi kan konstatera att barns rätt till säkra och utvecklande miljöer berörs i flera regelverk och att ansvaret är fördelat på olika myndigheter. Vi kan också konstatera att det finns ett antal ansvarsområden som i dagsläget inte har en självklar hemvist hos någon befintlig myndighet. Det innebär att det inte finns någon som bedriver ett systematiskt arbete inom dessa områden. Detta gäller idrottsskador, området säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar.
Efter en genomgång av områdenas art och olika myndigheters ansvarsområden, kan vi konstatera att flera av områdena redan i dag ingår eller borde ingå i en eller flera myndigheters sektorsansvar.
Det finns därför behov av att för varje område identifiera brister i det nationella arbetet och förtydliga ansvarsfördelningen för de insatser som krävs för att åtgärda dessa. Nedan föreslår vi hur ansvaret bör fördelas mellan olika myndigheter och vilka arbetsuppgifter som myndigheten blir huvudman för. I vissa fall blir området tämligen nytt för myndigheten och i andra fall handlar det
118
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
snarare om en breddad inriktning på arbetet för att bättre fokusera barns och ungdomars speciella situation.
Det är angeläget att de myndigheter som får ett tydligare uppdrag att arbeta med områdena idrottsskador, säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar, tar ansvar för kunskapsutveckling inom respektive område, bedriver opinionsbildning och lyfter frågan i den allmänna debatten. Det finns ett särskilt behov av att utveckla det förebyggande arbetet inom de olika områdena liksom att ta med barns och ungas kunskaper och åsikter i arbetet.
3.6.1 Folkhälsoinstitutet bör utveckla det förebyggande arbetet när det gäller idrottsskador
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och unga.
I dag saknas en nationell samordning och metodutveckling när det gäller skadeförebyggande arbete inom organiserad, oorganiserad och kommersiell idrott och motion. Att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador bör ligga inom Folkhälsoinstitutets arbetsområde eftersom det i myndighetens instruktion (SFS 2001:309, 1 §) står att institutet har till uppgift att främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador. Vidare står att Folkhälsoinstitutet ska vara nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet.
I regeringens förslag till nationella folkhälsomål (proposition 2002/03:35) handlar målområde 5 om sunda och säkra miljöer och produkter såväl inom- som utomhus. Även detta målområde gör Folkhälsoinstitutet till en viktig aktör inom området.
Hittills har institutet inte prioriterat idrottsskadeproblematiken i sitt arbete. Utifrån den problembild som idrottsskadorna visar och utifrån institutets utvecklingsarbete kring ökad fysisk aktivitet föreslår vi därför att regeringen ger Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utarbeta metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom
119
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och unga då mer än hälften av idrottsskadorna drabbar den åldersgruppen.
Folkhälsoinstitutet ska genom samarbete med idrottens aktörer skaffa sig en helhetsbild av idrottsskadeproblematiken och arbeta fram strategier för att minska skadorna. Vidare ska institutet ansvara för att kunskap och information om skadornas epidemiologi och förebyggande metoder sprids när det gäller idrottsskador. Vi föreslår i kap. 12.3 att delar av statens anslag ”Stöd till idrotten”, som fördelas av Riksidrottsförbundet, ska användas i arbetet för att förebygga akuta idrottsskador bland barn och ungdom.
Den positiva betydelsen av fysisk aktivitet ska betonas, men idrottsskadeproblematiken får inte glömmas. Riksidrottsförbundet, Korpen och Friluftsfrämjandet är exempel på aktörer genom vilka det konkreta arbetet bör ske. Många idrottsskador inträffar inom skolidrotten och därför är även Skolverket och Myndigheten för skolutveckling viktiga samarbetspartners. Exempel på ytterligare aktörer kan vara expertis inom idrottsmedicin och skaderegistrering, Riksidrottsförbundet, specialidrottsförbunden, Svensk idrotts studie- och utbildningsorganisation (SISU), med flera. En samordning är viktig för att aktörerna ska kunna delge varandra kunskap, för att upprätthålla de framgångar som görs och för att utveckla det skadeförebyggande arbetet. Aktörerna kan gemensamt arbeta för att sprida förebyggande metoder som kan minska idrottsskadorna.
3.6.2 Boverket huvudman för utvecklingsarbete kring säkra och utvecklande utemiljöer för barn och unga
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa i Boverkets regleringsbrev ett övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer med särskild inriktning mot barn och unga.
Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas ett samlat nationellt ansvar för barns rätt till säkra och utvecklande utemiljöer i förskola, skola och bostadsområde. På lokal nivå är kommunerna huvudman för planering och utformning av utemiljön, men på
120
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
nationell nivå har frågorna i stort sett lämnats obearbetade sedan 1993 då Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen. Tidigare hade först Lekmiljörådet (1971–79) och sedan Barnmiljörådet (1980-93) uppgifter att bedriva kunskapsutveckling och opinionsbildning om barns möjlighet till utvecklande lek.
Målen för bostadspolitiken är vägledande för Boverkets arbete. I målen anges att ”…alla skall ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.” I Boverkets instruktion (SFS 1996:124) 1 § anges att verket är en central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med mark- och vattenområden, fysisk planering, byggande och boende. Vi menar att kunskapsutveckling och kunskapsspridning när det gäller utemiljöns utformning för att tillgodose barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer har tydlig anknytning till verkets verksamhetsområde och att verket därför är en lämplig huvudman för dessa frågor.
För att ge Boverket möjlighet att utveckla sitt arbete krävs en förstärkning av såväl miljöpsykologisk som pedagogisk kompetens och vi föreslår därför en resursförstärkning.
Vi ser att flera nationella aktörer på olika sätt har ansvar inom området. I detta betänkande föreslår vi exempelvis att en ny paragraf införs i skollagen (1985:1100) avseende krav på ändamålsenlig utemiljö för lärande och utveckling. Med ett sådant förslag får skolmyndigheterna ett tydligt ansvar för utvecklingsarbete respektive kvalitetsuppföljning av utemiljön i förskola, skola och fritidshem.
Därför bör Boverket samordna arbetet med exempelvis de båda skolmyndigheterna, Konsumentverket och Svenska Kommunförbundet. Boverket bedriver sedan tidigare ett utvecklingsarbete om hur barns och ungas delaktighet i fysisk planering kan stärkas och vi menar att detta arbete ger en god grund för hur man kan ta tillvara den kunskap som barn och unga själva har. En annan angelägen uppgift för verket är att vidareutveckla samarbete med forskningsinstitutioner för att ta tillvara och omsätta den kunskap som finns till praktiskt arbete.
121
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
3.6.3 Räddningsverket huvudman för att förebygga drunkning
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Statens räddningsverk ett nationellt sektorsansvar för drunkningsförebyggande insatser med särskild inriktning mot barn och unga.
Barnsäkerhetsdelegationen har på olika sätt gjorts uppmärksam på att frågor om drunkning och livräddning saknar en nationell huvudman. I dag är det huvudsakligen Svenska Livräddningssällskapet (SLS), en frivilligorganisation, som arbetar med frågan på nationell nivå.
SLS har under flera år drivit detta arbete på ett förtjänstfullt sätt, men för att säkerställa det långsikta arbetet bör huvudansvaret ligga hos ett statligt organ. Redan i dag upphandlar Räddningsverket utbildning i vattensäkerhet från SLS inom ramen för verkets verksamhet rörande ”självskyddsutbildning”. Att arbete med att förebygga drunkning innebär bland annat också att arbeta för ökad simkunnighet. Här är också Svenska simförbundet en mycket aktiv aktör.
Frågan behöver en nationell uppmärksamhet och drivkraft. SLS statistik visar att antalet barn och unga som omkommit genom drunkning har minskat markant sedan 1970-talet fram till nu. Under 2002 var det en liten ökning av antalet drunknade från 9 år 2001 till 14 år 2002. SLS visar i sin årliga simkunnighetsundersökning på en fortsatt låg simkunnighet för elever i grundskolan.
Vi menar att Räddningsverket är den myndighet som är bäst lämpad att vara huvudman för frågor om drunkning och livräddning. Myndigheten ska enligt sitt uppdrag (SFS 1988:1040) bland annat genom förebyggande åtgärder arbeta för att minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Enligt den nya Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) ska kommunerna utforma lokala handlingsprogram för skydd mot olyckor vilka kräver räddningstjänstinsatser. Här bör frågor om drunkning vara ett naturligt insatsområde. Räddningsverkets enhet Centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor, NCO, bör inom sitt arbete naturligt kunna utveckla statistiken över drunkningsolyckor.
Räddningsverket ska genom samarbete med andra aktörer inom området såsom de båda skolmyndigheterna, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Konsumentverket och frivillig-
122
SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
organisationer verka för en helhetssyn på det drunkningsförebyggande arbetet.
I ett sådant samarbete kan frågor om simkunnighet, livräddning, vattenvana, föräldrainformation, säkra simhjälpmedel och vattenleksaker hanteras.
3.6.4 Den framtida huvudmannen får övergripande samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen för barns rätt till säkra och utvecklande miljöer ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.
I arbetet för att öka barns och ungdomars trygghet och säkerhet är det viktigt att uppmärksamma skador till följd av våld. Vi menar att våldsrelaterade skador bland barn och unga är en mycket angelägen fråga ur ett folkhälsoperspektiv, särskilt med tanke på den sociala snedfördelning som finns när det gäller dessa skador (SOU 2003:68).
Våldsrelaterade skador bland barn och unga kan därför ses som ett arbetsområde för Folkhälsoinstitutet. I diskussion med myndigheten framhölls dock att ett nationellt sektorsansvar för dessa frågor ligger utanför institutets verksamhetsområde.
Utifrån frågornas art ansåg vi att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) naturligen skulle kunna ha ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.
I dagsläget sker en översyn av BRÅ:s verksamhet (dir. 2003:104). Utredningen beräknas avsluta sitt arbete den 30 april 2004. Av utredningens direktiv framgår att BRÅ ska bli en stabsmyndighet utan operativa arbetsuppgifter. Enligt Brottsförebyggande rådets nuvarande instruktion (SFS 1997:1056) är rådets uppgifter att initiera och stödja brottsförebyggande insatser inom olika samhällssektorer, bedriva forsknings- och utvecklingsarbete, ansvara för officiell statistik samt ge ut rapporter från forsknings- och utvecklingsprojekt. BRÅ:s verksamhet ligger inom politikområde Rättsväsendet och styrs därför utifrån ett kriminalpolitiskt
123
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
124
perspektiv där ingången i arbetet är brottslighet och inte skador till följd av våld. Sammantaget kan konstateras att BRÅ inte är den myndighet som kommer att vara bäst lämpad för att ta det nationella samordningsansvaret för att förebygga våldsskador bland barn och unga utifrån ett folkhälsoperspektiv.
Vi föreslår därför att regeringen ger den framtida huvudmannen för barns rätt till säkra och utvecklande miljöer ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld. Arbetet bör ske i bred samverkan med BRÅ och Folkhälsoinstitutet, liksom Rikspolisstyrelsen, Svenska Kommunförbundet och frivilligorganisationer. I det nationella samordningsansvaret bör också ingå att utveckla samarbete med forskningsmiljöer, såsom exempelvis Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet, för att ta tillvara befintlig kunskap och initiera kunskapsutveckling inom angelägna områden.
3.6.5 Socialstyrelsen huvudman för att förebygga skador till följd av självdestruktiva handlingar
Skador till följd av självdestruktiva handlingar såsom självmordsförsök, självmord och självtillfogade skador har fått ökad uppmärksamhet allteftersom kunskapen ökat, bland annat om den sociala snedfördelningen liksom olikheter i flickors och pojkars utsatthet.
Socialstyrelsens verksamhet omfattar politikområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst som på olika sätt berör denna problematik. Skador till följd av självdestruktiva handlingar har ofta bakomliggande orsaker i psykisk ohälsa. I Socialstyrelsens ansvarsområde ligger att utveckla kunskapen om psykisk ohälsa i befolkningen samt hur denna kan förebyggas. I enlighet med detta har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att se över flickornas situation bland annat när det gäller skador till följd av självdestruktiva handlingar. På regeringens uppdrag arbetar Socialstyrelsen även med att utveckla mätinstrument att användas i nationella undersökningar för att få mer kunskap om barns och ungdomars psykiska hälsa. Arbetet ska avrapporteras i september 2004.
Av denna genomgång framgår att Socialstyrelsen redan i dag på olika sätt arbetar med att utveckla kunskapen om skador till följd självdestruktiva handlingar. Socialstyrelsen menar att frågorna ligger inom myndighetens ansvarsområde.
125
4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
4.1 Förekomst och fördelning av skador i Sverige
Skador är i Sverige, liksom i övriga delar av världen, ett av de stora folkhälsoproblemen. Även om antalet dödsfall till följd av skador, i jämförelse med andra länder, är lågt i Sverige utgör skador fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland barn och ungdomar. År 2000 var det 94 barn i åldern 0 till och med 17 år som dog till följd av oavsiktliga och avsiktliga skador och 1999 orsakade skador 112 dödsfall i samma åldersgrupp.
Nedan visas den procentuella fördelningen av dödsorsaker i olika åldrar. Bilderna visar att skador och förgiftningar står för en stor del av dödsfallen bland barn och att skador är den dominerande dödsorsaken bland ungdomar. Som diagrammen visar gäller detta både för pojkar och flickor.
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
126
Figur 1. Fördelning av underliggande dödsorsak 0–85 år under perioden 1997–2000
a) Män
b) Kvinnor
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 56 60 64 68 72 76 80 84
Ålder
Pr ocent
Övriga sjukdomar Cirkulationsorganens sjukdomar Tumörer Skador och förgiftningar
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 56 60 64 68 72 76 80 84
Ålder
Pr ocent
Övriga sjukdomar Cirkulationsorganens sjukdomar Tumörer Skador och förgiftningar
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
127
Förutom att skador leder till ett stort antal förlorade levnadsår för barn och ungdomar bidrar de också till en stor del av belastningen på sjukvården och inte minst humanitära kostnader för det enskilda barnet och familjen.
Antalet barn som dödas till följd av oavsiktliga skador har minskat sedan 50-talet i Sverige. Figuren nedan visar antalet dödade barn per 100 000, till följd av olycksfall, för både pojkar och flickor, sedan slutet av 60-talet fram till idag.
Figur 2. Antal döda till följd av olycksfall per 100 000 barn, 0–17 år, 1969–1999
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
Hur många skador som totalt sker i Sverige är i dag svårt att uppskatta, även om man utgår från skador som krävt någon typ av sjukvård. Antalet skador ökar med minskande allvarlighetsgrad och kan beskrivas som en pyramid, med de dödliga skadorna i toppen och lindriga skador i botten av pyramiden. Detta har beskrivits i en rapport från Stockholms läns landsting, där proportionerna mellan skador som leder till död, sjukhusvård (slutenvård) och öppenvård har beräknats (se Figur 3). Proportionerna mellan olika allvarlighetsgrad skiljer sig mellan olika åldrar. Utifrån data i Stockholms län upp-
0 5 10 15 20 25 30
19
69
19
71
19
73
19
75
19
77
19
79
19
81
19
83
19
85
19
87
19
89
19
91
1993
19
95
19
97
19
99
Pojkar Flickor
0 5 10 15 20 25 30
19
69
19
71
19
73
19
75
19
77
19
79
19
81
19
83
19
85
19
87
19
89
19
91
1993
19
95
19
97
19
99
Pojkar Flickor
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
128
skattas proportionerna för alla åldrar till 20 slutenvårdade och 200 öppenvårdade per dödsfall. För barn var motsvarande antal ca 200 respektive 4000 per dödsfall (Andersson m.fl. 1999).
Figur 3. Proportioner mellan skador av olika allvarlighet, Stockholms
län.
Källa: Ur CSP KortRapport 1999:4 (Andersson m.fl. 1999)
Den nationella statistiken omfattar i dag framför allt dödsfall och sluten sjukhusvård, men i vissa landsting genomförs registrering av hem och fritidsolyckor också i öppen vård på sjukhus och på jourcentraler. Detta sker inom ramen för ett europeiskt registreringssystem, EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System). I Sverige utgör befolkningsunderlaget år 2003 ca 6 procent. Utifrån denna registrering kan sedan nationella skattningar göras. En skattning utifrån detta urval visar att det uppskattningsvis sker ca 200 000 skador per år för barn upp till 18 år (Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen).
Det finns avsevärda skillnader i skadornas fördelning och storlek mellan olika åldrar, flickor och pojkar samt olika regionala och sociala grupper. Generellt sett skadar sig fler pojkar än flickor. Skillnaden mellan könen har dock minskat från att tidigare vara 70 procent pojkar och 30 procent flickor till 60 procent pojkar och 40 procent flickor. Anledningen till detta kan vara flera, exempelvis att pojkar och flickor gör mer lika saker i dag än tidigare, men också att typen av skador förändrats över tid.
Skador, tot. Barn och ungdom
1
1
200
4 000
200
20
Dödade
Slutenvårade
Öppenvårdade
Skador, tot. Barn och ungdom
1
1
200
4 000
200
20
Dödade
Slutenvårade
Öppenvårdade
Skador, tot.
Barn och ungdom
1
1
200
4 000
200
20
Dödade
Slutenvårdade
Öppenvårdade
Skador, tot.
Barn och ungdom
1
1
200
4 000
200
20
Dödade
Slutenvårdade
Öppenvårdade
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
129
4.2 Skador i ett globalt perspektiv
I OECD länderna dödas mer än 20 000 barn i åldern 1 till 14 år till följd av skador varje år. Det visar en rapport från Unicef (Unicef 2001). Rapporten presenterar en ranking lista över antalet dödsfall till följd av skador i 26 av de rikare länderna i världen.
Sverige har i jämförelse med de andra länderna lägst antal skadade barn. När det däremot handlar om hur mycket länderna har förbättrats sedan 1970 ligger Sverige först på en nionde plats.
Rapporten visar att skador är den ledande dödsorsaken bland barn i hela västvärlden. Den pekar vidare på att fattigdom ökar risken att skadas. Andra faktorer som framhålls i rapporten som betydelsefulla för en förhöjd risk att skadas är ensamstående föräldraskap, låg utbildningsnivå hos mamman, låg ålder hos mamman vid barnafödande, eftersatta hus, familjer med många barn och missbruk hos föräldrarna.
4.3 Statistik och andra kunskapskällor
Information om skador och skaderisker bör samlas in fortlöpande, såväl för att följa utvecklingen av skador över tid som för att upptäcka farliga produkter och miljöer i barns vardag. Skadestatistik är en viktig grund för att kartlägga var och hur barn och ungdomar skadar sig. I det skadeförebyggande arbetet är det också viktigt att systematiskt identifiera skaderisker innan skadorna inträffar.
Att förebygga skaderisker i barns och ungdomars levnadsmiljö bör utgå från barnens vardagsmiljö och inte begränsas av den statistik om skador som finns tillgänglig. Andra kunskapskällor som exempelvis kvalitativa och kvantitativa undersökningar och forskningsrapporter är också viktiga underlag för att uppmärksamma olika typer av skaderisker som barn möter i dagens samhälle. Hörselskador och belastningsskador är exempel på skador, där det är svårt att genom den statistik som finns i dag avgöra hur stora problemen är.
Den nationella statistik som finns om skador i dag är framför allt baserad på uppgifter om dödsorsaker och sjukhusvård. Den ger en översiktlig bild av vilka typer av skador som sker, men ger ingen fördjupad bild av en viss typ av skada (exempelvis var skadan har inträffat). Fördjupningsstudier inom speciella grupper eller områden är ett komplement till datainsamling på nationell nivå och där kunskapen sedan kan överföras till andra områden. Lokal skaderegistrering är
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
130
ett exempel på detta, där statistiken fyller ett stort behov för det lokala förebyggande arbetet, men där kunskapen också kan överföras till andra områden.
4.4 Olika datakällor ger olika skademönster
En beskrivning av var och hur barn skadar sig ser olika ut beroende på vilken typ av data man väljer att använda. Det skademönster som framträder för dödliga skador skiljer sig från mönstret för skador som leder till sjukhusvård. Exempelvis står trafiken för den största andelen skador som leder till dödsfall, men när det gäller skador som leder till sjukhusvård är istället olika typer av fallolyckor den vanligaste orsaken till skador. Skadornas allvarlighetsgrad kan också visa olika könsspecifika mönster. Följande exempel tydliggör detta. När det gäller skador som föranlett sjukhusvård har flickor fler skador till följd av avsiktliga självdestruktiva handlingar än pojkar, men för självdestruktiva handlingar som lett till död har pojkar fler skador än flickor. Med andra ord varierar könsfördelningen för denna typ av skada med vilken typ av uppgifter man väljer att studera.
Tabell 1. Skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling per 100 000 barn, genomsnittlig årlig incidens för perioden 1987–2000.
Vårdade på sjukhus
Döda
Ålder Pojkar Flickor Ålder Pojkar Flickor
7–12 2,1 4,5 7–12 0,1 0,1
13–17 52,2 203,5 13–17 3,8 2,7
Källa: Patientregistret och Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
För att få en helhetsbild av var och hur barn och ungdomar skadar sig kommer presentationen därför att omfatta både skador som leder till dödsfall och vård på sjukhus.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
131
4.5 Olika typer av skador i olika åldrar
Följande presentation ger en översiktlig bild av hur antalet skador fördelar sig bland barn och ungdomar i åldern 0 till och med 17 år i Sverige. I denna presentation redovisas både avsiktliga och oavsiktliga skador. När redovisningen bara omfattar en viss typ av skador klargörs detta i texten. Presentationen inleds med skador som leder till dödsfall och följs av skador som leder till sjukhusvård.
4.5.1 Skador som leder till dödsfall
Trafiken står för nästan 50 procent av dödsfallen till följd av skador för både pojkar och flickor. Skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling står för hela 12 procent av dödsfallen för flickor och 11 procent av dödfallen för pojkar. Våldsrelaterade skador omfattar 5 procent av skadorna för pojkar och 9 procent av skadorna för flickor.
Figur 4. Döda till följd av skador 1987–1999. Fördelning av yttre orsak till skadan, pojkar och flickor 0–17 år.
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
Vägtrafik Drunkning
Öppen eld Kvävning Annat olycksfall Självtillfogad skada Våld Tveksamt uppsåt
Pojkar
Flickor
(n=1220)
(n=712)
45%
10%
5%
5%
15%
11%
5%
4%
49%
6%
8%
3% 9% 12%
9%
4%
Vägtrafik Vägtrafik Drunkning Drunkning
Öppen eld Öppen eld Kvävning Kvävning Annat olycksfall Annat olycksfall Självtillfogad skada Självtillfogad skada Våld Våld Tveksamt uppsåt Tveksamt uppsåt
Pojkar
Flickor
(n=1220)
(n=712)
45%
10%
5%
5%
15%
11%
5%
4%
45%
10%
5%
5%
15%
11%
5%
4%
49%
6%
8%
3% 9% 12%
9%
4%
49%
6%
8%
3% 9% 12%
9%
4%
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
132
Vid en analys av skador i olika åldrar framträder ett tydligt åldersrelaterat mönster. Cirklarna i figur 5 och 6 visar hur olika typer av dödsfall till följd av skador fördelar sig över ålder för pojkar och flickor. Cirklarna visar fördelningen av dödsfallen till följd av skador i varje åldersgrupp. Det är inte antalet skador som jämförs, utan varje cirkel består av olika antal skador (antalet skador i varje åldersgrupp är redovisat som n under varje cirkel), vilket gör att cirklarna för pojkar och flickor inte ska jämföras mot varandra. Pojkar har med några få undantag fler skador än flickor.
Vi har i denna presentation valt att inte ta med diskoteksbranden i Göteborg 1998. Anledningen till detta är inte att, på något sätt, negligera att händelsen kan upprepas, utan att den förändrar fördelningen högst påtagligt och ger en känsla av att det sker fler dödsfall till följd av brand varje år än dödsfall till följd av trafikskador.
Trafiken står för en stor del av dödsfallen i alla åldersgrupper. I den yngsta åldersgruppen orsakar även drunkning, kvävning och våld en stor andel av dödsfallen. För pojkar mellan 4–6 år står drunkning för nästan lika stor andel av dödsfallen som trafiken, medan dödsfall till följd av kvävning minskar i denna åldersgrupp. I de två äldsta åldersgrupperna är trafiken den dominerande orsaken till dödsfallen. Det bör också observeras att i den äldsta åldersgruppen sker 21 procent av dödsfallen till följd av avsiktlig självdestruktiv handling.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
133
Figur 5. Döda till följd av skador per 100 000 barn, 1987–2000.
Fördelade efter yttre orsak. Pojkar uppdelade i fyra åldersgrupper.
0–3 år
(n=188)
4–6 år
(n=155)
7–12 år
(n=235)
13–17 år
(n=690)
I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
(n=188)
(n=239)
(n=150)
(n=690)
Vägtrafik Drunkning Öppen eld Annat olycksfall Kvävning Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld Tveksamt uppsåt
I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
134
Även om pojkar överlag har fler dödsfall till följd av skador än flickor uppvisar fördelningen av orsakerna till dödsfallen ett liknande mönster för flickor och pojkar. I den äldsta åldersgruppen orsakar, som tidigare nämnts, skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling en stor del av dödsfallen för både pojkar och flickor. För flickor står dessa skador för en större andel av dödsfallen (28 %) än för pojkar (21 %), men antalet dödsfall till följd av avsiktlig självdestruktiv handling är högre för pojkar (3,8 per 100 000 barn) än för flickor (2,7 per 100 000 barn).
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
135
Figur 6. Döda till följd av skador per 100 000 barn, 1987–2000.
Fördelade efter yttre orsak. Flickor uppdelade i fyra åldersgrupper.
0–3 år
4–6 år
7–12 år
(n=148)
13–17 år
(n=340)
I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.
Källa: Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen
(n=146)
(n=79)
(n=153)
(n=340)
Vägtrafik Drunkning Öppen eld Annat olycksfall Kvävning Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld Tveksamt uppsåt
I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.
Källa: Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
136
4.5.2 Vägtrafikskador som leder till död
Som visats ovan står trafiken för en stor andel av dödsfallen i alla åldersgrupper. En närmare analys av trafikskadorna visar ett åldersrelaterat mönster för olika typer av trafikantgrupper. Nedan visas hur dödsfallen i vägtrafiken fördelar sig mellan olika typer av trafikanter i olika åldersgrupper. I alla åldersgrupper och för både pojkar och flickor dominerar skador i samband med bilåkning. Det bör dock påpekas att det är få barn som dödas i trafiken i de yngsta åldersgrupperna (se antal under varje cirkel som avser hela tidsperioden, 1987–2000). För pojkar i åldersgruppen 4–6 år står skador som fotgängare för nästan lika stor andel av dödsfallen som skador som bilpassagerare. För pojkar i den äldsta åldersgruppen står moped och motorcykelskador för en stor del av dödsfallen. Specifikt för flickorna är dödsfall som ryttare, dvs. skador till följd av transportolycka med ryttare eller person i åkdon draget av djur.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
137
Figur 7. Döda i vägtrafikolyckor fördelade på olika typer av trafikantgrupper, 1987–2000. Pojkar uppdelade i fyra åldersgrupper.
0–3 år
(n=49)
4–6 år
(n=50)
7–12 år
(n=108)
13–17 år
(n=353)
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
(n=49)
(n=50)
Fotgängare Cykel MC/Moped Bil Övrigt Ryttare Ospec
(n=108)
(n=353)
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
138
Figur 8. Döda i vägtrafikolyckor fördelade på olika typer av trafikantgrupper, 1987–2000. Flickor uppdelade i fyra åldersgrupper.
0–3 år
(n=52)
4–6 år
(n=32
7–12 år
(n=99)
13–17 år
(n=183)
Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen
(n=52)
(n=32)
(n=99)
(n=183)
Fotgängare Cykel MC/Moped Bil Övrigt Ryttare Ospec
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
139
4.5.3 Skador som leder till sjukhusvård
Varje år vårdas ca 20 000 barn mellan 0 och 17 år på sjukhus för avsiktliga och oavsiktliga skador. Fördelningen av skador som leder till sjukhusvård skiljer sig från skador som resulterar i dödsfall. Här dominerar olika typer av fallskador.
Nedan presenteras fördelningen av skador som resulterat i sjukhusvård för pojkar respektive flickor uppdelat på tre åldersgrupper. Skadorna delas in efter den kod om yttre orsak till skadan som registreras i sjukvården i samband med en skada. För de två yngsta åldersgrupperna ser fördelningen av skador liknande ut för pojkar och flickor medan skademönstret skiljer sig åt i den äldsta åldersgruppen (13–17 år). För flickor i denna åldersgrupp står skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling för 22 procent av skadorna, medan samma orsak står för 5 procent av skadorna bland pojkar.
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
140
Figur 9. Vårdade i sluten vård till följd av skada 1997–2000, per 100 000.
Fördelning av den yttre orsaken till skadan. Pojkar i tre åldersgrupper.
0–6 år
7–12 år
13–17 år
Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen
Vägtransport
Fall
Annat olycksfall Avsiktlig självdestruktiv handling
Övergrepp, våld
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
141
Figur 10. Vårdade i sluten vård till följd av skada 1997–2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan. Flickor i tre åldersgrupper.
0–6 år
7–12 år
13–17 år
Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen
Vägtransport Fall Annat olycksfall Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
142
4.5.4 Fallskador som leder till sjukhusvård
Olika typer av fallskador står för mer än hälften av sjukvården till följd av skador upp till 12 år och knappt hälften för åldersgruppen 13–17 år. Nedan följer en presentation av hur olika typer av fallskador fördelar sig över ålder och för flickor och pojkar. Fallskadorna delas in i olika typer efter den kod om yttre orsak till skadan som registreras på sjukhuset. Inte oväntat framträder ett tydligt åldersrelaterat mönster.
För barn upp till 3 år är fall den dominerande orsaken till skador, såväl fall i samma nivå som fall från en nivå till en annan (t.ex. fall från en möbel eller fall i trappa). Fördelningen av olika typer av fallskador ser likadan ut för pojkar och flickor i denna åldersgrupp.
I åldersgruppen 4–6 år minskar fall från möbler och istället ökar fall från lekredskap på lekplats. I denna åldersgrupp ökar också antalet fall från skidor, skridskor, inlines etc. Även i denna åldersgrupp ser fördelningen av fallskador liknande ut för pojkar och flickor.
I åldern 7–12 år ökar fall från skidor, skridskor och inlines ytterligare och fall från lekredskap på lekplats minskar. Andelen fall från möbler och i trappor har också minskat markant i denna åldersgrupp. Fall i samma nivå ökar i denna åldersgrupp, något som till en stor del kan tillskrivas skador inom idrott (fall vid fotboll, innebandy etc.).
I den äldsta åldersgruppen utgör andelen fall i samband med skidåkning, skridskor eller inlines samt fall i samma nivå en ytterligare större andel av fallen samtidigt som fall från en nivå till en annan minskar i denna åldersgrupp. Fall i samband med skridskor, skidor eller inlines utgör en större andel av fallskadorna bland pojkar än bland flickor.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
143
Figur 11. Pojkar vårdade på sjukhus till följd av fallskada 1997– 2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan.
Figur 12. Flickor vårdade på sjukhus till följd av fallskada 1997–2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan.
Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen
0 50 100 150 200 250 300
0 - 3
4 - 6
7 - 12
13 - 17
Åldersgrupper
Antal fall/100 000 barn
Fall i trappa Fall från möbel Fall från lekredsk. Annat fall från högre nivå Fall vid skridsko, skidor, inlines Annat fall i samma nivå
0 50 100 150 200 250 300
0 - 3
4 - 6
7 - 12
13 - 17
Åldersgrupper
Antal fall/100 000 barn
Fall i trappa Fall från möbel Fall från lekredsk. Annat fall från högre nivå Fall vid skridsko, skidor, inlines Annat fall i samma nivå
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
144
4.5.5 Vanliga skador i olika åldrar
Utifrån det europeiskt registreringssystemet, EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System) kan följande beskrivning ges av vanliga skadehändelser i olika åldersgrupper.
0–3 år De flesta skadorna sker i hemmet och bostadsområdet.
Fall är den vanligaste skadeorsaken, både fall i samma plan och fall från en nivå till en annan. Skador på grund av kollision med andra barn eller möbler samt klämskador är också vanliga i denna åldersgrupp.
4–6 år Även i denna åldersgrupp dominerar skador i hem och
bostadsområdet, men skador i skola och i förskola är också vanliga. Fall är också här en stor diagnosgrupp. Skador på grund av kollisioner (stöta ihop/springa ihop) med andra barn och klämskador är vanliga i denna ålder.
7–12 år I denna åldersgrupp fördelas skadorna jämnt mellan
hemmet/bostadsområdet och sport- och idrottsplatser. När det gäller olika typer av skador utgör fallskador den största gruppen följt av skador på grund av kollisioner med andra barn eller föremål.
13–17 år Här sker de flesta skadorna på sport- och idrottsplatser,
följt av trafiken. Fall är även här en stor skadegrupp, men även skador på grund av kollision med andra barn, föremål eller djur är vanliga.
Källa: EHLASS, EpC, Socialstyrelsen
4.6 Regionala skillnader i skador
Barnsäkerhetsdelegationen gav under hösten 2002 ut en rapport om hur skador bland barn och ungdomar fördelar sig i olika delar av Sverige (SOU 2002:99). Rapporten visar att antalet barn och ungdomar som vårdas på sjukhus till följd av skador skiljer sig åt mellan olika kommuner i Sverige. Det finns med andra ord tydliga regionala skillnader i risken att skadas och i skademönster bland barn och ungdomar i Sverige. De regionala mönster som framkommer i rapporten skiljer sig åt för pojkar och flickor.
Initiativet till denna barnskadeatlas (Barns skador i Sverige, SOU 2002:99) har tagits av forskare och Barnsäkerhetsdelegationen.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
145
Rapporten framställdes av Karolinska Institutet, Institution för folkhälsovetenskap, avdelningen för socialmedicin i nära samarbete med Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån.
Rapportens syfte var att uppmärksamma regionala skillnader i barnens skadesituation och därmed ge underlag för myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer. Genom överskådliga kartor, tabeller och diagram visas geografiska skillnader i fördelning av barns skador i landet. Atlasen syftar också till att öka medvetenheten om att hälsodataregister finns och vilka möjligheter dessa utgör som planeringsunderlag för förebyggande åtgärder på olika nivåer och sektorer i samhället.
I rapporten görs inte en fördjupad analys av de olika geografiska områdenas skademönster och skadeutveckling. Forskarnas förhoppning är att rapporten ska leda till fortsatt arbete bland folkhälsoplanerare, politiker, kommunplanerare, forskare, hälso- och sjukvårdspersonal, statliga myndigheter, föräldraorganisationer, enskilda personer m.fl. framför allt på läns- och kommunnivå eftersom skadeutfallet kan variera högst påtagligt från område till område.
I rapporten beskrivs huvudsakligen hur många barn och ungdomar i åldern 0–20 år som vårdats inneliggande på sjukhus åren 1987–2000, men även dödliga skador bland barn 0–17 år redovisas för åren 1987–1999. Skador definieras i rapporten som kroppsskada orsakad av olycksfall, våldshandling eller självtillfogade handling (enligt ICD9 och ICD10).
Redovisningen på kommunnivå uppvisar stor spridning i skadenivå år 2000. Även stora skillnader i skadenivå och skadeutveckling förekommer på länsnivå
Forskarna beskriver i rapporten att det i dag finns ett antal kommuner och landsting som bedriver ett organiserat tvärsektoriellt skadeförebyggande arbetet. Dock har utvecklingstakten varit långsam och ännu återstår att fördjupa många program för att förebygga barnskador eller att innefatta alla Sveriges kommuner i arbetet.
4.7 Sociala skillnader i olika typer av skador
Den forskning som finns om sociala skillnader i skador visar att dödlighet och sjukdom till följd av skador inte är slumpmässigt fördelade mellan olika typer av områden och individer. En rad svenska undersökningar har studerat olika sociala faktorers betydelse för
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
146
risken att skadas bland barn och ungdomar (Engström 2003, Laflamme m.fl. 2002, Hasselberg m.fl. 2001, Hjern m.fl. 2001). Studierna visar att betydelsen av olika sociala bestämningsfaktorer varierar med olika typer av skador. Exempelvis har en studie visat att barn till unga mödrar (yngre än 24 år) oftare vårdas på sjukhus till följd av fallskador och förgiftningar (Hjern m.fl. 2001). Den sociala bestämningsfaktor som visat sig ha störst betydelse för risken att skadas är emellertid socioekonomisk status (Hjern och Bremberg 2002).
4.7.1 Socioekonomiska skillnader i skaderisker
På uppdrag av Barnsäkerhetsdelegationen presenterades i början av hösten 2002 en rapport om sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar i Sverige. Rapporten har sammanställts av forskare vid Karolinska institutet, institutionen för folkhälsovetenskap, avdelningen för socialmedicin (SOU 2002:68).
Rapportens syfte var att presentera aktuell forskning om socioekonomiska skillnader i risken att skadas bland barn och ungdomar i Sverige.
I rapporten sammanställs resultaten från ett antal nationella registerstudier, där barn i olika åldrar studeras utifrån familjens socioekonomiska status. Studierna omfattar första hälften av 90-talet och inkluderar både dödliga skador och skador som lett till sjukhusvård. Baserat på kunskap från internationella studier om sociala skillnader i skaderisk har fler specifika skadediagnoser studerats, såsom olika typer av trafikskador, våldsrelaterade och självtillfogade skador.
Sammanfattningsvis visar rapporten att barn till arbetare har en högre risk att skadas i olika typer av skador jämfört med barn till mellan och högre tjänstemän. När det gäller trafikskador har även barn till lantbrukare och andra egna företagare en högre risk att skadas än barn till mellan och högre tjänstemän. Skillnaderna är tydliga för både pojkar och flickor, men varierar däremot över ålder. I den yngsta åldersgruppen (0–4 år) är skillnaderna små, men ökar med stigande ålder. I åldersgrupperna 5–9, 10–14 och 15–19 år är socioekonomiska skillnader i trafikskador tydliga och för de två äldsta åldersgrupperna finns stora skillnader även för våldsrelaterade och självtillfogade skador. När det gäller trafikskador ökar skillnaderna med stigande ålder och när unga kommer i kontakt med motorfordon.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
147
När det gäller självtillfogade och våldsrelaterade skador har senare studier visat att de socioekonomiska skillnaderna reduceras betydligt när man kontrollerar för andra sociala variabler som exempelvis civilstånd, föräldrarnas födelseland och befolkningstäthet (Engström 2003, Engström m.fl. 2003). Till skillnad från detta kvarstår de socioekonomiska skillnaderna i trafikskador även efter kontroll av de ovan nämnda variablerna (Engström m.fl. 2003). Detta visas också i en annan undersökning som studerat olika sociala variabler och deras betydelse för olika typer av skador. Föräldrarnas socioekonomiska position visade sig då vara den viktigaste bestämningsfaktorn för motortrafik skador (Hjern m.fl. 2002).
Rapporten (SOU 2002:68) redovisar också en förbättringspotential när det gäller fördelningen av skador genom att visa den potentiella reduktion av skador som skulle ske om alla grupper hade samma antal skador som barn till mellan och högre tjänstemän. Den största förbättringspotentialen återfinns bland avsiktliga skador, framför allt för våldsrelaterade skador bland 10–14 åringar (51 %). När det gäller oavsiktliga skador är den största förbättringspotentialen i den yngsta åldersgruppen för övriga oavsiktliga skador (dvs. det som inte är fall- eller trafikskador). Trafikskador har däremot störst potential för förbättring i de äldre åldersgrupperna (20 %, 14 % respektive 20 %).
Att skaderisken skiljer sig mellan olika grupper i samhället kan bero på att barn och ungdomar i olika socioekonomiska grupper har olika förutsättningar genom:
1. olika tillgång till säkerhet, som t.ex. att vissa exponeras för fler
risker i den fysiska och sociala omgivningen (sk. differentiell exponering);
2. olika förutsättningar att undvika att de risker man utsätts för
leder till en skada, beroende på möjlighet att motverka – eller handskas med – risker och därmed att undvika olyckor (så kallad differentiell sårbarhet);
3. olika tillgång till hälso- och sjukvård (behandling och rehabilitering).
Rapporten lyfter fram fyra typer av insatser som, utifrån resonemanget ovan, kan bidra till en utjämning av skaderiskernas fördelning. Den första typen av insats syftar till att minska skillnaderna i exponering för risker mellan människor från olika socioekonomiska grupper genom att minska riskerna i den fysiska och sociala miljön. Denna typ av insats omfattar förebyggande åtgärder, såsom
Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127
148
fungerande och tillgänglig kollektivtrafik, reglering av produktsäkerhet och ökad tillgänglighet till allmänna platser för rekreation.
Den andra typen av förebyggande åtgärder syftar till att minska den individuella sårbarheten för skador snarare än de risker för vilka personerna exponeras. Exempel på detta är simundervisning i skolan eller gratis installation av brandvarnare i mindre privilegierade områden.
En tredje typ av insats som tas upp är att förebygga sociala skillnader i konsekvenserna av skador. Exempel på detta är att ha en väl fungerande vård och rehabilitering. Åtgärder som minskar effekten av olyckshändelser är också ett exempel på detta. Inom trafiken representerar Vägverkets ”Nollvision” en sådan ansats, där syftet är att ingen ska dödas eller bli allvarligt skadad som följd av trafikolycka.
Den fjärde typen av åtgärd, som i hög grad skiljer sig från de andra, är att påverka själva den sociala strukturen, genom ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga insatser, i syfte att minska skillnaderna mellan sociala grupper.
4.7.2 Etniska skillnader i skaderisker
Att studera socioekonomiska skillnader i hälsa har en betydligt längre historia i Sverige än att studera etniska skillnader i hälsa. Utländskt ursprung har ofta använts för att stratifiera olika delar av befolkningen eller som kontrollvariabel vid studier av exempelvis olika socioekonomiska grupper. Man har då använt den information som finns tillgänglig i nationella register exempelvis uppgifter om moderns eller faderns födelseland eller uppgifter om var personen själv är född. I vissa fall tas hänsyn till hur länge familjen levt i Sverige. Variabeln etnicitet är däremot sällan definierad och underbyggd av ett teoretiskt resonemang om vad man egentligen mäter.
Syftet med att särskilja utländskt ursprung i epidemiologiska studier är att beskriva hälsoeffekter av vissa speciella skydds- och riskfaktorer som kan sammankopplas med etnicitet och migration (Hjern 1998). Kunskapen kan sedan ligga till grund för utformning av insatser och förebyggande program.
Att vara invandrare i ett samhälle kan medföra en socialt utsatt position genom exempelvis diskriminering, små möjligheter till medinflytande kommunikationsproblem och knappa materiella livsvillkor, faktorer som på olika sätt kan påverka familjens livsvillkor.
SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?
149
Under senare år har ett antal svenska epidemiologiska studier genomförts med syfte att bland annat studera etniska skillnader i risken att skadas. I en rapport från Stockholms läns landsting visas att barn i åldersgruppen 5–14 år med utlandsfödda föräldrar har en lägre skadefrekvens när det gäller olycksfallsskador som krävt sjukhusvård än barn med föräldrar födda i Sverige. I övriga åldersgrupper är skillnaderna små. Barn som nyligen kommit till Sverige vårdas mer sällan på sjukhus på grund av olycksfall (Hjern 1998).
En vetenskaplig studie från 2001 visar att skållningsskador var vanligare hos barn till mödrar som var födda utanför Västeuropa än bland barn med svenskfödda mödrar. Barn med utlandsfödda mödrar vårdades däremot mer sällan för fallskador (Hjern m.fl. 2001).
5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
I samhället finns en ambition av att värna människors liv och hälsa bland annat genom att öka människors säkerhet. Denna önskan kommer till tydligt uttryck i såväl lagstiftning som mål- och policydokument. Skadeförebyggande åtgärder motiveras därför sällan av rena ekonomiska skäl, utan snarare av en värdering av nyttan av att minska skadorna. Att diskutera samhällsekonomiska aspekter av skador och skadeförebyggande arbete handlar inte om att visa att skadeförebyggande arbete lönar sig i kronor, utan om att utnyttja resurser på bästa sätt för att skapa ett säkrare och tryggare samhälle. Det finns en vilja att skapa ytterligare trygghet för barn och unga.
5.1 Människors värdering av ökad säkerhet bland barn och unga
Eftersom skadeförebyggande åtgärder sällan motiveras av rena ekonomiska skäl, är det viktigt att utgå ifrån hur människor värderar, eller vilken nytta man tillskriver, en högre säkerhet bland barn och unga. Nyttan mäts ofta genom betalningsviljan, dvs. uttrycks i kronor. I vägtransportsystemet används belopp på ca 15 miljoner kronor som ett uttryck för samhällets värdering av att eliminera ett dödsfall. Ett antagande skulle exempelvis kunna vara att samhället har en högre betalningsvilja när det gäller att öka säkerheten för barn och unga än när det gäller att öka säkerheten för människor i medelåldern.
Samhället satsar exempelvis resurser för att förebygga skador och dödsfall för oskyddade trafikanter. Dessa insatser har en dokumenterad effekt när det gäller att minska antal dödade och svårt skadade. Utifrån en kostnadsintäktsanalys skulle insatserna förmodligen inte löna sig eftersom det samhället sparar i form av minskade sjukvårdskostnader osv. inte överstiger kostnaden för
151
Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127
insatserna. Åtgärder motiveras däremot av en samhällsekonomisk nyttokostnadsmodell som inkluderar människors riskbedömning och vilja att betala för att minska denna risk. De resurser som samhället sparar i sjukvårdskostnader med mera står därmed för en liten del av nyttan (Nordlöf 2003).
5.2 Många sektorer får bära kostnader för skador bland barn och unga
Även om inte utgångspunkten för det skadeförebyggande arbetet är att spara pengar, så är det viktigt att konstatera att skador kostar samhället stora summor pengar. Pengar som skulle kunna användas för att uppnå andra samhällsmål. Sjölin (2003) har beräknat att samhällets kostnader för olyckor
år 1998 var trettionio miljarder
kronor. I denna summa ingår både direkta kostnader såsom medicinska kostnader, rehabilitering, materiella kostnader, administrationskostnader, övriga kostnader och indirekta kostnader i form av produktionsbortfall till följd av död och invaliditet liksom tillfälligt produktionsbortfall under rehabilitering. Av analysen kan inte utläsas hur stor andel av dessa kostnader som barns (upp till 18 år) skador står för. Jämfört med 1995 hade samhällets kostnader för skador stigit med 2 miljarder kronor (i 1998 års priser).
I samma studie beräknades samhällets olycksförebyggande insatser till 35 miljarder, vilket var en miljard mer än 1995 (i 1998 års priser). Alltså kunde en viss ökning skönjas både när det gäller kostnader för olyckorna i sig och för att förebygga olyckor.
Eftersom barn utgör en femtedel av befolkningen skulle man kunna anta att samhällets kostnader för barns olyckor utgör en femtedel av de totala kostnaderna, dvs. åtta miljarder kronor. Men detta är förmodligen en alltför grov förenkling. Samhällets kostnader för skador skiljer sig mellan olika åldersgrupper. Den skadades ålder påverkar både fördelningen och storleken på kostnaderna. Barn och unga som skadas kan oftast ganska snabbt ta sig tillbaka till full funktion, vilket gör vårdkostnaderna förhållandevis låga. En skada som kräver längre rehabilitering eller som leder till funktionsnedsättning kan kosta samhället stora summor i form av föräldrars produktionsbortfall, kostnader för hjälp och stöd i
1
Olycka definierades i denna studie som ”en ickeuppsåtlig, plötslig och oförutsedd händelse
utlöst under mänsklig aktivitet. Händelsen leder till en påvisbar skada på människor, materiel eller miljö.” I beräkningarna ingår således även olyckor som
inte lett till skada.
152
SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
vardagen, liksom att barnet inte kommer att kunna bidra fullt ut i produktionen under resten av sin livstid.
För att med säkerhet kunna säga vad barns och ungas skador kostar krävs fördjupade analyser med fokus på dessa åldrar (Sund (2003).
5.2.1 Direkta och indirekta kostnader
Personskador medför ofta olika slags kostnader över en längre tidsperiod fördelat på olika kostnadsbärare (Berglöf 2003). Kostnaderna kan vara direkta eller indirekta. Direkta kostnader avser kostnader för direkt behandling av skadan. Det handlar om resursförbrukning i form av sjukvård, läkemedel, sociala insatser och så vidare. Indirekta kostnader avser andra, mindre självklara, konsekvenser av skadan. Som exempel kan nämnas produktionsbortfall och humanvärdesförlust. Det sistnämnda kan vara särskilt svårt att skatta eftersom det uttrycker en hypotetisk betalningsvilja för att minska risken för en olycka och dess konsekvenser.
Sund (1997) presenterade följande indelning av de kostnader som kan uppstå till följd av skada (något justerat av Berglöf, 2003).
Kostnadsslag Direkta Indirekta Innehåll
Medicinska kostnader
X Behandlingskostnader i sluten- respektive öppenvård, transportkostnader till och mellan sjukvårdsinrättningar (ambulans, taxi, privat bil, buss etc.), läkemedelskostnader, tekniska hjälpmedel.
Rehabiliterings- kostnader
X Avser den process som syftar till att föra tillbaka en skadad individ till ett ”normalt” liv. För vuxna ofta arbetslivsinriktad rehabilitering.
Produktionsbortfall X Avser värdet av de varor och tjänster som inte framställs på grund av
skada vid olycksfall. Innefattar oftast enbart produktionsbortfall till betald arbetstid eftersom fritidsproduktion är svår att värdera. För barn är missad skolgång en typ av produktionsbortfall.
Humanvärdesförlust
X Avser dödsfall och nedsatt livskvalitet, sveda och värk.
Materiella kostnader X Skador på egendom. Administrativa kostnader
X Merkostnader för myndigheter och företag, exempelvis försäkringsadministration, socialförsäkringsadministration, polis- och rättsväsendets kostnader.
Övriga kostnader X X Tidsförlust för tredje person (exempelvis väntetider vid sjukvårdsbesök, räddningstjänsten, nyttoförlust då man inte har tillgång till ägodelar som skadats. (Sund 1997, Berglöf 2003)
153
Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127
Efter litteraturgenomgång och forskarkontakter, kan konstateras att vi saknar kunskap om hur mycket skador bland barn kostar samhället varje år. För att ge en uppfattning om kostnaderna ges nedan en översikt av vilka samhällssektorer som påverkas ekonomiskt av inträffade skador, utan att storleken på kostnaderna kan anges: hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemet, kommuner och försäkringsbolag.
Direkta kostnader
Hälso- och sjukvård
Olycksanalysgruppen, Akut- och katastrofmedicinskt centrum vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå, har räknat ut vad skador bland barn och unga (0–17 år) som besökt öppenvården eller blivit inlagda kostade år 2002 (Bylund 2003).
Vårdkostnader för skadade barn och ungdomar 0–17 år som sökt vård vid Norrlands universitetssjukhus under 2002.
Typ av skada
Slutenvård Öppenvård Total kostnad Medelkostnad
per skadad
Fordon (n=361) 1 066 400 503 250 1 569 650
4 348
Sport (n=933) 942 400 1 400 850 2 343 250
2 512
Övriga (n=1878) 2 219 600 2 755 500 4 975 100
2 649
Totalt (n=3172) 4 228 400 4 659 600 8 888 000
2 802
Bylund 2003
Totalt besökte 3 172 barn och ungdomar NUS på grund av skada. Det motsvarar ca 10 procent av barn och ungdomar i NUS primära upptagningsområde (Umeå, Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors och Vännäs med tillsammans 30 208 barn i åldrarna 0–17, 31 december 2002 (SCB 2003)).
Kostnader för slutenvården uppgick år 2002 till 4 228 400 kronor. Kostnadsanalysen är beräknad utifrån att ett vårddygn i slutenvård inklusive behandlingskostnad kostar 6 200 kronor. Öppenvårdsbesöken kostade landstinget 4 659 600 kronor år 2002. Kostnaden för ett öppenvårdsbesök beräknades kosta 1 100 kronor. Och varje skada beräknades i genomsnitt kräva 1,5 besök. Ur Folkhälsa i siffror (Socialstyrelsens hemsida 2003) kan utläsas att barn och unga i
154
SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
åldrarna 0–19 år (observera åldersintervallet) hade 42 660 vårddygn till följd av skada år 2001. Med antagandet om en slutenvårdskostnad på 6 200 kronor per dygn, kostade detta samhället knappt 265 miljoner kronor år 2001 (beräknat med 2002 års pris).
Om man utgår från Umeås siffror att 10 procent av barn och unga (0–17 år) söker vård till följd av skada med en genomsnittlig vårdkostnad på 2 802 kronor (öppen- och slutenvård), kostar detta uppräknat till nationella siffror ungefär 540 miljoner kronor (1 940 910 x 0,10 x 2 802).
Socialförsäkringssystem
Socialförsäkringssystemet står för en stor del av de direkta kostnader som är kopplade till skador bland barn och unga. Försäkringskassan konstaterar att de flesta av socialförsäkringssystemets ersättningar kan bli aktuella i samband med en skada, som innebär långvarig funktionsnedsättning. De ersättningar som kan utgå är tillfällig föräldrapenning för vård av barn; vårdbidrag till föräldrar för omsorg och utökade kostnader i samband med barnets skada; aktivitetsersättning och sjukersättning till barnet från och med 19 års ålder vid funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga; liksom handikappersättning för att kompensera ökade omkostnader.
Det är därför intressant att få en bild av hur stora kostnader som socialförsäkringssystemet får bära för barns och ungas skador. I kontakter med Riksförsäkringsverket (RFV) framgår att uppgifter om orsak till utgående ersättningar saknas i RFV:s statistik. Det vill säga, diagnosen finns, men inte orsaken till diagnosen. Därför går det inte att utläsa hur stor andel av utgående ersättningar som beror på skador. Man kan dock anta att socialförsäkringssystemet får bära en betydande del av kostnaderna både för att kompensera föräldrarnas inkomstbortfall och för att kompensera barnets framtida inkomstbortfall vid skada som leder till funktionsnedsättning.
Kommuner
Efter en invalidiserande skada träder flera lagstiftningar in där kommunen åläggs att ge stöd och hjälp för ett fungerande vardagsliv. Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387)
155
Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127
anger ett antal insatser som kan vara aktuella om barnet bedöms uppfylla de kriterier som krävs för att omfattas av lagstiftningen. Barnet har rätt till personlig assistans vid varaktiga och stora funktionshinder som innebär behov av hjälp med sin personliga hygien, måltider, på- och avklädning och att kommunicera med andra. Det bör framhållas att syftet med personlig assistans är att ge individen möjlighet att frigöra sig från beroende av föräldrar och andra anhöriga. Därför är denna typ av stöd ovanligt bland barn. Kommunen är också skyldig att erbjuda avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse utanför hemmet och korttidstillsyn för skolungdom över 12 år i anslutning till skolan och under lov.
Om bostaden behöver anpassas för att vara ändamålsenlig, betalar kommunen ut bostadsanpassningsbidrag. Staten lämnar bidrag med 40 procent av kommunens kostnader.
Barn inom förskola, skola och fritidshem har rätt till särskilt stöd om deras speciella behov kräver det (Skollagen SFS 1985:1100). Vid varaktig funktionsnedsättning är kommunen även skyldig att anordna skolskjuts (Skollagen SFS 1985:1100, 4 kap. 7 §). Brutna ben och armar, stukningar och vrickningar ger inte rätt till skolskjuts (Svenska Kommunförbundet 1994).
I kontakter med Svenska Kommunförbundet framgår att man saknar kunskap om kommunernas kostnader för skador bland barn och unga.
Försäkringsbolag
Genom kommunförsäkringar omfattas alla barn i kommunal omsorg av olycksfallsförsäkring. Försäkringarnas omfattning skiljer sig åt mellan kommuner. En del kommuner försäkrar barnen dygnet runt och andra försäkrar barnen under resor till och från och under vistelsen i förskola, skola och fritidshem. I försäkringarna ingår kostnadsersättning för läkarbesök, medicin, resor till och från läkarbesök och rehabilitering, tandskador, kläder och glasögon. Dessutom utgår ersättning för vanprydande ärr, sveda och värk, invaliditet och dödsfall. Invaliditetsersättning utgår till och med det år barnet går ut gymnasiet.
Folksam, som har en stor del av kommunförsäkringarna i Stockholms län, har känt av ökande kostnader för barnolycksfall inom kommunförsäkringarna. Det är svårt att veta vad denna ökning beror på, men det finns anledning att närmare undersöka om skadorna ökar i förskola och
156
SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
skola. En studie från Umeå universitetssjukhus (Björnstig & Björnstig, bilaga till SOU 2003:127) pekar på en sådan utveckling. Även de tjänstemän som handlägger barnolycksfallsskador på Folksam menar att det inträffar mycket skador i förskola och skola. Vanligt är frakturer, sårskador och knäskador. Eftersom dessa skador sällan innebär inläggning på sjukhus, skulle en eventuell ökning inte synas i slutenvårdsstatistiken.
Indirekta kostnader
Produktionsbortfall
En invalidiserande skada hos ett barn leder till framtida produktionsbortfall under lång tid. Sjölin (2003) har beräknat att framtida produktionsbortfall vid dödsfall i åldern 0–15 år är drygt två miljoner kronor för kvinnor och nästan 3 miljoner kronor för män (år 1998). Det totala produktionsbortfallet för dödsfall bland barn (0–15 år) under 1998 kostade samhället drygt 220 miljoner kronor. Indirekta kostnader kan också utgöras av föräldrars produktionsbortfall då ett barn skadas (Glendor m.fl. 2001).
5.3 Har satsade resurser effekt?
Ovan har beskrivits vad skador kostar samhället och vilka samhällssektorer som bär stora kostnader för skador bland barn och unga. Vi har också visat hur mycket pengar samhället satsar på att förebygga olyckor (Sjölin 2003). Det som däremot är mest intressant att få veta är om de resurser som satsas på förebyggande arbete har effekt. Dvs. om de förebyggande insatserna lönar sig i form av sparade pengar (kostnadsintäktsanalys), eller om vi använder den metod som leder till att vi uppnår vårt mål till lägsta kostnad (kostnadseffektanalys).
5.3.1 Kostnadsintäktsanalys
Under åren 1983–89 satsade Motala kommun och landsting 7,3 miljoner kronor på skadeförebyggande arbete enligt modellen Säker och trygg kommun. Insatserna bestod framför allt av informations- och utbildningsinsatser och förändringar av den fysiska miljön. Mellan 1983–84 och 1989 minskade antal registrerade skador
157
Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127
med 13 procent. Det var framför allt medelsvåra skador som minskade i antal. Denna minskning gav en besparing på drygt 20 miljoner kronor (Laur m.fl. 1999). En senare ekonomisk utvärdering drog slutsatsen att, under förutsättning att programmet fortsätter att minska kostnaderna för skador, är besparingarna större än kostnaderna för de förebyggande insatserna (Lindqvist & Lindholm 2001). Studierna visade att ett systematiskt skadeförebyggande arbete på kommunnivå enligt modellen för Säker och trygg kommun, kan motiveras även ur ett ekonomiskt perspektiv.
Kostnadsintäktsanalys innebär att effekterna av en åtgärd omsätts i pengar, för att kunna jämföra de resurser som sparas in med de resurser som satsats. Till skillnad från andra ekonomiska utvärderingsmetoder krävs inga jämförande alternativ för att kunna tolka resultatet. Den allmänna regeln är att marginalnyttan (i vårt fall nyttan av att förhindra ytterligare en skada) ska vara större än marginalkostnaden (kostnaden för att förhindra ytterligare en skada). Det betyder att om intäkterna är större än kostnaderna kan insatsen rekommenderas. (Janlert 2000; Månsson & Rydberg 2003)
5.3.2 Kostnadseffektanalys
Samhället ställer upp mål inom olika områden genom politiska beslut. Därför det ofta relevant att ta reda på vilka insatser som leder till måluppfyllelse till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Denna typ av analys kallas kostnadseffektanalys. I en sådan analys nöjer man sig med att beskriva de effekter som insatsen leder till. Målet är sedan att besvara frågan vilken åtgärd som når den beskrivna effekten till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Om målet är att minska antal idrottsskador bland barn med 30 procent, avstår man i en kostnadseffektanalys från att värdera fördelarna med detta. Istället studerar man vilken av flera åtgärder som kan åstadkomma en sådan minskning till lägsta kostnad. På så sätt slipper man svårigheten med att värdera vad dessa skador kostar i form av handikapp, sjukvårdskostnader med mera (Janlert 2000).
I kontakter med forskare och utredare kan konstateras att i Sverige finns knappast några kostnadseffektstudier av säkerhetsfrämjande insatser bland barn och unga. Det är viktigt att olika former av åtgärder utvärderas mer systematiskt för att ta reda på om satsade resurser används på effektivast sätt för att nå ett uppsatt mål. Kunskapen behöver utvecklas både när det gäller kostnads-
158
SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
effekterna av skadeförebyggande insatser inom en sektor och jämförelser av insatser inom olika sektorer (Sund 2003).
5.3.3 Vilka åtgärder är kostnadseffektiva?
Ofta anförs att passiva åtgärder (dvs. att bygga in säkerheten) är mer effektivt än aktiva åtgärder (som kräver en aktiv handling hos individen) (Laflamme m.fl. 1999). Är det också så att passiva åtgärder når den önskade effekten till lägsta samhällsekonomiska kostnad?
Vägverket ligger långt fram när det gäller att analysera samhällsekonomisk nytta av investeringar, drift och underhåll av trafikinfrastrukturen. Vägverket, konstaterar att mätningar av den samhällsekonomiska nyttan av informations- och utbildningsaktiviteter, stöd till intresseorganisationer etc. inte har genomförts och att detta är ett område där kunskapen behöver öka. Preventionsinsatser är dock ofta en process där olika åtgärder och verksamheter kombineras och koordineras. Det är svårt att bryta ut en enskild del av processen, exempelvis information och utbildning. Effekten av en process kan uppstå genom att lagstiftning, övervakning, teknik, information och utbildning används tillsammans. De är i sådana fall inte utbytbara och en analys måste ofta ske på hela processen.
5.4 Sammanfattning och områden att utveckla
I samhällsekonomiska beräkningar inkluderas såväl direkta som indirekta kostnader liksom människors värdering av risker/säkerhet. När det gäller barn och unga kan konstateras att mycket lite arbete är gjort. Vi behöver öka kunskapen om hur säkerheten för barn och unga värderas – både av vuxna och av barnen själva. Vi behöver också utveckla kunskapen om effekten av olika insatser för barn och unga. Vägverket avser att utveckla en fördelningsprofil för att göra det möjligt att beräkna effekten av åtgärder för olika grupper, bland annat för barn.
I dag görs sällan jämförelser mellan insatser inom olika sektorer. Vilken effekt får satsade resurser på säkerhetsfrämjande arbete inom trafiksektorn jämfört med samma resurser inom skolan? Detta är ytterligare ett område där forskningen bör utvecklas.
159
Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127
Vi kan konstatera att samhället satsar stora resurser (35 miljarder kronor år 1998) på det förebyggande arbetet. Hur kommer dessa medel barn och unga till del? Det är viktigt att se över fördelningen mellan olika åldrar inom en sektor, exempelvis hur mycket barns säkerhet ökar av de resurser som satsas på förebyggande arbete inom trafiksektorn. Det är också angeläget att undersöka fördelningen mellan olika sektorer. Elsäkerhetsverket har i samarbete med flera myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen 1996) uppskattat kostnaderna för att förebygga barnleukemi till följd av exponering för magnetfält. Exemplen på kostnadsuppskattningarna visade att kostnaden för att undvika ett statistiskt fall av leukemi bland barn genom att minska exponeringen för magnetfält varierade mellan 2 och 370 miljoner kronor beroende på hur kostsam åtgärden var och hur många barn som berördes av åtgärden. Denna typ av uppskattningar gör det möjligt att jämföra hur en viss summa pengar kan användas mest kostnadseffektivt.
Forskningsrådsnämndens rapport Konsumentsäkerhet och skadeanalys (Strindberg & Andersson 1999) visade att stora resurser satsas på att öka säkerheten i arbetslivet, vilket framför allt kommer vuxna till del, medan förhållandevis små resurser satsas inom fritidssektorn, vilket framför allt skulle komma barn och unga till del.
Figurerna nedan visar antal olyckor inom olika arenor och samhällets direkta kostnader för dessa olyckor i förhållande till hur mycket samhället satsar på förebyggande arbete och säkerhetsforskning inom dessa arenor. Figurerna öppnar för en diskussion kring samhällets prioriteringar när det gäller forskning och förebyggande arbete liksom hur detta påverkar arbetet med barns och ungas säkerhet.
160
SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete
161
Fördelning av skador, kostnader för skador, förebyggande arbete och forskningsmedel över sektorerna hem- och fritid, arbete och transport.
Hem- o fritid
Arbete
Transport
Andelen skador i olika arenor Samhällets direkta kostnader för olyckor
Ehlass 199x
−2002 Räddningsverket,
1997
Samhällets kostnader för säkerhetsarbete Samhällets kostnader för forskning om
säkerhet
Räddningsverket, 2000 Forskningsrådsnämdnen, 1999
Källa: Räddningsverket, 2003
Vi kan slutligen slå fast att det är angeläget att förebygga skador bland barn och unga därför att de kostar samhället pengar – hur mycket saknar vi dock kunskap om. Vi vill dock framhålla att det största skälet till att förebygga skador bland barn och unga är att vi värderar barns och ungas liv och hälsa så högt att vi också vill satsa resurser för att minska skadorna.
6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Kunskapsbasen för den framtida huvudmannens arbete utifrån visionen om att alla barn och ungdomar tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt, måste byggas med bidrag från en mängd olika vetenskapsgrenar, forskningsområden och praktiska erfarenheter. En säker och utvecklande miljö för barn och ungdomar innebär inte att eliminera alla risker utan snarare att kontrollera risker som utgör ett hot mot deras hälsa och välbefinnande (Montreal Declaration of People’s right to safety 2002) liksom att ge möjlighet till lek och rörelsefrihet, liksom tillgänglighet t.ex. kamrater, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att barn och ungdomar känner sig trygga i sin omgivning.
6.1 Hur kan vi mäta utveckling, trygghet och säkerhet?
Det är viktigt att kunna följa förändringar inom de områden, som man vet kan påverka barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Ett sätt att få kunskap om förändringar över tid, är att följa olika typer av händelser som kan kopplas till säkerhet eller utveckling. Information om hur många skador som sker och deras svårighetsgrad är ett exempel på detta. Skadestatistik är ett utfallsmått med ett snabbt förlopp mellan orsak och utfall, vilket underlättar en analys av skadeförloppet. Därigenom synliggörs de förebyggande åtgärder som bör vidtas. Många andra utfallsmått är svårare att härleda till specifika orsaker därför att det kan vara flera orsaker som samverkar under lång tid innan ett utfall blir synligt. Detta gäller t.ex. många sjukdomar. Inom folkhälsovetenskapen talar man därför om bestämningsfaktorer för sjukdom eller skada. Med bestämningsfaktor menas betingelser i människors levnadsvillkor, miljö och levnadsvanor som påverkar omfattningen, fördelningen och konsekvenserna av sjukdom och skador (SOU 2000:91). Nationella folkhälsokommittén formulerade de nationella folkhälsomålen i termer
163
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
av ohälsans bestämningsfaktorer. När dessa mål ska följas upp är det inte utfallet i form av sjukdom eller skador som står i fokus, utan de förhållanden som i sin tur kan leda till dessa utfall.
Utifrån nationella register och lokal skaderegistrering vet vi i dag, trots de brister som finns, relativt mycket om hur och i vilka miljöer som barn och ungdomar skadar sig. Skadestatistik räcker dock inte som mått på risker i miljön, som kan innehålla risker utan att någon (ännu) skadats där. En väg kan t.ex. vara farlig utan att det kan avläsas i skadestatistiken. Det kan helt enkelt vara så att människor undviker vägen (inte exponeras för risken).
Risker i miljön begränsar ofta barns och ungdomars rörelsefrihet. Vuxnas oro innebär också minskad frihet för barnen. Istället för att gå eller cykla till skolan på egen hand skjutsas de av vuxna, vilket innebär mindre möjligheter att utvecklas till självständiga individer och minskad fysisk aktivitet (Björklid 2002a; 2002b). Säkerhetsarbetet kan därför göra viktiga miljöer tillgängliga för barn och ungdomar t.ex. genom trafiklösningar där farliga vägar ges en ny sträckning.
Människors beteende kan utgöra viktiga mått på risker i miljön genom att visa konsekvenserna av risker i form av t.ex. minskad rörelsefrihet. Ett mått på hur riskfylld en väg är, kan vara andel barn som kan gå själva till skolan eller hur väl man känner grannarna på andra sidan gatan, dvs. om människor undviker risken på bekostnad av sociala kontakter i bostadsområdet (Hillman, Adams, Whitelegg, 1990).
Platsers sociala och kulturella värden, dvs. hur de uppfattas av människorna som vistas där, måste inhämtas från brukarna själva. Stockholms stad (Sandberg A, 2002) har utvecklat begreppet ”sociotop” för att beskriva hur en plats upplevs och värderas, bland annat hur trygg den är. Sociotopen speglar platsens upplevda livsvärden till skillnad från biotopen som beskriver platsens fysiska värden (ekologiska och kretsloppstekniska).
Data om miljöns utformning som avstånd till skola och områden för lek och rekreation, vägars trafikintensitet, skol- och förskolemiljöers utformning, lekplatsers och lekredskaps skick osv. ger också kunskap om vilka risker och vilka utvecklingsmöjligheter som miljöerna är förknippade med. För att veta i vilken mån barn och ungdomar exponeras för dessa risker och utvecklingsmöjligheter måste man också veta hur mycket barn och ungdomar vistas där.
När det gäller nationell statistik över barns och ungas riskexponering (t.ex. hur mycket barn vistas i trafiken) och utvecklings-
164
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
möjligheter (t.ex. i vilken mån barn kan röra sig självständigt i sin närmiljö) kan man konstatera att pusselbitar får hämtas från olika nationella datainsamlingar. Några riksrepresentativa datainsamlingar genomförs regelbundet och gör det möjligt att följa utvecklingen över tid. Andra datainsamlingar görs utifrån specifika syften vid enstaka tillfällen inom ramen för olika forskningsprojekt. Även på lokal och regional nivå samlas data in på olika sätt, som också ger viktig information.
6.2 En god registrering av skador är grunden för det skadeförebyggande arbetet
En kontinuerlig kartläggning av skador kan identifiera olika typer av risker och ge en bild av hur dessa fördelar sig i befolkningen. Skaderegistrering ger underlag för hälsofrämjande och förebyggande arbete, forskning samt möjlighet till prioritering och utvärdering av förebyggande insatser.
Skaderegistrering kan ge kunskap om:
– vem som drabbas av skador (t.ex. ålder, kön, grupp av individer) – hur skadan uppstår (utlösande faktor, händelseförlopp) – vad orsakade skadan (produkt som orsakar skadan) – var skadan inträffar (typ av plats / område, geografiskt) – när skadan inträffar (typ av aktivitet, tidpunkt på dygnet, årstid) – vilken typ av skada som uppstår (medicinsk diagnos).
I dag samlas uppgifter in på nationell och lokal nivå av enskilda myndigheter och organisationer. Nationella data kan användas för att få en generell översikt av problemets storlek, detaljerade lokala data är en stor tillgång i det lokala förebyggande arbetet.
Nationell skadestatistik är ofta inte tillräckligt detaljerad för att kunna användas i ett lokalt skadeförebyggande arbete. Lokala data skapar ett lokalt intresse med fler detaljer om bakgrunden till skadehändelsen och dess förlopp, detaljerade uppgifter som kan användas konkret i det lokala skadeförebyggande arbetet.
Många myndigheter, branscher och organisationer har statistik som är utformad efter sina egna behov, intressen eller resurser. De uppgifter som samlas in varierar, vilket gör det svårt att få en helhetsbild eller att jämföra data från dessa register. Uppgifterna blir användbara i olika utsträckning för det förebyggande arbetet
165
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
och i skadeforskningen. Framtida skadestatistik som insamlas av olika myndigheter, verk och andra organisationer bör bland annat vara uppdelad på ålder och kön så att det är möjligt att presentera data på ett enhetligt och jämförbart sätt för barn och ungdomar. Dessa bör få information och ökad kunskap om vikten av att skadestatistiken ska vara mer detaljerad vilket kan ge ett bättre underlag till det skadeförebyggande arbetet.
Delegationen anser att samverkan mellan aktörer och samordning av nationella data är av största vikt för att kunna förbättra det skadeförebyggande arbetet för barn och ungdomar. Inom verksamheten för Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (se 6.4 Räddningsverket) planeras en sådan typ av samverkan och samordning.
6.2.1 Utöka det befintliga nationella informationssystemet om personskador
Vårt förslag: Barnsäkerhetsdelegationen föreslår en långsiktig finansiering och en utökning av den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador.
Underlaget för insamlande av data bör utökas till 15 procent av Sveriges befolkning för att få ett tillräckligt underlag om de bakgrundsfaktorer som påverkar uppkomsten av skador.
Delegationen anser att det är viktigt att stärka det befintliga nationella skaderegistreringssystemet istället för att satsningar görs på nya system.
Delar av det befintliga nationella informationssystemet om personskador bör utökas. Systemet innehåller uppgifter från dödsorsaksregistret (skadefall med dödlig utgång), patientregistret (personskador i sluten- och delar av öppenvården) och fördjupade data om personskador från ett urval av befolkningen (tidigare kallat EHLASS, se 6.4 Socialstyrelsen).
Data i dödsorsaksregistret och om slutenvårdspatienter håller i dag god kvalitet med ett litet bortfall. Till patientregistret lämnas från år 2002 uppgifter om patienter som behandlats för skador i
166
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
öppenvård som inte är primärvård. I dödsorsaks- och patientregistret saknas information om var och hur skadorna uppstått.
Fördjupade data om personskador finns i patientregistret från ett urval av sjukhus som uppgår till knappt 6 procent av Sveriges befolkning. I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vad som orsakat skadan. De fördjupade kunskaperna om bakgrundsfaktorerna till de dödsfall och personskador som inträffar på grund av händelser som leder till skador, ger ökade möjligheterna till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador.
Socialstyrelsens skriver i rapporten Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen (2003-03-31), att det primära syftet med det föreslagna informationssystemet är att på olika sätt förse de aktörer som ansvarar och har intresse för säkerhet och skadeförebyggande arbete inom olika samhällssektorer med användbar statistik samt att göra skadedata tillgängliga för media, allmänhet och forskning.
Framför allt ger dödsorsaksregistret och den heltäckande delen av patientregistret avnämarna en god överblick över skador som folkhälsoproblem genom att på olika sätt belysa problemets omfattning och förändring över tid. Många nationella aktörer är intresserade av data bland annat Räddningsverket, Konsumentverket, Vägverket, Folkhälsoinstitut. Skadefallen kan presenteras geografiskt, såväl på den skadades hemort (län och kommun) som på vårdgivande huvudman (endast i det rikstäckande patientregistret) vilket ger möjligheter för ansvariga på primär- och landstingskommunal nivå att få och jämföra statistik om skadepanorama och utveckling i befolkningen inom det egna ansvarsområdet.
Med den detaljerade urvalsbaserade delen av patientregistret kan den övergripande informationen (dödsorsaks- och patientregistret) kompletteras med data som bättre belyser yttre orsaker till skador och ge en tydligare koppling till skadepreventiva åtgärder och vilka aktörer som ansvarar för dessa.
Från den urvalsbaserade delen av patientregistret förutsätts Sverige också bidra till EU:s databas med uppgifter om hem- och fritidsolycksfall.
Barnsäkerhetsdelegationen instämmer i Socialstyrelsens uppfattning att den urvalsbaserade (mer detaljerade) insamlingen av skadedata som i dag täcker sex procent av befolkning bör utökas till ca 15 procent. Motivet är att förbättra det redan existerande systemet
167
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
genom att öka kvaliteten, minska bortfallet och göra den urvalsbaserade delen mer nationellt representativt för att bättre svara mot samhällsstrukturen. I dag är bland annat de allra yngsta barnen något underrepresenterade. Att utöka den urvalsbaserade delen med data från öppenvården ger en betydligt bättre bild om barns och ungdomars skador och skadeorsaker än vad slutenvården ger.
Kostnader
I Socialstyrelsens rapport Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen beräknades kostnaden för en fullt utbyggd urvalsbaserad del av informationssystemet uppgå till 4,2 miljoner kronor årligen.
Datainsamlingen har till och med utgången av 2002 delfinansierats med bidrag från EU. Därefter förutsattes medlemsländerna själva svara för en långsiktig finansiering. För att bibehålla datainsamlingen och samarbetet med de sjukvårdshuvudmän som deltar i dag och för att möjliggöra någon eller några månaders pilotregistrering vid nytillkommande sjukhus samt för en resursförstärkning på Socialstyrelsen/EpC har regeringen tillskjutit tillfälliga medel för 2003.
I avvaktan på regeringens ställningstagande till Socialstyrelsens förslag finansieras datainsamlingen från de sjukhus som deltar i dag med tillfälliga medel även under 2004.
Långsiktig lösning
Det är delegationens bestämda uppfattning att allt skadeförebyggande arbete måste vara kunskapsbaserat och bygga på systematiskt insamlade fakta analyserade enligt vetenskapliga kriterier. Ett grundläggande sådant underlag är ett informationssystem med nationellt representativa och åtgärdsinriktade data om inträffade olycksfallsskador.
Med ovanstående modell kan ett nationellt system skapas som samtidigt motsvarar högt ställda krav på både nationell representativitet och åtgärdsinriktade data. Enligt Barnsäkerhetsdelegationens uppfattning är detta det mest kostnadseffektiva sättet att åstadkomma ett fullgott underlag för skadeförebyggande insatser bland barn och ungdom. Det måste ses som en stor fördel att samma system kan nyttjas vid preventiva åtgärder mot alla typer av skador och även
168
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
mot åtgärder riktade till andra befolkningsgrupper. För att ett sådant nationellt informationssystem ska bli verklighet behöver den urvalsbaserade datainsamlingen både ges en långsiktig finansieringslösning och utvidgas för att bli mer nationellt representativ. Delegationens mening är att barns och ungdomars representation i underlaget särskilt ska beaktas vid en utökning av systemet.
Kostnaden måste betraktas som liten i relation till de vinster som kunskapsbaserade och därmed effektivare skadeförebyggande insatser kan innebära. Samtidigt är kostnaden för stor för att kunna bäras av de aktörer som i dag använder materialet i sitt preventiva arbete. Barnsäkerhetsdelegationen understryker vikten av att regeringen åstadkommer en långsiktig finansiell lösning för att säkra det system som byggts upp och för att möjliggöra en ytterligare utveckling av ett kraftfullt verktyg för effektiv skadeprevention.
6.2.2 Förbättra kvaliteten i patientregistret
Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ett ansvar att förebygga ohälsa. Att bidra till en god skaderegistrering inom sjukvården är en grundläggande del i det skadepreventiva arbetet.
Data av hög kvalitet från sjukvården är nödvändig för att få ökad kunskap om skadeproblematiken när det gäller skador inom skola, idrott och fritidssektor.
De uppgifter som är mest intressanta är skadediagnosen och den yttre orsaken till skadan. Det är nödvändigt med data som beskriver skadornas orsaker och bakgrundsfaktorer, var (plats) och i vilket sammanhang (typ av aktivitet) skadan inträffar för att de aktörer som ansvarar för det skadeförebyggande arbetet ska få ett förbättrat underlag.
Det finns stora skillnader mellan landstingen i rapportering av skadedata till patientregistret. Medan de flesta sjukvårdshuvudmän har en komplett rapportering av skadeorsaker är bortfallet stort i något enstaka landsting. Delegationen anser att Socialstyrelsen ska ha höga krav på sjukvårdshuvudmännen att de data som ska levereras till patientregistret också lämnas in. I dag finns också vissa brister när det gäller att registrera och rapportera yttre orsaker på den detaljeringsnivå som föreskrivs. Särskilda insatser bör göras för att förbättra detaljeringsnivån vid datainsamlingen till patientregistret på nationell nivå.
169
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
I dag används klassifikationen International Classification of Diseases, version 10 (ICD 10) inom sjukvården för att ange typ av skada och yttre orsak till skadan. ICD 10 innehåller drygt 1 700 skadediagnoser och mer än 20 000 koder för yttre orsak. Det stora antalet koder betyder praktiska svårigheter med att sätta rätt diagnos och yttre orsakskod, vilket försämrar kvaliteten.
För att uppnå högre kvalitet finns behov av hjälpmedel som underlättar klassificeringsarbetet och därmed bidrar till att diagnoser och koder verkligen används och att det blir rätt när en skada registreras. Det är viktigt att sjukvårdshuvudmännen får stöd och förbättrade möjligheter att lämna data av god kvalitet.
6.2.3 Nationell referensgrupp
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta en nationell referensgrupp som stöd för arbetet med att utveckla ett nationellt informationssystem om personskador. I gruppen ska företrädare ingå som särskilt ska bevaka att kvaliteten på barns och ungdomars insamlade data förbättras. De ska också finna metoder för hur data ska förmedlas för att användas i förebyggande syfte.
I Socialstyrelsens rapport om Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen framhålls att det finns ett behov av att knyta en referensgrupp till arbetet med det nationella informationssystemet. Gruppen ska utveckla datainsamlingen genom att tillvarata de åsikter som finns hos de olika avnämare som är i behov av nationella skadedata. Gruppen har en viktig funktion i att säkra kvaliteten i datainsamlingen och i den långsiktiga utvecklingen av systemet.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att barns och ungdomars intressen särskilt ska beaktas när en sådan referensgrupp skapas. Exempel på andra aktörer som kan ingå i en sådan grupp är företrädare som bevakar produktrelaterade skador, äldres skador, företrädare för Landstings- och Kommunförbund.
170
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
6.2.4 Periodisk kartläggning och analys av barns- och ungdomars skador
Vårt förslag:
Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att ta fram ett system för att vart femte år redovisa statistik vad gäller våld mot barn. Regeringen föreslås utvidga detta uppdrag till att även omfatta olycksfall och skador till följd av självdestruktiva handlingar.
Det är angeläget att med hjälp av dödsorsaks- och patientstatistik med några års intervall specialstudera utvecklingen av skador bland barn.
Ca 100 barn och unga under 18 år avlider på grund av olycksfallsskador i Sverige varje år, omkring hälften dödas i trafiken och ca 8 till 10 drunknar respektive omkommer i brand. Om de bakomliggande orsakerna till dödsfallen kan klargöras finns möjlighet att med skadeförebyggande arbete minska antalet omkomna.
I dag innehåller inte dödsorsaksregistret någon information om skadeplats och aktivitet vid skadetillfället, uppgifter som är nödvändiga bland annat för att identifiera ansvaret för förebyggande åtgärder. Anledningen är att uppgifterna på dödsorsaksintygen som ligger till grund för registret generellt är otillräckliga. Socialstyrelsen har därför ändrat blankett och föreskrifter för att förbättra möjligheterna att även inkludera dessa uppgifter i registret.
Dödsorsaksintyg som avser barn innehåller redan i dag ofta kompletterande information om bland annat skadeplats och aktivitet. Socialstyrelsen överväger därför möjligheterna att efterkoda denna manuellt. Delegationen anser det väsentligt att på detta sätt så långt möjligt ta tillvara och sammanställa sådan information som kan ge underlag för förståelse av de skeenden som leder fram till dödsolyckor bland barn och ungdom.
Mot bakgrund av behovet av underlag för att kunna planera och genomföra insatser i syfte att förebygga att barn far illa har regeringen givit Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett system för att utifrån patient- och dödsorsaksregistren vart femte år redovisa statistik över avsiktligt våld mot barn. Delegationen föreslår att regeringen utvidgar uppdraget till att omfatta alla skador bland barn och ungdomar.
171
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
6.3 Statistik om utvecklande miljöer – syfte, ansvar och avnämare
I dag saknas kunskap om hur, hur mycket och i vilka miljöer barn rör sig. Exempelvis var de leker och hur de förflyttar sig. Denna kunskap kan barnen själva delge oss. Likaså är det bara barnet självt som kan berätta om hon eller han känner sig trygg eller inte. Känslan av trygghet har betydelse både för säkerhet och utveckling och kan också kopplas till olika miljöer som trafikmiljön, skolmiljön osv.
Varför behöver vi denna kunskap?
Barn och unga tillbringar en stor del av sin vardag i miljöer som är skapade av vuxna. Det innebär att vuxna har ett stort ansvar att utforma miljöer som erbjuder barn och ungdomar möjlighet till utveckling fysiskt, psykiskt och socialt. Utemiljön kring skolan, förskolan eller i bostadsområdet är därför viktiga utvecklingsmiljöer för barn och ungdomar. Det är i dessa miljöer som de ska ha möjlighet att anta utmaningar, att successivt öka sin aktionsradie och sin självständighet.
Barn och ungdomar har en svag ställning i samhällsplaneringen. Därför är det viktigt att samhället frågar sig: Tillgodoses barns och ungdomars behov och rättigheter på ett tillfredsställande sätt? Hur ser utvecklingen ut över tid när det gäller kvaliteten på skolgårdar och utemiljön runt förskolan, andel barn som kan gå säkert till skola och fritidsaktiviteter, som känner sig trygga i sitt bostadsområde och så vidare? Vilka konsekvenser får det om dessa rättigheter inte tillgodoses – på kort och på lång sikt?
Stöd i lagstiftning och nationella mål- och styrdokument
Lagstiftning och nationella mål- och styrdokument lyfter fram behovet av kunskap som de olika sektorsmyndigheterna ansvarar för att ta fram, bland annat genom statistisk bevakning inom sina respektive områden. Eftersom barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer knappast tas upp i lagstiftning eller nationella mål- och styrdokument, saknas ett tydligt nationellt huvudmannaskap för frågorna. Detta innebär att det saknas en nationell drivkraft för statistisk bevakning och systematiskt utvecklingsarbete
172
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
inom området. Pusselbitar kan hämtas från olika datainsamlingar, som var och en är framtagna utifrån delvis andra syften, vilket ger en ganska fragmenterad och ofullständig bild.
Flera förslag i detta betänkande innebär därför att frågorna om barns och ungas rätt till utvecklande miljöer förs in i lagstiftning och i nationella mål- och styrdokument för att skapa incitament för utveckling av den statistiska bevakningen. Exempelvis föreslår vi i detta betänkande att utemiljön i skola och förskola tas upp på ett tydligare sätt i skollagen. Med detta tydliggörs skolmyndigheternas sektorsansvar för en säker och utvecklande utemiljö i barnomsorg och skola, vilket innebär att inom ramen för sin verksamhet avsätta medel för statistisk bevakning, besluta om vad som ska mätas och hur, liksom att sprida kunskapen till berörda och agera om det visar sig att uppsatta mål inte uppfylls.
Den framtida huvudmannen kommer att ha en viktig roll att sammanställa den nationella statistiken och bevaka att det finns ett adekvat kunskapsunderlag för arbetet med barns rätt till säkra och utvecklande miljöer.
Kunskaps- och metodutvecklingsarbete
I vårt utredningsarbete har vi blivit uppmärksammade på att det krävs såväl kunskaps- som metodutvecklingsarbete inom detta område och flera förslag i detta betänkande är steg på vägen i detta arbete. Bland annat har det i flera sammanhang pekats på svårigheten att med kvantitativa mått fånga upp de kvaliteter i miljön som är viktiga för barn och unga. Dessutom har barn och unga unika kunskaper om sina miljöer, vilket understryker vikten av att fråga dem.
För att sammanfatta resonemanget kan vi konstatera att det hittills saknats nationella incitament i form av mål- och styrdokument för statistisk bevakning av barns och ungdomars utemiljöer. I anslutning till detta kan vi också slå fast att det saknats en nationell huvudman för frågorna, vilket inneburit att frågorna blivit osynliga på den nationella agendan. I diskussioner med en mängd aktörer, är den samlade bedömningen att kunskapsutvecklingen inte heller prioriterats och att såväl kunskap om vad som ska mätas och hur detta ska mätas behöver utvecklas.
173
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
6.4 Nationella återkommande datainsamlingar hos myndigheter, försäkringsbolag och frivilligorganisationer
Nedan anges de nationella återkommande datainsamlingarna som ger kunskapsunderlag för arbetet med barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer.
Arbetsmiljöverket (AV).
Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk. Alla anmälda arbetsskador registreras i informationssystemet om arbetsskador (ISA). ISA är ett landsomfattande system med information om arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Arbetsskadestatistiken används som ett hjälpmedel för att förebygga arbetsskador samt att identifiera riskgrupper och arbetsmiljöproblem.
Anmälan om arbetsskada ska göras till Försäkringskassan av arbetsgivare för arbetstagare. Skolan anmäler studerandes skada. Försäkringen gäller elever i yrkesutbildning och förberedande yrkesutbildning efter fullgjord skolplikt, i årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, i särskolans yrkesskola och i gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Men då bara i de moment som kan jämföras med eller som liknar förvärvsarbete och därmed kan utsättas för särskild risk.
Utöver anmälan till Försäkringskassan ska arbetsgivaren, enligt Arbetsmiljöförordningen (SFS 1997:1166), utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöinspektionen om ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet orsakat dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare.
Banverket
Verket kommer från och med 2002 att särredovisa barn och ungdomar under 18 år som skadas eller dödas i olyckshändelser som berör järnvägstrafiken.
174
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Elsäkerhetsverket
Verket får kännedom om elolycksfall genom rapporter från bland annat olika nätägare, Arbetsmiljöinspektionen och Banverket. Olycksfallen utreds av verkets tillsynsdistrikt. Utredningarna sammanställs och analyseras. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6, 7–14 och 15–17 år och är könsuppdelad.
Försäkringsförbundet
Ingen samordnad skaderegistrering förekommer i försäkringsbranschen, enligt Försäkringsförbundet. De enskilda försäkringsbolagen för statistik på skador som berör deras eget intresseområde/egna försäkringstagare.
Giftinformationscentralen (GIC)
GIC för statistik utifrån de telefonsamtal som kommer till deras rådgivningstelefon huvudsakligen angående förgiftningar. Ungefär 20 procent av samtalen kommer från hälso- och sjukvården, resterande kommer främst från allmänheten. De har specificerade uppgifter om barn till och med nio år. Av de drygt 57 000 samtal som gällde akuta förgiftningar/förgiftningstillbud hos människor år 2002, rörde 29 900 (52 procent) barn under tio år. Tre fjärdedelar av de 29 903 frågorna rörde barn i åldersgruppen 1–4 år och gällde något oftare pojkar än flickor. Olycksfall i hemmiljö, inklusive feldosering eller förväxling av läkemedel, var vanligast.
Skolverket
Skolverket har sedan läsåret 1993/94 genomfört tre undersökningar av elevers, föräldrars, lärares och allmänhetens attityder till grund- och gymnasieskolan. Undersökningen riktar sig till elever i årskurs 7–9 och uppåt gymnasiet. Studien bygger på ett slumpmässigt urval av personer från respektive grupp och datainsamlingen sker via enkät och telefonintervju. Undersökningen tar bland annat upp den fysiska miljön i skolan som klassrum och skolgård och den psykosociala miljön som sammanhållning, stämning och stress.
175
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
Studien gör det möjligt att följa utvecklingen över tid utifrån ett nationellt perspektiv.
Verket för inte statistik över elevskador. Enligt regleringsbrevet för 2002 ska Skolverket utreda möjligheten att samla in skadestatistik. Skaderegistrering finns på lokal nivå i vissa kommuner.
Socialstyrelsen
Epidemiologiskt centrum (EpC) vid Socialstyrelsen ansvarar i dag för två nationella register med data om skador och förgiftningar. I dödsorsaksregistret (DOR) finns uppgifter om samtliga avlidna personer som är folkbokförda i Sverige. I patientregistret (PAR) finns i första hand uppgifter om de skadefall som vårdats som inskrivna på sjukhus och från och med 2002 uppgifter om läkarbesök i sådan öppenvård som ej är primärvård. Utöver den rikstäckande informationen finns detaljerad information i patientregistret om skador som samlats in från ett urval av sjukhus (se EHLASS nedan).
EpC:s data är uppdelade på ålder och kön vilket gör det möjligt att presentera barn och ungdom för sig.
Dödsorsaksregistret
Detta registers syfte är att ge underlag till den officiella dödsorsaksstatistiken och tillhandahålla data om den orsaksspecifika dödligheten för beskrivningar av befolkningens hälsa, bland annat som underlag för det förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården, för uppföljning och utvärdering av olika insatser inom hälso- och sjukvården samt för forskningen. Registret innehåller bland annat uppgifter om personnummer, hemort (län, kommun, församling), underliggande dödsorsak, skadans natur, dödsdatum, ålder och kön.
Tillförlitligheten i registret varierar framför allt med ålder och dödsorsak hos den avlidne. En osäkerhetskälla är läkarnas fastställande av och rapportering av dödsorsak. På dödsorsaksintyget anges dödsorsaksuppgifterna av den läkare som konstaterat dödsfallet. Internationella studier visar att tillförlitligheten varierar med den avlidnes ålder och den uppgivna dödsorsaken. Dödsorsaksuppgifterna är säkrare för yngre personer än för äldre.
176
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Eftersom uppgifter sedan 1997 inlämnats från befolkningsstatistiken ingår alla dödsfall i dödsorsaksregistret. I senaste statistik avseende år 2000 uppgick bortfallet av uppgifter om dödsorsak till 0,58 procent av samtliga dödsfall. Bortfallet i enskilda variabler varierar. Övriga bearbetningsfel är små, uppskattningsvis mindre än 1 procent.
Patientregistret
Registret omfattar data från sluten vård. Registrets syfte är att tillhandahålla data om vårdutnyttjande för forskning, utvärdering, planering och allmän samhällsinformation. De mest centrala variablerna är diagnoser, operationer, yttre orsaker till skador (Ekoder), kön, ålder, hemort, sjukhus, specialitet samt in- och utskrivningssätt. Registret omfattar för de senaste åren ca 1,5–1,7 miljoner vårdtillfällen per år, av dessa var ca 136 000 orsakade av olycksfall, våldsskador eller självtillfogade skador år 2001.
Underrapporteringen till registret uppskattas till mindre än en procent. Personnummer saknas eller är felaktigt för knappt en procent av vårdtillfällena, varav merparten avser barn eller utomlands boende. Huvuddiagnos saknas för c:a en procent av vårdtillfällena. 3,75 procent av vårdtillfällena med skador eller förgiftningar saknar under större delen av 1990-talet uppgift om yttre orsak. Från 1997 har detta bortfall ökat. Variabler som sjukhus, klinik, kön, ålder, in- och utskrivningsdatum är så gott som kompletta.
Till PAR samlas från år 2002 data in från sådan öppenvård som ej är primärvård (enligt förordningen om patientregister SFS 2001:707). Denna datainsamling är under uppbyggnad och beräknas vara klart inom några år när sjukvårdshuvudmännen ställt om sina system.
Fördjupade data om personskador från ett urval av befolkningen
Tidigare kallat EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System). För att få information från den öppna vården och för att få mer detaljerade skadedata än från DOR och PAR, registreras skador som uppstår i hemmet eller på fritiden och som krävt ett läkarbesök på akutmottagning eller jourcentral. Denna registrering är nu integrerad i patientregistret. Projektet är ett EUinitiativ som startades i början av 1980-talet. I Sverige (start 1995)
177
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
är projektet ett samarbete mellan Socialstyrelsen och Konsumentverket i samråd med Folkhälsoinstitut. Bakgrunden till initiativet är att olycksfallsskador utgör ett av Europas stora folkhälsoproblem. Vidare gör ett allt friare flöde av produkter och tjänster inom EU, där producenterna själva ska svara för säkerheten, att frågan bör följas. Syftet är att samla information om vilka produkter som orsakar skador och därmed få ett underlag för ett effektivare konsumentsäkerhetsarbete. Konsumentverket sammanställer bland annat skadestatistik om barn och ungdom kopplat till olika produkter.
I Sverige har projektet med tiden fått en bredare bas med insamling av data om samtliga skador utom de som orsakats av självmordshandlingar. Med hög detaljeringsnivå och tillgång till produktrelaterad information kan dessa data användas bland annat som underlag för skadepreventivt arbete. Befolkningsunderlaget för den urvalsbaserade registreringen utgör i dag knappt 6 procent av Sveriges totala befolkning. Arbete pågår för att utvidga antalet deltagande sjukhus för att få ett mer riksrepresentativt urval. I dag saknas helt data från storstäder och dess förorter. Industrikommuner och större städer är i viss mån underrepresenterade. Socialstyrelsen anser det önskvärt att utöka registreringen till att omfatta 15 procent av befolkningen, möjligen är det en fara att utöka då kvaliteten på primärdata kan bli lidande. De sjukvårdsinstanser som i dag deltar i registreringen får viss kostnadstäckning för varje registrerad skada.
I de tidigare EHLASS-rapporterna redovisades förutom antalet registrerade skador också nationella antalsskattningar, där det går att få uppgifter om barn och ungdomar fördelat på kön. Kvaliteten på kodning och klassificering av skadorna ägnas stor uppmärksamhet och kan förbättras. Dagens urval gör att vissa typer av speciellt miljö- och/eller aktivitetsrelaterade olycksfall kan vara under- respektive överrepresenterade. Sjukvårdstrukturen kan göra att vissa skadetyper som kräver speciell medicinsk utrustning och kompetens innefattas eller utesluts. Exempelvis finns i Sverige nationella brännskadecentra som tar hand om de allra allvarligaste fallen, vilket medför att de inte inkluderas i denna registrering, såvida inte det initiala omhändertagandet skett på ett deltagande sjukhus.
Det totala svarsbortfallet i registreringen enligt EHLASS-modellen år 2000 har beräknats till 13,3 procent (en förbättring med två
178
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
procentenheter jämfört med 1998), bortfallet är störst på jourcentralerna.
Patientregistret innehåller alltså skadedata både från sluten- och öppenvård varav vissa delar är relativt detaljerade data.
Miljöhälsorapport
Socialstyrelsen genomför nationella enkätstudier av miljörelaterad ohälsa hos befolkningen. Datainsamlingen genomförs vart fjärde år varav varannan datainsamling kommer att fokusera barnens situation. År 2003 görs den första datainsamlingen, som avser barn i åldersgrupperna 8 månader, 4 år och 12 år. I enkätstudien ställs frågor om barns miljö och hälsa, såsom allergier och hörselnedsättning, bostadens inomhusmiljö avseende ventilation, buller och höga ljudvolymer. Enkäten tar också upp resvanor till skola, fritidsaktiviteter och kamrater; hur mycket barnet vistas i natur, park eller grönområde; hur ofta barnet tränar eller idrottar på fritiden och trivsel i närområde och skola. Rapport kommer att sammanställas och publiceras i slutet av 2004.
Denna datainsamling, som vart åttonde år kommer att belysa barns situation, kommer att utgöra en viktig kunskapskälla när det gäller att följa den miljörelaterade o/hälsan över tid. I samtal med Socialstyrelsen framgår att man inför datainsamlingen hade mycket diskussioner om säkerhet skulle ingå, men man beslutade att inte ta med denna aspekt. Man menar vidare att mycket lite handlar om hälsofrämjande fysisk miljö. En av anledningarna som angavs var att detta är svårt att belysa och vedertagna mått saknas i stor utsträckning.
Vi menar att enkäten tar upp viktiga aspekter för arbetet med barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, men att denna del av enkäten kan och bör utvecklas till nästa datainsamling, vilket även Socialstyrelsen fann angeläget.
Mätningar av barns och ungdomars psykiska hälsa
Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under tre år (2001–2003) förbereda och utveckla metodiken kring återkommande mätningar av barns och ungdomars psykiska hälsa. Pilotstudier har genomförts i åtta regioner i Sverige och utifrån resultaten kommer ett
179
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
mätinstrument att utvecklas. Tanken är att hela eller delar av detta mätinstrument ska kunna användas för att mäta psykisk hälsa bland barn och ungdomar i redan pågående longitudinella datainsamlingar såsom exempelvis Barn-ULF. Inga frågor ställs explicit kring självmordsförsök eller andra självdestruktiva handlingar, däremot är den allmänna psykiska hälsan en viktig bestämningsfaktor för dessa utfall (Hagqvist 2003).
Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA)
SIKA har ansvar för officiell statistik över omkomna och skadade i samband med olyckor i väg- och järnvägstrafiken, sjöfart och luftfart och arbetar med utredningar, statistik, prognos- och analysmetoder inom transport- och kommunikationsområdet. Rapporteringsskyldig till SIKA för vägtrafikolyckor är polisen och för järnvägsolyckor sammanställer Banverket data för SIKA:s räkning. SIKA har information om svenskars resande från bland annat Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Vägverket.
Folkhälsoinstitut
Skolbarns hälsovanor
Skolbarns hälsovanor (Danielsson & Marklund 2000) är en enkätstudie som genomförts regelbundet sedan början av 1980-talet i ett växande antal länder. Sedan 1985 är studien accepterad som en ”WHO collaborative study”. Datainsamling genomförs vart fjärde år i ett riksrepresentativt urval elever i årskurserna 5, 7 och 9 (drygt 1 000 elever i varje åldersgrupp 11 13, 15).
Enkäten innehåller ett antal återkommande kärnfrågor, som gör det möjligt att följa utvecklingen över tid. Dessutom behandlar varje datainsamling ett eller flera fördjupningsteman som är desamma för varje land. Utöver detta har varje land möjlighet att komplettera enkäten med egna frågor. De återkommande kärnfrågorna är:
• sociodemografiska karaktäristika såsom ålder, kön, familjekonstellation och föräldrars yrke
180
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
• hälsorelaterat beteende såsom tobaksbruk, alkoholkonsumtion, medicinering, fysisk aktivitet, fritidsaktiviteter, kost och tandhygien
• självskattad hälsa och välbefinnande och fysiska besvär
• psykosocial anpassning, självkänsla, kroppsuppfattning
• familjerelationer och kamratrelationer, inklusive mobbning uppfattning om skolan.
Skolbarns hälsovanor ger information om fritidsvanor, skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö (dock saknas information om skolgård och skolväg) samt beteenden som kan ha betydelse för risken att skadas, exempelvis bilbältesanvändning, cykelhjälm, mobbning och slagsmål. I datainsamlingen 1997/98 var frågor om skador ett fördjupningstema. Det är i dagsläget osäkert om skador kommer tillbaka som ett fördjupningstema.
Folkhälsoenkät
Folkhälsoinstitutet har i samarbete med landstingen arbetat fram flera enkäter. En enkät syftar till att följa utvecklingen av folkhälsoarbetet inom kommuner och landsting. En annan enkät syftar till att följa hälsoutvecklingen och vänder sig till enskilda. Tanken är att denna folkhälsoenkät på sikt ska ersätta landstingens egna datainsamlingar. På så sätt skapas möjlighet för de enskilda landstingen att jämföra sig med riksgenomsnittet (ett nationellt urval som Folkhälsoinstitut ansvarar för) och med andra landsting. Folkhälsoenkäten vänder sig till personer 18–84 år. Institutet planerar att utveckla enkäter med fokus barn och ungdomar med mål att de ska vara i bruk år 2005.
Räddningsverket (SRV)
SRV för statistik över antalet omkomna i samband med brand, fördelat på ålder och kön, sedan 1999. Det pågår ett arbete med att skapa en databas över bränder med dödlig utgång där troligen data ända från år 1988 ska ingå. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6 och 7–17 år och är könsuppdelad. För att analysen av dessa bränder ska bli så heltäckande som möjligt samlar Räddningsverket information från flera olika kanaler, bland annat
181
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
de lokala räddningstjänsterna, Räddningsverkets brandutredare, polisens tekniska utredningar, Rättsmedicinalverket och Svenska Brandförsvarsföreningen.
Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) – Ny nationell aktör från oktober 2002
Verksamheten ska bedrivas i bred samverkan mellan SRV och andra säkerhetsansvariga myndigheter, Statistiska centralbyrån, Svenska kommunförbundet, företag, forskningsinstitutioner och andra intressenter.
Verksamhetens grundidé är
• att bidra till att minska antalet olyckor och deras konsekvenser genom en kvalitetshöjning inom samhällets arbete med att lära av inträffade händelser
• att genom att sätta kunderna i fokus skapa en bättre motivation och förståelse för nyttan av olycks- och tillbudsrapportering
• att bidra till att skapa ett nytt förhållningssätt till tvärsektoriell samverkan när det gäller skyddet mot olyckor,
• att erbjuda en mötesplats för intressenter och att upprätthålla och vårda ett stort nätverk av nationella och internationella kontakter
• att utveckla generell kompetens – på hela skalan från praktik till forskning – som är tillgänglig för alla aktörer inom verksamhetsområdet
• att betona lärandet genom inrättande av processer som stödjer detta, exempelvis seminarier, utbildning och traineeprogram
• att betona ett proaktivt synsätt på riskhanteringen genom att involvera systemägarna
Den mest heltäckande informationen finns i dödsorsaks- och slutenvårdsregistren, dessa källor har en begränsning i bristen på åtgärdsinriktad information kring skadorna, dvs. rörande när, var och hur skadorna inträffat. De sektorsvisa registren är ofta utförligare på denna punkt, men har istället brister i täckningsgrad som principiell svaghet. Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) är ett initiativ för att förena dessa två informationskällor.
182
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Statistiska Centralbyrån (SCB)
Utvärdering av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö
Boverket har gett SCB i uppdrag att utveckla indikatorer för uppföljning och utvärdering av miljömålet God bebyggd miljö (Statistiska Centralbyrån 2002, 2003). SCB har, huvudsakligen via flygbildsstudier, följt förändringar i markanvändningen sedan 1970 i ett stickprov på 60 tätorter. Utifrån målet God bebyggd miljö är framför allt olika typer av grönytor och fritidsanläggningar och vägar intressanta. Arealuppgifterna för dessa typer av markanvändning är uppräknade till riksnivå med fördelning på tre tätortsstorlekar för åren 1970, -80, -90 och 1995 samt förändringar under mellantiden. På så sätt kan förändringar av bland annat arealen grönytor mätas.
SCB menar att det är möjligt att utvidga denna tätortsstudie och även ta fram mer detaljerade uppgifter rörande intressanta ytor, som inte ingår i det ovan beskrivna grönytemåttet, såsom trädbevuxna och öppna insprängda grönytor bland flerbostadshus samt i småhusområden. En sådan statistik inryms enligt SCB inte i det uppdrag de hittills haft från Boverket.
Vi menar att den här typen av statistik är viktig för att kunna följa utvecklingen över tid när det gäller vissa aspekter i närmiljön runt bostadsområden och så vidare. Den här typen av mått ger en objektiv bild av den fysiska miljön vilket ger viktig kunskap för att på nationell nivå kunna följa utvecklingen och vidta åtgärder om uppsatta mål och riktlinjer inte uppfylls.
Däremot säger måtten ingenting om hur miljön upplevs av dem som använder den. För att få denna kunskap måste brukarna tillfrågas. Den typen av data, som bygger på människors egna upplevelse blir med naturlighet alltid platsanknuten och därmed svår att generalisera.
Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) och Barn-ULF
Kommittén Välfärdsbokslut genomförde år 2000 den första levnadsnivåundersökningen där barn och ungdomar själva tillfrågades om sina levnadsförhållanden (Barn-LNU) (SOU 2001:55). I Barn LNU intervjuades eventuella hemmaboende barn (10–18 år) till de vuxna intervjupersonerna i LNU.
Sedan denna första datainsamling har institutet för social forskning (SOFI) gett SCB i uppdrag att årligen genomföra Undersök-
183
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
ningen av levnadsförhållanden (ULF) bland barn, numera kallad Barn-ULF. Hittills har undersökningen genomförts åren 2001, 2002 och 2003. I kontakter med SCB framhålls att studien hittills finansierats genom forskningsmedel från SOFI. Den framtida finansieringen är i dagsläget osäker, men SCB framhåller att Barn-ULF kommer att fortsätta genomföras, frågan är när. Vi menar att det är angeläget att en långsiktig finansiering säkerställs.
Barn-ULF och ULF ger tillsammans viktig kunskap om barns levnadsförhållanden såsom de själva upplever sin situation liksom deras föräldrars uppfattning. Bland annat är boende och trafik ett återkommande fördjupningstema.
Svenska Brandförsvarsföreningen
Föreningen samlar uppgifter om bränder med dödlig utgång baserade på tidningsklipp och annan bevakning via massmedia.
Svenska Liftanläggningars organisation (SLAO)
SLAO har ingen samlad publicerad statistik över alpina skador. Enskilda skidanläggningar registrerar skador, kvalitén är osäker då parametrar som ålder, kön och plats för skadan inte alltid finns med.
Svenska Livräddningssällskapet (SLS)
SLS samlar information via tidningsklipp om omkomna i drunkningsolyckor, enligt egna uppgifter så ger detta näst intill hundraprocentig täckning.
Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–4, 5–9, 10– 14 och 15–17 år och är könsuppdelad.
I projektet Ett tryggt bad görs riskanalyser genom att följa upp skador och tillbud i simhallar. Ca 200 simhallar samlar in uppgifter om tillbud, arbetet syftar till att förbättra rutiner och säkerhetsplaner. Projektet sker i samarbete med Räddningsverk och Badmästarförbundet.
184
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Väg- och Transportforskningsinstitutet (VTI)
Resvaneundersökningar
Resvaneundersökningar som genomförs av Väg- och Transportforskningsinstitutet (VTI) och Banverket ger värdefull information om hur olika trafikantgrupper exponeras i trafiken. Bland – VTI skickar dagligen sedan 1992, via SCB, ut enkäter till 35 personer i åldrarna 0–84 år med frågor om trafikanters resvanor och förflyttningar i olika trafikmiljöer under ett dygn. Informationen från enkäten är en viktig del i uppföljningen av trafiksäkerhetsarbetet som Vägverket och VTI bedriver.
Vägverket (VV)
VV bearbetar statistik över antalet omkomna och skadade i trafiken. Statistiken bygger på polisrapporterade vägtrafikolyckor och sedan 2002 till viss del data från sjukvården i skade- och olycksfallsinformationssystemet STRADA. Polisens rapportering av trafikskador utgör mellan 10–40 procent av personskadorna beroende på trafikanttyp. Oskyddade trafikanter (mopedister, cyklister och fotgängare) som skadats i singelolyckor finns sällan med i de polisrapporterade skadorna utan återfinns i hälso- och sjukvårdsstatistiken, medan personskador som uppstått i samband med motorfordonsolyckor är bättre täckta av polisens rapporter. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6, 7–14 och 15–17 år och är från år 2002 könsuppdelad.
En rapport från Väg- och Transportforsknings Institutet (VTI) som beskriver trafikskador i Skaraborg 1998 utifrån hälso- och sjukvårdens registrering och polisens rapporter, visar att polisen tillför 8 procent till de sjukvårdsregistrerade trafikskadorna.
STRADA, Swedish Traffic Accident Data Acqusition
STRADA är ett samarbetsprojekt mellan Rikspolisstyrelsen, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen, Svenska Kommunförbundet, SIKA, SCB och Vägverket, som också är huvudman.
Vägverket har ett uppdrag, enligt regeringsbeslut 1996-10-31, att förbättra och samordna trafikskaderegistreringen i Sverige. Polisens och
185
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
hälso- och sjukvårdens trafikskadedata ska samordnas för att få en mer komplett bild av trafikskadorna. Uppgifterna samlas i en nationell databas i avidentifierad form och finns tillgängliga för alla som på olika sätt arbetar med trafiksäkerhet, myndigheter, forskare med flera på central, regional och lokal nivå. Uppgifterna från både polis och hälso- och sjukvård ger en bredare kunskap om trafikskadorna och ger därmed ett bättre underlag för att bedriva ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. De resurser som avsätts till trafikskadeförebyggande arbete kan bättre prioriteras.
Vägverket tillhandahåller mjuk- och hårdvara, service och uppgradering av program. Hälso- och sjukvården står själv för de resurser som krävs för att samla data och lägga in data i programmet. STRADA behöver utvecklas och ta mer hänsyn till sjukvårdens behov så att sjukvården löpande kan få tillgång till egna data, som t.ex. diagnoser, om patienten blir inlagd eller ej.
Trafiksäkerhetsenkät
Sedan 1981 genomförs årligen en trafiksäkerhetsenkät (TS-enkäten) i ett slumpmässigt urval i åldrarna 15–84 år. Enkäten tar bland annat upp frågor om bilbältes- och cykelhjälmsanvändning samt allmänhetens inställning till viktiga trafiksäkerhetsfrågor.
Inom Vägverket pågår också ett utvecklingsarbete kring indikatorer för barns rörelsefrihet.
6.5 Exempel på regionala och lokala datainsamlingar
På lokal nivå kan mer platsanknuten kunskap ge viktig vägledning i arbetet. Skadestatistiken kan kopplas till specifika platser där åtgärder behöver genomföras och mer kvalitativ kunskap om hur människor upplever och använder olika miljöer ger viktigt underlag för den fysiska planeringen.
Arbetsmiljöarbete i förskola och skola
Stiftelsen Samhällsvetenskapliga Forskningsinstitutet i Uppsala (SAMU) Arbetslivsinstitutet bedriver i samarbete, i Uppsala, Gotland och i en kommundel i Göteborg, ett organiserat arbetsmiljöarbete i förskola och skola. Arbetet har inneburit en systematisk registrering
186
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
och analys av förloppet i samband med de tillbud och skador som drabbat elever och barn i dessa verksamheter. I arbetsmiljöarbetet ingår skador som registrerats i hälso- och sjukvård och tandvård. Insamlandet av data utgår från kravet på systematisk uppföljning av skador och allvarliga tillbud som återfinns i arbetsmiljölagstiftningen, Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) I arbetsmiljölagstiftningen jämställs skolelever med vuxna arbetstagare, regleringen gäller inte förskolebarnen. I de aktuella kommunerna har barnen i förskolan inkluderats i arbetsmiljöarbetet.
Lokal skaderegistrering
Det finns flera lokala pågående skaderegistreringsprojekt i landet (främst på kommunnivå). Som exempel kan nämnas i Västra Götalands regionen Skaraborg där akutmottagningar, vårdcentraler och tandhälsovården registrerar olycksfallsskador i öppenvård, Umeå universitetssjukhus och Hälsingland har skaderegistrering som både används lokalt och i det urvalsbaserade nationella informationssystemet.
Skaderegistrering sker också på många skolor runtom i landet. I vissa skolor utgör registreringen ett viktigt underlag för skolans interna arbetsmiljöarbete (Källbygård i Götene kommun) och i andra skolor rapporteras data vidare till kommunen eller skolhälsovården centralt för sammanställning (exempelvis Skolhälsovården i Stockholm).
Stockholms stads arbete med stadsmiljöns användbarhet och upplevelsevärden
Under 1980- och 1990-talen har parker och naturområden i Stockholm i stor omfattning tagits i anspråk för ny bebyggelse. Värdefulla vistelseytor för bland annat barn och ungdomar har exploaterats utan att man ersatt de förlorade värdena. Detta har i sin tur lett till omfattande protester som försvårat och försenat många planprojekt. För att värna värdefulla parker och naturvärden beslutade kommunfullmäktige 1996 att ny bebyggelse i staden i första hand skulle ske på redan exploaterad mark och att parker och värdefulla naturområden i möjligaste mån skulle bevaras.
187
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
Uppdraget till Stockholms stadsbyggnadskontor var att inventera, klassificera och värdera stadens grönytor. För att fånga grönytornas värden, som brukarna ser dem, har ett nytt begrepp ”platsen som sociotop” använts. Den sociala dimensionen måste platsanknytas. Det innebär att ta reda på platsers och rörelsestråks användar- och upplevelsevärden. Tillgänglighet och kvaliteter på platsen är de viktigaste dimensionerna. Läs mer om Stockholm stads arbete i kapitel 15.
Barntråkk – Ett exempel från Vestfold i Norge
I Vestfold län i Norge bedrivs ett liknande arbete med att tydliggöra barns och ungdomars användning av närmiljön som en del i beslutsunderlaget i samband med kommunernas planläggning. I Vestfold är detta arbete en del av ett större demokratiprojekt och det praktiska arbetet sker i skolorna. På flygfoton och kartor markerar barnen och ungdomarna vilka områden de använder på sommaren och på vintern och vilka som används alla årstider. De markerar även platser och vägar som de tycker är otrygga. Norska kartmyndigheten har digitaliserat barnens markeringar och fört in dessa i det nationella geografiska informationssystemet AREALIS.
6.6 Lagstiftning och förordningar angående registrering
Hälso- och sjukvårdslagen
Landstingens ansvar för personskador uttrycks detta i hälso- och sjukvårdslagen (1998:1660) i följande paragrafer:
1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.
2 c § Hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Den som vänder sig till hälso- och sjukvården skall när det är lämpligt ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada.
188
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Personuppgiftslagen (1998:204), PuL, som reglerar hanteringen av personuppgifter trädde i kraft 1998. För att särskilt värna integritetsskyddet i fråga om centrala personregister med information om hälsoförhållanden infördes samtidigt en särlagstiftning, lagen (1998:543) om hälsodataregister.
Lagen om hälsodataregister
Hälsodatalagstiftningen (1998:543) och PuL reglerar rätten och möjligheterna för centrala förvaltningsmyndigheter inom hälso- och sjukvården att behandla personuppgifter i så kallade hälsodataregister. Som central förvaltningsmyndighet inom hälso- och sjukvården räknas myndigheter som enligt sin instruktion har ett ansvar för en eller flera verksamheter inom området. Hälsodataregister finns i dag vid Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen för tre hälsodataregister, cancerregistret, medicinska födelseregistret och patientregistret. Samtliga förvaltas vid EpC som är en särskild verksamhet hos Socialstyrelsen som avser framställning av statistik. EpC har även ansvar för ytterligare ett nationellt register, dödsorsaksregistret. Uppgifter som avser avlidna är inte personuppgifter. I och med detta är PuL och hälsodatalagen inte tillämplig på dödsorsaksregistret. Registret innehåller dock integritetskänsliga uppgifter och Socialstyrelsen hanterar i praktiken dessa uppgifter på samma sätt som uppgifterna i hälsodataregistren.
Förordningen om patientregister
Förordningen om patientregister hos Socialstyrelsen (SFS 2001:707) gör det möjligt att samla in data till patientregistret (PAR) från den öppna vård som inte är primärvård (t.ex. akut- och specialistmottagningar). Dessa uppgifter ska komplettera EHLASS när nationella skattningar görs för att få säkrare data.
189
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
Statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor
SFS 1965:561 om statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor. Om en vägtrafikolycka inträffar, skall polismyndigheten i det polisdistrikt där skadehändelsen inträffat, inom 48 timmar från det att polisen fått kännedom om händelsen lämna uppgifter om den till Vägverket. Förordning (1998:1329).
Lagen om arbetsskadeförsäkring
Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk.
Anmälan om arbetsskada ska göras till Försäkringskassan av arbetsgivare för arbetstagare i detta fall minderåriga (under 18 år) med fast anställning eller tidsbegränsad anställning som vikarie, projektanställd, annan överenskommen visstidsanställning eller är provanställd.
Skolan anmäler studerandes skada. Försäkringen gäller elever i yrkesutbildning och förberedande yrkesutbildning efter fullgjord skolplikt, i årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, i särskolans yrkesskola och i gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Men då bara i de moment som kan jämföras med eller som liknar förvärvsarbete och därmed kan utsättas för särskild risk.
Arbetsmiljöförordningen
Utöver anmälan till Försäkringskassan ska arbetsgivaren, enligt Arbetsmiljöförordningen (SFS 1997:1166), utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöinspektionen om ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet orsakat dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare.
Arbetsgivaren är enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) skyldig att utreda orsakerna till olyckor och allvarliga tillbud och årligen göra en skriftlig sammanställning över det som hänt.
190
SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
6.7 Områden där kunskap om skador saknas eller är bristfällig
Det statistiska underlaget när det gäller händelser där barn och ungdomar skadas är överlag bristfälligt. Det leder till otillräcklig kunskap om deras skadesituation och de bakomliggande orsakerna till skadehändelser inom bostadsmiljön, idrotts- och fritidssektorn, i skolmiljön inklusive skolans närmiljö och vid skolskjuts och vid skador till följd av suicidförsök.
Som exempel kan nämnas att Vägverket borde utveckla rutiner för att registrera skador som inträffar i samband med skolskjutsar. Både i trafikskaderegistreringsystem STRADA och i den urvalsbaserade detaljerade delen i patientregistret borde det vara möjligt för Vägverket att forma sådana rutiner.
Skälet till att detta nämns som exempel är bland annat att det i dag pågår en debatt inom både skola, bland föräldrar och barn samt hos berörda myndigheter och organisationer om hur hög säkerheten vid skolskjuts egentligen är. Hur många skador sker och hur uppkommer de, är det under transport, vid hållplatser. För att kunna vidta nödvändiga åtgärder behöver vi förbättrad kunskap.
Ett annat exempel på område med bristfällig kunskap är självtillfogade skador, suicidförsök och suicid bland barn och ungdomar. Detta är på många sätt en svår kunskap att ta fram men att följa och analysera hälso- och sjukvårdsdata är en möjlighet. Detta har också tidigare påpekats av Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitut. Vi menar att ett effektivt preventivt arbete bör vila på bland annat kunskap om problemets förekomst i gruppen och andra faktorers inverkan.
6.8 Information om farliga produkter
Konsumentverket
Konsumentverket nyligen inrättat en Kommunikationsavdelning i syfte att bättre fånga upp problem som konsumenter möter, däribland produktrelaterade risker. Olika sätt att säkerställa att allmänheten kan meddela sig med myndigheten diskuteras, bland annat verktyg på webbplatsen.
191
Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127
192
Risklinjen
Risklinjen är en telefonlinje till vilken allmänheten kan ringa och tipsa om skaderisker i miljön. Risklinjen startade 1993 som ett gemensamt utvecklingsarbete mellan Folkhälsoinstitutet, Jämtlands läns landsting, Östersunds kommun och SOS Alarm. Syftet med Risklinjen är att öka allmänhetens möjligheter att aktivt medverka i det säkerhetsfrämjande och skadeförebyggande arbetet. Det ska vara enkelt att rapportera in skaderisker och allmänheten inte ska behöva ha kunskaper om vems ansvar det är att åtgärda riskerna. De uppgifter om skaderisker som rings in (020-930000)tas emot av SOS-Alarm och vidarbefordras till berörd kommun (som är ansluten till tjänsten). I dag är ca 70 kommuner anslutna till Risklinjen.
Majoriteten av de risker som rapporteras i dag finns inom trafik- och lekmiljöer. Ytterligare insatser krävs för att risker i övriga miljöer ska uppmärksammas. För en god rapportering visar erfarenheten att det behövs kontinuerlig information om telefonnumret och återkoppling till anmälaren om åtgärder vidtagits eller inte.
Delegationen anser att ambitionen måste vara att Risklinjen blir en heltäckande nationell telefonlinje för rapportering av risker i miljön.
Varningar via Internet
Varningar och information om farliga produkter som kan utgöra risk för personskador finns bland annat på Konsumentverkets, Elsäkerhetsverkets, Giftinformationscentralen, Kemikalieinspektionens hemsidor och SRV:s hemsida Skyddsnätet.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att det är av stor vikt att det finns en rapporteringsväg för allmänhet och olika yrkesgrupper, där farliga produkter snabbt kan uppmärksammas och eventuellt tas ur marknaden. Varningar till allmänheten vid enstaka händelser och när nya och farliga produkter som orsakat personskador dyker upp på marknaden är av stor vikt. En detaljerad insamling av skadedata kopplad till produkt kan sedan visa hur omfattande problemet är.
7 Bostaden
De flesta skadorna bland barn upp till 6 år sker i hemmet och i bostadsområdet. Även i åldern 7–12 år sker ungefär hälften av skadorna i denna miljö, men från den åldern blir också skador i andra miljöer allt vanligare (EHLASS, Socialstyrelsen 2000). De flesta skadorna som händer i hemmet sker i bostadsrum, sovrum, matrum följt av skador som sker i köket (EHLASS, Socialstyrelsen 2000).
Sveriges mångåriga tradition av barnsäkerhetsarbete har fokuserat mycket på små barn och insatser i hemmet, något som också visat sig ha en reducerande effekt på antalet skador i hemmiljön. Det finns många exempel på framgångsrika lösningar där man ändrat på miljön eller en produkt för att minska skadehändelserna bland barn i hemmet. Exempel på detta är fönsterspärrar, barnsäkra medicinförpackningar och barnsäkra eluttag. Ett annat exempel är att brännskador som orsakats av spisar har minskat över tid. Detta är troligen en följd av förebyggande insatser som avskärmning, spisskydd, barnsäkra lås på ugnsluckor samt ökat riskmedvetande hos föräldrarna (Steinwall 1998). En ökad medvetenhet hos föräldrar och adekvat information har även tagits upp i andra studier som ett sätt att förbättra säkerheten i hemmiljön (Laflamme & Eilert-Petersson 1998).
7.1 Vilka skador sker i hemmet?
Olika typer av fall är den vanligaste orsaken till skador i bostaden. Skador till följd av skållning och förgiftningar (tas upp närmare i kapitel 7.5) är vanliga bland små barn (upp till 3 år) samt kläm- och skärskador för barn upp till 6 år (Patientregistret 1997–2000).
En studie från Västmanlands län baserad på skador insamlade vid sjukhusets öppenvårdsmottagningar och vårdcentraler visar ett liknande skademönster (Eilert-Petersson & Laflamme 1998). Inom
193
Bostaden SOU 2003:127
detta projekt uppmärksammas också tandskador som en vanlig typ av skada, framför allt bland de yngre barnen (Laflamme m.fl. 1998).
Skador bland barn i hemmet kan ofta relateras till barns utveckling och mognad. När de minsta barnen börjar vända sig ökar risken för fall från möbler, skötbord och barnvagn, när barnen börjar krypa ökar deras aktionsradie och de kan komma åt saker som disk-, tvätt- och rengöringsmedel samt klämma sig i skåp och dörrar. När de börjar resa sig och klättra ökar deras aktionsradie ytterligare och de når saker högre upp och risken att få över sig heta drycker och kokande vatten ökar.
Fallskador
Bland fallskador är fall från möbler och i trappor vanligast, men även fall i samma plan. Enligt Konsumentverket är fall från möbler och i trappor vanligast för barn mellan 0–3 år, men det är också vanligt att barn faller från någon person, hög barnstol, skötbord eller barnvagn. Balkonger, fönster och fönsterdörrar utan tillräckliga säkerhetsanordningar innebär också risker för att barn ska falla ut och skadas svårt. Ett barn som lutar sig ut genom ett öppet fönster kan lättare falla ut eftersom barnets huvud utgör en större del av deras kroppsvikt.
Skållningsskador
Varje år skadas cirka 6 000 svenska barn genom skållningsskador i hemmet. Drygt 400 av dessa är i behov av sluten vård på sjukhus och av dessa behöver cirka 50 barn vård på högspecialiserad brännskadeavdelning (Steinwall 1998).
Skållningsskadorna sker oftast av varma vätskor, t.ex. potatisvatten, kaffe eller te och skadan sker oftast i köket. Skållningsskador av hett kranvatten drabbar framför allt mindre barn. Detta beror på en kombination av de yngre barnens tunna hud och deras oförmåga att tillräckligt snabbt dra sig undan.
Vattentemperaturen och exponeringstiden är två faktorer som avgör hur allvarlig skadan blir. Enligt Boverkets byggregler får varmvattentemperaturen vid tappstället för hushållsändamål och personlig hygien inte överstiga 65
°
C (BFS 1993:57 med ändring till
och med 2002:19) BBR, avsnitt 8. Men redan vid en vatten-
194
Bostaden
temperatur på 60
°
C krävs det mindre än 5 sekunders kontakt med
vattnet för att en brännskada ska uppstå (Steinwall 1998).
Flera studier har visat att en sänkning av vattentemperaturen kan minska antalet skållningsskador och att lagstiftning är den effektivaste metoden att åstadkomma detta (Mölsted m.fl. 1994).
Kläm- och skärskador
Skåp, spisar och annan inredning som kan tippa innebär en risk att barnen kan klämmas och skadas svårt. All liknande inredning bör därför förses med tippskydd.
Skärskador kan inträffa om barn faller mot glas i dörrar eller fönster. I dag är alltfler inredningsdetaljer av glas och detta kan också innebära en ökad skaderisk. Skärskador kan naturligtvis även orsakas av knivar och andra vassa föremål. Barnsäkra kökslådor är ett sätt att förebygga en del av dessa skador.
Elskador
Skador som orsakas av elektricitet är ovanliga bland barn, men om de inträffar kan de få mycket allvarliga konsekvenser. Elsäkerhetsverket har en lång tradition av förebyggande arbete inom detta område. Med stöd av ellagstiftningen kan Elsäkerhetsverket hindra försäljning eller annan överlåtelse av elprodukter med säkerhetsbrister.
Bostadsbränder
Enligt Räddningsverkets statistik inträffar de allra flesta dödsbränderna i bostäder. Det är relativt få barn som dör till följd av bostadsbränder utan framför allt är det medelålders män som är överrepresenterade i statistiken. Många av de hushåll där dödsbränder inträffar saknar en monterad och fungerande brandvarnare. Avsaknad av batteri eller ett batteri som är urladdat är en vanlig orsak till att brandvarnaren inte larmar. Det händer också att brandvarnaren är felaktigt placerad så att larmet hörs för sent (Räddningsverket 2002).
Sedan 1999 finns det krav i Boverkets byggregler på att brandvarnare ska installeras i alla nybyggda bostäder. Enligt Räddnings-
195
Bostaden SOU 2003:127
verkets allmänna råd till Räddningstjänstlagen bör det finnas brandvarnare i alla byggnader som används till bostadsändamål. Några kommuner ställer också, med stöd av Räddningstjänstlagen, krav på att alla bostäder ska ha brandvarnare (Räddningsverket 2002).
Skador i lantbruksmiljö
Barn som växer upp i lantbruksmiljöer har en högre risk att skadas (Jansson 1999). Boendemiljön för barn i lantbruksmiljöer är ofta densamma som föräldrarnas arbetsmiljö och därigenom förknippad med risker i form av maskiner, verktyg och dylikt. Enligt Socialstyrelsens urvalsbaserade del i patientregistret (som omfattar tre sjukvårdsområden) skedde det 672 lantbruksrelaterade skador bland barn upp till 19 år under åren 1998–2001. Värt att notera är att flickor hade fler skador än pojkar (58 %), något som kanske skulle kunna tillskrivas ridskador.
7.2 Att bygga in barnsäkerhet
Bygglagstiftningen innehåller krav på att byggnader och tomter ska utformas så att man får tillräcklig säkerhet vid användning och så att risken för olycksfall begränsas. Kraven gäller för nybyggnad och vid ändringar av befintliga byggnader. Det finns också krav på att byggnader och tomter ska underhållas så att säkerheten bibehålls. Boverket har tagit fram mer detaljerade regler med syfte att förebygga skador som kan uppstå genom fall, sammanstötning, klämning eller snubbling. Reglerna gäller också brännskador, explosioner, drunkningsolyckor, instängning, förgiftning, elstötar och elchocker. Detta sker genom Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändring till och med 2002:19) BBR, avsnitt 8, där myndigheten föreskriver om barnsäkerhet för utrymmen i byggnader där barn kan vistas. Exempel på sådana utrymmen är bostäder, men också gemensamma utrymmen i bostadshus som exempelvis korridorer, trapphus, tvättstugor och fritidslokaler. Även hotellrum och utrymmen i förskolor, barnavårdscentraler, barnkliniker, bibliotek och andra liknande lokaler där barn i förskoleåldern kan tänkas vistas ingår i detta begrepp.
I Boverkets byggregler anges många av kraven som funktionskrav. Med funktionskrav menas att det i bindande föreskrift anges
196
Bostaden
vilken egenskap som ska uppnås, men inte hur kravet ska uppfyllas eller hur utformningen ska vara. Byggherren har ansvaret för att byggnaden utformas så att kraven på säkerhet tillgodoses. Byggnadsnämnden har tillsynsansvar och fastighetsägaren ansvarar för att säkerheten bibehålls under byggnadens brukstid.
Boverket har också gett ut en handbok (Boverket 1996) med en rad goda exempel på hur byggnader och inredningsdetaljer kan utformas barnsäkert i anslutning till bestämmelserna i Boverkets Byggregler.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att granska hur säkerhetsreglerna i Boverkets byggregler efterföljs vid nybyggnad och vid ändring av befintliga byggnader.
I vilken utsträckning Boverkets byggregler efterlevs vid nybyggnader och vid ändring av befintliga byggnader är oklart. Om en byggnad ändras, ansvarar byggherren för att åtgärderna görs utifrån de krav på barnsäkerhet som finns när ändringen görs. Detta gäller oavsett om bygglov söks eller bygganmälan görs för ändringsåtgärderna eller inte (Boverket 1996). Trots detta sätts nya fönster utan spärranordningar och säkerhetsbeslag in i bostäder och nya spisar byggs in utan att tippskyddet sätts fast. Vi föreslår därför att Boverket genomför en granskning av hur säkerhetskraven efterföljs.
7.3 Barnsäkerhet i äldre bostäder
I Barnsäkerhetsdelegationens direktiv tas frågan om säkerhetsreglerna för befintliga bostäder upp. Riksdagsmotioner i bostadsutskottet och socialutskottet ((2000/01:So12, 2000/Bo511, 2000/01:Bo540) har pekat på att bostäder byggda före 1973 inte omfattas av barnsäkerhetskraven i bygglagstiftningen. Huvuddelen av kraven på barnsäkerhet för nybyggnad infördes i bygglagstiftningen 1973 och för ombyggnad 1976. I byggnader som är uppförda före 1973 eller ändrade före 1976 finns oftast inte det skydd mot olyckor som i dag finns vid nybyggnad och ändring av en byggnad. Det betyder att en stor del av de så kallade miljonprogramområdena inte omfattas av barnsäkerhetskraven enligt Boverkets byggregler.
197
Bostaden SOU 2003:127
När det gäller underhåll och reparationer ansvarar fastighetsägaren för att i stort sett samma barnsäkerhet uppnås som lagstiftningen krävde när fastigheten byggdes.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att utforma och sprida information om hur barnsäkerheten kan förbättras i äldre byggnader.
I Boverkets handbok Barnsäkerhet i byggnader presenteras hur barnsäkerheten kan förbättras i befintliga byggnader (Boverket 1996). Här presenteras hur man med olika åtgärder och barnskyddande anordningar kan öka säkerheten i de byggnader som redan finns och i den egna bostaden.
Handboken utkom 1996 och utgår från då gällande byggregler. Boverket har sålt cirka 1 000 exemplar av boken och dessutom delat ut cirka 500 böcker vid olika konferenser som myndigheten deltagit i. Under de senaste två åren har ungefär 30 exemplar per år sålts.
Handboken ger ett utmärkt stöd för personer som arbetar med att planera, utforma och underhålla byggnader där barn kan tänkas vistas. Handboken sprids och används i dag inte i den utsträckning som den skulle kunna göra, därför bör Boverket sträva efter en bredare spridning av boken. För att behålla bokens aktualitet finns det behov av att uppdatera boken i enlighet med nu gällande lagar och regler.
7.4 Information som följer barnens utveckling
Bostadsmiljön innehåller olika typer av skaderisker för barn, risker som också ändras varefter barnet växer och utvecklas. Som förälder kan det vara svårt att upptäcka farorna i tid. Föräldrar kan också missta sig på barns utveckling, dels genom att inte uppfatta att barnet tagit ett nytt steg i utvecklingen, dels genom att tro att barnet klarar av mer avancerade saker än de faktiskt gör (Janson 2003 Bilagedelen 4). Trovärdig och lättillgänglig information till föräldrar är därför en viktig skadeförebyggande åtgärd. Eftersom det hela tiden kommer nya föräldrar krävs det att informationen
198
Bostaden
sker kontinuerligt. Barnhälsovårdsöverläkare och barnhälsovården har en lång tradition av att informera föräldrar om skadeförebyggande åtgärder, detta arbete bör främjas och stödjas ytterligare.
Här har flera myndigheter en viktig roll, exempelvis redan nämnda Boverket, Räddningsverket och Elsäkerhetsverket. Konsumentverket har också en viktig uppgift, ett av myndighetens övergripande mål är att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet och medverka till att konsumenterna har tillgång till god vägledning, information och utbildning (Förordning 2002:566).
Konsumentverket har också en viktig roll i barnsäkerhetsarbetet genom sina marknadskontroller. Genom dessa kan verket bidra till att produkter som inte uppfyller ställda säkerhetskrav tas bort från marknaden. I Konsumentverkets regleringsbrev för 2003 anges att myndighetens arbete med produktsäkerhet och marknadskontroll ska förstärkas, särskilt när det gäller barns säkerhet.
7.5 Akuta förgiftningstillbud
Förgiftningstillbud är relativt vanligt förekommande inom akutsjukvård för barn. Vanligen är det barn i 2 till 4 årsåldern som överraskats av närstående när de smakar på något giftigt, som borde ha varit mer effektivt undanstoppat (tabletter, flytande mediciner, kemikalier). Giftiga ämnen smakar nästan alltid illa, varför barnen lyckligtvis spottar ut eller kräks. Dödsfall på grund av förgiftning genom olyckshändelse har blivit mycket sällsynta genom ökad upplysning och säkrare förpackningar av mediciner och kemikalier. Det är ovanligt att barn över 3–4 års ålder stoppar i sig främmande saker av ren nyfikenhet och barn under 2 års ålder kan vanligen inte pilla ut tabletter ur endosförpackningar (läkemedelskartor). Vid sådana fall bör man alltid överväga om barnet blivit avsiktligt förgiftat (Sundelin 2003).
Kemikalier finns överallt omkring oss, därför är också tillsynen uppdelad på olika myndigheter beroende av vilken produkt och vilket användningsområde produkten har. Kemikalieinspektionen (KemI), som sorterar under Miljödepartementet, är central tillsynsmyndighet för kemiska ämnen och produkter och kontrollerar tillverkare och importörer. Läkemedelsverket ansvarar för kemikalier i läkemedel och kosmetika. Läkemedelsinspektionen ansvarar för att läkemedelsutveckling, läkemedelstillverkning, förvaring och distribution bedrivs så att användarna erhåller läkemedel som uppfyller
199
Bostaden SOU 2003:127
gällande krav. Konsumentverket gör tester av produktfunktion och säkerhet av kemiska produkter som schampo, rengöringsmedel och leksaker. Giftinformationscentralen har till uppgift att ge råd vid förgiftningstillbud både till allmänheten och hälso- och sjukvården.
Barn och ungdomar 0 till 17 år vårdade på sjukhus på grund av förgiftning
Antalet barn och ungdomar som blir inlagda för vård på sjukhus på grund av förgiftning uppgår till cirka 400 barn per år i åldern 0–3 år (pojkar ca 1,5 gånger fler). I åldrarna 4 till 12 år vårdas cirka 130 barn per år på sjukhus på grund av förgiftning ( pojkar mer än dubbelt så ofta som flickor) och i åldern 13–17 år är antalet cirka 160 per år, jämt fördelat på könen (uppgifter ur patientregistret åren 1998 till 2000).
7.5.1 Giftinformationscentralen en viktig aktör för ökad barnsäkerhet
Giftinformationscentralen (GIC), som är en självständig enhet inom Apoteket AB, informerar om förgiftningsrisker och ger råd om hur förgiftningstillbud kan undvikas. Vid förgiftningstillbud hos barn krävs god information om åtgärder via kanaler som är väl kända av allmänhet och praktiker. Giftinformationscentralen är tillgänglig dygnet runt alla dagar på året för allmänheten och hälso- och sjukvården, i akuta fall via 112. GIC för statistik utifrån de telefonsamtal som kommer till deras rådgivningstelefon, huvudsakligen angående förgiftningar. Ungefär 20 procent av samtalen kommer från hälso- och sjukvården, resterande kommer främst från allmänheten. Antalet förfrågningar uppgick år 2002 till totalt 76 751 samtal. Av dessa rörde 57 011 människor och 4 183 djur medan resterande 15 557 var frågor av allmän karaktär rörande förgiftningsrisker, profylax med mera. Huvuddelen av frågorna till GIC gällde förgiftningsolycksfall bland barn och då främst med hushållskemikalier. Mer än hälften av de frågor som ställs till Giftinformationscentralen gäller barn under 10 år där tillbuden huvudsakligen sker i hemmiljö. Antalet förfrågningar har ökat med 16 procent från 1995 till 2002, enligt GIC beror det troligen på att
200
Bostaden
allmänheten har en ökad kännedom om verksamheten (Giftinformationscentralen 2003).
Akuta förgiftningar och förgiftningstillbud – barn under 10 år
Av de 57 011 frågor som gällde förgiftningar och tillbud hos människor rörde 52 procent (29 903) barn under 10 år. Tre fjärdedelar av de frågorna gällde barn i åldersgruppen 1 till 4 år och gällde något oftare pojkar än flickor. Olycksfall i hemmiljö, inklusive feldosering eller förväxling av läkemedel, var vanligast. Nio av 10 frågor gällde förtäring, de övriga fördelade sig på frågor som gällde ögon, inandning, hud och bett/stick.
Knappt häften av frågorna rörde hushållskemikalier medan växter och läkemedel utgjorde cirka en fjärdedel vardera, en mindre del av frågorna gällde tobak, svampar och bett/stick.
Av de 13 635 barntillbuden med kemikalier bedömdes förgiftningsrisken som relativt liten i 90 procent av fallen och en enkel åtgärd på platsen för tillbudet var tillräcklig. För resterande fall rekommenderades sjukhusvård eller gavs behandlingsråd till sjukvården.
Ungefär hälften av förgiftningstillbuden med kemikalier som föranlett sjukvårdsbehandling involverade kemikalier innehållande petroleumdestillat som kan förorsaka kemisk lunginflammation om det kommer ner i luftvägarna (t.ex. tändvätska, lampolja, lacknafta, vissa bilprodukter) eller frätande kemikalier (t.ex. propplösare, vissa maskindiskmedel, vissa toalettrengöringsmedel, hushållsättika 24 %).
De vanligaste läkemedlen involverade i barntillbuden omfattade smärtstillande medel, medel mot hosta, hälsokost, naturläkemedel, hudläkemedel och p-piller. Förgiftningsrisken bedömdes som relativt liten i 87 procent av de 6 854 läkemedelstillbuden. I 13 procent av fallen rekommenderades sjukhusvård eller gavs behandlingsråd till sjukvården. En del läkemedel innebär stor förgiftningsrisk, som hjärt- och blodtrycksmediciner, malariapreparat, medel mot depressioner, smärtstillande medel, sömnmedel, järnpreparat. Att flera av dessa inte syns i statistiken beror på att det totala antalet förgiftningar/tillbud med dem är litet. Läkemedel som GIC får många frågor om är i princip ofarliga exempelvis p-piller, vitaminer, hälsokostpreparat (Giftinformationscentralen 2003).
201
Bostaden SOU 2003:127
Akuta förgiftningar/förgiftningstillbud – vuxna och barn över 10 år
Detaljerade uppgifter om barn och ungdomar mellan 10 och 17 år finns inte tillgänglig i GIC:s rutinstatistik, men kan vid behov tas fram.
Nästan hälften av frågorna i vuxen- och ungdomsgruppen var relaterade till olika typer av olycksfall, inklusive olycksfall på arbetet och tillbud vid kemikalieanvändning i hemmiljö. En fjärdedel av förfrågningarna gällde avsiktligt intag, huvudsakligen av läkemedel. Frågor angående feldosering/förväxling av framför allt läkemedel har ökat kraftigt under år 2002 och utgjorde 14 procent av förfrågningarna. Majoriteten av dessa frågor kommer från privatpersoner som oavsiktligt tagit t.ex. dubbel dos av ett läkemedel, vilket sällan innebär någon förgiftningsrisk (Giftinformationscentralen 2003).
7.5.2 Information till allmänheten
Giftinformationscentralen
Giftinformationscentralen ger i första hand upplysning via telefonförfrågningar. Information till allmänheten finns också som broschyrer och på GICs hemsida. Information ges om hur förgiftningsolyckor kan förebyggas och om första hjälpen vid förgiftningstillbud. Det finns också listor på bland annat kemiska produkter, svampar och växter som kan utgöra en fara för förgiftning, vad som kan göras vid huggormsbett och getingstick, råd om medicinsk kol vid förgiftningstillbud med mera.
GICs råd om hur förgiftningstillbud kan förebyggas:
• Lås alltid in alla läkemedel i ett särskilt medicinskåp.
• Förvara farliga kemikalier ”barnsäkert” och i originalförpackning och håll noggrann uppsikt över produkterna under användning. Läs varningstexten.
• Vissa kemikalier är så skadliga, t.ex. kaustik soda och starka syror, att de är olämpliga att ha hemma.
• Plocka bara svamp som du av egen erfarenhet absolut säkert vet är ätlig. Tänk på att förtäring av giftig svamp kan få allvarliga följder.
202
Bostaden
• Se till att barn har stövlar när de går i ormrika marker, och lär dem att aldrig plocka upp ormar.
• Ha alltid medicinskt kol hemma.
• Tänk på att risken för förgiftningstillbud ökar när barnet är på besök i mindre "barnsäker" miljö.
Konsumentverket
Ett samarbete finns mellan Konsumentverket och GIC i frågor som gäller förgiftningar och tillbud. Konsumentverkets bok ”Farligt – Ofarligt” Hur man undviker förgiftningstillbud och ger första hjälpen, där GIC informerar om förgiftningsrisker i hemmet, ger råd om första hjälpen och förslag till åtgärder för att förhindra olyckor. Två omfattande listor över kemiska produkter respektive växter ingår. Boken vänder sig främst till småbarnsföräldrar men även till alla andra som har hand om barn. Boken finns också i en nätversion på Konsumentverkets hemsida (Konsumentverket 2002).
Kemikalieinspektionen
Informerar om kemikalier som kan utgöra en risk för förgiftning i skriften Kemikalier i barns vardag, finns även tillgänglig på deras hemsida (Kemikalieinspektionen 2002).
7.5.3 Förbättrad information om innehållet i kemiska produkter
Olyckstillbud med kemiska produkter är alltså relativt vanliga. Ofta är det små barn som smakar på eller spiller produkten över sig. För att Giftinformationscentralen ska kunna ge adekvata råd vid förgiftningstillbud måste fullständig information om innehållet i kemiska produkter finnas, det gäller alla kemiska produkter även de som bedöms som ofarliga.
Sedan lång tid lämnas information om produkternas kemiska sammansättning till GIC av tillverkare och importörer på frivillig väg. Produktinformationen hanteras och lagras enligt sekretesslagen och används enbart för värdering av produktens akuta giftighet. Vid besvarandet av förfrågningar röjs aldrig något om produktens
203
Bostaden SOU 2003:127
204
sammansättning, utom då sådana upplysningar kan ha betydelse för läkare som skall behandla en förgiftad patient.
Giftinformationscentralen anser att det inte är sannolikt att alla företag frivilligt förser GIC med information om samtliga produkter som finns på markanden. Enligt GIC är produktinformationen väsentligen tillfredställande när det gäller konsumentprodukter men när det gäller industrikemikalier saknas information om många produkter.
EU-direktiv inom kemikalieområdet
För närvarande pågår en diskussion inom EU att samla ett antal direktiv på kemikalieområdet i en EU-förordning, som i motsats till tidigare direktiv, blir direkt bindande för medlemsländerna.
Regeringen har i detta sammanhang för avsikt att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att titta på innehållet i olika produkter som vänder sig till konsumenter. Hur uppdraget ska utformas utreds för närvarande i Miljödepartementet. Att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att utreda möjligheten att förelägga producenter och leverantörer av kemiska produkter en skyldighet att ge GIC detaljerad information om sammansättningen av sina produkter passar väl in inspektionens utredningsuppdrag.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att utreda om företag som tillverkar och/eller säljer kemiska produkter, som kan utgöra en hälsofara, kan föreläggas skyldighet att förse Giftinformationscentralen med dessa produkters kemiska sammansättning.
Barnsäkerhetsdelegationen bedömer att Giftinformationscentralens verksamhet är väl fungerande och väl känd både av allmänhet, hälso- och sjukvård och andra praktiker. För att ytterligare förbättra GIC:s möjligheter att ge adekvata råd anser delegationen att alla företag som tillverkar och/eller säljer produkter som kan utgöra en förgiftningsrisk ska vara skyldiga att förse GIC med uppgifter om produkternas kemiska sammansättning.
8 Produktsäkerhet
Barn och ungdomar kommer ständigt i kontakt med produkter som på olika sätt kan utgöra en risk för att skadas. I ett globalt perspektiv är utbudet av produkter enormt och ett allt friare flöde av varor och tjänster inom EU, där producenterna själva svarar för produktens säkerhet, betyder att frågan om produktsäkerhet för konsumenten bör följas noggrant.
Arbetet med att göra produkter säkra bedrivs genom arbete med olika produktdirektiv på europeisk nivå och standardisering både på nationell och internationell nivå. Det är nödvändigt att de regelverk som finns inom området kontinuerligt ses över och förbättras då det ständigt kommer ut nya produkter på marknaden.
Delegationen har valt att inte ge förslag till förbättringar inom detta område, då vi konstaterar att det fortlöpande bedrivs ett omfattande arbete av olika verk och myndigheter inom produktsäkerhetsområdet. Bland annat genom Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Arbetsmiljöverket.
Vi beskriver nedan kortfattat exempel på produktsäkerhetsarbete som berör barn och ungdomar.
Exempel på lagstiftning och tillsyn inom området produktsäkerhet
Konsumentverket arbetar för att tillverkarna ska göra så säkra produkter som möjligt. Verket kontrollerar att produkter som säljs på marknaden, uppfyller fastställda säkerhetskrav, bland annat med stöd av produktsäkerhets- och leksakslagen. När det gäller säkerheten hos alla de elprodukter som finns på marknaden så kontrolleras de av Elsäkerhetsverket med stöd av ellagen (1997:857).
205
Produktsäkerhet SOU 2003:127
Produktsäkerhetslag (1988:1604)
Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Lagen tillämpas beträffande varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och om varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. Med stöd av lagen utövar Konsumentverket tillsyn.
Leksakslagen och CE-märkning
Särskilda säkerhetskrav för leksaker gäller enligt lagen (SFS 1992:1327) och förordningen om leksakers säkerhet (KOVFS 1993:9) samt Konsumentverkets föreskrifter. Lagstiftningen överför EU:s direktiv om leksakers säkerhet till svensk lagstiftning. En leksak får bara säljas om den uppfyller lagens krav beträffande säkerhet, information och märkning. Om en leksak tillverkas helt i enlighet med den europeiska standarden för leksakers säkerhet (SS-EN 71-1:1999), anses den uppfylla kraven i leksakslagen. I detta fall krävs inte att leksaken provas av en oberoende institution. Skulle dock tillverkaren välja att inte tillverka leksaken helt enligt standarden krävs att leksaken typgodkänts av en tredje part.
Konsumentverket kan med stöd av produktsäkerhetslagen ingripa mot leksaker som har säkerhetsbrister, även om den uppfyller kraven i leksaksstandarden eller har typgodkänts. Det kan inträffa om standardens krav visar sig vara för lågt ställda eller om en tillämplig standard eller standardregel saknas.
Ellagstiftning
Elprodukters säkerhet regleras av EU-direktiv som implementeras i den svenska ellagstiftningen. Lagstiftningen syftar till att endast säkra produkter ska få placeras på marknaden och tillämpas på i stort sett alla elprodukter.
Elsäkerhetsverket kan med stöd av ellagstiftningen hindra försäljning eller annan överlåtelse av elprodukter med säkerhetsbrister. Ett omfattande samarbete sker med såväl elsäkerhetsmyndigheter i medlemsländerna inom EU som EU-kommissionen. Myndigheter och kommissionen informerar varandra när en farlig produkt har
206
SOU 2003:127 Produktsäkerhet
stoppats för fortsatt försäljning i ett land så att produkten även stoppas i övriga länder.
CE-märkning i EU
Produkter som kan vara farliga för användaren, t.ex. el-produkter, maskiner och leksaker måste enligt lag sedan 1993 vara CE-märkta (1992:1534). Genom CE-märket garanterar tillverkaren eller importören att produkten uppfyller alla grundläggande hälso- och säkerhetskrav och utan märket får produkterna inte säljas. CEmärkningen handlar om säkerhet och har ingenting med produktens kvalitet, funktion eller prestanda att göra. Märkningen gäller för många produkter som säljs inom EU, oavsett om de har tillverkats i eller utanför EU. CE-märket är det enda märke som krävs för att produkten ska anses vara säker nog för att få säljas i Sverige och i resten av EU.
Myndigheter övervakar
En marknadskontroll infördes 1993 för att garantera CE-systemets trovärdighet och för att se till att produkterna verkligen uppfyller de krav på hälsa och säkerhet, som tillverkaren garanterar med CEmärket. Marknadskontroll innebär att EU ländernas olika myndigheter på olika sätt kontrollerar att produkterna som säljs uppfyller de krav direktiven ställer samt att de är CE-märkta.
Konsumentverket kontrollerar leksaker och personlig skyddsutrustning för privat bruk, Elsäkerhetsverket kontrollerar elprodukter och Arbetsmiljöverket kontrollerar maskiner och personlig skyddsutrustning. Andra myndigheter med kontrollansvar för vissa produktgrupper är Läkemedelsverket, Sjöfartsverket, Boverket, Post- och Telestyrelsen samt SWEDAC (Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll).
Exempelvis genomför Elsäkerhetsverket marknadskontroller av elektriska och elektroniska produkter. Kontrollvolymen inom elproduktområdet omfattar i dag ca 70 000 produkttyper. Tillverkare, importörer och butiker besöks och kontroll görs av ett urval av dessa produkter. Om en produkt misstänks vara bristfällig köps den in för test och kontroll. Bristfälliga produkter kan beläggas
207
Produktsäkerhet SOU 2003:127
208
med försäljningsförbud. Om produkterna har mycket allvarliga brister kan verket även besluta att de ska återtas från konsument.
Information till allmänheten
På Konsumentverkets hemsida finns varningar (aktuella och tidigare) för leksaker och andra produkter som kan vara farliga för barn. Där finns också råd om rätt skyddsutrustning för olika aktiviteter som t.ex. hjälmar vid cykling och flytvästar.
Listor med elprodukter som har försäljningsförbud finns på Elsäkerhetsverkets hemsida. Där finns också råd och allmän information om elsäkerhet.
Information om skador relaterat till produkt
I Sverige finns detaljerad information om olycksfallsskador relaterat till produkt i den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador (tidigare kallat EHLASS, se kap. 6.4 Socialstyrelsen). Syftet är att samla information om vilka produkter som orsakar skador och därmed få ett underlag för ett effektivare produktsäkerhetsarbete.
9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
I dag tillbringar barn den största delen av sin vardag i barnomsorg och skola. Aldrig tidigare har barn tillbringat så mycket tid i miljöer som är skapade för barn, av vuxna. Barns upplevelse av platser bestäms därför inte längre i lika hög grad av vad de vill göra som av vad de kan göra. Med detta följer ett stort ansvar.
Både forskare och utredare har uppmärksammat såväl inom- som utomhusmiljön i barnomsorg och skola. Vi vet i dag att dessa miljöer är viktiga bestämningsfaktorer för barns hälsa – både fysiskt, intellektuellt och socialt och att de utgör en viktig del av barns uppväxtvillkor. I den första diskussionen med Barnsäkerhetsdelegationens ungdomsreferensgrupp kom arbetsmiljön i skolan upp som det område ungdomarna själva fann mest angeläget för delegationen att arbeta med.
Utifrån barns och ungas rätt till trygga, säkra och utvecklande miljöer, är det angeläget att diskutera hur barnomsorg och skola, liksom närmiljön och skolvägen tillsammans kan bidra till att öka barns och ungas säkerhet och utveckling – med andra ord bidra till en sådan barndom som vi vill erbjuda våra barn.
I detta kapitel lämnas förslag på hur utemiljön i förskola och skola kan förbättras, hur arbetsmiljöarbetet i skolan bör utvecklas liksom hur barns och ungas egna kunskaper och synpunkter bör tas tillvara i detta arbete.
209
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
9.1 Utemiljön i förskola och skola
9.1.1 Utemiljön in i skollagen
Vårt förslag: Regeringen föreslås genomföra en ändring i skollagens (1985:1100) 1 kap. 2 a §. Paragrafen är ny.
Föreslagen lydelse 1 kap.
2 a §
Huvudmannen skall tillhandahålla en ändamålsenlig utemiljö, anpassad för elevernas olika förutsättningar och behov, som syftar till att främja barns lärande och utveckling.
Vi anser att utemiljön kring förskola, fritidshem, förskoleklass och skola har stor betydelse för elevers utveckling och lärande och utgör en viktig del av barnens uppväxtvillkor. Dessa miljöer måste i högre grad betraktas som de miljöer i vilka dagens barn har en chans till såväl platsbundna lekar, som utforskande aktiviteter. I dag har skolgården fått än större betydelse i och med att förskoleklasserna integrerats i skolan liksom fritidshemmet. Vi föreslår därför att Skollagen (1985:1100) ändras med krav på en ändamålsenlig utemiljö. Med en ny paragraf betonas utemiljöns betydelse för eleverna och skolans yttre miljö, inklusive skolgården, innefattas i den pedagogiska verksamheten och omfattar alla barn för vilka skollagen gäller. Lagen gäller även barn i motsvarande fristående skolformer. En god och säker utomhusmiljö med möjligheter till fysisk aktivitet och samvaro bidrar till elevernas utveckling och hälsa.
Den nuvarande skollagen innehåller inga bestämmelser om skolans inom- och utomhusmiljö. Den befintliga lagen har varit under översyn och ett förslag till ny skollag redovisas i Skollagskommitténs betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet, SOU 2002:121. Vi har tagit del av det nya förslaget och kan konstatera att inte den heller innehåller någon bestämmelse om skolans utemiljö, vilket vi också påpekat i vårt remissvar på nämnda utredning. Skollagskommitténs förslag tar däremot upp inomhusmiljön i kap. 3 Lokaler och utrustning. Om skollagskommitténs förslag på ny skollag genomförs bör den föreslagna 2 a § föras in
210
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
under detta kapitel och rubriken ändras till Lokaler, utrymmen och utrustning inom- och utomhus.
Vårt förslag att komplettera den befintliga skollagen, som nu är gällande med krav på en ändamålsenlig utemiljö, syftar till att främja barns utveckling och lärande och att tydligt visa att även utemiljön är en del av skolans pedagogiska ansvar. Med Skollagskommitténs förslag att även förskolan ska omfattas av skollagen, innebär detta ökade möjligheter till en god utemiljö för alla barn i barnomsorg och skola.
Vår avsikt är att på detta sätt tillförsäkra alla barn ett fysiskt utrymme i och med att utemiljön inte kan prioriteras bort då nya skolor planeras liksom ett starkare skydd mot exploatering av befintliga skolgårdar för t.ex. bostäder eller annan nybyggnation. En ändamålsenlig utemiljö runt skolan är särskilt viktig i områden med tät bebyggelse. Det är också i dessa områden, med högt tryck på att bebygga marken, som det kan vara svårast att hävda att mark ska avsättas för skolgård.
Skolans utemiljö – en pedagogisk fråga att ta på allvar
Skolgårdar är en miljö där alla barn i Sverige tillbringar en stor del av sin utomhusvistelse och därför av stor betydelse för barns utveckling, lärande och hälsa. Skolgården har hittills hamnat mellan olika aktörer både på nationell och lokal nivå och skolelevers utevistelse ses fortfarande mer som ett rastvaktsproblem än en pedagogisk fråga värd att ta på allvar (Lindholm 1995). Skolgården utgör sällan en pedagogisk resurs i skolans arbete. En svensk studie (Grahn 1988) av hur lärare använde skolgården i undervisningen visade att biologilärare, som angett att de har en väl fungerande skolgård utnyttjade parker och naturområden 150 procent oftare än de som angett att de inte har någon skolgård alls eller att den inte är ändamålsenlig. Det kan tolkas som att positiva erfarenheter av att använda skolgården i undervisningen leder till att lärare även utnyttjar närmiljön.
Forskare och psykolog Wendy Titman (1994) visade i en engelsk studie att lärare inte upplevde något stöd i läroplanen för att använda skolgården i undervisningen. Det innebar att lärarna saknade kunskap om och platser för utomhusundervisning, liksom tillräcklig tid för att gå ut.
211
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Den föreslagna ändringen av skollagen (1985:1100) syftar till att göra skolans utemiljö till en viktig pedagogisk fråga för förskolorna och skolorna själva, liksom för de nationella skolmyndigheterna och andra aktörer med inflytande över den fysiska miljön. Det behövs en nationell drivkraft för skolgårdsutveckling som kan främja samarbetet mellan aktörer såväl nationellt som lokalt inom kommunerna exempelvis mellan elever, lärare, utbildningsförvaltning och parkförvaltning. Vi menar att Myndigheten för skolutveckling bör utvecklas till en sådan drivkraft.
Skolgården för lek, samvaro och lärande
Eftersom skollagen i dag inte ställer krav på en ändamålsenlig utemiljö, kan skolor inrättas i miljöer, som utifrån barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, är direkt olämpliga. Den kommunala skolan har i de allra flesta fall en skolgård, men fristående skolor och privata förskolor inrättas inte sällan i lokaler utan tillhörande gård.
En säker, trygg och stimulerande utemiljö främjar barns utveckling. Professor och pedagog Pia Björklid framhåller att utemiljö är utvecklingsmiljö. Därför är skolans utemiljö än viktigare i dag när såväl förskoleklassen och fritidshemmet är integrerade i skolan och barn tillbringar en mycket stor del av sin vardag i skolmiljön. För närvarande finns det inget i läroplanen (Lpo 94) om barnens utemiljö. Enligt (Lpo 94) ska eleven ha grundläggande kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa samt ha förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan och miljö. Under avsnitt 1 Skolans värdegrund och uppdrag har nyligen (genom SKOLFS 2003:17) införts att ”Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Skolan skall sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.” Bestämmelserna i styrdokumenten får anses poängtera hälsans betydelse för barnens lärande.
En god utemiljö i skolan har stor betydelse för barns lek och rekreation liksom för det sociala samspelet på skolgården. Exempel från skolgårdsutvecklingsprojekt visar att en stimulerande skolgård leder till bättre socialt klimat med färre mobbnings- och konfliktsituationer och i förlängningen färre interaktionsskador (Menckel 1994).
212
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
Laflamme & Menckel (1998) visade att drygt 40 procent av skadorna i grundskolan inträffade under oorganiserad aktivitet på skolgården, under förflyttning eller i en kösituation i skolan. När det gäller skolgårdarna är det ofta stor konkurrens om utrymmet och rasterna är ofta alltför korta för att det ska vara någon idé att påbörja någon lek. Pedagogen Anders Hjalmarsson (citerad i Hurtig 2001) menar att det är i dessa situationer som konflikter mellan barnen uppstår. På en gård bestående av en plan, blir det svårt att leka parallella lekar samtidigt.
Eleverna i den tidigare nämnda engelska skolgårdsstudien (Titman 1994) var helt överens om vad de önskar av skolgården: En plats för lugn, välbefinnande, eftertanke, inspiration och reflektion; samarbete och kommunikation få möjlighet att utveckla sociala färdigheter; en plats där det är ”OK att bara ha kul och leka”; färgrik, fantasieggande, spännande och rik på upplevelser och också gå att förändra och omskapa efter skiftande behov; ge möjlighet till aktivt lärande, utmaning, risk och äventyr för att kunna testa sina gränser inom olika områden. Många elever tyckte att skolgården snarare ökade stressen än minskade den. Inte heller kunde skolgården tillgodose behovet av att umgås med kamrater.
Skolgårdens utrymme är särskilt viktigt i områden där skolbarnens alternativa lekmöjligheter begränsas exempelvis på grund av hög bebyggelsetäthet eller där närliggande parker och lekplatser i hög utsträckning utnyttjas av allmänheten.
9.1.2 Kunskap saknas om barns utemiljö i förskolan
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Skolverket i uppdrag att i inspektionen av kommunerna även granska kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.
Förskolornas gårdar och omgivningarna kring dessa är en viktig utvecklingsmiljö för de minsta barnen. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) anges att förskolan ska erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet såväl inomhus som utomhus liksom att utomhusvistelse bör ge möjlighet till lek och andra aktiviteter både i planerad miljö och i naturmiljö.
213
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Vi har konstaterat att Skolverket sällan tar upp utemiljön i sin tillsynsverksamhet. Man anger två skäl till detta. För det första att det står så lite om utemiljön i styrdokumenten, varför kartläggningar eller tillsyn av detta inte prioriterats i arbetet och kompetens inom området inte har utvecklats. För det andra är det svårt och resurskrävande att fånga in de kvaliteter som är viktiga att belysa.
Under den närmaste 6-årsperioden kommer Skolverkets inspektion när det gäller förskolan och skolbarnomsorgen, att fokusera på huvudmannens sätt att ta ansvar för verksamheten. Utbildningsinspektionen syftar till att utveckla kvaliteten i kommunernas skolverksamhet. Vi menar att detta ger tillfälle att uppmärksamma kommunerna på vikten av en ändamålsenlig utemiljö för de mindre barnen. När inspektionen är klar får kommun och verksamheter en rapport som underlag för utvecklingsarbete. Vi anser därför att det är mycket angeläget att kommunens hantering av förskolornas utemiljö belyses i denna rapport. Eftersom Skolverkets inspektionsuppdrag omfattar både förskola och skolbarnomsorg, ser vi det som naturligt att även skolbarnomsorgens utemiljö beaktas.
Fredrika Mårtensson (2003), forskare vid institutionen för landskapsplanering i Alnarp, konstaterar att en samlad kunskap om vilka utomhusmiljöer barn har tillgång till inom förskola och skola saknas hos kommunerna.
Förskolornas utemiljö är av mycket skiftande kvalitet och i innerstaden är miljön ofta begränsad med mycket hårdgjorda ytor. Fredrika Mårtensson menar att barns utomhuslek i hög grad handlar om sinnlig kontakt med omgivningen och fysisk rörelse vilket kräver rejäla ytor och intressant innehåll. Nyare förskolor ligger ofta insprängda i vanliga bostadskvarter med en begränsad utemiljö som ska delas med de boende. Detta innebär att barnens rörelsefrihet begränsas och de blir mer passiva under utevistelsen. Utemiljöer som vuxna kan uppfatta som trygga, lätta att överblicka och trevligt utformade, saknar ofta de kvaliteter som barn behöver i sin utomhuslek.
Vi menar att det är hög tid att uppmärksamma förskolornas utemiljö. Eftersom alla barn omfattas av förskoleverksamheten, har den miljön som förskolan erbjuder stor betydelse för barns uppväxtvillkor. Vi har blivit uppmärksammade på en oroande utveckling där minskad personaltäthet begränsar möjligheterna att besöka parker och andra grönområden samtidigt som kvaliteten på den egna utemiljön runt förskolan inte har utvecklats och ibland till och med har försämrats. Detta uppmärksammades även av Nationella
214
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
folkhälsokommittén (SOU 2000:91), som slår fast att goda utemiljöer kring förskolan har stor betydelse för de mindre barnens hälsa.
Små barn har i realiteten nästan inga möjligheter att själva ställa krav eller påverka beslut som berör dem. Därför ska vuxenvärlden se till barnets bästa (barnkonventionens art. 3) i de prioriteringar och beslut som påverkar de miljöer där barnen vistas dagligen. Därför anser vi det angeläget att Skolverket granskar kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.
9.1.3 Förskolans utemiljö behöver utvecklas
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att i sitt utvecklingsarbete prioritera förskolans utemiljö. Detta arbete bör ske i samarbete med berörda aktörer såväl lokalt som nationellt.
Vi anser att Lpfö 98 ger stöd för att förskolans utemiljö ingår i Myndigheten för skolutvecklings ansvarsområde. Myndigheten för skolutveckling bör vara en viktig drivkraft och inspiratör när det gäller utveckling av utemiljön i förskolorna och skolorna.
Studier av förskolor, skolor och vårdinstitutioner har visat att ju mindre ändamålsenlig den egna utemiljön är, desto mindre är man ute över huvud taget (Grahn 1988). Det är alltså inte så att man kompenserar en ”dålig” egen utemiljö med att vara ute i andra naturmiljöer. Därför har utemiljön i bland annat förskolan en avgörande betydelse för utevistelsens omfattning. Lekminnena hos vuxna ofta är knutna till specifika platser utomhus och framför allt till upplevelser av självständigt utforskande (Moore 1990; Sandberg 2003). Miljön kring skolor och förskolor och dess omgivningar måste i högre grad betraktas som de miljöer i vilka dagens barn har chans, inte bara till mer platsbundna lekar, utan denna typ av utforskande aktiviteter.
Nationella folkhälsokommittén (SOU 2000:91) konstaterade att närmiljön är en viktig bestämningsfaktor för hälsa och en förskola med en god utemiljö som stimulerar fysisk aktivitet, intellektuell
215
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
och social utveckling är viktigt för att uppnå bättre hälsa hos de mindre barnen (Grahn & Mårtensson 1997).
Resultat från en studie vid Umeå universitetssjukhus (Björnstig & Björnstig 2003, bilagedel till SOU 2003:127) visade att hos förskolebarn (1–6 år) har antalet ”icke-lindriga” skador, såsom frakturskador och hjärnskakningar, fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Författarna menar att förändrat socialt klimat på förskolan och lägre personaltäthet kan ha betydelse för den fördubbling av skador på förskolan som studien visar. Även sociala faktorer måste därför beaktas i det skadeförebyggande arbetet.
Minskad personaltäthet bör också ses i ett utvidgat riskperspektiv som beaktar aspekter av miljön som kan begränsa barns utvecklingspotential, (Björklid 2002a). En studie av hur närtrafikmiljön påverkade det pedagogiska arbetet i förskolan, visade att personalen bekymrades över att trafiken hindrade barnen från att knyta och bibehålla sociala kontakter. Men de var mest bekymrade över att barnen inte får uppleva naturen. Därför gjorde personal och barn regelbundna utflykter till naturområden. Om inte dessa områden fanns inom gångavstånd tog man buss eller tunnelbana (Vågberg 1994). Två år senare gjorde Vågberg en uppföljande studie (1996) som visade att på grund av personalminskningar kunde inte personalen ta barnen till naturområden i samma utsträckning som tidigare. Barnen blev därför mer hänvisade till sin egen gård och grannskap och de möjligheter till lek och rekreation som finns där.
Vi menar att när de båda skolmyndigheterna utifrån sina respektive uppdrag sätter fokus på förskolornas utemiljö, så kommer det att ge skjuts åt denna mycket angelägna fråga.
9.2 Arbetsmiljön i skolan
Från 1 juli 1990 utvidgades delar av arbetsmiljölagen (AML, 1977:1160) till att omfatta ”den som genomgår utbildning” och från 1 januari 1998 omfattas också elever i förskoleklass. Ändringarna gäller kapitlen 2–4 och 7–9. Motiven var bland annat att eleverna skulle ha möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen arbetsmiljö genom att engageras i arbetsmiljöfrågor. Ett annat viktigt skäl var att ta tillvara den resurs som elevernas kunskap och medverkan utgör, ytterligare en anledning var att arbetsmiljöarbete i skolan blir en förberedelse för arbetslivet (prop. 1989/90:61).
216
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
Skolan är därmed landets största ”arbetsplats” som omfattas av arbetsmiljölagen. Lagen gäller i skolan under skoltid och omfattar ca 1,5 miljoner barn och ungdomar. Läsåret 2001/02 fanns i förskoleklass ca 100 000 barn, i grundskolan knappt 1,1 miljon barn och i gymnasieskolan drygt 300 000.
Det är svårt att få uppgifter om hur många elever som skadas varje år i skolan. Enligt föreskriften om systematisk arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren varje år göra en skriftlig sammanställning av ohälsa, olycksfall och allvarliga tillbud som inträffat i arbetet (AFS 2001:1,§9). Denna bestämmelse omfattar således också verksamheten i förskoleklasserna, grundskolan och gymnasieskolan. Vi vet att många enskilda skolor har en tillbuds- och skaderegistrering som används för det interna arbetsmiljöarbetet. Men ingen nationell myndighet har i dag ansvaret för att samla in, sammanställa och analysera de skador som drabbar eleverna.
Elevers hälsa påverkas av psykiska och sociala faktorer. Till elevorganisationerna, Barnombudsmannen och BRIS vänder sig många elever och berättar om stress, högt studietempo och mobbning i skolmiljön.
Undersökningar visar att mobbning, trakasserier och våld är en del av elevernas skolmiljö. Kamrattrakasserier i skolmiljön är en faktor som påverkar barns säkerhet både direkt och indirekt (SOU 2003:79).
9.2.1 Hur många barn och ungdomar skadas i skolan?
Det finns inget heltäckande nationellt skaderegister omfattande elevskador i skolmiljö. Man kan dock få en uppfattning om problemets storlek genom den urvalsbaserade delen i det nationella skaderegistreringssystemet och olika lokala registreringar av elevskador.
1994 uppskattade dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen att varje år skadas tre procent av eleverna i grundskola och gymnasium så allvarligt att det krävs vård utanför skolan. Det innebar att nästan 35 000 grundskole- och gymnasieelever skadades i skolan så svårt att det krävdes vård på sjukhus, vårdcentral eller liknande, 3 procent motsvarar ca 180 elever varje skoldag eller 28 olycksfall per 1 000 elever och år. Det är fler elever i årskurs 4 till 9 som skadar sig än årskurs 1 till 3 och gymnasieskolan (Folkhälsoinstitutet 1994).
I en analys av anmälda tillbud och skador bland elever i Uppsala kommuns grundskolor 1996–1999 beräknades en genomsnittlig skadeincidens på minst 30 skador per 1 000 grundskoleelever och
217
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
år, inklusive förskoleklass, som krävt vård utanför skolan (tillbuden ingår inte i skadeincidensen) (Larsson m.fl. 2000).
I en rapport från Folkhälsoinstitutet redovisas skador registrerade under vårterminen 1997 på 79 skolor, både grundskolor och gymnasieskolor, fördelade över hela landet. Rapporten visar en skadefrekvens på 19 skador per 1 000 elever. Skadefrekvensen var lika för pojkar och flickor (Laflamme m.fl. 1998).
I Arbetsmiljöverkets (AV) informationssystem för arbetsolyckor, ISA redovisas antalet arbetsolyckor som anmälts till Försäkringskassan. År 1999 anmäldes 143 arbetsolyckor bland personer under 18 år, 38 procent av dessa drabbade elever inom gymnasieskolan. Enligt flera källor finns det en underrapportering av de arbetsolyckor som sker i skolan till Försäkringskassan.
I EHLASS-rapporten från 1999 redovisas läkarbesök till följd av olycksfall. Materialet är hämtat från lokala registreringar som omfattar 5,2 procent av befolkningen. Nationella skattningar utifrån dessa data anger att i åldersgruppen 7–12 år inträffar 11 500 skador i skolan eller på skolgården. Det betyder att vart sjätte olycksfall, ca 17 procent, som registrerats i den åldersgruppen sker i skolan eller på skolgården (Socialstyrelsen 2001).
Det är således svårt att ange hur många elever som skadas varje år i skolmiljö. Men enligt ovanstående undersökningar skadas varje år i skolan två till tre procent eller mellan 19 och 30 elever per 1 000 så svårt att de får uppsöka läkare.
I en undersökning omfattande två läsår (år 2000 till 2002) intervjuades mer än 600 elever (10–15 år) som sökt sjukhusvård för skada visas att 3,8 procent av eleverna skadats på grund av avsiktliga våldshandlingar. Studien visar också att 14 procent av pojkarna och 17 procent av flickorna trakasserades ofta (två gånger i veckan eller oftare) 4,4 procent av eleverna hade utsatts för trakasserier samma dag som skadan inträffade (SOU 2003:79).
Var och hur skadar sig elever
Brister i skolans fysiska miljö är orsak till många skador. Det kan vara trasig eller felaktig lekutrustning, brister i att följa olika säkerhetsföreskrifter, dåligt underhållna byggnader och maskiner, bristande avspärrningar vid markarbeten och byggnationer eller fordonstrafik på skolgården och i skolans närområde (t.ex. busshållplatser för skolskjutsar).
218
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
En rapport från Folkhälsoinstitutet 1998 som omfattar elevskador i grund- och gymnasieskolor visar att de flesta skadorna inträffar under rast eller idrottslektion. Yngre elever skadas huvudsakligen under raster och äldre elever under idrottslektioner. Mer än 40 procent av elevskadorna sker under oorganiserade aktiviteter på skolgården, vid förflyttning i trappor och korridorer eller i olika köer. Fler pojkar än flickor skadas. Merparten av skadorna sker utomhus. Vid en tredjedel av skadorna finns ingen vuxen närvarande. Kroppskontakt mellan elever är naturligt både vid organiserade och oorganiserade aktiviteter. Skador som uppkommer till följd av dessa oavsiktliga eller avsiktliga handlingar och aktiviteter, exempelvis kollisioner, slag, knuffar, sparkar, utgör ca 30 procent av samtliga elevskador.
9.2.2 Översyn av arbetsmiljölagen
Regeringen skriver i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (2001/02:14) att en översyn bör ske av arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv i syfte att förtydliga elevernas inflytande över arbetsmiljön i skolan, medverkan i arbetsmiljöarbetet och elevskyddsombudens utbildning.
Barnsäkerhetsdelegationen anser den i propositionen föreslagna översynen av arbetsmiljölagen ur ett elevperspektiv omedelbart bör påbörjas. En sådan översyn av arbetsmiljölagen bör också omfatta barnen i förskola och fritidshem.
I avvaktan på en sådan översyn lägger delegationen följande förslag med syfte att förbättra arbetsmiljön i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola.
9.2.3 Inspektion av elevernas arbetsmiljö i skolan
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda hur tillsynen av elevernas arbetsmiljö i skolan kan utvecklas och förbättras.
Som framgår i inledningen drabbas många elever av skador i skolmiljön. Enligt dessa data drabbas fler barn och ungdomar av skador i skolan (mellan 19 och 30 elever per 1 000) jämfört med hur många
219
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
vuxna som enligt Arbetsmiljöverket skadas under arbete (ca 6 till 8 arbetsolyckor per 1 000).
Det är svårt att exakt ange hur många inspektioner som görs av elevernas arbetsmiljö. Enligt Arbetsmiljöverket görs vissa inspektioner på en skola, andra besöker kommunen eller skolförvaltningen och inspekterar på så sätt av många skolor samtidigt. Det betyder att någon exakt siffra på hur många skolor som inspekteras inte kan anges. Vidare finns enligt AV ingen regel för hur många besök inspektörerna ska göra inom varje bransch, ca 30 procent av deras tid går till verksgemensamma tillsynsprojekt, 30 procent till distriktsvisa projekt och 30 procent till akuta utryckningar.
Delegationens mening är att arbetsmiljölagen (1977:1160) och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) kan vara ett bra instrument för att förbättra förskolans och skolans hela miljö. Det är inte bara brister i den fysiska miljön som kan leda till olycksfallskador, utan även brister i den psykosociala omgivningen kan innehålla utlösande faktorer som leder till skador. Det systematiska arbetsmiljöarbetet ska, enligt föreskrifterna, omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön (AFS 2001:1 §3). Delegationen anser att enbart en utökad och förbättrad information till skolhuvudmännen om lagarnas och föreskrifternas innehåll inte är tillräckligt.
Eleverna har inte på samma sätt som arbetstagarnas parter möjlighet att påverka sin arbetsmiljö utan behöver extra stöd med detta arbete. Arbetsmiljöverket bör därför i sin verksamhet öka tillsynen vad gäller elevernas arbetsmiljö i skolan. Det finns ett behov av kompetensutveckling bland inspektörerna för att få in ett barnperspektiv i samband med inspektionerna i skolan.
Barnsäkerhetsdelegationen menar att de inspektioner som utförs via kommun eller skolförvaltning ofta har ett vuxenperspektiv och kan inte vara tillräckliga för att ge en god uppfattning om elevernas fysiska eller psykosociala arbetsmiljö på den enskilda skolan.
Delegationen anser att Arbetsmiljöverket bör ges ökade resurser alternativt omprioritera nuvarande resurser för tillsyn av hur arbetsmiljölagen och dess föreskrifter efterlevs i skolan. Vi menar att en förstärkt tillsyn ökar efterlevnaden av aktuella lagar och förordningar och därmed minskar också antalet elevskador på grund av olycksfall.
220
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
9.2.4 Elevskyddsombudens roll måste stärkas
I våra kontakter med elevorganisationerna framgår att eleverna ofta saknar kunskap om sina rättigheter att utse elevskyddsombud.
För att skolan ska vara både säker och utvecklande är det viktigt att engagera alla elever i skolans arbetsmiljöfrågor, att stärka elevernas ställning och ge dem möjlighet att påverka och ta ansvar för sin miljö. Delegationen anser att det är av stor vikt att eleverna på skolan företräds av egna elevskyddsombud.
I arbetsmiljölagen 6 kap. 17 § sägs att de som genomgår utbildning ska av huvudmannen för utbildningen ges tillfälle att genom elevskyddsombud medverka i skyddsverksamheten på arbetsstället, om det är rimligt med hänsyn till utbildningens art och utbildningsperiodens längd. AML är en rättighetslag och inte en skyldighetslag. Eleverna ska alltså erbjudas möjligheten att utse elevskyddsombud. Det betyder att rektor inte är skyldig att se till att det finns elevskyddsombud på skolan. Vi anser att om rektor har informationsplikt finns det bättre möjligheter att eleverna får kunskap om sina rättigheter. Observera att om elevskyddsombud finns på en skola ska de erbjudas utbildning (6 kap. 18 §) och ingå i skyddskommitté (Arbetsmiljöförordningen 8a §)
Elevmedverkan gäller från årskurs 7 i grundskolan (AML 6 kap. § 17). Arbetsmiljölagen säger vidare att eleverna har rätt att utse två elevskyddsombud per årskurs från årskurs 7 och på gymnasieskolan två per utbildning som omfattar minst ett år. Barn och ungdomar har stor kunskap om sin egen miljö. De vet var farorna finns, var tillbud och olyckor sker. Den kunskapen ska tas tillvara bland annat genom att elevers delaktighet i arbetet ökar. Det är mycket väsentligt att elever och elevskyddsombuden ges kunskap och verktyg för att ha möjlighet att påverka sin egen arbetsmiljö.
Enligt arbetsmiljölagen (6 kap. 18 §) ska huvudmannen för utbildningen se till att elevskyddsombuden får den utbildning och den ledighet som behövs för uppdraget.
Arbetsmiljöverket skriver i sin rapport Skolans arbetsmiljö 2002 att det saknas riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör hålla i utbildningen.
Också Barnombudsmannen skriver i sin rapport Liten blir stor (1998) att det är viktigt att elevskyddsombuden ges utbildning och relevanta kunskaper i arbetsmiljöarbete.
Att ett elevskyddsombud kan vara verksamt i högst tre år vardera i högstadiet och gymnasiet, kräver aktivt stöd och många utbildnings-
221
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
tillfällen. Delegationen anser det därför angeläget att nya årskullar av årskurs 7 erbjuds utbildning om arbetsmiljöarbete.
Sveriges elevråd (SVEA) och Elevorganisationen erbjuder utbildning av elevskyddsombud på förfrågan från enskilda skolor eller kommuner. Under år 2002 genomförde SVEA ca 20 utbildningar för elevskyddsombud (i Sverige finns ca 1 500 grundskolor, årskurs 7–9 och ca 750 gymnasieskolor).
Skolverket har haft i uppdrag att skriva föreskrifter till AML kap 6 § 17 för elevskyddsombudens medverkan i skyddsverksamheten på skolan. Arbetsmiljöverket och Skolverket har gemensamt arbetat fram förslag till föreskrifter. Uppdraget redovisades den 30 september 2003, i Skolverkets rapport (Dnr 62-2003:2037) ”Elevmedverkan i skolans arbetsmiljöarbete genom elevskyddsombud”.
Skolverket föreslår bland annat att rektor ska ha informationsplikt om elevernas rättighet att utse elevskyddsombud och att Arbetsmiljöverket och Skolverket i samarbete ska utarbeta riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör hålla i utbildningen.
Barnsäkerhetsdelegationen är positiv och stödjer dessa förbättringar gällande elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Vi utgår från att Skolverkets förslag genomförs.
Vårt förslag: Barnsäkerhetsdelegationen anser att elevskyddsombudens ställning i skolans skyddskommitté ska stärkas. Till elevskyddsombudens rätt att närvara och yttra sig i skyddskommittén ska förslags- och rösträtt läggas.
Barnsäkerhetsdelegationen Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
8 a §
Ny lydelse: En skyddskommitté bör sammanträda minste en gång var tredje månad.
Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården vara närvarande.
Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160) får närvara, yttra sig, rätt att lägga förslag och rätt att rösta vid skyddskommittésammanträden, i frågor som gäller elevernas arbetsmiljö.
222
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
Två elevskyddsombud har rätt att medverka i skolans skyddskommitté. Elevskyddsombuden har rätt att närvara och yttra sig, men inte rätt att lägga förslag och rätt att rösta i skyddskommittén (Arbetsmiljöförordningen 1977:1166, 8a §). Elevskyddsombuden ska enligt arbetsmiljölagen beredas tillfälle att delta i skolans skyddsarbete i alla väsentliga avseenden. I detta ligger t.ex. att delta i planering av nya eller ändrade lokaler, arbetsmetoder eller arbetsförhållande i övrigt.
I regeringens prop. 89/90:61 slogs elevernas medverkan i miljöarbetet fast, liksom deras rätt till representanter i skyddskommittén. Någon fullständig anpassning till de förhållanden som gällde för arbetstagarnas ledamöter i skyddskommittén skedde emellertid inte. De bestämmelser i arbetsmiljölagen som hade en huvudskalig arbetsrättslig grund kunde inte föras över till elevområdet. Att arbetet i skyddskommittén (alternativt samverkansgruppen) till stor del reglerades genom avtal mellan arbetsmarknadens parter ansågs också utgöra ett hinder.
Elevernas arbetsmiljö och skolans verksamhet har uppmärksammats allt mer under de senaste tio åren. Synen på barns och ungdomars medverkan i samhällsfrågor har radikalt förändrats. Enligt delegationens uppfattning bör ett ökat inflytande för elevskyddsombuden kunna lösas genom överenskommelser inom skyddskommittén utan hinder av eventuella avtal på arbetsmarknaden. De specifikt arbetsrättsliga frågorna bör dock även fortsättningsvis vara undantagna från elevskyddsombudens område.
För att öka elevskyddsombudens inflytande och möjligheter att påverka skolans arbetsmiljö föreslår vi att elevskyddsombudens rättigheter också ska innefatta rätt att lägga förslag och rätt att rösta i skyddskommittén. Mot bakgrund av elevskyddsombudens kunskap om sin egen arbetsmiljö anser delegationen att det inte räcker med enbart rätt att närvara och yttra sig. Elevmedverkan är en viktig del av arbetsmiljöarbetet i skolan. Eleverna känner många gånger själva bättre till de brister och faror som finns i skolmiljön än de vuxna som finns i skolan. Elevskyddsombuden bör ha stärkta rättigheter för att kunna ha reella möjligheter att påverka arbetet i skyddskommittén.
223
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Avbryta arbetet vid omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa
När det gäller frågan om elevskyddsombud ska ha samma rätt som skyddsombud (AML 6 kap 7§) att avbryta arbetet när omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv och hälsa finns (så kallad stopprätt), menar vi att elever inte bör ha sådan rätt, av de skäl som anges nedan. I dag har elevskyddsombud eller en enskild elev möjlighet att själv kontakta Arbetsmiljöinspektionen om de anser att det finns så allvarliga brister i skolans arbetsmiljö att verksamheten måste stoppas. Om bristerna i miljön bedöms vara så allvarliga att arbetet måste avbrytas, ska Arbetsmiljöinspektionen fatta detta beslut. På varje Arbetsmiljöinspektion finns skolinspektörer som har ansvar för de skolor som finns i respektive distrikt, de ska fungera som stöd till elevskyddsombuden i dessa komplicerade frågor. Delegationen menar att ökade insatser bör göras för att informera elever om deras rätt att kontakta Arbetsmiljöinspektionen. Det är viktigt att eleverna kan utnyttja denna kompetens i arbetsmiljöarbetet.
Barnsäkerhetsdelegationens ungdomsreferensgrupp anser att elever inte bör ha ansvar för att avbryta verksamheten vid allvarlig fara för liv och hälsa, det ansvaret ska ligga hos vuxna. Elevorganisationen anser att elevskyddsombuden ska kunna stoppa verksamheten och tillkalla Arbetsmiljöinspektionen om så krävs för att garantera en säker arbetsplats, Sveriges Elevråd (SVEA) har inte tagit ställning i frågan. Elevorganisationerna anser att en förutsättning för utökade rättigheter för elevskyddsombuden är att de ska ha uppnått straffmyndig ålder, 15 år. Elevorganisationerna menar att en sådan åldersgräns stärker trovärdigheten. Också Arbetsmiljöverket är tveksam till att det införs stopprätt för elever, de anser att dialog och samverkan mellan elever och skola är att föredra för att föra arbetsmiljöarbetet framåt i skolan. Ett sätt att förbättra sådan samverkan är att elevskyddsombuden ges rätt att lämna förslag och att inneha rösträtt i skyddskommittén och Arbetsmiljöverket förordar därför ett sådant förslag.
9.2.5 Samverkansavtal och skolans arbetsmiljö
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har tillsammans med arbetstagarparterna ingått en central överenskommelse, ”Utveckling-92”, om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagarnas
224
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
parter gällande medbestämmande-, arbetsmiljö- och verksamhetsfrågor.
I dag finns samverkansavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna i de flesta av Sveriges kommuner. I samverkansavtalet ingår utvecklingssamtal, arbetsplatsträffar och samverkansgrupper där arbetstagare och arbetsgivare för en dialog om bland annat arbetsmiljöfrågor. Samverkansgruppen ska fungera som skyddskommitté, i gruppen ska skyddsombud ingå.
Det kan finnas en risk att elevskyddsombuden och elevernas arbetsmiljö i skolan glöms bort i denna form av samarbetsavtal. Arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller också i denna typ av samarbete. Om en samverkansgrupp fungerar som skyddskommitté i skolan ska elevskyddsombud kallas till dessa möten.
Delegationen anser att i den dialog som förs i kommunens samverkansgrupp angående arbetsmiljöfrågor i skolan ska det tas beslut om vilka frågor och miljöer som berör eleverna. Besluten ska tas gemensamt av elevskyddsombuden och övriga deltagare i samverkansgruppen. Inom de beslutade områdena ska elevskyddsombuden förutom sin rätt att närvara och yttra sig också ha rätt att lägga förslag och rätt att rösta.
Exempel på sådana områden kan vara miljön i matsal, gymnastiksal, utrymmen och platser som används under rast (både inne- och utemiljöer). Det kan var frågor som berör den psykosociala situationen för eleverna i skolan, frågor som berör elevskyddsombudens utbildning.
Delegationen påminner om kommunens arbetsgivaransvar. När samverkansavtal ingås mellan en kommun och arbetstagarnas parter, ska det i de avtalstexter som styr detta samarbete när det gäller skolans verksamhet skrivas in att elevskyddsombuden ska ingå i samverkansgruppen som handhar skolans arbetsmiljöarbete. Det är en väg att höja elevskyddsombudens kunskapsnivå och status vilket då stärker deras ställning och inflytande i arbetsmiljöfrågorna. Samverkansgruppen kan då fungera som en stödfunktion där ett av syftena ska vara att stödja skolans arbetsmiljöarbete i ett elevperspektiv.
Elevskyddsombudens kunskaper ska tillvaratas och de ska ha det inflytande på arbetsmiljöfrågorna som lagen föreskriver. Samverkansgrupper där skolans arbetsmiljöarbete planeras kan fungera som ett forum där elevers och vuxnas gemensamma kunskaper och erfarenheter utnyttjas för att förbättra skolmiljön.
225
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
I samverkansgruppen kan policydokument och handlingsplaner och befattningsbeskrivningar för skolans arbetsmiljö arbetas fram, dokument som i undersökningar visat sig vara viktiga instrument för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Samverkansgruppen kan även vara en resurs för utbildning av elevskyddsombud.
Arbetsmiljöverket menar i sin rapport Skolans arbetsmiljö 2002 att det är nödvändigt att betrakta arbetsmiljön i skolan utifrån ett helhetsperspektiv. Ett samverkansarbete måste utvecklas, där elever, lärare och rektor diskuterar hur man tillsammans ska utveckla bra arbetsförhållanden utifrån gällande arbetsmiljölagstiftning.
Delegationen menar att samverkansgrupperna ska ses som en resurs där alla skolans aktörer, inte minst eleverna, kan delta i planeringen och genomförandet av skolans arbetsmiljöarbete. Samverkansgrupperna kan med ett sådant arbetssätt förbättra kunskapen om och efterlevnaden av arbetsmiljölagen och det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan.
Det är av stor vikt att elevskyddsombudens ställning i arbetsmiljöarbetet stärks och att de blir tagna på allvar av alla de aktörer som deltar i arbetet. Elevskyddsombudens inflytande ska vara reellt och deras synpunkter respekteras. Det är viktigt att vuxna tar tillvara den kunskap eleverna har om sin egen skolmiljö och att arbetsmiljöarbetet bedrivs i samverkan med eleverna. Eleverna bör aktivt stödjas i detta arbete. De får inte bli passiva deltagare vars synpunkter inte beaktas.
Flera aktörer anser att elevskyddsombudens ställning måste stärkas
Elevorganisationerna anser att elevskyddsombudens ställning ska stärkas och att deras rättigheter ska utökas. De anser att elevskyddsombuden bör få samma ställning som skyddsombuden dvs. ha förslags- och rösträtt i skyddskommittén.
I regeringens proposition om Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14) skrivs att en översyn utifrån ett elevperspektiv bör ske av arbetsmiljölagen i syfte att förtydliga elevernas inflytande över arbetsmiljön i skolan, medverkan i arbetsmiljöarbetet och elevskyddsombudens utbildning. Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Barnombudsmannen föreslog också i sin rapport Liten blir stor (1998) att elevskyddsombuden får en förstärkt roll genom att
226
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
införa förslags- och beslutanderätt för dem i skyddskommittéarbetet.
Arbetsmiljöverket anser att elevernas skyddsombud måste ingå i arbetsmiljöarbetet och att samverkan mellan elever och personal behöver stärkas (Arbetsmiljöverket 2002).
I betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) anser kommittén att frågan om att ge elevskyddsombuden en starkare ställning är mycket angelägen. Kommittén menar att frågan bör prövas i den översyn av arbetsmiljölagen ur ett elevperspektiv som regeringen föreslog i proposition Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14).
9.2.6 Rektorsutbildningen bör omfatta kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att se till att rektorsutbildningen omfattar utbildning om elevers arbetsmiljö i vid mening, vilket inkluderar utbildning om gällande regler.
Från och med år 2002 kommer nyutnämnda rektorer och andra befattningshavare med ledningsansvar i verksamheter som omfattas av läroplanerna (Lpfö 98, Lpo 94 och Lpf 94) att utbildas i en förnyad rektorsutbildning som utgår från ett regeringsbeslut (2000-12-21, U2000/4535/S). Rektorsutbildningen omfattar också rektorer och ledare i godkända fristående skolor.
Delegationen menar att utbildning i arbetsmiljöfrågor måste komma in i den nya statliga rektorsutbildningen samt i den introduktionsutbildning som nyanställda rektorer bör få av berörd kommun. Utbildningen bör förutom teori ge praktiska anvisningar om hur arbetsmiljöarbetet i skolan ska bedrivas.
En genomgång av måldokumentet för rektorsutbildningen visar att inget finns nämnt om arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. Delegationen föreslår därför ett tillägg om att kunskap om arbetsmiljölagen och riktlinjerna för systematiskt arbetsmiljöarbete ska obligatoriskt ingå i utbildningen, för att på så sätt förbättra arbetsmiljön i skolan både för elever och personal.
227
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Det yttersta arbetsgivaransvaret för elevernas arbetsmiljö inom det offentliga skolväsendet har skolhuvudmannen, (AML 3 kap. 2 §), dvs den kommunala nämnd som ansvarar för skolverksamheten. I de flesta fall är ansvaret sedan delegerat till rektor eller motsvarande. För fristående skolor kan huvudmannen t.ex. vara ett aktiebolag, en stiftelse eller en ideell förening.
Enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren (kommunen) fördela uppgifterna i verksamheten (skolan) på ett sådant sätt att en eller flera chefer, arbetsledare eller andra arbetstagare får i uppgift att verka för att risker i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.
Arbetsgivaren ska se till att de som får dessa uppgifter är tillräckligt många samt har de befogenheter, resurser och kompetens som behövs. Uppgiftsfördelningen ska dokumenteras skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten. Arbetsgivaren ska också se till att arbetstagarnas kunskaper om arbetet och riskerna i arbetet är tillräckliga för att ohälsa och olycksfall ska kunna förebyggas och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Chefer och arbetsledande personal ska ha de särskilda kunskaper som de behöver för sina uppgifter i det systematiska arbetsmiljöarbetet (AFS 2001:1; 6, 7 §).
Skolverket menar att de enskilda kommunerna har ett ansvar att utbilda sina chefer i de lagar som styr kommunala verksamheter. Skolverket menar också att kommunerna ska i introduktions- och rekryteringsutbildningar till rektorer erbjuda en grundutbildning där bland annat arbetsmiljölagen ska ingå.
Skolverket kommer under 2003 att fråga alla landets ca 8 000 rektorer om de erbjudits en sådan kommunal utbildning.
9.2.7 Arbetsmiljölagen bör också omfatta barn i förskola och fritidshem
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda de förändringar som är nödvändiga i arbetsmiljölagen för att denna också ska omfatta barn i förskola och fritidshem.
228
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
Barn på förskola och fritidshem omfattas inte av arbetsmiljölagen i dag. Vi anser att barn på förskola och fritidshem ska omfattas av arbetsmiljölagen, då yngre barn och barn på fritidshem har samma behov av god arbetsmiljö som äldre barn och vuxna.
Verksamheten inom förskola som fritidshem omfattas av läroplanerna Lpfö 98 respektive Lpo 94. Skollagskommittén (SOU 2002:121) skriver att i propositionen om vissa skolfrågor (prop. 1995/96:206) framhöll regeringen redan 1995 att all pedagogisk verksamhet som rör barn och ungdom ses som en helhet och att en integration dem emellan kommer att leda till en höjd kvalitet i samtliga tre verksamheter. Sedan dess har även förskoleklassen blivit en del av den pedagogiska verksamheten. Det är därför naturligt att såväl förskola, skola som fritidshemmet också omfattas av arbetsmiljölagen, särskilt som de utifrån barnets perspektiv utgör en helhet och den miljö där de tillbringar större delen av sin vardag.
Resultat från en studie vid Umeå universitetssjukhus (Björnstig 2002) visade att hos förskolebarn (1–6 år) har antalet ”ickelindriga” skador, såsom frakturskador och hjärnskakningar, fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Författarna menar att förändrat socialt klimat på förskolan och lägre personaltäthet kan ha betydelse för den fördubbling av skador på förskolan som studien visar. Detta visar att det är mycket angeläget att ett systematiskt arbetsmiljöarbete genomförs inom förskolan utifrån barnens perspektiv.
Även miljön i fritidshemmet är en angelägen fråga. Skolverket konstaterar i sin rapport Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och fritidshem (Skolverket 2003) att fritidshemmens personaltäthet har halverats på tio år och gruppstorlekarna nästan fördubblats. I genomsnitt fanns det 18 barn per grupp 1990 och tolv år senare, 2002, har den siffran stigit till i genomsnitt 34 barn per grupp. Även personaltätheten har mer än halverats under samma period. Skolverket anser att den negativa bild som tecknades av fritidshemsverksamheten år 1998 i rapporten Finns fritids? (Skolverket 1998), rentav har förvärrats och att kvaliteten på fritidsverksamheten är hotad.
Vi menar att det är angeläget att ett systematiskt arbetsmiljöarbete bedrivs utifrån barnens rättigheter och behov. Barnens kunskaper och synpunkter ska vara en naturlig del av arbetet och därför föreslår vi även att eleverna från förskoleklass till årskurs 6 ska få rätt att utse elevskyddsombud.
229
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Att involvera de yngre barnen i arbetsmiljöarbetet är angeläget för att bland annat få information om var skaderisker finns samt förslag på hur dessa kan åtgärdas. Detta är också ett sätt att praktiskt arbeta med delaktighet. Här behöver förmodligen utvecklas metoder för ett sådant arbete. Men vi kan konstatera att sådant arbete bedrivs framgångsrikt på olika ställen i landet, bland annat i Nyköping.
Detta innebär att Arbetsmiljöinspektionen vid sina inspektioner av förskolor tar hänsyn till säkerheten i de miljöer som barnen vistas i, t.ex. att det finns klämskydd i dörrar, att barnens utemiljö är säker. För att detta ska fungera förutsätter vi att det finns kompetens om förskolebarn och deras vistelsemiljöer inom Arbetsmiljöinspektionen.
Flera aktörer anser att arbetsmiljölagen bör omfatta förskola och fritidshem
Skollagskommittén föreslår i betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) att begreppet utbildning utvidgas till att också omfatta verksamhet i förskola och fritidshem. Förskolan ska vara en egen skolform och fritidshemsverksamheten betraktas som utbildning (frivillig läroplansstyrd). Det får bland annat som konsekvens att arbetsmiljölagen också ska omfatta barnen i dessa verksamheter. Kommittén menar att de förändringar i arbetsmiljölagen som detta kan föranleda bör övervägas inom ramen för den utredning som regeringen föreslog i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14). Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.
I en skrivelse till regeringen den 30 mars 2000 ställer sig dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen positiv till en lagändring som innebär att arbetsmiljölagen utvidgas att omfatta barnen också inom förskolan och fritidsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsen menar att det framstår som omotiverat att barnen i dessa verksamheter har ett sämre skydd mot olycksfall och ohälsa än barnen i skolan (refererat i SOU 2002:121).
Även Barnombudsmannen föreslog i sin årsrapport Liten blir stor 1998 att arbetsmiljölagstiftningen skulle utvidgas till att också omfatta förskola och fritidshem. BO menar att de yngre barnens behov av en god arbetsmiljö inte skiljer sig nämnvärt från skolbarnens eller de vuxna arbetstagarnas. Yngre barn har till och med
230
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
större skyddsbehov än vuxna och deras miljöfrågor borde bevakas på motsvarande sätt som de vuxnas.
9.2.8 Även barn från förskoleklass till årskurs 6 bör ha skyddsombud
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda nödvändiga förändringar i arbetsmiljölagen så att elever från förskoleklass till årskurs 6 ges rätt att utse elevskyddsombud samt att utforma riktlinjer för de vuxna barnskyddsombudens arbetsuppgifter och rättsliga ställning.
För att ge eleverna i förskoleklass till årskurs 6 rätt till en god arbetsmiljö, föreslår vi att det i arbetsmiljölagen görs ett tillägg för att inrätta vuxna barnskyddsombud. De vuxna barnskyddsombuden förutsätts verka i nära samarbete med barnen. De vuxna barnskyddsombuden bör ges samma rättsliga ställning som arbetsmiljölagen ger elevskyddsombud.
Att elevskyddsombud saknas är ett särskilt stort problem i de skolor där enbart elever från förskoleklass till och med årskurs 6 finns, eftersom det inte finns något elevskyddsombud som kan tillvarata de yngre elevernas intressen. I skolor där elever i årskurs 7 och högre finns, kan elevskyddsombuden också bevaka frågor som rör de yngre eleverna men för att med tyngd bevaka arbetsmiljöfrågorna för förskoleklass till årskurs 6 anser delegationen att vuxna barnskyddsombud är nödvändiga. Här bör framhållas att det är fullt möjligt för skolorna att själva inrätta elevskyddsombud före årskurs 7. Det är viktigt att stimulera skolorna i detta arbete.
Barnombudsmannen påpekade redan 1998 i sin årsrapport Liten blir stor att barn i förskoleklassen och till och med årskurs 6 inte har något skyddsombud. BO påpekar att arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete omfattar alla elever i grundskolan. Motiven att lagen infördes var framför allt pedagogiska och syftade bland annat till att engagera eleverna i arbetsmiljöfrågor och därigenom stärka elevernas ställning samt ge dem möjlighet att påverka och ta ansvar för sin miljö. För att syftet med lagen ska uppnås bör eleverna i årskurs 1 till 6 få rätt att utse
231
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
elevskyddsombud. Dessa elevskyddsombud kan kompletteras med vuxna barnskyddsombud (t.ex. förälder eller lärare) som representerar barnen i förskoleklassen och barnen årskurs 1 till och med 6.
Riksförbundet Hem och skolas uppfattning i frågan är att en förälder som får utbildning som ett ordinarie skyddsombud kan fungera som ett vuxet barnskyddsombud för förskoleklass till årskurs 6. Kommunen ska som huvudman för skolan erbjuda adekvat utbildning.
Barnsäkerhetsdelegationen menar att personal inom skolhälsovården skulle kunna agera i rollen som vuxna barnskyddsombud för barn från förskoleklass till årskurs 6.
9.2.9 Skolans arbetsmiljöarbete i den årliga kvalitetsredovisningen
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i samråd med Skolverket i uppdrag att överväga hur kravet på en rapportering av skolans arbetsmiljöarbete ska utformas.
Vi anser att den skriftliga uppföljningen av arbetsmiljöarbetet som enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) årligen ska göras, ska bifogas den kvalitetsredovisning som upprättas enligt förordningen om kvalitetsredovisning (1997:702) och lämnas in till skolhuvudmannen varje år. Kvalitetsredovisningen ska i första hand visa om de nationella målen för skolan uppnås. Delegationen anser att hälsa och lärande går hand i hand och för att de nationella målen ska uppnås är det väsentligt att det finns en god fysisk och psykosocial arbetsmiljö för eleverna. Vi anser därför att elevernas arbetsmiljö bör ingå i kvalitetsredovisningen minst vart tredje år.
De årliga kvalitetsredovisningarna är ett led i uppföljningen och utvärderingen av om målen för utbildningen uppnåtts. Om uppgifter om skolans arbetsmiljöarbete bifogas kvalitetsredovisningen får skolhuvudmannen en överblick över elevernas arbetsmiljö inklusive tillbud och olycksfallsskador i skolmiljön. Vi anser att kvalitetsredovisningen ska arbetas fram i samarbete mellan skolledning, personal och representanter för eleverna (i detta fall elev-
232
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
skyddsombuden). Kvalitetsredovisningarna kan också bli ett underlag för arbetet i de skyddskommittéer eller samverkansgrupper som arbetar med skolans arbetsmiljö.
Det pågår för närvarande ett arbete med att utveckla kvalitetsarbetet i skolan. Bland annat har Skolverket i uppdrag att utveckla en struktur för att redovisa indikatorer för kvalitetsredovisning samt att föreslå sådana indikatorer. Indikatorerna ska ge möjlighet att identifiera olika problem. Inför läsåret 2004/05 ska Skolverket ges rätt att utfärda föreskrifter om kvalitetsredovisning.
Enligt förordningen om kvalitetsredovisning finns det inget krav på skolan att lämna kvalitetsredovisningen till skolhuvudmannen. Det bör i de nya föreskrifterna ingå ett sådant krav.
Vi menar att den skriftliga uppföljningen av arbetsmiljöarbetet som årligen ska göras (enligt AFS 2001:1), kan utgöra en indikator på elevernas fysiska, psykiska och sociala arbetsmiljö. Denna skriftliga sammanställning ska bifogas den kvalitetsredovisning lämnas in till skolhuvudmannen och skolverket.
9.2.10 Arbetsmiljölagen tydliggörs i skollagen
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa en bestämmelse i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter och där tydliggöra att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för hela skolväsendet.
Den psykiska och sociala miljön i skolan regleras i dag till viss del i skollagen (SFS 1985:1100) 1 kap. 2 §. Bland annat sägs att verksamheten ska utformas efter grundläggande demokratiska regler, främja aktning för varje människas egenvärde, skolan ska aktivt motverka alla former av kränkande behandling.
Arbetsmiljölagen syftar till att förbättra hela arbetsmiljön på en arbetsplats såväl den fysiska som den psykiska och sociala. Vi instämmer i 1999 års skollagskommittés förslag. De anser att det i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det tydliggörs att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för skolan. Skollagskommittén anser att arbetsmiljölagen och dess föreskrifter är tillräckliga för att ge elever och personal en god arbetsmiljö. Kommittén menar att de brister som
233
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
finns i skolan beror på bristande kunskap om gällande bestämmelser, även om medvetenheten om lagstiftningen ökat.
Skollagskommittén föreslår att begreppet utbildning också ska omfatta förskola och fritidshem vilket betyder att barnen i dessa verksamheter också kommer att omfattas av arbetsmiljölagen. Tydliggörandet av arbetsmiljölagen med dess föreskrifter i skollagen gäller då också dessa barn. Barnsäkerhetsdelegationen menar att Skollagskommitténs förslag bör genomföras.
9.2.11 Registrering av elevskador i skolan
Delegationen anser att registrering av elevernas skador i skolmiljön är viktigt för att få en uppfattning om skadornas omfattning och bakgrund. En lokal kartläggning av skadorna ger kunskaper som kan användas i det lokala förebyggande arbetet. De årliga sammanställningar av olycksfall och tillbud i skolan som ska göras enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete ska sammanställas på lokal nivå för att förbättra det förebyggande arbetet. Vi menar att i kommunens samverkansgrupp där skolans arbetsmiljöarbete diskuteras kan initiativ tas till insamling och bearbetning av lokala skadedata.
Regeringen har i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14) uppdragit till Skolverket att lämna förslag till utformning av statistikuppföljningar för att belysa flickors och pojkars ohälsa och arbetsmiljö i skolan.
Skolverket har i samverkan med Arbetsmiljöverket, (PM 2002-10–14) inventerat och beskrivit nuvarande insamling av nationella och lokala data om ohälsa i skolan samt lämnat förslag till en framtida insamling av skadestatistik. Arbetsmiljöverket menar att merparten av landets rektorsområden saknar rutiner för denna registrering. Skolverket delar regeringens uppfattning om att den nationella statistiken över ohälsa och olycksfall måste förbättras och samordnas.
Arbetsmiljöverket och Skolverket anser att ett skaderegister ska övervägas för att få en heltäckande bild av elevernas fysiska och psykosociala arbetsmiljö. Registret ska innehålla skador både av fysisk karaktär och psykosociala data. Inrapportering av data kan göras en gång per år via Internet både till kommun och Skolverk.
234
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att redovisa hur data om inträffade olycksfall och annan skadlig inverkan inom förskola, fritidshem, förskoleklass och skola med tillfredställande kvalitet kan insamlas, analyseras och publiceras på motsvarande sätt som arbetsskador i övrigt.
För att uppnå ett effektivt skadeförebyggande arbete är det enligt Barnsäkerhetsdelegationens uppfattning nödvändigt med en kontinuerlig rapportering och registrering på nationell nivå av skador som sker i skolan. Det finns en omfattande underrapportering av de arbetsolyckor som sker i skolan, ett tydliggörande av lagar och föreskrifter gällande arbetsmiljön kan förbättra rapporteringen av arbetsolyckor och därmed underlaget för att förebygga skador i skolan.
Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk, skolan anmäler studerandes skador.
Delegationen anser att det är av största vikt att elevskador blir anmälda enligt de lagar och förordningar som beskrivs i kap. 6.4 Arbetsmiljöverket. Utbildning och information till rektor och anställda, elever och elevskyddsombud i arbetsmiljöfrågor ska också ge kunskap om vikten av att anmäla de arbetsskador som drabbar elever i skolan då den statistiken kan användas i det förebyggande arbetet genom att olika risker och arbetsmiljöproblem identifieras.
Vårt förslag under rubriken 9.2.9 Rektorsutbildningen bör ge kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete, syftar till att rektorsutbildningen ska omfatta utbildning om gällande regler.
I kapitlet om minderårigas arbetsmiljö finns förslag om förbättrad information till skolan om vikten att anmäla arbetsskada för elever i skolan.
Utökning av den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet
Uppgifter med fördjupade data om personskador som behandlats på akutmottagningar på ett urval av svenska sjukhus, som täcker knappt 6 procent av befolkningen, finns som en del i patient-
235
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
registret (se kap. 6.4 Socialstyrelsen, EHLASS). Registret innehåller också skador som drabbat elever i skolan.
I de tidigare årliga EHLASS-rapporterna redovisas förutom antalet registrerade skador också nationella antalsskattningar som visar problemets nationella storlek.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att ett nationellt informationssystem om personskador är av stor vikt och att satsningar gör för att stärka det redan befintliga skaderegistreringssystemet. Vi föreslår i kap. 5 att underlaget för insamlande av data till den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet bör utökas till 15 procent av Sveriges befolkning.
I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vilken produkt som orsakat skadan. De fördjupade kunskaperna om bakgrundsfaktorerna till de dödsfall och personskador som inträffar på grund av olycksfall, ger ett förbättrat underlag om skadornas orsaker och ger ökade möjligheterna till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador som inträffar i skolan.
Höga ljudnivåer i förskolan och skolan
I den allmänna debatten sägs att i förskolan, förskoleklass och skolan förekommer allt för höga ljudnivåer. Delegationen har inte funnit några studier som bedömer att ljudnivåerna i förskolan eller skolan är så höga att det finns risk för hörselskada. Möjligen är det så att höga ljudnivåer förekommer under delar av skoldagen och under vissa lektioner (t.ex. idrott, slöjd). Även om inte hörseln påverkas kan höga ljudnivåer exempelvis påverka elevernas prestationer negativt på grund av den stress som höga ljudnivåer kan utgöra.
I Arbetsmiljöverkets data finns en ökning av bullerskador de senaste åren. Denna ökning härrör bland annat från anställda i barnomsorg och skola, möjligen på grund av att barngrupperna i skolor och förskolor har blivit större med en ökad ljudnivå som följd. (Tinnitus som uppstår akut på grund av höga ljudnivåer beskrivs närmare i kapitlet 12.4.2.)
236
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
9.2.12 Exempel på metoder för skolans arbetsmiljöarbete
Skolmiljö 2000. Skolans arbetsmiljörond, Arbetsmiljöinstitutet. Inom arbetet med Skolmiljö 2000 har tagits fram en enkät vars syfte är att hjälpa såväl den offentliga som fristående skolan att få en miljöprofil på sin skola. Metoden presenteras, från mars 2003, på webbplatsen www.skolliv.nu.
Skolmiljö 2000 innehåller: Fakta och bestämmelser för arbetsmiljöarbetet – policy och rutiner. En enkät med frågor för beskrivning av den egna skolans arbetsmiljö. Frågorna finns i tre versioner; för personal, äldre elever, yngre elever Frågorna berör tre områden; arbetet i skolan, människan i skolan, miljön i skolan. Det finns möjlighet att lägga till egna frågor som kan vara intressanta för det lokala arbetsmiljöarbetet.
I ett interventionsprojekt har metoden provats i ett antal skolor åren 1996 till 1999 (Servais m.fl. 2002) och visar att när ett nätverk där utbildning och tillgång till konsultation om skolans arbetsmiljöfrågor finns förbättras både den psykosociala och fysiska miljön. Hälsovariabler som mindre skolk och mindre ont i axlar och rygg förbättrades också. Förbättringen var i relation till skolor som bara fick utbildning utan konsultation. Deltagarna i projektet bestod av arbetsgivare, arbetstagarnas parter, elevorganisationen och arbets- och miljömedicinsk expertis. Författarna menar att en kommunal stödfunktion kan stödja och stimulera skolor till ett kontinuerligt arbetsmiljöarbete och även vara till hjälp inom utvecklingsområden som skolorna har svårt att hantera på egen hand. Erfarenhet finns således av metoden och i de kommuner där en kommunal stödfunktion har inrättats, finns möjlighet till utvärdering och jämförelse med tidigare studier. En lyckad försöksverksamhet kan få andra kommuner att följa efter.
Vår Arbetsmiljö – vi har ett gemensamt ansvar, är ett metodmaterial om skolans arbetsmiljö. Materialet är framtaget av Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen (2002), inspirerad av Skolmiljö 2000. Materialet syftar till att skapa förutsättningar för en hälsofrämjande skola för elever och personal. Målet är att alla elever ska bli delaktiga och aktiva i arbetet på skolan. Materialet finns i två versioner, en för grundskolan årskurserna 1–6 och en för grundskolan årskurserna 7–9 och gymnasieskolan. Även handledning finns.
237
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Arbetsmiljöplan för Källby Gård, Götene. I planen ingår information om Källby Gårds metod att förebygga olyckor, bland annat genom registrering av tillbud och olycksfall. Barnen vid låg- och mellanstadieskolan Källby Gård deltar i en skyddsrond som genomförs varje termin och de deltar också aktivt i den tillbuds- och skaderegistreringen.
Hälsofrämjande skola är ursprungligen ett initiativ av WHO, EU och Europarådet. I Sverige drevs projektet i samverkan med Folkhälsoinstitutet, dåvarande Skolverket och Svenska Kommunförbundet. I dag har ansvaret övergått till myndigheten för skolutveckling. Hälsofrämjande skola är en arbetsmiljösatsning där skolan arbetar aktivt med barnens totala miljö. Att verka för en hälsofrämjande skola handlar om att dels utveckla skolans vardag som en stödjande och främjande fysisk och psykosocial miljö för hälsa och lärande, dels att stärka och utveckla hälsoundervisningen.
Barnskyddsronder finns i ett flertal kommuner. Barnskyddsronder inventerar risker i inner- och yttermiljö och kan vara en användbar metod i skola och förskola för att minska skador på grund av olycksfall. De bör genomföras regelbundet 1 gång/termin och kan med fördel utföras i samband med ordinarie skyddsronder. Det viktiga är att de utförs med ett barnperspektiv. Målet är att höja säkerheten och minimera olycksriskerna, göra barn, elever och personal uppmärksamma på vilka risker som finns och var de finns. Barnskyddsronderna ska utföras efter en checklista, skyddsronderna dokumenteras genom att checklistan fylls i. Brister som framkommit uppdelas i vilka som kräver omedelbara åtgärder och vilka som kan åtgärdas inom framtida budget. Protokoll från föregående rond ska finnas med när skyddsronder genomförs. För att förebygga skador som uppstår på grund av olycksfall bör personalen också vara informerade om vilka säkerhetsrutiner som gäller vid t.ex. brand, badutflykter. Skriftliga rutiner ska finnas på vad som ska göras när ett barn skadas svårt.
9.2.13 Arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete
Arbetsmiljölagen (1977:1160), (för de som genomgår utbildning tillämpas kap. 2–4 och 7–9 i lagen) och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) är viktiga instrument för att nå framgång i att minska skador bland elever i skolan. I arbets-
238
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
miljöarbetet ingår den totala miljö som finns på en arbetsplats och som på ett eller annat sätt påverkar individens hälsa. Alltså inte bara den fysiska miljön med dess olycksrisker utan också den psykiska och sociala miljön, alla dessa tre aspekter nämns i arbetsmiljölagen. Ökad kunskap och höjd medvetenhet om arbetsmiljöfrågornas breda perspektiv behöver spridas till alla kategorier i skolan. Detta är en grundförutsättning för att lyckas med att reducera elevernas olycksfallsskador.
I regeringens proposition om elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet anges fler motiv till att arbetsmiljölagens bör införas i skolan, dels skulle eleverna engageras i arbetsmiljöfrågor och därigenom stärka sin ställning dels att ge eleverna möjlighet att påverka och ta ansvar för sin arbetsmiljö. Den resurs som elevernas engagemang och medverkan utgör ska ses som en tillgång. Det finns också ett värde i att eleverna lär sig det samspel som finns mellan parterna i arbetsmiljöarbetet, det blir en förberedelse för arbetslivet och en vana att medverka i skyddsarbetet skapas. I elevernas arbetsmiljö finns dessutom arbetsmiljöfrågor som inte har motsvarighet i yrkeslivet (prop. 1989/90:61).
Arbetsmiljölagen ger de yttre ramarna för vad som gäller beträffande miljön på arbetsplatser, i detta fall skolor. Vid tillämpning av lagens 2–4 och 7–9 kapitel likställs den som genomgår utbildning med arbetstagare. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.
I arbetsmiljöförordningen (1977:1166) ges kompletterande bestämmelser. Bland annat bemyndigas Arbetsmiljöverket att mer i detalj reglera frågor som gäller arbetsmiljön. Detta görs genom föreskrifter och allmänna råd samlade i Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS) där verket preciserar vilka krav ställs på arbetsmiljön.
Till hjälp för att hantera arbetsmiljölagen och för att hitta metoder för arbetet finns Arbetsmiljöverkets föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete. Med systematiskt arbetsmiljöarbete menas i dessa föreskrifter arbetsgivarens arbete med att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Det systematiska arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten. Det ska omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön. Arbetsgivaren ska ge arbetstagarna och skyddsombuden möjlighet att medverka i det systematiska arbetsmiljöarbetet.
239
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
Det är obligatoriskt att skriva ner riskbedömningar och handlingsplaner och göra årliga sammanställningar/registrering över sjukdomar, olycksfall och allvarliga tillbud i verksamheten. Om det finns allvarliga risker ska det finnas skriftliga instruktioner. Det ska finnas en arbetsmiljöpolicy, rutiner, uppgiftsfördelning och årlig skriftlig uppföljning. All information och dokumentation ska vara tydlig och lätt att förstå, vilket inte minst är viktigt i förhållande till skolelever.
I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete står att om kompetensen inom den egna verksamheten inte räcker för det systematiska arbetsmiljöarbetet kan arbetsgivaren anlita företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp utifrån. (AFS 2001:1 §12)
9.2.14 Vad säger skolans styrdokument
I nuvarande skollag finns inget nämnt om skolans fysiska arbetsmiljö. Bestämmelser som reglerar skolans arbetsmiljö mot kränkande behandling finns i skollagen (1 kap. 2 §).
I slutbetänkandet från 1999 års skollagskommitté (SOU 2002:121) föreslås dock att det i skollagens kapitel med allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det erinras om att i arbetsmiljölagen finns föreskrifter om krav på en god arbetsmiljö. Skollagskommitténs motiv är att bristerna i skolornas arbetsmiljöarbete beror på okunnighet om bestämmelserna i arbetsmiljölagen och deras tillämplighet på skolområdet.
Grundskoleförordningen, (1994:1194)
I grundskoleförordningen, 1 kap. 4 § finns angivet att skolan ska ha ändamålsenliga lokaler och utrustning som behövs för en tidsenlig utbildning. Detta innebär att lokaler och utrustning måste vara säkra och anpassade till elevernas förutsättningar. Skolverket har inget tillsynsansvar för skolans fysiska miljö.
Den offentliga tillsynen av skolans arbetsmiljö utförs av Arbetsmiljöinspektionen. Kommunerna med dess nämnder ansvarar för att gällande lagar följs. Den kommunala nämnd som ansvarar för skolan måste se till att verksamheten uppfyller de lagkrav som
240
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
gäller, t.ex. på arbetsmiljöområdet. För reparation och underhåll av kommunens fastigheter (t.ex. skolor) ansvarar fastighetsnämnden (eller liknande) för att lagar och regler följs (Arbetsmiljöverket 2001).
Läroplaner
I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmen, Lpo 94 och läroplanen för gymnasieskolan och de frivilliga skolformerna, Lpf 94, betonas vikten av trygghet och trivsel i skolmiljön och betydelsen av elevernas delaktighet i miljön. Alla som arbetar i skolan ska främja elevers förmåga och vilja till ansvar för den sociala, kulturella och fysiska miljön i skolan. Rektor har ett särskilt ansvar för utformningen av skolans arbetsmiljö och integreringen av ämnesövergripande områden som exempelvis miljö och trafik.
Kursplaner för grundskolan och gymnasieskolan
Kursplanerna kompletterar läroplanen och anger målen för undervisningen i varje enskilt ämne. Ämnet Idrott och hälsa för grundskolan ska bland annat sträva mot att eleven utvecklar kunskaper om handlande i nöd- och katastrofsituationer. I slutet av årskurs fem i skolan ska eleven kunna simma och ha någon kunskap om skolans arbetsmiljö.
Ämnet Idrott och hälsa för gymnasieskolan har bland annat som mål att eleven ska utveckla kunskap om samspelet mellan människa, teknik och miljö och hur arbetsplatser, miljöer och produkter kan anpassas och utformas efter människans förutsättningar.
9.2.15 Efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan
Arbetsmiljöverket
Efterlevnaden av Arbetsmiljölagen i skolan har, enligt Arbetsmiljöverket, förbättrats under åren från 1990 då den infördes. Arbetsmiljöverket menar dock att det finns mycket mer att önska för att uppnå en bättre miljö i skolan. Verkets slutsatser görs utifrån resultatet av enkätundersökningar där landets rektorer lämnat sina synpunkter på skolans arbete med arbetsmiljön, vid
241
Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127
fyra tillfällen mellan åren 1992 och 2002 (Arbetarskyddsstyrelsen 1997, Arbetsmiljöverket 2002).
Arbetsmiljöverkets kommentarer till rapporterna sammanfattas på följande sätt.
• I skolor och kommuner måste ansvarsfrågor tydliggöras – vem är ansvarig för arbetsmiljöarbetet och hur tydliggörs den personens befogenheter att fatta beslut och ges resurser för att åtgärda brister.
• Såväl kommuner som skolledare behöver kunskaper om arbetsmiljö och de lagar och förordningar som reglerar den, för att kunna bedriva ett bra arbetsmiljöarbete.
• Alla skolor behöver komma igång med sitt systematiska arbetsmiljöarbete.
• Det behövs en bättre helhetssyn i skolan där elevernas och personalens behov av inflytande på sin arbetsmiljö och behovet av återhämtning uppmärksammas.
• Personalens och elevernas skyddsombud måste få ingå i arbetsmiljöarbetet, och samverkan mellan elever och personal behöver stärkas.
• Varje skola behöver en plan för hur kunskap om arbetsmiljö ska komma med i undervisningen
Arbetsmiljöinspektionen
Tre rapporter från Yrkesinspektionen, YI (i dag Arbetsmiljöinspektionen) visar trots att skolan omfattas av arbetsmiljölagen sedan 1990 så fungerar inte efterföljandet av lagen tillfredställande. Rapporterna bekräftar brister i skolans samverkan med elever och elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet.
I ett tillsynsprojekt, utfört av YI i Falun 1997, omfattande 68 grundskolor (årskurserna 1–9) i samtliga kommuner i Dalarna och Gävleborg. Tillsynen fokuserade på elevolycksfall och elevernas delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Enskilda skolor hade ett mycket bra arbetsmiljöarbete. De områden där åtgärdskrav ställdes var bland annat brister i skolornas samverkan med eleverna i arbetsmiljöfrågor. Det var mycket vanligt med underrapportering av olyckor och tillbud. Information var bristfällig till skolans nyanställda om arbetsmiljölagen ur elevernas perspektiv. Det förekommer att kommuner på central nivå saknar policydokument och arbetsmiljömål när det gäller elevernas arbetsmiljö. När brister upptäcks i skol-
242
SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola
243
miljön finns samordningsproblem mellan förvaltningar i kommunerna vilket betyder att åtgärder inte utförts.
Hösten 1999 genomfördes ett tillsynsprojekt av YI i Örebro med syfte att få ökad kunskap om elevernas arbetsmiljöförhållanden. Urvalet var 37 skolor i årskurserna 7–9, vid besöken träffades elevrepresentanter, rektorer och skolsköterskor (tillsammans eller enskilt). 30 av de besökta skolorna hade brister i elevernas arbetsmiljö. De flesta brister visar att många skolor inte har organiserat sitt arbetsmiljöarbete så att eleverna blir delaktiga och att elevskyddsombudens roll var otydlig. Elevskyddsombuden har inte fått tillräckliga arbetsmiljökunskaper.
Dåvarande Yrkesinspektionen i Malmö gjorde under år 2000 en inventering av de yngsta elevernas arbetsmiljö (förskoleklass till och med årskurs 6). Inventeringen gjordes i samarbete med berörda skolledningar, skyddsombud och skolhälsovårdspersonal. Eleverna fick själva berätta om de risker och brister som de upplever i skolan, vilket gav en bild av riskerna i arbetsmiljön.
Lokaler och utemiljö är inte utformade för att passa 6-åringar och orsakar därmed skador och tillbud. Miljön för denna nya grupp av elever som kommit in i grundskolan (1998) är dåligt anpassad till deras behov och förmåga. Ofta saknas klara och tydliga rutiner för rapportering av elevernas tillbud och skador.
10 Minderårigas arbetsmiljö
Med minderårig avses enligt Arbetsmiljölagen (1977:1160) person som ännu ej fyllt 18 år.
Trots att det i arbetsmiljölagen (AML) och i Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS 1996:1) finns väl reglerat vad som gäller för minderåriga i arbetslivet, noterar delegationen att det inträffar både allvarliga arbetsskador och dödsfall i samband med minderåriga ungdomars arbete.
Enligt Arbetsmiljöverket (AV) är de stora arbetsgivarna väl medvetna om reglerna och anlitar oftast inte minderåriga till riskfyllda arbetsuppgifter. Små företag och familjeföretag är inte alltid medvetna om att man bryter mot reglerna.
Enligt AV finns det troligen brister i kunskapen om föreskrifterna, som säger att minderåriga ska få utbildning och information så att de klarar arbetsuppgifterna utan att skada sig och att de dessutom ska ha en handledare som hjälper dem. Det är tidskrävande att se till att de minderåriga verkligen har tagit till sig informationen och förstår allvaret med att de inte får göra vissa saker.
AV menar att det är svårt att få ut information till småföretagare och vill istället satsa på ungdomarna så att de känner till vilka regler som gäller. Inför sommarloven bör det i skolan ges information om vad eleverna ska tänka på då de söker sommarjobb. Det gäller så väl avtal, löner, arbetstider som arbetsuppgifter och arbetsmiljöfrågor.
Sommararbete är för ungdomar en viktig start inför det framtida arbetslivet. Det är därför betydelsefullt att arbetsuppgifterna är säkra och anpassade till rätt nivå när det gäller kunskap, utveckling och ålder.
245
Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127
10.1 Hur många minderåriga skadas i arbete varje år
Arbetsskador bland minderåriga åren 1999 till 2001
Under åren 1999 till 2001 har det årligen anmälts mellan 140 till 150 arbetsskador bland minderåriga, ca 70 procent är pojkar. Största gruppen anmälda arbetsskador återfanns bland elever i grundskoleutbildning och gymnasial studieförberedande utbildning eller yrkesutbildning (över 30 %). Näst största grupp var köks- och restaurangpersonal (ca 8 %).
Drygt var fjärde drabbad ungdom hade mindre än en veckas erfarenhet av arbetsuppgiften (motsvarande andel för alla åldrar var 5 %).
Ca 30 procent av skadehändelserna inträffade under juni och juli månad, men det framgår inte om det är sommarjobb eller annan typ av tillfälligt arbete.
De vanligaste skadehändelserna bland pojkar var maskin- och hanteringsolyckor och bland flickor händelser orsakade av person/djur och fallolyckor. Framför allt var andra personer, knivar och trappor inblandat i skadehändelserna. Sårskada på hand var den vanligaste skadan bland pojkar och stukning/sträckning bland flickor. (Arbetsmiljöverket 2001; 2003)
Antalet omkomna minderåriga i arbetsolyckor
Under åren 1996 till 2001 omkom sju minderåriga i arbetsplatsolyckor, dvs. mer än en person per år.
Någon typ av fordon eller lantbruksmaskin har varit inblandad i de sju dödsolyckorna. Fem av de omkomna var pojkar. Sex av de omkomna var mellan 15 och 17 år och en omkommen var 10 år (Arbetsmiljöverket Statistikenheten Kjell Blom, särskilt uttag oktober 2003).
Arbetsskadestatistiken varierar med antalet sysselsatta
Från 1989, då antalet anmälningar till ISA (registrering startade 1979) var som högst, till 1999 har antalet anmälda arbetsolyckor bland minderåriga minskat med 92 procent, från 1 818 till 143 stycken (minskningen för alla åldrar samma period var 66 %). Samtidigt minskade antalet anställda i åldern 16–17 år under samma period
246
SOU 2003:127 Minderårigas arbetsmiljö
med 62 procent (Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökningar, AKU). År 1999 fanns det ca 34 800 sysselsatta i åldersgruppen 16–17 år.
Från 1996 då antalet anmälda arbetsolyckor var 110 till år 1999 har arbetsolyckorna bland minderåriga ökat med 30 procent, medan olyckorna för samtliga åldrar ökat med 10 procent.
10.2 Arbetsgivarens skyldigheter
Arbetsgivaren är skyldig att efterleva arbetsmiljölagen och föreskrifterna om minderåriga och ansvarar för att kraven som ställs på minderårigas arbetsmiljö blir uppfyllda.
I Arbetsmiljölagen (1977:1160), kapitel 5 finns de regler som gäller minderåriga. Bland annat står att en minderårig inte får anlitas till eller utföra arbete som medför risk för olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om minderåriga
I Arbetarskyddsstyrelsens (nu Arbetsmiljöverket) föreskrift om Minderåriga (AFS 1996:1), finns allmänna råd om tillämpningen av föreskriften. I råden står det bland annat att arbetsuppgifter för minderåriga skall väljas med stor omsorg och att särskild hänsyn skall tas till den minderåriges fysiska och psykiska förutsättningar för arbetet. Betryggande säkerhet skall ges mot olycksfall.
Hänsyn ska tas till att minderåriga saknar erfarenhet från arbetslivet och att de därmed inte har samma möjlighet som vuxna människor att göra bedömningar av risker eller konsekvenser av olika handlingar. Den minderårige ska få all den kunskap som behövs, anpassad till ålder och mognad. Den som har ansvaret för introduktion och handledning måste försäkra sig om att den minderårige har förstått informationen. Den som är instruktör för minderåriga ska själv känna till riskerna och veta hur man arbetar säkert. I föreskriften finns regler som styr minderårigas arbetstider.
I en särskild bilaga i föreskrifterna för minderåriga finns en lista på vissa riskfyllda arbetsuppgifter som är förbjudna, t.ex. arbete på hög höjd, arbete där det finns rasrisk, arbete med farliga ämnen.
247
Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127
Riskfyllda arbetsuppgifter som är förbjudna att utföra för minderåriga inom jordbruket finns också nämnda i bilagan.
10.3 Anmälan om arbetsskada
Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är arbetsgivaren skyldig att anmäla arbetsskada till försäkringskassan. Som arbetsskada räknas arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Arbetsskadeförsäkringen gäller alla som förvärvsarbetar samt den som genomgår utbildning, om utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. All praktisk verksamhet i skolan som slöjd, teknik och laborationer torde höra till utbildning med särskild risk.
Arbetsmiljöverket får kopior på alla arbetsskadeanmälningar och registrerar dessa i informationssystemet om arbetsskador (ISA). Denna arbetsskadestatistik används bland annat som ett hjälpmedel för att identifiera riskgrupper och arbetsmiljöproblem. Försäkringskassan gör en bedömning av anmälningarna om skadan ska bedömas som arbetsskada eller inte.
Arbetsgivare anmäler arbetstagares skada. Det gäller minderåriga som har tidsbegränsad anställning som vikarie, projektanställd, annan överenskommen visstidsanställning eller är provanställd. Det framgår inte i ISA om den minderåriges arbetsskada uppkommit i samband med sommarjobb.
Skolan anmäler studerandes skada. Arbetsskadeförsäkringen gäller elever i yrkesutbildning eller förberedande yrkesutbildning efter fullgjord skolplikt, i årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, i särskolans yrkesskola och i gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Men då bara i de moment som kan jämföras med eller som liknar förvärvsarbete och eleven därmed kan utsättas för särskild risk.
Utöver anmälan till Försäkringskassan ska arbetsgivaren, enligt Arbetsmiljöförordningen (SFS 1997:1166) 2 §, utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöinspektionen om ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet orsakat dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare.
Enligt Arbetsmiljöverket finns troligen en stor underrapportering till ISA på grund av okunskap om de regler som gäller för att anmäla arbetsskada samt att många anser det onödigt att anmäla då man inte tror att man kommer att få någon ekonomisk ersättning.
Enligt AML 3 kap. 2 § är arbetsgivaren skyldig att internt registrera, utreda och följa upp arbetsolyckor. Dessutom krävs det i före-
248
SOU 2003:127 Minderårigas arbetsmiljö
skrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) att arbetsgivaren årligen gör en skriftlig sammanställning av ohälsa, olycksfall och allvarliga tillbud som inträffat i arbetet. Detta gäller även för eleverna. För att arbetsgivaren ska kunna uppfylla detta krav krävs det att arbetsplatsen har rutiner för anmälan av skador och tillbud.
10.4 Information till arbetsgivare och arbetstagare
Arbetsmiljöverket informerar
Arbetsmiljöverket informerar arbetsgivare i broschyren ”Så får barn och ungdomar arbeta”. I foldern ges information om arbetsmiljölagens kapitel 5 och Arbetsskyddsstyrelsens föreskrift om minderåriga som reglerar minderårigas arbetsförhållanden, där ges också allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna.
Informationsmaterialet finns också tillgänglig på Arbetsmiljöverkets hemsida. AV planerar en egen hemsida för skolan. Där är tanken att det i god tid inför skollov ska finnas aktuell information till både minderåriga och arbetsgivare om t.ex. riskfyllda arbetsuppgifter och arbetstidsregler.
AV besvarar frågor från såväl skolor, arbetsgivare som elever och deras föräldrar om vad barn och unga får jobba med både under skoltid, skollov och under praktik.
Enskilda distrikt på Arbetsmiljöinspektionen informerar särskilt inför sommarlovet. Stora arbetsgivare som kommuner påminns om bestämmelserna, eftersom vård och omsorg ofta har scheman som inte stämmer med arbetstidskraven och undantag måste sökas för varje minderårig som inte har arbetstider som följer kraven.
Facklig information om avtal och regler till de som sommararbetar
LO har telefonjour under maj till augusti dit ungdomar som sommararbetar kan ringa och få svar på frågor om avtal och regler. Telefonjouren på LO Ung hade åren 2001 och 2002 ca 2 500 respektive 3 000 kontakter (telefon eller e-post) med ungdomar under sommarmånaderna. Av de ca 3 000 kontakterna år 2002 rörde 26 stycken (knappt 1 %) arbetsmiljöfrågor (Landsorganisationen i Sverige 2002).
249
Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127
Information finns också på hemsidan LO Ung. Under sommarmånaderna besöks arbetsplatser där ungdomar arbetar av fackliga representanter (år 2002 besöktes 1 500 arbetsplatser där ca 7 000 ungdomar träffats). Inför varje sommar har LO en kampanj under en vecka som riktar sig till sommararbetande ungdomar. Sommaren 2003 fanns en länk från en populär ungdomssida på Internet (Lunarstorm) till LO Ung (LO:s hemsida okt 2003).
LO efterlyser ett partsamarbete där arbetsmarknadens parter tillsammans med ansvariga myndigheter via en portalingång på Internet kan informera om villkoren för minderårigas arbete.
SIF informerar via sin hemsida www.jobbkoll.nu ungdomar som ska sommararbeta, ha praktisk arbetslivsorientering eller praktik. Information ges om de regler som finns i föreskriften om minderåriga och är indelad för vad som gäller för olika åldrar, yngre än 13 år, 13 till 15 och 16 till 18 år (SIF:s hemsida okt 2003).
10.5 Minderårigas arbete i jordbruk och skogsbruk
Jord- och skogsbruksmiljön är riskfylld där bland annat djur, maskiner och fordon kan utgöra en fara för olycksfallsskador. Barn och ungdom är särskilt utsatta eftersom den egna gården är både bostad, arbetsplats och lekplats. Varje dag inträffar omkring 20 händelser som leder till personskada (alla åldrar) inom jord- och skogsbruket i Sverige (Lantbrukarnas hemsida okt 2003).
Föreskrifterna om minderåriga gäller för arbete inom familjejordbruket, dvs. även när minderåriga hjälper till på familjens gård. Det räcker att barnen utför ett arbete, de behöver inte vara anställda och få betalt. Föräldrarna ska följa föreskrifterna och ansvarar för att deras barn inte utför riskfyllda arbetsuppgifter som finns angivna i bilagorna till AFS 1996:1.
Skador bland minderåriga i jordbruksmiljö
Data från den urvalsbaserade delen i den nationella skaderegistreringen (se kap 6.4 Socialstyrelsen, EHLASS) visar att 672 barn och ungdomar skadades i jordbruksmiljö åren 1998 till 2001, varav nästan 60 procent var flickor. Tio procent av de skadade blev inlagda på sjukhus för vård. Var fjärde skada uppstod efter ett fall
250
SOU 2003:127 Minderårigas arbetsmiljö
från hög höjd (mer än 1 meter). Hästar är inblandade i 30 procent av skadehändelserna i denna miljö.
Av de 295 arbetsolyckor som anmäldes till ISA åren 2000 och 2001 var sju stycken relaterade till lantbruksmiljö.
Förebyggande arbete mot minderårigas skador inom familjejordbruket
I projektet FarmarBUS, inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), bedrivs ett arbete för ökad säkerhet för barn och ungdomar i jord- och skogsbruket. Personskadorna ska minskas genom en bred samverkan av aktörerna inom jord- och skogsbruket. Genom information och utbildning ska medvetenheten öka om skaderiskerna. Exempel på aktiviteter inom FarmarBUS är information via massmedia och att arrangera gårdsvandringar med temat barnens säkerhet. Arbetet bedrivs i samverkan med bland annat naturbruksgymnasier och högskolor, sjukvården, försäkringsbolag, Arbetsmiljöverket, Barnombudsmannen, Ridsportförbundet.
För närvarande pågår ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och FarmarBus med att ta fram råd för barns och ungdomars medverkan i lantbruksarbetet. Arbetsmiljöverket deltar i arbetet med att bedöma riskerna för olika arbetsuppgifter inom lantbruket. Arbetet ska resultera i rekommendationer om vilka arbetsuppgifter barn får utföra alternativt inte utföra.
LRF anser att Arbetsmiljöverket i samverkan med arbetsmarknadens parter kontinuerligt bör bedriva information i skolan och detta ska då även gälla Naturbruksgymnasier och skolor som bedriver utbildning i djurhantering. Att hantera djur är en av de farligaste sysselsättningar som man kan ägna sig åt i lantbruket. En viktig grupp att nå med information om minderårigas arbetsmiljö är de som bedriver verksamhet inom jord- och skogsbruk, ridskolor eller annan hästverksamhet t.ex. hästturism eller hästgårdar där många unga flickor deltar i arbetet utan tillräckliga kunskaper om arbetets risker eller där utövaren saknar kunskap om arbetsmiljö och säkerhet.
251
Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127
10.6 Barnombudsmannen och minderårigas arbetsmiljö
I Barnombudsmannens yttrande (Dnr 4.1:0553703) angående ILO:2003-års rapportering om tillämpningen av ratificerade ILOkonventioner (International Labour Organization). Enligt Barnombudsmannens kännedom fungerar den svenska lagstiftningen för minderåriga (AFS 1996:1) i stort sett väl och stämmer överens med artikel 32 i FN:s konvention om barnets rättigheter. BO pekar dock på några punkter som kan förbättras.
• Informationen till både arbetsgivare och de minderåriga måste förbättras. Informationen ska avpassas till den unges ålder och mognad. Det är viktigt att barn själva ges tillräckliga möjligheter att känna till sina rättigheter för att på så sätt ha reella möjligheter att också hävda dessa.
• Enligt lagen om anställningsskydd (1982:80) har man rätt till anställningsbevis först efter en månads arbete. BO anser att det borde finnas ett krav på anställningsbevis, oavsett anställningens längd eftersom det främst är barn och ungdomar som arbetar kortare tid än en månad.
• Vissa delar av bilagan till AFS 1996:1 angående riskfyllda arbetsuppgifter bör ses över bland annat arbete på hög höjd, fysisk tunga arbeten, arbete som innebär transport eller hantering av tungt gods.
• Enligt ILO-konventionen ska en kartläggning göras angående var de värsta formerna av barnarbete förekommer. Barnombudsmannen efterlyser en sådan kartläggning vad gäller de arbeten som nämns i artikel 3 d i konventionen, dvs. arbeten som genom sin natur kan skada barns hälsa, säkerhet och moral.
FN:s konvention om barnets rättigheter, art. 32
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling. 2. Konventionsstaterna skall vidta lagstiftningsadministrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte för att säkerställa genomförandet av denna artikel. För detta ända-
252
SOU 2003:127 Minderårigas arbetsmiljö
mål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i andra internationella instrument skall konventionsstaterna särskilt
a) fastställa en miniålder eller miniåldrar som minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete b) föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor c) föreskriva lämpliga straff eller andra påföljder i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av denna artikel.
10.7 Barn och ungdomar ska skyddas från att skadas under arbete
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda hur information till aktörer som ansvarar för minderårigas arbetsmiljö kan utökas och förbättras för att minska arbetsskadorna.
Barnsäkerhetsdelegationen menar att nuvarande lagstiftning om minderårigas arbetsmiljö är tillräcklig men ytterligare insatser för att sprida kunskapen om reglerna till alla berörda aktörer är nödvändig för att förhindra allvarliga personskador och dödsfall bland minderåriga arbetstagare.
Arbetsmiljöverket bör i samverkan med arbetsmarknadens parter och skolan inför varje sommar informera ungdomar som ska arbeta under sommaren. En viktig grupp att nå med information om minderårigas arbetsmiljö är de som bedriver verksamhet inom jord- och skogsbruksmiljön. En grupp som är viktig att nå med information om lagstiftningen är föräldrarna till de minderåriga ungdomar som arbetar.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att utreda hur informationen till de aktörer som ska anmäla arbetsskador kan utökas och förbättras.
253
Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127
254
Det är viktigt att minderårigas arbetsskador blir anmälda, på så sätt förbättras underlaget för det skadeförebyggande arbetet.
Delegationen anser att det är väsentligt med ökad information till alla arbetsgivare både offentliga och privata om de regler som gäller för anmälan om arbetsskada.
11 Trafikmiljön
11.1 Barn och unga i trafiken
Biltrafiken påverkar barns och ungas liv och hälsa på många sätt. Trafiken innebär ökade möjligheter att transportera sig, men kan många gånger utgöra ett hinder för barn att upptäcka och utforska sin närmiljö. Hårt trafikerade gator och motorleder begränsar ofta barns möjlighet att på egen hand ta sig till kompisar och fritidsaktiviteter. Trafiken innebär också en risk för skador och andra hälsorisker i form av avgaser och buller.
Trots att antalet dödsfall till följd av vägtrafikskador har minskat över tid i Sverige utgör trafikskador fortfarande den främsta dödsorsaken för barn och unga.
I propositionen Transportpolitik för en hållbar utveckling (1997/98:56) framhåller regeringen att barns behov, framför allt med avseende på tillgänglighet, säker trafik och god miljö bör vara vägledande för transportsystemets utformning och funktion. Vägverket skriver också i sitt inriktningsdokument Barn (januari 2001) att barn utifrån sina behov och förutsättningar ska tillförsäkras bästa möjliga villkor när det gäller att förflytta sig och att resa säkert inom hela vägtransport- och kollektivtrafiksystemet.
Trafikmiljön är ett komplext system som kräver motoriska och mentala färdigheter som ännu inte är färdigutvecklade hos barn. Därför bör miljön i så hög grad som möjligt anpassas utifrån barnens möjligheter och förmåga.
När barn och unga börjar cykla, köra moped och bil ökar deras rörelsefrihet, men också risken att skadas. Figuren på nästa sida visar att skadorna ökar när barn debuterar som olika typer av trafikanter.
255
Trafikmiljön SOU 2003:127
Figur 1. Åldersfördelning av sjukhusvårdade skador för olika trafikantgrupper under perioden, 1987–1994 (Hasselberg m.fl. 2001).
0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400
2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24
Ålder
Antal skador
Fotgängare
Cyklist
Mopedist
Motorcyklist
Bilförare
För cykelskador visar figuren exempelvis hur den första toppen skador inträffar i 5-års åldern när barn ofta börjar cykla och den andra toppen är i 13-års åldern när de börjar cykla mer och i mer trafikerade områden. Det är också i den åldern som användningen av cykelhjälm minskar.
Svenska Kommunförbundet, Vägverket, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) och polisen har utarbetat ett gemensamt policydokument för arbetet med barn och trafiksäkerhet. Dokumentet är tänkt att utgöra en gemensam grund för det fortsatta arbetet inom området. Det omfattar barn upp till 18 år och innehåller avsiktsförklaringar från de medverkande myndigheterna och organisationerna.
Som ett led i sitt arbete mot en ökad kundorientering har Vägverket startat ett externt nätverk för arbetet med barn och trafik. Syftet med nätverket är dels att fungera som ett forum för kunskapsöverföring och diskussion i frågor som berör barn och trafik, dels att skapa förutsättningar för samverkan i gemensamma frågor.
256
SOU 2003:127 Trafikmiljön
11.1.1 Hur exponeras barn och unga för trafik?
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att vidareutveckla exponeringsstudier när det gäller barn/unga och trafik t.ex. var, hur och hur mycket barn och unga rör sig i trafikmiljön, för att bland annat kunna följa utvecklingen över tid.
I flera länder har fotgängarskador bland barn minskat trots att trafiken ökat. Ska detta tolkas som att barns säkerhet i trafiken ökat? Eller ligger förklaringen i barns minskade exponering för trafik och minskade rörelsefrihet som fotgängare? För att kunna svara på denna fråga måste vi veta var, hur och hur mycket barn och ungdomar rör sig i trafikmiljön genom olika typer av exponeringsstudier.
I Sverige finns en tradition av att skilja barn och bilar åt. Det var Stina Sandels banbrytande forskning som visade att barn inte kan anpassas till trafikmiljön genom att lära sig uppträda korrekt. Hennes slutsats var att trafiken därför måste anpassas till barnen. Denna syn präglade de utredningar om barns utemiljöer som genomfördes under 1970-talet och som kommit att få stort genomslag i planeringen av bostadsområden i Sverige (SOU 1970:1, SOU 1975:30; SOU 1975:31). I dag går utveckling mot att olika trafikslag och trafikantgrupper ska dela på gaturummet och att trafiken ska anpassas efter svagare trafikantgrupper. Vilka konsekvenser detta får för barns säkerhet och rörelsefrihet finns lite kunskap om. Därför är det viktigt att utveckla kontinuerliga exponeringsstudier som kan belysa detta.
Redan i dag genomför Vägverket och Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) kontinuerliga exponeringsstudier. Vi menar att det är viktigt att vidareutveckla mätinstrument för barn och ungdomars resvanor. Fenomen som behöver belysas är t.ex. barns och ungdomars fritidsresor, hur möjligheten till fria skolval påverkar resvanorna med mera.
En engelsk studie (Hillman 1990) visade stora skillnader i barns rörelsefrihet mellan åren 1971 och 1990. År 1971 fick 80 procent av barnen gå själva till skolan, jämfört med 15 procent år 1990. Dessutom fick allt färre barn gå över gator, cykla eller åka buss själva.
257
Trafikmiljön SOU 2003:127
I Sverige har vi inte haft en lika dramatisk förändring av andel barn som går själva till skolan, även om det skett en nedgång även här. År 1985 gick 94 procent av barnen själva till skolan och tjugo år senare, år 2000, var andelen 77 procent (Spolander 1985 och Vägverket 2000 refererade i Björklid 2002b). Björklid menar att forskning ger stöd för att barn har förlorat sin självständiga rörelsefrihet och att det innebär ett hot mot deras livskvalitet.
I en jämförande studie av fyra bostadsområden med olika trafiklösningar framkom att det fanns stora skillnader i barns rörelsefrihet beroende på trafikutformningen. I områden med trafik i eller i nära anslutning, ansåg 10–20 procent av föräldrarna till sjuåringar att det var helt säkert för barnen att gå själva till skolan, mellan 25 och 40 procent att det var säkert att ta sig till grönområden och mellan 40–50 procent ansåg det helt säkert att gå till kamrater. I det trafikseparerade området bedömde drygt hälften av föräldrarna att det var helt säkert för barnen att gå till skola, grönområde och kamrater.
I det helt trafikseparerade området hade barnen störst rörelsefrihet. Där fick ca 90 procent av sjuåringarna gå ensamma till grönområde, kamrater och skolan. Minst rörelsefrihet hade barnen i det nästan trafikseparerade innerstadsområdet som kringskars av högt trafikerade gator. där fick 80 procent av sjuåringarna gå till kamrater själva, 50 procent fick gå till grönområden och knappt 40 procent till skolan (Björklid 2002b).
Studierna visar att trafikmiljöns utformning har stor betydelse för barns rörelsefrihet, vilket är viktigt att ha i åtanke när utvecklingen går mot allt mer integrerade gatumiljöer.
När det gäller trafiken i redan bebyggda bostadsområden, tillämpas gårdsgator på vissa platser. Gårdsgator innebär att biltrafiken begränsas och anpassas till dem som går och leker på gatan (Svensson 2001, Hallqvist 1994).
258
SOU 2003:127 Trafikmiljön
11.2 Från trafikseparering till blandtrafikerade gatumiljöer
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket och Boverket i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet utveckla kriterier som säkerställer barns och ungas säkerhet och utveckling i blandtrafikerade väg- och gatumiljöer.
Vi menar att utvecklingen mot att oskyddade trafikanter och trafiken ska dela på gaturummet kan få konsekvenser för barn både i form av ökade skaderisker och minskade utvecklingsmöjligheter om detta inte genomförs på ett klokt sätt. Därför krävs ett utvecklingsarbete för att ta fram kriterier för hur gaturummet ska utformas, som beaktar barns och ungdomars behov.
Allmänt kan sägas att biltrafikberoendet ökar. Sverige och övriga länder i Europa har i dag en stadspolitik som eftersträvar en blandad markanvändning. Under senare år har differentiering som planeringsprincip ifrågasatts (dvs. att olika verksamheter förläggs till olika platser) därför att en hårdhänt differentiering bidrar till en fragmentering och utarmning av stadsmiljön med en ökad segregering som följd. Med trafikseparering menas att olika trafikslag skiljs åt i tid och rum. Separering har skett utifrån kravet på framkomlighet för bilar, men också för att öka säkerheten för gång- och cykeltrafikanter. Ur trygghetssynpunkt har det visat sig att många planskildheter inte håller måttet därför att människor upplever dem som otrygga, särskilt under kvällar och nätter. Det är också svårt att hålla tunnlar och ramper snygga och fria från klotter och annan skadegörelse. (Vägverket och Svenska Kommunförbundet 2002)
När olika trafikslag och trafikantkategorier delar på gaturummet kan man tala om en integrerad gata. Tanken är att trafiken ska anpassas efter svagare trafikantgrupper och gaturummet ska utformas för att det ska vara säkert i sig, och även kunna ta emot barn som inte har möjlighet att hantera trafiken.
Många hoppas nu att det integrerade gaturummet ska kunna ersätta differentieringen och separeringen. Detta samtidigt som man vet att många människor föredrar, om de har möjlighet att välja, att bo i områden där biltrafiken är kraftigt begränsad och det finns en trygg trafikmiljö för barnen. En majoritet (93 procent) av
259
Trafikmiljön SOU 2003:127
föräldrarna till barn i åldrarna 6–12 år ansåg helt eller delvis att ”den bästa utemiljön för barn är där det är bilfritt” och 96 procent ansåg att ”lite trafik eller bilfritt” är viktigt för en bra uppväxtmiljö för barn (Björklid 1996). Det finns ett tydligt samband mellan biltrafik, boendemiljökvaliteter och hälsa. Därför är det viktigt att barns utvecklingsförutsättningar prioriteras när det gäller utformning av biltrafiken i boendemiljön (Vägverket och Svenska Kommunförbundet 2002).
11.3 Barns skolvägar
11.3.1 Hur tar sig barn till skolan?
Utifrån de resvaneundersökningar som genomförts av VTI kan utläsas att hälften av resorna till skolan skedde till fots eller med cykel och en dryg fjärdedel av resorna med buss. Det var vanligt att man blev skjutsad i ena riktningen och sedan gick eller åkte buss den andra sträckan (Thulin 2000).
Barn som går eller cyklar på egen hand till skolan utvecklar sin självständighet och får en ökad tilltro till sin egen förmåga. En olycklig trend är därför att alltfler skjutsar sina barn till skolan. En undersökning visar att 1/5 av barnen blir skjutsade med bil till skolan. 42 procent av föräldrarna angav att trafiken var orsak till att barnen kunde gå eller cykla själva (Vägverket 2003).
Det finns flera goda exempel på kommuner som arbetar aktivt för att skapa säkra skolvägar för barn. Svenska Kommunförbundet har sammanställt flera av dessa exempel i sin skrift ”Trygga skolvägar” (Svenska Kommunförbundet 2001).
Thulin (2000) visade att 21 procent av barns och ungdomars (6– 19 år) resor till och från skolan görs med cykel. Vanligast var det att cykla i åldrarna 13–15 år (29 procent) och ovanligast bland 6–9åringarna (drygt var tionde skolresa). Denna låga siffra kan bero på att flera skolor har en policy som innebär att barnen får cykla själva till skolan först när de börjat i årskurs fyra. Likaså skjutsas många barn till skolan i bil. Cykling till skolan utgjorde en tredjedel av flickors och en fjärdedel av pojkars totala cyklande. I alla åldersgrupper var det fler pojkar än flickor som cyklade till skolan. För de som valde att cykla var skolvägen i genomsnitt mellan en och drygt två kilometer.
260
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Även om i snitt vart femte barn i åldrarna 6–19 år cyklar till skolan, så finns förmodligen stora lokala och regionala skillnader beroende på närmiljöns utformning och om det är innerstad, förort, landsbygd eller litet samhälle. Heurlin-Norinder (1997) visade i sin tidigare nämnda studie att totalt tre procent av barnen i årskurserna två och fem cyklat till skolan den aktuella undersökningsdagen. Hur stor andel som angav att de cyklat skiljde sig mellan de olika bostadsområdena. Endast en procent cyklade i ett delvis trafikseparerat innerstadsområde (där trafikerade gator ofta måste passeras för att komma till skolan) och två procent i en modern 80talsförort med trafikerade gator inom bostadsområdet. I ett helt trafikseparerat område cyklade tio procent av barnen. Denna studie pekar på betydelsen av trafikutformningen för barns möjlighet att cykla.
När det gäller färdsätt till fritidsaktiviteter så visade Heurlin-Norinder (1997) att det var få barn i årskurs två och fem som cyklade. Ett undantag var barnen i årskurs fem i det helt trafikseparerade området där hela 30 procent av barnen cyklade till sina aktiviteter.
11.3.2 Säkra skolvägar för barn på landsbygd
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att utveckla gång- och cykelinfrastrukturen längs det statliga vägnätet för att göra barns skolvägar säkrare.
Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att främja en säker miljö för fotgängare och cyklister inom tätorter. Gång- och cykeltrafiken längs det statliga vägnätet, har inte prioriterats på samma sätt.
Vi anser att staten ska föregå med gott exempel när det gäller att skapa god infrastruktur för fotgängare och cyklister. Det sätter fokus på situationen på landsbygd och glesbygd. Inom Vägverket har landsbygdsbarnens situation uppmärksammats och man konstaterar att dessa barn och ungdomar har begränsade möjligheter att gå och cykla säkert eftersom gång- och cykelvägar ofta saknas. Vi menar därför att Vägverket bör fortsätta prioritera situationen för barnen
261
Trafikmiljön SOU 2003:127
på landsbygden. Det är angeläget att det arbete som redan pågår för att öka barns och ungdomars säkra rörelsefrihet fortsätter och ännu mer riktas mot dessa barn så att de på ett säkert sätt kan ta sig på egen hand till skola, fritidsaktiviteter och kamrater.
Barn på landsbygd har ofta en mer riskfylld skolväg än barn i tätorter. Hela 90 procent av landsbygdsbarnen i åldrarna 7–11 år har en skolväg där hastigheten är 70 km/h eller högre. Hög hastighet för biltrafiken och avsaknad av gång- och cykelbana var den största risken för barnen i landsbygd enligt föräldrarna, varav 28 procent angav att om trafikriskerna undanröjdes skulle barnen kunna gå eller cykla till skolan (Gummesson 2003).
11.3.3 Skolskjuts
Skolskjuts är en service som tillhandahålls av kommunen för att tillförsäkra att även barn som bor långt ifrån skolan kan ta sig dit. I många fall utgör därför skolskjutsen en säkrare transport än om barnen skulle gå eller cykla själva. Vissa problemområden inom skolskjutsverksamheten har dock uppmärksammats under senare år. Både Vägverket och VTI har genomfört studier som visar på olika moment inom skolskjutsverksamheten som skulle behöva klargöras och förbättras. Exempelvis har barnens väg till och från skolskjutsen samt hur hållplatsen är utformad diskuterats. Hur många tillbud och skador som sker i samband med skolskjuts finns det i dag ingen uppgift om.
Hur många barn åker skolskjuts?
Det finns inga aktuella siffror på hur många barn som åker skolskjuts, men enligt en enkätundersökning som Svenska Kommunförbundet genomförde, bland samtliga kommuner 1991/92, var det omkring 440 000 grundskole- och gymnasieelever som dagligen åkte skolskjuts till och från skolan. Uppdelat på olika skolformer innebär detta att mer än var fjärde grundskoleelev åkte skolskjuts vid denna tidpunkt. Andelen elever som åkte skolskjuts var högst i de små kommunerna och avtog sedan med kommunens storlek (Skolskjutshandboken 1994).
262
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Lagar och regleringar för skolskjutsverksamheten
I en rapport från Vägverket beskrivs (Gummesson 2003) hur skolskjutsverksamheten startat och utvecklats under 1900-talet i Sverige. Den ger en bild av hur indragningar och centralisering av skolor ledde till att skolskjutsandet ökade under första hälften av 1900talet.
Vidare beskriver rapporten hur grundskolans införande i början av 1960-talet medförde en kraftig ökning av skolskjutsverksamheten. Detta tillsammans med en ökad uppmärksamhet på barnolycksfall och nya forskningsrön om barns begränsade möjligheter att hantera trafiken ledde fram till att en utredning om skolskjutsar tillsattes. Utredningen resulterade i betänkandet Skolskjutsar och trafiksäkerhet (SOU 1969:26). Den ledde också fram till den förordning om skolskjuts (SFS 1970:340) som fortfarande gäller, där kommunens ansvar i förhållande till trafiksäkerhet tydliggörs.
I förordningen (SFS 1970:340) föreskrivs särskild utmärkning av skolskjutsfordon samt krav på inre säkerhet i fordonet (bältesutrustning, bältesanvändning och dörrlås). Enligt skolskjutsförordningen ska den lokala styrelsen för skolväsendet verka för att säkerheten vid hållplatser för skolskjutsning utformas trafiksäkert och även svara för att eleverna undervisas om hur olyckor i samband med skolskjutsning kan undvikas. I förordningens 2 § skrivs ”Skolskjutsning skall med avseende på tidsplaner och färdvägar ordnas så att kraven på trafiksäkerhet tillgodoses”.
Angående bilbälte skrivs i 6 § i trafikförordningen att ”den som färdas i en personbil eller lätt lastbil som används vid skolskjutsning skall använda bilbälte. Den som färdas i en buss som används vid skolskjutsning och sitter på en sådan sittplats som är utrustad med bilbälte skall använda bältet” (1970:340).
Vägverket anger i sina föreskrifter om skolskjuts (1988:17) vad som ska beaktas vid tidsplanering, färdvägar, hållplatsers utformning och lokalisering.
Enligt 4 kap. 7 § i skollagen (1985:1100) är hemkommunen skyldig att sörja för att det för eleverna i grundskolan anordnas kostnadsfri skolskjuts, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionshinder hos en elev eller någon annan särskild omständighet. I lagen görs vissa inskränkningar i kommunens skyldighet, bland annat i fråga om elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i om något önskemål om skola inte framställts. Med
263
Trafikmiljön SOU 2003:127
hemkommun avses den kommun där barnet är folkbokförd. Skollagskommittén har i sitt betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) föreslagit att denna paragraf förändras till ”Elever i den offentliga grundskolan har rätt till kostnadsfri skolskjuts från den plats där eleven är bosatt till den plats där utbildningen bedrivs om sådan skjuts behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionshinder hos eleven eller annan särskild omständighet” (SOU 2002:121, s. 56). Inskränkningar i kommunens skyldighet beskrivs i stort som i den gällande skollagen (1985:1100).
Skollagskommittén betonar vikten av att elever i förskoleklassen också bör omfattas av rätten till skolskjuts. Kommittén har också lyft fram tre områden där rätten till skolskjuts ånyo bör prövas.
Detta gäller:
– när en elev med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda
skäl att bli mottagen i en annan kommun än hemkommunen, – när en elev väljer att gå kvar i sin skolenhet sedan familjen flyttat,
samt – när en elev skulle haft rätt till skolskjuts till sin naturliga skolenhet
men aktivt valt en annan skolenhet i kommunen eller enskild skola på jämförbart avstånd (ev. bidrag till sina transportkostnader, motsvarande vad skolskjutsen till den första skolan skull ha kostat). (SOU 2002:121, s.525)
Frågan om rätt till skolskjuts vid växelvis boende har varit föremål för debatt med anledning av de domar, i både kammarrätt och regeringsrätt, som slagit fast att elever som bor växelvis på två adresser har rätt till skolskjuts från båda adresserna. Angående denna fråga skrivs i bilagedelen till betänkandet att bestämmelserna i skollagen förutsätter att en bedömning görs från fall till fall utifrån de aspekter som tas upp i 4 kap. 7 §, färdvägens längd, trafikförhållanden och funktionshinder hos eleven och att detta ska styra bedömningen (SOU 2002:121, bilagedel). Detta gäller när föräldrarna bor i samma kommun. Bor föräldrarna långt ifrån varandra i olika kommuner är huvudregeln att det är den kommun där barnet är folkbokfört och där barnet går i skola som har ansvaret för skolskjutsen (SOU 2002:121, bilagedel).
264
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Hur kan skolskjutsverksamheten förbättras?
Trafikutskottet har i ett betänkande (2000/01:TU13) framhållit vikten av en säker skolskjutsverksamhet. I betänkandet betonas att förarens ansvar för barnens säkerhet under resa, liksom vid av- och påstigning behöver klargöras. Vidare skrivs att krav på specialutbildning för att få tillstånd att köra skolskjuts bör övervägas, liksom behovet av ett förbud mot omkörning av stillastående skolskjutsar. Andra frågor som tas upp rör bilbälten i alla skolskjutsar, obligatoriska krav på alkolås, samt att tillbuds- och skaderapporteringen vid skolskjuts måste förbättras.
Det finns inga lagstadgade krav på särskild utbildning för förare av skolskjuts i Sverige. Det finns exempel från andra länder, exempelvis USA där det ställs utbildningskrav på föraren (VTIrapport 480).
Vägverket bearbetar för närvarande ett författningsförslag för en ny skolskjutsförordning. Förslaget behandlar bland annat definitionen av skolskjuts, kvalitetssäkring och skyltning av skolskjutsen.
Svenska Kommunförbundet håller också på att revidera den skolskjutshandbok som riktar sig till dem som arbetar med skolskjutsfrågor i kommunerna.
VTI har genomfört ett flertal studier om trafiksäkerhet vid skolskjutsning där de intervjuat både elever, föräldrar och förare om hur de upplever skolskjutsningen. I slutrapporten för projektet (Sörensen m.fl. 2002) betonas att regelverket kring skolskjutsning i vissa fall är otydligt och att samtliga aktörer (kommuner, skolor, förare, föräldrar och barn) upplever att det finns uppenbara brister i trafiksäkerheten när det gäller barnens resor till och från skolan. I rapporten ges också förslag på områden för att förbättra säkerheten och tryggheten för barn som åker skolskjuts.
Även Vägverket har i en aktuell rapport om barns resor (Gummesson 2003) beskrivit hur situationen kring skolskjutsning ser ut i dag. I rapporten ges också exempel på ett antal förslag till undersökningsområden avseende skolskjutsverksamheten. I flera avseenden överensstämmer dessa med de områden som VTI framfört som viktiga för att förbättra säkerheten och tryggheten för barn som åker skolskjuts. De områden som framhållits är:
– Fördjupa kunskapen om vad som händer när barn skadas i samband
med skolskjuts, bland annat genom en bättre rapportering av olyckor och tillbud.
265
Trafikmiljön SOU 2003:127
– Utveckla relevanta kriterier för att avgöra vem som har rätt till
skolskjuts. – Förtydliga vem som har ansvar för barnen och om den ansvariga
också har befogenhet att vidta trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder. – Hur ska en säker hållplats vara och vad är en säker väg till och från
skolskjutsen. – Förtydligande vilka krav som ska ställas vid upphandling (föraren,
fordonet, alkolås, annat). – Förtydliga vilken utbildning barnen behöver och vilket stöd föraren
behöver. – Utveckling av ett uppföljningssystem för rapportering, åtgärder
och krav. – Inflytande och delaktighet för berörda av skolskjutsverksamhet.
Metoder för samråd mellan barn, förare, skola, kommun och föräldrar behöver utvecklas.
En förbättrad rapportering av skadehändelser och tillbud
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att utreda möjligheten att inkludera uppgifter om skadehändelser i samband med skolskjuts i Vägverkets registreringssystem STRADA.
Både Vägverket och VTI har i sina rapporter pekat på att det saknas uppgifter om hur många skador som sker bland barn och unga som åker skolskjuts. Med andra ord är det i dag inte möjligt att utläsa från den befintliga statistiken hur många skador som sker inom skolskjutsverksamheten. För att få kunskap om vilka moment inom verksamheten som behöver förbättras är det viktigt att veta hur många och vilken typ av skador som sker i samband med skolskjutsning. Dessa uppgifter skulle kunna inkluderas i Vägverkets registreringssystem, STRADA.
266
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Kommunens ansvar
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet utarbeta nationella råd och riktlinjer för vilka krav som ska ställas på trafiksäkerheten vid upphandling av skolskjuts. Förhållandena för funktionshindrade barn bör särskilt beaktas i riktlinjerna.
När kommunen upphandlar skolskjuts har de möjlighet att öka både säkerheten och tryggheten genom att ställa krav på entreprenören, fordonet och förarna (exempelvis krav på alkolås). De trafiksäkerhetsmässiga kraven bör skrivas in i avtalet med transportören och sedan är det uppdragstagarens ansvar att se till att de efterlevs. Det är få transportföretag som i dag har tillförlitliga kvalitetssäkringssystem när det gäller trafiksäkerhet (Svenska Kommunförbundet 1999).
För att inte motstridiga eller oförenliga krav ska ställas på fordonens utformning eller utrustning är det viktigt med ett nära samarbete vid upphandlingen. Det är också viktigt att överväga vilka krav som kan ställas när skolskjuts ingår i den reguljära linjetrafiken.
Jönköpings kommun har utvecklat en modell där man har en helhetssyn på barnens säkerhet till och från skolan. Modellen bygger på ett nära samarbete mellan alla som berörs av skolskjuts. Grunden för arbetet är kvalitetssäkring av transporterna, som sedan följs upp av en årlig trafiksäkerhetsutbildning för både skolskjutsförarna och barnen.
I Skolskjutshandboken ingår råd och anvisningar för upphandling av skolskjutsar. En ny skolskjutshandbok är för närvarande under utarbetande. Svenska Kommunförbundet har också utarbetat en mall för upphandling som finns att tillgå på deras hemsida. En mer generell handbok angående upphandling av alla typer av persontransporter håller dessutom på att färdigställas.
Svensk forskning visar att transportsituationen för barn med funktionshinder inte är tillfredsställande. Den skyddsutrustning som finns i skolskjutsarna är inte anpassad för barn med funktionshinder. Föräldrarna har också uttryckt oro när det gäller nya förare och deras kompetens när det gäller hur barnet ska sitta säkert och
267
Trafikmiljön SOU 2003:127
hur rullstolen ska förankras (Falkmer 1999). Det är därför viktigt att särskilt beakta transportsituationen för funktionshindrade barn. Väg- och transportforskningsinstitutet har i samarbete med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) utarbetat en handbok när det gäller trafiksäkerhetsaspekter som både gäller barn generellt och sådant som är specifikt för barn med funktionshinder. Handboken är i första hand skriven för föräldrar, men kan också användas av andra personalgrupper som kommer i kontakt med barns trafiksäkerhet (Falkmer & Paulsson 2003).
Hur upplever barn, föräldrar och förare skolskjutsverksamheten
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet och Skolverket utveckla metoder för samråd mellan barn, förare, skola, kommun och föräldrar i syfte att förbättra säkerheten inom skolskjutsverksamheten.
VTI har i sina studier visat att barn, föräldrar och förare upplever att det finns brister i trafiksäkerheten vid skolskjutsning. Föräldrarna upplever att barnen utsätts för störst fara när de väntar på skolskjutsen, både på morgonen och när de klivit av skolskjutsen på eftermiddagen och ska gå hem (Sörensen m.fl. 2001). Förarna har också uttryckt önskemål om säkra hållplatser och utbildning i säker av- och påstigning (Anund m.fl. 2001).
En ökad dialog mellan de grupper som kommer i kontakt med skolskjutsverksamheten skulle öka förståelsen för deras respektive situation och också underlätta hanteringen av olika problem som kommer upp.
11.4 Skolans arbete med trafikfrågor
När bilismen ökade i vårt samhälle uppstod ett behov att anpassa barnen till den nya miljö som en ökande motortrafik innebar. Barnen sågs som en trafikfara som måste bort från gatorna, både för deras egen skull och för att underlätta bilarnas framkomlighet. Genom att undervisa barn om trafikregler och förmå dem att följa dem ville man minska antalet trafikskador.
268
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Trafikundervisningens omfattning i skolan har sedan varierat och i dag behandlas kunskapsområdet trafik i kapitlet om rektorns ansvar såväl i grundskolans läroplan Lpo 94 som i läroplanen för de frivilliga skolformerna Lpf 94. Kunskapsområdet är inte ett eget ämne utan det anges som rektors ansvar att kunskapsområdet behandlas.
11.4.1 Trafikundervisningens framväxt
Redan år 1936 blev trafikundervisningen obligatorisk i den svenska skolan. Målet med undervisningen var att anpassa barnen till trafiken genom att lära dem trafikregler och förmå dem att följa dem (Gummesson 1983). Trafiksäkerhetsorganisationer som exempelvis NTF var redan från början involverade i trafikundervisningen och utarbetade läromedel och bedrev fortbildning för personalen i skolan.
Den första kursplanen i trafik gavs ut år 1949. I denna angavs att tre lektionstimmar i gymnastik per termin i alla årskurser och två halva idrottsdagar skulle ägnas åt trafikundervisning. Dessutom skulle trafikundervisning, liksom tidigare, ingå i övriga ämnen. Visning och övning skulle utgöra väsentliga delar av undervisningen som om möjligt skulle samordnas med ortens polismyndighet (Gummesson 1983).
I takt med att antalet bilar ökade under 1950- och 1960-talet fortsatte också trafikskadorna att öka. I en undervisningsplan för rikets folkskolor som kom 1955 ökades antalet lektionstimmar till fem lektionstimmar per årskurs och termin samt två friluftsdagar per årskurs. I denna plan inkluderades trafikundervisning tillsammans med ämnen som narkotika, sexualundervisning och friluftsverksamhet under rubriken ”Några särskilda undervisningsmoment” (Gummesson 1983).
I samband med att högertrafiken infördes (1967) intensifierades trafiksäkerhetsarbetet i Sverige och en trafikkonsulent anställdes vid skolöverstyrelsen 1964. I slutet av 1960-talet ökades återigen antalet timmar för trafikundervisning i skolan.
1968 inrättades ett statligt trafiksäkerhetsverk. Trafiksäkerhetsverket genomförde 1969, 1972 och 1976 utvärderingar av trafikundervisningen på mellan- och högstadiet. Resultaten visade att barnen hade bristfälliga kunskaper om trafik och trafiksäkerhet. Vidare visade utvärderingen att såväl lärare som elever visade stort
269
Trafikmiljön SOU 2003:127
ointresse för den rekommenderade undervisningen om trafikregler, vägmärken och beteendeträning i trafiken.
Under 60-talet presenterades också Stina Sandels nya forskningsrön att barn inte kan läras till att uppträda korrekt i trafiken. Deras begränsade synfält och motoriska utveckling begränsar deras förmåga att uppfatta risker i trafikmiljön. Sandels forskning fick stort genomslag såväl i Sverige som internationellt och stärkte också barnens juridiska ställning i samband med trafikskador.
Behovet av en förändrad trafikundervisning togs upp redan i slutet av 1970-talet i samband med att utredningen Barns trafiksäkerhet presenterades och en ny läroplan diskuterades (Vägverket och Skolverket 2000). År 1975 tillsatte kommunikationsdepartementet en arbetsgrupp som särskilt skulle beakta barnens situation i trafiken. I deras betänkande Barns trafiksäkerhet (Ds K 1979:6) framhölls att det som tidigare setts som ett anpassningsproblem från barnens sida nu måste lösas med beaktande av barnens rätt till en säker miljö, dvs. en begränsning av biltrafiken.
Under 1980-talet betonades det undersökande arbetssättet inom trafikundervisningen. Den isolerade faktainlärningen med vägmärken, trafikregler och beteendeträning skulle ersättas med studier som gav eleverna möjlighet att utveckla förståelse, få begrepp, se mönster och sammanhang (Vägverkets hemsida).
11.4.2 Skolans arbete med trafikfrågor i dag
I början av 1990-talet genomfördes en kartläggning av grundskolornas trafiksäkerhetsundervisning (Linderoth & Gregersen 1994). En enkät skickades ut till 25 procent av Sveriges grundskolor och resultaten visar att 80 procent av dessa hade trafikundervisning på låg- och mellanstadiet. Denna andel sjönk på högstadiet till 60–70 procent. Utvärderingen visar att undervisningen framför allt omfattade träning i olika trafikantroller och trafikregler samt vägmärken. Oftast skedde detta genom en kombination av separata trafiksäkerhetslektioner och som en integrerad del av andra ämnen. Drygt hälften av skolorna ansåg att trafikundervisningen fungerade bra eller ganska bra. 38 procent av skolorna uppgav att de saknades möjligheter till en meningsfull trafiksäkerhetsundervisning och angav att detta i första hand berodde på brist på fortbildning, lärartid, idéer och pengar.
I en rapport från Trafiksäkerhetsverket från 1992 betonas att trafikundervisningen måste utformas så att barn inte tar på sig
270
SOU 2003:127 Trafikmiljön
skuld. Trafikundervisningen bör fokusera barns och ungdomars närmiljö och riskerna där (Gummesson & Larsson 1992).
Vägverket har under 90-talet bedrivit projektet Forska och lära i närsamhället. Det övergripande målet med metoden är att eleverna ska utveckla kunskaper och insikter om hur samhället är uppbyggt och hur trafiksystemet fungerar och att aktivt påverka eleverna så att de kan, vill och vågar delta i arbetet med att påverka och förbättra sitt närsamhälle (Vägverkets hemsida). Ca 300 skolor deltog i projektet på olika sätt. Utvecklingsarbetet har framför allt omfattat barn i åldrarna 5–13 år.
Vägverket har tillsammans med Skolverket också tagit fram ett referensmaterial som stöd för arbetet med trafik i skolan (Vägverket och Skolverket 2000). Materialet presenterar fakta och exempel från projekt som på olika sätt har stärkt barnens ställning i planeringen av vägtransportsystemet. Det vänder sig i första hand till pedagoger och ledningspersonal inom skola och barnomsorg.
Banverket har också utvecklat stödmaterial till skolan och tillhandahåller via AV-centralerna i landet två stycken filmer om säkerhet vid järnvägen. Filmen Bango riktar sig till barn mellan 7 och 10 år och filmen Som från ingenstans är utarbetad för barn från 11 år och uppåt
(
Banverkets hemsida
).
I Skolverkets kvalitetsinstrument BRUK presenteras ett antal indikatorer som kan användas för självvärdering på verksamhetsnivå, som underlag för skolornas och förskolornas kvalitetsbedömningar samt för att stimulera den pedagogiska debatten (Skolverket 2001). I instrumentet ingår indikatorer som mäter i vilken grad eleverna har tillägnat sig läroplanens och kursplanernas mål vad det gäller kunskaper om trafik (Skolverkets hemsida).
Myndigheten för skolutveckling utarbetar för närvarande en avsiktsförklaring avseende skolans arbete med trafikfrågor som sedan ska överlämnas till Vägverket.
11.5 Säkrare cykling
11.5.1 Sverige är ett cyklande land
I Sverige görs 12 procent av alla resor med cykel (Vägverket 2000) och Sverige räknas till ett av Europas ”högcyklarländer” tillsammans med bland annat Danmark och Nederländerna. Det innebär att i Sverige är cykling ett färdmedel, medan andra länder som t.ex.
271
Trafikmiljön SOU 2003:127
Australien och USA snarare ser cykling som en sport- eller fritidsaktivitet. Detta påverkar förstås diskussionen om hur samhället kan främja ett säkert cyklande. Säkerhetsåtgärder måste fungera i vardagssituationer och ha hög acceptans i befolkningen eftersom många människors dagliga transporter berörs. Hittills har nio länder helt eller delvis lagstiftat om cykelhjälm, för hela befolkningen eller för barn och ungdomar. Finland, som kan antas ha ungefär samma cykelanvändning som Sverige, införde en lag om cykelhjälm 1 januari 2003. Lagen är inte straffsanktionerad och bör snarare ses som en rekommendation.
11.5.2 Cykeln ger rörelsefrihet
Cykeln är ett viktigt färdmedel för barn och ungdomar. Barn upp till 14 år står för 16 procent av cyklandet i trafikmiljön. Barn och ungdomar har rätt till den rörelsefrihet det innebär att kunna cykla till skola och fritidsaktiviteter. Detta berörs i flera nationella dokument. De transportpolitiska målen anger att transportsystemet ska utformas så att medborgarnas och näringslivets grundläggande transportbehov kan tillgodoses. Det innebär att barn och ungdomar självständigt ska kunna gå och cykla till skola, fritidsaktiviteter och kamrater. I Vägverkets regleringsbrev (2003) är ett av målen att andelen barn som på egen hand kan utnyttja vägtransportsystemet ska öka likaså cyklingens andel av det totala resandet. Nollvisionen anger att ett långsiktigt hållbart vägtransportsystem bland annat bör innefatta ökad cykeltrafik i tättbebyggt område.
En nationell cykelstrategi togs fram av flera myndigheter och organisationer år 2000 (Vägverket 2000). Strategin omfattar två övergripande mål: en säkrare cykeltrafik och att cykeltrafikens andel av resorna ska öka. Vägverkets policy för barnfrågor anger att arbetet inom vägtransportsystemet ska utgå från FN:s konvention om barnets rättigheter. Det innebär att Vägverket ska skapa bästa förutsättningar för barns rörelsefrihet och säkerhet (Vägverket 2003). Utifrån Stina Sandels forskning om barns trafikmognad vet vi att barn under tolv år inte kan förväntas reagera adekvat i trafiksituationer. Därför har vi i Sverige en tradition av att separera barn och bilar från varandra.
Vikten av att barn och unga kan gå och cykla till skola och fritidsaktiviteter tas även upp i Världshälsoorganisationens handlings-
272
SOU 2003:127 Trafikmiljön
program för barns miljö och hälsa i Europa, CEHAPE (WHO 2003), och utvecklingsarbete pågår i ett antal länder.
11.5.3 I vilka trafikmiljöer cyklar barn och ungdomar?
Heurlin-Norinder (1997), Lärarhögskolan i Stockholm, visade i en studie om barns rörelsefrihet i fyra bostadsområden i Stockholm, att nästan alla barn i årskurs två och fem hade en egen cykel (94 %) och nästan lika många angav att de fick cykla utan vuxens sällskap, även i årskurs två.
I vilken utsträckning barn fick cykla själva på trafikerade gator varierade mellan bostadsområdena. I två helt eller delvis trafikseparerade områden angav 55 respektive 60 procent av barnen att de endast fick cykla på cykelvägar. Medan barn i områden med trafik (80-talsområde med flerfamiljshus och äldre villaområde) i större utsträckning fick cykla i trafik. Författaren menade att ett mindre utbyggt cykelvägnät i dessa områden, var en viktig förklaring till skillnaderna.
Den enkätbaserade trafiksäkerhetsundersökning som Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) genomför regelbundet ger information om olika trafikantgruppers exponering för trafik. Gustavsson och Thulin (2003) analyserade data från 1998–2001 tillsammans med skadestatistik från Vägverkets informationssystem för trafiksäkerhet (VITS) och kunde visa att drygt hälften (53 procent) av allt cyklande skedde på cykelbana i eller utanför tätort. Tre fjärdedelar av cyklandet skedde i tätort. Eftersom dessa data bygger på polisrapporterade olyckor, är det framför allt olyckor med flera trafikanter inblandade som ingår. Det minsta bortfallet finns bland de olyckor där bilar är inblandade medan singelolyckorna är underrepresenterade i detta material.
Erfarenheter från Umeå universitetssjukhus är att sjukvården ser ungefär tio gånger fler skadade cyklister än vad som anges i den polisrapporterade statistiken (Björnstig 2003). Vägverket har bearbetat patientstatistik för 1988–98 (Larsson 2000) och kunde visa att bland barn är mörkertalet ännu större i den polisrapporterade skadestatistiken jämfört med sjukvårdens statistik över intagna för sjukhusvård. Bland 0–6-åringarna var förhållandet 1 på 100 år 1995.
273
Trafikmiljön SOU 2003:127
0–6 år
Åldersgruppen 6 år och yngre cyklade liksom befolkningen i helhet framför allt på cykelbanor i eller utanför tätort (62 %). Sex procent av cyklandet skedde på landsväg. Den här åldersgruppen cyklade jämfört med andra åldersgrupper ofta i gatumiljö (32 %) vilket i denna åldersgrupp sannolikt innebär bostadsområdet t.ex. villakvarteret. Jämfört med tidigare data från 1992, -95 och -98 sker en större andel av cyklingen på cykelbanor och cyklandet på landsväg och i gatumiljö har minskat. När man tittar på polisrapporterade skador inträffade den största delen i korsning, liksom på gång- och cykelbana och på allmän plats såsom plan eller torg.
7–14 år
När det gäller 7–14-åringarna skedde hälften av cyklingen på cykelbana, men i den här åldersgruppen skedde nästan en femtedel av cyklandet på landsväg, vilket är mer än barn i andra åldrar. Sannolikt cyklar denna åldersgrupp relativt ofta i gränszonen mellan tätort och landsbygd. En tolkning kan vara att deras målpunkter finns spridda över ett stort område, och att deras aktionsradie har ökat i förhållande till den yngre åldersgruppen samtidigt som cykeln fortfarande är det färdmedel som står till buds för att ta sig dit på egen hand. När det gäller polisrapporterade skador, så inträffade de när barnen/ungdomarna korsade en väg eller gata utan cykelöverfart eller signalreglering.
15–24 år
I nästa åldersgrupp, 15–24-åringarna, skedde 55 procent av cyklingen på cykelbana och 15 procent på landsväg. Att andelen cykling på landsväg minskat i denna åldersgrupp beror förmodligen på att dessa resor är förhållandevis långa och cykeln har ersatts av moped, motorcykel eller bil.
Nästan alla barn i Sverige har en egen cykel. Det mesta av cyklingen sker i tätort. Drygt hälften av cyklandet bland barn och ungdomar sker på cykelbana, dock sker en femtedel av cyklandet bland 7–14-åringarna på landsväg. Nästan alla barn i årskurs två och fem (8 respektive 11 år) får cykla utan vuxens sällskap. För de flesta barn gäller denna frihet under förutsättning att de cyklar på
274
SOU 2003:127 Trafikmiljön
cykelvägar. Exponeringsstudier av barn och ungdomar 6–19 år visar att en femtedel av resorna till och från skolan görs med cykel. De utgör ungefär en fjärdedel av det totala cyklandet och gåendet. Samtidigt visar en annan studie att få barn cyklar till och från skolan och fritidsaktiviteter. Detta tyder på stora lokala och regionala skillnader, vilket troligen är en effekt av den fysiska utformningen, bland annat tillgång till säkra cykelvägar.
11.5.4 En genomtänkt planering ökar barns och ungdomars säkra rörelsefrihet
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket och Vägverket i uppdrag att i nära samråd med Svenska Kommunförbundet utveckla lokala modeller för hur en god infrastruktur för säkra cykelvägar kan skapas.
I våra kontakter med kommunrepresentanter har framkommit att i tider med trängd ekonomi behövs goda förebilder för hur ett attraktivt och väl fungerande cykelvägnät kan skapas, för att väcka kommunalt intresse.
Vi menar att den nationella strategi (Vägverket 2000) för ökad och säker cykeltrafik som Vägverket tog fram i samverkan med Svenska Kommunförbundet, Boverket, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Folkhälsoinstitutet, är en utmärkt grund för ett fortsatt arbete för att främja det lokala arbetet för ett ökat säkert cyklande.
En bestämmelse om obligatorisk användning av cykelhjälm i trafikförordningen, som föreslås nedan, bör följas av andra insatser för att öka ett säkert cyklande. En ökad hjälmanvändning gör cykeln till ett säkrare transportmedel, vilket innebär att Vägverket mer än tidigare kan arbeta för att främja cyklandet bland barn och ungdomar. Därför föreslår vi att Vägverket ska stötta kommunernas arbete med att främja ett säkert cyklande genom återkommande nationella informations- och utbildningssatsningar och genom att initiera modellprojekt som visar hur en säker och attraktiv infrastruktur för cykling kan utformas.
I vilken omfattning barn får cykla självständigt och ungdomar kan utnyttja cykelns rörelsefrihet, avgörs framför allt av tillgång till
275
Trafikmiljön SOU 2003:127
ett säkert cykelvägnät, som inkluderar viktiga platser för barn och ungdomar såsom skolor, idrottsanläggningar, centrala affärsgator och torg. Boverket (2002) skriver att barn behöver utvecklas i en miljö utan alltför många restriktioner från vuxna och att detta ställer höga krav på trafiksystemet. Men det finns inga färdiga lösningar utan Boverket framhåller att utformningen alltid måste väljas utifrån de lokala omständigheterna. Samtidigt menar Boverket att politiker och planerare i högre grad än tidigare vill bygga staden så att fotgängare och cyklister tryggt kan röra sig i den. I den nationella cykelstrategin (Vägverket 2000) framhålls att cykelvägar främst byggs för att öka trafiksäkerheten och inte för att prioritera cykling, vilket medför att cykelvägar inte blir de gena och sammanhängande förbindelser som de skulle kunna vara, med följden att cyklister inte väljer cykelvägnätet för sina transporter.
Kommunerna har ansvar för cykelvägnätet i tätorter och många arbetar aktivt med att främja en säker cykling. Ett exempel är Gävle, där man med ett systematiskt arbete ökat cyklingen med 28 procent, utan att antal skador ökat. I Gävle menar man att kommunerna behöver nationellt stöd för sitt arbete. De efterfrågar en nationell kampanj för ökat cyklande, som stärker de lokala politikerna i övertygelsen om att cykling är bra, så att cyklandet prioriteras med följden att såväl fysiska åtgärder i miljön som lokala cykelkampanjer genomförs.
Mats Reneland (2003) har med hjälp av GIS (Geografiska InformationsSystem) studerat andel 7–12-åringar som kan cykla säkert till skolan och till fritidsaktiviteter i sex orter i Sverige. Det visade sig att det fanns stora skillnader mellan orterna i vilken utsträckning barn hade tillgång till ett säkert cykelvägnät till skolan 5–35 procent. En säker skolväg definierades som separata cykelvägar, planskilda korsningar och där barn kommer i kontakt med biltrafik ska denna vara hastighetssäkrad till max 30 km/h, t.ex. gårdsgator. Renelands slutsats var att kommunernas fysiska planering har stor betydelse för barns säkra rörelsefrihet. Med en genomtänkt planering kan barns och ungdomars säkra rörelsefrihet öka markant. Bland annat kunde han visa att korta avbrott i cykelvägnätet, då cyklisterna tvingades ut bland biltrafiken, innebar att befintliga cykelvägar förlorade sin säkerhetspotential. Man kan se det som att en cykelväg mellan två målpunkter inte är säkrare än sin ”svagaste länk”. Reneland menar att det kan vara extra farligt när den säkra standarden plötsligt upphör eftersom man inte är beredd på den plötsligt uppkomna risken.
276
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Thulin och Kronberg (2000) visade i sina analyser av exponerings- och polisrapporterade skadedata att passage över väg eller gata innebar den allra största risken för cyklister (alla åldrar sammantaget). Merparten av dödsfallen och de svåra skadorna som drabbade cyklister skedde i korsning i tätort. Många gånger inträffar dessa skadehändelser vid cykelöverfart i korsning (31 %) eller cykelöverfart på sträcka (75 %), dvs. situationer då cykelvägen inte längre är skild från trafiken och cyklisterna därför måste ut i trafiken för att korsa vägen. Dessa cykelvägar kan inte sägas uppfylla kriterierna för en säker skolväg, enligt Reneland.
11.5.5 Cykelskador – orsaker och konsekvenser
Barns skaderisk är större än vuxnas
Under åren 1999–2001 dödades 45 cyklister varje år i Sverige, vilka utgjorde ca tio procent av alla trafikdöda. Av de döda var tre barn under 18 år. (Nolén 2003).
Tittar man istället på hur många som skadas, är antalet betydligt fler. Statistik från åren 1997–99 visade att lågt räknat skadas varje år 20 000 så pass allvarligt att de uppsöker läkarvård. Av dessa blir ca 4 000 inlagda på sjukhus varav barn och ungdomar upp till 18 år utgör ungefär en tredjedel (Nolén 2003). Eftersom barn endast utgör en femtedel av befolkningen innebär det att sannolikheten för barn att bli inlagda på sjukhus till följd av cykelskada är dubbelt så stor som för vuxna.
Thulin och Kronberg (2000) visade att barn (1–14 år) löper större risk att råka ut för en skada som gång- och cykeltrafikanter än vuxna. Med det menas att med hänsyn till hur mycket barn vistas i trafiken så skadas de mer än vuxna. Enligt beräkningar från Vägverket (1999) är risken att dödas eller skadas svårt som cyklist fem gånger större bland 4–6-åringar än bland 35–45-åringar. Pojkar är också särskilt utsatta. Mer än två tredjedelar av de dödade cyklisterna är män eller pojkar.
277
Trafikmiljön SOU 2003:127
Singelolyckor är vanligast, men krock med fordon ger allvarliga skador
I alla åldrar är singelolyckor den vanligaste typen av skadehändelse. Skadestatistik från Umeå universitetssjukhus (Björnstig 2003) visar att 80 procent av de ickedödliga skadorna uppkommer i samband med singelolyckor medan resten av skadorna uppkommer genom krock med annat fordon – cykel eller bil. Ching m.fl. (1997, citerad i O´Hare m.fl. 2003) visade att skademekanismen oftast är fall mot asfalt i måttlig hastighet (ca 8–24 km/h) utan att någon bil är inblandad. Skadestatistiken från Umeå har visat att ju yngre personen är, desto vanligare är det med huvudskador, men många singelolyckor leder också till frakturer och skrapsår.
Bearbetning av Socialstyrelsens slutenvårdsdata visar att ungefär hälften av de 0–17-åringar som blivit inlagda för vård till följd av cykelolycka hade huvuddiagnosen hjärnskakning och 10–20 procent hade huvuddiagnosen fraktur på arm eller ben (Larsson 2000).
De allvarligaste skadorna inträffar när cyklister blandas med biltrafiken. Av de cyklister som dödades år 1998 omkom 90 procent i kollisioner med motorfordon varav en femtedel körts på av lastbil eller buss (Öström 1993). En majoritet av kollisionerna mellan cykel och motorfordon i tätort sker i korsningar.
Huvud- och skallskador är vanliga och ger allvarliga konsekvenser
Många cykelrelaterade skador innebär huvud/skallskada. Ju högre allvarlighetsgrad, desto större sannolikhet för denna typ av skada. En litteraturgenomgång från USA visade att skallskador stod för ca 60 procent av alla cykelrelaterade dödsfall och mellan 20 och 47 procent av alla cykelrelaterade skador (Thompson, Rivara & Thompson 2003, citerad i Nolén & Lindqvist 2003). Svenska studier gav liknande siffror: En studie från Umeå visade att 64 procent av omkomna cyklister dog av skallskador (Björnstig U m.fl. 1992). Nolén (2002), visade att skallskadorna utgör en tredjedel av samtliga skador. Welander (2001) konstaterade i en studie i Västra Götaland att mer än hälften av alla cykelrelaterade skador som behandlades på sjukhus var skallskador.
278
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Medicinska och sociala konsekvenser av skallskador
En hjärnskada kan påverka det drabbade barnets liv totalt och konsekvenserna är då livslånga och oåterkalleliga. Traumatiska hjärnskador kan leda till diffusa besvär och generell nedsättning av uppfattningsförmåga, motorik, koncentrationsförmåga och inlärning, liksom till förändringar i beteende och personlighet med konsekvenser för det sociala livet. Det kan vara svårt att avgöra vad som är ett allvarligt trauma mot hjärnan, särskilt hos barn, eftersom en ung och frisk hjärna kan kompensera uppkomna skador, vilka därför kan ge effekter senare under livet. En studie visade att vart tionde barn hade kvarstående besvär ett år efter inträffad skadehändelse med cykel (Vägverket 1999).
Björnstig (2003) framhåller att det för vissa skadetyper finns ett svagt samband mellan den initiala allvarlighetsgraden och skadans långsiktiga konsekvenser. Därför är det viktigt att förebygga även de skador som initialt kan verka relativt lindriga.
Huvudskadornas kostnader för den enskilde och för samhället
Förutom ekonomiska konsekvenser för individen och hans eller hennes familj och närstående, innebär inträffade huvudskador kostnader för hela samhället. Enligt Ekman, (2002), uppgick enskildas och samhällets kostnader för huvudskador till 4,7 miljarder kronor år 1993 (i 1996 års priser). Sjukvårdens kostnader är ca 40 procent av de totala samhällskostnaderna.
11.5.6 Cykelhjälm förebygger huvudskador
Huvudskador står för en betydande andel av de allvarliga cykelrelaterade skadorna. Detta gäller även barn och ungdomar. Forskningen visar samstämmigt att cykelhjälm reducerar huvud- och skallskador betydligt. En analys visade att cykelhjälm minskade risken för skallskador med 60 procent, hjärnskador med 58 procent, ansiktsskador med 47 procent och risken för dödsfall minskade med hela 73 procent. Enligt en litteraturstudie av Thompson, Rivara & Thompson (2003, citerad i Nolén 2003) reducerar cykelhjälm risken för både skallskador och allvarliga och lindrigare hjärnskador med 63–88 procent hos cyklister i alla åldrar. Effekterna gäller även vid kollisioner med motorfordon.
279
Trafikmiljön SOU 2003:127
Hur kan vi då öka hjälmanvändningen? Nolén (2002) beskriver två framtidsscenarier utifrån befintlig statik. Om utvecklingen fortsätter som hittills med återkommande nationella kampanjer kan man anta att hjälmanvändningen år 2010 bland hela befolkningen uppgår till ungefär 30 procent. Detta bygger på en framskrivning utifrån statistik från perioden 1988–2001. Det andra scenariet bygger på att en bestämmelse om cykelhjälm införs år 2005, vilket skulle innebära att hjälmanvändningen år 2010 är uppe i 80 procent. Detta scenarium baseras på erfarenheter från Nya Zeeland och Australien och visar att lagstiftning är ett effektivt sätt att öka användningen av cykelhjälm.
11.5.7 Bestämmelse kan öka hjälmanvändningen
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa i trafikförordningen (1998:1276) en bestämmelse om att den som färdas med cykel skall använda skyddshjälm eller annat lämpligt huvudskydd.
En ansvarsbestämmelse vid överträdelse tillkommer för individer över 15 år.
Målgruppen för Barnsäkerhetsdelegationen är barn och ungdomar upp till 18 år, vi föreslår dock en bestämmelse om cykelhjälm som omfattar hela befolkningen. Argumenten för vårt förslag är följande:
Statistik visar att cykelhjälmsanvändningen minskar bland barn
Under perioden 1988 till 1997 togs flera nationella initiativ för att öka hjälmanvändningen i Sverige. Mellan 1988 och 2001 ökade hjälmanvändningen bland barn upp till tio år från 20 procent till 45 procent. Bland tonåringarna (13–15 år) använde endast elva procent hjälm år 2001. Även om det under denna tidsperiod har skett en ökning av hjälmanvändningen, så visar tidsserien oroväckande tendenser. Sedan 1997, då den senaste nationella hjälmkampanjen genomfördes, har användningen bland barn upp till och med grundskolan, minskat med några procentenheter varje år. De senaste siffrorna från 2002 visar att endast 35 procent av barnen
280
SOU 2003:127 Trafikmiljön
upp till tio år använde hjälm, vilket är en minskning med 10 procentenheter sedan 2001 (Nolén 2003). Denna nedgång syns inte bland tonåringar och vuxna.
Även om de hjälmkampanjer som genomförts mellan 1988 och 1997 har lett till en ökad hjälmanvändning, så kan det vara så att man kommer till en ”mättnad” när det gäller kampanjer, vilket innebär en övre gräns för hur stor hjälmanvändning man kan uppnå på detta sätt. En bestämmelse kombinerad med en stark informationssatsning kan då vara en metod som ger bättre utdelning för satsade resurser.
Hjälmanvändningen tycks bli större även bland barn och unga med en bestämmelse som omfattar alla
Inom ramen för den nationella samlingen för trafiksäkerhet har Vägverket (2003a) analyserat konsekvenserna av en tvingande bestämmelse om cykelhjälm för barn. Olika åldersgränser diskuteras. Vi ser det som mycket positivt att denna viktiga fråga tagits upp till diskussion. Vi ser dock flera skäl att utifrån barns och ungdomars bästa, låta en sådan förordning omfatta hela befolkningen.
Studier har visat att hjälmanvändningen generellt blir större när lagen omfattar alla åldrar. Lagar är på sikt normerande och markerar samhällets inställning. Det kan ta tid innan en lag ”slagit igenom”, men så småningom ändras människors inställning. Mycket av det som vi i dag tycker är självklart har inte alltid varit det som t.ex. mopedhjälm och bilbälte.
Vuxnas attityder och eget beteende har stor betydelse för barn
Många studier har visat att vuxnas inställning till cykelhjälm är det som har störst betydelse för barns hjälmanvändning. Vuxna är viktiga förebilder för barn och vuxnas beteende influerar även ungdomar, därför är det viktigt att hjälmen blir en självklarhet såväl för vuxna som för barn. Vi menar att det blir en omöjlig pedagogisk uppgift att förklara varför endast barn och ungdomar är skyldiga att bära hjälm.
281
Trafikmiljön SOU 2003:127
Cykelhjälmen ska knytas till cykling och inte till ålder
Skulle ett framtida beslut bli att införa en bestämmelse om hjälm upp till en viss ålder finns risk att detta uppfattas som att skyldigheten att bära hjälm ersätts av ”rättigheten” att ta av hjälmen när man inte längre omfattas av bestämmelsen, vilket vore mycket olyckligt. Vi anser att det är viktigt att göra hjälmen till en självklarhet när man cyklar på samma sätt som den är självklar när man åker moped eller motorcykel. Hjälmen hör till cykeln, oavsett ålder.
En åldersgräns skapar problem för barn och ungdomar
Skadestatistiken visar att det är i 13-årsåldern som det sker en markant ökning av de svåra skadorna och det är i denna ålder som de flesta slutar att använda hjälm. För att inte svika tonåringarna och göra det ännu svårare för dem att använda hjälm är det angeläget att en lagreglering omfattar hela befolkningen.
I delegationens ungdomsreferensgrupp ansåg man att en hjälmbestämmelse absolut ska omfatta alla. Man framhöll att oavsett vilken åldersgräns man skulle välja så försvåras hjälmanvändningen för dem som fortfarande omfattas av lagen, när äldre kamrater inte behöver hjälm. Dessutom ifrågasatte ungdomsreferensgruppen polisens möjlighet att avgöra åldern på unga cyklister. ”Ska man behöva ha legitimation för att cykla?”, var en kommentar.
Barnen drabbas om vuxna anhöriga skadas eller dödas
En annan åsikt som framfördes i ungdomsreferensgruppen, var att barnen drabbas även då vuxna i deras omgivning skadas eller dör. ”Barnen behöver sina föräldrar!” Så ungdomarna framhöll att utifrån ett barnperspektiv är det viktigt att även vuxna använder hjälm.
282
SOU 2003:127 Trafikmiljön
11.5.8 Sociala skillnader i skador kan minskas
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att utveckla ett system för subventionering av cykelhjälmar i anslutning till bestämmelsens genomförande.
Ett system för att göra cykelhjälmar billigare för konsumenterna bör utformas som en del av den informations- och utbildningssatsning som Vägverket enligt uppgift avser att genomföra i samband med införandet av en cykelhjälmbestämmelse. Vi menar att det är viktigt att samhället på detta sätt tar sitt ansvar för att underlätta cykelhjälmanvändningen. Det är inte ovanligt att använda ekonomiska styrmedel för att underlätta människors beteendeförändringar. Flera exempel kan hittas på miljöområdet. En lagreglering i kombination med genomtänkta informationsinsatser och inom ramen för dessa ett system för att göra hjälmar billigare, kommer sannolikt att öka hjälmanvändningen. Detta kan leda till att samhällets kostnader för huvudskador minskar liksom det enskilda lidandet.
Barn till arbetare (0–15 år) löper större risk att råka ut för en allvarlig cykelskada än barn till mellan och högre tjänstemän (Hasselberg 2001). Dessa sociala skillnader verkar vara störst i 5–9-årsåldern (Laflamme & Engström 2002). Studierna bygger på slutenvårdsdata, dvs. barn som blivit inlagda på sjukhus för en cykelskada. Även om diagnoser saknas, kan man utifrån andra studier anta att huvudskador står för en betydande del av dessa skador.
Studier från Kanada visar att en ökad hjälmanvändning ger större effekt i form av minskad skadefrekvens i låginkomstområden än i höginkomstområden. Det innebär att även om hjälmanvändningen ökar mer i höginkomstområden, så har en ökad hjälmanvändning större effekt i låginkomstområden och bidrar därmed till minskade sociala skillnader i cykelskador bland barn (Farley, Laflamme, Vaez 2003).
En ökad cykelhjälmanvändning kan vara ett steg för att minska sociala skillnader i skador bland barn. Cykelhjälmar kan vara en stor utgift för barnfamiljer. Därför är en viktig åtgärd för att öka hjälmanvändningen att göra hjälmar billigare. Det är viktigt att nå ut till barn och unga i mindre gynnade sociala grupper samtidigt
283
Trafikmiljön SOU 2003:127
som vi i Sverige har en tradition av generella insatser, som kommer alla till del. Det finns olika metoder för att göra hjälmar billigare. Ett sätt är att ta bort den statliga omsättningsskatten på cykelhjälmar. Ett annat sätt är att via skola och arbetsplatser tillhandahålla ”hjälmcheckar”. Ekonomiskt stöd kan också utgå via branschorganisationer.
Det är viktigt att utforma detta system på ett genomtänkt sätt och att ta tillvara erfarenheter från bland annat frivilligorganisationer. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) har i diskussioner framhållit vikten av att hjälmen behåller sitt ”värde” för människor. Barn och unga är ofta måna om att ha ”rätt” stil och i denna grupp kan hjälmens utseende ha stor betydelse. Därför menar vi att även de barn och unga som har en svagare ekonomi, ska ges möjlighet att välja en hjälm som passar dem.
11.5.9 Samlade internationella erfarenheter av införande av ”cykelhjälmslag”
Bestämmelse om cykelhjälm är redan verklighet i många länder. Sedan 1991 har nio länder helt eller delvis infört cykelhjälmslag: Australien, Kanada, Nya Zeeland, USA, Island, Slovenien, Spanien, Tjeckien och från den första januari i år även Finland. Lagstiftningens utformning varierar mellan länderna. I några länder gäller lagen endast barn och ungdomar (några stater i Kanada och USA samt Island, Slovenien och Tjeckien). I andra länder omfattar lagen hela befolkningen (Australien, Nya Zeeland, Finland samt de flesta stater i Kanada). I Spanien finns också en bestämmelse om cykelhjälm sedan 1999 (O’Hare m.fl. 2003).
Mycket forskning har bedrivits internationellt i samband med införande av cykelhjälmslag. Nolén & Lindqvist (2003) liksom O’Hare m.fl. (2003) drar utifrån sina respektive genomgångar av internationell forskning samstämmiga slutsatser: 1. Utbildning och information. En hjälmlag får större genomslag om den föregås av utbildningsinsatser, som skapar insikt och förståelse för lagen innan dess införande. Cykelhjälmslag i kombination med informations- och utbildningsaktiviteter leder till en kraftigt ökad hjälmanvändning. 2. Efterlevnad. Införande av en lag ökar markant hjälmanvändningen ofta upp till i genomsnitt ca 80–90 procent, dock är efterlevnaden sämst hos ungdomar. För att bibehålla denna
284
SOU 2003:127 Trafikmiljön
ökning är det viktigt att polisen bevakar efterlevnaden. Barn under 15 år är inte straffmyndiga, så i denna åldersgrupp handlar det inte om sanktioner utan om att ”påminna” om hjälmen på samma sätt som vid överträdelse av andra regler som omfattar barn t.ex. cykellyse i mörker.
3. Omfattning. Cykelhjälmslag som omfattar alla cyklister tycks leda till högre användningsnivå än en lag som enbart omfattar barn och ungdomar. 4. Minskad risk för skador. Cykelhjälmslag, som leder till ökad hjälmanvändning, innebär minskad risk för skallskador bland cyklister, även om hänsyn tas till eventuell minskad cykling och andra trafiksäkerhetsåtgärder. 5. Minskad cykling. Det finns inga entydiga resultat. Noléns och Lindqvists (2003) slutsats var att en hjälmlag kan leda till en minskning av ungdomars cyklande och en viss, men övergående, minskning av yngre barns cyklande. Däremot påverkas sannolikt inte vuxnas cyklande. 6. Riskkompensation. Det finns inget som tyder på att människor kompenserar cykelhjälmens ökade säkerhet med att ta större risker i trafiken. Beräkningar visar att cyklisterna skulle behöva öka risktagandet med 400 procent för att det skulle ”äta upp” den ökade säkerheten som hjälm ger. Det finns också forskare som gjort motsatt antagande och förklarat hjälmens effekt i form av minskade huvudskador med en ökad försiktighet.
Erfarenheter från andra länder har visat vikten av att kombinera en bestämmelse med andra insatser såväl före införandet som efter, för att uppnå och bibehålla en hög hjälmanvändning. Vägverket har i sin analys (Vägverket 2003) beräknat kostnaderna för detta till mellan 10 och 20 miljoner kronor. Denna kostnadsberäkning bygger på en hjälmbestämmelse för barn upp till 18 år. En hjälmbestämmelse som omfattar hela befolkningen kommer sannolikt att kräva större resurser. Vi menar att det är viktigt att utformning och genomförande av insatserna sker i bred samverkan mellan Vägverket och andra aktörer – såväl myndigheter som frivilligorganisationer, såsom exempelvis NTF.
Erfarenheter från Australien visar vikten av att det finns ett klart angivet datum för när lagen ska träda i kraft. Det gör det möjligt att planera insatserna med målet att hjälmanvändningen ökar väsentligt inför lagens ikraftträdande.
285
Trafikmiljön SOU 2003:127
11.5.10 Hjälmanvändning hos barn och unga
Tonåringar är en grupp där få använder cykelhjälm, den bilden ger både svenska och internationella studier. Berg och Westerling (2001) frågade år 1987 svenska ungdomar i åldrarna 14–15 år om deras hjälmanvändning. 80 procent sade att de hade använt hjälm när de var yngre medan endast tre procent av de tillfrågade använde hjälm vid undersökningstillfället. Studien tyder på att det sker en dramatisk minskning av hjälmanvändning (62 procent) när man börjar högstadiet.
Dessa svenska erfarenheter av låg hjälmanvändning bland tonåringar stämmer väl överens med internationella studier. Observationsstudier i Kanada innan hjälmlag infördes, visade t.ex. att endast 7,3 procent av tonåringarna (12–15 år) använde hjälm, att jämföra med barn under åtta år där 43,9 procent använde hjälm. Bland vuxna 19 år och äldre använde 23,6 procent hjälm. (Harlos m.fl. 1999 citerad i O’Hare m.fl. 2003).
Att det finns ett motstånd bland tonåringar att använda hjälm visar också erfarenheter från införande av hjälmlag i Victoria, Australien. Efter hjälmlagens införande minskade cyklandet mest i denna åldersgrupp, vilket kan tolkas som att man hellre låter cykeln stå än använder hjälm. Denna nedgående trend har dock brutits och några år efter lagens införande så ökade cyklandet i denna åldersgrupp (Nolén & Lindqvist 2003).
Cykelhjälm eller småbarnshjälm
Det har hänt att barn skadats svårt eller dödats då hjälmen fastnat i samband med fall från klätterställning och barnet blivit hängande i hjälmen. Därför ska barn under sju år använda småbarnshjälm, vilket är en hjälm med ett grönt hakband och/eller spänne, som är konstruerad för att lösa ut om barnet t.ex. fastnar i ett klätterredskap. Det är samma skyddskrav på småbarnshjälmen som på cykelhjälmen. I den informationssatsning som Vägverket avser att genomföra är det viktigt att detta beaktas. Det är också viktigt att informera om hur hjälmen ska sitta. Erfarenheter visar att hjälmen sitter felaktigt på många barn. Ibland är hjälmen lite för stor för att barnet ”ska växa i den”, eller så sitter spännbanden fel. För att hjälmen ska ha avsedd skyddseffekt är det viktigt att den sitter
286
SOU 2003:127 Trafikmiljön
korrekt och det är därför viktigt att informera föräldrar, branschen med flera om vikten av en korrekt hjälmanvändning.
Hur kan man förstå och påverka barns och ungdomars hjälmanvändning?
Utifrån ett beteendevetenskapligt synsätt kan man förstå och påverka hjälmanvändningen. Personliga egenskaper (kunskap, förmåga och attityder) och sociala faktorer (kamraters agerande och sociala normer) och miljöfaktorer (pris och tillgänglighet) påverkar varandra och tillsammans påverkar hjälmanvändningen. För att öka hjälmanvändningen måste man därför genomföra åtgärder inom alla tre områdena. Det kan innebära att öka kunskapen hos de enskilda individerna (information och utbildning), skapa sociala normer som stödjer hjälmanvändning (cykelhjälmslag, kampanjer) liksom att få branschen att göra hjälmarna snyggare, bekvämare och lättare att hantera rent praktiskt. En viktig aspekt är att göra hjälmarna billigare för att undanröja ekonomiska hinder.
Snyggare och mer praktiska hjälmar
Synpunkter från vår ungdomsreferensgrupp var just praktiska problem med hjälmen och att cykelhjälmar är fula och förstör frisyren. Man menade t.ex. ”att man borde kunna knäppa fast hjälmen på cykeln, utan att den blir stulen, så att man slipper bära hjälmen med sig hela dagen”. Vidare framhöll man att hjälmarna måste bli snyggare! Inom ungdomskulturen finns många olika ”stilar” som inkluderar kläder, musik och fritidsintressen. Cykelhjälmarna däremot ser likadana ut allihop. Branschen måste bli mycket bättre på att utveckla hjälmar som passar olika stilar. ”Man måste kunna hitta en hjälm som passar ens egen stil! De som finns är antingen töntiga barnhjälmar eller överdrivet sportiga hjälmar. Inlineshjälmar är coola – funkar de även när man cyklar?”.
Dessa synpunkter bekräftas av Berg & Westerling (2001) som kom fram till att skälen till att svenska ungdomar inte använde hjälm var att hjälmen var ful, töntig, obekväm och opraktiskt. 75 procent av ungdomarna trodde att andra slutade använda hjälm på grund av grupptrycket, medan endast 1–3 procent angav att detta var skälet till att de själva slutat använda hjälm. De allra flesta
287
Trafikmiljön SOU 2003:127
var dock övertygade om att hjälmen var en viktig säkerhetsutrustning. Samma argument gäller förmodligen även vuxna!
Föräldrar har avgörande inflytande på barns och ungas hjälmanvändning
Lajanen & Rasanen (2001 citerad i O’Hare m.fl. 2003) visade att bland finska tonåringar (12–19 år) ägde de yngre eleverna oftare en hjälm än de äldre. Den viktigaste förutsättningen för att äga en hjälm var att föräldrarna såg positivt på hjälmanvändning. De äldre eleverna var minst benägna att använda hjälm. 81,5 procent använde aldrig hjälm jämfört med de yngre där 66,2 procent aldrig använde hjälm. Det som framför allt predicerade hjälmanvändning var att ha föräldrar som var positiva till hjälm och att ha vänner som använde hjälm.
Dessa resultat stämmer väl överens med en studie som genomfördes i Torsby i mitten av 1990-talet (Fahlén m.fl. 2001) där det visade sig att vuxnas inställning var helt avgörande både när det gällde cykelhjälm och bilbälte. Barn som inte använde cykelhjälm refererade till att föräldrar och storasyskon inte använde, att föräldrarna lagt hjälmen på hatthyllan så att barnen inte nådde den eller att de inte fick en ny om den gick sönder osv. En engelsk studie bland barn i åldrarna 10–16 år (Cryer, Cole, Davidson 1998 citerad i O’Hare m.fl. 2003) bekräftar dessa resultat och där framkom även att många ungdomar menade att en lag skulle öka hjälmanvändningen. Liknande resultat gav en Australiensisk studie där 12–17-åringar angav att föräldrars positiva inställning till hjälm och säkerhetsskäl var de viktigaste skälen till att använda cykelhjälm (Finch m.fl. 1994 citerad i O’Hare m.fl. 2003).
En studie från USA bland elever i fjärde, sjunde och nionde klass kom fram till att det istället var sociala orsaker som påverkade hjälmanvändningen. Varken lagstiftning, föräldrars attityder eller säkerhetsaspekter hade så stor betydelse (Gielen m.fl. 1994 citerad i O’Hare m.fl. 2003).
288
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Acceptans för en bestämmelse om cykelhjälm
I diskussioner om införande av lagar, som begränsar människors handlingsfrihet, är acceptansen för en sådan lag viktig att beakta. För att lagen ska vinna gehör och för att lagstiftningen ska spegla de normer som finns i samhället är det viktigt att människor ställer sig positiva till lagen. Detta gäller i högsta grad införande av en bestämmelse om cykelhjälm.
Många menar att hjälmanvändningen är ett mått på acceptans för en bestämmelse om cykelhjälm. Eftersom barn använder hjälm i högre utsträckning än vuxna, är det ett tecken på högre acceptans i denna åldersgrupp. Men man kan också se det som att barns hjälmanvändning speglar vuxnas acceptans för cykelhjälm bland barn. Statistiken visar att i den ålder då föräldrarnas inflytande på barnens beteende minskar, så minskar också barnens hjälmanvändning.
Vägverkets siffror visar att när man frågar vuxna (15–74 år) så tycker hälften att cykelhjälm borde vara obligatoriskt. Samtidigt använder knappt 15 procent av de vuxna själva hjälm. Det visar att hjälmanvändningen i sig inte är ett bra mått på acceptansen. En jämförelse kan göras med mopedhjälmen. Endast 10 procent av mopedisterna använde hjälm innan lagen infördes år 1978 och denna siffra steg dramatiskt till hela 89 procent efter lagens införande. Janson (2003) drar paralleller till införande av bestämmelse om bilbälte och anti-agalagen. Dessa erfarenheter visar att om två tredjedelar av befolkningen har en positiv inställning, så innebär en lagstiftning att acceptansen snabbt ökar från ca 65 procent till 85 procent. Janson menar därför att en eventuell lagstiftning måste föregås av ett till två års intensiva upplysningskampanjer för att höja acceptansnivån hos vuxna. Han ifrågasätter tanken att införa en bestämmelse för barn som ett sätt att på sikt öka acceptansen hos vuxna och menar att detta bara skulle vara möjligt i ett land där barnens åsikter tillmättes större betydelse än vuxnas. Och så är inte fallet i dagens Sverige.
Vad visar de internationella erfarenheterna när det gäller acceptansen? I tolkningen av dessa siffror bör beaktas att i Sverige är det förhållandevis vanligt att använda cykeln för vardagstransporter såsom till arbete och fritidsaktiviteter. En bestämmelse om cykelhjälm skulle därför innebära en förändring i många människors vardag.
289
Trafikmiljön SOU 2003:127
I Victoria, Australien, genomfördes en undersökning inför lagens införande som visade att 84 procent var för hjälmlagen (lagen gäller alla). I Victoria hade man i många år innan lagens införande genomfört åtgärder för att öka hjälmanvändningen på frivillig väg och på sju år ökat den genomsnittliga användningen från 5 procent till 31 procent. I samband med lagens införande genomfördes också insatser för att informera om lagen, underlätta hjälmköp genom reducerade priser och ett system för övervakning. I Victoria var polisen för en hjälmlag, men man beslutade att deras övervakningsinsatser skulle koncentreras till de grupper som hade lägst hjälmanvändning, dvs. cyklande ungdomar (Nolén & Lindqvist 2003).
En annan delstat i Australien, New South Wales, genomförde sin hjälmlagen ett år senare. Här valde man att först genomföra en hjälmlag för vuxna (från 15 år), för att de skulle vara förebilder för barn och ungdomar. I New South Wales låg hjälmanvändningen på mellan 5 och tio procent när en lag började diskuteras. Man satsade därför på informationskampanjer nationellt och lokalt. Människors inställning till lagen mättes vid tre tillfällen. Innan lagen infördes var 70 procent positiva och när den infördes hade denna siffra ökat till 85 procent. Några år efter lagens införande (1994) var hela 90 procent positiva till lagen (Williams 1995, citerad i Nolén och Lindqvist 2003).
Ett systematiskt informationsarbete inför hjälmlagen i Nya Zeeland (lagen gäller alla) innebar att hjälmanvändningen ökade hos barn från 45 till 85 procent, hos ungdomar från 22 till 63 procent och hos vuxna från 22 till 46 procent (Nolén & Lindqvist 2003).
11.6 Säkrare mopedtrafik
Mopedens popularitet bland ungdomar har varierat över tid. Efter en period av minskat intresse för mopeder har försäljningen ökat kraftigt under de senaste två åren. Enligt uppgifter från NTF finns det i dag ca 350 000 mopeder i Sverige.
Mopeden ökar ungdomars rörelsefrihet och självständighet vid en ålder när det blir allt viktigare att frigöra sig från föräldrarna. Speciellt för ungdomar som bor på orter med begränsad kollektivtrafik bidrar mopeden till en större frihet att enkelt transportera sig dit man vill när man vill. Samtidigt debuterar ungdomar som motor-
290
SOU 2003:127 Trafikmiljön
trafikanter på ett fordon där de, förutom hjälmen, är helt oskyddade vilket medför en betydande risk att skadas allvarligt.
Mopeder delas i dag in i EU-moped klass I och EU-moped klass II. I vardagligt tal är det framför allt klass I mopeden som kallas ”EU-moped”. Klass I mopeden får gå högst 45 km/tim och klass II mopeden får gå i högst 25 km/tim. Mopeder som är godkända i Sverige enligt äldre bestämmelser räknas som klass II mopeder trots att de får gå i 30 km/tim. Sådana mopeder måste ha ett typintyg utfärdat före den 17 juni 2003. I kapitel 12.6.3 återfinns mer information om vilka bestämmelser som gäller för klass I respektive klass II mopeder.
11.6.1 Trimning av mopeder
Dagens mopeder kan genom trimning komma upp i hastigheter över 80 km/tim. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är detta naturligtvis ett problem, dels för att mopedens bromsar, däck och ram inte är konstruerad för så höga hastigheter, dels för att en högre hastighet gör det svårare att förhindra en kollision och medför att skadorna blir allvarligare. Att komma tillrätta med trimning är därför en viktig åtgärd för en säkrare mopedtrafik. Vägverket har genomfört en undersökning av dödliga skador bland unga mopedister (14– 23 år) som visar att 72 procent av dessa mopeder var trimmade (Vägverket 2003b).
Det är viktigt att återförsäljarna tar sitt ansvar. NTF har i en aktuell undersökning visat att en tredjedel av de 114 mopedhandlare som de granskat antingen trimmar, säljer delar för trimning eller förklarar för kunden hur man ska gå tillväga för att få mopeden att gå snabbare.
Ett bra initiativ har tagits av Moped- och motorcykelbranschens Riksförbund (MCRF) som har infört nya rutiner för att förhindra trimning. Handlaren får fylla i en garantiblankett eller försäkra på annat sätt att inte medverka till trimning. Om MCRF får kännedom om att en handlare trimmar mopeder kontaktar de berörd handlare och frågar om uppgiften stämmer. Visar det sig att handlaren fortsätter att trimma får de inga leveranser.
Återförsäljarna har en viktig roll som informatörer både när det gäller vilken typ av skyddsutrustning som bör användas och hur den ska användas. De bör också informera om att försäkringen inte gäller om mopeden är trimmad. Det är också viktigt att föräldrarna
291
Trafikmiljön SOU 2003:127
informeras om att en trimmad moped i dag kan nå högre hastigheter än den kunde när de själva var unga.
Vägverket startade under våren 2003 ett arbete för en säkrare mopedtrafik, MopedOLA. OLA är ett aktörs- och åtgärdsinriktat arbetssätt som står för Objektiva Fakta/fynd, Lösningar och Avsikter. Det innebär att berörda myndigheter och organisationer samlas kring ett problem och utifrån de objektiva fakta/fynd som presenteras identifierar lösningar för att komma till rätta med problemet. Varje aktör deklarerar sedan sina avsikter att lösa problemet i ett officiellt dokument, som även levereras till Vägtrafikinspektionen för att användas i deras uppföljning. Arbetet kommer att avslutas och presenteras i början av nästa år.
11.6.2 Mopedskador
När det gäller mopedskador har antalet dödade mopedister i stort sett legat på samma nivå under de senaste 10 åren. Antalet svårt skadade har däremot ökat under de senaste fyra åren.
En studie från Vägverket visar att det under perioden 1997–2000 inträffade 29 skadehändelser där unga mopedister (14–23 år) dödades. Vid dessa skadehändelser dödades 33 personer i åldern 14–23 år, varav sex personer som passagerare. Majoriteten av de dödade var 15 år gamla (17 av 33) och de flesta var pojkar (28 av 33). I studien framkom också att 60 procent av de dödade använde hjälm, men att närmare hälften av dessa tappade hjälmen vid skadetillfället (Vägverket 2003b).
I en annan svensk undersökning har mopedskador som lett till sjukhusvård eller död studerats. Undersökningen visar att antalet skador är högst för 15–16 åriga pojkar, men att även flickor har en topp i tonåren (Boström m.fl. 2003).
292
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Figur 2. Åldersspecifik incidens av inläggningar på sjukhus efter mopedskador i Sverige 1987–1994.
Källa: Boström m.fl. 2002
Medianåldern för mopedskador är 16 år och två tredjedelar av skadorna sker under månaderna april till september. De vanligaste skadorna är frakturer, vanligen på nedre delen av benen och huvudskador. Det är fler mopedister som skadas på landsbygden än i tättbebyggda områden (Boström m.fl. 2002).
Risken att dö på grund av en mopedskada är högst för personer över 65 år, följt av åldersgruppen 15–17 år. Hela 60 procent av de mopedister som avlider dör innan de kommer till sjukhus (Boström m.fl. 2002).
Vid en jämförelse av sjukhusvårdade skador för cyklister och mopedister för åldersgruppen 15–17 år visar tabellen nedan att antalet skador är fler för mopedister än för cyklister. Med tanke på att det finns fler cyklister än mopedister tyder detta på en högre risk att skadas som mopedist. Frakturerna är betydligt fler bland mopedisterna liksom inre skador, sårskador och sena besvär. Nerv- eller ryggmärgsskador återfinns endast bland mopedisterna.
293
Trafikmiljön SOU 2003:127
Värt att notera är dock att antalet skallskador är fler för cyklister än mopedister i denna åldersgrupp. Något som ytterligare förstärker behovet av en ökad hjälmanvändning även för cykel.
Tabell 1. Sjukhusvårdade skador som cyklist och mopedist för åldersgruppen 15–17 år, under perioden 1988–1996.
Typ av skada Huvuddiagnos
Cyklister Antal skador
Mopedister
Antal skador
Skallskador 86 69 Fraktur hals/bål/bäcken 31 46 Fraktur, arm 232 282 Fraktur, ben 179 1 116 Luxation (urledvridning) 24 27 Distorsion (vrickning/stukning) 37 126 Skallskada, ej fraktur 1 216 784 Inre skador 47 68 Sårskador 96 178 Blodkärlskador 2 1 Sena besvär 23 40 Ytliga skador 21 18 Krosskada, intakt hud 81 136 Klämskada 6 12 Brännskada 1 4 Nerv/ryggmärgsskada - 5 Observation 33 24 Övriga diagnoser 53 68 Alla 2 168 3 004
Källa: Bearbetning av tabell i VTI Notat 75:1998.
I en artikel i Läkartidningen från 2003 (Wladis m.fl. 2003) har moped- och motorcykelskador jämförts. Studien visar att skadepanoramat för mopedskadorna, trots den lägre hastigheten, till stor del är lika allvarligt som för motorcyklister.
294
SOU 2003:127 Trafikmiljön
11.6.3 Regler som gäller för klass I och klass II moped
Här följer de regler som gäller för klass I och klass II mopeder utifrån olika regelverk.
EU-moped klass I:
• Föraren måste vara 15 år.
• Föraren måste ha förarbevis för moped eller inneha A1, A eller B körkort.
• Får gå högst 45 km/tim.
• Föraren måste ha en godkänd hjälm, E- eller SIS-märkt.
• Måste registreras och ha registreringsskylt bak.
• Registreringsskylten skall vara av samma typ som för motorcykel.
• Får inte köras på cykelbanor och inte heller på
• motorväg eller motortrafikled.
• Alla vägmärken som gäller motorcykel gäller också för klass I mopeden.
• På mopeden får inte samtidigt färdas flera personer än mopeden är byggd för.
EU-moped klass II
• Föraren måste vara 15 år.
• Får gå högst 25 km/tim och ha max 1 kilowatt i motoreffekt.
• Föraren måste ha godkänd hjälm, E- eller SIS-märkt.
• Mopeden skall ha pedaler.
• Eftersom klass II inte är registrerad som fordon måste föraren alltid ha försäkringsbeviset med sig.
• Skall köras på cykelbanor.
• Flakmopeder ska också köras på cykelbanor, men om cykelbanan är för smal får de köras på körbanan.
• Vägmärken, vägmarkeringar och signaler är detsamma som för cykel.
• På mopeden får inte samtidigt färdas flera personer än mopeden är byggd för. Om det finns ekerskydd och lämpliga säten får föraren skjutsa ett barn under 10 år eller två barn under 6 år om föraren fyllt 18 år.
295
Trafikmiljön SOU 2003:127
11.6.4 Öka en korrekt hjälmanvändning bland alla ungdomar
Enligt Trafikförordningen (1998:1276) skall den som färdas med moped använda skyddshjälm. Hjälmanvändningen bland mopedister är relativt hög i dag, men ett problem är att ungdomar inte spänner hakbandet ordentligt och knäpper hjälmen. Hjälmen fungerar då inte som det skydd den är tänkt att vara vid en olycka utan åker oftast av. Det är därför viktigt att ungdomar informeras om vikten av att knäppa hjälmen ordentligt.
I Vägverkets analys av dödliga skador bland mopedister var det 64 procent (21 av 33) som använde hjälm vid skadetillfället. Av de 21 personer som använde hjälm föll hjälmen av i samband med skadehändelsen i 12 fall. Det bedömdes att 10 av de 24 personer som inte haft hjälm eller som tappat hjälmen vid skadetillfället skulle ha överlevt om de använt skyddshjälm (Vägverket 2003b). Det är därför viktigt att främja en ökad hjälmanvändning både bland mopedförare och passagerare.
Det genomsnittliga priset för en integralhjälm (en hjälm som har hakskydd och oftast visir) är ca 1 500 kronor. En öppen hjälm är billigare, men skyddar inte hakpartiet och saknar ofta visir. Det finns i dag inga uppgifter på hur många mopedhjälmar som säljs i Sverige.
11.6.5 Att skjutsa på moped
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att se över bestämmelserna angående skjutsning på moped.
Det är i dag tillåtet att skjutsa på moped. Föraren får dock inte skjutsa fler passagerare än mopeden är byggd för. Även passageraren måste bära hjälm. När en klass II moped har lämpliga säten och effektivt skydd mot hjulekrarna får det på fordonet färdas ytterligare ett barn under 10 år om föraren fyllt femton år eller två barn under sex år om föraren fyllt 18 år (SFS 1998:1276).
Detta innebär att en person som börjar köra moped samtidigt kan börja skjutsa passagerare på mopeden. Mopedens köregenskaper ändras helt när man skjutsar en person. Tyngdpunkten förflyttas längre bak och styregenskaperna, balansen och väghållningen blir
296
SOU 2003:127 Trafikmiljön
annorlunda. Även styrförmågan ändras och risken för att mopeden ska stegra ökar, framför allt på gropiga grusvägar och i uppförsbackar.
Föraren bör själv ha erfarenhet och vana av att köra moped innan han/hon får börja skjutsa. Vårt förslag innebär att Vägverket utifrån detta ser över bestämmelserna avseende skjutsning på moped.
11.6.6 Förarbevis för moped
Vårt förslag: Regeringen föreslås utforma ett tilläggsdirektiv till utredningen om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter (Dir. 2003:105). Tilläggsdirektivet ska omfatta en utredning av möjligheterna för en obligatorisk utbildning och förarbevis även för moped klass II.
Regeringen tillsatte i september 2003 en särskild utredare för att göra en översyn av regelverket om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter (Dir. 2003:105). Ett syfte med utredningen är att se över kraven för att få förarbevis. Utredaren ska utvärdera hur det nuvarande regelverket har fungerat i praktiken, analysera hur systemet med privata utbildare och anordnare av kunskapsprov fungerat samt bedöma vilka effekter det nuvarande systemet har på trafiksäkerhet. Utredningen ska redovisas senast den 30 november 2004. Vi föreslår att regeringen utformar ett tilläggsdirektiv till denna utredning med uppgift att utreda möjligheten att införa en obligatorisk utbildning och förarbevis även för klass II mopeden.
Det är tillåtet att köra moped från 15 års ålder i Sverige. För att köra moped klass I krävs det ett förarbevis som föregås av både ett teoretiskt och praktiskt prov. För att köra moped klass II krävs det däremot ingen förberedande utbildning eller förarbevis. En liknande utbildning som för klass I mopeden skulle ge ungdomar en bättre förberedelse för sin debut som motortrafikanter i det komplexa system som trafiken utgör.
Åldersgränsen för moped skiljer sig mellan olika länder och i exempelvis Danmark är åldersgränsen 16 år för klass II mopeder och 18 år för klass I mopeder. I Danmark har man även krav på
297
Trafikmiljön SOU 2003:127
både teoretiskt och praktiskt prov för såväl klass I som klass II mopeden (SWOW 2003).
Bestämmelserna kring förarbevis regleras i lagen om förarbevis (1999:877) och förordningen om förarbevis (1999:488). Förarbevis för moped klass I skall enligt 1 § i lagen om förarbevis utfärdas för den som har fyllt 15 år och som har genomgått föreskriven utbildning och godkänts vid ett kunskapsprov. Utbildningen bedrivs av organisationer och andra enskilda efter särskilt tillstånd från Vägverket (3 § 1999:877). Utbildningen innehåller både teoretiska och praktiska moment. Även kunskapsprovet anordnas av enskilda efter särskilt tillstånd från Vägverket (1999:877). Den som anordnar utbildning får inte anordna kunskapsprov för dem som genomgått utbildningen.
Den pågående utredningen ska också överväga om förarbevisen bör kunna återkallas t.ex. när innehavaren gör sig skyldig till trafikbrott. Till skillnad från körkort görs inte någon lämplighetsprövning, utifrån exempelvis medicinska kriterier eller med beaktande av tidigare begångna trafikbrott, innan ett förarbevis utfärdas. Förarbeviset kan inte heller återkallas. Detta innebär att den som har både ett körkort och ett förarbevis och som gör sig skyldig till t.ex. grovt rattfylleri kan få körkortet återkallat men får behålla förarbeviset, och alltså kan fortsätta att färdas i trafiken.
11.7 Unga bilförare
Bilkörning ökar ungdomars mobilitet högst avsevärt och även deras möjlighet till vissa typer av arbeten, men deras debut som bilförare är också förknippad med ökade risker att skadas. De yngsta förarna, 18–19 åringar, har högst risk att skadas och i den åldersgruppen återfinns också flest antal dödade personer (Gregersen & Nyberg 2002). När man relaterar trafikskadorna till körsträcka är risken att skadas 8 gånger högre för de allra yngsta bilförarna jämfört med medelålders förare (Vägverket 1999).
Åldersgränsen för övningskörning av bil sänktes 1993 till 16 år i Sverige, medan den 18-åriga åldersgränsen för körkort bibehölls. Syftet med att sänka åldern för övningskörning var att öka ungdomars möjlighet att träna bilkörning under en längre period innan man tar körkort. Det finns emellertid forskning som pekar på att möjligheten till förlängd övningskörning inte gynnar alla ungdomar i samma utsträckning. En studie visar att fler ungdomar med högut-
298
SOU 2003:127 Trafikmiljön
bildade föräldrar övningskör med privat handledare än ungdomar till föräldrar med lägre utbildning (Berg m.fl. 2000). Anledningen till detta var framför allt ekonomiska aspekter.
Forskning har också visat att det finns socioekonomiska skillnader i risken att skadas som bilförare, där barn till arbetare och egna företagare är mer utsatta för skador än barn till mellan och högre tjänstemän (Hasselberg m.fl. 2001). De insatser som föreslås bör därför främja en ökad trafiksäkerhet för alla ungdomar.
Barnsäkerhetsdelegationens arbete omfattar barn upp till 18 år, men för att få en uppfattning om problemet är det viktigt att redovisa siffror som även rör ungdomar upp till 24 år. Delegationens förslag inriktas framför allt på att öka alla ungdomars möjlighet till träning och förberedelse innan de tar körkort. Förslagen ska dock inte ses som en ersättning för andra åtgärder som inriktas på att främja alternativa transportsätt. I enlighet med samhällets transportpolitiska och miljöpolitiska mål är det exempelvis viktigt att utveckla den kollektiva trafiken på lokal och regional nivå. Särskilt bör ungdomars möjlighet att transportera sig under kvällar och helger beaktas, något som även kan bidra till en minskning av antalet alkoholpåverkade förare.
11.7.1 Hur många ungdomar tar körkort?
Antalet 18-åriga körkortsinnehavare har minskat sedan slutet av 80-talet fram till i dag. En svensk undersökning visar att många faktorer bidrar till denna nedgång. Ungdomarnas ekonomiska situation framhålls som den viktigaste faktorn, men även tid och vilken inställning föräldrar och vänner har till körkortet påverkar ungdomarnas beslut. Studien visar också att körkortets betydelse för ungdomar har förändrats över tid och att det i dag inte utgör samma symboliska bevis på att man är vuxen som det tidigare gjorde (Berg 2001).
299
Trafikmiljön SOU 2003:127
Figur 3. Andel personer med gällande körkort för personbil vid 18 års ålder vid utgången av 1989–2002
0 10 20 30 40 50 60
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
År
%
Pojkar Flickor
(På grund av registeromläggning vid Trafikregistret i Örebro saknas statistik över körkortsinnehavare vid årsskiftet 1999/2000.) Källa: Vägverket 2003
Det är fortfarande fler män än kvinnor som tar körkort vid 18 års ålder, men skillnaden mellan könen har minskat. I Sverige utbildar sig de flesta på trafikskola någon gång under sin förarutbildning. Det vanligaste är dock att detta sker i slutet av körträningen och att den största delen av körträningen sker utan kontakt med körskola. En elev genomför i genomsnitt ca 14 timmar körträning i körskola (Gregersen & Nyberg 2002).
11.7.2 Övningskörning i Sverige
Övningskörning kan i Sverige ske under privat handledning eller på körskola. Privat övningskörning har varit tillåtet i Sverige sedan körkortet infördes 1906. För att övningsköra krävs ett körkortstillstånd och för att övningsköra privat behöver man dessutom ha en eller flera personliga handledare. Kraven för en godkänd handledare framgår av Körkortslagen 4 kap. 5 § (1998:488). För att bli godkänd som handledare måste man ha fyllt 24 år och ha haft
300
SOU 2003:127 Trafikmiljön
körkort utan avbrott under de senaste 5 åren. Enligt uppgifter från 1999 fanns det i juni det året 155 002 registrerade godkända handledare i Sverige (Ekblad m.fl. 1999).
Det har tidigare funnits mycket lite kunskap om hur den privata övningskörningen genomförs och vilka effekter den har. En aktuell undersökning från VTI (Gregersen & Nyberg 2002) visar emellertid att det är vanligast att privat övningskörning sker i samband med att något ärende ska uträttas. Det är ovanligt att man planerar sin övningskörning, följer någon bestämd struktur eller att man gör någon teorianknytning innan man kör utan detta sker i så fall i samband med körningen. Det var också relativt vanligt att man inte övade på viktiga moment såsom sittställning, bilens funktion, omkörning och miljövänligt körsätt. Samarbete mellan handledare och trafikskola är sällsynt. Oftast är handledaren en förälder.
Regeringen uppdrog i december 1997 till Vägverket att utveckla ett förslag på en ny förarutbildning. Detta var ett led i arbetet med den nya inriktning av trafiksäkerhetsarbetet som föreslagits av regeringen i propositionen ”Nollvisionen och det trafiksäkra samhället” (prop. 1996/97:137).
Vägverket utarbetade under 1998 och 1999 tillsammans med ett stort antal experter ett förslag på ett stegvist förarutbildningssystem (STEFUS, Vägverket 1999). Utgångspunkten för förslaget var att förarutbildningen ska ses som en del i en långsiktig trafikantutbildning som påbörjas i unga år och som fortsätter genom hela livet. I förslaget framhölls att förarutbildningen behövde förändras både i sin struktur och till sitt innehåll. Förarutbildningssystemet var tänkt att omfatta tre utbildningssteg med mellanliggande utbildningskontroller. Beredningen av förslaget om ett stegvist förarutbildningssystem är avslutad och avstyrktes av regeringen.
Trafikutskottet föreslog i sitt betänkande om trafiksäkerhet (2002/03:TU4) att utbildningssystemet för körkort bör vidareutvecklas i syfte att uppnå en ökad trafiksäkerhet.
Vägverket ansvarar för den nationella kursplanen för svensk förarutbildning, som gäller både för trafikskola och privat övningskörning. Det övergripande målet med utbildningen är att utveckla attityder, kunskaper och färdigheter som behövs för att motsvara samhällets krav på att uppträda rätt i trafiken. Tanken är att teori och praktik ska varvas under utbildningen. En förnyelse av den nationella kursplanen för B-körkort är under utveckling.
301
Trafikmiljön SOU 2003:127
11.7.3 Vägtrafikskador under övningskörning och bland nyblivna förare
En undersökning från VTI visar att polisen under perioden 1994– 2000 rapporterade 444 vägtrafikskador bland körkortselever i alla åldrar. I samband med dessa skadehändelser omkom 22 personer och 827 personer skadades. I genomsnitt motsvarar detta 3 dödade personer/år. I den yngsta åldersgruppen, 16–17 år återfanns flest antal dödade personer (Gregersen & Nyberg 2002). Av de 444 polisrapporterade övningskörningsskadorna hände 64 skadehändelser under träning i körskola och 380 skadehändelser under privat övningskörning.
Men det är när ungdomar tagit körkort som skadorna ökar markant. Under de första två åren med körkort rapporterade polisen 13 657 skadehändelser för perioden 1994–2000. Dessa skadehändelser resulterade i att 21 669 personer skadades och 382 personer dödades (Gregersen & Nyberg 2002). Den yngsta gruppen 18– 19 åringar var delaktiga i flest antal skadehändelser och hade också det högsta antalet dödade. En beräkning av genomsnittligt antal skadade eller dödade per olycka visar att den yngsta gruppen, 18– 19 åringar har högst värde (1,69) följt av 20–24 åringar (1,59) och förare över 25 år (1,53) (Gregersen & Nyberg 2002). Övningskörningsskadorna beräknas i genomsnitt kosta ca 3 miljoner kronor per skadehändelse eller 192 miljoner kronor per år (Gregersen & Nyberg 2002).
VTI har också visat att det är en relativt jämn könsfördelning av vägtrafikskador under övningskörning, medan män är i majoritet när det gäller trafikskador under de första två åren med körkort (Gregersen & Nyberg 2002).
När det gäller både vägtrafikskador under övningskörning och de första två åren med körkort, är unga förare oftare inblandade i skadehändelser med allvarliga konsekvenser än äldre förare (Gregersen & Nyberg 2002).
11.7.4 Varför är unga förare skadedrabbade?
En aktuell kunskapssammanställning från VTI (Engström m.fl. 2003) visar att den höga skadefrekvensen bland unga förare delvis kan tillskrivas faktorer som brist på kunskap, insikt, riskmedvetenhet och erfarenhet av bilkörning och delvis åldersrelaterade faktorer såsom livsstil, kamratgrupper, socialiseringsprocesser och mognadsgrad.
302
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Vidare visar kunskapssammanställningen att unga förare oftare är inblandade i vissa typer av skadehändelser, såsom singelolyckor och skadehändelser där de förlorat kontrollen över bilen, men även skador med anledning av hög fart, alkohol, trötthet samt under kvällar och helger är vanligare bland unga förare (Engström m.fl. 2003) .
Ökad erfarenhet är en komponent som bedöms som viktig för att minska skaderisken under de första åren som bilförare. Detta var också bakgrunden till att åldersgränsen för övningskörning av bil, 1993, sänktes till 16 år i Sverige, medan den 18-åriga åldersgränsen för körkort bibehölls. Syftet med ändringen var att öka möjligheterna till övningskörning innan man tar körkort. En utvärdering av reformen visar också att den har haft skadereducerande effekt (Gregersen m.fl. 1998).
Flera studier har visat att bristande erfarenhet är en viktig komponent för den ökade skaderisken bland unga förare (Gregersen m.fl. 1998; Maycock m.fl. 1991; Cooper m.fl. 1995), men även att den initiala risken som följer direkt efter körkortstagandet avtar med stigande ålder (Maycock m.fl. 1991). Flera länder har försökt öka erfarenheten under kontrollerade former genom förändringar i utbildningssystemet. En vanlig modell har varit att successivt och systematiskt öka svårighetsgraden i så kallade stegvisa körkortssystem. Syftet med denna inriktning är att eleven ska lära sig köra stegvis med färre och färre restriktioner när det gäller hastighet, trafikmiljö, alkohol, passagerare etc. Denna typ av körkortssystem har tillämpats i flera länder däribland Nya Zeeland, Kanada, USA. Utvärdering av dessa system visar att de haft en reducerande effekt på antalet skador.
11.7.5 En nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Skolverket i uppdrag att i samverkan med Vägverket utveckla en nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan.
I såväl grundskolans läroplan Lpo 94 som i läroplanen för de frivilliga skolformerna Lpf 94 (däribland gymnasieskolan) behandlas
303
Trafikmiljön SOU 2003:127
kunskapsområdet trafik i kapitlet för rektors ansvar. Kunskapsområdet är inte ett eget ämne eller kurs utan det anges som rektors ansvar att kunskapsområdet behandlas.
Vissa gymnasieskolor har infört trafikantutbildning som individuellt val, inom sina program. Det har då rört sig om teoriutbildning, attitydförändring, ökad riskmedvetenhet och i vissa fall vissa praktiska övningar i så kallad körgård. Eleverna har alltså inte kunnat ta sitt körkort inom dessa utbildningar. Vårt förslag avser främst denna typ av trafikantutbildning. En allmän trafiksäkerhetsutbildning skulle kunna fungera som en bra och effektiv förberedelse innan den egentliga förarutbildningen.
Vi har i våra kontakter med ungdomar konstaterat att möjligheten till trafikantutbildning inom gymnasieskolan varierar stort mellan olika delar av landet. I enlighet med samhällets trafikpolitiska mål och rätten till en likvärdig utbildning skulle en nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan fungera som ett stöd för varje enskild skola. Den skulle också öka möjligheterna att erbjuda alla ungdomar i Sverige en liknande utbildning.
Det finns även flera kommuner som i vissa av gymnasieskolans program redan i dag har körkortsutbildning på schemat. Det gäller t.ex. fordons-, naturbruks- och omvårdnadsprogrammet. Argumenten för detta har varit att bilkörning erfordras i arbetet eller att det använts som marknadsföring för att locka elever till programmet. Det är emellertid inte denna typ av utbildning som förslaget gäller utan alltså en bredare upplagd trafikantutbildning.
Frågan om trafikantutbildning inom gymnasieskolan har väckts i flera motioner och i maj 2000 skrev Ingegerd Wärnersson i ett interpellationssvar (Interpellation 2000/01:433) att frågan behövde utredas ytterligare inom Regeringskansliet innan något beslut kunde fattas. Ett underlag är under utarbetande vid utbildningsdepartementet.
En kunskapssammanställning från VTI visar att trafikantutbildning resulterat i att studenterna fått en ökad medvetenhet om risker i trafiken och mer kunskap om lagar inom trafikområdet (Engström m.fl. 2003).
Trafikantutbildningen inom gymnasieskolan bör ligga som ett individuellt val och det viktigaste momentet inom denna utbildning bör vara att skapa en ökad insikt om trafikens förutsättningar, risker och beteenden som kan medverka till riskfyllda situationer.
304
SOU 2003:127 Trafikmiljön
Detta kan exempelvis göras med hjälp av gruppdiskussioner och självskattningsövningar.
En nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan gör att alla ungdomar oavsett bostadsort erbjuds en liknande utbildning som på sikt främjar säkerheten för alla grupper.
Det krävs att kvaliteten på utbildningen är så hög att den motverkar den potentiella ökning av skador som kan ske om fler ungdomar tar körkort tidigt. Det är därför viktigt att Skolverket i samverkan med Vägverket utvärderar och kontinuerligt följer upp utbildningen.
11.7.6 En obligatorisk handledarutbildning
Vårt förslag: Regeringen föreslås införa en bestämmelse om obligatorisk handledarutbildning i Körkortslagen (SFS 1998:488).
Huvudsyftet med privat övningskörning är att ge eleven möjlighet att praktiskt träna och få erfarenhet av bilkörning innan han eller hon får köra på egen hand. En obligatorisk handledarutbildning har som syfte att främja att övningskörningen sker under så säkra former som möjligt. Utbildningen bör ses som en start på samarbetet mellan handledare och elev och de ska därför genomgå utbildningen samtidigt. Man kan diskutera om en handledare som genomgått utbildningen tillsammans med en elev behöver gå utbildningen på nytt med en ny elev (exempelvis ett syskon) om det sker inom en kort tidsperiod. Detta kan lösas genom en tidsgräns när en ny utbildning är aktuell. Samtidigt är syftet med handledarutbildningen att den ska fungera som en gemensam start för handledare och elev och det är därför en fördel om de genomgår den tillsammans. Vidare ska utbildningen ge kunskaper om formella krav för övningskörning och vad som avses med att vara handledare. Frågor som rör ansvaret med handledarrollen och kunskaper för att bedöma olika situationer och förmåga att kunna ingripa för att förhindra fara bör också ingå.
Vägverket har i ett remissyttrande om en ny körkortslag 2002 föreslagit att handledarutbildningen kan genomföras på tre till fyra timmar (Vägverket 2002).
305
Trafikmiljön SOU 2003:127
Den tidigare refererade undersökning från VTI (Gregersen & Nyberg 2002) visar att privat övningskörning utgör en viktig del av körkortsutbildningen eftersom den leder till ökad säkerhet efter körkortstagandet, men att det även finns vissa problem med hur övningskörningen genomförs och att det sker skador under övningskörningen. VTI har gjort en uppskattning av nyttan kontra kostnaden av privat övningskörning och visat att fördelarna trots allt är större än nackdelarna. Huvuddelen av övningskörningsolyckorna sker vid privat övningskörning. En slutsats från VTI:s undersökning är att det behövs åtgärder för att minska skadorna i samband med övningskörning och att det finns möjligheter att ytterligare förbättra effekten av privat övningskörning. Utifrån undersökningen föreslås en bättre planering av var, när och hur man tränar samt en obligatorisk handledarutbildning och ett ökat samarbete mellan handledare, elev och trafikskola. Det framhålls också att en viktig åtgärd är att uppmuntra elever och handledare till att öva mer, både i trafikskola och privat.
Regeringen gav i juni 2003 Vägverket i uppdrag att i samverkan med Sveriges Trafikskolor och frivilliga organisationer utreda frågan om obligatorisk handledarutbildning för övningskörning. I utredningen föreslår Vägverket att en obligatorisk handledarutbildning införs. Utbildningens syfte skall vara att ge handledare och elev kunskap, färdighet och vägledning i utbildningsprocessen. Vägverket framhåller att utbildningen ska belysa det pedagogiska arbetet och betona vikten av att innehållet i utbildningen planeras och genomförs på ett strukturerat, metodiskt och trafiksäkerhetsmässigt sätt. Begrepp som förståelse, medvetenhet och risker ska vara ledstjärnor i utbildningen. Utbildningen ska även bidra till att ge kunskaper kring alkohol och droger, bältesanvändning och hastighetsanpassning samt belysa de risker som finns kring dessa områden (Vägverket 2003).
Vägverket bör ges ansvar att auktorisera de som får genomföra handledarutbildningen. Ansvaret för utbildningen kan läggas på trafikskolor, bildningsförbund, ideella föreningar eller privatpersoner.
I utredningen om ett stegvist förarutbildningssystem var majoriteten av remissinstanserna positiva till en förberedande utbildning för elev och handledare (STEFUS, Vägverket 1999).
306
SOU 2003:127 Trafikmiljön
11.7.7 Ett obligatoriskt moment för att öka insikten om risker
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att föreskriva om ett obligatoriskt moment i förarutbildningen för att ge en ökad insikt om risker i trafiken och beteenden som kan medverka till riskfyllda situationer.
För att bli en säker bilförare räcker det inte att ha tekniska kunskaper om hur bilen fungerar och att känna till trafikreglerna utan man måste också kunna bedöma riskfyllda moment och kunna avgöra vid vilka förhållanden det är riskfyllt att köra. Det är viktigt att båda dessa aspekter inkluderas i förarutbildningen. Färdighetsträning har exempelvis visat sig öka riskerna i vissa situationer (Gregersen 1996a). Genom att öka elevers insikt om riskfyllda situationer och beteenden kan man öka elevens förmåga att bedöma sin egen förmåga och på så vis motverka en riskökning.
Redan i dag omfattar halkutbildningen på trafikövningsplatserna, förutom färdighetsövningar, vissa insiktsövningar. Barnsäkerhetsdelegationens förslag innebär en utvidgad halk- och riskutbildning. Ett sådant moment ska vara en obligatorisk del av förarutbildningen som ska genomgås innan förarprovet. Utbildningen bör genomföras av professionella instruktörer och bör därför förläggas till trafikskola eller till trafikövningsplats. Den nuvarande obligatoriska halkutbildningen kan då utvidgas till att omfatta de moment som obligatoriet gäller.
Det finns exempel på såväl svenska som internationella träningsprogram, med syfte att öka insikten och medvetenheten om risker genom gruppdiskussioner, som haft en skadereducerande effekt (Misumi 1982; Gregersen m.fl. 1996b). Detta har framför allt gällt yrkesförare som diskuterat utifrån sina egna erfarenheter. Det har också visats att metoder som baseras på aktivt deltagande har haft positiv effekt på ett säkrare beteende (Engström m.fl. 2003).
Genom det nya obligatoriska momentet kommer samtliga elever att garanteras utbildning i många av de svåra aspekter av bilkörning som många i dag missar, t.ex. hög hastighet, omkörning, körning i mörker, alkohol, användning av bilbälte, trötthet, sociala aspekter, grupptryck, metoder för att begränsa överskattning av den egna
307
Trafikmiljön SOU 2003:127
förmågan och fördelarna med att köra med stora säkerhetsmarginaler.
11.8 Barn i bil
Det säkraste sättet för yngre barn att färdas i bil är att åka bakåtvänt (Anund m.fl. 2003; Wenäll 2003). Barns anatomiska förutsättningar ser helt olika ut jämfört med vuxnas, exempelvis utgör barnets huvud en avsevärt större del av barnets totala vikt än vad det gör för vuxna. Barn har också sämre förutsättningar att klara av de krafter som kroppen utsätts för vid en kollision (Tingvall 1987). Barn upp till 10–12 års åldern behöver därför någon form av särskild barnsäkerhetsutrustning. Barn upp till 4 års ålder, eller så länge som möjligt, rekommenderas att sitta i en bakåtvänd stol, medan äldre barn till åtminstone 10 år ska använda en anordning som förhindrar att bilbältet löper över buken. De anordningar som rekommenderas är en bälteskudde eller bältesstol, där bilens bälte används men bilbältet styrs så att det anpassas till barnets storlek och anatomiska förutsättningar.
11.8.1 En skärpning av lagstiftningen
Trafikförordningen är i dag inte tydlig när det gäller hur många passagerare som får färdas i ett fordon, i princip kan fler passagerare tas med utan att det finns säkerhetsbälten för dessa. Barnsäkerhetsdelegationen föreslår därför ett förtydligande i Trafikförordningen som innebär att det i ett fordon inte får tas med fler passagerare än antalet bilbälten medger.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa ett förtydligande i 3 kap. trafikförordningen där det framgår att det i ett fordon inte får färdas fler passagerare än antalet bilbälten medger.
I Trafikförordningens 3 kap. 78 § (SFS 1998:1276), står att ett fordon inte får lastas på ett sådant sätt att
1. förarens sikt eller möjlighet till manövrering hindras,
308
SOU 2003:127 Trafikmiljön
2. föreskrivna körriktningstecken, stopptecken, lyktor eller strålkastare skyms, eller 3. föreskrivna registreringsskyltar eller motsvarande skyltar inte går att läsa.
Vidare står det i 79 § att passagerare inte får tas med i sådant antal eller placeras på sådant sätt att fara kan uppstå (SFS 1998:1276).
Bilbältet är en av de effektivaste trafiksäkerhetsåtgärderna och detta bör vara utgångspunkten för ett förtydligande av förordningen, ingen ska behöva åka bil utan bilbälte. Förslaget skulle framför allt gynna barnen då det kan vara lätt att ta med ett extra barn, exempelvis på väg till en träning eller till en fotbollsmatch när det saknas någon som skjutsar. Ett förtydligande i förordningen skulle också innebära en markering från samhällets sida om vikten av att färdas trafiksäkert.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att utreda möjligheterna och konsekvenserna av en skärpning i 4 kap. 10 § trafikförordningen angående bestämmelserna om särskild skyddsanordning för barn.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att en skärpning av bestämmelsen om särskild skyddsanordning för barn vid tillfälliga transporter ytterligare skulle öka trafiksäkerheten för barn.
Enligt 4 kap. 10 § i Trafikförordningen (SFS 1998:1276) skall barn till och med det år de fyller sex år använda bilbarnstol, bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för barn istället för eller tillsammans med bilbältet. Om ett barn färdas tillfälligt i ett fordon som saknar särskild skyddsanordning, skall barnet istället använda bilbältet när det är möjligt.
Den sista meningen i ovanstående stycke medger i princip att barn som färdas tillfälligt kan placeras på en plats i bilen som saknar särskild skyddsutrustning och där det inte är möjligt att använda bilbälte. I syfte att gynna säkra vägtransporter för barn föreslår vi att Vägverket får i uppdrag att se över bestämmelsen om särskild skyddsutrustning för barn i bil.
309
Trafikmiljön SOU 2003:127
Barns tillgänglighet till skyddsanordning i föräldrarnas bil är i allmänhet löst. Om barn tillfälligtvis ska färdas i en annan bil uppstår dock problem, eftersom så få bilar är anpassade för barn.
Denna brist på tillgänglighet skulle relativt enkelt kunna lösas om varje bil var utrustad med en bälteskudde. Medan mindre barn skyddas av relativt stora och skrymmande stolar, så har barn över tre år ett bra skydd av relativt enkla och föga utrymmeskrävande så kallade bälteskuddar. Enkla bälteskuddar är billiga, enligt uppgift är tillverkningskostnaderna under 100 kronor.
Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under femton år använder bilbälte eller annan särskild skyddsanordning. Genom en skärpning av bestämmelsen markerar samhället att alla vuxna har ett ansvar för att barn ska transporteras säkert.
11.8.2 Biltillverkarnas ansvar
Det finns positiva exempel inom bilindustrin där barnsäkerheten redan från början byggts in i bilen, exempelvis genom infällda bilbarnstolar eller generella fästpunkter som ska kunna användas till flera typer av stolar. Att på detta sätt integrera barnsäkerhet i design och utveckling av nya bilmodeller är en viktig förebyggande åtgärd som underlättar både tillgänglighet och rätt användning av bilbarnstolarna.
Vägverket framhåller också vikten av att biltillverkarna tar ett helhetsansvar för barnsäkerheten i sina bilmodeller. Likaså pekar Vägverket på att skydd av barn bör vara en viktig faktor inom Euro NCAPs provning. Från och med hösten 2003 ges ett betyg med hjälp av stjärnor som graderar hur biltillverkaren löst barnskyddet för mindre barn (upp till 3 år).
Den inre säkerheten i bilen har utvecklats mycket under senare år, exempelvis genom utvecklingen av krockkuddar. Krockkuddar förhindrar skador för de vuxna passagerarna, men kan samtidigt innebära en ökad risk för barnen. Enligt dagens rekommendationer ska barn aldrig placeras i sätet framför en krockkudde. Ett sätt att lösa detta är att alltid placera barnen i baksätet. Det är dock inte alltid som detta är möjligt och inte alltid den säkraste lösningen. Det är svårare att få plats med barnens ben i en bakåtvänd bilbarnstol i baksätet och detta medför att barnets stol måste vändas tidigare. Införandet av krockkuddar även vid sidodörrarna
310
SOU 2003:127 Trafikmiljön
innebär en ytterligare komplikation för hur barnen bör placeras i bilen.
Det är därför viktigt att information om hur man ska lösa monteringen av bilbarnstolar i bilar med krockkuddar, når ut till alla som ska transportera barn. Funktionen för manuell urkoppling av krockkudden bör vara lätt att hitta och enkel att förstå. I de fall en verkstad bör koppla ur krockkudden bör detta stå tydligt. Det finns exempel på tekniska lösningar som automatiskt kopplar ur krockkudden när en bilbarnstol installeras, även här bör den tekniska utvecklingen stödjas.
11.8.3 Kontinuerlig information
En viktig fråga för nyblivna föräldrar och anhöriga är hur barnet ska placeras i bilen för att transporteras så säkert som möjligt. Marknaden erbjuder många olika typer av bilbarnstolar med skilda monteringssätt, avsedda för olika åldrar och med olika rekommendationer för var i bilen de bör placeras.
En trovärdig information som når ut till alla föräldrar är därför oerhört viktigt. Flera myndigheter och frivilliga organisationer producerar bra informationsmaterial, men det saknas samordnade informationskanaler för att verkligen nå föräldrar, även de som inte själva aktivt söker information. Exempelvis är apoteket och mödra- och barnhälsovården med sitt breda kontaktnät ett forum för att sprida sådan typ av information.
Användningen av skyddsutrustning för spädbarn är hög i Sverige (95 %), men det innebär inte att alla dessa barn åker säkert. Studier visar att felanvändningen av bilbarnstolar är omfattande och att barn skyddas sämre ju äldre de blir (Anund m.fl. 2003). För att skyddsutrustningen ska vara säker krävs att den är rätt monterad, att bältet som håller fast barnet är korrekt placerat och att barnet inte är placerat där det finns krockkudde.
Studier från VTI visar att många föräldrar tror att barnet är korrekt fastspänt, men vid kontroller har det visat sig att så inte är fallet. Föräldrar som själva sökt eller fått information om bilbarnstolar använder mer sällan skyddsutrustningen fel (Anund m.fl. 2003). Detta visar att det behövs en kontinuerlig och lättillgänglig information om vilka stolar som är godkända och hur de ska monteras.
311
Trafikmiljön SOU 2003:127
312
En trafiksäker transport för funktionshindrade barn och unga ställer i vissa fall andra krav på säkerhetsutrustningen. Rapporter visar också att föräldrar med funktionshindrade barn och unga känner oro för trafiksäkerheten i samband med deras barns färdtjänst- och skolskjutsresor. VTI har i samarbete med Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) utarbetat en handbok i första hand till föräldrar, men som även kan användas av personal som på olika sätt kommer i kontakt med barnens trafiksäkerhet (Falkmer & Paulsson 2003).
11.8.4 Bilprovningen – en viktig aktör för ökad barnsäkerhet
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Vägverket i uppdrag att utreda möjligheten för Bilprovningen att genomföra inspektioner av hur bilbarnstolar är monterade.
Studier från VTI visar att många bilbarnstolar är felaktigt monterade. Det framgår också att föräldrar efterfrågar instanser där de kan kontrollera om bilbarnstolen monterats på rätt sätt. En kontroll av bilbarnstolens montering skulle kunna inkluderas i Bilprovningens verksamhet. Bilprovningen arbetar för trygghet och säkerhet genom att erbjuda marknaden fordonsbesiktning, test och provtjänster samt rådgivning inom verksamhetsområdet. Kontroller och andra tjänster ska utföras på ett opartiskt, behovsanpassat och kostnadseffektivt sätt i syfte att höja trafiksäkerheten, värna om miljön och förbättra fordonsekonomin. Bilprovningen erbjuder också trafiksäkerhetskontroller för privatpersoner, som kan utföras på kundens begäran. Innehållsmässigt motsvarar en trafiksäkerhetskontroll en obligatorisk kontrollbesiktning, men rapporteras inte vidare till Vägverket och får därför inga rättsliga påföljder.
Vid den obligatoriska kontrollbesiktningen av fordonet skulle även eventuella bilbarnstolar inspekteras. Det är också möjligt att inom ramen för trafiksäkerhetskontrollen innefatta kontroll av bilbarnstolar.
12 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Det är viktigt att barn och unga har tillgång till en varierad och rik fritid. Haglund och Svanström (1992) påpekade att trots att två tredjedelar av de dödliga skadorna och tre fjärdedelar av de skador som leder till sjukhusvård inträffar i hem- och fritidssektorn, är resurserna som satsas på skadeförebyggande arbete inom dessa sektorer påfallande små och de åtgärdsprogram som genomförs är ofta ad hoc-artade. Denna bild bekräftas av en systematisk genomgång av internationell forskning (Towner, Dowswell, Jarvis 2001), som visade att det finns lite kunskap om effekten av säkerhetsfrämjande åtgärder i fritidsmiljön.
Vi har identifierat ett antal åtgärder som bör genomföras för att skapa trygga, säkra och utvecklande fritidsaktiviteter och fritidsmiljöer för barn och unga.
12.1 Simkunnighet och vattensäkerhet
Drunkning är den tredje vanligaste dödsorsaken efter trafikolyckor och självtillfogad skada bland barn och unga. Drunkningsolyckor sker under alla årstider och såväl inom- som utomhus. Såväl barn med ingen eller liten vattenvana som simkunniga barn och unga drunknar. Drunkningsolyckor sker i både grunt och djupt vatten. Simkunnighet, ökad vattensäkerhet samt övervakning av små barn är det absolut viktigaste för att förhindra drunkningsolyckor.
Att kunna simma är en baskunskap i säkerhet som varje barn i Sverige har rätt att få. Sådan kunskap ger barn och unga den rörelsefrihet och de utvecklingsmöjligheter som vatten kan erbjuda.
313
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
12.1.1 Drunkningsolyckor och drunkningstillbud
Drunkningsolyckor
År 1900 utgjorde andelen barn 0–10 år 22,5 procent av alla drunknade, medan de under 1990-talet endast utgjorde 4,5 procent. Svenska Livräddningssällskapet (SLS) tillskriver denna kraftfulla nedgång i drunkningsolyckor bland barn dels den ökande simkunnigheten, dels den ökade vuxenobservansen av barns vattenlekar. Detta är dock inte hela sanningen. Här tillkommer annat säkerhetsarbete, som inhägnande av vattendrag och arbetsplatser, rekommendationer om flytvästar till barn men också bättre kunskapsnivå och andra välfärdsfaktorer som gett en generell minskning av alla olycksfallsskador. (S Janson, Läkartidningen under publicering)
Antalet pojkar och flickor under 18 år som drunknar i Sverige är förhållandevis lågt, vilket naturligtvis inte innebär att tillståndet är tillfredställande. De nedan redovisade siffrorna visar en viss ökning av antalet drunkningsolyckorna under de senaste två åren. Det är dock för tidigt att säga något om trendbrott eller liknande. Även i ett internationellt perspektiv är talen låga.
13
8
7
7
9
14
10
0 5 10 15 20
1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003/oktober
Alla Flickor Pojkar
Källa: EpC, Socialstyrelsen 1997-2001, SLS 2002
Av de under åren 1997–2002 inträffade drunkningsolyckorna är 78 procent i åldern 0–12 år, därav 58 procent i åldersgruppen 0– 6 år. 26 procent av barnen är under 3 år. Merparten av drunkningsolyckorna inträffar således i en ålder då barnen ofta är eller borde vara under någon vuxens uppsikt.
314
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Det är huvudsakligen pojkar som drunknar, 81 procent. Denna siffra gäller såväl i totalmaterialet för åren 1997–2002 som vid uppdelning i åldersgrupperna 0–3, 4–6, 7–12 och 13–14 år. Svenska Livräddningssällskapets (SLS) simkunnighetsundersökning är inte könsuppdelad, varför det inte går att relatera siffrorna till flickors respektive pojkars simkunnighet.
Överhuvudtaget finns det få studier har undersökt förhållandet mellan simkunnighet och risken för att drunkna. Det finns inga klara bevis för att drunkningsolyckor är vanligare hos dem som simmar dåligt, om man bortser från båtolyckor. Anledningen är sannolikt att de som simmar bra också utsätter sig för mer risker. (S Janson, Läkartidningen under publicering)
När vi har tittat på europeiska siffror kan vi konstatera att även inom EU-länderna är drunkning efter trafik den vanligaste dödsorsaken. Mer än 70 procent av barnen, som omkommer genom drunkning, är mellan ett och fyra år.
I WHO: s redovisning av åldersstandardiserade dödstal för barn per 100.000 invånare (1–14 år) kommer Sverige på fjärde plats bland EU-länderna med 0.50 barn. På första respektive andra plats kommer Luxemburg 0.00 barn och Storbritannien 0.32 barn. (WHO 1994-1995)
Under vilka omständigheter drunknar barn – några exempel
Från SLS statistik för åren 2000–2002 kan konstateras att merparten av drunkningsolyckorna sker under sommaren och då i samband med utomhusbad. Endast någon enstaka olycka har skett i simhall eller i badkar.
När det gäller de riktigt små barnen, 0–3 år, har olyckor också inträffat under sådana omständigheter att man kan anta att barnet gett sig av på egen hand; exempelvis drunknat i fågelbad eller i sankt träskområde.
I åldersgrupperna 4–6 och 7–12 dominerar badolyckor som orsak drunkningarna.
I den äldsta åldersgruppen, 13–17 år, kan vi återfinna olyckor som exempelvis skoterfärd på is, biljakt som slutade i vattnet eller fall från kaj. Här finns också badolyckor. Ur statistiken kan dock inte utläsas om de har skett vid obevakade eller bevakade bad.
I statistik från såväl Europa som USA framkommer att barn och unga förhållandevis ofta drunknar i privata pooler. Att så inte är faller i Sverige kan dels bero på att vi i Sverige ännu inte har så
315
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
många sådana, dels att det finns reglerat i Boverkets byggregler att ”bassänger ska utformas med ett tillfredsställande skydd mot barnolycksfall”. (BFS 1993:57, 2002:19)
Drunkningstillbud
Så kallad tillbudsstatistik ger ofta värdefull information för bland annat förebyggande insatser. Den kan vara svår att samla in och tydliga kriterier måste finnas för vad som ska samlas in. Men talen blir något större och kan ge möjlighet till att identifiera exempelvis risk i miljön. I SLS årsbok Ett tryggt bad redovisas för åren 2001 och 2002 1 227 tillbud från 148 simanläggningar över hela landet. Detta är en frivillig rapportering.
Alla tillbud män/kvinnor fördelning på ålder
Män 2001 Män 2002 Kvinnor 2001 Kvinnor 2002
Staplar i procent
0-6 7-14 15-18 19-30 31-45 46-65 65-
60
50
40
30
20
10
0
21 22
24 25
48 50
10 5
6 7
6 4
3 4
5 9
7 5
5 6 5 4 5 4 3 4
52 51
Män 2001 Män 2002 Kvinnor 2001 Kvinnor 2002
Staplar i procent
0-6 7-14 15-18 19-30 31-45 46-65 65-
60
50
40
30
20
10
0
21 22
24 25
48 50
10 5
6 7
6 4
3 4
5 9
7 5
5 6 5 4 5 4 3 4
52 51
Källa: Det trygga badet 2003, SLS
Här framkommer att drygt 70 procent av dem som råkar ut för tillbud är under 15 år. Drygt 20 procent av tillbuden inträffar i åldersgruppen 0–6 år. Rimligtvis kommer dessa barn till simhallen i någon vuxens sällskap.
316
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
317
Merparten av tillbuden (82 %) inträffade i själva simhallen och av dessa sker ca 30 procent i eller kring den djupa bassängen (> 0.9 m). Övriga tillbud utgörs till hög grad av halktillbud.
När det gäller direkta drunkningstillbud inträffar dessa huvudsakligen bland besökare under 15 år, nio av tio är under 15 år. Den största andelen drunkningstillbud är dock i åldersgruppen 0–6 år.
Drunkningstillbud män/kvinnor fördelning på ålder
Män 2001 Män 2002 Kvinnor 2001 Kvinnor 2002
Staplar i procent
0-6 7-14 15-18 19-30 31-45 46-65 65-
0 0
0 4
6 0
0 0
0 0
3 0
6 4
8 4
0 4
0 4
22 27 36 24
70
58
52 68
70
60
50
40
30
20
10
0
Män 2001 Män 2002 Kvinnor 2001 Kvinnor 2002
Staplar i procent
0-6 7-14 15-18 19-30 31-45 46-65 65-
0 0
0 4
6 0
0 0
0 0
3 0
6 4
8 4
0 4
0 4
22 27 36 24
70
58
52 68
70
60
50
40
30
20
10
0
Källa: Det trygga badet 2003, SLS
12.1.2 Simkunnighet kontra vattensäkerhet
Att vara simkunnig innebär inte att man kan simma under alla omständigheter och i alla situationer. Simkunnighet i vid bemärkelse omfattar mer än att kunna simma en viss sträcka. Här inbegrips också kunskap om risker som är förknippade med vistelse vid och i vatten eller på isar, exempelvis nedkylning, panik eller strömmar. För att hantera sådana fenomen som påverkar simförmågan krävs annan kunskap utöver enbart simkunnighet. (Terjestam 2003)
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Definition på simkunnighet
Följande definition av simkunnighet slogs fast vid den nordiska livräddningskonferensen i Åbo 1996. Definitionen grundar sig på mer än 100 års kunnande om simkunnighet och vattensäkerhet och borde vara en rimlig miniminivå för definitionen av simkunnighet i kursplanen för grundskolan. Definitionen lyder: Simkunnig är den som kan falla i på djupt vatten, få huvudet under och efter att åter ha tagit sig upp till ytan kan simma 200 m i en följd, varav 50 m ryggsim.
Ur både statistiken över drunkningsolyckor och drunkningstillbud framkommer att barn och unga också drunknar på grunda vatten både sommar och vinter. Som exempel kan nämnas bäckar, vattenpölar, hinkar, fågelbad och liknande. Vana vid vatten kan vara livräddande i sådana situationer. Man grips inte lika lätt av rädsla eller panik. Vana vid vatten ökar också möjligheten för vuxna och barn att agera livräddande.
Det finns i dag många friluftsaktiviteter, både på sommaren och på vintern, som äger rum i eller på vatten och som inte alltid sker som en organiserad föreningsaktivitet. Här kan nämnas paddling, dykning, forsränning, isjakt, långfärdsskridsko. Här är vattensäkerhet samt sim- och livräddningskunskap mycket viktiga.
Eftersom säkerhet och vana vid vatten är en viktig baskunskap för alla, inte minst för barn och unga, menar vi att sådan kunskap borde barnen få ganska tidigt i livet. Delegationen anser därför ge barnen vattensäkerhet borde vara ett uppdrag för både förskolan, förskoleklassen och skolan. (Se 11.1.5 Skolan och simundervisningen)
12.1.3 Skolan och simundervisningen
Simundervisning i ett historiskt perspektiv
År 1920 begärde Svenska Livräddningssällskapet hos centrala, regionala och lokala myndigheter att de skulle medverka till organiserad simundervisning i alla skolor. Resultatet blev att torrsimning infördes i alla folkskolor där gymnastik fanns på schemat.
Samma år skrevs en framställning till Kungl. Maj: till och med att årliga simkunnighetsprov med anteckningar om detta på termins-
318
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
betygen borde införas i folkskolan. Först 1948–50 gick Skolöverstyrelsen ut med en rekommendationen om att godkända simkunnighetsprov skulle föras in i eleverna betyg. Betygsanteckningarna blev inte obligatoriska utan det krävdes också lokal ”skolbeslut” för detta.
1935 utfärdade Skolöverstyrelsen Metodiska anvisningar till undervisningsplaner vid rikets allmänna läroverk. I dessa fanns bestämmelser om simning och livräddning.
I grundskolans kursplan för ämnet Idrott och hälsa står under rubriken Mål att sträva mot att skolan ska i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven ”utvecklar kunskaper om handlande i nöd- och katastrofsituationer”. Vidare står det att eleverna, i slutet av femte skolåret, ska ”kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten”. I slutet av det nionde skolåret ska eleven ha kunskaper i livräddande första hjälp. I kursplanen finns inte preciserat vad simkunnighet innebär.
Det är den enskilda kommunen som konkretiserar målen samt avgör hur målen ska nås. Kommunerna och den enskilda skolan ges på så sätt stor frihet att själv bestämma hur barnen ska uppnå det allmänt formulerade målet. Följden av detta blir att man gör lokala tolkningar vilket leder till lokala avvikelser i simkunnighet. (SLS 2003) Detta är naturligtvis högst otillfredsställande ur såväl ett säkerhets- som barnrättsperspektiv. Många kommuner tar sitt ansvar fullt ut, men tyvärr inte alla.
Som tidigare sagt är det kommunerna som är ansvariga för att de nationella målen om simkunnighet och att kunna hantera nödsituationer förverkligas. Ett led i att förverkliga målen för kommunen är att erbjuda barn och unga simundervisning.
SLS redovisar i sammanställningen av sina årliga simkunnighetsundersökningar att endast 67 procent (2003) av landets skolor erbjuder simundervisning för sina elever. Detta är förhållandevis bra, men vi kan konstatera att fortfarande är det tre av tio skolor som inte gör det. Sedan 1999 har siffran varierat mellan 60–68 procent. (SLS hemsida)
I kontakt med Skolverket har framkommit att verket planerar tillsyn av kommunernas och de fristående skolornas simundervisning under år 2004.
Vidare redovisar SLS att simkunnigheten i årskurs 4–6 är 83 procent, vilket betyder att två av tio elever inte kan simma. Med simkunnighet menas här den officiella definitionen av simkunnighet antagen av de nordiska livräddningsorganisationerna.
319
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Kunskapen om vattensäkerhet är låg. Bland barnen i årskurserna 1–3 är det endast varannan elev som vet hur man vid livräddning kan bistå med ”förlängda armen”. Bland eleverna i årskurserna 4–6 är det knappt var tredje elev (29 %) som behärskar mun-till-mun andning (SLS). Enligt kursplanen ska man vid utgången av årskurs fem förutom simkunnighet också behärska ”nödsituationer”.
I förskolans uppdrag som det beskrivs i läroplanen (Lpfö 98) finns inget sagt om vattenvana eller vattensäkerhet. (Lpfö 98)
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa i läroplanen för förskolan (Lpfö 98) att barnen ska ges kunskaper om vattensäkerhet.
Vi menar att det finns alla skäl att redan på detta tidiga stadium i barns liv ge barnen vattenvana. Det finns roliga och intresseväckande material från både Sjösäkerhetsrådet och SLS. SLS har under år 2002, efter internationell förebild, framgångsrikt bedrivit simundervisning för tvååriga barn.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås att införa ett förtydligande av begreppet ”kunna simma” i kursplanen för ämnet Idrott och hälsa.
Vi menar att det behövs ett tydliggörande av skolans mål för simundervisningen. Uttrycket ”kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten” behöver specificeras. Delegationen anser att den officiella definitionen av simkunnighet (kap. 12.1.2) borde föras in i kursplanens målskrivning samt att begrepp ”hantera nödsituationer vid vatten” borde ersättas av begreppet ”vattensäkerhet”. I kontakt med skolmyndigheterna har framkommit att definiera ”kunna simma” med den officiella definitionen av simkunnighet skulle leda till för hög grad av detaljstyrning. Vi menar därför att om det inte är möjligt att påverka skrivningen av målen bör ett förtydligande av begreppet ”kunna simma” föras in i kommentarerna till kursplanen istället. Vi menar att ”kunna simma” skulle jämställas med den officiella definitionen av simkunnighet.
320
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.1.4 Utbildning av lärare
Om både läroplanen för förskolan och grundskolans kursplan ska tillföras begreppet vattensäkerhet som ett uppdrag respektive ett mål bör detta påverka innehållet i berörda lärarutbildningar.
Vi kan i dag konstatera att lärarhögskolornas läroplaner för utbildning av lärare i grundskolan saknar till stora delar inslag om simkunnighet, vattensäkerhet eller livräddning. Även om denna kategori lärare inte direkt har som uppdrag att undervisa i dessa ämnen, är det dock så att man vid friluftsdagar, idrottsdagar eller liknande evenemang har ansvar för barn och unga som rör sig i och vid vatten både sommar och vinter.
I idrottshögskolornas läroplaner för utbildning av lärare i ämnet idrott och hälsa finns simning och livräddning med i kursplanen. Här krävs redan vid antagningen till utbildningen att man är simkunnig enligt de nordiska livräddningsorganisationernas definition. (kap. 12.1.2)
Vid kontakt med idrottshögskolorna har det däremot inte varit så lätt att få information om vad undervisningen innehåller och hur många timmar som avsätts för denna undervisning. Varje idrottshögskola utformar sin egen kursplan. Det är enbart de övergripande målen för utbildningen som är nationella. Därför ser undervisningen och kraven på kunskap inom det aktuella området olika ut vid olika högskolor.
Delegationen föreslår i detta betänkande Räddningsverk som sektorsansvarig myndighet för frågor om drunkning. Ett sektorsansvar innebär bland annat ansvar för kunskapsutveckling och opinionsbildning. Att arbeta med frågor om drunkning innehåller arbete med bland annat simkunnighet, vattensäkerhet och livräddning. Vi menar därför att Räddningsverket, i det framtida arbetet, bör aktivt följa hur lärarutbildningen inkluderar berörda frågor i sina kursplaner och genom konferensverksamhet eller liknande driva opinionsbildning i frågorna för att öka insikten om vikten av undervisning inom områdena simkunnighet, vattensäkerhet och livräddning.
321
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
12.1.5 Samarbete skola, simhall och frivilligorganisation
Svenska simförbundet menar att ett sätt att öka simkunnigheten och vanan vid vatten är att på lokalnivå öka samarbetet mellan skolan, simhallen och simförbundets lokalförening. Detta ställer naturligtvis krav på att skolan och simhallens personal har ett nära samarbete samt att simförbundets lokalförening kan erbjuda utbildade simlärare. Även annan organisation med fokus på simning och vattensäkerhet kan vara aktuell.
Upplands Väsbys kommun håller på att utveckla en modell med ett regelbundet samarbete mellan dessa tre parter. Kommunen beslutar att i en viss årskurs (t.ex. årskurs 3) ska varje år följas upp hur många som kan simma. Detta görs av simhallens personal. De elever som inte kan simma erbjuds undervisning i simhallen av simförbundets (eller annan organisations) simlärare. En löpande sådan rutin skulle underlätta för både skolan och kommunen att utvärdera målet om simkunnighet som finns i kursplanen.
12.1.6 Kommunens ansvar för obevakade och bevakade friluftsbad
Bada på egen risk – sådana anslag ser man ibland framför allt vid utomhusbad. Vad innebär det egentligen? Vem har det juridiska ansvaret om en olycka händer?
Vi menar att det är angeläget att bad såväl inom- som utomhus kvalitetssäkras. Detta är av stor betydelse för både den enskilde besökaren och ägaren eller annan ansvarig för badanläggningen. Det bör göras riskanalyser för varje bad – var sker och hur ser olyckorna och tillbuden ut. Sådana riskanalyser bör sedan kopplas till handlingsplaner för förebyggande insatser, utbildningsplaner och andra åtgärder. Vi vill särskilt understryka att ett kvalitetssäkringsarbete också bör omfatta utomhusbaden.
Som inspiration och förebild för ett sådant arbete kan aktiviteten Ett tryggt bad tjäna. Aktiviteten startade 1998 och är ett samarbete mellan Svenska Livräddningssällskapet och Svenska Badmästarförbundet. Inledningsvis utgick ett ekonomiskt stöd från Räddningsverket. Ett tryggt bad syftar till att visa på nyttan av förebyggande arbete samt ge en bild av de tillbud som inträffar i landets simhallar. Med denna kunskap som underlag kan sedan handlingsplaner utformas. En sådan plan skulle kunna vara en del av den mer övergripande
322
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
kommunala handlingsplanen som den nya lagen om skydd mot olyckor ger kommunerna ansvar för att upprätta. Lagen träder i kraft den 1 januari 2004.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Statens räddningsverk i uppdrag att utfärda ett allmänt råd angående hur kommunala inom- och utomhusbad kan kvalitetssäkras ur säkerhetssynpunkt.
Det skulle underlätta för kommunerna och troligen öka säkerheten för besökarna om det fanns ett ”allmänt råd” som stöd för arbetet med att kvalitetssäkra badanläggningar.
I kontakt med olika kommuner kan konstateras att det råder en viss osäkerhet om vilket ansvar en kommun har för en utomhusbadplats. Hur den ska vara utrustad, skyltad och liknande. Men även ansvaret i simhallar diskuteras – hur stor personaltäthet behövs i simhallen, kan övervakningskameror användas istället för badvakter eller enbart som komplettering?
I en pågående rättsprocess, där en ung person skadats allvarligt, framkommer att om en kommun har lagt ut bryggor bör man också sätta upp skyltar för att varna för dykning, när så är fallet. Domen är överklagad.
I kontakt med Svenska Kommunförbundet konstateras att det inte finns något entydigt svar på vad som är kommunens ansvar för utomhusbaden. Kommunförbundet har under många år gett ut handböcker med riktlinjer och stöd för kommunernas arbete med exempelvis idrottsanläggningar, simhallar och liknande. I slutet på 80-talet kom skriften Strandbad i vilken frågor om bryggor, mark, omklädningshyttor och dylikt behandlades. Handboken behöver förnyas och ses över.
Det är för mångas glädje angeläget att stödja kommunerna i deras arbete med att hålla så många naturbad som möjligt tillgängliga för badande. Vi menar därför att en uppdatering av skriften Strandbad kompletterat med information om rättsläget för kommunernas ansvar för säkerheten på allmänna badplatser skulle stödja kommunerna i deras fortsatta arbete.
Men en allmän badplats menar vi ett naturbad där kommunen har exempelvis lagt ut en brygga eller har sophämtning
323
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Statens räddningsverk i samråd med Svenska Kommunförbundet i uppdrag att uppdatera och förnyar skriften Strandbad samt komplettera den med information om rättsläget kring kommunernas ansvar för allmänna bad.
12.1.7 Många drunkningsolyckor går att förebygga
Vi menar att drunkningsolyckor till stor del kan förebyggas genom ökad simkunnighet och vattensäkerhet, utbildning om livräddning, ökad säkerhetsinformation, bra utrustning samt ökad medvetenhet hos vuxna om barns och ungas drunkningsrisker.
Genom att utbilda simlärare, propagera för och initiera simskolor skapas förutsättningar för att fler ska få möjlighet att lära sig simma.
Genom utbildning av badbevakare och livräddare skapas också en säkrare miljö för dem som vistas i och i närheten av vatten. Även de som arbetar med bevakning av simhallar och badstränder ska ha en utbildning som är anpassad till de krav allmänheten och myndigheter har rätt att ställa. Genom undervisning och information, främst till barn, om hur man på ett säkert sätt kan hjälpa någon som råkat i nöd förstärks också det personliga säkerhetsmedvetandet.
Här kan man få information i dag.
Skyddsnätet (www.skyddsnätet.se), en webbsida som vänder sig till allmänheten och informerar om hur man kan skydda sig mot olyckor samt hur man bör agera när olyckor inträffar. Här finns en särskild del som behandlar barnsäkerhet. Bakom Skyddsnätet står svenska myndigheter och organisationer som arbetar med att öka den enskilda människans förmåga att agera på rätt sätt vid olyckor, katastrofer och störningar i viktiga infrastruktursystem.
12.1.8 Föräldrars tilltro till barns simkunnighet
Få föräldrar ansåg i en intervjuundersökning ställd till föräldrar med barn i årskurserna 2, 5 och 8 att vatten utgjorde någon stor fara för deras barn. Majoriteten av föräldrarna till barnen i åk 2
324
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
ansåg att vatten utgjorde en liten risk medan föräldrarna till de äldsta barnen ansåg att vatten inte utgjorde någon fara alls. Stor överensstämmelse fanns mellan barnens och föräldrarnas svar. (Terjestam 2003)
Tilliten till barnens förmåga att själv ta ansvar var stor och ökade med barnens ålder. Föräldrarna kände sig överlag trygga när barnen kunde simma.(Terjestam 2003) Men barn kan överskatta sin egen förmåga att hantera risker liksom att föräldrar kan överskatta sina barns förmåga att göra det. (Janson 2003)
Mot bakgrund av åldersfördelningen av såväl drunkningsolyckorna som tillbuden menar vi att det är särskilt viktigt att uppmärksamma föräldrar till mindre barn om vikten av simkunnighet och vattenvana i och vid vatten. Föräldrar och andra vuxna bör också informeras om hur man bör agera vid olika typer av vattenrelaterade tillbud. Barnhälsovården, förskolan och skolan är viktiga kanaler för att nå ut med ett sådant budskap.
Här är också frivilligorganisationer som Svenska livräddningssällskapet, Sjösäkerhetsrådet och Svenska simförbundet viktiga aktörer och kan på många sätt komplettera de berörda myndigheternas informationsaktiviteter.
12.1.9 Simredskap och vattenleksaker
Det finns i dag ett väldigt stort utbud av olika sorters badutrustning, vilket naturligtvis ställer stora krav på köparen av sådan utrustning. Saker som används i vattnet har olika säkerhet. Vissa är räddningsutrustning, andra är vattenleksaker och då endast till för att leka med i vattnet. En del av den badutrustning som tillverkas och säljs i dag kan således innebära risk för både tillbud och olyckor. Flytleksaker kan inge falsk trygghet.
Simhjälpmedel som sitter fast på kroppen och flytvästar är personlig skyddsutrustning och sorterar under EU- direktivet om personlig skyddsutrustning. Detta innebär bland annat att produkterna ska vara CE-märkta. CE-märket är tillverkarens intyg på att såväl tekniska som materialkrav är uppfyllda. Vattenleksaker omfattas av direktivet om leksakers säkerhet. De ska också vara CE-märkta.
När det exempelvis gäller vattenleksaker ska det finnas varningstext om att leksaken endast får användas på grunt vatten och under uppsikt. Men dessa vattenleksaker har ofta så stor flytkraft att de
325
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
kan bära ett barns vikt och kan se ut nästan hur som helst. Ofta väldigt lockande och roliga.
Det finns i dag ett flertal olika räddningsvästar och flytplagg. Alla är inte lämpliga för barn och några kräver också simkunnighet för att kunna användas. Denna information ska finnas på produkten.
Konsumentverket har tillsynsansvar för de ovannämnda EUdirektiven, vilket betyder att verket genom stickprovskontroller i affärer, ser om saluförda produkter, där det finns krav på CEmärkning, uppfyller EU-direktiven.
Det är angeläget med kontinuerlig information till föräldrar och andra vuxna om simredskaps och vattenleksakers säkerhet och användningsområde. Här har bland annat barnavårdscentraler, konsumentvägledare, personal i förskolan och förskoleklassen viktiga uppgifter.
12.1.10 Sektorsansvarig huvudman för frågorna om simkunnighet och vattensäkerhet
Barnsäkerhetsdelegationen har gjorts uppmärksam på att frågor om drunkning och livräddning saknar en nationell huvudman. I dag är det huvudsakligen Svenska Livräddningssällskapet (SLS), en frivilligorganisation, som arbetar med frågan på nationell nivå. Att arbeta med att förebygga drunkning innebär bland annat också att arbeta för ökad simkunnighet. Här är också Svenska simförbundet en mycket aktiv aktör.
Vi menar att Räddningsverket är den myndighet som är bäst lämpad att vara huvudman för frågor om drunkning och livräddning. Myndigheten ska enligt sitt uppdrag bland annat genom förebyggande åtgärder arbeta för att minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Enligt förslaget till ny lag för räddningstjänsten Lagen om skydd mot olyckor ska kommunerna utforma lokala handlingsprogram för skydd mot olyckor vilka kräver räddningstjänstinsatser. Här bör frågor om drunkning vara ett naturligt insatsområde. (Se kap. 3.6.3)
326
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.2 Plats för lek är plats för lärande och utveckling
Ett barns uppväxtmiljö består av många olika delar såväl socialt som rumsligt, varav lekplatsen är en. Hur viktig lekplatsen och den övriga utemiljön blir i ett barns uppväxt beror på vilka alternativ som står till buds. Den politiska medvetenheten om barns villkor i stadsmiljö väcktes i slutet av 1800-talet då befolkningsomflyttningen från landsbygd till stad och uppkomsten av nya faror såsom bilismen, ledde till en begränsning av barns livsrum. För att få barnen ifrån de farliga gatorna och minska slitaget på stadens parker började lekplatser inrättas i slutet av 1800-talet och antalet växte kraftigt under 1900-talets första decennier (Boverket 2000). Fortfarande är lekplatser ett sätt att bereda plats för barns lek. Forskare och andra aktörer menar att vi bör föra utvecklingen framåt genom att istället tala om utvecklande utemiljöer. Det handlar om att göra hela staden tillgänglig istället för att avgränsa barns lek endast till särskilda miljöer skapade för barn (2002-11-13).
Skadestatistik visar att relativt allvarliga skador inträffar i miljöer som är ämnade för barn. Av alla lekplatsskador kräver 21 procent inläggning på sjukhus vilket ska jämföras med att 13 procent av samtliga skador kräver sjukhusvistelse (Bylund 2002). Konsumentverket (2001) visade att uppskattningsvis 16 000 olycksfallsskador inträffar på lekplats eller skolgård i åldersgruppen 0–12 år varje år i Sverige. Det innebär 11 skadehändelser på lekplats eller skolgård per 1 000 invånare 0–12 år. Denna uppskattning bygger på data från åren 1998-1999.
12.2.1 Säkerheten på lekplatser
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket och Konsumentverket i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet gemensamt informera och utbilda kommuner, bostadsföretag och andra berörda aktörer om regler och ansvar när det gäller lekplatser och fasta lekredskap.
En europeisk branscharbetsgrupp med namnet ”Playground equipments” kunde 1998 presentera en ny standard för fasta lekredskap och stötdämpande underlag med syfte att eliminera allvarliga skador på
327
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
lekplatser orsakade av lekredskap (EN 1176-1/7 och EN 1177). I Sverige fanns redan en gällande standard och denna ersattes år 1999 med den europeiska standarden (SS-EN 1176-1/7 och SS-EN 1177). Nytt är att standarden kommer att implementeras under produktsäkerhetsdirektivet vilket kommer att ge standarden en ökad juridisk status. Detta innebär större krav på såväl myndigheter som tillverkare. Denna standard är tillämplig på alla miljöer där fasta lekredskap finns – offentliga lekplatser, skolgårdar, utemiljön runt förskolan, bostadsgårdar och halvoffentliga platser såsom bostadsgårdar dit allmänheten har tillträde, men som är planerade för att främst användas av de boende.
I många kommuner finns en osäkerhet om vad standarden egentligen står för. På många håll har kommuner tagit bort lekredskap eller lagt ner lekplatser med hänvisning till att dessa inte uppfyller gällande standard. Denna utveckling leder lätt till föreställningar om att säkerheten förbättras på bekostnad av lekvärdet, vilket alls inte behöver vara fallet. Det verkliga problemet är förmodligen inte den nya säkerhetsstandarden, utan kommunernas bristande kunskap och resurser för att prioritera barns lek och lekmiljöer.
Det finns en risk att osäkerheten kring ansvarsfrågan leder till att rätten till säkra lekplatser, snarare än rätten till såväl säkra som utvecklande lekplatser styr utformningen. Barnsäkerhetsdelegationen anser att det är viktigt att den juridiska situationen förs ut till berörda aktörer. Vi menar att Boverket och Konsumentverket i samråd med Svenska Kommunförbundet bör genomföra en informations- och utbildningssatsning riktad till dem som på olika sätt handhar lekplatser och lekredskap. Redan i dag genomför Boverket en del informationsaktiviteter liksom Svenska kommunförbundet. Konsumentverkets ansvarsområde är när lekredskapen finns på marknaden. Inför 2004 planerar Konsumentverket en genomgång av kontroll av lekredskap på den svenska marknaden och i det sammanhanget kommer även olika informationsaktiviteter att genomföras. Det är därför viktigt att detta arbete fortsätter och förstärks bland annat genom ökad samordning.
Utifrån ett barnsäkerhetsperspektiv, utgör standarden en samlad kunskap om hur man kan uppnå god säkerhet vid konstruktion, installation och underhåll av fast lekplatsutrustning, som är till hjälp för att undvika allvarliga risker.
Under senare tid har stor uppmärksamhet riktats mot skaderisker på lekplatser. Det är viktigt att bristande underhåll uppmärksammas så att allvarliga skador undviks, men debatten blir lätt
328
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
alltför ensidig då lekplatserna endast undersöks utifrån ett säkerhetsperspektiv. Maria Sundell Isling (2001), landskapsarkitekt på Gatukontoret i Malmö stad, konstaterar att de nya europastandarderna, har arbetats fram med ett uttalat olycksförebyggande syfte, vilket är viktigt. Hon framhåller samtidigt att de nya standarderna inte har bidragit till en utveckling av lekplatserna, utan endast till att lekredskap byts ut eller att lekplatser läggs ner för att de inte följer denna säkerhetsstandard. Ambitioner som handlar om lekplatsernas innehåll som kreativa platser för barn har helt kommit i skymundan. Hon menar vidare att risken är stor att de som kommer ut som vinnare är lekredskapsfabrikanterna snarare än barnen.
Det går inte att utforma lekplatser endast utifrån kunskapen om hur olycksfall begränsas (Hurtig 2001). Det måste också finnas kunskap om barns lek vid planering och utförande. Det är dessutom viktigt att nämna att de funktionshindrade barnens särskilda behov inte återfinns i standarden.
Utifrån ett utvidgat riskbegrepp bör lekplatser även besiktigas avseende kvaliteter med betydelse för barns utveckling. En lekplats som är alltför ensidig och tråkig och som inte erbjuder en miljö som främjar barns utveckling skulle då också erfordra snabba åtgärder från den ansvarige. De certifierade lekplatsinspektörer som besiktigar lekplatser enligt den säkerhetsstandard och det regelverk som finns beaktar säkerheten, men befattar sig inte med lekens kvalitativa delar. Det kan betyda att kommuner kan få uppfattningen att lekplatsernas godkännande vid en inspektion innebär att det också har med lekvärdet att göra, vilket det inte har. I kontakter med certifieringsföretaget Cereno, framhåller de att de mycket väl skulle kunna certifiera även ”lekinspektörer” om det fanns regler eller riktlinjer för detta.
12.2.2 Nationell drivkraft för att utveckla barns utemiljöer
Sedan Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen har det inte funnits någon nationell drivkraft och kanal ut till lokala aktörer för frågor om barns lekmiljö. Därför ser vi att ett utvecklingsarbete med syfte att höja kunskapen om lekbara miljöer är en viktig uppgift inom ramen för Boverkets övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer (kap. 3.6.2). Frågan måste uppmärksammas mer offensivt på
329
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
nationell nivå för att stötta och utveckla det lokala arbetet. Det handlar både om att skapa insikt och förståelse hos berörda beslutsfattare om att leken är viktig ur många synvinklar och att visa hur goda miljöer för lek kan skapas och förvaltas.
Detta utvecklingsarbete bör även kunna utgöra en viktig komponent i Boverkets uppdrag att sammanställa och sprida kunskap till berörda aktörer rörande barns och ungas säkerhet, trygghet och utveckling i planering, byggande och förvaltning av den fysiska miljön (enligt förslaget 13.4.1).
Som Bylund (2002) visat inträffar förhållandevis allvarliga skador på lekplatser. Dessa är framför allt fall från lekredskap. Därför är det viktigt att utveckla miljöer med högt lekvärde som erbjuder spänning och utmaning, men där allvarliga skador kan undvikas. Trots att planerare är medvetna om att lekplatser inte används som de är tänkta använder de lekplatskonceptet för att tillgodose barns intressen i miljön (Wilhjelm 2002).
Det finns kunskap om lek och vad leken fordrar i form av fysisk miljö (se t.ex. Nilsson 2002, Lindh-Munther 1989, Norén-Björn 1980 och 1977, Grahn m.fl. 1997, Björklid 1982). Denna kunskap behöver utvecklas och föras ut till de aktörer på lokal nivå som utformar miljöer för barn. Detta gäller även kunskap om hur man skapar utvecklande utemiljöer för barn med funktionshinder. Det är också viktigt att i samarbete med berörda barn utveckla utemiljön. Metoder för hur man gör barn delaktiga behöver utvecklas och spridas till samtliga kommunala förvaltningar liksom till privata fastighetsförvaltare.
Fredrika Mårtensson, forskare vid institutionen för landskapsplanering i Alnarp menar att platser som är igenkännbara och utformade specifikt för barn som t.ex. ett lekredskap, kan vara viktiga som tydliga incitament till lek och fungera som mötesplatser för barn. För att utomhusleken skall utvecklas vidare är det emellertid viktigt hur miljön i sin helhet är utformad och då handlar det om landskapsutformning och vegetationsbyggnad. Där naturmark finns att tillgå uppfattas den som optimal för leken av förskolepersonalen.
330
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.3 Idrottsskador bland barn och unga
12.3.1 Idrott och motion bidrar positivt till folkhälsan
Idrott och motion bidrar positivt till den enskildes välmående och folkhälsan i stort. Idrott och motion ska uppmuntras inte minst mot bakgrund av de rapporter om ökande problem med bland annat övervikt hos barn och unga, som på sikt bland annat kan ge sjukdomar som diabetes, hjärt- kärlsjukdomar och ledbesvär. Även om idrott och motion leder till skador så är inaktivitet troligen ett större hot mot folkhälsan.
Att skador uppkommer i samband med idrott och motion är oundvikligt. De flesta idrottsskador är så kallade lindriga skador som inte ger framtida men eller vårdbehov. Barnsäkerhetsdelegationen anser däremot att det är av stor vikt att förebygga allvarliga och dödliga skador förorsakade av idrott. Det är också viktigt att få kunskap om de lindriga skador som kan innebära negativa konsekvenser för den enskilde individen på lång sikt.
För att få en bättre bild av idrottsskadornas utbredning och bakgrund bör kartläggningen förbättras. En god skaderegistrering kan ge kunskap om vilka typer av skador som drabbar olika idrotter och bakgrundsorsakerna till dessa skador. En registrering kan upptäcka nya typer av skador när idrotter förnyas eller utvecklas (t.ex. snowboard inom alpin utförsåkning) eller visa på nya skadetrender när helt nya varianter av idrott eller motion (t.ex. inlinesåkning) uppstår. Det är viktigt att ständigt följa skadeutvecklingen inom området, för att t.ex. kunna förbättra skyddsutrustning eller regelverk inom olika idrotter.
I dag saknas sammanställda data som beskriver antalet skador i relation till den tid som idrott och motion utövas. Mer specificerade data på hur mycket barn och ungdomar exponeras för enskilda idrotter är nödvändigt för att få ett bättre perspektiv på idrottsskadornas omfattning. I den nuvarande skadestatistiken framgår inte om skadan inträffat inom organiserad idrott eller under motions- eller spontanidrott.
Det faktiska antalet barn och ungdomar som skadas av idrott och motion uppgår dock till mer än 50 000 personer varje år och förebyggande insatser är nödvändiga både för att minska den enskilde individens lidande och samhällets kostnader.
331
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
12.3.2 Idrotts- och motionsvanor
Hur fysiskt aktiva är barn och unga i dag ?
I Svensk Idrottsforskning (Sjöström 2003) ifrågasätts den debatt som förs om att barn och ungdomar är allt mindre fysiskt aktiva och att barnen måste stimuleras till ökad aktivitet. Författarna menar att det inte finns någon information om hur situationen faktiskt är eller hur den förändrats över tid. Ett europeiskt forskningsprojekt visar att nio- och femtonåringar är betydligt mer fysiskt aktiva än den rekommendation för hälsostärkande aktivitetsnivå som vuxit fram och som förskriver en daglig ansträngningsnivå på 30 minuter som är något högre än den vardagliga ansträngningsnivån. Författarna menar dessutom att det inte finns vetenskapliga belägg för att rekommendationen på 30 minuters aktivitet påverkar den framtida folkhälsan positivt. I den svenska delen av studien har åttahundra svenska 9- och 15-åringar, via en rörelsemätare som fästs på kroppen, följts minut för minut under ett antal dygn. Dessa mätningar visar att så gott som alla nioåringar uppfyller ovanstående rekommendation och att 95 procent av 15-åringarna också gör det. Gruppen med 9-åringar hade i snitt en häslostärkande aktivitetsnivå på över 200 minuter per dygn för 15-åringarna är siffran över 60 minuter. Både flickor och pojkar uppfyller rekommendationen, pojkar är mer aktiva än flickor.
Barns och ungdomars tävlings- och motionsvanor
Enligt undersökningen Svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2001 finns i åldersgrupperna 7 till 14 år cirka 700 000 barn som är medlemmar i någon idrottsförening, för åldrarna 15 till 19 år är antalet cirka 260 000 (totalt antal barn i Sverige år 2001, 7–14 år ca 963 000, 15–19 år 520 000). Andelen barn och ungdomar som uppger att de aldrig motionerar är 2 procent i åldern 7–14 år och 7 procent i gruppen 15 till 19 åringar.
RF tillfrågade via en enkät år 1998, 4 000 ungdomar i åldern 13 till 20 år om deras motionsvanor. På frågan tränar och/eller tävlar du i en idrottsförening svarade 51 procent att så var fallet (pojkar 56 % och flickor 45 %). Bland pojkar var den största föreningsidrotten fotboll (45 %) följt av innebandy (22 %), bland flickor är ridsport störst (28 %) med fotboll på andra plats (26 %). Över hälften av de tillfrågade svarar att de tränar i en förening mellan
332
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
2 till 3 gånger per vecka, för en stor andel är det dessutom match eller tävling cirka 1 gång per vecka (30–40 %). 92 procent av de tillfrågade började träna i en idrottsförening innan 12 års ålder. På frågan om de motionerar på annat sätt än i idrottsförening svarade 70 procent ja. Nästan 40 procent motionerar eller tränar 2–3 gånger per vecka och över 20 procent en gång per vecka (RF:s hemsida augusti 2003).
12.3.3 Hur många skadas vid idrott och motion
Riksidrottsförbundet och Folksam menar att om hänsyn tas till det stora antal tränings- och tävlingstimmar som det idrottas och motioneras så är antalet skador relativt få.
Många barn och ungdomar idrottar vilket betyder att en stor andel av idrottsskadorna också återfinns i denna åldersgrupp. I första hand är det pojkarna som skadas vid idrottsutövning men det finns könsskillnader som beror på hur många pojkar eller flickor som utövar en specifik idrott. Idrottsskadorna har oftast en låg allvarlighetsgrad, mindre än 10 procent blir inlagda för vård på sjukhus.
Observera att de rapporter som refereras i detta kapitel är från olika år och har olika åldersindelning.
Hela befolkningen
Enligt Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2001 skadas mer än 100 000 personer årligen i Sverige under idrotts-, eller motionsutövning. Två tredjedelar är män, de flesta som skadas är yngre, framför allt tonåringar. Lagsporter svarar för närmare 30 procent av idrottens skador. Sporter med många utövare har också många skador, alpin skidåkning, hästsport, innebandy och ishockey svarar tillsammans med fotboll för cirka 60 procent av alla idrottsskador. Majoriteten av de skadade inom fotboll, ishockey, innebandy och motorsport är pojkar eller män, inom hästsport är dock 95 procent av de skadade flickor eller kvinnor. Framför allt kan könsskillnaderna förklaras av antalet kvinnliga respektive manliga utövare inom respektive idrottsgren.
333
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Barn och ungdomar
I KI-rapport 2001:15 (Aldenberg 2001) Sociala skillnader i skador bland 13- och 15 åringar i Sverige beskrivs bland annat skadefrekvensen i samband med fysisk aktivitet (data från enkätundersökningen Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98). Under ett år skadades 34 procent av 13- och 15 åringarna så svårt att de behandlats av läkare eller sjuksköterska. Av dessa skador inträffade drygt hälften i samband med sport eller annan fysisk aktivitet.
Konsumentverket skriver i årsrapporten Hem- och fritidsolycksfall i Sverige, Årsrapport-EHLASS 2000 (European Home and Leisure Accident Surveillance System), att ungdomars sport- och idrottsskador belyses betydligt bättre av data från den öppna vården än av data från patient- och dödsorsaksregistret, eftersom en sådan liten andel av de skadade blir inlagda på sjukhus. I EHLASS (i dag kallat den urvalsbaserade delen i patientregistret) redovisas skadedata från ett urval av sjukhus som täcker knappt 6 procent av befolkningen, från dessa data görs nationella skattningar som visar att barn och ungdomar i åldern 7 till 19 år ofta skadas i samband med olika sport- och idrottsaktiviteter och/eller av produkter som klassificerats som sportutrustning. Hälften av de skadade tonåringarna hade skadats på en idrottsplats. Totalt (alla åldrar) så skattas antalet sportrelaterade skador år 2000 till 119 000 i Sverige, 54 procent av dessa drabbar barn och unga till och med 19 års ålder. Flest skador sker inom fotbollen sedan följer skador inom hästsport, innebandy, ishockey, slalom och snowboard (Socialstyrelsen 2002).
Idrottsskador vid organiserad idrott
Folksam olycksfallsförsäkrar aktiva idrottsutövare inom 44 av totalt 67 idrottsförbund i Sverige, omfattande cirka 1,8 miljoner idrottsutövare.
Folksam har tidigare sammanställt skador som idrottsförbunden anmält till bolaget men har nu upphört med detta. I den senaste rapporten Idrottsskador, 1994 års Folksam-rapport om 26000 undersökta idrottsskador under åren 1986–1990, uppges att drygt 56 000 idrottsskador (alla åldrar) inträffade under dessa 5 år. Skadorna har gett ett bestående medicinskt men och/eller medfört kostnader för vård och behandling av skadan. I rapporten redovisas 48 dödsfall,
334
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
92 procent män, varav ett i åldersgruppen upp till 15 år och sex (4 pojkar och 2 flickor) i åldern 16 till 20 år.
Folksam skriver att skador inom idrotten är ofrånkomligt, det gäller specifikt idrotter med hög intensitet, fart och kroppskontakt. Men om hänsyn tas till den ofantliga mängd timmar det idrottas (tiden då man exponeras för skada) så menar man att skaderiskerna ändå är förhållandevis små.
En undersökning i Stockholms län omfattande mer än 600 barn i åldrarna 10–15 år som sökt sjukhusvård (och blivit inlagda) under två läsår, visade att 70 procent av skadorna uppstod i samband med lek- och idrottsaktivitet. 51 procent av skadorna inträffade under organiserade former inom idrottsrörelsen eller skolan, 29 respektive 22 procent (SOU-rapport 2003:79, Laflamme).
Riksidrottsförbundet (RF) har ingen statistik över idrottsskador. De hänvisar till den statistik som förs av de försäkringsbolag som försäkrar aktiva idrottsmän och som framgår ovan så har Folksam inte gjort någon sammanställning av sådana skador sedan 1994.
Med tanke på att en stor andel av barn och ungdomar idrottar i organiserad form enligt RF:s egna undersökningar (se Idrotts- och motionsvanor 11.3.2) och i samband med det drabbas av skador, så borde idrottsskadorna och dess orsaker vara mer uppmärksammade av Riksförbundet.
Idrottsskador i skolan
SOU-rapport 2003:79 (Laflamme), anger att av de skador som uppkommit under lek- och idrottsaktivitet har 36 procent av skadorna inträffat i skolan dels under organiserade former och dels under lek, 22 respektive 14 procent.
Data från den urvalsbaserade delen i patientregistret (särskilt uttag av data oktober 2003, Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen) skattar antalet barn mellan 7 och 17 år som skadat sig inom idrott under skoltid till cirka 13 700 elever för år 2002, pojkarnas andel var 55 procent. Största andelen skador inträffar i samband med gymnastik och vid fotbollsspel, 23 respektive 17 procent. Totalt antal idrottsskador, alla åldrar, uppgick till 115 500 år 2002 (idrottsskador som inträffar under skoltid utgör 12 %).
En rapport från Folkhälsoinstitutet 1998 (Laflamme, Menckel) som omfattar elevskador i grundskola och gymnasium visar att
335
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
34 procent av skadorna i skolan är idrottsskador, varav nästan hälften under bollspel (45 %). Skadorna uppstår oftast som en följd av kollision, slag eller stöt (43 %).
Skador i samband med resor inom idrotten
Idrottsutövning leder till många resor och årligen inträffar skadehändelser i trafiken som har samband med resor till och från idrottsarrangemang. Någon statistik över hur många resor som görs i dessa sammanhang och hur många skador som resorna leder till finns inte.
Vägverket genomför djupstudier av samtliga trafikolyckor där personer omkommit. När en trafikolycka skett där någon idrottsklubb varit inblandad förs en dialog med klubben om orsakerna till händelsen och vad som kan göras för att förhindra framtida skadehändelser.
I Vägverkets data från djupstudier av dödsolyckor i trafiken framgår att under åren 1997 till 2002 har vid sex tillfällen en idrottsförening varit inblandad och ansvarat för transport av ungdomar eller barn (0–24 år). I fem av olyckorna omkommer någon eller några av de personer som var med i föreningen som anordnat transporten. Bilbältesanvändningen på personerna i föreningsfordonen var mycket god (särskilt uttag Vägverket, oktober 2003).
Flera insatser har gjorts av idrottsrörelsen för att öka säkerheten i samband med resor, t.ex. att:
– idrottsklubbar har som policy att vid resor ska alla använda bilbälte – idrottsklubbar arbetar för nykterhet i trafiken
Idrottsrörelsen bör ansvara för att resor sker trafiksäkert och att barn och ungdomar inte utsätts för risker vid färder till och från idrottsarrangemang.
12.3.4 Vilka typer av skador drabbar barn och ungdomar inom idrotten
Idrottsskadorna har oftast låg allvarlighetsgrad (låg allvarlighetsgrad definieras som att den skadade inte blir inlagd på sjukhus för vård) vrickningar, stukningar, blåmärken är vanliga. Skadornas
336
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
allvarlighetsgrad varierar beroende på idrottens karaktär. Varje idrott har sin egen skadeprofil och riskmönster. Barn löper större risk att skadas bland annat på grund av mindre utvecklad koordination, längre reaktionstid, lägre grad av mognad i riskbedömning. Skademönstret påverkas av att barnen växer, blir tyngre och får ökad styrka. Det kan t.ex. vara stora skillnader i vikt på jämngamla barn vilket kan öka skaderisken i t.ex. idrottssituationer med kroppskontakt. Idrotter med höga rörelseenergier, t.ex. utförsåkning och ridsport, producerar allvarligare skador där frakturer, skador mot huvudet, hjärnskakning är vanliga med inläggning på sjukhus som följd.
Idrottsskador som drabbar barn och ungdom
I en artikel i Svensk Idrottsforskning (Sjöström 2003) beskrivs medicinska aspekter på fysisk aktivitet under skolåren. Skelettet är den känsligaste vävnaden för skador hos växande barn och ungdomar. Hållfastheten hos senor, ledband och muskler är större än skelettets hållfasthet, vilket kan ge avslitningsfrakturer, oftast i tillväxtzonerna. I perioder av kraftig tillväxt finns risk för kroniska överbelastningsskador, t.ex. stressfrakturer, slemmsäcksinflammationer, avlossning av ledbrosk eller smärtor i sen- och muskelfästen. Dessa former av skador har ökat markant under senare år på grund av det ökande antal unga som tidigt specialiserar sig på en idrott.
Vanligaste skadan inom lek- och idrottsaktivitet i åldern 10 till 15 år är en fraktur (79 %) och den vanligast skadade kroppsdelen är armen (44 %). Studien omfattar barn som sökt vård på akutmottagning med inläggning eller ett återbesök som följd (SOU-rapport 2003:79, Laflamme).
I Folkhälsoinstitutets rapport från 1998 (Laflamme, Menckel) om skador i skolan framgår att vanligast idrottsskada är stukning, vrickning eller fraktur på ben, fot eller fingrar (44 %). Huvud-, arm- eller handskador (sårskada, hjärnskakning eller fraktur) utgjorde 23 procent av idrottsskadorna.
Skadestatistik från EHLASS 1998, visar att idrottsskadorna står för en fjärdedel av olycksfallsskadorna för barn i åldern 0 till 16 år, i första hand barn i skolåldern. Åtta procent av skadorna var så allvarliga att barnen blev inlagda för vård, oftast hjärnskakning och olika typer av frakturer. Vanligast var att skadorna uppstod i samband med fotboll (16 %), snowboard (14 %) och ridning (13 %).
337
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Enligt en Folksam-studie om tand- och käkskador vid idrott (Andersson 1998), konstateras att vid skador mot huvudet är drygt 13 procent tand- och käk- skador. Av samtliga olycksfallsskador som resulterat i tand- eller käkskador har idrottsutövning i olika former visat sig vara orsaken vid var fjärde skada i åldern 7 till 30 år. Lagidrotter där tuffa kroppskontakter tilläts och klubbor användes var de främsta riskidrotterna för tand- och käkskador. Ishockey, som inkluderade samtliga tre kriterier, redovisade här de absolut högsta skadefrekvenserna under hela perioden 1976–1997. Högst skadefrekvens förelåg i åldersintervallet 21–25 år i samtliga idrotter, vilket innebär att tiden efter junioråldern får betraktas som en ytterst allvarlig riskperiod för tand- och käkskador. Obligatorisk användning av ansiktsskydd (galler) för barn, ungdomar, juniorer och damer har sannolikt bidragit till dessa gruppers låga skadefrekvenser, jämfört med övriga spelare. Enligt Folksam har studien väckt frågor kring varför man inte fortsätter med befintliga skydd sedan de upphört att vara obligatoriska (enligt specialidrottsförbundens regelverk).
Idrottsskador relaterat till prestationskrav och stress
Enligt Barnombudsmannen (BO) beskriver idrottande barn och ungdomar att det många gånger finns höga krav förenade med att idrotta. Krav på att prestera goda resultat från tidig ålder, att tidigt specialisera sig inom sin idrott och krav på ökad träning. Dessa krav kan utgöra en stressfaktor som i sin tur kan leda till skador.
Idrotten ska öka välbefinnandet, förbättra barns och ungas fysiska prestationsförmåga och utveckling och inte vara en stressfaktor. BO menar att i utbildningen av ledare och tränare ska kunskap om barns och ungdomars utveckling och förmåga, både fysiskt, psykiskt och socialt, ingå för att minska risken för tidig utslagning och stress. Frågor som hur omfattande träningen kan vara i olika åldrar, hur tidigt ska krav på prestation ställas är exempel på åtgärder som kan medverka till att minska negativ stress eftersom idrotten då sker på barn och ungas egna villkor.
338
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.3.5 Hur kan skador inom idrotten förebyggas
Ett stort antal faktorer påverkar risken att skadas, enskilt eller i samverkan. Bland annat kan idrottsutövarens egna fysiska kapacitet/utveckling och psykiska tillstånd påverka, vilken utrustning/skyddsutrustning som används, efterlevnad av regelverk, domarens tolkning av regler, ledares kunskaper om förebyggande av idrottsskador, föreningarnas attityd och policy angående risker och säkerhetstänkande. Anläggningens utformning och skick där sporten utövas, yttre förutsättningar som väder och årstid. Barns och föräldrars kunskaper om skaderisker och hur idrottsskador kan förebyggas har betydelse.
Kunskap om hur skador kan förebyggas måste finnas hos ledare, aktiva och föräldrar inom barn- och ungdomsidrotten. De som är närmast barnen har stor möjlighet att påverka både barn, regelverk och miljön för att uppnå ökad säkerhet. Det är därför viktigt att den kunskap som samlas in om idrottsskador förmedlas till de som ansvarar för barn och ungdomsidrotten för att öka riskmedvetenheten.
Det skadeförebyggande arbetet ska bedrivas gemensamt av alla berörda aktörer både nationellt, regionalt och lokalt. Ett exempel på sådant ett lokalt arbete är att idrottsföreningar kan bli certifierade av kommunen när de arbetar aktivt med skadeprevention.
Samarbete
Olika aktörer och kompetenser bör arbeta gemensamt för att man ska lyckas att minska idrottsskadorna. I ett tvärsektoriellt samarbete, både nationellt, regionalt och lokalt, kan olika aktörer samverka för att få ökad kunskap om alla de faktorer som påverkar idrottsskadornas uppkomst. Det förebyggande arbetet ska därför bedrivas gemensamt av landsting, kommuner, idrottsföreningar kommersiella anläggningar med flera. Hälso- och sjukvården kan t.ex. bidra med skadestatistik som föreningar kan utgå ifrån när de arbetar skadeförebyggande inom sin idrott. Lokala skaderegistreringar ger lokalt engagemang för det skadeförebyggande arbetet genom att t.ex. involvera idrottsföreningar mer direkt i att förebygga skadorna inom sin egen idrott.
339
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Förbättrat underlag vid registrering av skador
Barnsäkerhetsdelegationen anser att kartläggning av idrottsskador och dess orsaker är grundläggande för att det förebyggande arbetet ska kunna bedrivas effektivt och ge avsedd verkan. Delegationen föreslår i kapitel 6.2.1 att den detaljerade urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador bör utökas. En detaljerad registrering av skador kan bland annat visa hur skadan uppstår (utlösande faktor, händelseförlopp), vad som orsakade skadan (olika idrottsredskap), var skadan inträffar (vilken typ av idrottsmiljö) och vilken typ av skada som uppstår. En detaljerad registrering av skador gör det möjligt att studera långsiktiga konsekvenser av idrottsskador Kunskap om idrottsskador och dess orsaker gör det möjligt att anpassa idrotten och träningen till barns och ungdomars förutsättningar.
Denna kunskap är viktig att förfoga över för att kunna rikta de preventiva åtgärderna rätt. Som i Folksam-studien ovan om tand- och käkskador kan effekten av olika skydd utvärderas och därmed ge ett underlag för exempelvis regeländringar som kan minska skadorna.
Försäkringsbolagens data om idrottsskador
Det är förvånande att inte Riksidrottsförbundet tillsammans med de olika specialförbunden för sina försäkringspremier begär av de försäkringsbolag som olycksfallsförsäkrar aktiva idrottsutövare att de regelbundet sammanställer och analyserar de skador idrottsförbunden anmäler. De olika specialidrottsförbunden bör i samarbete med försäkringsbolagen analysera sina egna skador för att förbättra det skadeförebyggande arbetet.
Kommunala och kommersiella anläggningar där idrott och motion utövas (t.ex. alpin utförsåkning) bör ställa samma krav på återrapportering av de skador som är kopplade till försäkringar och som inträffar där.
Folksam skriver i sin rapport från 1994, att den kunskap som sammanställts om skadepanoramat ska användas av respektive idrottsförbund för att analysera sina specifika skadeproblem och finna lämpliga lösningar på dessa. Folksam menar att skadeutvecklingen bland annat kan påverkas genom att uppsatta regler följs och att det är viktigt att kontinuerligt förändra regler om behov uppkommer.
340
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Policydokument inom idrotten
Om det skadeförebyggande arbetet ges stor uppmärksamhet med öppen diskussion och debatt leder det på sikt till ökad kunskap om ämnet och möjlighet till att minska problematiken inom området. Det förebyggande arbetet för att minska idrottsskadorna bör ges en framträdande plats inom Riksidrottsförbundet. RF bör tillsammans med specialidrottsförbunden sprida kunskapen om förekomsten av idrottsskador och hur dessa kan förebyggas. Detta kan göras på samma sätt som tidigare insatser (utbildning och information) om säkra transporter till idrottsarrangemang, insatser för att motverka dopning och olika former av ätstörningar bland idrottsaktiva.
Utbildning
Enligt Riksidrottsförbundet så arbetar specialidrottsförbunden i första hand med att förebygga idrottsskador genom utbildning av ledare. Det bekräftas av de förbund som kontaktats.
Svensk Idrotts Studie- och Utbildningsorganisation (SISU) erbjuder olika utbildningar. Inget utbildningsmaterial finns i dag som särskilt behandlar förebyggande av idrottsskador bland barn och ungdom. I boken Idrott för ungdom från SISU:s förlag, som riktar sig till idrottsledare inom barn- och ungdomsidrotten behandlas i ett kapitel säker idrott – förebygga och behandla skador. Kapitlet behandlar teman som barns och ungdomars fysiska utveckling (att idrotten ska anpassas till barnen), att använda vettig utrustning och rätt skydd.
I utbildningsplanen för idrottslärarutbildningen finns inget uttryckligen skrivet om att utbildningen ska innehålla kunskap om hur idrottsskador kan förebyggas. Arbetet med att förebygga idrottsskador som inträffar under skoltid bör prioriteras då många av de skador som drabbar elever inträffar i samband med idrott. Skolan når alla barn och unga vilket är betydelsefullt för att lyckas på lång sikt med att minska idrottsskadorna.
I kontakt med idrottslärarutbildningen i Örebro konstateras att i vissa delar av utbildningen ges information om förebyggande arbete utan att det direkt finns med i utbildningsplanen. T.ex. inom kursen Natur och hälsa ingår praktik som behandlar episoder som kan inträffa i samband med friluftsliv, hajker, turer och liknande där studenterna får träna på att behandla vissa skador samt hur man
341
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
kan undvika dessa. Studenterna ges en föreläsning i första hjälpen samt att de får utbildning i hjärt-lungräddning.
Ekonomiskt stöd till idrotten som är förenade med villkor
Bidrag och stöd förenade med villkor kan förbättra det förebyggande arbetet. Exempel finns på kommuner som kompenserar de idrottsföreningar som bedriver ett gott förebyggande arbete ekonomiskt med bland annat höjda aktivitetsbidrag, stipendier för träningsläger, utdelning av sjukvårdsmaterial.
I Ludvikas arbete för att bli en ”säker och trygg kommun” ingår certifiering av idrottsföreningar. För att få ekonomiskt stöd av kommunen ställs krav på motprestation från föreningarna. Man har tagit fram en checklista som tar upp exempelvis fester, alkohol, fordon, dopning och att förebygga idrottsskador genom bland annat utbildning av ledare i samarbete med SISU. Ett 40-tal idrottsföreningar är certifierade. Det innebär att de ska kunna visa en handlingsplan för hur de tänker arbeta med frågorna. Enligt Ludvika kommun var idrottsföreningarna skeptiska i början och menade att nu kommer kommunen att dra in sitt stöd. Men efter en tid, när de satt sig in i tankegångarna, är de mycket positiva och ser det som en god hjälp att utveckla säkerheten i klubbarna (Barnsäkerhetsdelegationen 2003).
Regler och skyddsutrustning
Sporter, idrottsgrenar, idrottsredskap och motionsutrustning utvecklas och förändras ständigt vilket betyder att nya typer av skademekanismer kan uppstå. Det bör därför kontinuerligt arbetas med översyn av regelverk och bestämmelser om personlig skyddsutrustning som t.ex. hjälm, ansikts- och tandskydd, benskydd, handledsskydd.
Att regelverket verkligen följs när bedömningar görs under match och tävling kan ha skadeförebyggande påverkan, t.ex. för att undvika regelvidriga/farliga tacklingar i ishockey.
342
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Forskning om idrottsskador
Centrum för Idrottsforskning (CIF) är en statlig organisation med Idrottshögskolan i Stockholm som huvudman. CIF:s uppdrag är att initiera, samordna, stödja och informera om forskning inom idrottens område. CIF fungerar som ett forskningsråd och forskningsanslagen går bland annat till idrottsmedicinsk forskning om skador och behandling av dessa.
Enligt CIF pågår ett flertal projekt om skador som även berör unga. T.ex. flera studier om skador på korsband och hälsena. Hur sådana skador ska behandlas och rehabiliteras är nog samma oavsett ålder, vissa studier på vuxna kan därför sägas ha betydelse för ungdom. Men resultat från studier på vuxna kan inte alltid föras över på barn och ungdom bland annat på grund av anatomiska skillnader.
Övrig forskning som stöds av CIF inriktar sig bland annat på fysiologi, näring/kost, idrottshistoria, psykologi och ledarskap.
Centrum för Idrottsforskning uppger att de har stort intresse av att stödja forskning som berör prevention av idrottsskador (muntlig kommunikation).
Exempel på hur specialidrottsförbunden arbetar med att förebygga idrottsskador
Nedan ges exempel på förebyggande arbete från de idrottsförbund som i registreringar uppges ha många skador.
Svenska Innebandyförbundet redovisar i en rapport från 2003 skadorna inom den egna idrotten. Rapportens utgångspunkt är att testa de skyddsglasögon som finns på marknaden. De har då speciellt studerat ögonskador, med bland annat data från Folksam, tanken är att det nationella förbundet ska kunna rekommendera de enskilda föreningarna bra skyddsglasögon som kan minska antalet ögonskador.
Svenska Ridsportförbundet, i ledarskapsutbildningen ingår t.ex. att ledarna lär sig att bedöma både hästar och elever så att rideleverna får en häst som passar deras nivå och som de behärskar.
Svenska Fotbollsförbundet (SFF) har ett utbildningsmaterial Fotbollens spela, lek och lär för att föreningar lättare skall kunna skapa en egen föreningspolicy för barn- och ungdomsfotbollen och en möjlighet att kvalitetssäkra barn- och ungdomsverksamheten i
343
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
föreningen. Häftet tar bland annat upp barn- och ungdomsfotbollens inriktning, ledartips, föräldertips, ledstjärnor, fair play, träna och lära i förhållande till barns och ungdomars utveckling, lekens betydelse. Det är viktigt att barn och ungdomar får träning efter sina egna fysiska förutsättningar. SFF skriver att många kommuner i Sverige kräver en plan för varje enskild idrottsförenings barn- och ungdomsverksamhet för att få erhålla det lokala aktivitetsstödet. Fotbollens spela, lek och lär underlättar för föreningar att skapa en sådan plan.
I SFFs grundkurs för fotbollstränare finns fakta om förebyggande av idrottsskador (vikten av att värma upp) och akut omhändertagande av skador.
Svenska Ishockeyförbundet, anser att ledarutbildningen bland annat ska innehålla kunskap om hur träningen nivåanpassas, dvs. rätt träning i förhållande till ålder och fysisk utveckling.
Svenska Ishockeyförbundet har sedan lång tid ett samarbete med Jofa (tillverkare av ishockeyskydd). Jofa har tagit fram ett utbildningsmaterial riktat till lagledare och materialförvaltare Skyddsombud – Ishockey, teknik och säkerhet. Lagledare och materialförvaltare ska vara skyddsombud för sitt lag, utbildningen syftar till att skydden ska vara godkända och anpassade efter fysisk utveckling och kroppsstorlek för att få rätt funktion och därmed minska skaderisken.
12.3.6 Skolans arbete med att minska idrottsskadorna
Delegationen menar att skolans arbete med att minska elevers idrottsskador under skoltid kan bedrivas inom ramen för Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och att det i idrottslärarutbildningen bör ingå kunskap om hur idrottsskador kan förebyggas.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge de berörda organ som utbildar idrottslärare i uppdrag att utvidga målsättningen i utbildningsplanen så att studenten även erhåller kunskap om hur idrottsskador kan förebyggas.
344
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Målen i idrottslärarutbildningarnas utbildningsplaner fastställs lokalt av forsknings- och utbildningsnämnderna på de universitet och högskolor som utbildar idrottslärare (regeringen fastställer de övergripande målen för alla lärarexamina). Utifrån dessa mål och riktlinjer utarbetas de olika kursplanerna på institutionsnivå.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att det klart bör framgå i målen för idrottslärarutbildningen att kunskap ska ges om hur idrottsskador kan förebyggas.
Barn och ungdomar i skolan är en viktig målgrupp då idrottsskador utgör en stor andel av skadorna i skolan. Om eleverna via skolidrotten informeras om skaderisker och hur idrottsskador kan förebyggas kan skadorna reduceras både i skolan och på fritiden.
12.3.7 Riksidrottsförbundet
Riksidrottsförbundets (RF) utvecklingsansvariga för bredd- och elitidrott menar att RF ska ta ansvar för de skador som inträffar i den organiserade idrotten. Riksidrottsförbundet efterlyser statistik där det framgår om skadan inträffat under organiserad idrottsutövning. RF menar att om sådan skadestatistik finns tillgänglig så ger det en ökad medvetenhet hos de olika specialidrottsförbunden om den egna skadeproblematiken. Skadestatistik som visar om det finns någon specifik typskada i någon viss idrott eller om det finns vissa riskmoment inom olika idrotter kan då förmedlas till respektive idrottsförbund. Specialidrottsförbunden har då möjlighet att i sin tur förmedla kunskapen ner på klubbnivå. Sådan information kan leda till förändringar i regelverk och/eller utveckling av skyddsutrustning för att minska skaderisken.
Enligt RF så ingår det i dagens idrottsledarutbildningar kunskap om hur en skada ska tas om hand när den väl inträffat, medan kunskap om bakgrundsorsakerna till skadornas uppkomst och vad som kan göras för att förhindra skador behöver förbättras.
12.3.8 Ekonomiskt stöd till idrotten
Statens bidrag
Riksidrottsförbundet fördelar huvuddelen av statens bidrag till idrotten, stödet går i första hand till specialidrottsförbunden och föreningarnas barn- och ungdomsverksamhet. Stödet för år 2003
345
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
var 455 miljoner kronor. Regeringens mål för verksamhetsområdet Idrott är bland annat att ge möjligheter till alla människor att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa och bidra till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott samt deras möjligheter att utöva inflytande över och ta ansvar för sitt idrottande. RF ska årligen återrapportera och redovisa sin verksamhet till regeringen. I regleringsbrevet och regeringsbeslutet som reglerar anslaget ”Stöd till idrotten”, nämns områden som barn och ungdom, god folkhälsa, forskning, att bekämpa dopning och droger. Delegationen noterar att inget skrivs i målen uttryckligen om att Riksidrottsförbundet ska arbeta förebyggande mot idrottsskador. Idrottsskadorna framstår inte som ett prioriterat område.
AB Svenska Spels bidrag
AB Svenska Spel lämnar stora bidrag till idrotten, sammanlagt 767 miljoner kronor år 2003. Medlen ska användas bland annat till ökade insatser för att stötta och uppmuntra specialidrottsförbund och idrottsföreningar att öppna dörrarna för att fler ska idrotta, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på flickors idrottande, delta i kampen mot droger och intensifiera samarbetet med skolorna. Bidraget ska utveckla barn- och ungdomsidrotten genom bland annat en nationell utbildning av ledare för barn- och ungdomsidrott samt insatser för unga idrottsledare inom ramen för projektet Unga Ledare. Delegationen noterar att inget nämns om förebyggande arbete angående idrottsskador. Idrottsskadorna förfaller inte vara ett prioriterat område.
12.3.9 Delar av statens stöd till idrotten bör användas till förebyggande arbete mot idrottsskador
Om insatserna ovan blir framgångsrika betyder det att allt fler människor börjar motionera och idrotta. Då följer automatiskt att idrottsskadornas antal ökar när fler människor vistas i dessa miljöer och exponeras för idrott. Delegationen anser att i beslutet som följer statens bidrag Stöd till idrotten, verksamhetsgren Barn- och ungdoms verksamhet, ska det klart framgå att delar av anslaget också ska användas till förebyggande arbete mot idrottsskador, med
346
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
skadepreventiva insatser inom verksamhetsgrenarna barn- och ungdomsverksamhet, idrottens forskning och utveckling, specialidrott inom gymnasieskolan och insatser för idrottsledare.
Vårt förslag: Regeringen föreslås att i regleringsbrevet till Riksidrottsförbundet som följer anslaget ”Stöd till idrotten” ange att delar av anslaget ska användas för att förebygga akuta idrottsskador bland barn och ungdom.
Riksidrottsförbundet ska årligen redovisa och återrapportera verksamheten för denna verksamhetsgren. Det skadeförebyggande arbetet bör redovisas så att idrottsskadornas omfattning framgår och vilka skadepreventiva insatser som gjorts inom de olika verksamhetsgrenarna.
Delegationen menar att idrotten har mycket stor betydelse för folkhälsan men anser att insatser för att minska idrottsskadorna bör göras både för att den enskilde individen ska undgå att skadas eller drabbas av framtida men och för en förbättrad folkhälsa. De förebyggande insatserna påverkar också samhällskostnaderna med minskade kostnader för hälso- och sjukvård och produktionsbortfall.
Delegationen anser att de medel som idrotten erhåller från staten och AB Svenska Spel, ska kunna användas för:
• Utbildning och information om hur idrottsskador kan förebyggas.
• Idrottsforskning om förebyggande arbete mot idrottsskador samt att hitta metoder för hur kunskapen om idrottsskadornas bestämningsfaktorer ska förmedlas till aktörerna inom idrotten med syfte att förbättra det förebyggande arbetet.
• Forskning om idrottsskadornas långsiktiga konsekvenser.
• En kontinuerlig översyn av hur befintligt regelverk efterföljs i idrottsskadepreventivt syfte.
347
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
12.4 Säkerhet vid musikarrangemang och skaderisker vid höga ljudnivåer
Mot bakgrund av flera mycket allvarliga olyckor som ägt rum under de senaste åren i samband med diskotek eller musikfestivaler, som exempel kan nämnas branden i Göteborg år 1998, festivalerna i Hultsfred år 1999 och Roskilde år 2000, har initiativ tagits på nationell nivå i Sverige för att få tillstånd säkrare musikarrangemang. Det sammanlagda antalet dödade och allvarligt skadade vid dessa händelser är högt. Åldern på de omkomna låg mellan 15–24 år.
I Barnsäkerhetsdelegationens direktiv ingår att ge förslag på förbättrad säkerhet vid musikarrangemang. Den frågan finns belyst i två nyligen gjorda utredningar, som refereras nedan. Delegationen noterar att problemet med hörselskador som kan uppstå akut i samband med höga ljudnivåer inte tagits upp i detta sammanhang. Socialstyrelsen har utrett frågan om höga ljudnivåer under vår utredningstid. I detta kapitel refereras nämnda utredningar och vår syn på vikten av att arbeta förebyggande mot att barn och ungdom inte ska drabbas av tinnitus i samband med arrangemang där höga ljudnivåer förekommer.
Inom ramen för Ungdomsdelegationens verksamhet, Justitiedepartementet, tillsattes hösten 2000 en arbetsgrupp med uppgiften att arbeta med frågan om säkerhet vid musikarrangemang. Arbetsgruppen redovisade våren 2001 sitt uppdrag. Arbetsgruppen hade arbetat fram ett informationsmaterial som huvudsakligen vände sig till arrangörer och myndigheter och som kan fungera som en checklista och tankeställare för arrangörer. Ungdomsdelegationen skickade ut materialet inför sommarens musikaktiviteter år 2001. Ungdomsdelegationen upphörde våren 2002 (Ungdomsdelegationen 2001).
Regeringen uppdrog vid årsskiftet 2001/2002 åt Räddningsverket att lämna förslag till åtgärder för att ytterligare förbättra säkerheten vid musikarrangemang (Fö2001/2162/CIV). I SRV:s uppdrag ingick inte att se över riskerna för skador vid höga ljudnivåer därför saknas sådana förslag.
348
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Förbättrad utbildning och information om risker vid höga ljudnivåer
Barnsäkerhetsdelegationen har ingående tagit del av Räddningsverkets åtgärdsförslag för att förbättra säkerheten vid musikarrangemang (se 12.4.1). Vi menar att de förslagna åtgärderna är väl utredda och sannolikt kommer att öka säkerheten vid musikarrangemang. Vi har i vårt utredningsarbete funnit att barn och ungdomar kan drabbas av olika hörselskador som uppstår akut vid konserter, musikfestivaler och diskotek med för höga ljudnivåer. Forskningsrapporter och representanter för den berörda medicinska specialiteten menar att problemet kan vara ökande bland barn och ungdomar.
Vi har därför i vårt utredningsarbete fokuserat detta område och menar att de sammanlagda effekterna av Räddningsverkets och delegationens förslag kan öka säkerheten vid musikarrangemang och minska risken för hörselskador.
Delegationen instämmer i Räddningsverkets åtgärdsförslag. Vi anser att när beslut fattas om förslagens förverkligande måste dessa kompletteras med utbildningsinsatser vars syfte är att minska de skador hos barn och ungdomar som kan uppstå till följd av höga ljudnivåer.
Vårt förslag: Delegationen anser att utbildning och information ska ges till aktörerna i musikbranschen om; – de lagar och föreskrifter som styr verksamheter där höga ljudnivåer förekommer – de risker för olika typer av hörselskador som finns vid höga ljudnivåer.
Barnsäkerhetsdelegationens mening är att i de informationsseminarier som föreslås av Räddningsverket är det lämpligt att informera om de lagar och föreskrifter som reglerar vilket ansvar arrangörer har samt vilka gränser för ljudnivåer som gäller vid olika typer av arrangemang.
Om Räddningsverkets förslag inte kommer att genomföras föreslår delegationen att den framtida huvudmannen för barns rätt till säkra och utvecklande miljöer bör få i uppgift att i samarbete
349
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
med berörda aktörer ta fram metoder för att öka kunskapen om de lagar och föreskrifter som styr verksamheter där höga ljudnivåer förekommer.
Vi förutsätter att genomförandet av Räddningsverkets åtgärdsförslag görs i nära samarbete med barn och ungdomar, där så är möjligt.
Vi menar också att överhuvudtaget måste problematiken med höga ljudnivåer, hörselskador och tinnitus hos barn och ungdomar diskuteras för att öka insikten om att förebyggande arbete mot olika typer av hörselskador är en viktig del i musikarrangörers ansvar. Goda exempel på förebyggande arbete mot höga ljudnivåer beskrivs sist i detta kapitel.
12.4.1 Åtgärdsförslag från Räddningsverket
Regeringens uppdrag till Räddningsverket ”att i samverkan med berörda myndigheter och organisationer förslå åtgärder för att förbättra och förenkla kommunikationen mellan myndigheter och arrangörer, förbättra uppföljningen av inträffade incidenter avseende säkerhet samt lämna förslag till övriga åtgärder för att förbättra säkerheten vid musikarrangemang”. (Fö2001/2162/CIV)
Räddningsverket tillsatte en arbetsgrupp som med bred representation för olika aktörer har arbetat med uppdraget. Arbetsgruppen har till Försvarsdepartementet redovisat sex åtgärdsförslag för att öka säkerheten vid musikarrangemang. Beslut väntas under år 2003.
Kort presentation av åtgärdsförslagen
Förbättra kommunikationen mellan myndighet och arrangör
1. Informationsseminarier Arbetsgruppen föreslår att informationsseminarier ska genomföras. Det finns behov av dels ökad förståelse och kunskap om säkerhet, dels förbättra kommunikationen mellan exempelvis polis, räddningstjänst, sjukvård, lokalägare och arrangörer. Seminarierna bör ge kunskap om bland annat hur riskanalyser kan göras. Seminarierna bör hållas länsvis eller regionalt, vilket kan leda till lokala nätverk.
350
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
2. Ny tillståndsblankett (för konsert- och musikevenemang) Arbetsgruppen föreslår framtagandet av en ny blankett, ”Ansökan om tillstånd för konsert/musikevenemang”. Blankettens utformning möjliggör en ”riskanalys” av evenemangen och detta är ett nyckelord för ökad konsertsäkerhet. Analyser kan ske dels enskilt, men framför allt i en gemensam (arrangör och myndighet) undersökning/inventering av riskerna vid genomförandet av det tänkta evenemanget.
Förbättra uppföljningen av inträffade incidenter
3. Incidentrapportering Med särskilt incident menas händelse som leder till åtgärd av polis, ambulans och/eller räddningstjänst. Det kan även vara åtgärder vidtagna av arrangör som avviker från dennes vanliga rutiner. Arbetsgruppen föreslår att rapportering av särskilda incidenter ska göras till ”Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor” (NCO) i Karlskoga. Denna rapportering ska ses som ett komplement till den ordinarie anmälan till polisen. Informationen från arrangörerna ska vara sekretessbelagd och obligatorisk. Uppgifterna ska sedan ligga till grund för att nödvändiga analyser ska kunna utföras om möjliga förändringar eller förbättringar vid musikevenemang.
Övrigt för att förbättra säkerhet vid musikevenemang
4. Utbildning av arrangemangspersonal Arbetsgruppen föreslår att en utbildning ska arbetas fram för de personalkategorier som arbetar vid musikevenemang. Det krävs särskild utbildning och kunskap för att göra ett musikevenemang tryggt och säkert för publik och personal. God kännedom om publikhantering är mycket viktigt, särskilt vid större musikevenemang. Det finns behov av att öka kompetensen vad beträffar känsliga delar av publika musikevenemang bland annat insläpp, området framför scenerna samt publikutsläpp efter konsertens/föreställningens slut. Räddningsverket säger att god kunskap finns i dag hos arrangörer och myndighetspersoner men att dessa är alldeles för få. Kompetens finns även hos ett mycket litet antal säkerhetskonsulter.
351
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
5. Certifiering av arrangörer Arbetsgruppen föreslår certifiering av arrangörer. Ett register på de arrangörer som är certifierade bör läggas upp hos Rikspolisstyrelsen. Räddningsverket menar att detta ska underlätta för myndigheterna i sin tillståndshantering. Målet med certifiering är att höja kunskapsstandarden på arrangörerna och därmed minimera antalet oseriösa arrangörer och förhoppningsvis minska skaderiskerna vid olika evenemang. Dock behöver frågan om lagstöd utredas samt hur själva certifieringen ska se ut.
6. Svensk ”Pop Code” Arbetsgruppen föreslår en översättning av Pop Code. Pop Code är en engelsk skrift som i detalj berör frågeställningar kring planering och genomförande av publika evenemang. Den engelska versionen har i dag översatts och anpassats till danska förhållanden. Det råder stor brist på svensk litteratur i ämnet ”Säkerhet vid musikevenemang”. Det bör därför snarast tillsättas en arbetsgrupp med uppgift att översätta och anpassa Pop Code till svenska förhållanden. Den svenska versionen skulle bli mycket lämplig att använda som utbildningsmaterial i ämnet.
Räddningsverket säger att om positiva beslut tas om de föreslagna åtgärderna, bör informationsseminarierna starta som ett första steg. Dock bör den föreslagna översättningen av ”Pop Code” samt utformningen av en ny tillståndsblankett vara färdigställt till seminariestart. Övriga åtgärdsförslag föreslås framarbetas parallellt och bör kunna börja användas av berörda parter senast 2004.
Barnsäkerhetsdelegationen menar att tydligen brister det i kommunikationen mellan myndigheter och arrangörer. Om dessa i ett tidigt skede påbörjar en dialog, dels för att klara ut frågeställningar kring tillstånd och säkerhetsbestämmelser, dels för att bedöma risker, minskar riskerna för missförstånd och andra problem. En arrangör har det yttersta ansvaret för genomförandet av ett arrangemang. I ansvaret ligger bland annat att se till att genomförandet av arrangemanget inte medför någon fara för publiken.
Det finns ingen ”mall” över hur man ska gå tillväga för att åstadkomma en tillfredsställande säkerhet vid ett arrangemang. Beroende av arrangemangets karaktär krävs olika typer av insatser. Säkerhetsfrågan måste dock vara en naturlig del av arbetet, oavsett om det är fråga om en stor festival eller en mindre enskild spelning.
352
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.4.2 Skador på grund av höga ljudnivåer; tinnitus och hyperacusis
Som tidigare konstateras saknas förslag med syftet att eliminera skaderisker till följd av höga ljudnivåer i Räddningsverkets åtgärdskatalog. Delegationen beskriver därför skadornas uppkomst och utbredning samt pågående arbete kring detta område.
I den allmänna debatten uppges det att många unga drabbas av tinnitus, hyperacusis och hörselnedsättning vid höga ljudnivåer i samband med olika musikarrangemang. För den enskilde individen kan tinnitus och hyperacusis vara ett stort handikapp såväl fysiskt, psykiskt som socialt.
Tinnitus, som kan vara bestående eller tillfällig, ger olika grad av handikapp. Allt ifrån ytterligheten där olika ljudupplevelser är så störande att man inte orkar med skolan eller sitt arbete, till en svag ton som bara hörs när det är helt tyst och som då bland annat kan inverka negativt på sömn och vila. Det viktiga är inte tonens styrka också ett svagt ljud kan vara påfrestande. Bestående tinnitus är obotligt, i princip blir ingen fri från symtomen och ytterst få blir bättre. Har man väl drabbats så krävs det relativt lite för att besvären skall bli sämre.
Hyperacusis kan beskrivas som ljudöverkänslighet, vardagsljud blir plågsamma och ger obehag. Dessa för individen besvärande vardagsljud har en socialt invalidiserande inverkan.
12.4.3 Hur många barn och ungdomar drabbas av tinnitus
Exakta uppgifter om hur många som drabbas varje år är svårt att få fram i tillgänglig litteratur och forskning. Det finns få studier både nationellt och internationellt. Men upplevelsen hos audiologer är att fler och fler ungdomar söker hälso- och sjukvården för hörselskador, bland annat tinnitus och hyperacusis, som de ådragit sig efter en enda konsert eller ett enda diskotekbesök.
Hörselskadades Riksförbund uppskattar att antalet boende i Sverige som har någon form av tinnitus uppgår till ca 1,5 miljoner varav ca 100 000 med så allvarliga besvär att det menligt påverkar den dagliga livsföringen. Varje år söker 350 svenska ungdomar vård för hörselbesvär orsakade av hög ljudvolym, förmodligen finns ett stort mörkertal (Aurius 1999).
353
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
I en undersökning från Göteborg 1989 rapporteras att 7,5 procent av 20-åringarna hade tinnitus ofta eller alltid (Axelsson 1989). En ny undersökning från 2001 visar att 16,2 procent av 9–16 åringar har tinnitus ofta (14 %) eller alltid (2,2 %). Flickor har ofta mer besvär, upplever besvären som mer påfrestande och har tinnitus oftare än pojkar. Drygt hälften av de undersökta barnen uppgav att de någon gång hade haft tillfällig tinnitus av buller (Holgers 2001). Vidare har Holgers i en undersökning av 7-åringar visat att 12 procent har tinnitus (Holgers 2003).
Föreningen Artister och Musiker mot Tinnitus, AMMOT, har i två rapporter redovisat hur många som drabbas: 1. i en enkät utförd 1999, besvarad av 260 musicerande ungdomar 13–19 år gamla, hade 17 procent tinnitus. 2. i en undersökning från 2002, om ungdomars beteenden, kunskaper och attityder till höga ljudnivåer har också frågan om förekomst av tinnitus och annan hörselproblematik ställts. Av 316 ungdomar i åldrarna 15–20 år uppger 15 procent att de har tinnitus. Mellan 60–70 procent har drabbats av tillfällig tinnitus efter att de besökt olika musikarrangemang.
En skattning av problemets storlek görs i en artikel i Läkartidningen (Almstedt 2000). Risken att drabbas av bestående besvär uppskattas som en besökare per 4.000 och år efter att ha varit på rockkonserter och diskotek. Risken för bestående men är relativt liten, men konsekvenserna är betydande beroende på det starka obehag tinnitus och hyperacusis vållar.
Hörselvården inom Landstinget i Värmland har under de senaste åren noterat en trend av fler unga besökare med tinnitus eller hyperacusis. Patientgruppen som söker hjälp har förändrats under de senaste decennierna. Tidigare var det en huvudgrupp av arbetsskadade över 45 år som efter en lång tids exponering av t.ex. industribuller hade fått en hörselskada. I dag ökar antalet patienter i lägre åldersgrupper. Hörselvården får årligen 180–200 remisser för patienter med tinnitus med besvärsgrad 2–3, vilket motsvarar relativt grav tinnitus.
354
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Antal remisser för patienter under 25 år till landstingets hörselvård vid Centralsjukhuset i Karlstad har ökat drastiskt de senaste åren.
0 5 10 15 20 25 30 35 40
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
Källa:Länsstyrelsen i Värmland 2001
12.4.4 Varför kan man få tinnitus av höga ljudvolymer?
Att de flesta människor utsätts för mer och mer ljud i vårt samhälle är helt klart. Ljud av olika typ finns överallt i vardagen och ljudkonsumtionen ökar både i hemmet och i den offentliga miljön. Orsaken till att många barn och ungdomar drabbas av tinnitus kan vara skiftande. Bullerskador orsakade av musik på för hög volym under lång tid i olika sammanhang t ex på diskotek, klubbar, dansrestauranger, pop- och rockkonserter, festivaler och privata fester där det spelas musik. Förskola, fritidshem och skola är miljöer där ljudvolymen kan vara för hög. Vid idrottsarrangemang och i träningslokaler är hög musik och ljudeffekter vanligt förekommande. Biografer, teatrar och andra offentliga lokaler är exempel på platser där arrangemang med skadligt buller kan förekomma. Vid idrottsutövande i sporter som t.ex. skytte och motorsport. Nyårsraketer, smällare och vissa leksaker med ljud är ytterligare en risk.
Tinnitus behöver inte alltid vara ett symtom på hörselskada. Buller, stress och andra psykiska faktorer anses i dag också kunna utlösa tinnitus. Även om bullernivån, i förskola och skola, inte alltid är skadlig för hörseln så kan den ge ökad stress och tinnitus
355
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
kan vara ett symtom på stress. Höga bullernivåer kan också ge försämrat inlärningsklimat.
Enligt Socialstyrelsen så är ljudnivån vid rockgalor och på diskotek många gånger så hög att risk finns för både tillfälliga och permanenta hörselnedsättningar och/eller tinnitus.
Buller och höga ljudnivåer är ett utbrett miljöproblem
Mängden ljudenergi är beroende av ljudstyrkan och exponeringstiden. Det är den sammanlagda dosen ljudenergi som riskerar att ge individen hörselskador. När man utsätter sig för höga ljudvolymer krävs också ljudvila. Pauser är bra vilket kan vara svårt i dagens samhälle där ljud förkommer överallt.
Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001
I Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001, framtagen i samarbete med Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet och Miljömedicinska enheten vid Stockholms läns landsting beskrivs samhällsbuller som ett utbrett miljöproblem. Buller är den störning som berör det största antalet människor i Sverige. WHO:s riktvärden för samhällsbuller beräknas överskridas för mer än 2 miljoner personer. Nära 1 miljon vuxna rapporterar besvär av buller i sin bostad. I rapporten skrivs ”särskilt oroande är att barn och ungdomar utsätts för hörselskadande buller i en utsträckning som inte verkar ha skett tidigare”.
Socialstyrelsen miljöhälsorapport 2004
Som ett led i uppföljningen av regeringens 16 miljökvalitétsmål, undersöks särskilt barns hälsa genom en enkätstudie under år 2003 och som kommer att presenteras i Socialstyrelsen miljöhälsorapport 2004.
I enkäten finns frågor med anknytning till buller och tinnitus, de åldersgrupper som undersöks är 8 månader, 4 och 12 åringar. Sammanlagt kommer 15 000 enkäter att skickas ut av Socialstyrelsen, vissa län kommer på eget initiativ att utöka utskicket så att totalt kommer 42 000 barn att tillfrågas. Jämfört med tidigare enkätundersökningar bli detta underlag betydligt större och borde ge en
356
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
bättre bild av hur mycket barn och ungdomar exponeras för buller och hur många som är drabbade av tinnitus.
Socialstyrelsen utvärderar regelverket
Regeringen beslutade 2002-08-22 att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter utvärdera om regelverket kring höga ljudnivåer är ändamålsenligt och ger avsedd effekt. I uppdraget ingick att beskriva hur det nuvarande regelverket tillämpas samt att identifiera eventuella brister i detta.
Uppdraget redovisades till regeringen den 31 maj 2003. Socialstyrelsen konstaterar att det finns risker för hörselskador och tinnitus vid besök på platser där det spelas musik med alltför höga ljudnivåer. Barn är speciellt utsatta. I redovisningen konstateras att Socialstyrelsens allmänna råd om buller inomhus och höga ljudnivåer (SOSFS 1996:7) inte efterlevs fullt ut. Ljudnivåerna på diskotek och konserter är alltför höga. Många kommuner följer heller inte upp ljudnivåerna vid olika musikarrangemang genom egna mätningar. I utredningen sägs därför att Socialstyrelsen i samarbete med länsstyrelserna bör genomföra en riksomfattande uppföljning under 2005 av kommunernas tillsyn över verksamheter där det framförs hög musik.
I redovisningen av den ovannämnda utredningen föreslår Socialstyrelsen att det görs ett tillägg till Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899) 38§ enligt följande ”Den som avser att driva verksamheter i form av diskotek eller konserter för allmänheten ska göra anmälan till den kommunala nämnden innan lokalen, platsen eller anläggningen tas i bruk. Om generalläkaren utövar tillsyn över verksamheten skall anmälan göras till generalläkaren.”
Socialstyrelsen säger vidare att ordet rekommendation ska ändras till ordet riktvärde i de allmänna råden samt att en skärpt maximinivå för barn sätts till 110 dBA. Undantagsvis kan konserter och annan levande musik vid ljudnivåer upp till 97dBA få framföras.
I utredningen sägs vidare att det är angeläget att stödja föreningen AMMOT´s förslag till ”utbildning av utbildarna”.
I dag saknar vi kunskap om den yttre orsaken vid diagnos tinnitus. Utredningen säger därför att patientregistret bör kompletteras med sådan information. Denna kunskap skulle vara värdefull som underlag för förebyggande aktiviteter.
357
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
För att ytterligare markera allvaret i frågan föreslås att en begränsning av ljudnivåerna på diskotek, konserter m.m. tas in i miljökvalitetsmålen under "god bebyggd miljö".
12.4.5 Vad har gjorts tidigare inom området?
Ungdomsdelegationen
Rapporten Säkerhet vid musikarrangemang (Ungdomsdelegationen 2001) är ett informationsmaterial som riktar sig till myndigheter och arrangörer. Materialet innehåller en checklista över de olika risker som kan finnas vid musikarrangemang. Rapporten kan användas som ett underlag i dialogen mellan arrangörer och myndigheter, exempelvis vid ansökan eller vid tillståndshantering.
Räddningsverket
I Räddningsverkets broschyr Brandsäkerhet vid tillfälliga campingplatser, så här gör man i Hultsfred, beskrivs hur arrangörer och övriga inblandade parter arbetar med säkerheten på Hultfredsfestivalens tillfälliga campingplatser. Avsikten med skriften är att få arrangörer att inse vikten av att arbeta aktivt med säkerhetsfrågor och genom dialog dela med sig av sina erfarenheter inom området.
Förutom problem som gäller brandsäkerhet tas följande frågor upp som anses ha stor betydelse för att uppnå ett säkert arrangemang:
• En genomtänkt helhetsstrategi och fungerande kommunikation mellan alla berörda parter i festivalorganisationen är viktig. Polis, räddningstjänst, sjukvårdspersonal, scenpersonal, publikvärdar, ordningsvakter och utomstående experter arbetar tillsammans för att ta fram säkerhetsplaner och rutiner för olika situationer.
• Fungerande kommunikation under festivalen mellan polis, räddningstjänst och ordningsvakter ger en bra kontroll över vad som händer och de risker som uppstår kan snabbt åtgärdas.
• Samla säkerhets- och sjukvårdsresurser på ett ställe, den interna kommunikationen mellan dessa grupper har stor
358
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
betydelse för säkerheten. Placeringen ska vara central så att festivaldeltagarna vet var den finns och har lätt att hitta dit.
• Arrangören har ett publikansvar. Att informera publiken om vilka regler som gäller inom området och de risker som finns gör att man kan undvika många olyckor och incidenter.
• Utbildning av vakter och campingvärdar i bland annat allmän brandkunskap, släckning av bränder och brand i kläder.
• Utvärdering av festivaldagarna är viktigt för att sprida kunskapen och för att kunna göra förbättringar till framtida festivaler.
• Vid händelse av en större olycka ska det finnas en särskild beredskapsplan där representanter från polis, sjukvård, räddningstjänst och kommunen ska ingå.
Riksidrottsförbundet och Svenska Kommunförbundet
I Riksidrottsförbundet och Svenska Kommunförbundets säkerhetshandbok Säkerhet på idrottsanläggningar, som riktar sig till anläggningsägare, arrangörer och andra intressenter vid olika evenemang, tas olika säkerhetsfrågor upp.
Eftersom idrottsanläggningar skiljer sig från varandra med avseende på storlek, närvaro av publik, förekommande av risker mm, är det viktigt att ledningen för varje enskild anläggning utarbetar en säkerhetsplan som är anpassad till den egna anläggningens art. På alla idrottsanläggningar ska det finnas en säkerhetsansvarig.
Vid musikarrangemang som arrangeras i idrottsarenor kan delar av säkerhetshandboken vara till god hjälp vid planeringen för ett säkert musikarrangemang.
Riksidrottsförbundets mångåriga arbetssätt med kartläggning av supporterkultur och utbildning av publikvärdar kan bidra med kunskap för att öka säkerheten även vid musikarrangemang.
”Göteborgsbranden”
Räddningsverket och Skolverket (Skolverket 1999) har i olika rapporter redovisat sina erfarenheter av Göteborgsbranden 1998.
359
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Kort beskrivning av internationella arbeten inom området:
England
The Event Safety Guide, (även kallad Pop Code) utgiven i England, 1999, ett samarbete mellan bland annat musikindustrin och regeringen. I The Event Safety Guide beskrivs olika typer av evenemang och väsentliga riskområden inom dessa. Utifrån guiden kan arrangören göra en riskanalys och beskriva hur riskerna ska minimeras.
Danmark
Med anledning av att åtta personer omkom vid en konsert på Roskildefestivalen år 2000 tillsatte den danska regeringen en arbetsgrupp för att öka säkerheten vid musikfestivaler. Rapport om sikkerheden ved musikfestivaler (Kulturministeriet, Danmark 2000) innehåller en beskrivning av händelseförloppet, historik, dansk lagstiftning som har betydelse vid musikfestivaler, fokusområden som har betydelse för publikens säkerhet samt förslag på åtgärder.
De fokusområden som tas upp i rapporten är publikens sammansättning, typ av artist, festivalens olika personalgrupper, kriminalitet, alkohol och narkotika, transport och trafik samt brand.
Arbetsgruppen anser att det inte går att lista alla problemområden för stora musikarrangemang, då det är stora skillnader mellan olika evenemang. Varje arrangemang måste se till sin egen riskprofil.
De viktigaste åtgärderna för att öka säkerheten är att en skriftlig och detaljerad riskanalys ska vara obligatoriskt för arrangören, att inblandade myndigheter samarbetar, översyn av regler för brandsäkerhet och camping, god beredskap för omhändertagande av sjuka och skadade, utbildning av personal som arbetar på festivaler, utvärdering av festivaldagarna.
USA
På hemsidan www.crowdsafe.com (betaltjänst) finns uppgifter om publiksäkerhet och senaste nytt om säkerhetsdetaljer vid musikarrangemang som anordnats runt om i världen.
Tidningsklipp om olyckor och incidenter som hänt vid tidigare konserter.
360
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Hemsidan förmedlar tips och idéer om hur konserter och festivaler kan bli mer publikvänliga och underhållande för besökarna, för att på så sätt minska olycksriskerna.
Uppgifter ges om vilka artister och grupper som vid tidigare spelningar skapat problem av olika slag.
12.4.6 Gällande regelverk vid publikevenemang
Räddningstjänstslagen, brandskydd
Räddningstjänstslagens (1986:1102) § 41 berör ägare/innehavares ansvar för brandskyddet. Ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar ska i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att förhindra eller begränsa skador till följd av brand.
Miljöbalkens (1998:808) hänsynsregler gäller alla och två av dem är särskilt viktiga i det här sammanhanget, nämligen kunskapskravet och försiktighetsprincipen.
Enligt 2 kap 2 § miljöbalken ska alla som bedriver eller tänker starta en verksamhet skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön.
Enligt 2 kap. 3 § miljöbalken ska alla som bedriver verksamhet utföra de skyddsåtgärder, iaktta begränsningar och vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för miljö och hälsa. Det räcker alltså med att det finns en risk för att hörselskador kan uppstå för att försiktighetsprincipen måste vidtas.
I 9 kap. 3 § miljöbalken skrivs att, med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.
Enligt kraven på egenkontroll, miljöbalken 26 kap. 19 § som gäller alla, ska den som bedriver verksamhet som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa utföra egenkontroll. Egenkontroll är att planera och kontrollera sin egen verksamhet så att
361
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
olägenheter undviks. I det här fallet alltså främst att undvika skador på människors hörsel.
Tillsynsmyndigheten kan begära att verksamhetsutövaren lämnar förslag till program för kontroll av verksamheten eller förslag på förbättrande åtgärder.
Ordningslagen (1993:1617) innehåller särskilda föreskrifter om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar på offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.).
Polismyndigheten får förelägga arrangören att lämna uppgifter utöver vad som angivits i ansökan och beslutar om arrangörens åtgärder efter prövning av varje ansökan. Polisen kan besluta om villkor gällande ordning och säkerhet, t.ex. maximalt antal besökande och minsta antal ordningsvakter.
Socialstyrelsens allmänna råd
Socialstyrelsens allmänna råd om buller inomhus och vid höga ljudnivåer (SOSFS 1996:7) rekommenderar 100 dBA genomsnittlig ljudnivå och 115 dBA för maximal ljudnivå. Grunden är att ljudnivån aldrig får medföra risk för hörselskador för personal och besökare.
Gränsvärde för industrin 85 dBA (8 timmars arbetsdag, 5 dagar per vecka under ett arbetsliv). Är nivån högre ska arbetsgivaren stå för hörselskydd och åtgärder ska sättas in för att sänka ljudnivån.
Socialstyrelsen utgår i sina riktlinjer från den s.k. lika energiprincipen. Det innebär att en ljudnivå på 85 dBA under åtta timmar ger örat lika mycket ljudenergi som en dubbelt så stark ljudnivå, alltså 88dBA i fyra timmar.
Biografer
För biografer finns ett internationellt regelverk där 85 dBA är norm. Enligt SF och Sandrews betyder det att ljudnivån vid visning av film inte överstiger rekommenderad ljudnivå. Ljudnivån i lokalerna i
362
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
en biograf regleras med central volymkontroll (en för varje salong i biografen). Volymkontrollen är inställd efter de internationella normerna (kontrolleras årligen), vilket enligt branschen är en garanti för att ljudnivåerna hålls, dock kan korta ljudstötar överstiga rekommenderad ljudnivå (explosioner etc.).
WHO
WHO´s riktlinjer för ljudnivåer på diskotek och konserter, 100 dBA ekvivalent och 110 dBA för maximal ljudnivå.
12.4.7 Hur efterlevs lagarna, exempel på tillsynsprojekt
Västra Götaland
I ett projekt om hälsoskadligt buller i Västra Götaland (Länsstyrelsen Västra Götaland 2001) har 20 av länets 49 kommuners miljökontor genomfört en samordnad tillsynskampanj som innehållit ljudmätningar hos och information till olika verksamhetsutövare.
Över 700 tillsynsobjekt har fått skriftlig information i samband med projektet. Projektet fått stort utrymme i massmedia. 147 ljudmätningar har gjorts i olika verksamheter, 18 procent (27 stycken) har överskridit riktvärdena för maximal och/eller ekvivalent ljudnivå. Att nästan var femte mätning visar för höga nivåer visar att fortsatt tillsyn är viktigt. Kommunernas inventering visar att inga eller få verksamhetsutövare har något dokumenterat egenkontrollprogram trots miljöbalkens krav på detta.
I rapporten ges exempel på åtgärder som kan minska risken för tinnitus, bland annat:
• Kommunala policies där miljökontoren inte bara har en övervakande funktion utan också ska föra en dialog med de verksamhetsutövare som kan utgöra en risk i sammanhanget
• Sprida kunskap om miljöbalkens krav på verksamhetsutövarens egenkontroll
363
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Egenkontrollen ska bland annat innehålla: – Utbildning och information till egen personal om risk för hörselskador, riktvärden, åtgärder – Alltid ha någon som är ansvarig för ljudet och som kan
vidta åtgärder vid behov
– Egenkontrollen ska dokumenteras skriftligt
• Vid överskridande av riktvärden – miljökontoret kan efter tillsyn och kontrollmätning ge förelägganden, med eller utan viten
• Gratis utdelning / försäljning av hörselskydd vid konserter där ljudvolymen förväntas vara hög
• Införskaffa ljudnivåmätare, se till att personalen kan hantera den
• Installera en limiter (ljudnivåvakt) i ljudanläggningen som begränsar möjligheterna att spela hög musik
Värmland
Länsstyrelsen och kommunerna i Värmland genomförde under år 2000 ett tillsynsprojekt för att undersöka hur bullersituationen ser ut i miljöer där man kan förvänta sig höga ljudnivåer, utifrån Socialstyrelsens allmänna råd 1996:7 om höga ljudnivåer. Syftet har också varit att uppmärksamma besökare och verksamhetsutövare på risker för skador på grund av. för höga ljudnivåer samt att uppmärksamma verksamhetsutövaren på det ansvar som denne har för att kontrollera ljudnivån.
Mätningar har gjorts i 12 av länets 16 kommuner och vid 41 tillfällen. Socialstyrelsens rekommenderade riktvärde för höga ljudnivåer 100 dBA ekvivalentnivå överskreds vid nio arrangemang. Det av socialstyrelsen rekommenderade maxvärdet 115 dBA överskreds vid tre arrangemang. Samtliga överskridanden av socialstyrelsens riktvärden har skett under konserter. Socialstyrelsen rekommenderade riktvärdet 90 dBA för knattedisco har överskridits vid ett mättillfälle.
364
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
12.4.8 Praktiska exempel för att minska olycksfallskador vid festivaler
Trafiknykterhetstull, Hultsfredsfestivalen
Syftet med projektet är att få ungdomar medvetna om den höga olycksrisk man försätter sig och sina medtrafikanter i genom att köra berusad dagen efter samt upplysa om den massiva kontroll av nykterhet som polisen planerar framför allt på hemresedagen. Målet med insatsen är att få en nykter och olycksfri hemfärd från festivalen.
Arbetet har pågått sedan 1997. Antalet rattfyllerister har minskat från 22 misstänkta fall 1996 till 2 –3 stycken per år 2001 – 02.
Från 2002 genomför polisen en utökad kontroll av narkotiska preparat vid ankomsten till festivalen. (Info-broschyr Hultsfredsfestivalen) Säkrare kravallstaket, Arvikafestivalen
En ny typ av kravallstaket har utvecklats i samarbete med arrangörer, vakter och publik. Staketet har heltäckande framsida av perforerad plåt istället för spjälor så att det inte ska gå att fastna i staketet. Rundade överliggare istället för polisens fyrkantiga minskar skaderisken. Ett trappsteg på baksidan för vakterna som gör det lättare att luta sig ut över staketet för att nå publik som behöver hjälp.
Exempel på förebyggande arbete och åtgärder som kan minska risken för skador på grund av höga ljudnivåer
Föreningen Artister och Musiker mot Tinnitus (AMMOT). En ideell förening som bedriver förebyggande arbete mot tinnitus och andra hörselskador orsakade av höga ljudvolymer. Målet är att musiklivet ska utvecklas, den avancerade teknik som ger extrema ljudmöjligheter ska användas för ökad kvalitet på ljudet och men ge minskade ljudnivåer för att undvika skador som drabbar allt fler.
AMMOT började med att dela ut öronproppar på musikfestivaler (har fram till nu delat ut över 400 000 stycken). Nu utbildar de musiker, ljudtekniker, lärare och andra nyckelgrupper, informerar på skolor och musikfestivaler om höga ljudnivåer och hörselskador och hur dessa kan förebyggas. Man vill skapa förutsättningar för en varaktig sänkning av ljudnivåerna i samhället.
365
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
Barn och ungdomar är en viktig målgrupp. I ett skolprojekt ”Lyssna till vad du hör” vill man på ett lekfullt sätt medvetandegöra elever i årkurs 6-8 om deras ljudmiljö.
Framtida projekt som planeras, för barn i förskoleåldern ”Huller om Buller” ska ge kunskap till både personal och barn om ljud och hörsel för att tidigt motverka den problematik som växer kring barn och hörsel. För musiker, ljudtekniker, arrangörer, ansvariga på kommunnivå och ungdomar, planeras Tour Clinic en konsert- och utbildningsturné om konsten att handskas med det goda ljudet. I seminarier vill man på ett konkret sätt visa ny teknik och sprida kunskap om en god kvallitet på ljudet istället för höga ljudnivåer.
I organisationen Folkets Hus och Parker finns en festivalfunktion från år 2003 som ska bedriva ett säkerhetsarbete med ett egenkontrollsystem inför kommande festivalsäsonger. Organisation har drygt 700 medlemmar och informationen kommer att nå festivaler, Folkparker och Folkets Hus runt om i landet.
I Socialstyrelsens, Att jobba mot höga ljudnivåer beskrivs hur några kommuner och ett län arbetar med tillsyn och information om höga ljudnivåer vid musikevenemang. Här beskrivs också Storsjöyran i Östersund, som själv tagit fram ett ljudbegränsningsprogram.
Materialet vänder sig till miljönämnder och till alla som arbetar med bullerproblem vid musikevenemang. Det är tänkt att kunna användas som underlag för den egna kommunens tillsyn enligt Miljöbalken vid konserter mm (se nedan).
Övrig information som finns tillgänglig hos Socialstyrelsen är, ”Allmänna råd om buller och höga ljudnivåer” 1996. De allmänna råden följdes senare upp med en cd-rom, ”Bullriga fritidsmiljöer”, 1998.
Storsjöyran, Östersund
Storsjöyran har blivit ett av Norrlands största evenemang. I kontraktet som artisterna skriver på finns inskrivet att man inte får spela över 98 dB(A) i medelvärde.
Förutom att sänka ljudnivån delar man ut gratis öronproppar till dem som vill. 15 000 gick åt i fjol. Och propparna gör nytta. De dämpar ljudnivån med ungefär 20 dB(A).
366
SOU 2003:127 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
Stockholms stad
Ta ditt ansvar så att ingen drabbas av hörselskador! Under den devisen har Stockholms stad gett ut en broschyr till alla som bedriver verksamhet med hög musik. I broschyren informeras kortfattat om vilka ljudnivåer som Socialstyrelsen rekommenderar. Man berättar också om att risken för hörselskador är lika stor om man utsätts för 85 dB(A) under åtta timmar som 100 dB(A) under 15 minuter. Slutsatsen är att det är den som bedriver verksamheten som är ansvarig för att rekommendationerna hålls.
Uppsala kommun
För att klara målet i kommunens verksamhetsplan att ”Ingen ska behöva drabbas av hörselskador av för höga ljudvolymer” har kommunen satsat hårt på information till unga. Under våren 2001 har varje Uppsalaskola fått ett exemplar av ”Hör du du !? – en film om tinnitus”. Filmen riktar sig till grundskoleelever och har gjorts av föreningen AMMOT(Artister och musiker mot Tinnitus). Alla rektorer har också fått ett brev tillsammans med filmen.
Under 2001 kommer kommunen att skicka ut ett informationsblad till alla företag och institutioner som spelar musik i någon form. Titeln är "Egenkontroll enligt miljöbalken i lokaler där musik spelas med hög ljudnivå".
Varbergs kommun
Utan förvarning och med dolda instrument är nyckeln till Varbergs kommuns framgångsrika arbete mot höga ljudnivåer.
När miljö- och hälsoskyddskontoret utfört sina mätningar tar man alltid kontakt med verksamhetsutövaren. Tillsammans går man igenom en inspektionsrapport som visar om man klarat kraven på ljudnivå eller inte. Med rådgivning och information försöker man få dem som spelar för högt att på eget bevåg sänka ljudnivåerna.
367
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter SOU 2003:127
368
Alingsås kommun
År 2002 antogs en bullerpolicy i Alingsås, där Socialstyrelsens rekommendationer om ljudnivå gällande barn sänkts från 90 till 85 dBA ekvivalent ljudnivå upp till och med 16 års ålder. I andra kommuner i V:a Götaland har åldern på barn i rekommendationerna varit 12 år.
Ovan beskrivs flera goda initiativ som kan minska riskerna för att utsättas för höga ljudnivåer. Delegationen menar att förbättrad information och tillsyn kan öka medvetenheten hos både arrangörer och allmänhet om riskerna vid höga ljudnivåer. En bra dialog mellan myndigheter och de verksamhetsutövare där risker finns är nödvändig för att minska skador vid musikarrangemang.
13 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
13.1 Öka barns och ungas inflytande
Vårt förslag: Regeringen föreslås genomföra en ändring i plan- och bygglagens (SFS 1987:10) 1 kap. 1§.
Nuvarande lydelse: 1 kap. Inledande bestämmelser: 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
Föreslagen lydelse: 1 kap. Inledande bestämmelser: 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för alla människor, såväl barn som kvinnor och män, i dagens samhälle och för kommande generationer.
Vi menar att barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer behöver stärkas i den fysiska samhällsplaneringen. Det handlar om att alla barn och ungdomar tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt. Detta bör vara en självklarhet, men under sin uppväxt konfronteras barn och unga med miljöer där andra mål prioriteras, vilket gör att denna rättighet inte alltid tillgodoses. De flesta barn tillbringar en stor del av dagen
369
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
inom barnomsorg och skola. En god utomhusmiljö med möjligheter till fysisk aktivitet, samvaro och rekreation är därför viktig kring dessa verksamheter. Utemiljön får inte prioriteras bort då nya förskolor, skolor och fritidshem planeras. Detta är särskilt angeläget i områden med tät bebyggelse.
I en rapport om barn och unga i fysisk samhällsplanering framhåller Boverket (2000) att barnperspektivet måste stärkas i plan- och bygglagen (PBL 1987:10). Redan i dag omfattar plan- och bygglagen alla medborgare, men ibland glömmer vuxenvärlden bort att barn och unga också är medborgare. Därför föreslår Boverket att lagens portalparagraf (PBL 1987:10 1 kap 1§) ändras så att det tydligt framgår att lagen gäller alla människor, såväl barn som kvinnor och män.
Genom att i portalparagrafen förtydliga att människor också inkluderar barn, menar Boverket att barns hittills mycket begränsade inflytande kan stärkas utan att ändra lagens konstruktion av en allmänt hållen lag som gäller alla och som inte utesluter någon.
Vi delar Boverkets slutsatser. Det finns ett pedagogiskt värde i att nämna barn i lagens portalparagraf. Därigenom förtydligas att lagen i sin helhet ska tolkas utifrån ett barnperspektiv vilket i förlängningen ger barns och ungas rättigheter och behov större genomslag i den fysiska samhällsplaneringen.
370
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
13.1.1 Barn och unga kan något som vuxna inte kan
Vårt förslag: Regeringen föreslås genomföra en ändring i plan- och bygglagens (SFS 1987:10) 5 kap. 20 § om programsamråd. Nuvarande lydelse: 5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser: 20 § När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Föreslagen lydelse: 5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser: 20 § När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Vid samrådet skall kommunen aktivt verka för att även barn ges möjlighet att delta och att deras åsikter tillmäts betydelse.
Ett sätt att förverkliga barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer är att ge dem reellt inflytande i den fysiska samhällsplaneringen. Barn och unga är experter på sin egen miljö och har kunskaper och erfarenheter som vuxna saknar.
Genom att ge barn och unga inflytande i beslut som rör deras miljöer får de möjlighet att utöva sina självklara demokratiska rättigheter. Underlag för olika beslut tillförs värdefulla kunskaper, vilket ger bättre underbyggda beslut. Barns och ungas deltagande bidrar också till att besluten förankras hos dem som berörs. Tillsammans bidrar detta till ett bättre slutresultat. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 12 (Regeringskansliet 1996) ger barn och ungdomar rätt till inflytande i beslut
371
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
som berör dem, t.ex. beslut som handlar om närmiljön. I artikel 13 anges vidare att barn har rätt att välja uttrycksform.
Genom att införa i PBL, att kommunen aktivt ska verka för att även barn ges möjlighet att delta i samråd och att deras åsikter ska tillmätas betydelse, tas ett steg mot att förverkliga barnets rättigheter i den fysiska samhällsplaneringen. Även om barn rent formellt även tidigare har haft denna möjlighet, så visar erfarenheter att barn och ungdomar sällan kommer till tals. Detta kan bero på att samrådsprocessen inte är skapad utifrån deras förutsättningar för deltagande. Vårt förslag innebär större krav på att skapa praktiska möjligheter för barn att delta, vilket betyder att politiker och tjänstemän måste tänka i nya banor för att nå barn och ungdomar. Många aktörer kan därför behöva stärka sin kompetens om barns behov och hur man kommunicerar med barn. Dessutom kan mer resurser behöva läggas på denna del av planprocessen, t.ex. för besök i skolor, förskolor, möten med ungdomsråd osv.
Att lyssna till barns och ungas synpunkter och ta del av deras kunskaper kommer leda till större förståelse och insikt om barns behov och önskemål, vilket i sin tur kommer att innebära en bebyggelseutveckling som i större utsträckning erbjuder goda uppväxtvillkor för dagens barn och ungdomar liksom för kommande generationer.
Boverket konstaterar (2000) att plan- och bygglagen (PBL 1987:10) ger alla medborgare rätt att delta i samhällsplaneringen. När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas ska kommunen samråda med länsstyrelsen, regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Kommuninvånare och andra aktörer som berörs av förslaget ska också beredas tillfälle till samråd (PBL 4 kap. 3 §, 6 §). När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, ska de sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget beredas tillfälle till samråd (PBL 5 kap. 20 §). Lagen anger däremot inte att särskild hänsyn ska tas till barns och ungas möjligheter att lämna synpunkter. Nilheim (1999) konstaterar att barnen inte finns representerade i stadsbyggnadsprocessen, inte vid samrådsmöten, inte som remissinstans, inte över huvud taget. Därför är det viktigt att i plan- och bygglagen särskilt framhålla vikten av att barn (upp till 18 år) bereds möjlighet att utifrån sina förutsättningar delta i samrådsprocessen.
Aktörer som arbetar med fysisk planering har framfört att det ofta finns praktiska svårigheter med att få kontakt med barn och
372
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
ungdomar liksom en osäkerhet i att kommunicera med barn i olika åldrar. Varje åldersgrupp kräver sin metodik. När man inom kommunen har bestämt sig för att ta med barn och unga i arbetet uppkommer ofta frågan ”Hur ska vi göra?” Många upplever dessutom att skolan är en sluten värld, som man inte riktigt vet hur man ska få tillträde till. Därför är det viktigt att utveckla ett samarbete mellan kommunens förvaltningar så att kunskapen om barn och unga som finns inom kommunens barn- och utbildningsförvaltningar (eller liknande) sprids till de tekniska förvaltningarna. Genom ökat samarbete över förvaltningsgränser skapas nya förutsättningar för att arbeta med barns och ungdomars delaktighet i planering, byggande och underhåll av utemiljön. Svenska Kommunförbundet framhåller behovet av att visa på goda exempel. I kapitel 15 beskrivs några exempel på hur man kan öka barns inflytande när det gäller den fysiska närmiljön, bland annat Vägverkets metodprojekt ”Forska och lära i närsamhället”.
Det är också viktigt att ha barnkonventionens artikel 13 i åtanke. Där framgår att barn har rätt att själva välja uttrycksmedel. Barnomsorg och skolan är naturliga arenor för att nå de yngre barnen. De minsta barnen kan behöva hjälp att förmedla sina erfarenheter och synpunkter. Här är förskolepersonal och skolpersonal viktiga ”förmedlare”. Ungdomarna kan vara svåra att nå. De ungdomar som berörs mest av ett förslag kanske inte alltid kan nås genom de mer ”formella” kanalerna, såsom skola och föreningsliv. Många kommuner arbetar med att stärka ungdomars inflytande i kommunen genom att inrätta olika former av ungdomsråd. Där ungdomsråd finns, kan det bli en viktig kanal för att nå denna åldersgrupp.
13.2 Länsstyrelsernas roll är att också bevaka barns och ungas intressen
Vårt förslag:
Regeringen föreslås införa i Länsstyrelsens instruktion att utifrån barnkonventionens bestämmelser och intentioner beakta barns behov, åsikter och rättigheter vid sin tillsynsverksamhet enligt plan- och bygglagen.
373
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
Till delegationen har framförts att det saknas en tydlig huvudman som bevakar att barnperspektivet redovisas i planhandlingar. Länsstyrelsen (SFS 2002:864) har uppgifter som rör hållbar samhällsplanering och boende genom bland annat tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet. Länsstyrelsen ska samverka med kommunerna i deras planläggning (PBL 1 kap. 8 §). Därför är Länsstyrelsen en viktig aktör för att säkerställa att barn och unga fått vara delaktiga i planeringen och att deras kunskaper och synpunkter beaktats på ett tillfredsställande sätt.
En tydlig skrivning i Länsstyrelsens instruktion, om att arbetet ska ske utifrån barnkonventionens bestämmelser och intentioner, ger drivkraft åt myndigheten att i sin tillsynsverksamhet och i sin rådgivande verksamhet bättre tillvarata barns och ungdomars intressen. Detta ställer krav på ett systematiskt och långsiktigt arbete för att utveckla myndighetens barnkompetens.
Vi menar att ett tydligare barnperspektiv i PBL och en hänvisning till barnkonventionen i Länsstyrelsens instruktion, på sikt innebär att uppväxtmiljöer skapas som erbjuder barn möjlighet till lek, rörelsefrihet, trygghet och säkerhet, med andra ord viktiga bestämningsfaktorer för barns hälsa (SOU 2000:91).
Länsstyrelsen i Skåne län är en av Barnombudsmannens pilotmyndigheter för att förverkliga barnkonventionen. Där har man anställt en person med särskilt ansvar för att bland annat arbeta med barnperspektivfrågor i den fysiska planeringen. Länsstyrelsen i Skåne län har bland annat tagit fram en checklista som hjälp i arbetet med att öka barnperspektivet och menar att länsstyrelserna bör ha en pådrivande roll i dessa sammanhang (Sellers & Lindberg 2002).
Vi anser att de kunskaper och erfarenheter som arbetet i Skåne län genererat bör spridas för att höja barnkompetensen och stärka barnperspektivet i övriga länsstyrelser när det gäller deras arbete med hållbar samhällsplanering och boende. Att utgå från barnkonventionen innebär ofta ett förändrat förhållningssätt och krav på nya kunskaper. För att kunna beakta barns och ungdomars behov på ett bra sätt kan länsstyrelserna behöva stärkas med miljöpsykologisk och utvecklingspsykologisk kompetens.
374
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
13.3 Barnkonsekvensanalyser för att sätta fokus på barn och unga
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att utveckla kunskapsunderlaget för barnkonsekvensanalyser inom området säkerhet och utveckling i samarbete med forskare och myndigheter.
I diskussioner har framhållits vikten av att särskilt lyfta barnens intressen i beslutsunderlag på alla samhällsnivåer eftersom de annars lätt negligeras. Det finns flera skäl till att vi förordar att konsekvenser för barn särskilt ska belysas. Ett skäl är att vi har blivit uppmärksammade på en tendens att alltmer se till alla människor istället för att särskilt uppmärksamma barnens situation, vilket innebär att intressekonflikter mellan barn och vuxna inte synliggörs. Inom viss miljöpsykologisk forskning inriktar man sig snarare mot ”human friendly environment” än ”child friendly environment”. Ett annat skäl är att barn endast utgör 20 procent av befolkningen och därför är en ganska liten ”påtryckargrupp” som i förhållande till vuxna saknar tillgång till resurser i form av (av samhället värderad) kunskap, pengar och kontakter.
Ibland framhålls att det som är bra för barn, är bra för alla, men det är förstås en förenkling. Dels kan det finnas intressekonflikter mellan barn och vuxna, men också mellan barn i olika åldrar, från olika bostadsområden eller med olika livssituationer. Konsekvensbeskrivningar kan således tydliggöra eventuella intressekonflikter i de ställningstaganden/beslut inför vilka beskrivningarna upprättas.
Barnkonsekvensanalyser (BKA) kan ses som en metod för att på ett systematiskt sätt belysa hur barn och ungdomar påverkas av ett beslut. Barnkonsekvensanalyser kan således användas inom alla samhällssektorer och nivåer och för alla typer av beslut. För Barnsäkerhetsdelegationen är intresset begränsat till hur barnkonsekvensanalyser kan fungera som verktyg för att belysa hur ett aktuellt beslut eller projekt påverkar barns och ungas säkerhet och utveckling. På lokal nivå kan det exempelvis handla om hur en ny väg påverkar skaderisken och möjligheten att gå/cykla till skola och till fritidsaktiviteter eller hur beslut om minskad kollektivtrafik på helgnätter påverkar ungdomars rörelsefrihet och skadesrisker. På nationell
375
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
nivå kan det handla om beslut om förändringar i regelverk som kan ha betydelse för barns och ungas säkerhet och utveckling.
Barnombudsmannen (2002) slår fast att det är viktigt att Barnkonsekvensanalyser bygger på en saklig värderingsgrund. Analysen bör ta sin utgångspunkt i nationella styrdokument såsom lagar, mål och riktlinjer och barnkonventionen är vägledande i arbetet. Analysen ska sedan bygga på forskning och beprövad erfarenhet liksom på den kunskap som barnet själv bidragit med. Vi menar att kunskapen behöver utvecklas om vad som ska beaktas i en BKA när det gäller barns och ungas säkerhet och utveckling liksom hur denna kunskap kan erhållas. Socialstyrelsen, som arbetar med att utveckla hälsobedömningar i miljökonsekvensbeskrivningar (MKB), menar att kunskapen om viktiga bestämningsfaktorer för barns säkerhet och utveckling såsom skolvägar och utemiljön i bostadsområdet, barnomsorg och skola är bristfällig och att ett utvecklingsarbete krävs.
En viktig uppgift för den framtida huvudmannen är att utveckla kunskapsunderlaget för barnkonsekvensanalyser inom området säkerhet och utveckling i samarbete med forskare och myndigheter exempelvis Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Barnombudsmannen, Boverket, Banverket och Vägverket. Flera myndigheter utvecklar konsekvensbeskrivningar inom sina områden, där konsekvenserna många gånger kan handla om barns och ungas säkerhet och utveckling. Vid Folkhälsoinstitutet pågår ett utvecklingsarbete kring hälsokonsekvensbedömningar (HKB) för att belysa hur projekt och beslut kan påverka människors hälsa. Banverket har under 2003 i samarbete med SIKA och i samråd med övriga trafikverk och Rikstrafiken, utarbetat förslag till en metod att beskriva sociala konsekvenser vid beskrivning av infrastrukturåtgärder inom transportsektorn. Metoden omfattar grupperna barn och personer med funktionshinder. Varje grupp är dessutom uppdelad efter kön. Boverket planerar att utveckla sociala konsekvensbeskrivningar som ett instrument att använda i den fysiska planeringen. Den framtida huvudmannen med sin helhetssyn på barns säkerhet och utveckling, kan därför fungera som inspiratör och stöd i övriga myndigheters arbete med att utveckla konsekvensbeskrivningar inom sina respektive områden.
Att barns säkerhet och rörelsefrihet blir allt viktigare att fokusera för att främja barns hälsa framgår av Världshälsoorganisationens handlingsprogram för barns miljö och hälsa i Europa, CEHAPE (WHOs hemsida, 2003). Handlingsplanen ska utgöra en ram och ett stöd
376
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
för länderna i det nationella arbetet med barns rätt till en god miljö och en god hälsa och kommer att vara en central punkt vid miljö- och hälsoministermötet i juni 2004. Skador och fysisk aktivitet är två teman inom handlingsprogrammet och i flera europeiska länder genomförs utvecklingsarbete för säkrare skolvägar och minskat skjutsande till skola och fritidsaktiviteter.
13.3.1 Hälsa i miljökonsekvensbeskrivningar
När det gäller området fysisk planering är miljökonsekvensanalyser (MKB) ett verktyg. MKB finns reglerad i bland annat miljöbalken och plan- och bygglagen (PBL). Syftet med en MKB enligt miljöbalken (6 kap. 3 § miljöbalken) är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra på människor, djur, växter, mark, vatten, luft etc. liksom effekter på hushållningen med resurser. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och på miljön. Enligt PBL (5 kap. 18 §) ska en miljökonsekvensbeskrivning upprättas om en detaljplan medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser.
Boverket framhåller att en MKB enligt god MKB-sed är resurskrävande att upprätta. Därför bör kommunerna hushålla med resurserna och upprätta MKB för detaljplan bara då planens genomförande innebär kraftfulla ingrepp i naturen, för att klarlägga om riksintressen påtagligt skadas, eller om planen möjliggör mycket störande verksamheter. Många beslut som kan innebära konsekvenser för barn och unga föranleder därför inte en MKB, men när en MKB upprättas kan kommunen vid avgränsningen om vad den ska behandla komma fram till att barns säkerhet och utveckling ska beskrivas som en del av hälsokonsekvenserna. För de detaljplaner som inte föranleder en MKB, kan konsekvenser av planens genomförande för barn redovisas i planbeskrivningen.
Utvärderingar har visat att hälsokonsekvenser beskrivs bristfälligt i MKB oavsett om de genomförts utifrån miljöbalken eller plan- och bygglagen (Alenius 2001; Folkhälsoinstitutet 2001). Därför måste större krav ställas på beskrivningen av ett projekts eventuella hälsokonsekvenser och likaså måste begreppet hälsa utvidgas till att också inkludera de aspekter i miljön som är viktiga
377
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
för barns och ungas säkerhet och utveckling. Vi menar att ett utvecklat kunskapsunderlag om barns och ungdomars säkerhet och utveckling även kan användas då en MKB upprättas.
13.4 Från detaljstyrning till funktionskrav
13.4.1 Kunskapsspridning om säkerhet och utveckling i fysisk planering och förvaltning
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa och sprida kunskap till berörda aktörer rörande barns och ungas säkerhet, trygghet och utveckling i planering, byggande och förvaltning av den fysiska miljön.
Som en reaktion mot sextio- och sjuttiotalens alla normer finns det i dag inga normer alls när det gäller ytor och avstånd i barnens utomhusmiljö. Detaljregleringen har försvunnit ur plan- och bygglagen (PBL, 1987:10) och lagen tillförsäkrar inte barn egna fysiska utrymmen lika tydligt som tidigare (Nilheim 1999). Vi menar därför att det är viktigt att Boverket förtydligar lagens intentioner när det gäller barns och ungdomars behov i den fysiska miljön.
PBL anger (2 kap. 4 §) att ”Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse…”. Vidare anger lagen (3 kap. 15 §) att ”Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet, skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller utrymmen i närheten av denna.”
Vilka krav man kan ställa på dessa platser för lek, motion och utevistelse, liksom på dessa friytor i anslutning till bostäder, barnomsorg och skola anges inte i lagen. De detaljkrav som tidigare reglerade detta byggde på kunskap och praktiska erfarenheter och stod för en vilja att skapa goda miljöer för barn. Nackdelen var lite utrymme för kommunerna att finna individuella och flexibla lösningar utifrån sina specifika förhållanden. Vårt förslag, att komplettera skollagen med krav på en ändamålsenlig utemiljö (kap. 9),
378
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
innebär ett förtydligande av de allmänna skrivningar som finns i PBL om utemiljön i förskola och skola.
När det gäller behovet av säkerhet behandlas detta både i föreskrifter och i allmänna råd i Boverkets byggregler (BBR, BFS 1993:57 med ändring till och med 2002:19) avsnitt 8 om säkerhet vid användning. Några liknande krav eller riktlinjer anges inte för de aspekter i miljön som påverkar barns och ungas möjlighet till utveckling. Ett skäl till detta är förstås att det är mycket svårare att sätta fingret på dessa kvaliteter och därför kräver detta ett utvecklingsarbete. Vi menar därför att Boverket behöver förstärkta resurser för kunna bedriva ett sådant utvecklingsarbete i samarbete med forskare och andra kompetenser.
Genom att sammanställa och på lämpligt sätt sprida denna kunskap kan Boverket hjälpa och stödja det lokala arbetet med att skapa miljöer som erbjuder utmaningar och möjligheter till eget skapande utan dolda risker.
Jens Nilheim (1999) menar att det självklart är viktigare att kvalitativa mål uppnås än kvantitativa. Men när allt mäts i pengar och när olika ekonomiska krav ställs mot varandra, kan det vara svårt att hävda rent kvalitativa mål. Idén bakom normerna som tidigare fanns, var att god kvalitet kunde uppnås via bestämda kvantitetsmått.
Utifrån en genomgång av utomhusmiljöns kvaliteter drar Nilheim slutsatsen att tillgången till ytor är en av de viktigaste faktorerna vid skapandet av en bra miljö för barn. Han menar att stora ytor ger stora möjligheter och små ytor ger små möjligheter. Att en yta är liten behöver inte betyda att den är tråkig att vistas på, utan det viktiga är en varierad miljö snarare än stora ytor. Men möjligheterna till variation och omväxling försämras ju mindre ytan är. Nilheim konstaterar vidare att det generellt finns allt färre saker för barn att göra i bostadsområden ju högre upp i åldrarna de kommer. Därför är det viktigt att också se till ungdomarnas behov och önskemål. De allra minsta barnens behov behöver också uppmärksammas.
379
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
13.4.2 Stärkt barnkompetens hos aktörer inom planering, byggande och förvaltning
Vid Barnsäkerhetsdelegationens seminarium om barn och unga i den fysiska planeringen i november 2003 framhölls att det i dag till stor del är kunskapen om barns och ungas behov hos de olika aktörerna i planeringsprocessen, som säkerställer att plan- och bygglagens funktionskrav uppfylls. Hos dessa aktörer behöver därför kunskap om barns och ungas behov utvecklas och stärkas. Grahn (1999) menar att få arkitekter i dag har kunskap om lek och barns behov.
En viktig del i strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter, är att alla studenter som efter examen kommer att arbeta med barn ska få denna kunskap i sin grundutbildning (prop. 1997/98:112). Högskoleverket (2003) konstaterar i rapporten FN:s barnkonvention angår högskolan att detta är ett alltför snävt synsätt därför att många utbildningar leder till yrken där verksamhet och beslut får konsekvenser för barn utan att yrkesutövningen innebär direkt arbete med barn. Detta slås även fast av Sveriges lantbruksuniversitet, som i nämnda rapport pekar på att det krävs barnkompetens hos beställare av t.ex. förändringar i den fysiska miljön. Beställare på olika nivåer i samhället är ofta beslutsfattare med civilingenjörs- eller ekonomiutbildning.
Avdelningen för miljöpsykologi vid Lunds tekniska högskola, Lunds universitet, bedriver forskning och undervisning om relationen mellan barn och fysisk miljö både ute och inomhus. Arkitekter och psykologer är viktiga målgrupper. Thorbjörn Laike, docent vid nämnda avdelning, framhåller att arkitekter har stor möjlighet att påverka utformningen av bostadsmiljön och stadsutformningen både som uppdragstagare och som tillsynsmyndighet. Därför är det en självklarhet att de ska ha kännedom om barnkonventionen liksom kunskap om barns behov och relation till den fysiska miljön för att besluts- och planeringsunderlag ska bli tillförlitliga och riktiga (Högskoleverket 2003).
Laike påpekar att avdelningen för miljöpsykologi ofta får förfrågningar från praktiserande arkitekter, psykologer och kommunala handläggare med ansvar för barns miljöer. Handläggarna står många gånger inför svåra bedömningar då lagstiftningen, t.ex. plan- och bygglagen är övergripande och generell. ”Man känner att kunskapen inte räcker till och stödet från tillsynsmyndigheter lyser med sin frånvaro.”
380
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
Boverket (2000) genomförde år 1999 en enkätstudie för att belysa hur barns och ungdomars behov och medverkan i samhällsplaneringen tas upp i planerarutbildningarna i landet. Svaren från åtta institutioner vid fem lärosäten (Chalmers tekniska högskola, Blekinge tekniska högskola, Kungliga Tekniska högskolan, Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet) visade att kunskap om dessa frågor ges i olika omfattning. Ibland får studenterna kunskap om barns och ungas behov och inflytande i grundutbildningen och ibland inom projektarbeten eller fördjupningsteman. Boverket konstaterade att planerare har en viktig roll som samordnare och koordinatörer i kommunernas fysiska planering. Deras slutsats är därför att en ordentlig översyn av dessa utbildningar bör göras. Denna slutsats stämmer väl överens med de synpunkter som framförts till Barnsäkerhetsdelegationen.
Hur kan vi få högskolorna att tillhandahålla den kunskap studenterna kommer att behöva, för att som yrkesverksamma kunna omsätta lagstiftningens funktionskrav i praktisk verksamhet? Ett sätt kan vara att införa nya målbeskrivningar om barns och ungas rättigheter och behov i examensordningen för olika utbildningar inom fysisk planering. Delegationen förordar emellertid inte detta alternativ. Varje lärosäte ansvarar själv för att konkretisera högskoleförordningens mål i utbildningsplaner och kursplaner. Regeringen ”detaljstyr” inte innehållet i utbildningarna och skall inte heller identifiera de olika grupper som ska beaktas i samband med fysisk planering.
Då kan en mer realistisk väg vara att främja en dialog mellan praktiker och utbildningsansvariga inom universitet och högskolor där såväl planerare, arkitekter och beställare kan framföra de problemställningar som de ställs inför i sin vardag. Genom att tydliggöra behovet av kunskap om hur barns och ungdomars rättigheter och behov ska tillgodoses i den fysiska planeringen till utbildningsansvariga, kan lärosätena utforma utbildningsplaner och kursplaner som bättre svarar emot de krav som studenterna kommer att möta som yrkesverksamma. Detta leder till förnyelse av utbildningarna och i förlängningen högskolor som tillhandahåller den kunskap som samhället efterfrågar. För barn och unga innebär det att miljöer utformas på ett sätt som tillgodoser deras rätt till säkra och utvecklande miljöer.
Vi menar att det ligger inom Boverkets ansvarsområde att främja en sådan dialog, som ett sätt att utveckla kvaliteten i planering, genomförande och förvaltning av den bebyggda miljön.
381
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
Flera förslag i detta betänkande syftar till att stärka barns och ungas ställning i den fysiska planeringen bland annat genom komplettering av lagstiftningen. För att leva upp till lagstiftningens intentioner kommer kunskap om barn och unga att behövas, vilket kommer att skapa en större efterfrågan på denna kompetens.
13.5 Förtätning av bebyggd miljö – vad innebär det för barn och unga?
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa aktuell kunskap om vad förtätning av den bebyggda miljön innebär för barns och ungas tillgång till säkra och utvecklande miljöer.
Barns och ungdomars behov har en svag ställning i den fysiska samhällsplaneringen i förhållande till andra samhällsmål. Därför är det viktigt att bevaka att barns och ungdomars rättigheter och behov tillgodoses i samhällsutvecklingen.
Grahn (1999) menar att många områden med flerfamiljshus inte tillfredsställer barns behov av lek och att det i dag saknas förståelse för vad lek är och vad leken fordrar i form av fysisk omgivning. Så kallade förtätningsprojekt under 1990-talet har inneburit en utveckling då hus byggs med trånga gårdar där endast något träd eller några buskar får plats. Dessa hus påminner om de områden som byggdes under 1800-talet och fram till 1930-talet, då många hus byggdes med trånga gårdar i ständig skugga.
Det finns delade meningar om vad förtätning av boendemiljön innebär för barn. Med utgångspunkt från den kunskap som genererats inom forskningen ser Grahn (1999) med oro på utvecklingen och menar att kvaliteter som ljus, luft och grönska, riskerar att få stryka på foten då förtätning sker. Förtätning får också konsekvenser för vilka trafiklösningar man väljer.
Louise Nyström, kanslichef i Stadsmiljörådet, (Nyström 2001) har uppfattningen att en tätare stad ökar barns möjligheter till kamratliv och därigenom förbättras förutsättningarna för den traditionella barnkulturens överlevnad. Hon menar vidare att barns oberoende ökar, eftersom de på egen hand kan ta sig till och från
382
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
skolan, fritidsaktiviteter, kamrater och ner på stan. Föräldrars tid frigörs från transporter och hela trafikmiljön blir säkrare genom en totalt minskad trafik när avstånden blir kortare.
Det finns flera orsaker till att förtätning har fått starkt genomslag bland arkitekter och planerare i dag. En orsak är det handlingsprogram för hållbar utveckling som världens stater kom överens om under FNs konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 (Naturvårdsverkets hemsida 2002). Handlingsprogrammet Agenda 21 handlar om åtgärder som individer och organisationer på alla samhällsnivåer kan vidta för att verka för en hållbar utveckling.
De kontakter som vi haft med en mängd aktörer under vårt arbete, såväl forskare som praktiker på olika nivåer i samhället, har gett en samstämmig bild av att tätorter bebyggs allt tätare. Det har också blivit tydligt att det inte är ett problem som endast gäller storstäderna, utan att detta är en generell trend, som blivit allra tydligast i storstäderna.
Däremot är såväl förtätningens orsaker som dess effekter komplexa, med både positiva och negativa förtecken. Vårt uppdrag är att se till barns och ungdomars säkerhet och utveckling vilket sätter fokus på lek- och utemiljöer i bostadsområden, runt skola och förskola liksom barns och ungas möjlighet att fritt och säkert röra sig i sitt närområde. Här finns många oroande tendenser som handlar om att de utemiljöer som är så viktiga för barn och ungdomar successivt naggas i kanten utan att barnen kompenseras. Detta kan på sikt leda till att barns möjligheter till en god hälsa sätts på spel. Därför är det angeläget att befintlig kunskap sammanställs och att angelägna forskningsområden identifieras med syfte att utveckla den kunskap vi behöver för att kunna beakta barns och ungdomars behov på ett tillfredsställande sätt. Eftersom detta arbete tangerar såväl Folkhälsoinstitutets uppdrag att följa utvecklingen av folkhälsomålen och Socialstyrelsens miljöhälsoarbete, är dessa myndigheter naturliga samarbetsparter. Planering och byggande av vägar och järnvägar har en stor betydelse för samhällsbyggandet i städer och tätorter. Vägverket och Banverket är därför också viktiga aktörer i det föreslagna arbetet, liksom forskare och praktiker inom området.
383
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
13.5.1 God bebyggd miljö för barn och unga
Vårt förslag: Regeringen bör inom ramen för arbetet med miljökvalitetsmålen utveckla delmål för God bebyggd miljö avseende barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer.
Alla länder har blivit ombedda att ta fram nationella strategier för hållbar utveckling. En sådan svensk nationell strategi med femton miljökvalitetsmål har tagits fram inom Miljödepartementet (prop. 1997/98:145). Naturvårdsverket har ansvar för att fortlöpande följa upp måluppfyllelsen och har rollen som samordnare av det övergripande miljömålsarbetet. Sektorsmyndigheterna ansvarar för att tillsammans med Naturvårdsverket föreslå utveckling och precisering av målen inom respektive sektor. Länsstyrelser och kommuner har också ansvar för att beakta miljömålen i sin planering och konkretisera dem till regionala och lokala mål och handlingsprogram. Boverket ansvarar för uppföljningen av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö.
Riksdagen har fattat beslut om ett antal delmål utifrån prop. 2000/01:130. Några av dessa innebär att senast år 2010 ska fysisk planering och samhällsbyggande grundas på program och strategier för bland annat hur ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur kan åstadkommas så att bilanvändningen kan minska och förutsättningarna för miljöanpassade och resurssnåla transporter förbättras och hur grön- och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden ska bevaras och utvecklas och andelen hårdgjord yta inte ökas.
De femton miljökvalitetsmålen och de delmål som utarbetas under vart och ett av dessa är viktiga styrdokument för vårt samhällsbyggande i dag. Därför menar vi att det är angeläget att utforma delmål avseende barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer så att samhällsbyggandet tillgodoser deras behov. De miljöer vi skapar i dag har inte bara betydelse för våra barn, utan för barn och unga lång tid framöver.
Boverket har gett Statistiska Centralbyrån (SCB) i uppdrag att utveckla indikatorer för uppföljning och utvärdering av miljömålet God bebyggd miljö (Statistiska Centralbyrån 2002; Statistiska Centralbyråns hemsida 2003). SCB:s studier visar att arealen grönytor
384
SOU 2003:127 Säkerhet och utveckling i fysisk planering
successivt har minskat inom samtliga storleksklasser av tätorter mellan 1980 och 2000 (mindre än 10 000 invånare; mer än 10 000 invånare exklusive de tre storstäderna; och Stockholm, Göteborg, Malmö). Minskningen har skett genom att andelen bebyggd yta ökat, och därmed också den hårdgjorda ytans andel av tätortsytan. Studien beaktar både förtätning och tillskott av tätortsyta i utkanten av tätorten. I kontakter med SCB framkom att resultatet pekar på att förtätningen är större än expansionen och man tar av grönytor inom tätorten. Studien visar dock inte hur intressant grönytan är för rekreation. Nästa steg är att utveckla metoder för att även beakta tillgänglighet och kvalitet. SCB menar dock att utvecklingen måste brytas om vi ska klara de miljömål som riksdagen fattat beslut om.
Grönytor som är viktiga för barn och ungdomar kan behöva ett särskilt skydd. Stockholms stad (Stockholms stadsbyggnadskontor 2002) bedriver ett arbete där platsers sociala värden beskrivs. Enkäter och intervjuer med människor ger kunskap om vilka kvaliteter som olika grönområden och allmänna platser har för människor – både barn, ungdomar och vuxna. Det kan vara pulkabackar, utflyktsmål, platser för ro eller samlingsplatser. Dessa värden förs sedan in på kartor och blir ett viktigt planeringsunderlag (se kap. 15).
Eva Almhjell (Almhjell 2001), som arbetar med barn i den fysiska planeringen i Vestfolds län i Norge, konstaterar att det kan finnas en konflikt mellan agenda 21 och att värna gröna ytor i befintlig bebyggelse. För att leva upp till överenskommelsen i Riokonventionen om en hållbar utveckling, sker det mesta av nybyggnationen i redan bebyggd miljö genom förtätning. Detta för att hushålla med produktiv mark och minska privatbilismen. Nackdelen är ett ökat tryck på att bebygga områden, som ligger där bebyggelse redan finns, och som används för lek och rekreation av de boende.
Almhjell anser att det är mycket viktigt att politikerna förstår att värna barnens intressen i dessa frågor. Hon menar att ansvaret är särskilt stort när planeringen läggs ut på privata byggherrar, vilkas intresse är att se till att det byggs. Det arbete som bedrivs i Vestfolds län beskrivs i kap. 6.
Det är samtidigt viktigt att framhålla att även barn behöver bostäder. Därför är det politikernas uppgift att balansera olika särintressen och ta särskilt ansvar för de svagare grupperna. Barn-
385
Säkerhet och utveckling i fysisk planering SOU 2003:127
386
konsekvensanalyser blir här ett viktigt verktyg för att tydliggöra de intressekonflikter som kan finnas.
SCB:s studier visar att det blir allt fler människor som ska dela på tätortens grönytor. En reflektion, som framförts vid ett seminarium om barn och unga i fysisk planering, är att ”när människor förtätas måste också grönområdena förtätas”. Det är alltså viktigt att ha i åtanke att, särskilt i expansiva tätorter, minskar andelen grönyta per invånare mer än grönytornas andel av arealen.
14 Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador
Det är från samhällets sida helt oacceptabelt att unga människor mår så dåligt att de tar livet av sig. Att en ung människa avsiktligt skadar sig själv, försöker ta sitt liv eller begår självmord är en svår psykologisk upplevelse för anhöriga, vänner och andra närstående. För omgivningen är handlingen ofta både oväntad och svårbegriplig.
I delegationens resonemang om vad begreppet barnsäkerhet innehåller har vi satt barnet i centrum och ställt frågan ”Vad skadas barn och unga av i dag?”. I den skadebild som då framkommer är självdestruktiva skador förhållandevis många. Det är ett allvarligt och komplext hälsoproblem och delegationen har därför funnit det angeläget att behandla frågan i detta betänkande. Självmord och självmordsförsök är ett folkhälsoproblem även för barn och unga.
Den fysiska hälsan hos barn och unga i Sverige anses vara bland den bästa i världen. Allt fler rapporter talar dock om en sviktande psykisk hälsa i samma grupp. Redan i barnpsykiatriutredningens betänkande Det gäller livet (SOU 1998: 31) gjordes en försiktig uppskattning som visade att 5–10 procent av alla barn och unga lider av psykiska problem och störningar, vid en viss tidpunkt. I delegationens rapport Barns skador i Sverige (SOU 2002:99) framkom att antalet skadade barn och unga, mellan 0–20 år, på grund av självdestruktiv handling är oroande högt, särskilt bland flickor mellan 13–20 år.
Med självdestruktiva handlingar menar vi självmordsförsök, självmord och annan självtillfogad skada som att exempelvis skära sig själv.
Delegationen har valt att i betänkandet fokusera på det förebyggande arbetet på befolkningsnivå kring barns och ungas avsiktliga skador, men i ett helhetsperspektiv på problematiken är naturligtvis också vård- och behandlingsinsatser av stor betydelse.
387
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
14.1 Problemets utbredning
Självmord
Man skiljer på säkra och osäkra självmord. Säkra självmord är de fall då det inte råder något tvivel om att det var självmord. Medan begreppet osäkra självmord används vid osäkert uppsåt dvs. om det var en olycka eller en avsiktlig handling. I Sverige är siffran för osäkra självmord förhållandevis låg. Men 70–75 procent av alla osäkra självmord har efter psykologiska undersökningar skattats som självmord. Nedan redovisade siffror omfattar både säkra och osäkra självmord.
Ca 20 personer under 18 år har avlidit varje år genom självmord under tidsperioden 1980-2000. Siffrorna har gått upp och ned med korta intervall, såsom mönstret brukar se ut i material med små observationer. (NASP) Före 15 års ålder är självmord ovanliga och mycket få barn under 10 år begår självmord. (Beskow 1996)
Självmord bland pojkar och unga män är fem gånger vanligare än bland flickor och unga kvinnor. Ofta använder pojkar mer aggressiva metoder, vilket antagligen bidrar till det högre antalet självmordshandlingar med dödlig utgång. (WHO 2001)
Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige för flickor mellan 13–17 år och den tredje vanligaste dödsorsaken för pojkar mellan 13–17 år. (Se kap. 4)
Antalet självmord har kontinuerligt minskat i Sverige sedan början av 1980-talet utom för åldersgruppen upp till 17 år. Här har ingen minskning skett. (NASP)
Det finns inga internationella jämförelser för död genom självmord i åldersgruppen 0–17 år. WHO:s statistik för Europa och åldersgruppen 15–24 år visar att Sverige ligger under genomsnittet när det gäller självmord i Europa räknat per 100 000. Det europeiska självmordstalet är 22,2 för pojkar och unga män och 4,8 för flickor och unga kvinnor. I Sverige är självmordstalen för samma åldersgrupp 14,6 för pojkar och 5,9 för flickor och unga kvinnor. I Sverige är självmordsdödligheten för pojkar och unga män ca 2,5 gånger högre än för flickor och unga kvinnor.
Barnsäkerhetsdelegationen redovisade i rapporten Sociala skillnader i skaderisker (SOU 2002:68) att sociala skillnader förekommer beträffande självtillfogade skador i åldersgrupperna 10–14 år samt 15–19 år.
388
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
Självmordsförsök
Vad gäller unga människor i åldrarna 15–24 år visar resultat från studien WHO Multicentre Study on Parasuicide (självmordsförsök) att det finns ett samband mellan antalet självmordsförsök och fullbordade självmord hos båda könen. Det finns större risk för fullbordat självmord bland dem som tidigare gjort ett eller flera självmordsförsök. (Hultén 2000) Detta samband var dock endast statistisk säkerställt för männen.
Det är svårt att ange någon rättvisande siffra för antalet självmordsförsök bland barn och unga eftersom den tillgängliga statistiken endast upptar fall som varit inlagda på sjukhus minst ett dygn. Ofta kommer inte självmordsförsök till någon myndighets eller vårdgivares kännedom. Även förändrade behandlingsmetoder, vid exempelvis överdosering, gör att färre läggs in, vilket också påverkar antalet statistikförda självmordsförsök.
Fyra procent av pojkarna och nio procent av flickorna mellan 0–17 år vårdades i sluten vård till följd av självtillfogad skada 1998–2000. (SOU 2002:99)
Tre procent av pojkar och åtta procent av flickor i 16–17 års ålder har gjort ett eller flera självmordsförsök enligt en undersökning från Uppsala. I efterföljande psykiatriska intervjuer sjönk siffrorna till 1.6 procent för pojkarna och 4.8 procent för flickorna, antagligen beroende på att man i dessa intervjuer är mer stringent när man klassificerar självmordsförsök. Ungdomar med mycket starka självmordstankar upplever ofta att de verkligen försökt ta sitt liv, trots att det stannat vid tankar om detta. Även om man utgår från en snävare definition av vad ett självmordsförsök är så är talen alltför höga (Olsson 1998). Eftersom merparten av ungdomar i åldern 16–17 år går i skolan är det en viktig plats för att dels upptäcka, dels sätta in stödåtgärder för att förebygga självmord.
I enkäten ovan uppger bara 50 procent av de ungdomar som har försökt ta sitt liv att de har sökt professionell hjälp för sina problem. Den officiella statistiken över antalet vårdade på sjukhus ger därför sannolikt inte någon rättvisande bild av antalet självmordsförsök bland barn och unga.
Flera undersökningar visar att ungefär var tjugonde tonåring någon gång under uppväxten gör ett allvarligt försök att ta sitt liv. Statistik från NASP för åren 1987–1997 visar att sjukhusregistrerade självmordsförsök är dubbelt så vanligt bland unga kvinnor, som bland unga män
389
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
Generellt sett är det fler pojkar än flickor som begår självmord i ungdomsåren, men det är betydligt fler flickor än pojkar som utför självmordsförsök. En anledning kan vara att flickor utvecklar depressioner i större utsträckning än pojkar, men har oftast lättare att söka hjälp för sina problem. Självmordsförsöken är dubbelt så vanliga bland unga kvinnor som bland unga män. (NASP)
Uppföljning av ungdomar som gjort självmordsförsök har visat att fyra till nio procent tar livet av sig inom en 12-månadersperiod. Därför finns det anledning att uppmärksamma självmordsförsök. Särskilt bland pojkar, eftersom riskerna för självmord är större i den gruppen. De flesta självmordsförsöken upprepades inom en månad efter det första försöket.
Självmordsförsök skiljer sig betydligt från fullbordade självmord. I statistiken syns detta bäst i den olikartade fördelningen av dessa två fenomen i befolkningen. Självmord är t.ex. vanligare bland medelålders och äldre personer än bland unga, medan situationen är den motsatta vad gäller försöken.
Att skada sig själv
Självskadande beteende är ett område som det inte finns så mycket kunskap om. Företrädare för barn- och ungdomspsykiatrin har dock mött problematiken under flera år. Självskadning har tidigare ibland uppfattats som ”nästan-självmord”, vilket har lett till att patienterna kan ha missuppfattats och blivit felaktigt bemötta. I dag uppfattas självskadning mer som ett sätt att bearbeta och bemästra svåra känslor.
De vanligaste formerna av självskadning är att hugga, rispa, klösa eller bränna huden ofta på benen eller armarna, men förekommer även på andra kroppsdelar.
När det gäller självskadande handlingar bland barn och unga är det svårt att hitta tillförlitliga siffror om omfattningen av dessa skador. I Socialstyrelsens enkätstudie (2001) till 2000 ungdomar födda 1973 framkommer att 9 procent någon gång avsiktligt gjort sig själv illa.
I aktuella intervjuer i media med flickor som skadar sig själv framkommer att de upplever hälso- och sjukvården som okunnig om självskadande beteende.
Antalet samtal till Barnens Hjälptelefon hos BRIS från barn och unga som hade skurit sig, rispat sig eller liknande visar en ökning.
390
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
Under år 2002 ringde drygt 200 barn och unga. Redan nu (september 2003) kan man se att antalet samtal, med samma problematik, kommer att bli högre för innevarande år.
Samtalen skiljer sig från andra samtal genom att det är fler flickor än annars 90 procent jämfört med 75 procent. Flickorna är 1.5 år äldre (15 år) än flickorna, som ringer av andra orsaker, är i genomsnitt. Bland barnen som ringer finns det en överrepresentation av barn boende i behandlingshem eller i styvfamilj. Vidare är samtalen dubbelt så långa som det genomsnittliga samtalet av alla problemkategorier (27 min).
Självmordstankar
I vissa studie till barn och unga ställs frågor om självmordstankar har förekommit. Med självmordstankar menas fantasier, tankar, önskningar om att begå självmord. Sådana tankar kan utvecklas till avsikter, planer och eventuellt beslut. (Stöd i självmordskriser, 1995)
Självmordsproblematiken går oroande långt ned i åldrarna. I enkätundersökningar i Stockholms högstadie- och gymnasieskolor rapporterar 7 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna i åttondeklasserna att de haft självmordstankar under senaste året. (Stöd i självmordskriser, 1995)
Siffrorna stämmer väl överens med liknande fynd från studier i Uppsala och Göteborg.
Inventering av kunskaper och metoder
Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att redovisa en kartläggning av situationen i Sverige vad gäller flickor som medvetet skadar sig själv. I utredningen ska dels redovisas kunskapsläget, dels lämnas förslag till hur det fortsatta arbetet ska bedrivas. Uppdraget ska redovisas december 2004.
På regeringens uppdrag arbetar Socialstyrelsen även med att utveckla mätinstrument att användas i nationella undersökningar för att få mer kunskap om barns och ungdomars psykiska hälsa. Arbetet ska återrapporteras i september 2004.
391
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
14.2 Skyddande faktorer
I WHO:s rapport Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever diskuteras skyddsfaktorer för självmordsbeteende. De skyddande faktorerna delas in i tre grupper; familjemönster, kognitiva faktorer och personlighet samt kulturella och sociala faktorer. Som exempel på skyddande familjemönster nämns bra familjerelationer och stöd från familjen i utsatta lägen. Benägenhet att be om råd och förmåga att söka hjälp är viktiga personlighetsegenskaper som framhålls. Betydelsefulla kulturella och sociala faktorer är exempelvis bra relation till lärare och andra vuxna samt bra relation till jämnåriga.
Vi kan konstatera att här har barnhälsovården, förskolan och skolan angelägna arbetsuppgifter. De nämnda instanserna arbetar med all sannolikhet redan med detta, men det kan inte nog poängteras hur viktigt detta arbete är.
14.3 Hur kan man förebygga självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador bland barn och unga?
Förebyggande åtgärder mot barns och ungas avsiktliga skador måste sättas in tidigt. Ett handlingsprogram, Stöd i självmordsprevention – Nationellt program för utveckling av självmordsprevention har gemensamt tagits fram av Folkhälsoinstitut, Socialstyrelsen och Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) och överlämnades till regeringen 1995.
Enligt NASP bör det självmordsförebyggande arbetet bygga på dels en befolkningsstrategi, dels en riskgruppsstrategi. Riskgruppsstrategin är framför allt inriktad på utbildnings- och fortbildningsinsatser för yrkesgrupper som kan komma att möta självmordsnära människor. Befolkningsstrategin är huvudsakligen inriktad på förebyggande insatser i skolan, dvs. till barn och unga.
Delegationen anser att det behövs kraftfulla preventiva program där skolan intar en central plats i arbetet. Det är också angeläget tala om problematiken. Det skulle öka sannolikheten för att barn och unga börjar talar med vuxna om sina problem. Det skulle ge föräldrar kraft att tala med andra vuxna eller söka professionell hjälp.
Arbetet måste ske inom flera områden och genom flera kanaler parallellt. Informationsspridning, ökad medvetenheten om problemets
392
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
förekomst samt olika utbildnings- och fortbildningsinsatser är några av åtgärderna.
”Ska man väcka den björn som sover?”
I diskussionen om möjligheten att genom olika program eller aktiviteter förebygga självmord och andra avsiktligt självtillfogade skador framkommer ibland att ”man inte ska väcka den björn som sover”, dvs. om man talar om självmord eller självmordsförsök kanske det väcker slumrande tankar hos barn och unga som därmed kan bli verklighet. Från NASP menar man att så inte är fallet och skulle eventuellt sådana tankar komma upp, kan pojken eller flickan istället bli medveten om att man behöver söka hjälp. Det är därför angeläget att vid samtal med barn och unga eller i olika informationsaktiviteter som vänder till sig samman grupp alltid ha med information om vart man kan vända sig för att få stöd och hjälp.
14.4 Skolan och avsiktliga skador
Riksdagen beslutade januari 2001 att WHO:s riktlinjer för självmordsprevention i skolor skulle anpassas till svenska förhållanden. Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) har därför kartlagt förekomsten av självmordspreventiva åtgärder i svenska högstadie- och gymnasieskolor.
Resultaten visar att beredskapen i skolan är låg när det gäller att upptäcka och hjälpa elever som befinner sig i sådan allvarlig psykisk och social nöd att de riskerar att utföra självmordshandlingar. Nästan 42 procent av högstadierektorerna och över 50 procent av gymnasierektorerna har erfarenhet av elevers självmordsförsök. Vad gäller elevers självmord har 8,9 procent av högstadierektorerna och 29,9 procent av gymnasierektorerna den erfarenheten. 15,6 procent av högstadierektorerna och 19,4 procent av gymnasierektorerna svarat ”Vet ej” på frågan om de har någon erfarenhet av en elevs självmordsförsök på sin skola. Med ”erfarenhet” menas en personlig upplevelse av att en elev på den skola man är verksam har begått självmord eller gjort ett självmordsförsök. (Westerlund 2003)
Trots att en stor andel av rektorerna har erfarenhet av såväl självmordsförsök som självmord saknar majoriteten av skolorna, över
393
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
60 procent, skriftliga planer, förebyggande program eller utbildning av personal i självmordspreventiva åtgärder. (Westerlund 2003)
Mer än 70 procent av de tillfrågade svarar att det under deras tid som rektorer inte förekommit någon utbildning av skolans personal i hur man upptäcker elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar, hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Den enda åtgärd som en majoritet av rektorerna svarar att de vidtagit är att de har en skriftlig plan som föreskriver hur skolpersonalen bör agera om en elev begår självmord. (Westerlund 2003)
Vi menar att skolan borde vara mer aktiv här eftersom det finns vetenskapliga belägg för att antalet självmordsförsök och självmord kan minskas med hjälp av olika interventionsprogram (Wasserman 1999, 2001).
Det är endast omkring 8 procent av högstadieskolorna och 10 procent av gymnasieskolorna som i nuläget planerar att starta någon utbildning i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. (Westerlund 2003)
I samtal med unga som har tillfogat sig själv skada framkommer ofta att vuxenvärlden inte sett deras hjälpbehov trots att försök att har gjorts för att uppmärksamma vuxenvärlden på sin situation. För självmordsnära barn och unga är det angeläget att det finns tillgängliga vuxna som kan förmedla hjälp och stöd samt inge hopp. Här menar vi att skolan och elevhälsovården är viktiga för barn och unga.
Vi har konstaterat att i den ordinarie lärarutbildningen ingår inte undervisning om bemötandet av barn och unga som mår psykiskt dåligt och behöver stöd. I kontakt med skolläkare och skolsköterskor har vi inte heller funnit att kunskap om avsiktliga skador hos barn och unga ingår i deras grundutbildning. Vi menar därför att en ökad kompetens, särskilt hos skolpersonal, i dessa frågor skulle öka möjligheterna för eleverna att bli sedda och få hjälp.
Barnsäkerhetsdelegationen anser att i grundutbildningen av lärare bör ingå kunskap om hur man identifierar och bemöter elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Vi menar vidare att även skolläkare och skolsköterskor bör genom kompetenshöjande insatser få ökad kunskap kring självmordsförsök, självmord och självtillfogade skador. Vi anser att skolan inom sina ordinarie fortbildningsaktiviteter bör behandla frågor om självmord, självmordsförsök och annan självtillfogad skada. Det är angeläget att självtillfogade
394
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
skador, självmordsförsök och självmord inte uppfattas som något oförståeligt som bara inträffar.
En ökad kunskap hos elevhälsovårdens personal skulle också kunna ge lärare, när så behövs, hjälp och handledning. Att upptäcka självmordsnära elever eller elever som skär kan förorsaka mycket oro och osäkerhet eftersom lärare och annan skolpersonal ofta saknar kunskaper om detta.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag i samråd med Myndigheten för skolutveckling att utfärda riktlinjer för skolan om hur en skriftlig plan för att förebygga självmord, självmordsförsök och annan självtillfogad skada kan utformas.
Endast 60 procent av högstadie- och gymnasieskolor har en sådan plan i dag. Det är i högsta grad förståeligt att skolpersonal av olika kategorier upplever unga människors självmordsbeteenden som något komplicerat och svårhanterligt. Vi menar därför att det skulle stödja och hjälpa skolorna att utforma en plan för hur man bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende om det fanns riktlinjer att luta sig mot. I en sådan plan bör även behandlas hur skolan ska agera när ett självmord har begåtts.
Några regionala skillnader eller några skillnader mellan tätorter och mindre orter går inte att finna i undersökningen beträffande självmordspreventiva åtgärder i skolorna.
I enkätsvaren kan man se en tydlig tendens till att gymnasierektorer med erfarenhet av elevers självmordshandlingar i högre utsträckning har självmordsförebyggande åtgärder i sina skolor än de gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet. (Westerlund 2003)
14.5 Skolhälsovården och elevers psykiska och sociala ohälsa
Skolhälsovård ska anordnas för alla elever i grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan. Även fristående skolor ska anordna skolhälsovård som motsvarar den som ges inom
395
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
det offentliga skolväsendet. Verksamheten regleras av styrdokument för dels utbildningsväsendet, dels hälso- och sjukvårdsväsendet.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen ska skolhälsovården vara en del i det skyddsnät som ska fånga upp och hjälpa vidare barn och unga med hälsoproblem och andra behov av särskilt stöd. Det är en resurs inom skolan med socialmedicinsk kompetens som finns nära eleverna. Skolhälsovården når alla barn och ungdomar under en viktig del i deras utveckling och är därför en viktig länk i samhällets samlade hälso- och sjukvård för barn och ungdom. (Socialstyrelsen, 1998)
Sedan något år pågår en diskussion om innehållet i skolhälsovården bland annat beroende på att ny problematik hos barn och unga har blivit synlig. Livsstilsrelaterade problem har blivit allt vanligare. Barns och ungas psykiska och sociala ohälsa bör därför lyftas fram mer i skolhälsovårdens arbete. Redan i Barnpsykiatriutredningen slutbetänkandet (Det gäller livet, SOU 1998:31) påpekades att den psykiska ohälsan hos barn och unga måste uppmärksammas. Utredningen presenterade också ett förslag på den roll skolan och dess elevvård skulle kunna ha inom ramen för samhällets samlade stöd till barn och ungdom med psykiska problem.
Sedan några år tillbaka har Socialstyrelsen tillsynsansvar för skolhälsovården. (SFS 1996:786). Verksamheten är under översyn och Socialstyrelsen håller på att utarbeta nya riktlinjer för den framtida skolhälsovården; ett dokument kallat Riktlinjer för skolhälsovårdens planering.
Det är vår mening att skolhälsovården bör ha en central roll i skolans arbete med att förebygga och tidigt upptäcka barns och ungas psykiska och sociala ohälsa. Det är därför angeläget att nya riktlinjer för skolhälsovården beaktar detta.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag att i sitt arbete med ”Riktlinjer för skolhälsovårdens planering” särskilt uppmärksamma barns och ungas psykiska och sociala ohälsa.
På lång sikt skulle en sammanhållen hälso- och sjukvård för barn och unga på alla sätt komma den aktuella gruppen till godo. Den nuvarande uppdelningen med barnhälsovård, vars huvudman är landstingen, och skolhälsovård, vars huvudman är kommunerna, är
396
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
inte gynnsam för barn och unga. Att arbeta med barns och ungas ohälsa kräver metodkompetens och kontinuitet. En sammanhållen hälso- och sjukvård för barn och unga skulle kunna erbjuda detta. (Socialstyrelsen 2003)
14.6 Stöd till föräldrar
Studier visar att självmord, självmordsförsök andra självtillfogade handlingar ofta kommer plötsligt och utan förvarning för anhöriga. Detta är åtminstone vad man inledningsvis upplever, men vid närmare eftertanke och diskussioner med professionella kan det ha funnits tidigare signaler som man inte upptäckte eller inte förstod. Vi menar att det skulle vara betydelsefullt för många föräldrar om det fanns lätt tillgängligt material som kan ge viss kunskap i sakfrågan och som kan hänvisa till instanser där man kunde få hjälp och stöd.
Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag i nära samarbete med Statens folkhälsoinstitutet och Landstingsförbundet att genom olika aktiviteter riktade till föräldrar och andra vuxna sprida information om de vanligaste symtomen på psykisk ohälsa bland barn och unga.
14.7 Beredskap hos hälso- och sjukvården
Barn och ungdomar som har försökt ta sitt liv eller skadat sig på annat sätt måste snabbt komma till hälso- och sjukvården för behandling. Oavsett till vilken klinik eller mottagning inom hälso- och sjukvården man kommer, är det av stor betydelse att man blir omedelbart omhändertaganden. Ett respektfullt bemötande är av stor betydelse för den kommande kliniska behandlingen. (NASP)
I kontakt med bland annat skolhälsovårdspersonal har det framkommit att tillgängligheten till barn och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP) kan vara låg. Vi menar att det är angeläget att barn och unga som försökt ta sitt liv eller på annat sätt skadat sig själv snabbt blir omhändertagna. Det måste finnas en beredskap och en rutin, framför allt inom BUP, för hur dessa patienter ska
397
Självtillfogade skador bland barn och ungdomar SOU 2003:127
bemötas. Det är även angeläget att berörd personal ges möjligheter till kompetenshöjning inom området.
14.8 Samarbete över myndighetsgränserna
Det finns ingen enkel förklaring till varför en ung människa tar sitt liv eller på annat sätt tillfogar sig skada. De förebyggande åtgärderna måste därför ske mycket brett och med flera olika discipliner involverade.
Ett sådant arbetssätt förutsätter samarbete över myndighetsgränserna. Skolan bör utveckla ett samarbete med barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP) för kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Men även polisen, socialtjänsten, ungdomsmottagningar och andra delar av hälso- och sjukvården än BUP bör involveras i olika lokala samarbetsformer därför att de möter alla barn och ungdomar i behov av psykiskt stöd.
Ett sådant lokalt samarbete t.ex. kan vara bas för fortbildningsinsatser eller lokala förebyggande insatser inom området.
Regeringen beslutade (prop. 2002/03:53) att lagstadgad samverkan ska äga rum kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samverkan avser huvudsakligen lokal nivå och ska omfatta barn upp till 18 år. Denna lagstadgade samverkan omfattar polisen, socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården. Vi menar att även frågor som självmord, självmordsförsök och annan självtillfogad skada bland barn och unga upptill 18 år borde omfattas av denna lagstadgade samverkan. Enligt samma regeringsbeslut ska Socialstyrelsen i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling ta fram strategier för hur denna samverkan kan utformas. Detta arbete pågår nu.
Vårt förslag:
Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag, som i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling har ett uppdrag att ta fram strategier för samverkan, att komplettera detta med att även barn och unga med självmordsnära eller självskadande beteende ska omfattas av dessa strategier.
398
SOU 2003:127 Självtillfogade skador bland barn och ungdomar
399
14.9 Samhällsinriktade aktiviteter
Förutom att informera och utbilda skolans personal i de bakomliggande orsakerna till självmordshandlingar är samhällsinriktade insatser av stort värde inom det självmordspreventiva området. Att ha en god kontroll över exempelvis farliga mediciner, skjutvapen, knivar, bekämpningsmedel, kemikalier och explosiva ämnen är viktiga åtgärder för att rädda liv. (WHO, 2000). En restriktiv alkohol- och narkotika politik och en saklig medierapportering av självmordshandlingar är exempel på andra mer övergripande strategier som visat sig betydelsefulla vad gäller att förebygga självmord och självmordsförsök (Wasserman & Värnik, 2001, Etzersdorfer & Sonneck, 1998, Schmidtke, Schaller & Wasserman, 2001 redovisad i Westerlund 2004). NASP har på sin hemsida förslag till pressen hur mediarapporteringen av självmord ska hanteras.
15 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
15.1 Olika ansatser för säkerhetsarbete
15.1.1 ”Bygg in” säkerhet och utveckling i barns och
ungdomars miljöer
Det är viktigt att skapa förutsättningar för säkerhet och utveckling i de miljöer där barnen och ungdomarna befinner sig dagligen. Folkhälsoarbetet utgår ifrån kunskapen om hur den fysiska miljön, liksom sociala, ekonomiska och politiska förutsättningar på olika sätt påverkar människors livsvillkor och därigenom också deras hälsa (Haglund & Svanström 1992). Åtgärder för att skapa bra och säkra miljöer kan därför beröra regelverk, attityder, kunskap och fysisk utformning.
Haddon, forskare inom skadeprevention, introducerade under 1960-talet (Andersson 1999) begreppen aktiva och passiva förebyggande åtgärder. Åtgärder som förutsätter att individen själv gör något för att skydda sig själv betecknas som aktiv prevention och åtgärder som inte kräver någon handling av individen är passiv prevention. Passiva åtgärder anses allmänt vara betydligt mer effektiva. De kommer alla till del och pekar inte ut någon specifik riskgrupp. Exempel på aktiva åtgärder kan vara bilbarnstol, flytväst och reflex.
Utifrån ett folkhälsoperspektiv har en viktig del av säkerhetsarbetet i Sverige varit inriktat på att försöka bygga in säkerheten i de miljöer där människor vistas och i de produkter de använder, så kallade passiva åtgärder. Sådana åtgärder kommer alla till del oavsett vilka egna resurser man har i form av pengar eller kunskap. Många av dessa åtgärder regleras i lagstiftning och samhället har med detta tydligt markerat att skador ska förebyggas.
Exempel på sådana åtgärder som hittills genomförts är barnsäkra förpackningar på mediciner, reglerad vattentemperatur i kranvatten, utbyggnad av mitträcken på motorvägar, barnsäkra eluttag och
401
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
brandvarnare i offentliga utrymmen. Tillsammans skapar dessa, var och en för sig ganska avgränsade åtgärder, en trygg och säker miljö. Detta är en viktig anledning till den framgång som Sverige har haft när det gäller att öka säkerheten för barn. Sådana generella åtgärder bidrar sannolikt också till att minska sociala skillnader i skador (Laflamme 1998; SOU 2002:68).
När det gäller att skapa utvecklande miljöer för barn och ungdomar kan man säga att de normer och riktlinjer som tidigare fanns för hur den fysiska miljön skulle utformas, var en metod som syftade till att skapa goda miljöer för alla. Man sökte med kvantitativa mått säkerställa vissa kvaliteter i miljön. I normgivande skrifter under 1970-talet, t.ex. Bostadens grannskap, råd och anvisningar för planering, 1972, angavs avstånd till olika typer av lekplatser, anvisning för dimensionering, antal barn per lekplats samt lekplatsernas lokalisering (Gatukontoret Malmö 1996).
Många av de miljöer vi har i dag, är ett resultat av en samhällsplanering som sökt att bygga in säkerheten i miljöer som skapats utifrån normer om vad som är bra för barns utveckling. Det är viktigt att denna inställning bibehålls och att de nya fenomen som kan innebära hot mot barns och ungdomars säkerhet och utveckling identifieras och åtgärdas. Som exempel kan nämnas förtätning av den bebyggda miljön och en trafikplanering som går mot alltmer blandtrafikerade väg- och gatumiljöer.
15.1.2 När passiva åtgärder inte är möjliga
För vissa typer av skadehändelser och i vissa situationer finns det begränsade möjligheter till passiv prevention. Många skadeförebyggande program har därför inriktats på att försöka påverka barns och ungdomars beteende antingen genom lagar och regelverk (exempelvis mopedhjälm, bilbälte, skyddsutrustning inom vissa sporter) eller genom information och utbildning (exempelvis simskolor och trafikskolor). Insatser som kräver en aktiv handling av individen kallas ”aktiva åtgärder”. Systematiska utvärderingar har visat att lagstiftning i kombination med informationsinsatser kan vara effektivt för att öka människors säkerhetsbeteende (Nolén 2003; O’Hare 2003; Munro 1995) medan endast informationsinsatser visat sig ha begränsad effekt (Towner m.fl. 2001a).
Det systematiska säkerhetsarbete som bedrivits i Sverige har engagerat ett stort antal myndigheter och organisationer och med-
402
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
verkat till att det finns många bärare av barnsäkerhetsbudskapet, exempelvis frivilligorganisationer men också barnhälsovården som under en lång rad år informerat föräldrar om hur man bäst skyddar sina barn.
15.1.3 Åtgärder bör genomföras inom alla samhällsnivåer
Åtgärder kan genomföras på olika nivåer. På samhällsnivå handlar det om att genom lagstiftning och nationella mål påverka samhället i en önskad riktning. På lokal nivå kan kommunerna arbeta fram egna inriktningsdokument och policydokument, liksom genomföra rent konkreta åtgärder i t.ex. den fysiska miljön. På individnivå kan åtgärder exempelvis bestå av att barnhälsovården informerar och utbildar föräldrar.
De olika nivåerna är ömsesidigt beroende av varandra och förstärker varandra. Lagar och nationella mål visar vad samhället som helhet kräver och strävar emot. Dessa övergripande målsättningar förverkligas i det lokala arbetet, ofta bedrivet av kommunerna. Och det är först när åtgärderna innebär en förändring för den enskilda individen genom ökad kunskap eller en säkrare skolväg, som de får effekt. Med ökad kunskap och insikt om vad som påverkar barns säkerhet och utveckling ökar möjligheten för barn och vuxna att ställa krav på beslutsfattare på olika nivåer för att få till stånd en förändring.
Utifrån detta resonemang är det viktigt att åtgärder genomförs inom samtliga nivåer. Exempel på detta är de förslag som syftar till att öka säkerheten för barn och ungdomar som cyklar. Med en lagreglering om cykelhjälm talar vi om vilka krav som samhället ställer. Genom att kombinera lagen med informations- och utbildningsaktiviteter vill vi påverka den enskilde individens vilja och motivation att använda hjälm. Genom att föreslå förbättring av cykelinfrastrukturen vill vi även utveckla kommunernas arbete med att bygga in säkerheten.
15.2 Barn och unga ska involveras i arbetet
Genom att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter har Sverige åtagit sig att låta barn och unga uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem och att tillmäta deras åsikter betydelse (art.12).
403
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Barn och unga har också rätt att få och ge information och att välja den uttrycksform som passar dem bäst (art. 13).
I vårt arbete med ungdomsreferensgruppen har det framkommit frågor och områden som de upplever som problem. Bland annat ansåg de att delegationen skulle uppmärksamma skolans arbetsmiljö liksom elevernas inflytande i skolan. Vi har därför arbetat särskilt med dessa frågor. Vi har också diskuterat delegationens förslag på åtgärder med ungdomsreferensgruppen och deras synpunkter har varit vägledande. Bland annat diskuterade vi förslaget om en bestämmelse om cykelhjälm. Här var ungdomsreferensgruppen enig om att en sådan bestämmelse ska omfatta alla åldrar och bland annat utifrån deras argument beslutade delegationen att föreslå en sådan bestämmelse. Vi vill framhålla att de diskussioner vi haft med ungdomsreferensgruppen har givit oss kunskap som varit värdefull för arbetet både när det gäller angelägna områden och föreslagna åtgärder.
Erfarenheterna visar att samråd med barn och unga bör bli en naturlig del av arbetet inom många verksamheter. När vi tar del av deras egna erfarenheter och kunskap framträder en annorlunda bild av verkligheten, vilket medför att arbetet kan inriktas på de områden som verkligen har betydelse för barns och ungas vardagsliv.
Det finns goda exempel där kommuner och myndigheter har involverat barn och unga i arbetet. Barnsäkerhetsdelegationen framhåller att det är angeläget att detta arbete fortgår och utvecklas. Därför ger vi i detta betänkande flera förslag som syftar till att stärka barns och ungas inflytande. Vi menar att barns och ungas delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt bland annat när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya fenomen, som bör uppmärksammas.
15.2.1 Bättre beslutsunderlag
Barn och unga har kunskaper om sina miljöer som vuxna saknar (Boverket 2000). Därför är det självklart att man måste fråga barn och unga för att få ett fullständigt beslutsunderlag. Ofta är det ett vuxet barnperspektiv som råder i beslutsprocessen. Det innebär att vi utgår ifrån vad vi tror är bäst för barn och unga. Genom att fråga barnen själva får vi barnens egen syn – vilket inte alltid stämmer överens med vad vi vuxna föreställer oss.
404
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
Under utredningsarbetet har vi tagit del av en mängd projekt där barn och unga varit delaktiga i arbetet (Barnsäkerhetsdelegationen och Svenska Kommunförbundet 2003). Oftast handlar det om att barn informeras och konsulteras och att deras synpunkter utgör en del av beslutsunderlaget.
Den stora utmaningen ligger i hur vi tar hand om barns och ungas synpunkter. Det är självklart att beslutsfattande ofta innebär en kompromiss mellan olika grupper i samhället. Barns synpunkter kan inte alltid beaktas fullt ut – det gäller även vuxnas. Men det är viktigt att i beslutsunderlaget tydliggöra eventuella intressekonflikter.
Vi förordar att konsekvenser för barn och unga särskilt ska belysas. Ett skäl är att vi har blivit uppmärksammade på en tendens att den fysiska planeringen alltmer utgår från alla människor istället för att särskilt uppmärksamma barnens situation. Ett annat skäl är att barn endast utgör 20 procent av befolkningen och därför är en ganska liten “påtryckargrupp” som i förhållande till vuxna dessutom saknar tillgång till resurser i form av (av samhället värderad) kunskap, pengar och kontakter.
Ibland framhålls att det som är bra för barn, är bra för alla, men det är förstås en förenkling. Det kan finnas intressekonflikter mellan barn och vuxna, men också mellan barn i olika åldrar, från olika bostadsområden eller med olika livssituationer. Barnkonsekvensanalyser kan således innebära att eventuella intressekonflikter belyses och de ställningstaganden man gör tydliggörs.
Vägverket arbetar med barnkonsekvensanalyser
Vägverket genomför barnkonsekvensanalyser av planerade vägprojekt för att tillföra beslutsunderlaget viktig information om hur barns och ungas vardag kan komma att påverkas. Det är inte ovanligt att barnkonsekvensanalysen visar att det ursprungliga problemet är mer komplext än man först trodde och att det därför krävs andra åtgärder än dem som från början planerades.
Med hjälp av frågeformulär till barn och föräldrar kartläggs barnens skol- och fritidsvägar, barnen får även berätta och markera på kartor vilka naturområden de uppskattar, var de leker och umgås, hur de använder sin utemiljö, var deras fritidsaktiviteter finns och hur de tar sig fram på olika sätt. Vägverkets arbete ger viktiga erfarenheter som många andra aktörer kan dra nytta av inom sin sektor (Vägverket 2003c).
405
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
15.2.2 Skolan som en demokratisk aktör i närsamhället
Kommundemokratikommittén (SOU 2001:48) ansåg att kommuner och landsting bör använda sig av skolan som arena för möten mellan barn och ungdomar och kommunala beslutsfattare. Men många upplever att skolan är en sluten värld, som man inte riktigt har tillträde till och en naturlig ingång till samarbete saknas. Vi menar att samarbetet mellan kommunens förvaltningar bör utvecklas. Inom vissa förvaltningar finns barnkompetensen och inom andra finns exempelvis den tekniska kompetensen. Genom samarbete över förvaltningsgränser skapas nya förutsättningar för samarbete mellan olika verksamheter inom kommunen.
Det är viktigt att se skolan som en samarbetspart och inte bara som en kanal till barnen - eller den aktör som “ska göra jobbet”. Det tar tid att arbeta upp kanaler till skolorna och det behövs framförhållning för att skolorna ska kunna planera in verksamheten som en naturlig del av det pedagogiska arbetet. Det är viktigt att framhålla att skolan har ett ansvar för att förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet (Lpo 94). Vägverket bedrev 1993–1999 utvecklingsarbetet Forska och lära i närsamhället (Vägverket 1995) i samverkan med bland annat Lärarhögskolan i Stockholm, där drygt 300 skolor deltog. Projektet syftade till att stödja och stimulera arbetet med trafikfrågor i skola och barnomsorg. Tanken var att ge exempel på arbetssätt och innehåll, som kan bidra till att studier av närsamhället känns intressanta och relevanta för undervisningen. Dessutom skulle arbetet stimulera barnens nyfikenhet och lust att lära om sin närmiljö och hur man kan påverka i beslut, så att de också vill och vågar delta i arbetet med att förbättra den.
Inom de tekniska förvaltningarna fattas beslut som på olika sätt påverkar barns vardagsmiljöer. Därför är det viktigt att utveckla samarbetet mellan de tekniska förvaltningarna och barnen. I Täby kommun samarbetar skolan och tekniska kontoret. Samarbetet handlar framför allt om att göra elevers skolvägar säkrare, men har även lett till att andra frågor om utemiljön tagits upp (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003).
406
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
Barn delaktiga i trafiksäkerhetsarbetet i Täby kommun
Tekniska kontoret tar fram kartor över närområdet där de flesta barn i skolan bor. Och varje barn ritar in sin skolväg. Varje elevs skolväg ritas in på en OH-film som läggs på kartorna. Och till slut bildas ett spindelnät av skolvägar från varje klass. Dessa klassvisa OH-filmer läggs sedan på varandra och tillsammans visar de kraftiga stråk där många barn går. Åtgärder kan sedan koncentreras till de mest angelägna områdena. Tekniska kontoret arbetar fram förslag med kostnadsberäkningar som diskuteras med föräldrarepresentanter, rektor och ansvariga politiker. Barnen deltar i beslutsunderlag och problemformuleringar, men inte i diskussionen kring prioriteringar.
Efter diskussion och politiskt beslut, genomförs åtgärderna så snabbt det går. Tanken är att synpunkter från eleverna ska inhämtas under vårterminen och återkoppling ske innan sommarlovet. De fysiska åtgärderna ska helst vara genomförda till höstterminens start. Projektledaren framhåller att arbetet bör bedrivas i en enkel form och att dialogen som skapas mellan skolan och tekniska kontoret, är viktig även i andra frågor som rör skolans utemiljö.
Kommunen har gjort en helhetsanalys av trafiknätet. Trafiknätsanalysen har förankrats vid möten där de boende och andra intressenter har medverkat. I detta arbete har barnens kartor och synpunkter varit en viktig del. Arbetet med skolvägarna har även blivit en pusselbit i hälsoprojektet “Sätt Täby skolor i rörelse”. Ett pilotprojekt har startat i en del av kommunen där man i samarbete med tekniska kontoret ska se till att alla barn kan gå till skolan. En förutsättning för att få fler barn att gå eller cykla till skolan är att göra skolvägarna så säkra som möjligt. Ett minskat skjutsande till skolorna förbättrar också säkerheten för de barn som själva tar sig till skolan.
Barnens medverkan i projektet ger inte bara säkrare skolvägar och friskare barn, utan bidrar också till insyn i den demokratiska processen och hur beslut fattas i en kommun. På det sätt som projektet bedrivs får barnen en snabb återkoppling på sitt arbete och ser även sin möjlighet att påverka sin situation och sin närmiljö.
407
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Kartläggning av Stockholms grönytor
Stockholms stad genomför ett systematiskt arbete för att få med medborgarnas synpunkter som en del av beslutsunderlaget i den fysiska planeringen. Eftersom barn och ungdomar är viktiga brukargrupper har stor vikt lagts vid att belysa deras synpunkter och önskemål. Arbetet har resulterat i en metodik som fått namnet ”Sociotopkartor”.
I Stockholm stoppades varje nytt byggprojekt av segdragna överklaganden från de boende som ville värna “sina” grönytor. Stadsbyggnadskontoret fick därför i uppdrag att ta reda på hur invånarna använder stadens gröna platser för att kunna besluta om vilka som ska skyddas och vilka som kan exploateras. Resultatet har blivit ”sociotopkartor”, som visar pulkabackar, rofyllda platser, mysiga utflyktsmål, samlingsplatser osv (Stockholms stadsbyggnadskontor 2002).
För att få reda på hur de små barnen använder platser har förskolepersonalen varit en viktig informantgrupp. Skolbarnen är lättare att kommunicera med direkt. Där har kontakterna mellan kommunen och barnen ofta skett via skolan, genom en engagerad lärare eller fritidsledare. Trygghet, trivsel och tillgänglighet är avgörande för om ett område används. Trivsel handlar bland annat om skötsel, underhåll och skönhetsvärden. De kvaliteter som barn och ungdomar värderar högst är ofta samma som för vuxna.
Eftersom platsers sociala dimension hela tiden förändras är det viktigt att föra en kontinuerlig dialog med brukarna så att det hela tiden sker en uppdatering. Det handlar alltså om att fånga in nuläget. Ansvarig landskapsarkitekt på stadsbyggnadskontoret önskar att alla elever i årskurs 2, 5 och 8 skulle arbeta med närmiljö och samhälle som temaarbete. Dessa årliga temaarbeten skulle sedan kunna användas för att beskriva barns och ungdomars önskemål och krav på sina när- och stadsmiljöer.
15.2.3 Nya arbetssätt
Exemplen ovan visar att handläggare och tjänstemän på olika nivåer i samhället måste hitta nya arbetssätt för att nå barn och unga. Som vi tidigare nämnt har aktörer som arbetar med fysisk planering ofta framfört att det finns praktiska svårigheter med att få kontakt med barn och ungdomar liksom osäkerhet i att kommunicera med barn i
408
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
olika åldrar. De minsta barnen kan behöva hjälp att förmedla sina erfarenheter och synpunkter. Då blir förskolepersonal och skolpersonal viktiga “förmedlare”.
I Ulricehamn bjöds barnen in till möte utanför skoltid
I Ulricehamn bjöd trafikplaneraren in barnen till möte via klasslistor från förskoleklass till årskurs 6. Trafikplaneraren framhöll att detta är ett arbetssätt som man inte är van vid och att tjänstemän som arbetar med vägar och gator ”måste våga lite annorlunda grejer”. Som vi tidigare visat är samarbete med skolan ett vanligt sätt att komma i kontakt med de barn som bor i ett område, men man kan också välja andra vägar. I Ulricehamn valde man att inte göra samrådsmötet till en skolfråga. Där skickades en inbjudan hem till alla barn i området. Träffen hölls på kvällstid och föräldrar fick inte följa med in på mötet. Barnen markerade på stora kartor var de bodde, var kamraterna bodde och vilka platser som man upplevde som farliga. Som hjälp hade trafikplaneraren fotograferat korsningarna i området (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003).
15.2.4 På ungdomarnas eget initiativ
Det finns flera exempel där ungdomar både är initiativtagare och ansvariga för verksamheten. Det kan handla om ungdomsråd, ungdomskaféer, ungdomens hus, konserter och liknande. Flera gymnasieskolor har även brukarstyrelser med elevmajoritet. Ofta krävs att vuxenvärlden accepterar och också bidrar med finansiering och praktisk hjälp för att få kontinuitet i dessa verksamheter. I flera fall har ungdomarna eget budgetansvar och de erfarenheter vi tagit del av visar att detta fungerar väldigt bra och att det ger ungdomarna ett reellt inflytande och ansvar för verksamheten.
Vi har tidigare framhållit att skolan bör fungera som en arena där beslutsfattare och tjänstemän kan möta och diskutera med barnen. Eftersom de äldre ungdomarna är spridda på olika gymnasieskolor kan man behöva hitta andra kanaler för att nå denna åldersgrupp. Strängnäs kommun arbetar med Barns och ungas framtidsfrågor (Buff). Genom att skapa en struktur för ungas inflytande finns en kanal för ungdomarna att föra fram de frågor som är angelägna för
409
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
dem. Men också en kanal för handläggare som behöver få kontakt med ungdomarna i en viss fråga.
Barns och ungas framtidsfrågor - BUFF
Strängnäs kommun har fyra BUFF-samordnare som var och en är kontaktperson på en förvaltning. Samordnarna har olika ansvarsområden och arbetar med barn och ungdomar som grupp i kommunen. På skolorna finns kontaktlärare som en länk mellan samordnaren och barnen. BUFF-mötena är öppna för alla. I början träffades man på ett cafe eller liknande för att markera att BUFF inte var en del av skolan, men av praktiska skäl (skolskjuts, träningar osv.) ligger nu mötena under skoltid.
I BUFF diskuteras övergripande samhällsfrågor. På mötena kan det komma allt från 2 till 40 elever och man representerar bara sig själv. Den fråga som utkristalliseras som viktigast går samordnaren vidare med och bjuder in ansvarig person till nästa möte. I anslutning till BUFF-mötena har olika referensgrupper bildats, bland annat kring en planerad lekpark och ett nytt kulturhus. Referensgrupperna består av utsedda representanter för varje klass.
I Strängnäs finns även ett ungdomsråd som startades på ungdomarnas eget initiativ. Ungdomsrådet består av ungdomar från senare- och gymnasieskolorna i kommunen. Varje skola utser en representant per påbörjat hundratal. Fritidsgårdarna representeras av en person från varje fritidsgård. Möten hålls en gång i månaden. Ungdomsrådet har bland annat hjälpt till att utveckla parametrar för barns inflytande i barnbokslutet.
För att ge ungdomar i gymnasieskolan bättre möjligheter att delta i ungdomsrådet har man infört en lokal kurs i demokrati på 150 poäng. Det innebär att eleverna kan arbeta i ungdomsrådet inom skolan och de missar därigenom inte annat skolarbete.
Två kongresser genomförs per år, den ena under en dag och den andra under en halvdag. Kongresserna drivs sedan två år tillbaka av ungdomsrådet och samlar ca 100 deltagare. Under heldagen tas frågor upp som politiker ska arbeta vidare med och under halvdagen får politikerna berätta vad de genomfört. Numera försöker man dela upp åtgärder i delmål med tidsplan, som ger mer realistiska tidsramar för åtgärderna. Kongresserna har bland annat utmynnat i tio kriterier som Strängnäs ska leva upp till för att vara
410
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
en ungdomsvänlig kommun (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003).
15.2.5 Elevers inflytande över miljön i förskola och skola
En av de frågor som vår ungdomsreferensgrupp fann mest angelägen var att öka elevers inflytande i skolan. Därför har vi bland annat föreslagit att elevskyddsombudens ställning ska stärkas.
Helhetssyn på barns lärande och miljö på Källbygård i Götene kommun
Källbygård är ett exempel där man genom aktiv elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet, lyckats skapa en stimulerande läromiljö, med en skolgård som erbjuder utmaningar utöver det vanliga – utan att antal skador ökat. Källbygård är därför ett intressant exempel på hur säkerhet och utveckling kan gå hand i hand.
Den tråkiga asfaltplanen runt skolan Källby Gård har byggts om till en äventyrsplats med slänggungor, klätterplank, lusthus, linbanor och mycket mer. En spännande och lustfylld miljö, men också ökade skaderisker, trodde många. Även skolsköterskan var tveksam till en början, men det systematiska arbetsmiljöarbetet med skaderegistrering och skyddsronder har lett till att skolan i dag inte har fler elevskador än före förändringen. Skolsköterskan konstaterar att det tvärtom är färre skador på Källby Gård än på andra skolor. En annan viktig erfarenhet är att de ensamma barnen inte alls är lika utsatta på rasterna när det alltid finns något att ta sig för.
Källby Gård är en skola med barn från sex till tolv år. Personal och barn arbetar tillsammans för att skapa en bra läromiljö där en helhetssyn kring barns lärande och miljö sätts i fokus. En del i det pedagogiska arbetet är att utveckla lekens betydelse för inlärning. Arbetet blir aldrig klart, utan hela tiden pågår nya projekt så att alla barn får vara med att påverka sin skolgård. Målet är en skadefri skola.
Varje tillbud och skada som inträffar på skolan eller på väg till och från skolan rapporteras till skolsköterskan. Rapporteringen görs i första hand av barnen själva på en särskild blankett. Skolsköterskan samtalar med barnet eller barnen och tillsammans
411
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
markerar de platsen för skadan med hjälp av nålar på en karta över skolområdet. Röda för flickor och blå för pojkar. Markeringarna är en bra vägledning för åtgärder. Sammanställning av registreringen görs halvårsvis. En särskild arbetsmiljögrupp bestående av två elevskyddsombud valda av elevrådet, skolsköterska, rektor, skyddsombud, tillika slöjdlärare och skolgårdsansvarig, ansvarar för att lämpliga åtgärder sätts in. Registreringen har medfört att tillbud och olycksfall minskat kraftigt genom att brister snabbt kunnat åtgärdas.
Varje skolklass eller grupp inventerar brister i sin arbetsmiljö genom skriva ner dem på en förtryckt checklista. På den kan eleverna göra noteringar om såväl den fysiska som den psykosociala miljön. Listan lämnas sedan till arbetsmiljögruppen. Bristerna sammanställs och blir underlag för beslut om arbetsmiljörond. Arbetsmiljöronden innebär att arbetsmiljögruppen besiktigar vissa utvalda områden och för protokoll. I nästa steg analyseras resultaten och man bedömer vilka åtgärder som behöver göras. En handlingsplan upprättas där det framgår vad som ska göras, vem som ska göra det och när det ska göras. Sedan följs detta upp och återkoppling sker bland annat till elevrådet. På samma sätt inventeras brister i trafikmiljön runt skolan. Genom att aktivt arbeta med skolans arbetsmiljö och i arbetet involvera personal, barn och föräldrar skapas en stimulerande, trygg och säker läromiljö (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003).
Även förskolebarn har viktiga kunskaper
Även de små barnen i förskolan kan bidra med sina kunskaper genom medinflytande. Ett exempel är förskolerådet i Harabackens förskola i Skattungbyn. I förskolerådet talar man exempelvis om utemiljön, maten, konflikter i barngruppen, vem som ska stå först i kön etc. Utemiljön är bra att utgå ifrån för där får man lätt engagemang och barnen kan verkligen bidra med sina kunskaper. Det är sådant som är relevant för barnen som ska tas upp. Förskolepersonalen framhåller att det är viktigt att diskutera balansen mellan vad barnen kan och inte kan bestämma och att inte diskutera sådant som de vuxna har ansvar för. Det är heller inte barnen som ska bestämma allt. Barn och vuxna ska bestämma tillsammans. Det är också viktigt att ”lyfta ur” förskolerådet från den ordinarie verksamheten exempelvis genom att hålla mötena i personalrummet.
412
SOU 2003:127 Metoder för ökad säkerhet och utveckling
Erfarenheterna från Skattungbyn visar att det egentligen inte finns någon nedre gräns för barns medinflytande, utan det handlar snarare om att diskutera de frågor som berör deras vardag (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003).
15.2.6 Reflektioner kring barns och ungas inflytande
Det är viktigt att fundera över vad barn kan ha inflytande över och vad olika former av deltagande egentligen innebär. Att barn deltagit i en konferens eller i ett möte innebär inte att de fått möjlighet till inflytande. Björklid (Boverket 2000) framhåller att för reellt inflytande krävs kunskap om de aktuella frågorna och kännedom om alternativa lösningar. Dessutom måste man ha förmåga att föra fram sina synpunkter. Därför är det viktigt att begreppet deltagande nyanseras.
Roger A Hart (1997) ger exempel på barns deltagande som inte innebär något inflytande alls utan där vuxna i värsta fall på ett medvetet sätt använder barnen för att ge stöd åt sina egna åsikter eller ståndpunkter. Detta kallar Hart för manipulation. Barns deltagande kan också syfta till att vara ett trevligt inslag i verksamheten, exempelvis då barn uppträder på en konferens. Dessa former av deltagande innebär inte något inflytande utan kan snarare ses som manipulation eller sysselsättningsterapi och det viktigaste är att försöka undvika dessa fallgropar.
Först när barnen deltar i en verksamhet som de fått information om och därför kan förstå och känna delaktighet i, menar Hart att de fått möjlighet till reellt inflytande. Om barnen såväl informeras, som konsulteras innebär det att deras synpunkter också formar verksamheten. Hart framhåller att det är viktigt att barnen är med i hela processen. Vuxna kan tycka att diskussioner kring tekniska frågor och detaljutformning inte är intressanta för barn, men i denna fas sker många beslut om prioriteringar som på olika sätt får konsekvenser för slutresultatet. Därför är det viktigt att barnen åtminstone får information och en förståelse för hur och varför kompromisser har gjorts. Verksamhet som barn och unga själva initierat och driver är svårt att finna, åtminstone när det gäller små barn.
Barn kan ha olika grader av inflytande i olika verksamheter. Många verksamheter initieras av vuxna och ska initieras av vuxna därför att detta är vuxnas ansvar. Däremot är det viktigt att
413
Metoder för ökad säkerhet och utveckling SOU 2003:127
414
reflektera över hur barn gjorts delaktiga för att undvika den typen av deltagande som i realiteten inte innebär något inflytande alls, utan där barnen i värsta fall används för vuxnas syften.
Pia Björklid (Boverket 2000) slår fast att ömsesidig respekt är avgörande för att en öppen och fungerande dialog mellan barn och vuxna kan komma till stånd. Respekt innebär att bemöta synpunkter och då man har en annan åsikt, också våga ifrågasätta. En representant för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) framhöll vid konferensen “Barn här och nu” 2003, att nu är det dags att sluta prata om vikten av delaktighet och istället våga möta barn och ungdomar och att verklig respekt innebär att våga ta en debatt och ”inte köpa allt ungdomar säger rakt av.”
16 Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling
Säkerhet och utveckling för barn och ungdomar – internationellt arbete
Barnsäkerhetsdelegationens ansats att utgå från en helhetssyn där både säkerhet och utveckling beaktas har, vad vi vet, ingen motsvarighet internationellt. Däremot finns det inom båda områdena flera exempel på nätverk för skadeförebyggande arbete och arbete med utvecklande miljöer.
I detta avsnitt ges några exempel på internationellt arbete kring skadeprevention och utvecklande miljöer för barn och ungdomar.
Konvention om barnets rättigheter, antogs av FN:s generalförsamling 1989. Den antogs utan omröstning, dvs. att ingen stat motsatte sig antagandet. Konventionen trädde i kraft den 2 september 1990. Barnkonventionen markerar barnet som individ med egna mänskliga rättigheter. Det är inte längre enbart alla barns rätt till liv och överlevnad, trygghet och skydd som lyfts fram utan också barnets rätt till egen identitet, till respekt och medinflytande. Barnet får egna politiska och civila rättigheter och är inte enbart en del i familjen, utan också en egen individ.
För övervakning av konventionens efterlevnad finns i Genève Kommittén för barnets rättigheter, den så kallad Barnrättskommittén. Kommittén består av tio ledamöter från olika delar av världen, valda i sin egenskap av experter på olika områden som rör barn.
Under de senaste femton åren har det utvecklats ett internationellt nätverk för skadeforskning som stöds av WHO. Vartannat år arrangeras en internationell konferens, World Conference on Injury Prevention and Safety Promotion, den första hölls i Stockholm 1989 och den senaste i Montreal år 2002.
Vid konferensen i Montreal antogs en deklaration som slår fast människors rätt till säkerhet. Säkerhet definieras inte som total avsaknad av risker. Deklarationen utgår från att det inte går att eliminera alla risker, utan risker ska istället kunna kontrolleras för
415
Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
att skydda individen och samhället. Deklarationen slår fast att människor har rätt att delta i planering, utformning och implementering av insatser som påverkar deras säkerhet och hälsa. Deklarationen grundar sig bland annat på FN:s konvention om barnets rättigheter.
WHO arbetar med collaborating centers i olika typer av skadepreventiva frågor. WHO Collaborating Centre on Community Safety Promotion vid Karolinska Institutet, institutionen för Folkhälsovetenskap, avdelningen för socialmedicin i Stockholm är ett (Karolinska Institutets hemsida nov 2003). Centret i Stockholm arbetar för långsiktiga, tvärsektoriella skadeförebyggande program på lokal nivå, efter modellen ”A WHO Safe Community”, på svenska ”En Säker och Trygg Kommun”. Grundidén är att bygga på de strukturer och organisationer som finns i lokalsamhället. Alla sektorer på lokal nivå ska arbeta med gemensamma insatser för att öka säkerheten och minska antalet skador. Arbetet gäller alla typer av skador och alla grupper i samhället, t.ex. barn och ungdomar. I programmet ska skadors orsaker och frekvens dokumenteras och insatser som görs ska utvärderas.
Globalt finns i dag ca 70 erkända och utnämnda ”Safe Communities” varav 14 finns i Sverige. I modellen ingår att bygga upp ett nätverk av dessa säkra och trygga kommuner där kunskaper, praktiska erfarenheter och forskningsresultat utbyts (Räddningsverkets hemsida november 2003).
Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) är statens och Stockholms läns landstings centrala expertenhet när det gäller självmordsforskning och självmordsprevention i Sverige. Sedan 1997 är NASP knutet till WHO som ”Collaborating Centre for Suicide Research and Prevention of Mental Illness”. Det innebär att NASP bistår det centrala WHOkansliet i Geneve och i Köpenhamn med råd när det gäller initiering av förebyggande åtgärder. Målen är att medverka till att varaktigt minska antalet självmord och självmordsförsök. NASP vill så långt som möjligt undanröja omständigheter som kan leda till att barn och unga tar sitt liv och att tidigt upptäcka och försöka bryta stigande trender av självmord och självmordsförsök i utsatta grupper.
I EU:s Generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd finns beslut om ett nytt gemensamt folkhälsoprogram inom EU från år 2003 fram till och med 2008. Programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet (2003–2008).
416
SOU 2003:127 Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling
Det nya folkhälsoprogrammet förväntas inordnas i alla EU:s politikområden och olika sektorer. Syftet är att skydda människors hälsa och förbättra folkhälsan, insatser mot ojämlikhet ska särskilt prioriteras. Det nya programmet grundas på tre allmänna mål: information om hälsa, snabb reaktion på hälsorisker och hälsofrämjande genom arbete med hälsans bestämningsfaktorer. Syftet är att få en enhetlig syn inom EU på hur man ska skydda och förbättra folkhälsan För att uppnå programmets övergripande syfte och allmänna mål krävs effektivt samarbete med medlemsstaterna och dialog med alla nyckelaktörer.
I det första målet information om hälsa nämns barn och ungdomar som en prioriterad grupp. Både barn och ungdomar är känsliga grupper och effektiva hälsofrämjande åtgärder kan få särskilt stor inverkan på dem. Därför skall särskilda strategier och särskild politik utvecklas för att förbättra barns och ungas hälsa (Europeiska Kommissionen 2002).
De mål och åtgärder som ingick i EU:s åtta tidigare folkhälsoprogram omfattas av det nya programmet. När det gäller det tidigare programmet för förebyggande av personskador är fortfarande huvudsyftet att samla in representativa och jämförbara uppgifter i alla medlemsstater om personskador i hemmet och på fritiden, deras orsak och omständigheterna kring händelsen samt produkter som varit inblandade och att göra uppgifterna tillgängliga för politiskt ansvariga, experter och forskare. I programmet ska också epidemiologiska projekt genomföras, bland annat färdigställande av jämförbara indikatorer för skador som uppstår i hemmet eller på fritiden och självförvållade skador, parallellt med utveckling av gemensamma kärnindikatorer för skadeförebyggande arbete i medlemsstaterna. Förbättring av jämförbarheten i statistik för skaderelaterade dödsorsaker inom Europeiska unionen ska göras. Inrättande av en grupp bestående av myndigheter med ansvar för kontroll av lagstiftningens efterlevnad, producenter och produktåterförsäljare, för att granska och analysera data och tendenser för produktsäkerhet, i syfte att fastställa krav för förebyggande av faror och få en snabb åtgärdsmekanism. Analyser ska göras av förhållandet mellan skadeförebyggande politik och åtgärder och utfallet i medlemsstaterna. Barn och ungdomar nämns inte som någon prioriterad grupp i programmet för förebyggande av personskador (Europeiska Kommissionen 2002).
Världshälsoorganisationens (WHO) handlingsplan för barns miljö och hälsa i Europa, Children's Environmental Health Action
417
Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling SOU 2003:127
Plan for Europe (CEHAPE), planeras att godkännas vid ett ministermöte för miljö och hälsa som äger rum i Budapest i juni 2004. Ett förberedande möte har hållits i Stockholm i juni 2003 med representanter från 46 länder.
Handlingsplanen ska utgöra en ram och ett stöd för de europeiska länderna i det nationella arbetet med barns rättigheter till en god miljö och en god hälsa. WHO har i ett bakgrundsdokument beskrivit barns känslighet för olika miljöfaktorer samt identifierat konkreta åtgärdsförslag som kan ingå i en nationell plan. Meningen är att man med hjälp av detta dokument ska göra nationella prioriteringar och handlingsplaner som är anpassade efter respektive lands behov. Skador är ett område som prioriteras i CEHAPE, då 3 till 4 barn av tio omkommer på grund av olyckshändelser i Europa (WHO Europas hemsida).
European Child Safety Alliance är ett initiativ av European Consumer Safety Association. I gruppen finns representanter från EU:s 15 medlemsstater. European Child Safety Alliance arbetar för att minska olycksfallsskador som leder till död eller handikapp bland barn och ungdomar under 18 år. European Child Safety Alliance verkar för att konsumentinformationen till föräldrar ska förbättras samt att säkerhetsprodukter ska vara lättillgängliga, prisvärda och enkla att använda. Den teknologi som finns inom säkerhetsområdet ska vara enkel att använda och effektiv. Målet är gemensamma standards, policys och lagstiftning inom unionen på de områden som berör barns och ungdomars (European Child Safety Alliance hemsida nov 2003).
På trafiksäkerhetsområdet finns ett väl utvecklat internationellt samarbete. European New Car Assessment Programme (EURO-NCAP) säkerhetsprovar nya bilmodeller och publicerar resultaten. Numera bedöms också barnsäkerheten för varje ny bilmodell. Från Sverige har vi försökt få till stånd att detta betyg ska integreras i bilens totalbedömning men så har ännu inte skett (EURO-NCAP hemsida nov 2003).
I EU:s tredje trafiksäkerhetsprogram, som presenterades sommaren 2003, formuleras mål för säkerheten i det framtida vägtransportsystemet. Säkerhetsfrågor för barn kommer att var en väsentlig del av dessa mål. Möjligen kommer förslag om trafikundervisning för barn och ungdomar, liksom kring körkortsfrågor som inbegriper kursplaner och en stegvis körkortsutbildning. Det finns också ett internationellt initiativ för att testa och rangordna bilbarnstolar av olika slag. Här intar Sverige en avvaktande position eftersom den
418
SOU 2003:127 Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling
419
måttstock för ett bra system som diskuteras är långt ifrån vad vi i Sverige skulle betrakta som tillfredsställande nivå (muntlig kommunikation Vägverket december 2003).
I UNICEF, FN:s barnfond, är 158 länder medlemmar. I Florence, Italien finns sedan 2002 ”International Secretariat for Child Friendly Cities”. Nätverksarbete kring ”barnvänliga städer” bedrivs i alla världsdelar. Forskning bedrivs i samarbete med Innocenti Research Centre.
På FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 utarbetades handlingsprogrammet Agenda 21. I kapitel 25 framhålls vikten av barns och ungdomars aktiva deltagande. Syftet är att säkerställa att barns intressen beaktas i deltagandeprocessen för en hållbar utveckling av miljön.
Utöver dessa FN-relaterade organisationer finns det ett stort antal icke-statliga organisationer som täcker olika delar av världen. Bland dessa kan ur svensk synpunkt nämnas WLRA (World Leisure and Recreation Association) som följer hur fritid- och rekreation beaktas inom olika områden. ELRA är den europeiska delen av denna organisation. IPA (International Association for the Childs Right to Play) har medlemmar i ett 50-tal länder över hela världen. De arbetar främst med utomhuslek i alla dess former.
17 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper
17.1 Konferenser
Barns skador i Sverige
Professor Leif Svanström och medicine doktor Robert Ekman, Karolinska institutet, folkhälsovetenskapliga institutionen, socialmedicinska avdelningen utarbetade rapporten Barns skador i Sverige. Barnskadeatlas med frekvenser och trender på nationell, läns- och kommunnivå 1987-2000 (SOU 2002:99). Rapporten skickades ut i två exemplar per kommun. Syftet var att stimulera till lokala konferenser och diskussioner. Fyra regionala konferenser anordnades för att ytterligare stimulera till lokalt arbete. Två av konferenserna, Malmö och Umeå, genomfördes i nära samarbete med Stiftelsen Allmänna Barnhuset och de två andra konferenserna i nära samarbete med Västra Götalandsregionen i Göteborg och Stockholms läns landsting i Stockholm. Målgrupp för konferenserna var kommunala beslutsfattare och verksamhetsföreträdare. Konferenserna var välbesökta. Barnskadeatlasen har också fått stor massmedial uppmärksamhet.
Sociala skillnader i skaderisker
Delegationen anordnade i augusti 2002 en konferens om Sociala skillnader i skador bland barn och ungdomar i Sverige. Utgångspunkten för konferensen var en rapport om socioekonomiska skillnader i skaderisker som sammanställts på uppdrag av delegationen (SOU 2002:68). Vid konferensen presenterades aktuell forskning inom området, följt av att ämnesföreträdare inom aktuella områden reflekterade över hur forskningsresultaten kan tas tillvara inom det förebyggande arbetet. Konferensen hade ca 80 deltagare och bestod
421
Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper SOU 2003:127
framför allt av politiker och tjänstemän inom kommun och landsting från olika delar av landet.
Indikatorer för utvecklande miljöer
Hösten 2003 anordnades ett arbetsmöte i samarbete med Boverket. Arbetsmötet samlade en bred krets för att diskutera hur barns och ungas rätt till stimulerande miljöer kan få större genomslag i den fysiska planeringen i dag. Några slutsatser från mötet var att vi har kunskap om vad som är utvecklande miljöer för barn och ungdomar bland annat genom forskning som genomfördes från 1970talet och framåt. Kunskapen bör samlas, konkretiseras och omsättas i praktiskt arbete på alla nivåer i samhället. På lokal nivå finns både goda ambitioner och bra arbete, men ett tydligare stöd för arbetet i form av lagstiftning eller nationella mål, är önskvärt.
Kunskap om hur man utformar miljöer som främjar barns och ungdomars utveckling, behöver förmedlas i grundutbildningar och fortbildningar hos aktörer som direkt eller indirekt har inflytande över barns och ungdomars miljöer.
Under mötet konstaterades också att barn och ungdomar har rätt till delaktighet i arbetet, kanske genom barnombud eller barnföreträdare som länk mellan barnen och de som arbetar med fysisk planering. Vi behöver den kunskap som barn och ungdomar har om sina miljöer.
Behöver idrottsskadeförebyggande arbete mer uppmärksamhet?
Barnsäkerhetsdelegationen har i samarbete med Riksidrottsförbundet (RF) initierat en diskussion med syftet att öka uppmärksamheten på vikten av idrottsskadeförebyggande verksamhet. Representanter för Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen deltog och presenterade registerdata över idrottsskador. Kunskap om vem som drabbas av skador och hur skadorna uppstår är en förutsättning för det skadeförebyggande arbetet. Företrädare för Centrum för idrottsmedicin, Karolinska sjukhuset informerade om vikten av idrottsskadeforskning samt presenterade några idrottsskadedata. I konferensen deltog också RF: s ansvariga för bredd- respektive elitidrott samt barn- och ungdomsansvarig. Vidare närvarade några av specialidrottsförbundens (fotboll, handboll, inne-
422
SOU 2003:127 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper
bandy och ridsport) barn- och ungdomsansvariga samt en representant för justitiedepartementet som ansvarar för fördelningen av det statliga anslaget till idrottsrörelsen.
17.2 Rundabordssamtal
Kunskapsbaserat skadeförebyggande och säkerhetsfrämjande arbete
Barnsäkerhetsdelegationen anordnade, under hösten 2002, ett rundabordssamtal om Kunskapsbaserat skadeförebyggande och säkerhetsfrämjande arbete där ett 20-tal svenska forskare deltog. I diskussionen betonades vikten av evidens inom området, men det framhölls också att det som är evidensbaserat är det som är utvärderat och där det finns forskning. Det finns många områden som saknar evidens därför att inte forskningen har inriktats på dessa områden. Det behövs kunskap om hur socioekonomiska skillnader i skaderisker kan beaktas i det förebyggande arbetet. En stor del av diskussionen inriktades på självtillfogade skador och det betonades att det finns behov av att fördjupa kunskapen och utveckla metoderna när det gäller skador med social och/eller psykisk etiologi.
Barn och ungdomar i den fysiska planeringen
Hösten 2002 arrangerades ett rundabordssamtal med ett 20-tal forskare och praktiker från olika samhällsnivåer och verksamheter.
Några utvecklingstendenser som lyftes fram var att skolgårdarna blir allt mindre, vilket begränsar möjligheter till lek och rörelse. Även många förskolegårdar är små och ska delas mellan barn, personal och boende – en ofta omöjlig situation. En annan trend som uppmärksammades var att möjligheten att fritt välja skola leder till längre skolvägar och detta minskar barns möjlighet att själva ta sig till skolan och ökar biltrafiken kring skolorna.
Inom kommunerna tas alltfler närlekplatser bort. Det framhölls att detta kan ha flera orsaker varav kommuners rädsla för att inte kunna leva upp till den rekommenderade säkerhetsstandarden är en. ”När man bryter mot säkerhetsstandarden blir det liv men när man inte ger barn och unga möjligheter till utvecklande miljöer, lyfter ingen ett finger.”
423
Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper SOU 2003:127
En annan trend är gatumiljöer där olika trafikantgrupper ska samsas. Det är viktigt att följa upp denna utveckling avseende konsekvenser för barnen.
I diskussionen menade flera att det just nu råder en kultur där man inte tar hänsyn till barn och unga och att det saknas ett tydligt samhällsstöd för att på allvar beakta barns och ungas behov. Det framhölls att barnperspektivet i plan- och bygglagen bör stärkas.
Kommunerna behöver utveckla sitt arbete med att skapa goda miljöer för barn och unga liksom att involvera dem i planeringen. Barn ska ha inflytande i frågor som de har kompetens inom, exempelvis sin närmiljö. Barn vet hur det ser ut nu, men om barn ska få reellt inflytande är det viktigt att de också får kunskap om hur det kan se ut, dvs. vilka alternativ som finns. Ibland är barn nöjda med hur det är. Det är svårt att veta om det står för att det är bra eller om de inte kan föreställa sig något annat.
Angelägna uppgifter för den framtida huvudmannen som togs upp var att visa goda exempel på barns och ungdomars delaktighet. Nätverksbygge och stöd/fortbildning för lokalt utvecklingsarbete liksom möjlighet att utlysa medel till utvecklingsprojekt. Att initiera, stödja och sprida forskningsresultat ansågs vara en annan uppgift för en framtida huvudman.
17.3 Kort presentation av delegationens referensgrupper
Referensgruppen för barn och unga
Delegationen har knutit ett antal referensgrupper till sitt arbete. Bland annat har en ungdomsreferensgrupp bildats. Två ungdomar ingår i delegationen som sakkunniga och de har genom sina kanaler samlat åtta ungdomar mellan 14 och 18 år, som stöd och bollplank för sitt arbete. Ungdomarna kommer från olika delar av landet och från olika typer av bostadsorter. Både storstad, medelstor stad och landsbygd är representerat.
Av hänsyn till ungdomarnas skolarbete har mötena förlagts till internat från fredag till lördag. Detta var den praktiska lösning som ungdomarna förordade. Internat har gett oss tillfälle att lära känna varandra under trevliga former utanför mötestid. Det är viktigt att skapa en trygg atmosfär både för unga och vuxna. Ungdomarna befinner sig i ett sammanhang som kan kännas främmande för dem
424
SOU 2003:127 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper
och de har naturligen begränsad kunskap om vad som egentligen förväntas av dem.
Ungdomsreferensgruppen har träffats vid fem tillfällen och under arbetets gång har samarbetet fördjupats. Allteftersom vi lärt känna varandra har diskussionerna blivit livligare och öppnare. Ungdomarna har också fått större kunskap och insikt om vad säkerhet och utveckling egentligen innebär. Med ökad kunskap har det varit lättare för dem att omsätta dessa abstrakta begrepp till konkreta miljöer och situationer i deras vardag. På så sätt har de också kunnat identifiera viktiga områden för delegationen att arbeta med. Under arbetets gång har även ungdomarnas kunskap ökat om delegationens uppdrag och funktion. Detta har också lett till att de frågor som diskuterats kunnat ses i ett sammanhang.
Förutom att ungdomarna själva lyft frågor och områden för delegationen att arbeta med, har de samlat in kunskap om olika frågor som vi i delegationen önskat få belysta. De har exempelvis gett oss kunskapsunderlag om hur barn och unga bör involveras i arbetet, hur arbetsmiljöarbetet och elevdemokratiarbetet fungerar i skolan, liksom hur simundervisning och skolans arbete med trafikfrågor fungerar.
De förslag som delegationen diskuterat har också tagits upp i ungdomsreferensgruppen. I många fall har ungdomarna ställt sig bakom delegationens förslag, men i vissa fall har de framhållit en annan åsikt. Det tydligaste exemplet har varit diskussionen kring en bestämmelse om cykelhjälm. Där tog ungdomsreferensgruppen tydligt ställning för att en sådan bestämmelse skulle omfatta alla åldersgrupper. Bland annat utifrån deras argument, beslutade delegationen att föreslå en sådan bestämmelse.
Det är ovanligt att ungdomar involveras i kommittéer och utredningar på nationell nivå. Vi vill understryka att det är viktigt att ungdomar i större utsträckning än i dag tas med i sådant arbete. På så sätt kan vi få en samhällsutveckling som även vilar på barns och ungdomars synpunkter och sakkunskaper.
Referensgruppen för utvecklande miljöer
Som stöd i arbetet kring barns och ungas rätt till en stimulerande, trygg och säker uppväxtmiljö, samlades en referensgrupp med bred kunskap om de miljöer som barn och unga lever i. I gruppen fanns representanter för bostadsföretag, myndigheter och forskare. I
425
Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper SOU 2003:127
diskussionerna har viktiga områden för åtgärder identifieras liksom förslag stämts av och förankrats. Dessutom har kunskapsluckor och forskningsbehov identifierats.
Referensgruppen för skaderegistrering
Delegationen har haft samråd och diskussion om vilka förbättringsmöjligheter som finns när det gäller statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom. I referensgruppen har företrädare för Konsumentverket, Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) samt företrädare för personskaderegistrering inom hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen och vid Umeå universitetssjukhus ingått. I gruppen har bland annat diskuterats kunskapsluckor och registerkvalitet.
Referensgruppen för frivilligorganisationer
Tio frivilligorganisationer med olika anknytning till barns säkra och utvecklande miljöer har ingått i referensgruppen. Syftet med gruppen var dels att diskutera och inhämta synpunkter på delegations arbete, dels ge möjligheter till erfarenhets- och informationsutbyte mellan organisationerna. Flera av organisationernas arbete vänder sig direkt till barn och unga och/eller deras föräldrar varför bl.a. metoder och metodutveckling har diskuterats. Andra frågor som har varit aktuella är exempelvis behovet av nationell samordning av informationsaktiviteter, utbildningar och kunskapsuppbyggnad.
17.4 Utåtriktade aktiviteter
Barn och unga skriver för livet
Projektet är ett samarbete mellan Svenska organisationen för SuicidPrevention och efterlevandes stöd (SPES), Barnens Rätt I Samhället (BRIS) och Barnsäkerhetsdelegationen och stöds med medel från Allmänna arvsfonden. Delegationens ungdomsreferensgrupp har deltagit i utformandet av projektet.
426
SOU 2003:127 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper
427
Aktiviteten vänder sig till elever i årskurs 7 och 8 och yngre. Eleverna inbjuds att på temat Ung, skriva noveller eller dikter. Materialet sammanställs sedan i en pocketbok som distribueras till miljöer där barn och unga vistas. I boken ska även utförligt redovisas vart man kan vända för att få hjälp och stöd. I projektet ingår också en föräldrainformation om tonårsdepressioner och var föräldrar och andra vuxna kan vända sig för att få hjälp. Aktiviteten är tvåårig. SPES och BRIS kommer att anordna fem regionala konferenser per år kring problematiken. Dessa konferenser vänder sig till berörda yrkesgrupper. Vidare kommer aktiviteten att förstärkas med olika artiklar i tidskrifter och tidningar.
Lyssna till vad du hör
En aktivitet som är ett samarbete mellan Föreningen Artister och musiker mot tinnitus (AMMOT) och Hörselskadades riksförbund (HRF) och Barnsäkerhetsdelegationen under planeringstiden. Aktiviteten vänder sig till elever i högstadiet med syftet att informera om skadligheten av höga ljudvolymer samt hur man kan skydda sig med exempelvis öronproppar.
18 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag
Utredningen har, i enlighet med direktiven att pröva offentliga åtaganden, att se konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, att se konsekvenser för brottsligheten, att se konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, se konsekvenser för små företag, se konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män, se konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen samt konsekvenser för personlig integritet.
I samhället finns en vilja att värna människors liv och hälsa. Detta kommer till tydligt uttryck i såväl lagstiftning som nationella mål- och policydokument (exempelvis de nationella folkhälsomålen, transportpolitiska mål). Att investera i säkerhetsfrämjande insatser är framför allt en markering från samhällets sida att barns säkerhet och trygghet är viktigt. Delegationens förslag är inriktade på förebyggande insatser på kort och lång sikt och är ett uttryck för en vilja att värna barns och ungas säkerhet och utveckling. Det är därför svårt att bedöma de faktiska kostnaderna för att genomföra förslagen. Generellt kan emellertid sägas att ju mer ekonomiska resurser som tillförs desto snabbare uppnås målet för en säkrare och utvecklande miljö för barn och unga. Detta gäller såväl direkta ekonomiska resursförstärkningar som de omprioriteringar som berörda myndigheter kan besluta om.
Räddningsverket har av regeringen fått i uppdrag (2003-11-20) att beskriva på vilket sätt det samordnade ansvaret för barnsäkerhetsarbetet kan inordnas i myndighetens arbete. Uppdraget ska redovisas i juni 2004. Det framtida arbetet kräver i enlighet med de förslag som läggs i detta betänkande både kompetens och bredd. Vi vill inte föregripa Räddningsverkets utredning och vare sig ange eller uppskatta kostnaden för den framtida huvudmannens arbete med frågorna. Men delegationen vill framhålla att det framtida arbete med barns och ungas säkerhet och utveckling, som verkligen
429
Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag SOU 2003:127
kommer målgruppen tillgodo, kräver kraftfulla personella och ekonomiska resurser för att ett gott resultat ska kunna uppnås.
En ökad kunskap om skadornas förekomst, barns och ungas exponering i vissa miljöer, ny eller förbättrad utbildning inom olika områden för både barn och vuxna, en högre delaktighet av unga inom olika verksamheter torde på lång sikt innebära mänskliga, samhälleliga och ekonomiska vinster.
Vi menar att vi med våra förslag om säkra och utvecklande miljöer för barn och unga kommer att minska antalet skador på både kort och lång sikt. Rent ekonomiskt kommer detta framför allt att påverka kostnaderna för hälso- och sjukvården varför vi föreslår att de föreslagna åtgärderna finansieras genom en omfördelning av statens bidrag till landstingen för hälso- och sjukvård. Under arbetet i delegationen har delegationens direktiv löpande beaktats. Vi har funnit att i frågor om barns skador finns vissa regionala skillnader, dock inte i sådan grad att det fått genomslag i delegationens förslag. De flesta av delegationens förslag är generella för barn i hela landet. Förslag som exempelvis en nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan främjar dock en utjämning av regionala skillnader. Vi har i intervjuer, konferenser och referensgrupper inhämtat synpunkter från såväl storstad som landsbygd.
Vi har funnit skillnader mellan pojkar och flickor när det gäller skador. Detta har framför allt redovisats i kap. 4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och unga. Våra förslag gäller dock insatser som på olika sätt kommer alla flickor och pojkar tillgodo. Inget av förslagen gynnar bara den ena gruppen.
De förslag vi lägger om kartläggningar, informationsaktiviteter, allmänna råd och liknande menar vi i princip ryms inom respektive huvudmans befintliga ansvar för sakområdet. Det har varit svårt för delegationen att bedöma om nya medel behöver tillskjutas för sådana insatser. Men det är dock vår uppfattning att kostnaderna för sådana åtgärder i allmänhet bör kunna rymmas inom de berörda myndigheternas befintliga budgetramar och att det huvudsakligen handlar om prioriteringar.
Delegationen bedömer att barnforskning i allmänhet och barnsäkerhet i synnerhet är eftersatt när det gäller forskningsmedel. Forskningen inom barnsäkerhetsområdet har lett till många goda förebyggande insatser, men omvärldens föränderlighet behöver kontinuerligt följas ur ett barnperspektiv för att upptäcka hur nya produkter och fenomen påverkar barns och ungas vardag. Exempelvis lyfts tydliga sociala skillnader i skaderisker fram i betänkandet och
430
SOU 2003:127 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag
kunskapen om orsakerna till dessa skillnader behöver fördjupas. Vi vill också framhålla möjligheten att söka medel till forskning från forskningsmedel inom EU.
Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling
I kapitlet om det framtida arbetet med säkerhet och utveckling föreslår vi att den framtida huvudmannen utreder möjligheterna att initiera och stödja ett antal regionala kunskapscentra. Detta skulle innebära en framåtsyftande satsning på barnen och deras rätt till säkerhet och utveckling. Vi menar att detta uppdrag i sig inte innebär några nämnvärda kostnader för huvudmannen. Kommer regionala kunskapscentra att byggas kommer dessa naturligtvis att kosta pengar.
Delegationen föreslår att Socialstyrelsen och Räddningsverket i samverkan med Boverket ska initiera och bevaka att analyser av skademönster i olika bostadsområden och bebyggelse genomförs. En sådan analys kräver en resursförstärkning motsvarande en projektledartjänst med forskningskompetens under två år.
Delegationen lägger ett förslag om inrättande av s.k. dödsfallsutredningar, dvs. att alla dödsfall till följd av skada bland barn och unga utreds. I dag utreds enbart en del dödsfall inom vissa myndigheters ansvarsområde. Vi har föreslagit att Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO), Räddningsverket ska utreda övriga dödsfall. Räddningsverket föreslås också ge ut en årlig myndighetsövergripande sammanställning över dödsfallsutredningar. Vi menar att detta uppdrag ligger inom NCO:s verksamhetsområde och bör därför rymmas inom befintlig budget.
Barnsäkerhetsdelegationen har identifierat områden där det finns brister i det nationella arbetet och där ansvarsfrågan bör tydliggöras. Vi föreslår därför ett tydligare nationellt ansvar för arbetet med idrottsskador, säkra och utvecklande utemiljöer, drunkning och skador till följd av våld.
Folkhälsoinstitutet ges i uppdrag att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador. Vi menar att detta arbete bör inrymmas inom Folkhälsoinstitutets ordinarie verksamhet kring metoder och strategier inom folkhälsoområdet.
Boverket ges ett övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer. För att ge Boverket möjlighet att utveckla sitt arbete och genomföra de
431
Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag SOU 2003:127
arbetsuppgifter som vi anser ligger inom ramen för detta övergripande ansvar krävs en förstärkning av såväl miljöpsykologisk som pedagogisk kompetens. Vi föreslår därför en resursförstärkning motsvarande en tjänst.
När det gäller drunkning och livräddning menar vi att frågorna naturligen bör ligga inom Räddningsverkets sektorsansvar. Denna verksamhet bör därför inrymmas inom ordinarie verksamhet.
Det finns i dagsläget inte någon myndighet som arbetar med att förebygga våldsrelaterade skador bland barn och unga. Därför föreslår vi att den framtida huvudmannen får ett nationellt samordningsansvar för detta område och att denna uppgift bör täckas inom de medel som den framtida huvudmannen tilldelas.
Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom
Kostnaden för de tre förslagen i kapitlet Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom, består av en årlig utgiftspost för en utökning av den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador. Vi föreslår en utökning från nuvarande 6 till cirka 15 procent av Sveriges befolkning för att få ett tillräckligt underlag om de bakgrundsfaktorer som påverkar uppkomsten av skador. Delegationen anser att det är av stor vikt att finansieringen är långsiktig för att säkra det system som byggts upp under en tioårs period och därmed möjliggöra för en ytterligare utveckling av det kraftfulla verktyg för effektiv skadeprevention som systemet utgör. En utökning av den urvalsbaserade delen i informationssystemet beräknas uppgå till 4,2 miljoner kronor årligen. Datainsamlingen har till och med utgången av 2002 delfinansierats med bidrag från EU. Därefter förutsattes medlemsländerna själva svara för en långsiktig finansiering. Epidemiologiskt Centrum på Socialstyrelsen bör långsiktigt tillföras medel för att finansiera förslaget.
Möjligen kan en utökning av den urvalsbaserade delen i informationssystemet delfinansieras av aktörer som har intresse av att minska olika typer av olycksfallsskador. Exempelvis, av de medel som AB Svenska Spel avsätter till idrottsrörelsen bör en viss andel gå till att stödja insamlandet av data både angående exponering och skaderegistrering. Svenska Spel AB skulle årligen kunna bidra till det nationella informationssystemet med den del som motsvarar
432
SOU 2003:127 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag
barns och ungdomars andel av idrottsskadorna. Idrottsskadornas andel av alla olycksfallsskador utgör ca 20 procent och hälften av dessa drabbar barn och ungdomar). Svenska Spels bidrag skulle då uppgå till ca 420 000 kronor per år (10 % av 4,2 miljoner).
De två förslagen att inrätta en nationell referensgrupp som ett stöd för arbetet att utveckla ett nationellt informationssystem om personskador och att vart femte år redovisa statistik vad gäller olycksfall och avsiktligt självdestruktiva skador hos barn och ungdom beräknas Socialstyrelsen genomföra med befintliga medel.
Bostaden
I kapitlet om miljön i bostaden föreslår vi att Boverket genomför en granskning av hur säkerhetsreglerna i Boverkets byggregler efterföljs och att de utformar och sprider information om hur säkerheten kan förbättras i äldre byggnader. Det är svårt för oss att uppskatta en sådan insats, men den bör kunna rymmas inom ordinarie verksamhet.
Förslaget som riktas till kemikalieinspektionen om att förelägga tillverkare en skyldighet att redovisa olika produkters kemiska sammansättning till Giftinformationscentralen bedöms inte medföra några nya kostnader för Kemikalieinspektionen.
Förskola, fritidshem förskoleklass och skola
Utemiljön i förskola och skola behöver uppmärksammas både genom förtydligande i skolans styrdokument och genom insatser från de båda skolmyndigheterna. Komplettering av skollag och läroplan avseende utemiljön bör inte leda till några större kostnadsökningar för kommunerna eftersom många förskolor och skolor redan i dag har en skolgård. Eventuella ombyggnader, upprustningar och förändringar som lagen kan föranleda, bör kunna genomföras inom ramen för kommunens befintliga budget för sådan verksamhet. Det påpekas ofta att kommunerna saknar pengar för detta. Vi vill dock framhålla att det handlar om ett långsiktigt arbete och att göra det som ändå ska göras på ett bättre sätt – inte nödvändigtvis dyrare. De båda skolmyndigheternas insatser för uppföljning och metodutveckling bör täckas genom en omprioritering inom ramen för ordinarie verksamhetsbudget.
433
Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag SOU 2003:127
Det är angeläget att förskolebarnens och elevernas arbetsmiljö i förskola, förskoleklassen, skolan och fritidshemmen förbättras. Vi föreslår att Arbetsmiljöverkets tillsyn av elevernas arbetsmiljö i skolan utvecklas och förbättras. För att öka elevskyddsombudens inflytande och möjligheter att påverka skolans arbetsmiljö föreslår vi att elevskyddsombudens rättigheter ska innefatta rätt att lägga förslag och rätt att rösta i skyddskommittén. Arbetsmiljölagen föreslås också omfatta barn i förskola och fritidshem och vi föreslår att elever från förskoleklass till årskurs 6 ska få rätt att utse elevskyddsombud. Skolans arbetsmiljöarbete bör bifogas skolans årliga kvalitetsredovisning och i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter bör införas en bestämmelse där det tydliggörs att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för hela skolväsendet. Delegationen menar för att uppnå ett effektivt skadeförebyggande arbete är det nödvändigt med en kontinuerlig rapportering och registrering på nationell nivå av skador som sker i skolan. Vi föreslår att Arbetsmiljöverket ska samla in, analysera och publicera data om skador som inträffar i förskoleklassen, skolan och fritidshemmen på motsvarande sätt som arbetsskador i övrigt. Vi anser att inte något av de ovannämnda förslagen medför ökade kostnader för de berörda myndigheterna.
Minderårigas arbetsmiljö
I avsnittet om minderårigas arbetsmiljö föreslås att Arbetsmiljöverket och Riksförsäkringsverket ges var sitt utredningsuppdrag om hur informationen om minderårigas arbetsmiljö respektive arbetsskador kan förbättras. Uppdragen ligger inom de båda myndigheternas ordinarie verksamhetsområde varför de inte beräknas medföra några extra kostnader.
Trafikmiljön
De förslag som rör barnens situation i trafikmiljön riktar sig i hög grad till Vägverket. I sina officiella dokument och avsiktsförklaringar uppmärksammar Vägverket redan i dag barnens situation i trafiken. Vissa förslag utgörs också av områden som redan ligger inom ramen för Vägverkets verksamhet och kan därigenom rymmas inom myndighetens ordinarie budget. Exempel på detta är att vidareutveckla
434
SOU 2003:127 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag
exponeringsstudier för barn och trafik, samt att utreda möjligheten att inkludera uppgifter om skador i samband med skolskjuts i rapporteringssystemet över trafikskador.
Antalet förslag som adresseras till Vägverket talar dock för ett behov av utökade resurser under en viss tid. Vi föreslår därför en förstärkning motsvarande en tjänst. Denna förstärkning kan också utgöra en resurs i de samordningsuppdrag som vi föreslår myndigheten. För övrigt bedömer vi att dessa uppdrag kan täckas av respektive myndighets ordinarie budgetram. Dessa förslag omfattar att utveckla kriterier som säkerställer barns och ungas säkerhet och utveckling i blandtrafikerade väg- och gatumiljöer; att utarbeta nationella råd och riktlinjer för trafiksäkerhet vid upphandling av skolskjuts; att utveckla metoder för samråd mellan olika målgrupper som kommer i kontakt med skolskjuts samt en nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan.
De förslag till lagändringar i trafikförordningen om cykelhjälm och förtydligande av antal passagerare som får färdas i en personbil bedöms inte medföra några ytterligare kostnader. Vi bedömer också att förslagen om en översyn av bestämmelserna om särskild skyddsanordning för barn i bil, kring skjutsning på moped och förslaget att regeringen utformar ett tilläggsdirektiv avseende förarbevis för moped klass II ryms inom ordinarie kostnadsramar. I anslutning till en eventuell cykelhjälmsbestämmelse avser Vägverket genomföra informations- och utbildningsinsatser. I samband med dessa föreslår vi att Vägverket utvecklar ett system för att göra cykelhjälmar billigare för konsumenterna. Denna kostnad bör ses i relation till samhällets sparade resurser till följd av minskat antal skadade och dödade cyklister. Beräkningar gjorda 1996 visade att varje procentenhets ökning av hjälmanvändning hos cyklister i alla åldrar skulle innebära en besparing på drygt 12 miljoner kronor (underlag till departementspromemoria 1997:13 om cykelhjälmsobligatorium).
Kostnaden för förslaget att Vägverket uppdras utveckla gång- och cykelinfrastrukturen längs det statliga vägnätet bör ställas i relation till de resurser som satsas på investering och underhåll av det statliga vägnätet och bör ske genom en långsiktig omprioritering av resurser inom ordinarie budget. Vägverket har uppskattat kostnaden för att bygga ut, komplettera och förbättra underhållet av gång- och cykelinfrastrukturen längs det statliga vägnätet till fem miljarder kronor, varav 1,5 miljarder för att göra barnens skolvägar säkrare.
435
Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag SOU 2003:127
En obligatorisk handledarutbildning för privat övningskörning kan enligt Vägverkets bedömning bli en besparing för den enskilde, genom att en effektivare förarutbildning kan resultera i ett minskat antal uppkörningar vid förarprovet. Vägverket har beräknat att en utbildning i medeltal skulle kosta mellan 100–150 kronor per person och timme (Vägverket 2003) och ett körprov för bil kostar i dag 645 kronor.
Förslaget om ett obligatoriskt moment i förarutbildningen med syfte att öka insikten om risker i trafiken kan inkluderas i den befintliga halkutbildningen, som redan i dag omfattar aspekter av riskutbildning. Kostnaden för förslaget bör till stor del kunna rymmas inom ramen för den befintliga utbildningen och inte innebära ökade kostnader för den enskilde individen.
Slutligen föreslår vi att Vägverket utreder möjligheterna för Bilprovningen att genomföra inspektioner av bilbarnstolar. En inspektion av bilbarnstolar som genomförs i samband med den obligatoriska kontrollbesiktningen av fordonet beräknas inrymmas inom ramen för verksamhetens ordinarie kostnader. Då monteringen av bilbarnstolen inspekteras separat är det rimligt att en mindre avgift tas ut av kunden.
Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter
I avsnittet om Simkunnighet och vattensäkerhet föreslår vi kompletteringar av förskolans läroplan samt kursplanen för grundskolan. Vi menar att med sådana förändringar i nämnda styrdokument kommer på sikt de vattenrelaterade olyckorna att minska. De föreslagna förändringarna föranleder ingen kostnad.
Vi föreslår också att Svenska Kommunförbundets befintliga skrift Strandbad uppdateras och kompletteras med information om rättsläget för kommunernas ansvar för säkerheten på allmänna badplatser samt att Räddningsverket genom ett allmänt råd ger modeller för kvalitetssäkring av såväl inom- som utomhusbad ur säkerhetssynpunkt. Föreslagen medför inte sådana kostnader att de inte kan rymmas inom befintliga budgetar.
Barns lek- och utemiljö har stor betydelse för barns hälsa och utveckling. Vi har blivit uppmärksammade på att det i många kommuner finns en osäkerhet kring säkerhetsstandarden för fasta lekredskap och stötdämpande underlag. Vi föreslår därför att Boverket och Konsumentverket gemensamt informerar och utbildar kommuner,
436
SOU 2003:127 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag
bostadsföretag och andra berörda aktörer om regler och ansvar när det gäller lekplatser och fasta lekredskap. Detta arbete bör ligga inom ramen för myndigheternas ordinarie verksamhetsbudget.
Antalet idrottsskador bland barn och unga är högt. Vi föreslår dels en förändring i utbildningsplanens mål för idrottslärare om ökad kunskap om idrottsskador, dels att regeringen i sitt årliga regleringsbrev om Stöd till idrotten anger att delar av anslaget ska användas tillidrottsskadeförebyggande arbete. Ingendera förslaget medför ökade kostnader.
Delegationens föreslår att utbildning och information kring höga ljudnivåer till aktörer inom musikbranschen bör ingå i de informationsseminarier som Räddningsverket beskriver i redovisningen av sitt regeringsuppdrag; åtgärder för att ytterligare förbättra säkerheten vid musikarrangemang. Förslaget med för ingen ökad kostnad.
Säkerhet och utveckling i fysisk planering
Flera förslag syftar till att stärka barns och ungas rättigheter och behov i den fysiska samhällsplaneringen. Bland annat ställs krav att kommunerna aktivt ska verka för att barn och unga ges möjlighet att komma till tals vid beslut som rör deras miljöer. Barn och unga har rent formellt redan i dag denna rättighet, men förslaget syftar till att öka kommunens ansvar för att denna rättighet tillgodoses. Förslaget kan innebära att planprocessen kräver mer tid, men att beslutsunderlaget blir bättre. Vi ger samtidigt Länsstyrelsen ett tydligare uppdrag att särskilt uppmärksamma hur barns och ungas kunskaper och synpunkter tagits tillvara i kommunernas planhandlingar. I den mån förslaget ställer krav på en kompetenshöjning om barns rättigheter och behov, bör detta kunna genomföras inom ramen för myndighetens befintliga utbildnings- och utvecklingsbudget.
De förslag som rör barnens situation i den fysiska planeringen riktar sig framför allt till Boverket. Det innebär att Boverket ges flera specifika uppdrag som handlar om kunskaps- och metodutveckling och kunskapsspridning. Boverket föreslås sammanställa och sprida kunskap till berörda aktörer rörande barns och ungas säkerhet, trygghet och utveckling i planering, byggande och förvaltning av den fysiska miljön, liksom sammanställa aktuell kunskap om vad förtätning av den bebyggda miljön innebär för barns och ungas tillgång till säkra och utvecklande miljöer. Boverket berörs även av
437
Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag SOU 2003:127
438
förslag som lagts i andra kapitel i betänkandet. Vi menar att mängden uppdrag och den för verket delvis nya inriktningen talar för ett behov av utökade resurser. Boverket har i kapitel 3 föreslagits ett övergripande ansvar för området säkra och utvecklande utemiljöer med särskild inriktning mot barn och unga och till detta har kopplats en förstärkning motsvarande en tjänst. De föreslagna arbetsuppgifterna bör kunna genomföras inom ramen för denna resursförstärkning.
För att ge ytterligare vägledning i arbetet med barns och ungas rättigheter och behov i den fysiska samhällsplaneringen föreslår vi att regeringen utvecklar delmål för Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö, avseende barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer. Boverket ansvarar för uppföljning av God bebyggd miljö och vi bedömer att uppföljning av nya delmål bör kunna genomföras inom ramen för det ordinarie uppföljningsarbetet. För att på ett systematiskt sätt belysa hur barn och unga kan påverkas av beslut på olika samhällsnivåer är Barnkonsekvensanalyser ett viktigt redskap. Vi menar att den framtida huvudmannen har en naturlig uppgift att utveckla denna metodik när det gäller barns och ungas säkerhet och utveckling och kostnader för arbetet bör täckas inom ramen för ordinarie verksamhet.
Sammanfattningsvis är delegationens bedömning att insatserna inom områdena fysisk planering och trafik kräver extra resurser. Vi föreslår därför en resursförstärkning med en tjänst vardera till Boverket och Vägverket och en projektledartjänst med forskningskompetens under två år till Socialstyrelsen.
19 Författningskommentar
19.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
1 kap.
Allmänna föreskrifter
2 a §
Huvudmannen skall tillhandahålla en ändamålsenlig utemiljö, anpassad för elevernas olika förutsättningar och behov, som syftar till att främja barns lärande och utveckling.
Paragrafen är ny. Bestämmelsen innebär en rätt för barnen i skolan till ett tryggt och stimulerande utrymme utomhus för utveckling, lärande och samvaro.
Skolgården räknas enligt Arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter om arbetsplatsens utformning (AFA 2000:43) som pausutrymme och omfattas därför av bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Arbetsmiljölagstiftningen tar emellertid i första hand sikte på att skapa en god och säker arbetsmiljö. Elever i förskola, fritidshem och förskoleklass omfattas inte av arbetsmiljölagstiftningen. Med en ny paragraf betonas utemiljöns betydelse för eleverna. Skolans yttre miljö, inklusive skolgården, innefattas i den pedagogiska verksamheten och omfattar alla barn för vilka skollagen gäller. Lagen gäller även barn i motsvarande fristående skolformer. I dag tillbringar de flesta barn en stor del av dagen i förskola, på fritidshem i förskoleklass eller skola. En god utomhusmiljö med möjligheter till fysisk aktivitet och samvaro bidrar till elevernas utveckling och hälsa.
Den nuvarande skollagen innehåller inga bestämmelser om elevernas inre och yttre miljö. Skollagskommittén har utarbetat ett förslag till ny skollag (SOU 2002:121). I kap. 3 under rubriken Lokaler och utrustning behandlas den inre miljön. Under förutsättning att
439
Författningskommentar SOU 2003:127
skollagskommitténs förslag genomförs bör den föreslagna 2 a § föras in under detta kapitel och rubriken ändras till Lokaler, utrymmen och utrustning inom- och utomhus.
19.2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
8 a §
En skyddskommitté bör sammanträda minste en gång var tredje månad.
Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården vara närvarande.
Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160), får närvara, yttra sig, rätt att lägga förslag och rätt att rösta vid skyddskommittésammanträden, i frågor som gäller elevernas arbetsmiljö. Elevskyddsombuden inom varje skyddskommittéområde bestämmer vilken eller vilka som skall företräda dem vid sammanträdet.
Ett tillägg har gjorts i tredje stycket. Syftet är att stärka elevskyddsombudens ställning i frågor som gäller skolmiljön och garantera elevernas inflytande och medverkan i frågor som rör deras arbetsmiljöförhållanden. Avsikten är inte att de bestämmelser i arbetsmiljölagen som har en i huvudsak arbetsrättslig grund som stoppningsrätten i 6 kap. 7 § eller talerätten enligt 9 kap arbetsmiljölagen skall gälla elevskyddsombuden. Inte heller skall de ha rätt till sekretesskyddad information enligt 7 kap. 13 § första stycket arbetsmiljölagen., dvs. uppgifter om yrkeshemligheter, arbetsförfarande, affärsförhållanden, enskildas personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.
Inom skolans verksamhetsområde finns många frågor som direkt berör elevernas miljö. Det är därför inte möjligt att ge en heltäckande beskrivning av de områden där elevinflytandet bör stärkas. I vilka frågor som elevskyddsombuden ska ha rätt att lägga förslag och rösta bör därför bestämmas i skyddskommittén.
440
SOU 2003:127 Författningskommentar
19.3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för alla människor, såväl barn som kvinnor och män, i dagens samhälle och för kommande generationer.
Genom ett tillägg i 1 § betonas att i begreppet människor inkluderas även barn. Barns hittills mycket begränsade inflytande stärks utan att lagens konstruktion av en allmänt hållen lag som gäller alla, ändras. Syftet med tillägget är att förtydliga att lagen i sin helhet skall tolkas ur ett barnperspektiv.
5 kap.
20 §
När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Vid samrådet skall kommunen aktivt verka för att även barn ges möjlighet delta och att deras åsikter tillmäts betydelse.
Paragrafen har kompletterats med en skyldighet för kommunen att ge barn möjlighet komma till tals vid beslut som rör deras miljöer. Formellt har barn redan tidigare haft denna rättighet. Med uttrycket “aktivt verka för” avses en medveten insats från kommunen att komma i kontakt med och kommunicera med barn.
Några formkrav för hur samrådet skall gå till anges inte i lagen inte heller vilken omfattning samrådskretsen skall ha. Det måste avgöras från fall till fall. När det gäller samråd med barn är det viktigt att ha FN: s konvention om barnets rättigheter (barn-
441
Författningskommentar SOU 2003:127
442
konventionen) i åtanke. Artikel 12 (Regeringskansliet 1996) ger barn och ungdomar rätt till inflytande i beslut som berör dem, t.ex. beslut som rör närmiljön ”varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse”. I artikel 13 anges vidare att barn har rätt att välja uttrycksform. Kommunerna skall därför i planprocessen tänka igenom vilka åldersgrupper bland barn och ungdomar som berörs av planen och ta ställning till hur kontakt på lämpligt sätt kan tas. Besök på skolor och förskolor och kontakt med personal och ungdomsråd kan vara lämpliga utgångspunkter för samrådet.
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av Thord Eriksson sakkunnig, Svenska Kommunförbundet
Barnsäkerhetsdelegationen har bedrivit ett mycket ambitiöst arbete med stor bredd. Delegationen lämnar flera detaljerade förslag kring ansvarsfördelning, samverkan, metoder och rutiner. Förslagen kommer att utgöra värdefulla bidrag till den framtida utvecklingen inom området.
Betänkandet har emellertid enligt min uppfattning ett antal brister. Den övergripande analysen är svag. De olika problemområdena vägs inte mot varandra. Detta leder till svårigheter i den fortsatta hanteringen av förslagen när det gäller prioriteringar och beslut om åtgärder.
Resonemangen om kostnader och finansiering är enligt mitt förmenande mer av förhoppningar än realistiska konsekvensanalyser. De resonemang som förs om omfördelning av kostnader mellan skador och förebyggande åtgärder är orealistiska och torde inte åstadkomma omprioriteringar inom acceptabel tid.
Min uppfattning är att den önskade ambitionshöjningen vad gäller barns säkerhet och utveckling måste åtföljas av en tydlig finansiering, detta i syfte att uppnå snabba förbättringar och fortsatt entusiasm i det viktiga barnsäkerhetsarbetet.
443
Särskilda yttranden SOU 2003:127
Särskilt yttrande av Margareta Wiman sakkunnig, Utbildningsdepartementet
Flera av Barnsäkerhetsdelegationens förslag rör viktiga områden men är alltför detaljstyrande i de delar som avser skola och barnomsorg. Barnsäkerhetsdelegationens förslag måste också vägas mot de prioriteringar som ges i budgetpropositionen och regleringsbreven. Skolornas, kommunernas och myndigheternas resurser är begränsade och en avvägning av vad de skall prioritera måste göras mot alla områden som bedöms angelägna.
Barnomsorg och skola har i dag ett styrsystem med mål- och resultatstyrning som innebär att riksdagen och regeringen fastställer mål och riktlinjer för kommunernas verksamhet, medan kommunerna svarar för organisationen och genomförandet av verksamheten.
Kommunerna har fått ett ökat ansvar för att eleverna når uppställda mål och resultat. Kommunerna har också fått ett särskilt ansvar för att utveckla skolan. Rektorer, lärare och övrig personal har fått huvudansvaret för att driva och utveckla skolan och barnomsorgen.
Ett förslag till ny skollag har presenterats av 1999 års skollagskommitté Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121). Enligt direktiven skulle en ny lag åstadkomma en förstärkt målstyrning. Kommittén har lämnat förslag som innebär att detaljbestämmelser tas bort.
Betänkandet har nyligen remissbehandlats och en proposition bereds inom Utbildningsdepartementet. Det är för närvarande inte klart vilka förslag som kommer att genomföras. Jag kan därför inte ta ställning till de förslag till ändringar i den nya skollagen som Barnsäkerhetsdelegationen föreslagit. Detsamma gäller förslagen till ändring i läroplanen för förskolan samt ändring i kursplanen i Idrott och hälsa.
Barnsäkerhetsdelegationen lägger i sina förslag många uppdrag på Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. Den 1 mars 2003 delades Skolverket i två myndigheter - Skolverket och Myndigheten för skolutveckling.
Regeringens ambition var att genom omorganisationen skapa en förstärkt utbildningsinspektion. De båda myndigheterna har redan i sin instruktion uppgifter som täcker in de områden som finns i Barnsäkerhetsdelegationens förslag.
Skolverkets främsta uppgift är att utöva kvalitetskontroll genom uppföljning, utvärdering och utbildningsinspektion. Myndigheten
444
SOU 2003:127 Särskilda yttranden
445
för skolutveckling skall stödja lokal verksamhetsutveckling i förskoleverksamhet, skolbarnomsorg, skola och vuxenutbildning. De prioriterade områdena är basfärdigheter och utbildningsvillkor för barn och ungdomar i segregerade områden.
Båda myndigheterna är i ett uppbyggnadsskede och måste inrikta sina resurser mot de prioriterade områdena. De har mycket små möjligheter att kunna utföra några särskilda uppdrag utöver de fastställda målen.
Med hänvisning till ovanstående kan jag därför inte ställa mig bakom de nya uppdrag som föreslås ges till Skolverket och Myndigheten för skolutveckling.
Referenser
Aldenberg, E., Sociala skillnader i skador bland 13- och 15- åringar i
Sverige. KI-rapport 2001:15. Alenius, K., Hälsoaspekter i miljökonsekvensbeskrivningar för vägar.
Institutionen för utbildning i biologi, miljö- och geovetenskap. D-uppsats. Umeå universitet, 2001. Almhjell, E., Barn är också medborgare – i Norge. I: Nyström, L. &
Lundström, M. (red.), Barn i stan? Om barns tillgång till stadsbygden. Stadsmiljörådet, 2001. Almhjell, E., Children’s tracks – a contribution to a more sustainable
development. Vestfol County Council, Tönsberg, Norge, 2002. Almstedt, AC., Gustafsson, T. & Axelsson, A., Risk för hörsel-
skador vid pop- och rockkonserter, gränsvärde för ljudnivå bör fastställas i lagstiftning. Läkartidningen 2000;10, 1102-04. Andersson, L., Glendor, U. & Svensson, L-I., Tand och käkskador
vid idrott, en Folksam-studie om 5 000 försäkringsanmälda tand-och käkskador under åren 1994–1997. Folksam, 1998. Andersson, R., Hörte, L-G. & Mölsted-Alvesson, H., Skadesituationen
bland barn och ungdom i Stockholms län. CSP KortRapport 1999:4. Stockholms läns landsting, Samhällsmedicin, Norrbacka, 1994. Andersson, R., Injury Causation, Injury Prevention and Safety Promotion. I: Laflamme, L., Svanström, L., Schelp, L. (eds.) Safety Promotion Research, Karolinska Institutet, 1999. Andersson, R. Olycksfall, skador och säkerhet – Vad ligger i begreppen?
Slutbetänkande Barnsäkerhetsdelegationen. Bilagedel till SOU 2003:127. Anund, A., Falkmer, T., Forsman, Å., Gustafsson, S., Matstoms,
Y., Sörensen, G., Turbell, T. & Wenäll, J., Child safety in cars – Literature review. VTI rapport 489A, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2003.
447
Referenser SOU 2003:127
Anund, A., Sörensen, G. & Wretling, P., Trafiksäkerhet vid skol-
skjutsning. Diskussion i fokusgrupper. VTI meddelande 903, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2000. Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen &
Statens strålskyddsinstitut. Myndigheternas försiktighetsprincip om lågfrekventa elektriska och magnetiska fält. En vägledning för beslutsfattare. Arbetarskyddsstyrelsen, Stockholm, 1996. Arbetarskyddsstyrelsen, Skolans arbetsmiljö, jämförelsestudier 1992–
1997. Arbetarskyddsstyrelsen 1997. Arbetsmiljöverket, Statistikenheten, särskilt uttag Minderårigas dödsolyckor åren 1996 till 2001. Mejlkontakt Kjell Blom, okt 2003
.
Arbetsmiljöverket, Anmälda arbetsskador bland minderåriga,
åren 2000 och 2001. Statistikenheten, oktober 2003. Arbetsmiljöverket, Arbetsskadeutvecklingen 1980-2001. Statistik-
enheten 2003. Arbetsmiljöverket, Kommun och landsting som arbetsgivare – enligt
arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöverket 2001. Arbetsmiljöverket, Minderåriga, korta sifferfakta, nr 5 2001. Statistik-
enheten, mars 2001. Arbetsmiljöverket, Skolans arbetsmiljö – resultat av enkätundersöknin,
våren 2002. Arbetsmiljöverket 2002. Arbetsmiljöverket, Så får barn och ungdomar arbeta. ADI 43, Arbets-
miljöverket 2001. Arlinger, S., Hagerman, B. & Ytterlind, Å., Ljuv musik och öron-
proppar. Prevent, 2001. Askerås-Nordgren, L., Att få och att leva med en huvudskada.
Information till huvudskadade och deras anhöriga. RTP, Riksförbundet för trafik- och polioskadade. Folksam. Auris, Hörselskadades Riksförbund, nr 1 1999. (facktidning) Axelsson, A. & Ringdahl, A., Tinnitus – a study of its prevalence and
characteristics. Br J Audiol 1989 Feb;23(1):53-62. Barnombudsmannen, Liten blir stor. Årsrapport 1998. Barnombudsmannen, Yttrande angående ILO:2003 års rapportering om
tillämpningen av ratificerade ILO-konventioner (7/2003). Ställd till: Näringsdepartementet, ILO-kommittén. Diarienummer: 4.1:0553703. Barnombudsmannen. Att förverkliga barnkonventionen – Slutrapport
från ett treårigt uppdrag. 2002. Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet, Bra
barnsäkert. En skrift om hur kommuner skapar stimulerande, trygga
448
SOU 2003:127 Referenser
och säkra miljöer. Svenska kommunförbundet, Stockholm 2003. Katarina Tryck AB, 2003. Berg, HY., Eliasson, K., Palmkvist, J. & Gregersen, NP., (1999).
Learner drivers and lay instruction – how socioeconomic standing and lifestyle are reflected in driving practice from the age of 16. Transportation Research Part F 2, 167-179. Berg, P. & Westerling, R., Bicycle helmet use among schoolchildren –
the influence of parental involvement and children’s attitudes. Injury prevention, 2001, 7:218-222. Berglöf, J., Fallolyckor bland äldre – samhällets direkta kostnader.
Nationellt Centrum för erfarenhetsåterföring från Olyckor, Statens räddningsverk. Manus 2003. Beskow, J. (
red.),
Rätt till liv, lust till liv. Om självmordsbeteende
bland barn och ungdomar. Forskningsrådsnämnden (FRN), Rapport 95-4. Beskow, J. (red.), (med stöd av arbetsgruppen för Nationella rådet för
självmordsprevention: Eriksson, C., Ramberg, I-L., Thorson, J. & Wasserman, D.), Om livet känns hopplöst. Stöd till självmordsnära medmänniskor. NASP, Folkhälsoinstitutet, Centrum för suicidforskning och prevention, Socialstyrelsen, 1996. Björklid, P., Parental restrictions and children´s independent mobility.
Paper presented at Iaps 17 A Coruna, 23–27 July, 2002a. Björklid, P., Trafikmiljöstress i föräldraperspektiv. Forskargruppen
för miljöpsykologi och pedagogik, Lärarhögskolan i Stockholm, 2002b. Björklid, P., Trafikmiljöstress. Teknisk Rapport. En enkätstudie av
föräldrar med teoretisk referensram och variabelbeskrivning. Lärarhögskolan i Stockholm. Institutionen för pedagogik. Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik. Stockholm, 1996. Björklid, P. Children’s outdoor environment. A study of children’s outdoor
activities on two housing estates from the perspective of environmental and developmental psychology. Studies in Education and Psychology 11. Stockholm Institute of Education, Department of Educational Research, 1982. Björnstig, J. & Björnstig, U., Barn som skadats i förskola och som
behandlats vid Norrlands universitetssjukhus. Rapport 117. Olycksanalysgruppen, Akut- och katastrofmedicinskt centrum och Norrlands universitetssjukhus, Umeå 2002. Bilagedel till SOU 2003:127. Björnstig, U. & Stålnacke, S., Sportskador. Samhällsmedicinsk rapport-
serie 3/1990. Olycksanalysgruppen, Västerbottens Läns Landsting.
449
Referenser SOU 2003:127
Björnstig, U., Öström, M., Eriksson, A. & Sonntag-Öström, E., Head
and face injuries in bicyclists – with special reference to possible effects of helmet use. The Journal of Trauma. 1992;6:887-93. Björnstig, U., professor vid Norrlands universitetssjukhus, Akut- och
katastrofmedicinskt centrum, Kirurgiska kliniken. Telefonkontakt juni 2003. Boström L., Wladis A. & Nilsson B. Injured moped riders who
required admission to hospital in Sweden from 1987 to 1994. European Journal of Surgery. 2002;168:360-365. Boverket, Barnsäkerhet i byggnader. Boverket Publikationsservice.
Ljungbergs tryckeri, Klippan, 1996. Boverket, Stadsplanera – istället för trafikplanera och bebyggelseplanera.
Boverket 2002. Boverket, Unga är också medborgare – om barns och ungdomars
inflytande i planeringen. Boverket, 2000. Bylund, P-O. Olycksanalysgruppen, Akut- och katastrofmedicinskt
centrum vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå. Redovisning av vårdkostnader för skadade barn och ungdomar (0– 17 år) som sökt vård vid Norrlands universitetssjukhus under 2002. Skriftlig kontakt, november 2003. Bylund, P-O. Olycksfallsanalysgruppen. Akut- och katastrofmedicinskt
centrum vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå. Skador på lekplatser. Föredrag vid Barnsäkerhetsdelegationens seminarium om barn och unga i fysisk samhällsplanering den 13 november 2002. Cherpitel, C.J., Alcohol, Injury, and Risk-Taking Behavior: Data
from a National Sample. Alcoholism: Clinical and Experimental Research. Vol 17, No 4, 1991. Cooper, PJ., Pinili, M. & Chen, W., 1995. An examination of the
crash involvement rates of novice drivers aged 16 to 55. Accident Analysis and Prevention 2003;27:89-104. Danielson, M. & Marklund, U., Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98.
Folkhälsoinstitutet 2000:5. de Loës, M. & Goldie, I., Incidence rate of injuries during sport activity
and physical exercise in a rural Swedish municipality: incidence rates in 17 sports. Int.J.Sports Med 9.1988;461-67. Dowswell, T. & Towner, E., Social deprivation and the prevention of
unintentional injury in childhood: a systematic review. Health Education Research, Theory & Practice Vol. 17 no. 2:221-237, 2002.
450
SOU 2003:127 Referenser
Eilert-Petersson, E. & Laflamme, L., Product-related injuries at home,
International Journal for Consumer and Product Safety. 1998;5:203-214. Ekman, R. Med. dr., Karolinska institutet. Muntlig presentation vid
Barnsäkerhetsdelegationens möte den 10 juni 2002. Engström, I., Gregersen, Np., Hernetkoski, K., Keskinen, E. &
Nyberg, A., Young novice drivers, driver education and training. Literature review. VTI rapport 491A, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2003. Engström, K., Diderichsen, F. & Laflamme, L., Socioeconomic
differences in injury risks in childhood and adolescence: a nationwide study of intentional and unintentional injuries in Sweden. Injury Prevention 2002;8:137–42. Engström, K., Diderichsen, F. & Laflamme, L., Parental social
determinants of the risk of intentional injury: a cross-sectional study of Swedish adolescents. American Journal of Public Health (i tryck). Engström, K., Social Differences in Injury Risk in Childhood and
Youth. Exploring the roles of structural and triggering factors. Doktorsavhandling, Karolinska Institutet, Stockholm 2003. Engström, L-M., Nilsson, P., Forsberg, A. & Fagrell, B., Idrott för
ungdom. SISU Idrottsböcker, 1995. European Child Safety Alliance, Priorities for Child Safety in the
European Union, 2001. Fahlén, I., Olsson, A. & Janson, S., Barns och ungdomars hälsa i Torsby
kommun. Rapport från Folkhälsan i Värmland, Landstinget i Värmland, 2001. Falkmer, T. & Paulsson, K., Åka säkert – om trafiksäkerhet för barn med
funktionshinder. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping. RBU Stockholm. Grafiska Punkten, Växjö 2003. Falkmer, T., Kartläggning av transportsituationen för barn med funktions-
hinder. VTI rapport 448, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 1999. Farley, C., Laflamme, L. & Vaez, M. Bicycle helmet campaigns and
head injuries among children. Does poverty matter? J Epidemiol Community Health 2003;57:1-5. Folkhälsoinstitutet, Modell och metoder för Hälsokonsekvensbedöm-
ningar återrapportering av regeringsuppdrag om Folkhälsoinstitutets arbete med hälsokonsekvensbedömningar (HKB). Folkhälsoinstitutets F-serie 2001:9.
451
Referenser SOU 2003:127
Folkhälsoinstitutet, Samhällets utgifter för personskador – En förstudie.
Folkhälsoinstitutet 1994:9. Stockholm, 1994. Folkhälsoinstitutet, Skololycksfall & skolans uterum. Fakta, forsknings-
frågor och förebyggande exempel. Folkhälsoinstitutet 1994:21. Folkhälsoinstitutet, Strategier som ger framgång. Nationella och lokala
strategier för att förebygga olycksfallsskador. Folkhälsoinstitutet, 1993. Folkhälsoinstitutet, Visst kan skador förebyggas – att utforma en
kommunal handlingsplan. Folkhälsoinstitutet 2001. Folksam, Idrottsskador, 1994 års Folksam-rapport om 26 000 undersökta
idrottsskador under åren 1986–1990. Folksam, Stockholm 1994. Forsgård, M., Skolgårdens lekspråk. Signum, Etnologiska sällskapet,
Lund 1987. Forskningsrådsnämnden, Konsumentsäkerhet och skadeanalys,
Rapport 99:8. Forsman, Å., Hellsten, H. & Falkmer, T., Krockkuddar i bilen –
konflikt mellan barns och vuxnas säkerhet? VTI notat 16, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2003. Franzén, L., Örtenwall, P. & Backteman, T., Major Trauma with
Multiple Injuries in Swedish Children. The European Journal of Surgery, 2002; 588:3–7. Gabrielsson, J. & Christensson, A., PM: C-uppsats i national-
ekonomi, Karlstads universitet. Karlstad 1996. Gatukontoret Malmö, Program för lek och lekplatser. Park- och stads-
miljöavdelningen 1996-02-06. Giftinformationscentralen, Årsrapport 2002. Giftinformationscentralen
2003. Glendor, U., Jonsson, D., Halling, A., Lindqvist, K., Direct and indirect costs of dental trauma in Sweden: a 2-year prospective study of children and adolescents. Community Dent. Oral. Epidemiol. 2001;29:150-160. Grahn, Mårtensson m.fl., (1997) Ute på dagis, Stad och land, rapport nr 145, Movium, Alnarp. Grahn, P., Egen härd – Guld värd. SLU, Institutionen för landskapsplanering, 88:8, Alnarp, 1988. Grahn, P., Gröna områden. I: Nationella folkhälsokommitténs underlagsrapport nr 5. Miljöfaktorer, 1999. Gregersen, NP. & Nyberg, A., Privat övningskörning – En undersökning om hur den utnyttjas och om dess för – och nackdelar för trafiksäkerheten. VTI rapport 481, Statens väg- och transportforskningsinstitutet. Linköping, 2002.
452
SOU 2003:127 Referenser
Gregersen, NP., Berg, H-Y. & Nolén, S., Nyberg A. Utvärdering
av 16-årsgräns för övningskörning (delrapport 2). VTI-notat 62, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 1998. Gregersen, NP., Young drivers’ overestimation of their own skill – an
experiment on the relation btween training strategy and skill. Accident Analysis and Prevention 1996a;28(2):243-250. Gregersen, NP., Brehmer, B. & Morén, B., Road safety improvement in
large companies: An experimental comparison of different measures. Accident Analysis and Prevention 1996b; 28(3):297-306. Gullone, E. & Moore, S. Adolescent risk-taking and the five-factor
model of personality. Journal of Adolescence 2000, 23: 393-407. Gummesson, M. & Larsson, T., Barn Trafiksäkerhet Miljö. Svenskt
Tryck AB, Stockholm, 1992. Gummesson, M. & Larsson, T., Forska och lära i närsamhället.
Vägverket, Borlänge, 1995. Gummesson, M., Barns resor med särskild inriktning på buss- och
taxiresor till och från skolan. Publikation 2003:21. Vägverket, Borlänge, 2003. Gummesson, M., Skolskjutsning ur ett historiskt perspektiv.
Publikation 2003:22. Vägverket, Borlänge, 2003. Gummesson, M., Trafikundervisningens historia som den beskrivs i
cirkulär, läroplaner och andra centrala dokument. Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. Uppsala, 1983. Gummesson, M., Vägverket. Telefon- och mejlkontakt juni 2003. Gustafsson, S. & Thulin, H., Gående och cyklister – exponering och
skaderisker i olika trafikmiljöer för olika åldersgrupper. Resultat från TSU92 – åren 1998–2000. VTI meddelande 928-2003. Haglund, B. & Svanström, L., Evidensbaserad skadeprevention. Om
effekter och effektivitet i skadeförebyggande och säkerhetsfrämjande arbete. Folkhälsoinstitutet 1999:22. Haglund, B. & Svanström, L., Folkhälsovetenskap – en introduktion.
Studentlitteratur, Lund 1992. Hagqvist, Kurt., Telefonkontakt 2003-10-21. Hallqvist, B., Woonerfgator och nordiska tillämpningar av den
holländska planeringsfilosofin. Institutionen för trafikteknik, Lunds tekniska högskola, Bulletin 120, Lund 1994. Hamrin, B., Utveckling genom samverkan, idéer om samverkan i
kommuner och landsting, Utveckling -92. Kommunernas och landstingens arbetsmiljöråd, 1996.
453
Referenser SOU 2003:127
Hart, R. A., Children’s Participation. The theory and practice of involving
young citizens in community development and environmental care. Unicef, Earthscan Publications Ltd, London, 1997. Hasselberg, M., Laflamme, L. & Ringbäck Weitoft, G., Socioeconomic
differences in road traffic injuries during childhood and youth. a closer look at different kinds of road user. Journal of epidemiology and community health, December 2001, Vol 55, No 12, p858-862. Heurlin-Norinder, M., Hur kom du till skolan idag? En enkätstudie kring
barns rörelsefrihet i fyra bostadsområden. Temaprogram: Barn – Trafik – Miljö. Lärarhögskolan i Stockholm, Institutionen för pedagogik 1997. Hillman, M., Adams, J. & Whitelegg, J., One False Move… A study
of children’s independent mobility. Policy Studies Institute, London 1990. Hjern, A. & Bremberg, S., Social aetiology of violent deaths in
Swedish children and youth. Journal of Epidemiology and Community Health 2002;56:688–692. Hjern, A., Ringbäck Weitoft, G. & Andersson, R., Socio-
demographic risk factors for home-type injuries in Swedish infants and toddlers. Acta Paediatrica 2001 90:61–68. Hjern, A., Migration till segregation. En folkhälsorapport om barn
med utländskt ursprung i Stockholm. Rapport nr 1998:1 från Centrum för Barn och Ungdomshälsa, Samhällsmedicin Syd, Stockholms läns landsting, 1998. Holgers, KM., Tinnitus in 7-year-old children. Eur J Pediatric 2003
Apr;162(4):276-8. Hultén, A., Suicidal Behaviour in Children and Adolescents in
Sweden and some European countries. Epidemiological and Clinical Aspects. Dissertation 2000, Karolinska Institutet, Sweden. Hurtig, B., Barnmiljö – att förebygga skador bland barn och att skapa
bra barnmiljöer. Folkhälsoinstitutet 2001. Högskoleverket, FN:s barnkonvention angår högskolan. Rapport
från ett regeringsuppdrag. Högskoleverkets rapportserie 2003:6R. Janlert, U., Folkhälsovetenskapligt lexikon. Natur och Kultur,
Stockholm. Borås 2000. Janson, S., Inga barn skall behöva drunkna i Sverige. Läkartidningsartikel
under publicering, 2003. Janson, S., Professor, barnläkare, Karlstad universitet, Institutionen
för samhällsvetenskap. Mejlkontakt juni 2003. Janson, S., Var och hur skadar sig barn. Barnsäkerhetsdelegationen 2003.
Bilagedel till SOU 2003:127.
454
SOU 2003:127 Referenser
Jansson, B., A system for injury surveillance in Swedish emergency care as
a basis of injury control. Karolinska institutet. Akademisk avhandling. Avdelningen för socialmedicin, Kronan. Sundbyberg, 1988. Jansson, B., Laur, A., Khan, J., Springfeldt, B., Lindqvist, K. &
Lindholm, L., Manual for Cost Calculations and Cost-Effectiveess in Safe Community Practise. Final test version March 2001. Jofa, Skyddsombud – Ishockey, förebyggande av skador och individuell
anpassning av ishockeymaterial. 1:2 Säkerhet, 2003. Johansson, K., Hur barn upplever olycksfall, olyckstillbud, skador och
risker? 2003. Justitiedepartementet, Sverige, Säkerhet vid musikarrangemang. Ung-
domsdelegationen 2001. Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Epidemiologiskt Centrum
& Socialstyrelsen. Korta skadefakta. Fallolyckor bland små barn. November 2002. Kemikalieinspektionen, Kemikalier i barns vardag. Tryckhus 2, 2002. Konsumentverket, Farligt - Ofarligt. Hur man undviker förgiftnings-
tillbud och ger första hjälpen. Text Giftinformationscentralen, 2002. Konsumentverket, Marknadskontroll av lekredskap. Rapport 1999:1. Konsumentverket, Produktrelaterade olycksfall på lekplatser och skol-
gårdar – analys av EHLASS-data 1998–1999. Konsumentverket rapport 2001:12. Kulturministeriet Danmark, Rapport om sikkerheden ved musikfestivaler,
2000. Laflamme, L. & Eilert-Peterson, E., Injuries to pre-school children in a home setting: patterns and related products. Acta Paediatrica 1998;87:206-211. Laflamme, L. & Engström, K., Socio-economic differences in trafficrelated injuries among Swedish children and youth. A crosssectional study. British Medical Journal 2002;324:396–397. Laflamme, L. & Menckel, E., Elevers skador & skolmiljöer, skademönster och risksituationer. Folkhälsoinstitutet, Rapport 1998:6. Laflamme, L., (1998) Social ojämlikhet i skaderisker. Samlad kunskap och strategier för framtiden. Folkhälsoinstitutet 1998:32. Larsson, J., Bearbetning av patientstatistik för 1988–1998 avseende trafikskadade. VTI notat 78-2000. Larsson, T., Sundbom, L. & Gonzalez, A., Skador och tillbud inom grundskolan. Analys av anmälda tillbud och skador bland elever i Uppsala kommuns grundskolor 1996–1999. Stiftelsen SAMU, oktober 2000.
455
Referenser SOU 2003:127
Lindqvist, K., Lindholm, L., A cost-benefit analysis of the community-
based injury prevention programme in Motala, Sweden – a WHO Safe Community. Public Health, 2001;115:317-322. Laur, A., Jansson, B., Lindholm, C., Lindqvist, K. & Springfeldt,
B., Economic-Evaluation Methods in Safety Promotion. I: Laflamme L., Svanström L, Schelp L. (eds). Safety Promotion Research. Karolinska Institutet 1999. Lieberg, M., Plats för ungdom – om ungdomar och ungdomskulturer i
det offentliga rummet. Slutbetänkande Barnsäkerhetsdelegationen. Bilagedel till SOU 2003:127. Linderoth, B. & Gregersen, NP., Kartläggning av trafiksäkerhetsunder-
visningen i grundskolan. VTI rapport nr 392, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 1994. Lindh-Munther, A., Att leka är nödvändigt. En antologi om lek.
Almqvist&Wiksell Förlag, 1989. Lindholm, G., Barndomsparadis och barndomsprojekt – förhållningssätt
till platser för barn. Institutionen för landskapsplanering Alnarp, SLU, Alnarp 1995. Lundström, M. (red.), Barn i stan? Om barns tillgång till stads-
bygden. Stadsmiljörådet 2001. Länsstyrelsen i Värmland, Höga ljudnivåer. Rapport 2001:4, 2001. Länsstyrelsen Västra Götaland, Hälsoskadligt buller. Miljösam-
verkan, december 2001. Maycock, G., Lockwood, CR. & Lester, JF., The accident liability
of car drivers. TRL Research Laboratory. Crowthorne, 1991. Menckel, E. (red.), Skololycksfall och skolans uterum. Arbetsmiljö-
institutet, 1994. Menckel, E., Laflamme, L., Aldenberg, E. & Schelp, L., Elevers
arbetsmiljö & skaderisker. Folkhälsoinstitutet, Rapport 1997:15. Moore, R.C,. Childhood Doamin, Play and Space in Child
Development, Mig Communications, Berkeley, (1990). Munro J., Coleman, P., Nicholl J., Harper R., Kent, G., Wild, D.
Can we prevent accidental injury to adolescents? A systematic review of the evidence. Injury Prevention 1995; 1: 249-255. Månsson, A. & Rydberg, M., Ekonomisk utvärdering av folkhälsoarbete.
I: Statens folkhälsoinstitut. Hälsoekonomi för folkhälsoarbete – introduktion och debatt. Statens folkhälsoinstitut 2003:11. Mårtensson, F., Utomhuslekens miljöförutsättningar i förskolan
(Manus 2003), avhandling, (publiceras 2004) vid institutionen för landskapsplanering, Alnarp, SLU.
456
SOU 2003:127 Referenser
Mölstedt, H., Andersson, R., Hjern, A. & Bremberg, S.,
Barnsäkerhet i praktiken. En kunskapsöversikt över skadeförebyggande åtgärder med dokumenterad effekt. Centrum för Skadeprevention, Centrum för Barn och Ungdomshälsa, Samhällsmedicin Huddinge 1999:4. NASP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, Veten-
skapsrådets planeringsgrupp för barn och ungdomspsykiatrisk och socialpedagogisk forskning Stockholm. Nationella riktlinjer. Vård av suicidala barn och ungdomar med familjer, 2003. Nationella folkhälsokommittén, Miljöfaktorer. Rapport från arbets-
gruppen Miljöfaktorer till Nationella folkhälsokommittén. Underlagsrapport 5, 1999. Nilheim, J., Kan ni gå ut och leka? Barns utomhusmiljö i Stockholms
nybyggda innerstad. KTH, Institutionen för infrastruktur och samhällsplanering. Examensarbete i samarbete med avd för Regional planering. Gatu- och fastighetskontoret. Nr 99–93. Nilsson, N., Barnens stad en barnvänlig stad för barns bästa, lek och
inflytande. IPA-Barns rätt till lek, 2002. Nilsson, P., Fritid i skilda världar. Ungdomsstyrelsens utredningar
11. Ungdomsstyrelsen, 1998. Nolén, S. & Lindqvist, K., Effekter av åtgärder för ökad cykelhjälmsanvändning. En litteraturstudie. VTI Rapport 487. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2003. Nolén, S., Cykelhjälsanvändning i Sverige 1988–2002. Resultat från VTI:s observationsstudie år 2002. VTI notat 37-2003. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2003. Nolén, S., Väg- och transportforskningsinstitutet. Muntlig presentation vid Barnsäkerhetsdelegationens möte den 10 juni 2002. Nolén, S., Väg- och transportforskningsinstitutet. Telefon- och mejlkontakt juni 2003. Nordlöf, P., Vägverket, sektionen för Planeringsunderlag. Muntlig information, november 2003. Norén-Björn, E., Förskolepedagogik i praktiken. 1980. Norén-Björn, E., Lek, lekplatser, lekredskap. En utvecklingspsykologisk studie av barns lek på lekplatser. Lekmiljörådet, LiberFörlag Stockholm 1977. Nyström, L., Kottar och legobitar. I: Barn i stan? Om barns tillgång till stadsbygden. Boverket, Stadsmiljörådet 2001. O’Hare, m.fl., Bicycle Helmet Use and Effectiveness. Vägverket 2003, manus.
457
Referenser SOU 2003:127
Ohlsson, B. & Fredén, H., Olycksfall i Norra Älvsborgs län.
Kartläggning av olycksfallsskador under ett år. Landstinget i Älvsborg. 1996. Olsson, G., Adolescent depression. Epidemiology nosology, life stress
and social network. Dissertation 1998, Uppsala Olvenmyr, E., Tema: barnsvänligt. Att ge plats för barnen. Blekinge
Tekniska Högskola, Institutionen för Fysisk planering, Karlskrona 2003. Petridou, E., et al. Adolescents in High-Risk Trajectory: Clustering of
Risky Behaviorand the Origins of Socioeconomic Health Differentials. Preventive Medicine 26, 215-219 (1997). Rasmusson, B., Ett nytt paradigm i synen på barn och barndom.
Innebörd, genomslag och konsekvenser i samhällsplaneringen. Slutbetänkande Barnsäkerhetsdelegationen. Bilagedel till SOU 2003:127. Rasmusson, B., Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern förort.
Meddelanden från Socialhögskolan. 1998:7. Regeringskansliet, Mänskliga rättigheter. Konventionen om barnets
rättigheter. UD info 1996:2. Reneland, M., Barns tillgänglighet till skolor och idrottsanläggningar i
sex svenska städer. Artikel till Vadstena Forum 2003 den 26–28 maj 2003. Riksidrottsförbundet & SCB, Svenska folkets tävlings- och motions-
vanor 2002. Räddningsverket, Brandsäkerhet vid tillfälliga campingplatser, så här
gör man på Hultsfred. Räddningsverket, 2001. Räddningsverket, Dödsbränder 2002. Räddningsverket, Karlstad,
2003. Räddningsverket, Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor, PM sammanfattning. Räddningsverket, Olyckor i siffror. En rapport om olycksutvecklingen i Sverige. 2002 Räddningsverket, Karlstad. Räddningsverket, Samhällets kostnader för olyckor. Kostnader för det förebyggande arbetet. FoU rapport Räddningsverket, Karlstad 2000. Sandberg, A., Sociotopkarta för parker och andra friytor i Stockholms innerstad – om metoden, dialogen och resultatet. Stockholms stadsbyggnadskontor, januari 2002. Sandberg, A., Vuxnas lekvärld, En studie om vuxnas erfarenheter av lek, Avhandling, Göteborg Studies in Eduactional Sciences. Göteborg, 2003.
458
SOU 2003:127 Referenser
Sandberg, K., Olycksfallsregistrering vid kirurgen, Luleå sjukhus
1995/96. Samhällsmedicinska enheten. Rapport 4/96. Schyllander, J., Utredare vid Nationellt Centrum för erfarenhets-
återföring från Olyckor (NCO) vid Räddningsverket. Sellers, I. & Lindberg, M., Hur beaktas barns intressen i fysisk
planering? Länsstyrelsen i Skåne län, Samhällsbyggnadsenheten, Skåne i utveckling 2002:39. Servais, SG., Häggqvist, S., Söderman, E., Backman, L., Grundberg,
K., Lundin, A., Petterson, IL. & Åhman, M., Arbetsmiljökvalitet i skolan. 2002:9, Arbetslivsinstitutet, 2002. SISU, Säkerhet på idrottsanläggningar, SISU Idrottsböcker, 1999. Sjölin, S., Samhällets kostnader för olyckor och olycksförebyggande arbete.
Statens Räddningsverk. Manus 2003. Sjöström, M., Ekelund, U., Yngve, A., Nilsson, A. & Hurtig-
Wennlöf, A., Om barnens vardagliga aktivitet och gällande rekommendationer. Svensk Idrottsforskning, nr 3 2003. Skolverket, Barn/Personal i barnomsorg avseende år 1997. Barn-
omsorgen i siffror 1998. Skolverkets rapport nr 152. Skolverket, BRUK – för kvalitetsarbete i förskola och skola. Elanders
Gotab. Stockholm, 2001. Skolverket, Elevmedverkan i skolans arbetsmiljöarbete genom
elevskyddsombud. Förslag till föreskrifter och underlagsrapport, Skolverket 2003-09-29. Skolverket, Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass
och fritidshem. Skolverket, beställningsnummer 03:824, Kalmar, 2003. Socialstyrelsen & Konsumentverket, Hem- och fritidsolycksfall i
Sverige, Årsrapport–EHLASS 2000. Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, 2002. Socialstyrelsen & Konsumentverket,. Hem- och fritidsolycksfall i Sverige,
Årsrapport–EHLASS 1999. Rapport 2001:14, Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen 2001. Socialstyrelsen, Folkhälsorapport 2001. Epidemiologiskt Centrum,
Modin-Tryck, Stockholm 2001. Socialstyrelsen, Hur bedrivs Skolhälsovård idag – förutsättningar och
hinder. En studie omfattande nio kommuner 2003. Socialstyrelsen, Höga ljudnivåer – ungdomars beteenden, kunskaper
och attityder. AMMOT 2002. Socialstyrelsen, Miljöhälsorapport 2001. Modin Tryck, Stockholm
2001.
459
Referenser SOU 2003:127
Socialstyrelsen, Skolhälsovården 1998 Underlag för egenkontroll och
tillsyn. SoS-rapport 1998:10 Socialstyrelsen, 1998. Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Centrum för suicidforskning,
Stöd i självmordskriser. Nationellt program för utveckling av självmordsprevention. 1995. Socialstyrelsen, Statistik drunkningsolyckor 1997-2001. Epidemiologiskt
Centrum, särskilt uttag patientregistret 2003. Spolander, K., Effekter av kampanjer, debatt och opinionsbildning?
Förändringar i föräldrars omsorg om barnens trafiksäkerhet. Resultat från två rikstäckande undersökningar om barn i åldrarna 4–12. VTI-rapport296. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 1985. Statistiska Centralbyrån, Sveriges officiella statistik. Statistiska med-
delanden. Markanvändningen i tätorter 2000 och förändringar 1995–2000, 2003. Statistiska Centralbyrån, Underlag för första uppföljning och utvärd-
ering av miljömålet God bebyggd miljö. Förstudie. Avdelningen för miljö- och regionalstatistik, mars 2002. Stockholms stadsbyggnadskontor, Sociotopkarta för parker och andra
friytor i Stockholms innerstad – om metoden, dialogen och resultatet, januari 2002. Strindberg, L. & Andersson, R., Konsumentsäkerhet som begrepp,
strategi och forskningsområde. I: Konsumentsäkerhet och skadeanalys. Forskningsrådsnämnden 1999:8, Stockholm, 1999. Sund, B., Samhällets kostnader för olyckor. Räddningsverket, Karlstad,
1997. Sund, B., Institutionen för nationalekonomi vid Karlstads universitet. Muntlig information, november 2003. Sundblad, G., Saartok, T. & Renstörm, P., Inga barn på bänken! Medicinska aspekter på fysisk aktivitet under skolåren. Svensk Idrottsforskning, nr 3, 2003. Sundbom, L. & Larsson, T., Tillbud och skador inom barnomsorgen, SAMU 1998. Sundelin, C., Medicinska synpunkter på barnmisshandel. SOU 2001:72, Bilaga 2 i Slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel. Sundell Isling, M., Lekfulla Malmö! I: Nyström, L. & Lundström, M. (red.), Barn i stan? Om barns tillgång till stadsbygden. Stadsmiljörådet 2001. Sundström, K. & Janson, S., Registrering av olycksfallsskador, ett samarbetsprojekt mellan Folkhälsan Värmland och kirurgmottag-
460
SOU 2003:127 Referenser
ningen sjukhuset Torsby. Centrum för Folkhälsoforskning, Utredningsrapport 1998;1. Svenska Innebandyförbundet, Förstudie av skyddsglasögon för inne-
bandy. Svenska Innebandyförbundet, 2003. Svenska Kommunförbundet, Skolskjutshandboken. 1994. Svenska Livräddningssällskapet 100 år, Jubileums handbok 1898-
1998. Svenska Livräddningssällskapet, Det trygga badet 2003 Rapport. Svenska Livräddningssällskapet, Statistik drunkningsolyckor. Svensson, T., Konsekvenser av restriktioner för biltrafik i städer. VTI notat 40-2001. SWOV Institute For Road Safety Research, The Netherlands. The moped and the A1-category (125cc) motorcycle in Europe. A literature and questionnaire study commissioned by the Swedish National Road Administration. Leidschendam, 2003. Sörensen, G., Anund, A., Wretling, P., Törnström, E., Falkmer, T. & Matstoms, Y., Trafiksäkerhet vid skolskjutsning, slutrapport. VTI rapport 480. Statens väg och transportforskningsinstitutet. Linköping, 2002. Sörensen, G., Wretling, P., Anund, A., Yahya, M-R. & Törnström, EM., Trafiksäkerhet vid skolskjutsning – Enkät till ett urval av barn och föräldrar. VTI notat 14-2001. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2001. Terjestam, Y., Säkerhet i vatten. Intervjuer med grundskoleelever och deras föräldrar, Räddningsverket. The Event Safety Guide, The Guide to the Health, Safety, and Welfare at Music and Similar Events. 1999 HSE Books HSG 195. Thompson, D., Rivara, F. & Thompson, R., Helmets for preventing head and facial injuries in bicyclists (Cochrane Review). The Cochrane Library No. 1:1-27, 2003. Thulin, H. & Kronberg, H., Gående och cyklister. Exponering och skaderisker i olika trafikmiljöer för olika åldersgrupper. VTI meddelande 886, 2000. Thulin, H., Resor till skolan. Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) och Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI). 30/2000. Tingvall, C., Children in cars. Some aspects of the safety of children as car passengers in road traffic accidents. Acta Paediatrica Scandinavica. Supplement, 1987;339:1-35. Titman, W., Grounds for Concern. A report on secondary school grounds. Learning through Landscapes, 1994.
461
Referenser SOU 2003:127
Towner, E., Dowswell, T., Jarvis, S. Updating the evidence. A systematic
review of what works in preventing childhood unintentional injuries: Part 1. Injury Prevention 2001a; 7:161-164. Towner, E., Dowswell, T. & Jarvis, S., Updating the evidence. A
systematic review of what works in preventing childhood unintentional injuries: Part 2. Injury Prevention 2001;7:249-253. Ungdomsstyrelsen, Bara vara – mötesplatser på ungas villkor.
Ungdomsstyrelsen rapporterar 21, Ungdomsstyrelsen 2001.’ Wasserman, D., Eating disorders and suicide. Ingår i Suicide An unnecessary death, 2001. Welander, G., Epidemiology and prevention of bicyclerelated injuries
in Sweden. Akademisk avhandling vid Karolinska institutet, Institutionen för folkhälsovetenskap, 2001. Wenäll, J., Barn i bil – en studie av dödsolyckor under åren 1992–1997.
VTI notat 46-2001. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2001. Wenäll, J., Barn i bil. Lagkrav, råd och tips. Lägesrapport april 2003.
VTI notat 26-2003. Statens väg- och transportforskningsinstitut. Linköping, 2001. Westerlund, M. & Wasserman, D., Självmordsprevention i skolor i
Sverige, 2003. WHO, Stödmaterial för lärare och annan skolpersonal, Att före-
bygga självmord och självmordsförsök hos skolelever, 2001. Wilhjelm, H., Contex, Barn och omgivelser - virkelighet med flere
fortolkningar, Akademisk avhandling 8, Arkitekthögskolan i Oslo, 2002. Vinsrygg, G., Självskadning. Empati 1/02. Oslo 2002 Wladis, A., Boström, L. & Nilsson, B., Skador och mortalitet vid
MC- och mopedolyckor i Sverige 1987–1994. Läkartidningen 2003;14:1238-1241. Vågberg, M. Så många barn - så mycket ansvar. Barnomsorgs-
personals upplevelse av risker i närtrafikmiljön. Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik. Institutionen för Barn- och Ungdomsvetenskap. Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, 1994. Vågberg, M. Kan vi gå ut? En intervjustudie av förskolepersonals
resonemang om trafiksäkerhetsarbetet i förskolan. Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik. Institutionen för pedagogik. Lärarhögskolan i Stockholm, 1996.
462
SOU 2003:127 Referenser
Väg- och Transportforskningsinstitutet, Trafikskadade i Skaraborg
år 1998 baserat på statistik från hälso- och sjukvård och polis, VTI meddelande 908:2001. Vägverket & Skolverket, Trafik, miljö och samhällsplanering – ger fakta
och exempel på studier i närsamhället. Vägverkets Publikation. Borlänge, 2000. Vägverket & Svenska kommunförbundet, Trafik för en attraktiv stad.
Svenska kommunförbundet 2002. Vägverket. Trafiksäkerhetsrapport 98. Publikation 1999:35. Borlänge,
1999. Vägverket. Cykelhjälmslag för barn. 2003-06-10. Borlänge, 2003a. Vägverket. Dödade mopedister i åldern 0–25 år, 1997–2002. Arbetsdokument. Borlänge, 2003b. Vägverket, Skärgårdsvägen vid grantomta. Vägverket, Publikation 2003:41, 2003c. Vägverket, Forska och lära i närsamhället. Vägverkets Publikation 1995:73. Borlänge, 1995. Vägverket, Inriktningsdokument Barn. Vägverkets Publikation. Borlänge, 2001. Vägverket, Mer cykeltrafik på säkrare vägar. Nationell strategi för ökad och säker cykeltrafik. Publikation 2000:8. Vägverket, Remissyttrande om ny körkortslag. Ett förslag till införande av obligatorisk handledarutbildning vid körkortsutbildning. Borlänge, 2002. Vägverket, STRADA, PM(internt) säkerhet och sekretessfrågor, 1997. Vägverket, STRADA, Årsrapport 1999. Vägverket, rapport 2000:39. Vägverket 2000. Vägverket, STRADA, Årsrapport 2000. Vägverket, rapport 2001:93. Vägverket 2001. Vägverket, Utredning om ett stegvist förarutbildningssystem. Remissanalys, överväganden och slutgiltiga förslag. Borlänge, 1999. Västra Götalandsregionen, Skador registrerade i Skaraborg år 2001 och 2002. Folkhälsokommittén, Skadeenheten i Skaraborg, 2003. Västra Götalandsregionen, Vår Arbetsmiljö, Metodmaterial om skolans arbetsmiljö, Grundskolan år 1-6. Folkhälsokommittén, Västra Götaland 2002. Västra Götalandsregionen, Vår Arbetsmiljö, Metodmaterial om skolans arbetsmiljö, Grundskolan år 6-9 och gymnasieskolan. Folkhälsokommittén, Västra Götaland 2002. Yrkesinspektionen Falun, Elevolycksfall, Projektrapport Dalarnas och Gävleborgs län. Yrkesinspektionen / Falun 97 11 17.
463
Referenser SOU 2003:127
Yrkesinspektionen Malmö, Sammanfattning av Yrkesinspektionen i
Malmös tillsyn avseende de yngre elevernas arbetsmiljö. Rapport 2000:2. Stefan Hult. Yrkesinspektionen Örebro, Elevernas arbetsmiljö. Rapport YI
ÖR 058, maj 2000. Öström, M., Björnstig, U., Näslund, K. & Eriksson, A., Head and
cycling fatalities in Northern Sweden. International journal of Epidemiology 1993;22:483-8.
Offentligt tryck
Lagar, förordningar och föreskrifter
AFS 1996:1, Arbetsmiljöverkets författningar, Minderåriga. AFS 2001:1, Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt
arbetsmiljöarbete. BFS 2002:19, Boverkets byggregler. KOVFS 1993:9, Föreskrifter om leksakers säkerhet. SFS 1970:340 Förordningen om skolskjuts. SFS 1976:380, Arbetsskadeförsäkringen. SFS 1977:1160, Arbetsmiljölagen. SFS 1977:1166, Arbetsmiljöförordningen. SFS 1982:80, Lag om anställningsskydd. SFS 1985:1100 Skollagen. SFS 1986:1102, Räddningstjänstlagen. SFS 1988:1604, Produktsäkerhetslag. SFS 1988:9, Sekretesslagen. SFS 1988:1040. Förordning med instruktion för Statens räddningsverk. SFS 1992:1327, Lag om leksakers säkerhet. SFS 1992:1534, Lagen om CE-märkning. SFS 1993:387, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. SFS 1993:1617, Ordningslagen.
SFS 1996:124. Förordning med instruktion för Boverket. SFS 1996:786 Lag om tillsyn över hälso- och sjukvården. SFS 1997:702, Skolverkets förordning, om kvalitetsredovisning
inom skolväsendet. SFS 1997:857, Ellag. SFS 1997:1056. Förordning med instruktion för Brottsförebyggande
rådet. SFS 1998:1276 Trafikförordningen.
464
SOU 2003:127 Referenser
SFS 1998:1660, Hälso- och sjukvårdslagen. SFS 1998:808, Miljöbalken. SFS 1999:877. Lag om förarbevis för moped klass I och för terräng-
skoter. SFS 1999:991. Förordning om förarbevis för moped klass I och för
terrängskoter. SFS 2001:309. Förordning med instruktion för Statens folkhälso-
institut. SFS 2001:707, Förordningen om patientregister hos Socialstyrelsen. SFS 2002:864. Förordning med länsstyrelseinstruktion. SFS 2003:778. Lagen om skydd mot olyckor. SKOLFS 1994:1, Lpo 94. Förordning om läroplan för det
obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. SKOLFS 1994:2, Lpf 94. Förordning om 1994 års läroplan för de
frivilliga skolformerna. SKOLFS 1998:16, Lpfö 98. Förordning om läroplan för förskolan. SKOLFS 2003:17. Förordning om ändring i förordningen (SKOLFS
1994:1) om läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Regeringen 2003. SOSFS 1996:7, Socialstyrelsens allmänna råd med rekommendationer för maximal och genomsnittlig ljudnivå.
Regleringsbrev
Regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende Statens skolverk,
Regeringsbeslut 2001-12-20 U2001/4728/DK. Regleringsbrev, Ju 2003/3021/D. Ändring av regleringsbrev för
budgetåret 2003 avseende anslaget 30:1 Stöd till idrotten inom utgiftsområde 17, kultur, medier, trossamfund och fritid. Regeringsbeslut 2002-12-12, N2002/11941/RUT N2002/11981/RUT.
Riktlinjer för statens stöd till idrotten 2003. Regeringsbeslut 2003-05-22, Ju 2003/2685/D. Disposition av
medel från AB Svenska Spel.
Propositioner
Prop. 1989/90:61 Elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet. Prop. 1997/98:112. Strategi för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter. Prop. 1997/98:56 Transportpolitik för en hållbar utveckling. Prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart
Sverige.
465
Referenser SOU 2003:127
Prop. 2000/01:130 Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier. Prop. 2001/02:14 Hälsa, lärande och trygghet. Prop. 2001/02:96 En förstärkt Barnombudsman. Prop. 2002/03:35 Mål för folkhälsan. Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.
Utredningsbetänkanden
SOU 1970:1, Barns utemiljö. Betänkande avgivet av kommittén för
barns utemiljö. SOU 1975:30, Barnens livsmiljö. Rapport från Barnsmiljöutredningen. SOU 1975:31, Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens
rapport 1. SOU 1975:32, Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. SOU 1984:42, Att förebygga skador ett hälsopolitiskt handlingsprogram.
Underlagsstudie, Hälso- och sjukvård inför 90-talet. SOU 1998:31, Det gäller livet, utredning av Barnpsykiatrikommittén SOU 1999:65 Barnombudsmannen – företrädare för barn och ung-
dom. Betänkande av BO-utredningen. SOU 2000:91, Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan.
Bilagedel A. Slutbetänkande av Nationella folkhälsokommittén. SOU 2001:48, Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner
och landsting. Betänkande av Kommundemokratikommittén. SOU 2001:55, Barns och ungdomars välfärd. Antologi. Kommittén
Välfärdsbokslut. SOU 2001:72, Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda. Slut-
betänkande av Kommittén mot barnmisshandel. SOU 2002:121, Skollag för kvalitet och likvärdighet. Betänkande av
1999 års skollagskommitté. Bilagedel. SOU 2002:121, Skollag för kvalitet och likvärdighet. Slutbetänkande
1999 års skollagskommitté. SOU 2002:68, Sociala skillnader i skaderisker. En rapport om den
socioekonomiska fördelningen av skador bland barn och ungdomar i Sverige. Rapport från Barnsäkerhetsdelegationen, 2002. SOU 2002:99, Barns skador i Sverige. Barnskadeatlas med frekvenser
och trender på nationell, läns- och kommunnivå 1987–2000. Rapport från Barnsäkerhetsdelegationen, 2002. SOU 2003:19, Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. Framtida
huvudman. Delbetänkande av Barnsäkerhetsdelegationen 2003. SOU 2003:24. Kampidrotten i fokus. Betänkande av proffsboxnings-
och kampidrottsutredningen.
466
SOU 2003:127 Referenser
SOU 2003:79, Inblick i skademönster, skadeomständigheter och
skolliv. Rapport från Barnsäkerhetsdelegationen, 2003.
Utredningsdirektiv
Dir. 2003:105, Förarbevis för moped klass I och för terrängskoter,
2003.
Riksdagen
2000/01:433 Interpellation, av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson om trafikutbildning i skolan. 2000/01:TU13, Trafikutskottets betänkande. 2002/03:TU4, Trafikutskottets betänkande. Trafiksäkerhet.
Allmänna råd
Allmänna råd 1999:1, Skolverkets allmänna råd om kvalitets-
redovisning inom skolväsendet.
Promemoria PM 2002-10-14. Elevers ohälsa – hur mäter vi den. Dnr 74-
2002:2129, Avd för resultatuppföljning, Skolverket.
Uppdrag
Fö2001/2162/CIV, Regeringens uppdrag, åtgärder för att förbättra
säkerheten vid musikarrangemang. Räddningsverket. Diarienr: 240-4580-2001, Räddningsverkets förslag till åtgärder vad
gäller säkerhet vid musikarrangemang, festivaler och andra liknande arrangemang, mars 2002. Skolverket, Redovisning av uppdraget om en översyn av katastrof-
beredskapen inom skolområdet (U1999/1532/S). Dnr 99:1508. Socialstyrelsen, Redovisning av regeringens uppdrag (beslut 58,
2002-06-19) till Socialstyrelsen att utreda förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen(2003-03-31). 6346/2002.
467
Referenser SOU 2003:127
Broschyrer
Arbetslivsinstitutet, Elevorganisationen. Arbetsmiljön i skolan. Arbetsmiljöverket. Så får barn och ungdomar arbeta. ADI 43,
Arbetsmiljöverket 2001. Stockholms stad, Miljöförvaltningen, Hög musik. Folkhälsoinstitutet, Tinnitus – The Neverending Sound.
Pressmeddelande
Socialdepartementet 2002-08-22. Socialstyrelsens uppdrag, utvärdera
om regelverket kring höga ljudnivåer är ändamålsenligt och ger avsedd effekt.
Internetadresser
Arbetsgivarverket www.av.se Arbetslivsinstitutet, skola www.skolliv.nu Arbetsmiljöverket www.av.se Artister och Musiker mot Tinnitus www.dbdbdb.nu Barnombudsmannen www.bo.se Elevorganisationen www.elevorg.se Folkets hus och parker www.fhp.nu Giftinformationscentralen www.giftinformation.apoteket.se Hörselskadades Riksförbund www.hrf.se Internetsida Publiksäkerhet/Corwdsafe
www.crowdsafe.com
Kemikalieinspektionen www.kemi.se Konsumentverket www.konsumentverket.se.
hämtat den 20 november 2003.
Kulturministeriet, Danmark www.kulturministeriet.dk Landsorganisationen www.lo.se/ung Lantbrukarnas Riksförbund www.lrf.se Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
www.ntf.se hämtat den 9 oktober 2003
Naturvårdsverket www.naturvardsverket.se
december 2003
468
SOU 2003:127 Referenser
469
Riksidrottsförbundet www.rf.se/
hämtat september 2003
Rikspolisstyrelsen www.polisen.se SIF:s hemsida www.jobbkoll.nu Skolverket www.skolverket.se
hämtat november 2003
Skyddsnätet www.skyddsnätet.nu Socialstyrelsen www.sos.se
Folkhälsan i siffror. Statistik presenterad på Socialstyrelsens webbplats. hämtat november 2003).
Statens Folkhhälsoinstitut www.fhi.se Statens Räddningverk www.srv.se Statistiska Centralbyrån www.scb.se/sm/ hämtat mars 2003 Statistiska Centralbyrån www.scb.se hämtat november 2003 Svenska Livräddningssällskapet www.sls.a.se Svenska statistiknätet www.svenskstatistik.net/ssntrp.htm Sveriges Elevråd www.svea.org Ungdomsdelegationen www.ungdomsdelegationen.gov.se WHO www.euro.who.int/childhealthenv
hämtat april 2003
Vägverket www.vv.se
hämtat den 1 november 2003
Världshälsoorganisationen Europa www.who.dk Västra Götalands regionen www.vgregion.se/miljo/ miljosamverkan
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Barnsäkerhetsdelegation
Dir.
2001:79
Beslut vid regeringssammanträde den 11 oktober 2001.
Sammanfattning av uppdraget
En delegation skall se över och arbeta med frågor om säkerhet och förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö. Delegationens skall bl.a.
– kartlägga vilka skador och olycksfall som drabbar barn och ungdomar, – kartlägga vilka barn och ungdomar som drabbas beroende på bl.a. ålder, kön och bostadsform, – lämna förslag till förbättringar när det gäller statistik och annan kunskapsinhämtning inom området, – påbörja ett arbete för att höja medvetenheten om metoder för skadeförebyggande åtgärder kring barn och ungdomar och att förbättra samarbetet mellan inblandade myndigheter och mellan myndigheter och frivilliga aktörer bådepå nationell nivå och på lokal nivå, – finna former för hur barn och ungdomar kan involveras i det lokala förebyggande arbetet i syfte att ta till vara deras synpunkter på hur detta arbete kan bedrivas, – överväga om det behövs några förändringar av lagstiftningen för att stärka barns och ungdomars skydd och säkerhet, samt – utreda vilken myndighet som i framtiden bör ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna och frågorna om barns lek- och utemiljö.
471
Bilaga 1 SOU 2003:127
Bakgrund
Barnkonventionen m.m.
I dag finns det mycket kunskap om barn, deras behov och inte minst lekens betydelse för deras utveckling. Kunskaperna behöver dock både breddas och fördjupas. Barn behöver leka och röra på sig, fantisera, bearbeta upplevelser genom leken och göra nya erfarenheter. Äldre barn och tonåringar behöver utrymme för sina intressen, vänner och aktiviteter. Gemensamt för nästan alla barn och ungdomar är att de dagligen befinner sig i förskole- och skolmiljöer.
Barns rätt till lek och rekreation slås fast i artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Det skall finnas utrymme för lek och fritid och den miljö där barn leker skall vara säker. Barns rätt till lek och fritid skall också ses i relation till barnkonventionens artikel 6 om rätten till överlevnad och utveckling. Barnkonventionen ställer således förpliktigande krav på att barns miljö både skall vara säker ochutvecklande. Sverige tillträdde konventionen år 1990.
Barnsäkerhet och berörda aktörer
Barnsäkerhetsarbetet fungerar förhållandevis väl i Sverige. Dödsfallen är få liksom de allvarliga skadefallen. Det hindrar inte att mer kan göras och att ambitionen bör höjas ytterligarenär det gäller att minska skadorna.
I dag saknas det både en samlad lagstiftning och ett samlat myndighetsansvar för barns rätt till en stimulerande, trygg och säker uppväxtmiljö. Ett flertal myndigheter har ett sektorsansvar eller på annat sätt funktioner när det gäller att förbättra barns och ungdomars säkerhet och motverka olycksfall. Vissa myndigheter har tillsynsansvar och andra arbetar med metodutveckling och kunskapsspridning. Det arbetet bör fortsätta och vid behov förbättras och samordnas. I propositionen om Hälsa, lärande och trygghet (2000/01:14) aviserar regeringen en översyn av arbetsmiljölagen ur ett elevperspektiv. I detta sammanhang bör även berörda myndigheters tillsyn ses över i syfte att åstadkomma en ökad samsyn och samordning. Det gäller t.ex. det arbete som bedrivs av Statens folkhälsoinstitut, Socialstyrelsen, Statens skol-
472
Bilaga 1
verk, Statens räddningsverk, Konsumentverket, Vägverket samt Boverket.
Barnombudsmannen har dock ett särskilt samordnande myndighetsansvar för frågor som rör barns säkerhet. Enligt förordningen (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen skall ombudsmannen inom sitt verksamhetsområde ta initiativ till samordning och utveckling av samhällets förebyggande insatser inom området barns och ungas säkerhet (2 § 4 p.). Ett förändringsarbete pågår för närvarande när det gäller Barnombudsmannens verksamhet. Inriktningen på det arbetet är att ombudsmannarollen skall lyftas fram och bli tydligare och att myndighetsfunktionerna skall begränsas så långt som möjligt. Avsikten är således att det övergripande myndighetsansvaret för barns och ungdomars säkerhet inte längre skall ligga på Barnombudsmannen.
På den lokala nivån har olika kommunala verksamheter som t.ex. förskola, skola, gatukontor och räddningstjänst viktiga funktioner. Genom hälso- och sjukvården och sitt folkhälsoarbete kommer också sjukvårdshuvudmännen i beröring med frågorna.
Det är viktigt att nå barn, ungdomar och föräldrar i säkerhetsarbetet. Det är viktigt att ta till vara deras synpunkter på hur det skadeförebyggande arbetet kan bedrivas och utveckla formerna för hur barn och ungdomar kan medverka i det skadeförebyggande arbetet. Barn och ungdomar är också de som bäst känner de miljöer där de själva vistas och därmed också de risker som är förenade med dem. Det är därför viktigt att de fortlöpande på en jämställd bas kan delta i säkerhetsarbetet kring dessa miljöer. Betydelsefullt är det också att nå personalgrupper som arbetar med barn, såsom personal inom förskolan, skolan och fritidsverksamheten. Personal som arbetar med fysisk planering i vid mening och med säkerhetsarbete är andra viktiga målgrupper.
Frågor om barns miljö handlar inte enbart om säkerhetsförebyggande åtgärder utan också om att aktivt medvetandegöra människor och påverka attityder. Barn skall ha samma rätt till goda miljöer för lek, rekreation och studier som vuxna. Det beteende man lär in i unga år finns med under resten av livet. Säkerhetsuppfostran är därför en viktig del av det skadeförebyggande arbetet.
En fråga som särskilt uppmärksammats är säkerhetsreglerna i bostäder. Många olycksfall som drabbar barn sker i deras hemmiljö. Behovet av ytterligare åtgärder i syfte att förbättra barnsäkerheten i byggnader har under de senaste åren framhållits av bl.a. Barnombudsmannen (rapport 1997) och i riksdagsmotioner (2000/01:So12,
473
Bilaga 1 SOU 2003:127
2000/01:Bo511 och 2000/01:BO540). Gemensamt för dessa är att de förordar en översyn och ändring av byggnadslagstiftningen vad gäller barnsäkerhetskraven i äldre bostäder. Förslagen innebär att regler om barnsäkerhet skall finnas även för de byggnader som inte omfattas av gällande regler, dvs. bostäder byggda före år 1973 eller ombyggda före år 1976. Stora delar av det s.k. miljonprogrammets bostäder saknar fortfarande skydd mot barnolycksfall.
Uppdraget
Skadeförebyggande åtgärder
De frågor som i första hand ligger inom området skadeförebyggande verksamhet är olycksfall som drabbar barn och ungdom. Det gäller olycksfall både i offentlig miljö, t.ex. i förskola och skola, på vägar och lekplatser, och i privat miljö, t.ex. i hemmet och bostadsområdet och vid idrottsaktiviteter. Därtill kommer olyckor som kan uppstå i samband med tillställningar av olika slag såsom diskotek och musikfestivaler.
Sådant som kan beskrivas som sjukdomsförebyggande verksamheter skall ligga utanför delegationens arbetsområde. Detsamma gäller skador som uppstår på grund av brott.
Delegationen skall överväga om det behövs och i så fall föreslå författningsändringar eller andra åtgärder för att stärka barns och ungdomars skydd och säkerhet.
Kunskapsuppbyggnad
Arbetet med att motverka olycksfall och skador bland barn och ungdomar måste bygga på en god kunskap om vilka skador barn och ungdomar drabbas av och i vilka miljöer skadorna inträffar. För att få en bild av hur situationen ser ut i dagens Sverige skall delegationen kartlägga vilka skador och olycksfall som drabbar barn och ungdomar. Delegationen skall också föreslå förbättringar när det gäller statistik- och annan kunskapsinhämtning. Det handlar bl.a. om hur statistik och kunskaper kan byggas upp i framtiden och hur olika kunskapskällor kan komplettera varandra. Det är viktigt att denna statistik är könsuppdelad för att bättre kunna planera förebyggande åtgärder.
474
Bilaga 1
Metoder för att förebygga skador skall också belysas. Delegationen skall i sitt arbete verka för att barn, ungdomar och föräldrar blir en naturlig del av det vardagliga förebyggande säkerhetsarbetet. Det gäller att ta tillvara både sådant som fungerat bra i olika kommuner i Sverige och goda exempel i andra länder. Delegationen skall sprida goda exempel och beskriva hur kunskapsspridning till fältet bör byggas upp.
Skadeförebyggande insatser i bostadsbeståndet
Delegationen skall beskriva och analysera hur olycksfallsmönstren i olika delar av bostadsbeståndet ser ut. Om en sådan analys visar att det behövs åtgärder i form av förändrad lagstiftning, förbättrad information eller något annat skall utredningen lämna förslag till sådana åtgärder.
Myndighet med ansvar för det övergripande skadeförebyggande arbetet
En lång rad myndigheter delar ansvaret för att förebygga skador som drabbar barn och ungdomar. Det behövs dock en myndighet med ett sammanhållande ansvar. Det handlar bl.a. om att aktivt samla och sprida kunskap, utveckla metoder, uppmärksamma nya faror, samordna olika myndigheter nationellt och lokalt.
Delegationen skall initialt ha denna uppgift. I dess uppdrag skall också ligga att pröva vilken myndighet som i framtiden skall ha detta övergripande ansvar. Denna myndighet skall besitta kunskap och kompetens och därigenom en förmåga att genom samarbete med andra myndigheter skaffa sig en helhetsbild över frågeställningarna kring säkerhet och stimulans i barns och ungdomars miljö.
Delegationen skall i detta sammanhang också analysera och lämna förslag på vilka författningsändringar och andra åtgärder som behöver vidtas.
Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget
Delegationen skall arbeta utåtriktat och se till att kunskaper som är viktiga för framtiden byggs upp och tas till vara. Delegationen skall i sitt arbete särskilt uppmärksamma och beakta olika förut-
475
Bilaga 1 SOU 2003:127
476
sättningar och behov med avseende på barns och ungdomars kön, funktionshinder, etnicitet, socioekonomiska och regionala förhållanden.
Delegationen skall samråda med viktiga aktörer, såsom kommunförbunden, myndigheter och utredningar, frivilligorganisationer, bransch- och intresseorganisationer, forskare, olika yrkesgrupper samt andra berörda inom området.
Ifall det offentliga åtagandet innebär ökade kostnader för kommuner och landsting skall finansieringsprincipen tillämpas.
Delegationen skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2003. Dock skall förslag om vilken myndighet som i framtiden skall ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna lämnas senast den 31 januari 2003.
(Socialdepartementet)
Bilaga 2
Referensgrupper
Referensgruppen för frivilligorganisationer
Gunilla Awramidis, Riksförbundet BRIS Katarina Bokström/ Anneli Jönsson, NTF Lilian Carleson, Röda Korset Gunilla Ekholm, Civilförsvarsförbundet Mathias Hjelmberg, Riksidrottsförbundet AnnChristin Krekula, Riksförbundet Hem och skola Tina Nordling, Svenska Elektrikerförbundet Torsten Nitér, Svenska Livräddningssällskapet Mats Rosander, Sjösäkerhetsrådet Stellan Åström, Lantbrukarnas riksförbund projekt Farmarbus
Referensgruppen för barn och unga
Joakim Berglund, Skellefteå Marcus Bjering, Örebro Maria Dremé, Haninge Marie Fransson, Nässjö Moa Hannerz-Simå, Laxå Sonay Jalili, Malmö Nicklas Larsen, Haninge Kalle Nässén, Gävle Rebecka Simonsson, Göteborg
477
Bilaga 2 SOU 2003:127
Referensgruppen för utvecklande miljöer
Pia Björklid, Lärarhögskolan i Stockholm Eva Norén Björn, Barnombudsmannen Pernilla Bonde, HSB Riksförbund Sven Bremberg, Folkhälsoinstitutet Reigun Thune-Hedström, Svenska Kommunförbundet Ampo Hoff, SABO Bodil Rasmusson, fil. dr. Barbro Samuelsson, IPA Gun-Britt Solberg, Hyresgästernas riksförbund Petter Åkerblom, Statens Lantbruksuniversitet
Referensgruppen för skaderegistrering
Maj Ader, Västra Götalandsregionen Ulf Björnstig, Norrlands universitetssjukhus Jörgen Larsson, VTI Henrik Nordin, Konsumentverket Anders Åberg, Socialstyrelsen
478
Till statsrådet Berit Andnor
Genom beslut vid regeringssammanträde den 11 oktober 2001 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet i socialdepartementet Ingela Thalén att tillkalla en delegation med uppdrag att se över och arbeta med frågor om barns rätt till en stimulerande, trygg och säker uppväxtmiljö. (Dir. 2001:79)
Barnsäkerhetsdelegationen överlämnar nu sitt betänkande Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling (SOU 2003:127).
Som ett led i arbetet har delegationen uppdragit åt forskare och andra experter att utarbeta ett antal rapporter som utgjort underlag för arbetet. Vi publicerar dessa rapporter i denna bok, bilagedel till betänkandet, eftersom de utgör ett värdefullt bidrag till diskussionen om hur barns rätt till säkerhet och utveckling ytterligare kan förbättras. Barnsäkerhetsdelegationens ledamöter har inte tagit ställning till innehållet i de enskilda rapporterna. Det är författarnas egna analyser och slutsatser som presenteras och varje författare ansvarar själv för innehållet.
Delegationen vill rikta ett varmt tack till författarna.
Stockholm december 2003.
Agneta Karlsson
Innehåll
Bilaga 1: Olycksfall, skador och säkerhet
−
Vad ligger i begreppen?
........................................ 5
Ragnar Andersson, professor
Bilaga 2: Barn som skadats i förskola och som
behandlats vid Norrlands universitetssjukhus
Rapport nr 117
................................................... 17
Ulf Björnstig, professor och Johanna Björnstig, forskningsassistent
Bilaga 3: En studie om lekplatsen för barn med
funktionshinder ................................................ 35 Ingegerd Harvard, arkitekt SAR/MSA
Bilaga 4: Varför och hur skadas barn? ............................... 79
Staffan Janson, professor
Bilaga 5: Hur barn upplever olycksfall, olyckstillbud,
skador och risker............................................. 143 Klara Johansson, fil.mag.
Bilaga 6: Självskador och självmord bland barn och unga
– en s
ammanställning
........................................ 193
Maria Leijonhielm, journalist
Bilaga 7: Plats för ungdom
−
om ungdomar och ungdomskulturer i det offentliga rummet
.............................................. 215
Mats Lieberg, docent
Bilaga 8: Ett nytt paradigm i synen på barn och barndom
Innebörd, genomslag och konsekvenser i samhällsplaneringen
.......................................... 245
Bodil Rasmusson, fil.dr.
3
Bilaga 1
Olycksfall, skador och säkerhet
– Vad ligger i begreppen?
Professor Ragnar Andersson
5
Bilaga 1 SOU 2003:127
6
Bilaga 1
Inledning
Barnsäkerhetsdelegationens uppdrag talar om behovet av att ytterligare motverka olycksfall och skador för att på så sätt förbättra säkerheten för barn och ungdomar. I samma andetag sägs att sjukdomsförebyggande verksamhet och skador till följd av brott ska ligga utanför uppdraget. Detta till synes klara budskap kan vid närmare påseende uppfattas som motsägelsefullt, bl.a. beroende på skillnader mellan olika sektorsområden kring vad som anses ligga i de ovan kursiverade begreppen, särskilt ”olycka” och ”skada”. En analys kring dessa begrepp, med förslag om hur delegationen kan navigera sig ut ur begreppsförvirringen, kan därför vara på sin plats.
Olycka och olycksfall
Vetenskapliga definitioner av begreppet ”olycka” (accident) brukar vanligen fånga tre element. Det rör sig enligt dessa definitioner om händelser som samtidigt uppvisar viss plötslighet, oavsiktlighet och förutsättningar att kunna skada person, egendom eller andra värden (Andersson, 2002).
Såsom är fallet med många andra teoretiska begrepp är olycksbegreppet inte helt enkelt att avgränsa i praktiken (Andersson, 1991). Plötsligheten kan variera från momentana händelser som trafikolyckor och fall, till utdragna förlopp såsom bränder och kemikalieutsläpp. Oavsiktligheten är ofta uppenbar men kan ibland också vara diskutabel, som exempelvis vid vissa skadehändelser i samband med lag- och kampidrotter, barns lek och interaktion på skolgårdar, etc. Skadekonsekvensernas art och knytning till händelsen, slutligen, kan också variera alltifrån mycket manifesta och direkta personskador, såsom frakturer och stukningar, till bagatellskador, skador som visar sig först efter lång tid, endast materiella skador, eller kanske inga skador alls. I det sistnämnda fallet talar man då inom vissa verksamhetsområden snarare om tillbud istället för olycka.
Det närbesläktade begreppet ”olycksfall” har en tydligare koppling till personskada. Begreppet förekommer inom såväl lagstiftning, t ex ifråga om arbetsmiljön, som i praktisk verksamhet, t.ex. inom den medicinska vården. Det har ofta en dubbel innebörd med hänsyftning till dels den händelse som givit upphov till skadan (synonymt med ”olycka”), dels också till själva personskadan och
7
Bilaga 1 SOU 2003:127
patienten. Många sjukhus, exempelvis, har ett särskilt intag för olycksfall. Det som tas in genom ett sådant intag, dvs. själva ”olycksfallet”, är patienten med sin skada.
Skada
På engelska förekommer inte distinktionen mellan olycka och olycksfall, utan begreppet ”accident” används med båda innebörderna. Det kan vara en bidragande orsak till att man internationellt och särskilt från medicinskt håll på senare tid starkt kommit att ifrågasätta användningen av begreppet ”accident” till förmån för det mer medicinskt orienterade begreppet ”injury” (skada) (Baker, 1984). Skadebegreppet syftar då entydigt på personskador till följd av plötsliga händelser och utesluter liknande händelser som inte medfört kroppsliga personskador (tillbud). Det är dock samtidigt bredare i så måtto att det även innefattar kroppsskador till följd av avsiktliga händelser, dvs. våld och självskadliga handlingar. Därför brukar skadebegreppet underindelas i avsiktliga och oavsiktliga skador. Begreppet olycksfall är då närmast synonymt med oavsiktlig kroppsskada. Det medicinska skadebegreppet emanerar ur ett synsätt där skador betraktas som en grupp sjukdomar som alla (i princip) har gemensamt att de anses förorsakade av energipåverkan utöver den utsatta kroppsvävnadens toleransnivå.
Andra motiveringar som brukar lyftas fram som argument för att skadebegreppet skulle vara att föredra framför ”olycka” eller ”olycksfall” handlar om att olycksbegreppet påstås vara associerat med ödestro och föreställningar om att sådana händelser varken kan förutses eller förebyggas. Att använda begreppet olycka skulle därmed motverka strävan mot rationellt förebyggande. Detta budskap har drivits med stort eftertryck från bl.a. det amerikanska folkhälsoinstitutet Centers for Disease Control, CDC, och fått gehör även hos vissa vetenskapliga tidskrifter, t ex British Medical Journal, BMJ, som år 2001 bannlyste ordet ”accident” med nyssnämnda motivering (BMJ, 2001).
Det finns dock knappast något vetenskapligt stöd för farhågan att ett visst ordval skulle ha sådan negativ inverkan, vilket kan vara intressant att notera mot bakgrund av att den aktuella ståndpunkten särskilt omhuldas av instanser som annars brukar understryka vikten av att policies på hälsoområdet ska vara evidens-
8
Bilaga 1
baserade. Däremot kan man befara att en alltför strikt hållning i denna terminologifråga kan utvecklas till ett allvarligt semantiskt hinder för den tvärsektoriella och tvärprofessionella samverkan alla säger sig eftersträva, t.ex. mellan hälsosektorn, å ena sidan, och specialsektorer som trafiksäkerhet, arbetsmiljö, produktsäkerhet, räddningstjänst, m.fl. områden å den andra sidan, där olycksbegreppet har en etablerad och till synes oproblematisk användning.
Ett balanserat förhållningssätt synes därför tala för en samtidig användning av båda begreppen; olycka när man syftar på själva händelsen och skada när det är den kroppsliga hälsokonsekvensen som avses. Inte minst i det förebyggande arbetet är denna distinktion mellan händelse och effekt grundläggande eftersom prevention ofta riktas mot båda leden av ett skadeförlopp. I samband med statistisk analys och beskrivning är det dock nästan alltid mer korrekt att tala om skador eftersom det i regel är antalet personskador som läggs till grund för redovisningen. En fördel med skadebegreppet är dessutom att det erbjuder en möjlighet att kringgå den ofta svårbedömda frågan om avsiktlighet. Den hierarkiskt uppbyggda internationella klassifikation, ICD, som ligger till grund för redovisning av hälsodata i Sverige liksom i många andra länder, skiljer beträffande skador mellan skadans natur och dess yttre omständigheter. För skadans natur (själva diagnosen) görs ingen indelning efter avsikt. Sårskador, förgiftningar, frakturer, etc., redovisas således sammantaget oavsett bakomliggande orsak. När det gäller yttre orsaker görs däremot en uppdelning mellan oavsiktliga skador (”olycksfall”) och avsiktliga skador (vålds- och självskador).
Vid analys av skadedata måste man också vara klar över skadebegreppets begränsningar i förhållande till olycksbegreppet. Den viktigaste begränsningen ligger i skadebegreppets knytning till omedelbara kroppsskador. Sålunda utesluter begreppet såväl psykiska skador, t.ex. post-traumatiska stressyndrom, som vissa kroppsliga sjukdomar som kan ha sin uppkomst i plötsliga olycksliknande händelser, t.ex. cancer efter miljöutsläpp, smitta överförd via sår/blodkontakt, m.m. Det utesluter också effekter av fysiska och psykiska trauman av mer upprepad natur, t ex mobbning samt repetitiv muskuloskeletal belastning. Skadebegreppet ger således på intet sätt en uttömmande beskrivning av olyckors och liknande händelsers hälsokonsekvenser. Dessutom utesluter det medicinska skadebegreppet en rad ytterligare hälsotillstånd av mer sjukdoms-
9
Bilaga 1 SOU 2003:127
liknande natur men som i vardagligt språkbruk benämns i termer av skada, t.ex. hörselskador, synskador, strålskador, alkoholskador, tobaksskador, liksom olika typer av skadlig psykosocial påverkan genom stress, understimulering, etc.
Allt detta sammantaget bidrar till en ofta ganska förvirrad diskussion när medicinsk expertis, experter från andra sektorer och allmänhet försöker kommunicera med skadebegreppet i fokus. Till detta bidrar ytterligare den numera utbredda vanan inom hälsoområdet att beteckna själva skadorna som avsiktliga eller oavsiktliga, inte händelserna som ger upphov till dem. En glidning har också skett kring våldsbegreppet till att i ökande grad omfatta även självskadliga handlingar. Man talar således numera om ”selfdirected viloence” vs. ”interpersonal violence” (WHO, 2002). Ett försök att reda ut begreppen redovisas i figur 1. Centralt i figuren återfinns begreppen olycka och skada relaterade som orsak och effekt. Som sidoordnade och delvis överlappande begrepp (p.g.a. avgränsnings- och definitionssvårigheter) återfinns det interpersonella och självskadliga våldet på orsaksnivå, resp. sjukdom och psykosociala konsekvenser på effektnivå.
Figur 1. Samband mellan begreppen olycka
− skada, samt relaterade begrepp på såväl orsaks- som effektnivå. De uppåtvända pilarna avser att illustrera att sjukdom, skada och psykosocial ohälsa givetvis också kan vara bakomliggande orsaker till olyckor och våld.
Olycka
Skada
Våld (interpers.)
Våld (självskadl.)
Sjukdom
Psykosoc. ohälsa
Orsaksnivå
Effektnivå
10
Bilaga 1
Olycksbegreppet i svensk lagstiftning och myndighetspraxis
Både olycks- och olycksfallsbegreppen är vanligt förekommande i svensk säkerhetslagstiftning inom olika områden. Arbetsmiljölagstiftningen talar t.ex. om åtgärder mot ohälsa och olycksfall i arbetet och ställer mot detta begreppspar termerna hälsa och säkerhet som ett korresponderande begreppspar för att beskriva vad som bör uppnås eller värnas. Arbetsskadeförsäkringslagen, LAF, som ligger till grund för den officiella arbetsskadestatistiken, kräver rapportering till försäkringskassan vid fall av personskada i samband med arbetet eller vid färd till och från arbetet. Skadorna kan vara omedelbara och klassas då som arbets- eller färdolycksfall, eller resultat av längre inverkan och klassas då som arbetssjukdomar. När det gäller arbets- och färdolycksfall är det alltså själva personskadan som klassas som olycksfall, inte den händelse som orsakade skadan. Däremot har beskrivningen av händelsen/förloppet betydelse för vilka skador som klassas som olycksfall resp. sjukdom. Viktigt att notera är att begreppet arbetsolycksfall inte förutsätter oavsiktlighet. Även skador till följd av våld i arbetet betraktas sålunda som arbetsolycksfall enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.
Ett motsvarande synsätt återfinns inom räddningstjänstlagstiftningen. Inom detta verksamhetsfält talar man bl.a. om ”skydd mot olyckor” och syftar då i realiteten på ett brett spektrum av händelser där frågan om avsiktlighet har underordnad betydelse. Enligt räddningstjänstlagens förarbeten menas med olycka en plötslig händelse som har skadlig inverkan på människor, miljö eller egendom. Händelsen kan vara avsiktlig eller ej. I räddningstjänstlagens definition av olycka ingår således även händelser som självmord, våld, terrorangrepp, sabotage och liknande.
Hälso- och sjukvårdslagen förutsätter att förebyggande och hälsofrämjande insatser utvecklas mot de stora folksjukdomarna, inklusive skador. Ett tvärsektoriellt nationellt olycksfallsförebyggande program initierades därför redan under 1980-talet med bas inom Socialstyrelsen. Programmet överfördes senare till Folkhälsoinstitutet i samband med institutets bildande och namnändrades samtidigt till nationella skadeprogrammet, dels under inflytande av den ovannämnda internationella debatten kring olycksfallsbegreppet, dels också som resultat av en medveten strävan att successivt inordna även våldsskador och suicidskador under programmets verksamhet. Programmet har nyligen (år 2002), med
11
Bilaga 1 SOU 2003:127
anledning av Folkhälsoinstitutets ombildning till Statens Folkhälsoinstitut, överförts till Räddningsverket. Programmet har därvid ånyo namnändrats, denna gång till det nationella skadeförebyggande programmet för att betona preventionsaspekten, men avses i övrigt fortsätta att drivas med samma bredd och inriktning som tidigare, dvs. inkl vålds- och suicidskador, inom ramen för verkets överordnade uppdrag ”skydd mot olyckor”.
Figurerna 2, 3 och 4 avser att illustrera den berörda terminologin inom hälsoområdet, arbetsmiljöområdet, resp. räddningstjänstområdet. Inom hälsoområdet är sjukdom det överordnade begreppet där skada ses som en underkategori, dvs. en typ av sjukdom bland övriga. Begreppet olycksfall, i den mån det förekommer, är förbehållet oavsiktliga skador medan våldsskador och självskador bildar parallella delbegrepp. På arbetsmiljöområdet används begreppen precis omvänt, dvs. skada (arbetsskada) är det överordnade begreppet och sjukdom ses som en typ av skada. Våldsskador räknas in bland olycksfallen som utgör en kategori parallellställd med sjukdomarna. Räddningstjänstområdet representerar ett tredje synsätt där olycka ses som ett samlingsbegrepp för händelser, oavsett avsikt, som har direkta konsekvenser för liv/hälsa, egendom och/eller miljö. Skada är här närmast att ses som ett delbegrepp under det vidare ”liv och hälsa”.
Figur 2. Hälso- och sjukvårdens begreppshierarki enligt ICD
Sjukdom
Skada Andra sjukdomsgrupper
Oavsiktlig skada (olycksfall)
Avsiktlig skada
Våld Självmord (motsv.)
12
Bilaga 1
Figur 3. Arbetsmiljöområdets begreppshierarki enligt LAF
Skada (arbets-)
Olycksfall Sjukdom (inkl våld)
Figur 4. Schematisk illustration av relationen olycka – skada enligt räddningstjänstlagen och dess efterföljare. Olycksbegreppet inom detta område innefattar även våld och självskadliga händelser
Olycka
Hälsa (inkl skador)
Miljö
Egendom
Om brottsaspekten
Att sortera bort skador till följd av brott låter sig inte enkelt göras. Gällande regler i brottsbalken kriminaliserar nämligen framkallande av fara och vållande till annans död eller kroppsskada genom vårdslöshet eller oaktsamhet, som ofta är fallet vid olyckor, lika väl som genom uppsåt. Till detta kan sägas att varken olycks- eller våldsbekämpning i modern tappning ser den juridiska hanteringen som någon särskilt central strategi för prevention. Snarare bör den ses som ett komplement till en mer socialt och folkhälsovetenskapligt orienterad huvudstrategi som handlar om att påverka människors kunskaper, attityder och beteenden, liksom att förändra sådana samhällsstrukturella och miljörelaterade förhållanden som framkallar eller vidmakthåller och legitimerar risker av olika slag. Detta s.k. säkerhetsfrämjande arbete är ett långsiktigt socialt och
13
Bilaga 1 SOU 2003:127
politiskt arbete som förenar all skadeprevention och där frågan om intentionalitet har en delvis underordnad betydelse. Det bör därför finnas tungt vägande skäl att i ett framåtsyftande resonemang kring barnsäkerhet ta utgångspunkt i en analys av hela skadepanoramat.
Begreppet säkerhet
En möjlighet att undgå semantiska och definitionsmässiga problem kring begreppen olycka, olycksfall och skada kan vara att istället luta sig mot det mer generella och positiva begreppet säkerhet, som ju också har stöd i delegationens direktiv. Säkerhet har brukat definieras som motsatsen till (eller frånvaro av) olycksrisk, men har alltmer kommit att breddas till frånvaro av risk för oönskade händelser i allmänhet, inkl. våld, självskadliga händelser, brott m.m. Ett aktuellt försök att i WHO:s namn definiera säkerhet (safety) innefattar dessutom upplevelsen av säkerhet, dvs. det man i dagligt tal delvis brukar lägga i begreppet trygghet (Maurice et al., 2001). Givetvis kan en absolut frånvaro av verklig eller upplevd risk knappast uppfattas som särskilt realistisk, utan det är snarare den relativa graden av riskfrånvaro och förekomsten av ett systematiskt och målinriktat arbete mot minskade risker som motiverar att något beskrivs som säkert. Därför har säkerhetsbegreppet med tiden kommit att bli alltmer processinriktat, med syftning på just systematiken och målmedvetenheten i strävan att kontrollera risker av olika slag (Montreal Declaration, 2002).
Fördelarna med säkerhetsbegreppet är således dess bredare koppling till olika typer av risker och problem, samt dess positiva mål- och processorienterade innebörd. Det är också ett begrepp som har djup språklig, juridisk, professionell och politisk förankring inom en mängd områden av relevans i detta sammanhang, t.ex. barnsäkerhet, trafiksäkerhet, flygsäkerhet, sjösäkerhet, fjällsäkerhet, etc. Säkerhetsbegreppet är inte låst mot en viss definition av t.ex. begreppet skada utan erbjuder en öppenhet att även se till risker som kanske strikt definitionsmässigt faller utanför olycksfalls- och skadebegreppen, men som ändå kan förefalla angelägna att ta upp inom ramen för ett modernt säkerhetstänkande. Säkerhetsbegreppet medger därigenom en mer öppen och flexibel möjlighet att inom resp. verksamhetsfält och utifrån den aktuella problembilden närmare definiera vilka typer av händelser och risker som är särskilt angelägna att uppmärksamma ur säkerhetssynpunkt,
14
Bilaga 1
vare sig dessa är av avsiktlig eller oavsiktlig natur. Flygsäkerheten har exempelvis alltmer kommit att fokuseras mot kapnings- och terroristproblematiken istället för traditionella olycksrisker p.g.a. en successiv förskjutning av hotbilden i denna riktning. På motsvarande sätt kan t.ex. järnvägssäkerhetsarbetet i framtiden förväntas alltmer uppmärksamma självmordsproblematiken, eftersom en dominerande andel av järnvägsrelaterade dödsfall numera är av detta slag. I takt med att de allvarligaste typerna av barnolycksfall minskar kan även barnsäkerhetsarbetet på sikt förväntas breddas mot frågor som är mer allmänt hälsorelaterade, såväl fysiskt som psykiskt och socialt.
Slutsats
Begreppen olycka och skada kompletterar varandra vid beskrivning av det riskområde som här avses. Det framtida barnsäkerhetsarbetet bör ha möjlighet att allsidigt följa utvecklingen ifråga om olyckor och skador i bred mening och utformas därefter utan onödiga konceptuella begränsningar givna på förhand. Betydelse bör i det sammanhanget även tillmätas barns upplevda hot mot sin säkerhet, liksom risker av annat slag som måhända strikt definitionsmässigt kan falla utanför olycks- eller skadebegreppen. ”Säkerhet” förefaller från denna synpunkt vara ett mer flexibelt och framsynt nyckelbegrepp än ”olycksfall” eller ”skada” som indikation på den blivande huvudmannens tilltänkta verksamhetsområde.
15
Bilaga 1 SOU 2003:127
16
Referenser
Andersson R. Riskhantering ur ett folkhälsoperspektiv. Arbetsrapport
Nr 8. Karlstads universitet, 2002. Andersson, R., The Role of Accidentology in Occupational Injury
Research. In: Arbete och hälsa, vetenskaplig skriftserie 1991:17. Ph.D. thesis. Andersson, R., Between different worlds. In Menckel E, Kullinger B
(Eds): Fifteen years of Swedish occupational accident research. Swedish council for occupational research, 1996. Andersson, R., Injury Causation, Injury Prevention and Safety
Promotion
− Definitions and Related Analytical Frameworks.
In: Laflamme L, Svanström L, Schelp L (Eds.). Safety Promotion Research
− A Public health Approach to Accident and
Injury Prevention. Karolinska Institutet, Dept. Public Health Sciences, Div. Social medicine. Stockholm 1999. Andersson, R., Menckel, E. On the prevention of accidents and
injuries
− a comparative analysis of conceptual frameworks.
Accid Anal Prev 1995;27:757-768. Davis, R.M., Pless, B., BMJ bans ”accidents”. BMJ, Jun 2001; 322:
1320
−1321.
Baker, S.P., O’Neill, R., Karpf, R.S., The Injury Fact Book. Lexington,
MA/Toronto, Lexington Books, D.C. Health and Company, 1984. Maurice, P., Lavoie, M., Laflamme, L., Svanström, L., Romer, C.,
Andersson, R., Safety and Safety Promotion : Definitions for Operational Developments. Injury Control and Safety Promotion 2001, Vol. 8, No. 4, pp. 237-240. Montreal Declaration, People’s Right to Safety. 6th World Con-
ference on Injury Prevention and Control, Motreal, Canada, May 2002. http://ip.bmjjournals.com/cgi/data/8/1/DC1/1 World Health Organisation. World Report on Violence and
Health: Summary. Geneva, 2002.
Bilaga 2
Barn som skadats i förskola och som
behandlats vid Norrlands
universitetssjukhus
Rapport nr 117
Professor Ulf Björnstig
Forskningsassistent Johanna Björnstig
17
Bilaga 2 SOU 2003:127
18
Bilaga 2
Förord
Föreliggande studie har genomförts med stöd från Barnsäkerhetsdelegationen för vilket ett varmt tack framförs. Insamlingen av grundmaterialet har skett inom ramen för European Home and Leisure Survillance System, ett EU-gemensamt projekt administrerat genom Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen Analysarbetet har helt genomförts inom sjukvårdens ram vid Olycksanalysgruppen, Akut- och katastrofmedicinskt centrum och Norrlands universitetssjukhus.
Sammanfattning
Hos förskolebarn (1
−6 år) har incidensen av ”icke-lindriga” skador, såsom frakturskador och hjärnskakningar, fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999
−2001. I föreliggande studie var incidensen av ”icke-lindriga” skador 1,0 per 100 förskolebarn och år. Däremot synes totala antalet läkarbehandlade skadefall ha ökat marginellt till 2,6
−2,8 per 100 förskolebarn och år. Detta innebär att var 20:e barn under en femårig förskolekarriär kommer att ådra sig någon ”icke-lindrig” skada, en skadeincidens som är flera gånger högre än i arbetslivet.
Två av tre skadade var pojkar och pojkarnas dominans var speciellt tydlig från 4-årsåldern. Drygt hälften av alla skadehändelser inträffade inomhus, framförallt bland de yngre barnen. Den skademekanism som var mest frekvent förekommande och som dessutom gav upphov till de allvarligaste skadorna och till 3/4 delar av all slutenvårdstid, var fall från en hög till en låg nivå. Fallen skedde oftast från lekredskap eller möbler. Träffad av föremål, fall i samma nivå, kollision med annat barn eller vuxen och klämning var andra frekventa skademekanismer. Potentiellt livshotande händelser såsom inandning av föremål som hamnade i luftvägarna förekom också.
Var tredje barn med traumatiska skador hade en frakturskada (ofta på en övre extremitet), eller hade hjärnskakning. Huvud och ansikte drabbades oftast av framförallt sår- och kontusionsskador. I sluten vård inlades 17 procent av de skadade barnen i genomsnitt i 2 dygn.
19
Bilaga 2 SOU 2003:127
Bidragande faktorer till den fördubblade incidensen ”ickelindriga” skador som påvisats kan vara förändringar i det sociala klimatet med ökande gruppstorlek och minskade personalresurser. Faktorer som bör beaktas i det skadeförebyggande arbetet är utformning av barnens miljöer för lek, där framförallt riskerna vid fall från hög till låg höjd beaktas. Skyddsronder ”ur barnens perspektiv” kan liksom i arbetslivet vara av värde för att minska skaderiskerna. Att personalen har goda kunskaper i första hjälpen vid exempelvis stopp i andningsvägarna kan vara livräddande.
Inledning
Flertalet barn i Sverige, ca tre av fyra, i åldern 1
−6 år går på dagis, eller förskola, som det numera heter. Barngruppernas storlek i förskolan har diskuterats mycket sista åren, eftersom de har blivit större under 1990-talet. År 1990 fanns det i hela Sverige igenomsnitt 13,8 barn i daghemsgrupperna, jämfört med 16,9 barn 1997 enligt Skolverket (www.skolverket). Förutom att detta kan påverka den pedagogiska situationen kan en minskad kapacitet i tillsynshänseende medföra ökade skaderisker för barnen. Mot bakgrund av detta uppstår frågan om antalet skador har stigit. I en studie från slutet av 1980-talet har skadefall hos barn på dagis och deltidsförskola i Umeå Kommun analyserats (Nilsson & Björnstig 1989) och kan utgöra ett jämförelsematerial avseende skadeutvecklingen senaste decenniet.
I läroplanen för förskolan (Lpfö 1998) anges vilka mål som skall uppfyllas i förskolan. Det är upp till de som arbetar i förskolan att nå upp till målen. I läroplanen står att ”Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande skall prägla arbetet i förskolan”. Detta innebär i stort att barnet skall kunna leka och lära i en miljö som inte skadar dem.
Genom att se hur barn skadar sig kan man också lära sig hur de leker i verkligheten. På så sätt kan man upptäcka faktorer och lekar som kan utvecklas till faror för barnen. Den vetenskapliga litteraturen inom området är begränsad och denna studie kan bidra till att minska denna brist.
Målsättningen med föreliggande studie är, dels att belysa orsaker och konsekvenser till de skador som uppkommer inom den kommunala förskoleverksamheten och dels att ge en uppfattning om huruvida skaderisker och skadebild förändrats senaste decenniet.
20
Bilaga 2
Material och metod
Materialet till denna rapport baseras på data från European Home and Leisure Accident Surveillance System (EHLASS), en sjukvårdsbaserad skaderegistrering som ingår i ett europeiskt samarbetsprojekt. I föreliggande material ingår de 271 barn i åldrarna 1 till och med 6 år som 1999
−2001 skadats under vistelse på förskola belägen inom upptagningsområdet för Norrlands universitetssjukhus. Inom detta område fanns 137 000 invånare de aktuella åren varav ca 5 500 var i den aktuella åldersgruppen (1
−6 år).
År 1999 var 3 779 av dem inskrivna i förskola. Inom Umeå kommun skadades 245 barn av i medeltal 3 102 inskrivna under de aktuella åren. Från och med 1998 börjar den årskull som fyller sex år höstterminen i s.k. förskoleklass. Detta räknas som en speciell skolform för sexåringar och ingår därför inte i detta material.
Personer som skadar sig och söker vård vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) intervjuas angående när, var och hur skadan inträffat genom ett frågeformulär med öppna frågor. Dessa uppgifter kompletteras sedan med journalanteckningar och om behövligt genom senare djupintervju per brev eller telefon. Vårdare, anhöriga eller andra medföljande intervjuades också i de fall den skadade själv har svårighet att ge relevant information. Norrlands universitetssjukhus är det enda sjukhuset i området och behandlar akuta skadefall från ett område med en radie om ca 6 mil runt Umeå.
Även distriktsläkarjouren är förlagd till sjukhuset, vilket innebär att även de som behandlas av distriktsläkare på jourtid, utanför ordinarie arbetstid, omfattas av skaderegistreringen. Genom kontroll mot sjukvårdens register över ”yttre orsak” till sluten vård torde bortfallet av slutenvårdsfall ha minimerats till nära noll, medan registreringsbortfallet i öppenvård kan uppskattas till 5,5 procent.
Skadorna har klassificerats enligt the Abbreviated Injury Scale (AIS) där Maximum AIS (MAIS) anger den svåraste skadans AISvärde (Committee of Injury Scaling, 1990). AIS=1 anger en lindrig skada exempelvis sår, stukning eller fingerfraktur och AIS=2 anger en moderat skada exempelvis hjärnskakning med medvetslöshet mindre än en timme, armfraktur eller liknande. AIS=6 är maximal skada dvs. nästan alltid dödlig. I detta material förekommer bara lindriga och moderata skador.
In- och utskrivningsdag tillsammans räknas som en vårddag.
21
Bilaga 2 SOU 2003:127
22
Resultat
Köns- och åldersfördelning
Totalt skadades 271 barn i åldrarna 1 till och med 6 år under vistelse på förskola. Pojkar (176; 65 %) skadades oftare än flickor (95; 35 %) framförallt i 4
−5 års åldern. Se figur 1. För att beräkna skadeincidensen i kommunen används data enbart från Umeå kommun, eftersom ett eventuellt bortfall för dessa skadefall torde vara begränsat och mot bakgrund av att Umeå kommun har bra expositionsdata. Av de 271 barnen skadades 245 inom Umeå kommuns förskola, varav 71 hade icke-lindriga skador. Detta ger en skadeincidens om 2,6 per hundra inskrivna barn och år (2,8 om det beräknade bortfallet inkluderades), medan motsvarande siffra för ”icke-lindriga” skador (MAIS=2) såsom frakturer och hjärnskakning med medvetslöshet blir 1,0.
Figur 1. Köns- och åldersfördelning.
0 10 20 30 40 50 60
1 år
2 år
3 år
4 år
5 år
6 år
Pojkar Flickor
Fördelning över årskullar
Mellan 87
−93 barn per år skadades under den aktuella perioden med en fördelning på olika åldersgrupper enligt tabell 1.
Bilaga 2
Tabell 1. Antalet skadade under olika år fördelade på ålder
Ålder 1999 2000 2001 Totalt 1 år 12 7 15 34 (13 %) 2 år 12 12 17 41 (15 %) 3 år 20 17 16 53 (20 %) 4 år 27 22 19 68 (25 %) 5 år 16 28 17 61 (23 %) 6 år 6 5 3 14 ( 5 %) Totalt 93 (34%) 91 (34%) 87 (32 %) 271 (100 %)
Inom- eller utomhus
Något fler barn skadade sig inomhus (137; 51 %) än utomhus (114; 42 %). I 20 (7 %) fall var det okänt om olycksplatsen var inomhus eller utomhus. Hos de 128 barn som var tre år eller yngre, hade de flesta skadat sig inomhus (68; 53 %) mot 44 (34 %) utomhus, medan hos de 143 som var 4 år eller äldre, var det ungefär lika många som skadade sig inomhus som utomhus (69; 48 % respektive 70; 49 %).
Fördelning över tid
Antalet skadade var relativt jämt fördelade över veckans vardagar. Flest antal skadefall inträffade på torsdagar (64; 24 %) och minst på måndagar (47; 17 %). Under årets olika månader syntes en tydlig variation innebärande att flest antal skadefall inträffade under september (34; 13 %), medan det under sommarmånaderna, och speciellt under juli, var betydligt färre som skadades. Detta senare torde bero på att många barn då är på sommarledighet. Se figur 2.
23
Bilaga 2 SOU 2003:127
Figur 2. Fördelning över årets månader
0 5 10 15 20 25
Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
Pojkar Flickor
Skademekanism
Vanligast var att man skadades när man föll eller hoppade till lägre nivå. Se tabell 2. Händelser och skador inom de olika grupperna beskrivs därefter i detalj nedan för de olika skademekanismerna.
Tabell 2. Fördelning av olika skademekanismer på pojkar och flickor
Skademekanism Pojkar Flickor Summa Föll till lägre nivå 78 41 119 (44 %) Slog i föremål/fick föremål på sig 40 19 59 (22 %) Föll i samma nivå 22 12 34 (13 %) Kontakt eller kollision med barn/vuxen 12 8 20 (7 %) Klämde sig 6 4 10 (4 %) Övriga skademekanismer 10 3 13 (5 %) Okänd 8 8 16 (6 %) Summa 176 95 271 (100 %)
24
Bilaga 2
Föll till lägre nivå
Detta utgjorde den vanligaste och allvarligaste skademekanismen (119; 44 %). Könsfördelningen var densamma som för materialet som helhet. Vanligast var att man föll från lekredskap (57) såsom klätterställning (19) eller rutschbana (8). Vid fall från möbel (31) var det vanligast att man föll från en stol (12). I 8 fall föll barnet från snöhög och 4 föll ur barnvagn, medan 5 barn föll från staket eller träd.
Av de 119 barnen i denna grupp så hade 50 (42 %) icke-lindriga skador (MAIS=2), 35 pojkar och 15 flickor. Oftast hade dessa 50 barn ådragit sig frakturskador (33) på en övre extremitet (27). Av de 119 barnen blev 28 (24 %) inlagda i totalt 56 dygn dvs. i genomsnitt 2 vårddygn. Tjugo av de inlagda var pojkar och 8 var flickor. Detta var den skademekanism som hade högst andel ickelindriga skador och som orsakade 74 procent av slutenvårdsdygnen.
Slog i föremål/fick föremål på sig
Näst vanligast var att barnet hade träffats av ett föremål eller slagit i ett föremål av någon orsak (59; 22 %); 40 var pojkar och 19 var flickor. Inomhus sprang barnet ofta in i möbel (11) eller någon del av fast inredning (10) och utomhus ”kolliderade” 12 barn med rutschbana (4), annat lekredskap (4), eller blev träffade av gunga (4).
Bland de 59 barnen i denna grupp hade 9 (15 %); 7 pojkar och 2 flickor, ådragit sig icke-lindriga skador (MAIS=2), vilket placerar denna skademekanism i gruppen bland dem med minst andel MAIS 2 skador. Sju hade frakturskador varav 4 på en nedre extremitet och 3 på en övre. Sju (11 %) barn, alla pojkar, blev inlagda i totalt 7 vårddagar.
Föll i samma nivå
Trettiofyra (13 %) barn hade fallit i samma nivå; 22 pojkar och 12 flickor. Femton hade halkat och 19 hade fallit utan att tydlig ”yttre orsak” specificerats.
Hos de 34 barnen i denna grupp hade 11 (32 %); 6 pojkar och 5 flickor, icke-lindriga skador (MAIS=2), vilket placerar denna skademekanism bland de tre med högst andel MAIS 2 skador.
25
Bilaga 2 SOU 2003:127
Bland dessa 11 skadade hade 6 frakturskador på en övre extremitet, 2 på en nedre extremitet och 3 hade hjärnskakning. Fem personer (15 %); 4 pojkar och 1 flicka, blev inlagda i totalt 6 vårddagar.
Kontakt eller kollision med annat barn/vuxen
Totalt 20 (7 %) barn hade skadats vid kontakt eller kollision med annat barn (17), eller vuxen person (3), vid lek. Tolv pojkar och 8 flickor hade skadats på detta sätt. Inomhus hade 12 barn skadats och utomhus 5, i 3 fall var det okänt om händelsen inträffat inomhus eller utomhus.
Bland de 20 barnen så hade 7 (35 %) ådragit sig icke-lindriga skador (MAIS=2); varav 4 hade fraktur i en övre extremitet, 1 i en nedre extremitet och 2 hade ådragit sig hjärnskakning. Andelen MAIS 2 skador placerar också denna skademekanism bland de tre med högst andel icke-lindriga skador. Endast de två barnen som ådragit sig hjärnskakning vårdades i sluten vård 1 dag vardera.
Klämde sig
Tio (4 %) barn hade klämt sig på olika sätt. Vanligast var att man klämde sig i dörr (5), leksaksvagn (2), trehjuling (2) eller leksaksspis (1). Sex pojkar och 4 flickor ingick i denna grupp.
Alla 10 barn hade ådragit sig lindriga skador och i 8 fall var det ett finger som råkat illa ut. Den allvarligaste skadan var fraktur på ett finger efter klämning i leksaksvagn, annars bestod skadorna av mindre allvarliga (men smärtsamma) kläm- och sårskador. I två fall hade en tå kommit i kläm med sår-/klämskada som följd. Inget barn i denna grupp vårdades inneliggande.
Övriga skademekanismer
I denna grupp ingick 13 (5 %) barn. Dessa hade antingen svalt något (3), pillat in något i exempelvis örat (2), fått något skräp i ögat (2), fått in en sticka från lekredskap i handen (2), bränt sig på varmt vatten (1), fått ett insektsbett (1), skurit sig på papper och fått infektion (1), eller luxerat armbågen vid påklädning (1). Tio var pojkar och 3 var flickor i denna grupp.
26
Bilaga 2
Alla skador i denna grupp var av lindrig art. Två barn hade ådragit sig skador så de vårdades inneliggande i en dag vardera; den ena hade svalt en morotsbit så den hamnade i den ena lungans luftrör och den andre hade fått skräp i ögat, som urplockades när barnet var nersövt.
Skadebild
Totalt hade de 271 barnen ådragit sig 270 skador, varvid 11 barn hade ådragit sig mer än en skada. Tolv av de barn som sökt akutmottagningen kom in för kontroll efter någon typ av händelse utan att någon skada upptäcktes. Sex barn kom in för att de svalt något, fått mat i luftstrupe eller pillat in exempelvis en pärla i näsan eller liknande. Dessa händelser redovisas under ”övrigt” i tabell 2. Mer än var fjärde hade en frakturskada, oftast på en övre extremitet. Många sår och kontusionsskador (75) drabbade huvudet och var tionde (27 barn) hade en hjärnskakning. Se tabell 3.
Tabell 3. Skadetyp och skadelokalisation för de 259 barnen med traumatisk skada (253) eller främmande kropp i någon kroppshålighet (6), vilka tillsammans hade 270 diagnoser.
Skadetyp Huvud/
ansikte
Nacke/
hals
Thorax/buk/
bäcken
Övre extremitet
Nedre extremitet
Summa
Fraktur/luxation 3 -
-
55
15 73 (27%)
Kontusion
27 1 4
20
15 67 (25%)
Sår
48 -
-
7
1 56 (21%)
Hjärnskakning 27 -
-
-
- 27 (10%)
Stukning
- 1 -
5
17 23 (8%)
Övrigt
9* 1* 3*
7
4 24 (9%)
Summa
114 (42%) 3 (1%) 7 (3%) 94 (35%) 52 (19%) 270
* 4 främmande kropp i näsa eller hörselgång, 1 i halsen och 1 i lungans högra luftrör.
27
Bilaga 2 SOU 2003:127
Skadans allvarlighet
De flesta av de 253 barnen med traumatiska skador (172; 68 %) ådrog sig MAIS=1 skador, men en tredjedel (81; 32%) hade ådragit sig skador med MAIS=2, såsom hjärnskakningar och frakturer. Inget barn hade några skador med högre svårighetsgrad.
Sex barn fick främmande kropp bortplockad ur någon kroppsöppning och har ingen AIS-klassifikation, vilket också de tolv barn saknar som inkom för undersökning och kontroll efter olika händelser, utan att någon skada kunde diagnosticeras.
Vårdtid
Ungefär var sjätte skadad (46; 17 %) blev inlagd och vårdtiderna varierade mellan 1
−20 dagar. Det barn som vårdades längst, dvs. i
20 dagar, hade fallit bakåt från en stol och fastnat med benet i fallet. Barnet hade ådragit sig en femurdiafysfraktur och behandlades i sträck tills frakturen läkt. Trettiofem (76 %) av de inlagda var pojkar och 11 (24 %) var flickor. Totalt upptog dessa 46 inlagda barn 76 vårddagar och pojkar upptog 60 (79 %) av den totala slutenvårdstiden.
Diskussion
Föreliggande rapport omfattar en treårsperiod från 1999
−2001.
Jämfört med motsvarande studie från andra halvan av 1980-talet (Nilsson et al 1989) så har skadeincidensen vad avser ”icke-lindriga” skador såsom frakturskador och hjärnskakningar fördubblats till 1,0 per 100 barn och år. Detta betyder att vart 20:e barn under en femårig ”förskolekarriär” kommer att drabbas av en dylik skada. Detta är en incidens av ”icke-lindriga” skador som är betydligt högre än i arbetslivet (0,3
−0,5) (Backlund et al 1988). Att jämföra de ”icke-lindriga” skadefallens incidens ger en robust analys, eftersom dessa skador nästan alltid behandlas vid sjukhuset och inte påverkas av sökmönster, tillgång till annan sjukvård, eller avstånd till läkare.
Antalet barn i en förskolegrupp har stigit under senaste decenniet, samtidigt som personalstyrkan inte ökat i samma utsträckning. Det betyder att färre personer ska se efter fler barn, både inomhus och utomhus. Kruse (2001) anger att i Danmark har an-
28
Bilaga 2
talet skadefall som inträffat då barnet vistats på förskola ökat starkt under 1990-talet. Detta har givetvis orsakat barnen ett visst fysiskt lidande. Det psykiska är svårt att uttala sig om, men sannolikt har en del barn kanske blivit lite rädda för sjukvården, eftersom de förknippar den med smärta, sprutor etc.
Antalet barn som skadats på förskola är lågt om man jämför med vad som inträffar i hemmet enligt några författare (Björnstig & Björnstig 1997; Laflamme & Eilert-Petersson 1998). Rivara et al (1989) anger i sin undersökning att barn på förskola inte har större risk än barn i hemmiljö att skadas. Det beror nog till stor del på att miljön på förskolan är utformad för barn. Å andra sidan torde skaderiskerna öka när många barn samtidigt vistas och leker på samma plats såsom på förskola/dagis.
Barn fyra år eller äldre skadades oftast och framförallt skadades fyraåriga pojkar. Nästan hälften av de skadade var 4
−5-åringar. I denna åldersgrupp är barnen mer rörliga och får större frihet även på förskolan. De behöver inte längre samma tillsyn och hjälp. Fler pojkar än flickor skadade sig, vilket även påvisas i andra undersökningar (Chang et al 1989; Laflamme & Eilert-Petersson 1998; Alkon et al 1999; Kruse 2001; van Nicolai 2002). Bland treåringarna var dock könsfördelningen jämn.
En tredjedel av skadorna var av icke-lindrig karaktär såsom frakturskador och hjärnskakningar. Liknande resultat har även andra författare presenterat (Elardo et al 1987; Chang et al 1989; Cummings et al 1996). Barn kan nog inte skyddas från alla skador, men ansvaret att undvika dessa ”icke-lindriga” skador vilar tungt på ”vuxensamhället”.
Fall från högre till lägre nivå var den skademekanism som var mest betydande, eftersom den inte bara var vanligast (44 %), utan också gav upphov till störst andel icke-lindriga skador och orsakade 3/4 av alla slutenvårdsdagar. I hälften av dessa fall hade barnet fallit från något lekredskap, företrädesvis utomhus, vilket indikerar det tunga ansvar som åvilar tillverkare av lekplatsutrustning och ”ägare” till lekplatser att minimera dessa relativt allvarliga skaderisker. Ett sätt att få bukt med dessa skador är att se till att underlaget är mjukt och förlåtande under alla klimatförhållanden. Barn klättrar och måste få klättra för att lära känna sina begränsningar, men den potentiella fallhöjden kan begränsas för att minska traumaenergin. Likaså kan cementfästen som sticker upp förvärra konsekvenserna av ett fall på ett utomordenligt allvarligt sätt. Även van Nicolai (2002) och Ponka et al (1989) har angivit att fall-
29
Bilaga 2 SOU 2003:127
olyckor är vanligast bland barn, men har däremot inte separerat fall till lägre nivå från fall i samma nivå.
En femtedel av barnen hade träffats av ett föremål eller slagit i ett föremål. De flesta av dessa händelser gav upphov till skador av lindrig art. Ofta hade barnet sprungit in i möbler eller dylikt inomhus, vilket är lätt hänt när många barn samtidigt leker på en begränsad yta. Att det inte uppstått så svåra skador kan bero på att miljön är gjord för barn och att traumaenergin vid dessa händelser är mindre än vid exempelvis fall från hög till låg nivå. Att det är så få barn som blivit pågungade beror sannolikt på inspringningsskydden som skall finnas kring varje gungställning. De barn som skadats vid lek med gunga har oftast hoppat från den och sedan fått den på sig, vilket med moderna ”förlåtande” gungor sällan orsakar allvarligare skador. Alkon et al (1999) har i sin undersökning uppgivit att de flesta skador inträffade vid fri lek och på lekplats. Att skadehändelser som inträffat på lekplats dock ger upphov till hög andel ”icke-lindriga” skador har vi visat i en annan studie (Boman & Björnstig 1998).
Många barn hade halkat eller fallit i samma nivå. Bland de fall som inträffat utomhus så skedde de flesta på grund av halt underlag. På många förskolor så har barnen på sig hjälm vid utevistelse under vinterhalvåret. På så sätt skyddar man barnens huvud från att få allvarliga skador. Trots en tjock vintermössa så är exempelvis en sten eller is väldigt hård att dunka i för ett litet huvud. Man måste dock vara observant på risken att hjälmförsedda barn kan fastna med hjälmen så olyckligt att de stryps, vilket skett i en handfull fall i Sverige under 1990-talet. S.k. grönt spänne som utlöser hjälmens hakband vid belastning med barnets vikt är nödvändigt att använda.
I Sverige har mycket gjorts för att göra barns innemiljö säkrare, exempelvis petsäkra kontakter, klämskydd på dörrar, spärrar på fönster etc. Ett bevis för att detta är rätt väg är att det numera inte är så många barn som skadas på dessa sätt och att allvarliga händelser är sällsynta vad avser dessa faktorer. Exempelvis har dödsfall där barn fått ström i sig minskat väsentligt efter att petsäkra kontakter introducerats. Dock finns ett tragiskt fall rapporterat från ett fritidshem i södra Sverige, där ett barn avled efter att ha kommit i kontakt med ett felkopplat element på en toalett (manuskript; Lindström et al 2002).
Flera barn hade pillat in föremål i näsan eller fått in något i luftvägarna. Ett barn fick exempelvis en morotsbit upplockad ur ena lungans huvudbronk. Barn är en grupp som är speciellt utsatt
30
Bilaga 2
för denna typ av händelser, inte bara för att de har en tendens att pilla in olika föremål i näsa och mun, utan att de också under lek lätt kan inhalera (suga i sig) matbitar och annat. Denna typ av händelser är potentiellt livshotande och de förekom också i vår tidigare studie från 1980-talet (Nilsson & Björnstig 1989). Mot bakgrund av detta inses lätt att kunnig och välutbildad personal som är tränade att utföra Heimlich manöver och andra första hjälpen åtgärder kan vara livräddande. Likaså kan en skriftlig illustration till hur denna manöver utförs bidra till att hålla personalens kunskap vid liv.
Konklusion
Viktigast är således att rikta intresset mot förlåtande underlag utomhus, så att barnen inte slår sig allvarligt när de faller från lekställningar etc. vilket Boman & Björnstig (1998) föreslagit. Underlaget bör ha denna karaktär även en bra bit från lekredskapet, ty barn kan landa lägre bort än man kan tro. I en artikel från USA (MMWR1999) sammanfattas resultaten med; ”att skadorna på lekplatser kan minska om man har ett eftergivligt underlag under lekutrustningen, ett bättre underhåll av lekutrustningen och ökad tillsyn av barnen.” Där anges även att lekutrustning borde vara anpassad efter användarnas åldern. Man får se till att barnen inte kan falla mot något annat lekredskap eller hårt såsom sten eller träd.
Det torde vara viktigt att både förskolepersonal och föräldrar på ett enkelt sätt kan påtala risker i förskolemiljö så att de snabbt kan elimineras. Ansvariga kommunala organ måste givetvis ansvara för att givna riktlinjer avseende den yttre och inre miljöns säkerhet uppfylls och att personalens kunskaper i dessa frågor är aktuella. Skyddsronder ur barnsäkerhetsperspektiv kan vara ett sätt att i förväg identifiera skaderisker och torde liksom i annat arbetarskyddsarbete ha sin givna plats i det skadeförebyggande arbetet. Man kan inte frigöra sig från tanken att förändringar i socialt klimat och gruppstorlek har haft betydelse för den fördubbling av incidensen ”icke-lindriga” skador som skett från 1980-talet till nu, varför även denna faktor bör beaktas.
31
Bilaga 2 SOU 2003:127
Referenser
Alkon A, Genevron JL, Tschann JM, Kaiser P, Ragland DR, Boyce
WT. The epidemiology of injuries in 4 child care centers. Arch Pediatr Adolesc Med 1999;153:1248-54. Backlund AM, Björnstig U, Pilch J, Larsson T. Arbetsolycksfallens
lokala epidemiologi. Tre sätt att möta arbetsskadeproblemet. Olycksanalysgruppen rapport nr 8. Norrlands universitetssjukhus, Umeå 1988. Björnstig U, Björnstig J. Skadefall hos barn yngre än fyra år.
Analys av icke-dödliga skadehändelser. Olycksanalysgruppen, rapport nr 67. Norrlands universitetssjukhus, Umeå 1997. Boman H, Björnstig U. Skador i anslutning till lekplatsutrustning –
frakturer vanliga. Olycksanalysgruppen, rapport nr 73. Norrlands universitetssjukhus, Umeå 1998. Chang A, Lugg MM, Nebedum A. Injuries among preschool
children enrolled in day-care centers. Pediatrics 1989;83:272-7. Cummings P, Rivara FP, Boase J, MacDonald JK. Injuries and their
relation to potential hazards in child day care. Inj Prev 1996;2:1248-54. Elardo R, Solomons HC, Snider BC. An analysis of accidents at a
day care center. Am J Orthopsychiatry 1987;57:60-5. Kruse M. Accidents in day care institutions in Denmark during the
1990s. Ugeskr Laeger 2001;163:1078-82. Laflamme L, Eilert-Petersson E. Injuries to pre-school children in a
home setting: patterns and related products. Acta Paediatr 1998;87:206-11. Läroplan för förskolan/Lpfö 98. Regeringskansliet, Utbildnings-
departementet. ISBN 91-38-31412-6. Västra Aros, Västerås 1998. Morb Mortal Wkly Rep. Playground safety – United States,
1998
−1999. MMWR. Centers for Disease Control. Atlanta
1999;48:329-32. Nilsson AK, Björnstig U. Barnolycksfall vid daghem och deltids-
förskola. Olycksanalysgruppen, rapport nr 15. Norrlands universitetssjukhus, Umeå 1989. Ponka A, Salminen E, Ponka T. Accidents among children in
communal day-care centres in Helsinki. Scand J Prim Health Care 1989;7:39-42.
32
Bilaga 2
33
Rivara FP, DiGuiseppi C, Thompson RS, Calonge N. Risk of
injury to children less than 5 years of age in day care versus home care settings. Pediatrics 1989;84:1011-6. van Nicolai D. Accidents of toddlers and youngsters. Gesund-
heitswesen 2002;64:113-9.
Manuskript
Lindström R, Bylund PO, Eriksson A. Deaths caused by electricity
in Sweden 1975-2000.
Internetadresser:
www.skolverket.se/fakta [2002-09-27]
Bilaga 3
Innehåll
Författarens reflektioner och förslag för fortsatt arbete .................... 39
Genomförda intervjuer i sammandrag och kommentarer .................. 44
Bakgrund till studien ................................................................... 48
En intervjuundersökning om lekplatsen för barn med funktionshinder........................................................................... 50
Intervjuer ................................................................................... 53
Författaren vill härmed varmt tacka er alla för de värdefulla synpunkter och viktiga insikter ni förmedlat
Christina Ljungström, Gunveig Karslsson, Kerstin Jansson, Birgitta Rosenberg, Karin Sellgren, Birgitta Nordensjö, Anna Carin Öjteg, Monica Sköld, Camilla Olofsson, Ingela Sahlberg, Airi Karlsson, Gunnel Franck, Ulla Nordberg, Anneli Tarning, Maria Lantz, Emilia Wärff, Bodil Gadman och Britt Ancker.
37
Bilaga 3 SOU 2003:127
38
Bilaga 3
Författarens reflektioner och förslag för fortsatt arbete
Under sent sextiotal medverkade jag i ”Barns utemiljö” SOU 1970:1, en utredning som på sin tid blev vägledande vid utbyggnaden av stora bostadsområden som en slags handbok i planeringen av friytorna. Man presenterade bland annat riktvärden för dimensionering och lokalisering av lekutrymmen. Men detta synsätt är borta, på både gott och ont. Till det senare hör att lekplatsers tillgänglighet får för litet uppmärksamhet idag. Normernas värde låg bl.a. i att poängtera säkerhet och tillgänglighet. Man angav exempelvis 50 meter som största avstånd mellan bostad och småbarnslekplats. För små barn liksom för dem med funktionshinder har närheten till lekplatsen och en trygg och anpassad förflyttning på välkända marker den allra största betydelse.
Ett förhållande man något kan förundras över är att barn med funktionshinder inte nämns i skriften. Man resonerar vad avser leken om olika åldersgrupper men i övrigt tycks gälla att ”barn är barn” Där har samhällets inställning genom åren förändrats positivt. Man ser idag mer till barns individuella behov, inte minst viktigt med tanke på effekten av olika drabbande funktionshinder. Att skildra detta med hjälp av olika personer som arbetar med dessa barn dagligen är avsikten med föreliggande studie.
Man möter ibland en uppfattning att anpassningen av lekmiljöer till barn med funktionshinder förfular. Men det beror ju på hur det görs! Uttrycket ”tillgänglighetens estetik” har myntats i andra sammanhang och gäller i högsta grad även lekmiljön. Där blir det en sporre att hitta fysisk form för nödvändigheten som är vacker och dessutom kan inspirera andra till lek
− det går!
Det finns goda viljor på många olika håll att anpassa och förbättra barns utelekmiljö, något jag som projektör fått många bevis på. Men det behövs broar för att åstadkomma en samverkan.
1 Om lekplatsen
Det är ett obegripligt avstånd mellan alla kunskaper vi idag förfogar över om barns lek och den som kommer till användning vid planeringen av lekplatsen. Tekniska krav på redskapsuppställning, fallytor m.m. får oftast styra platsens disposition och resultatet blir slentrianmässigt med redskap på rad på en utplanad yta. Det leder
39
Bilaga 3 SOU 2003:127
till låsta beteenden hos barnen i stället för den fria lek som en inspirerande rumslig scenografi kan uppmuntra till.
Förslag: Broar mellan forskning och planering behöver tillskapas.
Kunskaper insamlas och omvandlas till planeringsrelevant och hanterlig information för att få genomslag ända ner i detaljutformningen av utelekplatsen. Detta kan ske genom vägledande och inspirerande skrifter av det slag som t.ex. socialstyrelsens Lekmiljöråd producerade på sjuttiotalet.
2 Om lekställens lokalisering och begreppet lekplats
Barn behöver såväl anordnade mötes- och lekplatser under uppsikt som mer avsides lekytor där de får vara i fred. Detta innebär en provkarta av lekställen med olika funktion och betydelse. Många saknar men behöver få legitimitet. Det är därför dags för en problematisering och omdefiniering av begreppet lekplats.
Förslag: Exempel på lekställen är ”lekstråk” och ”leknatur” med kojbyggen mm som uppkommit genom barns spontana val. Man talar ibland om ”barnspår”. Det finns skäl att använda ordet barnsedvanerätt och ge det tyngd vid avvägning mot andra markanspråk. De informella lekställena behöver dessutom viss skötsel vilket är en säkerhetsfråga som t.ex. årlig slyröjning av pulkbacken i skogen. Det kan behövas ett plandokument av nytt slag till vilket kopplas inspektions- och skötselanvisningar.
Lekplatser ligger ofta avsides och är kringgärdade platser där vuxna hänvisas till bänkar i utkanten. Men varför inte göra lekinstallationer på andra allmänna platser där folk rör sig och olika aktiviteter pågår? Vi vet ju att barn dras dit. Det kan vara ”lekstationen” placerad i vägskälet för gång- och cykelvägar där man kan stanna till för en stunds lek på hemväg. Eller en lekhörna på torget i centrum. Exempel på det förra är lekstationen Solursparken i Vällingby (på uppdrag av Gatu- och fastighetskontoret, Stockholm 2003) och en klätterskulptur på torget i Vällingby C (på uppdrag av GFK, Stockholm 2000).
40
Bilaga 3
3 Kontakt mellan forskare och planerare om lekmiljöer
Forskarna behöver få reda på vilka frågor planerarna både själva ställer sig och ställs inför vid planering och praktiskt utförande. Det behövs också användningsstudier av redan utförda lekmiljöer, vilket tyvärr sällan utförs.
Förslag: Att arbeta fram, pröva och utvärdera olika konkreta lösningar. Det kan vara samprojekt mellan planerare och forskare lämpligen knutna till pedagogisk institution vid universitet eller högskola eller Lärarhögskolan där koppling finns till de yrken som använder miljön som resurs.
4 Ekonomisk stimulans till kommunerna för anpassning av lekplatser till barn med funktionshinder kan påskynda utvecklingen
Förslag: Ett treårigt statlig bidrag inrättas till försök med en föredömlig och kreativ anpassning av lekplatser. Olika former för brukarinflytande ingår i försöksdelen. Kommunen som står för framtida drift och förvaltning är sökande. Boverket administrerar stödet i samråd med Stadsmiljörådet. Verksamheten kan kopplas till punkt 3 ovan.
Regeringen har i oktober år 2003 beslutat att hinder i form av brister i lekplatsens utformning eller utrustning skall undanröjas Anpassning ska ske till ”nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga” vad beträffar möjligheten att ”alls använda lekplatsen”. Texten är svårtolkad vad beträffar graden av anpassning. Och var placerar man sig i ambitionerna på axeln generalitet versus speciella och små gruppers behov? En avsikt med föreslagen försöksverksamhet ska vara att praktiskt belysa nämnda svårigheter.
Boverket har nyligen i sin ”Konsekvensbeskrivning av nya tillämpningsregler gällande tillgänglighet…” lyft fram ett typfall, nämligen lekplatsen i Hoglandspark, Karlskrona. Resultaten av det nya statliga bidraget kan på samma sätt presenteras och samlas till ett rådgivande och inspirerande material för skrifter, undervisning, kurser m.m.
41
Bilaga 3 SOU 2003:127
5 Mer om barn med funktionshinder
Speciella krav måste ställas på utformningen av lekmiljöer för barn med funktionshinder. Därtill behövs såväl utvecklingsarbete som kunskaps- och informationsspridning.
EIDD (svenska European Industrial Design for Disabilities) har ett tidsbegränsat undervisningsprojekt riktat till arkitekt- och formhögskolor med avslut år 2004. Detta avser dock hela den fysiska samhällsbyggnaden och alla brukargrupper.
Förslag:
Fortsatt stöd till EIDD eller till annan mer specialiserad institution som t.ex. Movium, för undervisning vid nämnda skolor och i övrigt kursverksamhet på området.
Tillverkarna behöver riktad och preciserad efterfrågan för att producera nya/bättre anpassade lekredskap. Vid senaste årsmöte för EIDD föreslog jag ett nätverk för utveckling av lekmiljöer. Förslaget bemöttes positivt. Det behövs dock ekonomiskt stöd för att dra igång och organisera en sådan verksamhet. Varför inte inrätta ett lekmiljöcenter med detta speciella syfte? Det kan knytas t.ex. till Konstfackskolan i Stockholm. Där finns dessutom en omfattande kursverksamhet att bygga på.
De som ska förverkliga ”Designsverige 2005” har anledning att betrakta svenska lekmiljöer som en vital ingående del med internationell potential, så var det för ett par decennier sedan. Tänkbara intressenter för att på olika sätt stöda och dra nytta av ”lekmiljöcenter” är SIND, SVID (Svensk industridesign), Svensk Form och branschorganen.
6 Att förändra planeringsspråket
Planeringsspråket för barn/utemiljö beskriver saker, möbler, redskap i stället för aktiviteter, upplevelser, funktioner. Detta leder till att man slaviskt följer redskapstillverkarnas produktklassificering. I själva designprocessen är nämligen begreppen mer styrande för det kreativa arbetet och ”tänket” än man föreställer sig. Den arsenal begrepp som används idag kan därför hämma utvecklingen även om god vilja finns.
Kodspråkets förnyelse till ett artikulerat lekmiljöspråk som benämner upplevelser och funktioner behövs också för kommuni-
42
Bilaga 3
kation, inflytande och insyn i planeringsprocessen för alla olika berörda (brukare, beslutsfattare, planerare, beställare av lekmiljöer, redskapstillverkare).
Förslag:
Ovannämnda artikulerade lekmiljöspråk kan på sikt leda till en förändring av attityder och planeringspraxis. Vid de utvärderingar av utförda lekmiljöer som föreslås enligt punkt 3 ovan kan en av målsättningarna vara verbala värdeomdömen just med sikte på ett rikare beskrivningssystem. ”Taktilitet” är ett sådant ord.
7 Lekplatsen är barnkultur
Barns lek utgör kreativitet och skapande i dess mest genuina form och den scenografi som inspirerar och stöder sådan aktivitet måste rimligen betraktas som barnkultur. Detta betyder i sin tur en upprättelse av lekplatsen. Men då måste synen på dess planering radikalt förändras. Då lekplatserna väl funnit sin form och sitt egenvärde kan dessa skamfilade platser bli uppskattade stadsrum som ingen sedan vill vara utan. En bra utgångspunkt för rikare upplevelser är just barn med funktionshinder och deras speciella behov av stimulans för alla sinnen.
Konstnärligt gestaltade lekinstallationer och design är ett sätt att både funktionellt och formmässigt berika det offentliga uterummet, det gäller inte bara lekplatsen. Det finns inspirerande exempel på detta.Viktigt är då att det utförs med kunskap om barnen.
Förslag: Att Konstnärsnämndens bildkonstnärsfond, avsätter projektpengar för konstnärer, arkitekter och brukare i samverkan inom lekmiljöområdet.
Att Statens Konstråd initierar projekt för platser som både avseende val av lokalisering och innehåll blir nyskapande. Tävlingar på området anordnas.
Lekplatsen är barnkultur med hög tillgänglighet och angelägenhet eftersom den finns där barnen finns. Statens kulturråd bör införliva den som ansvarsområde i sin verksamhet.
43
Bilaga 3 SOU 2003:127
Genomförda intervjuer i sammandrag och kommentarer
Utemiljön är på många håll en outnyttjad resurs för lek och habilitering ”Vår lekplats ser väl ut som dom flesta och det kan man ju inte göra så mycket åt” var en kommentar. I de förskolor jag besökte fanns ett uppenbart missnöje, men även idéer om vad man skulle vilja ändra på, tanken var lättväckt.
I de fall man avser att ge verksamhet för funktionshindrade barn en mer permanent förläggning borde hållas öppet för förändringar i platsens disposition och särskilda pengar regelmässigt avsättas för utegården. Då kan en ändamålsenlig utformning ske i samarbete med barn, föräldrar och personal.
Om lekplatsens tydlighet:
Fler barn än man tror har svårt att orientera sig i utemiljön, problemet är betydande. Omväxling och mångfald i kombination med tydlig struktur och ordning är arkitektens svåra balansuppgift inför platsens disposition. Inramade rum ”som små öar” att dra sig undan till är viktiga för barn som inte klarar många barn i rörelse på en svåröverskådlig plats.
Barn med synskada har orienteringsproblem som man kan föreställa sig och avhjälpa med färgkontraster, avskärmande kanter, olika underlag mm. Det kan nämnas att även små barn som upplever närmiljön lika mycket med kroppen som synen och noterar detaljer mer än överblickar har glädje av dessa anordningar.
En del barn måste få instruktioner på platsen om ”hur man gör”, var man börjar och vart man går. Men muntliga instruktioner går inte alltid hem. Skyltar som berättar eller varnar är till hjälp även för ledsagaren. Pictogram skulle kunna bli en designuppgift. En särskild symbol för den anpassade lekplatsen kan också vara motiverad.
Om åtkomligheten:
Det är omständigt att rusta en grupp barn med funktionshinder för utevistelse. Och man kan inte ta sig så långt. Utelekplatser som finns nära är viktiga. Det ska vara möjligt att komma under tak om det behövs. Promenaden till lekplatsen är ett bra inslag i sig. Då ser
44
Bilaga 3
barnen och vänjer sig vid det vanliga livet med trafik och människor i rörelse.
Om säkerheten:
Att det finns EU-direktiv eller -normer för lekplatsens utformning är en vanlig missuppfattning.
Däremot finns det en svensk standard som överensstämmer med europastandarden CEN. Dessa logiska och ganska tydliga normer är utformade tillsammans med de stora tillverkarna och speglar deras huvudsakliga produktidé med färdiga redskap som ska placeras fritt på plana ytor. Men då t.ex. ”naturen” i sin mångformighet ska kompletteras med anordningar ger dessa normer ingen tydlig ledning. Inte heller då det gäller helt nya redskapsidéer som exempelvis annorlunda gungor.
Kommuner och andra markägare är inte förpliktade att följa normerna men så sker mestadels. Ibland finns principbeslut om att endast TUV-certifierade redskap får användas. Detta innebär inskränkningar i den vilja till nytänkande som många efterlyser, inte bara med tanke på funktionshindrade barn. Det behövs en diskussion av hur tillämpningen av säkerhetsreglerna ska ske vid olika slags platser, nya redskap och annorlunda behov.
Några påpekanden:
• Fallytor i form av stötdämpande plattor e.d. är bättre än sand med tanke på rullstolar.
• Klätterredskap måste ha mått som gör dem tillgängliga även för vuxna.
• Det kan i vissa fall finnas ett väl så stort lekvärde med låga redskap som höga, t.ex. balansbrädor, gungor, hinderbanor, de senare efterlyser flera.
• Att hålla isär cykelvägar och cykellekytor från vissa lekområden är viktigt.
• En del barn är ”smitare”, det gäller även normalt utvecklade barn. Stängsel eller andra avskärmningar kan behövas då man är ute med flera barn.
• För gungor krävs inte längre inspringningsskydd, men behovet kan diskuteras.
• En del funktionshindrade barn är ljuskänsliga. Lekplatsen behöver solskyddade delar inte minst gäller det sandlådan.
45
Bilaga 3 SOU 2003:127
Om stimulans för alla sinnen
Barns känsla för det som är vackert underskattas. Men för dessa barn gäller att de mer ”går på känslor”, sade någon. Man förbinder oftast lek med rörelse. Men när motoriken är dålig behövs andra förströelser. Alla samtal kom in på lekplatser som stimulerar olika sinnen. Att döma av hur lekplatserna brukar se ut är detta ett nytänkande! Det blir en angelägen och grannlaga designuppgift att hitta former för detta slags lekar med en grund i barnens olika utvecklingsnivåer och speciella behov. Det gäller då att sätta formgivare och arkitekter på spåret för en produktutveckling. Det kan i sin tur kan leda till sätt att beteckna eller ”produktifiera skönheten” vilket kan behövas för att den ska kunna finnas på checklistan för lekplatsens innehåll.
I landstingens barnmiljöer vid sjukhus och olika vårdinrättningar är det inte ovanligt med konstnärlig utsmyckning, en lovvärd ambition med lång tradition. Men att göra något direkt för barn kräver en speciell inriktning och kunskaper. Inte alla konstnärer vill eller är lämpade att arbeta så. En annan erfarenhet är att det ibland uppstår en olycklig kontrast mellan den spektakulära konsten och slentrianmässig platsdesign utförd utan större omsorg, ett förhållande som kom upp. Det leder till en plats utan sammanhållet uttryck som blir svår att förhålla sig till, en svag platskänsla. Det behövs en diskussion av mål, roller och beslutsprocesser när det gäller konstnärlig utsmyckning i utelekmiljöer för barn.
Ta vara på det lilla som finns av natur!
Hur barnen söker sig till en liten kvarlämnad träddunge på gården fick jag höra på Tamburinens förskola. Dessa mycket utvecklingshindrade barn söker sig gärna till ”skogen” som består av några enstaka träd. Denna speciella naturrelation är tydligt avläsbar sade föreståndarinnan. Hennes uppmaning lydde: Se till att den natur som finns också blir kvar. Det gäller även öar av urban natur av det mest anspråkslösa slag. En liten bergknalle att kravla på, en obetydlig sluttning för pulkåkning, lite ojämn mark som tränar balansen, naturens eget material: blad att plocka, pinnar att bryta…
När man placerar ut anläggningens olika delar är det viktigt att lokalisera byggnader, P-ytor, tillfarter m.m. så att inte ytor med
46
Bilaga 3
naturkvalitet förverkas utan blir kvar i god kontakt med institutionens lekytor inomhus.
Balans- och gungredskap behöver produktutvecklas
”Låt gungandet få renässans”
− en uppmaning från många. Balansen, den egna kroppens position i rummet, känslan för tyngdkraften
− det är förhållanden som är särskilt viktiga för dessa barn att få träna för att klara av att röra sig självständigt med säkerhet. Eftersom detta sker bäst utomhus är det ett av de starka motiven för den anpassade utelekplatsen. Lekinslaget är rytmiska rörelser av olika slag: i pendel, upp och ner, vaggande, att snurra runt-runt. Redskapen för detta ska gå att hänga i, ligga på, sitta i eller stå på, med olika svårighetsgrad.
Många påtalade bristen på användbara gungkonstruktioner
− det finns ett stort behov av nya produktidéer! Ofta kommer den vanliga gungställningen inte med i planeringsdiskussionen då säkerhetsytorna tar så mycket plats att den inte ryms på avsedd plats. Och någon slags gunga ser många som ett måste! Gungdjuren som brukar tillgripas räcker inte som substitut. ”Gungbåten” som bl.a. finns i parken Solvändan fick ett gott betyg – den tillåter samlek och även barn med dålig balans kan deltaga. Dessutom uppskattas den av andra barn.
Båten på fjädrar är låg och enkel att komma i och barnet sitter stadigt.
47
Bilaga 3 SOU 2003:127
Bakgrund till studien
Idag vill många tona ner lekplatsens betydelse för ”barnen är ju ändå inte där”. Kommunen konstaterar att den (uttjänta och trista) lekplatsen mestadels står tom och att barnen uppehåller sig på andra mer lockande ställen och man lägger ner i stället för att rusta upp. Man kanske satsar på en större central lekplats och en viktig inarbetad mötesplats kan därmed försvinna. Och kontaktmöjligheterna reduceras för de mindre rörliga.
Lekplatsen är idag det enda uterum där barns intressen styr planeringen. Den är, kan man säga, ett symbolbygge och vuxenvärldens tribut till barnen. Men i realiteten inte för alla. Barn med olika funktionshinder har ofta svårt att komma dit, än mindre finns det något för dem att göra. Så just där, i barnens egna revir, blir klyftan mellan barn och barn särskilt uppenbar. Lek utomhus betyder frihet för alla barn men kanske särskilt för dem som tvingas tillbringa långa dagar inomhus. Den står för omväxling i ett inrutat och uppifrånstyrt vardagsliv.
En enkät riktad till alla kommuner i norrlandslänen visade att enligt deras egna bedömningar fanns det bara ett fyrtiotal av drygt tvåtusen lekplatser som hade någon form av anpassning. Främsta uppgivna orsak var att man ”ej tänkt på saken” och inte ekonomin. Det var bara fem av de 41 kommunerna som hade haft kontakt med någon handikapporganisation vid planeringen (Maria Prellwitz. Olika miljöers tillgänglighet för barn med rörelsehinder LTU 2001:18).
Barnkonventionen är tydlig. Enligt artikel 2 har varje barn ”utan undantag” där angivna rättigheter. Artikel 23 preciserar utfästelserna för barn med funktionshinder. Där sägs att de ”ska ha möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling”. På lekplatsen finns utmaningarna och man möter andra barn ”integrering i samhället”. Utelek är också ”individuell utveckling” därför att den stimulerar till problemlösning, egna initiativ och ger funktionsutveckling på köpet. Detta är något som praktiker och experter ofta framhåller.
48
Bilaga 3
Norge och Danmark
Lekplatsens bristande anpassning gäller säkert inte bara norrlandskommunerna. Hur ser man på problemet i våra grannländer? Man kan hänvisa till den danska skriften Legepladsen for alle
−
fokus på
legepladser for born med bevaegelsehandicap från Videnscenter for Bevaegelsehandicap 1998 och den norska skriften Lekeplassen for alle- om hvordan tilrettelegge barnehagens uteområde også for barn med funksjonshemning, Deltacenter.
I den danska skriften påtalar man att ingen utveckling egentligen har skett under de senaste årtiondena. Lekplatser består oftast av en grus- och sandyta där traditionella lekredskap som gungor och rutschbana placerats ut, sägs det. I den norska skriften läser man:
EU-normerna har skapat osäkerhet bland dem som arbetar med utemiljöer för barn. Inför risken att bli ersättningsansvarig vid en eventuell olycka rivs befintlig utrustning och många lägger sig platt inför säljframstötar från redskapsleverantörer. Resultatet blir trista, förutsägbara och standardiserade lekplatser med redskap som är populära så länge de har nyhetens behag men som strax tappar intresse när barnen lärt sig att behärska dem.
Skrifterna ger i huvudsak samma ”recept”:
Lekplatsen för barn med funktionshinder ska vara ett utvecklande rum för rika sinnesupplevelser i samspel med naturen.
och
Om man strävar efter en uppryckning av lekplatsens utformning för kreativ lek samt medvetet ser till att även barn med olika funktionshinder tillgodoses blir den mer inspirerande och lockande för alla!
En svensk skrift som ska ge vägledning och inspiration är beslutad. Hjälpmedelsinstitutet har beviljats medel från Allmänna Arvsfonden och skall tillsammans med Svenska Kommunförbundet arbeta fram en idéskrift om planering av lekmiljöer för alla med anpassning till funktionshindrade barn.
Enkelt avhjälpta hinder, plan- och bygglagen
Den svenska regeringen har i oktober i år beslutat om ”bätttre tillgänglighet för funktionshindrade” i enlighet med Boverkets förslag. Det gäller bl.a. allmänna platser och lekplatser nämns där särskilt. (Regeringskansliets pressmeddelande 2003-10-16)
49
Bilaga 3 SOU 2003:127
De allmänna råd som är knutna till föreskrifterna i plan- och bygglagen ger generella rekommendationer och går inte närmare in på att definiera målgrupper, ange ambitionsgrad eller visa praktiska förslag. Man kan föreställa sig bryderiet och de frågor en planerare ställer sig vid mötet med lagtextens (Boverkets) allmänna råd:
Brister som gör det svårt för barn med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att alls använda lekplatsen samt brister som gör det svårt för föräldrar med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga att vistas på lekplatsen med sina barn bör åtgärdas.
En intervjuundersökning om lekplatsen för barn med funktionshinder
Barns funktionshinder är av skiftande slag och innebörden av tillgänglighet är inte enkel. För att söka belysa problemet företog jag under sommaren-hösten 2003, på uppdrag av Barnsäkerhetsdelegationen, nedan redovisade intervjuundersökning. Den riktade sig till personer i olika professioner som direkt arbetar med funktionshindrade eller sjuka barn på habiliteringscentra, förskolor och sjukhusens lekterapiavdelningar. Syftet var en brukarorienterad värdering av utemiljöer och redskap till ledning för lekplatsens planering och anpassning.
Ingången i intervjuerna var:
Ni möter ju många olika slags barn. Vi ska tala om de inte alltför gravt hindrade som skulle kunna ha utbyte av en lekplats med andra.
• Vilka diagnoser bör inrymmas?
• På vilket sätt är det barnet inte fungerar, kan man göra en funktionsprofil?
• Kan man relatera den till olika slags lekmiljöer/ redskap?
Det måste som alltid i planering handla om att finna en ”minsta gemensamma nämnare”:
• Är det några lekmiljöer som lämpar sig bra för flera olika diagnosgrupper”. Intervjuerna hade formen av fria samtal, drygt en timme långa, jag förde minnesanteckningar. Det följande är ungefärliga referat med återgivande av vissa formuleringar. Till hjälp för diskussionen fanns rapporten ”Jämspelt i leken”.
50
Bilaga 3
År 2001 genomförde jag med ekonomiskt stöd från Hjälpmedelsinstitutet ett idéarbete om lekmiljöer. Det finns redovisat med foton och modeller i rapporten ”Jämspelt i leken”. Denna finns som en pdf-fil på nätet: www.hi.se/ungaifocus/projekt/rorelsefler/utelek
Rapporten visade sig vara att bra underlag för diskussionerna samtidigt som det var intressant för mig att få kritik. Några hade fått rapporten i förväg. Det föreföll vara nya tankar för de flesta. Man hade inte insett utemiljöns potential men blev nu varse vilka möjligheter som kan finnas. Intresset var genomgående stort och det blev ett fruktbart utbyte för oss alla. Flera ville fundera närmare och föreslog en återkontakt.
Det känns angeläget att möta och se barnen i deras invanda miljöer vid olika institutioner för att få en känsla för vad de vill och vad klarar av, även prata med dem. Men det rymdes inte i arbetet. Det blev istället intervjuer i samtalsform med personalen
− för att få låna deras ögon, ta del av deras känslor och om möjligt ”få veta det dom vet på det sätt dom vet det”. Vid ett tidigare tillfälle har jag besökt en skolklass i Långbroområdet som var i färd med att planera sin lekplats, en rapport bifogas (sist i intervjuavsnittet).
Jag insåg snart att det var svårt att tala om olika diagnosgrupper. Barnen som personalen möter är ju individer, alla med sina olika problem. Jag fick en mycket sammansatt bild av lika många verkligheter som det fanns barn.
Frågeställningar i en reflekterande designprocess om utelekmiljöer och redskap för barn med funktionshinder
En viktig fråga är: Hur kan man förbättra tillgängligheten för barn med funktionshinder och samtidigt bibehålla eller till och med öka lekvärdet för de andra? Endast därigenom kan ju lekplatsen bli den mötesplats för alla vilket man eftersträvar i planeringen.
Intervjuguiden nedan var en stomme för diskussionerna. Den växte fram samtidigt med intervjuerna och speglar de frågor som kom upp.
1. Om utevistelsen och miljöerna Brukar ni använda någon utelekplats med barnen? Hur skulle ni vilja använda den? Är det något som hindrar eller fattas?
51
Bilaga 3 SOU 2003:127
Finns det något i synen på lekplatsers säkerhet som ni vill kommentera? Ber barnen om att få komma ut? Hur reagerar olika barn därute
−
med glädje, djärvhet, våghalsighet, osäkerhet, olust, rädsla? I vilka situationer sker detta? Ger de intryck av trygghet och välbefinnande när de är ute? Skiljer sig inställningen hos barnen mellan årstiderna?
2. I vilka slags miljöer vill barnen uppehålla sig, söker de sig till?
Välbefinnande påverkar barns kreativitet och lekinitiativ. Ska platsen/rummet vara stort, litet, avgränsat, öppet…? I sällskap med få/många/andra barn/vuxna? Finns det observerbara skillnader mellan olika barns beteende (preferenser)? Hur påverkar det omgivande landskapet eller naturen barnens leklust?
3. Leksituationer
Hur bemöts de av andra barn? Vad gäller av följande: de leker tillsammans, får deltaga efter förmåga, härmar och lär sig av andra, får vara med en stund, ignoreras, avvisas, gör oberoende upptäckter i sin egen takt, förhåller sig passiva
4. Frågor om barnets relation till speciella redskap utifrån funktionsprofilen
Hur skulle ett visst barn (ålder, kön, besvär) tänkas använda detta redskap? Kan man anta något om barnets motivation? Vilken nytta skulle det kunna ha i barnets habilitering? Är något fel tänkt i utförandet och vilka förändringar skulle kunna öka lek- eller träningsvärdet? Vilka risker kan finnas med användningen? Hur kan detta avhjälpas? Vilka andra barngrupper kan ha glädje av redskapet? (bredd-specialisering) Är det något av förslagen där ni känner: detta vore bra för just det här barnet. Finns det något som barnen spontant frågar efter, tycker är kul? Finns det ”träningsredskap” för inomhusbruk vars grundidé skulle kunna omsättas till utelek?
52
Bilaga 3
5. Kan ni tipsa omlekplatser (t.ex. detaljer, helheter, säkerhet) som ni tycker kan stå som föredömen
6. Spåkliga bryggor I medicinska framställningar beskrivs barn utifrån en diagnos och vilka konsekvenser den får för barnet i vardagen. Går det då att mer specifikt beskriva funktionsstörningen utifrån de utemiljöer vi här talar om
− natur, lekredskap mm − på ett sätt som jag eller parkteknikern förstår. Då kan vi ta bättre hänsyn till barnets särskilda behov.
Intervjuer
Intervju med lekterapins chef vid Astrid Lindgrens barnsjukhus april 2003
Lekterapeuter är utbildade specialpedagoger och återfinns på sjukhusens avdelningar för lekterapi. Det finns inte mer än 150 stycken i landet. Barnen som kommer till lekterapin kan vara inne ett par dygn för behandling, sedan vidtar hemsjukvård. Ibland kommer de tillbaka. De har alltid föräldrar med. Utelekgården på Asrid Lindgrens barnsjukhus är nyanlagd. Den är delvis outnyttjad som lekmiljö, framför allt de lägre skuggiga delarna av gården. I direkt kontakt med den övre plana och trätrallsklädda uteplatsen ligger den välutrustade inomhusverkstaden.
Om barnen:
– Har barnen kontakt med varandra? Nej, inte osökt. Det kan möjligen ske via föräldrarna som kommer i samspråk i verkstan. Dessa sjuka barn behöver lockas till lek på uteplatsen och få träning på köpet, det är en bra idé. Men barn som är ledsna, kanske har dropp, orkar ju inte springa runt.
Utelekplatsen kan då stimulera barnen på andra sätt. Ett exempel: man bestämde sig för att göra ”en vårbild” med barnen. En av dem gick spontant ut för ”att hämta in våren” till sin bild
− blommor och blad. Utelekplatsen har många olika möjligheter att ge lättnad och andrum i den instängda sjukhusvistelsen och en svår situation.
53
Bilaga 3 SOU 2003:127
Intervju med lekterapichefer vid Södersjukhuset, Huddinge barnsjukhus och Astrid Lindgrens sjukhus Ett gemensamt möte maj 2003
Om barnen: Avledning är en viktig uppgift för oss
− att distrahera och få barnen att koncentrera sig på något annat än sjukdomen. Genom lek och naturlig träning
− något kul − glömmer man smärtan och problemen för en stund. Men en relation till andra barn är svår att åstadkomma på sjukhuset. Barnen kan behöva regrediera, att få leka liten, det är en positiv sak. Det är välgörande särskilt för de något äldre att låta sig bli ompysslade. Man kan därför medvetet locka barnet att pröva det barnsliga.
Om sjukhusets utelekmiljö:
− Mobilisering, att få barnen att röra på sig, är viktigt men det kräver ”en morot”. Därför måste lekplatsen vara spännande. En del barn ger lätt upp, de måste få hjälp att leka, pushas. Å andra sidan: att sätta gränser och hålla igen kan också vara ett problem.
− Traumabarn som rehabiliteras och kan behöva rullstol under en tid är en speciell grupp där utelekplatsen skulle vara till nytta.
ADHD-barnen, tänk på dem. Motorisk oro ska komma till ordnade former. Rummen och utrymmena kan då behöva begränsas. Men en del av barnen behöver i stället bli mer aktiva och modigare. Ett exempel är att vänja sig vid mörker
− det kanske kan finnas
lektunnlar?
Sjukgymnastiken använder inte utelekplatsen, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Men om bara utelekplatsen vore lite annorlunda kunde den nog tjäna det syftet.
Några idéer som togs upp:
• Cykeltramp och att leka med bollar, det är något för brännskadade. Det kan handla om transplantationsbarn som inte får komma i kontakt med jordens bakterier.
• Växter, dofter, färger behövs. Man kunde söka idéer hos ”Ur och skur”
− hur de med känsla väljer ut sina ”ställen”. Kanske hämta inspiration i antroposofernas idéer?
• Saker att ta i, få beröra, njuta av, Trä är härligt, naturligt! Föremål som lockar: ledstång som vågor t.ex.! (syftar på en projektidé från Konstfackskolan i Stockholm)
54
Bilaga 3
55
• Vatten är tacksamt: ”Aquaplay” är ett redskap som finns på marknaden och går ut på att man häller/vevar vatten där det finns små båtar, allt på ett bord som kan ställas inne eller ute där det är tillåtet att slabba.
• Lekkök som går att flytta ut är bra.
• Använd inte runda bord, där får barn i rullstol inte stöd för armarna.
Södersjukhuset, Stockholm. En sluttning lämpad för rutschbana eller pulkåkning är avskuren med häckar.
Bilaga 3 SOU 2003:127
56
Slipers på marken kan vara svåra att forcera.
Bilaga 3
Den konstnärliga utsmyckningen, en modell av lekplatsen i metalltråd.
Intervju med personal vid Habiliteringscenter Upplands Väsby juni 2003
Landstingets habiliteringscentra har till uppgift att hjälpa barn med funktionshinder att underlätta deras dagliga liv och tillrättalägga närmiljön. Jag undrar: behövs det anpassade lekplatser ute i samhället?
− Ja, speciellt kring förskolor och skolor. Där barnen vistas varje dag, är det särskilt viktigt att ingen hamnar utanför. Under helgerna behövs de som mötesplatser dit föräldrarna kan gå med barnen. Vi talade om värdet av att tillställa föräldrarna i de s.k. ”motorikgrupperna” en enkät om hur de ser på lekplatsfrågan.
Om lekplatsen: – Tänk särskilt på barn med problem som inte syns. Många är rädda och osäkra och behöver stöd och hjälp av varierande slag på lekplatsen. Att en del barn uppfattar bilden bättre än ordet är något att tänka på vid information på lekplatsen. Det ska vara tydligt: ”här
57
Bilaga 3 SOU 2003:127
börjar det”. Man ska också i förväg kunna beskriva för barnet vad som väntar på platsen. Säga hur man gör. Men det ska inte vara ”jätteanpassat”, det kan bli för mycket trygghet också. Alla barn behöver utmaningar.
En del barn med funktionshinder är överaktiva och då vill man som följeslagare ha stängsel. Andra barn är rädda, passiva. För dem kan stängsel vara en trygg inramning. De passiva barnen är om möjligt en ännu mer osedd grupp, särskilt flickor. De behöver mycket struktur
− praktiskt och mentalt − och mycket ”push” och stöd av trygga personer.
Några förslag på åtgärder för lekplatser:
• Det är viktigt att åtminstone kunna lämna rullstolen för att känna sig mer delaktig.
• Varför inte en linbana med långsamt glidande bänk i stället för bildäck?
• Att få antiglid på sitsar av olika slag är en säkerhetsfråga.
Intervjuer med arbetsterapeuter vid Autism Syd och Autism Nord juni
−juli 2003
Om barnen:
Till Habiliteringscenter Syd resp. Nord för barn och ungdom med autism remitteras barn med autismspektrumstörningar från hela Storstockholm. Diagnosen kan vara autism, autismliknande tillstånd och Asperger syndrom. Ibland finns tilläggsdiagnoser som ADHD, DAMP och Tourette syndrom. Gemensamt för gruppen barn med betydelse för uteleksituationen är sociala interaktionsproblem som påverkar lek med jämnåriga. De kan ha problem med turtagning och ömsesidighet och en oförmåga att påkalla uppmärksamhet. Barnen har ofta ensidiga och egenartade intressen som inte andra barn delar.
Dessa barn har olika grad av kommunikationssvårigheter och de har svårt att tolka kroppsspråk. De har brister i ordförståelsen och talförmågan skiftar. Ibland talar de bra och det kan man lura sig på. Talet är ofta innehållslöst och barnen har svårt hålla ihop ett resonemang. De har svårt med undermeningar och liknelser ”det här hoppar vi över”, ”vadå, hoppa över? ” Men de kan ha också ha ett slags ”sjätte sinne” som vi s.k. normalt utvecklade har avvecklat,
58
Bilaga 3
dvs. ana att olika saker är på gång. En del barn är överdrivet rädda, passiva och avskärmade. Andra är motsatsen dvs. ohämmade eller överaktiva. Det kan betyda allt från att ”klättra på lägsta ribban och ge upp direkt” eller att sakna förmåga att ana faror men lita till ”mirakelräddning”. Att det finns barn som är orädda, rymningsbenägna, har grovmotorisk kompetens men saknar omdöme är viktiga omständigheter vid lekplatsplaneringen. Andra barn har balans- och koordinationssvårigheter och där har ju framförallt utelekplatsen en stor funktion att fylla.
Att förmedla information och erfarenheter till dessa barn är ett problem. På Habiliteringscenter Syd och Nord arbetar man med alternativa kommunikationssätt bl.a. bilder eller skrivna anvisningar. Att bara säga saker räcker inte för den som inte lyssnar aktivt. En metod består i ”sociala berättelser” som ger barnen handfasta råd inför olika vardagssituationer. Att utarbeta något motsvarande för lekplatsen kunde kanske vara en idé?
På lekplatsen är det är svårt att sätta en gräns mellan att beskydda och låta pröva. Det finns alltid en risk för att barnet tar skada. Barnet kan plötsligt slänga sig ut, släppa taget om t.ex. gungan, och sedan trilla handlöst.
Om lekplatsen: Samspel är svårt och barnen har svårt att lära sig av sina erfarenheter eftersom de är ”socialt färgblinda”. Man måste vara modell för dem och vara med dem hela tiden. De kan få ett utbrott om inte allt blir som de tänkt sig och reagerar i grunden logiskt. När man är ute och ser att barnet råkar i svårigheter är det viktigt att kunna ge ett alternativt sätt att klara upp situationen.
Föräldrar drar sig ofta för att gå till lekparken med sina barn som nyper och slår andra, som ett sätt att få kontakt, eller uppför sig konstigt på andra sätt. De går gärna till förskolans lekplatser på helgerna, eftersom dessa är inhägnade. Men även föräldrarna måste ”klara av” lekplatsen. Det går inte med höga och svåråtkomliga delar. Det ska vara föräldratillgängligt, eller till och med morföräldratillgängligt. Mor/farföräldrar är ofta en viktig tillsynsresurs för dessa krävande barn.
Miljöer, som kan erbjuda viss avskildhet behövs, menar man. Inramade sammanhang är överhuvudtaget bra. Det är viktigt med olika rum för att inte riskera att hamna i en stor svåröverskådlig grupp. Dessa kan utformas som öar, kanske, med avskärmande
59
Bilaga 3 SOU 2003:127
häckar runt. Skolornas autism-klasser väljer gärna speciella tider när de vet att de får ha lekplatsen för sig själva. Vistelse i lekparken kan överhuvudtaget lätt bli en jobbig situation för dessa barn. Helst ska det finnas någon vuxen som styr leken, hjälper barnet och ger instruktioner om var man ska vara, hur man hanterar redskapen när man gungar, gräver osv. Och sist men inte minst hur man hanterar konflikter. Skriftliga instruktioner vid redskapen i parken skulle vara en hjälp om det talade inte går fram. Fast det finns även barn som varken förstår muntliga instruktioner eller kan fokusera skrift. Därför är det särskilt viktigt hur skyltning utformas.
Praktiska synpunkter på lekredskap och utrustning:
• Redskap som tål omild hantering behövs, av t.ex. barn som vill gunga fast de egentligen är för stora.
• Gungor behövs alltid. Stol är bättre än bildäck, gärna med bygel att sätta för. I fruktparken, Liljeholmen, finns det bra gungor. I Hågelbyparken finns en intressant gunga utformad som ett kryss för fyra. Gungbåten som finns i parken Solvändan är ett bra och dessutom av alla barn uppskattat redskap.
• Bred rutschbana behövs för att en vuxen ska kunna åka med.
En riktigt låg stadig rutschbana som är bra att greppa efterlyser man (en sådan finns på torget i Vällingby C ).
• Cykelringen med några cyklar fastsatta på rund bana är en bra anordning. Trehjulingar av större modell är bra. Vanliga tvåhjulingar kan gå, men det kan vara svårt att styra och bromsa.
• En sandlåda kan gärna ha en hög sittbar sarg för den vuxna som hjälper till
− men inte med en kant som skär in då man sitter från utsidan (vilket ofta är fallet).
• Många små rum med olika form och i förbindelse med varandra kan vara en mycket god idé. Vi tittar på bilder av lekbyn i parken Solvändan. Men det kunde vara större mått eftersom dessa barn i vissa fall kan vara lite osmidiga. Barnen kan då vara i avskildhet men ändå med, känna gemenskapen, kolla andra.
• Barnen älskar vatten. ”Besök Tom Tits − där finns det vattenbanor inomhus, en idé som man kan tillämpa ute!”
• Trästaket är lättare att forcera än metallnät, det senare är därför att föredra.
60
Bilaga 3
Små och olika rum att krypa ut och in i på en låg träplattform kan användas av barn med olika funktionshinder.
Intervju med arbetsterapeut och chef för Kommunikationsenheten, Stockholms läns landsting oktober 2003
Till Kommunikationsenheten remitteras barn som inte talar, ofta är de flerhandikappade. Uppgiften blir att med olika medel försöka få och utveckla kontakt med barnet och ange en metod som går att bygga vidare på. Intervjupersonen är speciellt intresserad av utemiljö, och har tidigare ägnat sig åt barn med rörelsehinder på Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Där deltog hon i uppbyggnaden av en utemiljö med habiliteringsinriktning.
Om barnen: Barn som inte talar faller lätt in i rollen som iakttagare. Det gäller då att hitta något som just det barnet klarar av, att ingjuta mod och komma med ”lagoma” utmaningar
− man måste hitta rätt nivå. När detta lyckas blir det ett lyft! Många sinnen behöver engageras och ibland krävs starka stimuli som å andra sidan kan skrämma barn
61
Bilaga 3 SOU 2003:127
med annan läggning. En del barn är överdrivet ängsliga. Man får aldrig glömma att varje barn är unikt.
Om lekplatsen: Lekplatsens pedagogiska uppgift är tvåfaldig: att vara en resurs för barnets utveckling samt en möjlighet för andra barn och vuxna att möta dessa barn och se bakom det som vid första anblicken kan verka underligt och lite skrämmande. Att se människan bakom handikappet.
Det kan vara bra med en bruksanvisning på lek/upplevelseplatsen som ger möjlighet välja och välja bort. Det är exempelvis inte ovanligt med barn med ataktiska problem (motoriska samordningssvårigheter) som har extremt svårt med höjder och underlag som inte är fasta.
Intervjupersonen uppehöll sig helst vid barn med rörelsehinder – ”mina hjärtebarn”. För dessa barn är det en skön känsla att komma upp från marken med stolen. Man kunde ha en låg bro eller träplattformar i en rundbana med mycket små lut uppåt och nedåt. Kanske också variation i underlagets beskaffenhet som gör att det låter olika och där friktionen varierar. En lekplats kan gärna vara utförd som ett ”lekstråk” med olika stationer som inbjuder till olika aktiviteter eller upplevelser. Det stimulerar lusten att förflytta sig vidare. En idé för rullstolsburna med ganska bra armfunktion är en ställning med tvärribbor på armlängds höjd som går att ta tag i och förflytta sig framåt. Man kan ju också tänka sig rep för att dra sig fram dvs. olika sätt att jobba med överkropp och armar i sin förflyttning.
Om gungor: En gunga för rullstol och barn är befogat då det finns barn som inte kan lämna stolen utomhus. En ”nätgunga” som omsluter kan vara ett tryggt stöd, finns på marknaden (t.ex. Designtorget) Den hammock som finns i modell för ett parkstråk på Södermalm är en utmärkt idé. Det är då viktigt att tänka på att sits och ryggstöd utformas så att barnet inte glider ner emellan.
Om vatten:
Vatten är ett underbart lekmaterial för dessa barn. Det kan vara en enkel stråle som letar sig ner för olika rännor, ”något bäckaktigt”. Eller kanske en ljusreflekterande vattenspegel (djup max. någon
62
Bilaga 3
decimeter) som man klyver med rullstolen. Kanske en bro över? En ”upplevelsepark” baserad på vatten i olika former är något som intervjupersonen drömmer om att få utföra.
Om balansträning:
Redskap för detta behöver inte alls vara höga vilket man spontant föreställer sig. Man kan tänka sig en planka eller tvärställda brädbitar som hänger någon decimeter över marken med handledare på ömse sidor för balansträning. Säkert kan det vara lockande för andra barn också.
Om spatiala upplevelser:
Att komma in i olika slags rum är inte minst en akustisk upplevelse att bygga på. Det kan exempelvis vara en liten kupolbyggnad med släta reflekterande väggar. Eller den stora kruka som finns på en dagisgård i Malmö som utsmyckning och som går att krypa in och hoa i. Detta är idéer som kan utvecklas!
Att rutscha:
Det är bra om rutschbanan får en skålformad bansektion eftersom det ger trygghet för barnet som åker på egen hand. Om den ligger i en sluttning underlättas åtkomligheten.
Intervju med psykologer vid Synskadeenheten, Landstinget oktober 2003
Om barnen Synskadade och framförallt då blinda barn har ofta stora luckor i sina erfarenheter, de har svårt att skapa sig en bild av hur världen är beskaffad. Bland annat av den anledningen blir blinda barn ofta ”intellektuella”. Det är viktigt att skilja på de blinda och de synsvaga barnens svårigheter.
Cirka 5 procent av alla barn med synskada är blinda, resten har olika grader av synsvaghet. Problematiken är helt olika. Svårt för de synsvaga barnen är bl.a. att det är så komplicerat för omgivningen att förstå att barnet har en synskada, då han eller hon verkar kunna se vissa saker som kan vara rätt så små. Man ser men har ändå svårt, då man missar mimik och ögonkast, man missar detaljer, ser inte på
63
Bilaga 3 SOU 2003:127
långt håll, kan inte läsa liten text, måste titta väldigt nära. För de blinda barnen är det svårt att få en uppfattning om världen, att kunna röra sig fritt m.m. Men det är väldigt tydligt för omvärlden att man har en synskada så den problematiken slipper man.
Synskada är ett kommunikationshandikapp och framför allt de blinda barnen har ofta svårt med kamratkontakter. Men även för de synsvaga barnen är det jobbigt att upprätthålla kontakt och koll på omgivningen, det kräver strategier som tar mycket kraft. Hur avläser man exempelvis vilka kompisar som befinner sig i ett rum dit man kommer? Kanske genom att ”spela apa” för att få en hörbar reaktion. Eller se vilka ytterkläder som finns på plats. Men någon har kanske en ny jacka?
Kroppsspråket och ögonkontakterna, blickar som utväxlas, viktiga för t.ex. turtagningen blir svårare ju allvarligare synskada man har. För de helt blinda barnen blir det svårt med rollspel eller ”vilåtsasatt”-lekar då referenserna till miljön är helt olika mellan seende och ickeseende Vårt samhälle använder allt snabbare och flashigare visuella budskap och det försvårar förstås för synskadade barn.
Om lekplatsen:
Blinda barn har också rätt till blåmärken, säger interjvupersonen. De behöver utmaningar och vilda lekar precis som alla andra barn. Men utemiljön är mycket jobbigare än inomhus, speciellt vintertid. Att t.ex. släppa loss och springa måste ske med restriktioner. Man borde kunna hitta praktiska lösningar för detta!
Dessa barn behöver ett gemensamt fokus med andra barn inför lekar och redskap. Redskap som föreställer saker som båt
− hund − häst är upplevelser som går synskadade barn förbi. Symboler som bygger på synintryck kan de därför inte uppfatta taktilt. Inkludering i stället för integrering är målet och något man bör sträva efter
− och som man faktiskt kan göra något åt − genom utformning. Vi talade om artefakter med former som är ickeföreställande och som appellerar till direkta känslomässiga upplevelser men, på olika sätt, fattbara för alla.
Jag fick veta hur barnen på lekoteket älskar att krypa in i några stora pappkartonger man sparat. Tanken om ett ”kartongprojekt” som bygger på denna grundidé väcktes i vårt samtal. Man kunde göra små rum som griper i varandra och har mycket varierande form, höjd, taktila egenskaper, material, ljus, färg
− där skulle alla
64
Bilaga 3
65
barn vara på ett sätt lika, i arten och styrkan av sina upplevelser. En utveckling av de små lekhusen i parken Solvändan nämndes som illustration till idén.
Det behövs miljöer för spatiala upplevelser med kroppen där synen är underordnad. Där är ringskulpturen på torget i Välling- by C (se rapporten) ett bra exempel. Den erbjuder regelmässighet men det finns variationer i ringarnas inbördes placering som ger spatial träning. Man kan med sin kropp lära sig hur de förhåller sig och med hjälp av händer och fötter ta sig runt på olika sätt.
En lekskulptur som genom sin regelmässighet kan användas även av synskadade barn.
Tomtebodas fina och påkostade lekplats för synskadade barn? Där finns många goda idéer och den har stort värde som utställning, inspiration för andra lekplatser. Men det är viktigast att det finns anordningar där barnen tillbringar sin vardag. Och det går ju att göra mycket med ganska enkla medel. Ljudkällor som hjälper barnen att orientera sig, olika markbeläggningar som annonserar var man är och som kanske växlar där parken får ett nytt innehåll.
Bilaga 3 SOU 2003:127
Mötesplatser kan utrustas med ett ljudinnehåll
− följeslagaren kan
säga: ”jag finns här vid plinget”.
Handledare kan ges ett estetiskt varierat utförande som utgör tillskott för alla. För normalt utvecklade barn är det synintrycken som har lockelse. De synskadade behöver också lockas till aktivitet och det måste ske med andra medel
Till sist: Barn behöver det kaotiska i sin lekmiljö. Det alltför välordnade och välkända blir tråkigt. Men vad är lek-kaos för barn med synskada? Eller för rörelsehindrade?
Intervju med förskollärare vid Reimers förskola september 2003
Förskolan ligger i Södra stationsområdet på Södermalm i nära kontakt med en gågata. Avdelningen har tio flerhandikappade barn. Första intrycket är alla olika slags förflyttningshjälpmedel som fyller upp ett rum. Lokalen är välutrustad, bl.a. finns en stor välförsedd lekhall. Den delar man med en annan avdelning.
Förskolans uteplats: Uteplatsen är liten och inte särskilt ändamånsenlig. En besiktningsman kom nyligen och tog bort gungorna, den roliga klätterställningen, allt, med hänvisning till ”EU–normerna”
− det kändes rent befängt eftersom det är personal med barnen hela tiden. Några lite trista vippdjur kom istället. Markbeläggningen är ojämn. För dessa barn är även mycket små ojämnheter ett hinder. Materialövergångarna måste vara mycket jämna. Asfaltbeläggningen är dessutom för smal för att rulla säkert på, berättar man. Men man har sin fina lekhall fast ”då blir det ju så att man håller sig inne i stället och det är inte riktigt bra. Barnen behöver ju komma ut!” (Tubgungan
− skulle man inte kunna ha en sådan utomhus? Vanliga gungor tar för mycket plats på trånga lekgårdar).
Parken Bergsgruvan är ett promenadmål som man klarar av med barnen. Den var avsedd att bli ”handikappvänlig” men så är det knappast får jag veta. Man saknar användbara gungor och en upphöjd sandlåda. Dessutom har parkleken lagts ner, dvs. det finns ingen personal längre
− en stor försämring. Vill barnen själva vara ute? Ja de flesta gillar det. En autistisk flicka som intervjupersonen arbetade med kom så småningom över sin skygghet och vande sig vid att vistas ute, tyckte om det och gungade gärna. Man behöver
66
Bilaga 3
hjälpa dessa barn att bli utåtriktade, att vänja sig vid liv och rörelse och andra människor. Men det kan ta mycket lång tid och kräver mycket av den vuxna som jobbar med barnet. Och det går. Intervjupersonen berättar med glädje om ett femårigt arbete som tillslut bar frukt.
En del barn tycks njuta av att bara höra andra barn gunga, säger hon. Man skulle behöva någon slags gunga där man lägger de mest funktionshindrade barnen.
− Rutschbana? Det måste man nästan sluta med, blir för många tunga lyft. Vad säger andra barn i lekparken? Jo, de är nyfikna, kommer fram och frågar (men talar inte direkt med barnet).
− Är han sjuk? Varför kan han inte gå − har han brutit benen? Ibland hjälper de rentav till. Dessa barn har annars blivit ett inslag man vant sig vid på platsen. Det kom en tuff (vanlig) kille som ville putta ner ”Sebastian”
− som tyckte det var kul, kände sig uppmärksammad och gillade utmaningen, tog inte alls vid sig. En annan park, Skånegläntan, inom räckhåll har ett ”fort” (anpassat) men där kan inte vuxna komma upp och därmed är det oanvändbart.
67
Bilaga 3 SOU 2003:127
68
Reimers förskola. Gungorna är avsedda för de funktionshindrade barnen med hjälp av personal men måste hakas av när ingen är ute med tanke på utomstående besökare.
Reimers förskola. Lekhallen har en ”tubgunga” som gungas framåt-bakåt och kan vara en idé för ett ute- redskap då den tar liten plats. På bilden syns också ett hängande tygsjok som är mycket elastiskt och används till att gunga barn liggande upp och ner i hög fart.
Bilaga 3
Intervju med föreståndaren för Tamburinens förskola i Täby centrum oktober 2003
Detta är en förskola med två avdelningar för barn med utvecklingshinder och tilläggshandikapp, sammanlagt sju barn i åldrarna 2
−7 år. Förskolan har öppet mellan 8 och 17. Det finns också ett korttidshem för avlastning av föräldrar under helger. Barnen är mycket personalkrävande, det behövs en person för varje barn. Barnen kommer inte bara från Täby.
I Täby kommun är alla förskolor privata, även denna. Man har verkat sedan 1995 och hyr lokaler av kommunen som också är tillsynsmyndighet. Personalen har stor erfarenhet och man lägger betydande resurser på fortbildning och handledning. Det är personer med speciell fallenhet att hjälpa dessa barn som söker sig till verksamheten. I takt med att de vanliga förskolorna drabbas av en social miljöförsämring märks dock ett ökat intresse för att få arbeta här.
Dessa barn behöver en intensiv terapi. De talar inte eller möjligen enstaka ord, kan inte kommunicera med språk och inte leka vare sig med andra barn eller för sig själva. Dagarna ägnas åt individuella regelrätta arbetspass och konsten är att med insikt och fantasi hitta potentialen och rätt nivå för just det barnet så att det utvecklas; det är utmaningen i arbetet. Men det är ändå bara små förändringar man kan hoppas på. En del barn backar.
Som pedagog måste man tänka många steg framåt, barnen själva har svårt att lära sig konsekvenser av sina handlingar. Man arbetar med bilder, symboler som illustrerar vardagens situationer ”stödtecken” PECS ( picture exchange communication system). Man har också en viktig uppgift gentemot föräldrarna som bär på en konstant sorg. Barnen är ju lyckligt ovetande.
Om utevistelser: Man försöker vara ute varje dag på gården eller gå en liten runda i ett närbeläget litet skogsparti. En gång i veckan badar man i simhallen och enstaka gånger åker man till en ridanläggning. Man saknar närheten till en vanlig förskola med barn som leker ute och möjlighet att titta på
− ett slags delaktighet trots allt.
Uteytorna mellan de röda enplanshusen är platta och har gräsmattor, ojämna asfaltvägar, sandlådor och fula bänkar med bord. Allt är fyrkantigt, färglöst
− just så det inte skulle vara för dessa barn som ”går på känsloupplevelser”. Rabatterna har varia-
69
Bilaga 3 SOU 2003:127
tionslöst taggiga växter. Och det finns bärbuskar vilket inte är bra då bären urskillningslöst åker in i munnen. En torftig miljö, med andra ord.
Flera stora sandlådor finns på plats, till föga glädje eftersom barnen inte leker spontant i sand. Några är rentav rädda, kanske för att smutsa ner sig…? Och vintern då? Mycket jobbigt, svårt att ta sig fram för de rörelsehindrade och lätt att frysa om man inte är fysiskt aktiv. Snö som lekmaterial lockar inte alls. Det finns en äldre så kallad lekskulptur med rutschbanor i plast som har spruckit och blivit vass. Barnen tycker om den, färgerna är milda och formerna mjuka. I en hörna av tomten finns det också några träd och något man möjligen kunde kalla ”skog” (se foto). Där är marken sluttande och lite ojämn. Här tycker barnen om att uppehålla sig.
− Se till så att man inte tar bort den lilla natur som eventuellt finns när man anordnar en utelekplats den är så viktig! Naturen bjuder på sinnesupplevelser som talar direkt till dessa barn. Det kan vi avläsa, säger intervjupersonen.
Förskolans tomtmark är det egentligen kommunens uppgift att planera och sköta. Men man inser det meningslösa i att begära förbättringar från kommunen. Vad vill man då ha? Att kunna gunga är oerhört viktigt för dessa barn, säger hon. Användbara gungor av olika slag står högt på önskelistan. Inomhus har man gungor med ryggstöd
− varför kan man inte ordna motsvarande utomhus? Det finns en ställning där man hakar på en gunga själv. Gungsoffan som finns på en lekplats i Tranebergsstrand bedömer hon som en mycket bra lösning eftersom en vuxen kan sitta tillsammans med barnet.
Intervjupersonen och hennes medarbetare hade rådgjort med varandra inför mitt besök. De skulle vilja ha banor där man rör sig långsamt med mycket små riktnings- och höjdförändringar och där det händer eller man upptäcker olika saker längs loppet och i omedelbar närhet. Då kan man ”pusha” ett barn att ta sig hela vägen eller delar
− det får gärna vara olika svårighetsgrader inbyggda med tanke på barnets (förhoppningsvisa) utveckling. Man har ett belöningssystem med godis inför barnens aktiviteter. De sporras ju inte av sina framgångar.
Dessa barn har dålig kroppsuppfattning och där kan utemiljön vara till hjälp. En så enkel sak som att få kliva upp och ner för ett litet trappsteg, ett litet ”rum” att ta sig ut och in i
− det finns verkligen så många enkla, billiga men ändå ytterst meningsfulla små
70
Bilaga 3
71
installationer som är tänkbara på uteplatsen till glädje för dessa barn!
Tre minuters promenad från förskolan ligger ett av landets största butikscentra med ett flödande utbud av varor och stimulans
− naturligtvis också till viss glädje för dessa barn − men oprioriterat då de står längst ner på rangskalan av konsumenter. Resursgapet mellan satsningarna på centrummiljön och dessa barns oerhört slätstrukna rastgård utan ett uns av omtanke är något som sticker i ögonen.
Tamburinens förskola. Lekområdet intill huset är plant och innehållslöst.
Bilaga 3 SOU 2003:127
72
Den lilla ”skogen” som också hör till gården är en stor tillgång.
En illa faren men omtyckt lekskulptur.
Bilaga 3
Naturen bjuder ymnigt på lekmaterial en kort tid.
Intervju med föreståndaren för Enigma Korttidshem Lyckan i Täby oktober 2003
Lyckan har varit vanligt dagis. Detta är nu ett korttidshem för barn med autism och utvecklingsstörning. De står på en treårings utvecklingsnivå. Tolv barn i åldern 11
−19 år är inskrivna men alla är inte där samtidigt. Lyckans uppgift är att avlasta föräldrarna genom att erbjuda barnen helgvistelse och övernattningar. Enigma är ett föräldrainitiativ, som växer med nya verksamheter, idag finns sju olika anläggningar. Personalen är välutbildad och verksamheten har ett gott anseende. Lokaler hyrs av kommunen. Man arbetar med bildkommunikation, flertalet barn har inget tal. Barnen (ung-
73
Bilaga 3 SOU 2003:127
domarna) befinner sig i sin egen värld och har föga glädje av varandra. Ibland ägnar de sig åt repetitiva aktiviteter som t ex att riva sönder blad och papper i små bitar. De är inte lätta att stimulera, motivera och utemiljön skulle med måttliga förändringar kunna vara till stor pedagogisk hjälp.
Uttvecklingshinder förenat med autism ger inte den fumlighet som man ser hos motsvarande icke autistiska barn. De har i stället en viss motorisk färdighet, klarar t.ex. av skridskoåkning och slalom. Det ger speciella förutsättningar för deras utelek som är barnslig men ändå kräver miljöer och redskap med vuxenmått och kvalificerade motoriska utmaningar. Dock brister det i omdömet och de kan ta sig för saker plötsligt som slutar illa. Personalen måste kunna finnas med, överallt och alltid.
Anläggningen gränsar till skogen där tätorten tar slut och man har mycket stor glädje av denna naturnärhet. Utemiljön på tomten som en gång utformades för vanliga förskolebarn är dock helt malplacerad. Klätterställning och lekhus har alldeles för små mått samtidigt som de är för höga. Man har dock nyligen fått nya kraftiga bildäcksgungor som passar. Men den stora bristen är avsaknad av ett staket som dessa långbenta barn inte kan klättra över. Ett sådant skulle göra det möjligt att låta barnen vara ute på egen hand med uppsikt inifrån.
Vad önskar sig personalen förutom staketet? En självinstruerande hinderbana utan höga partier där man kryper i tunnel, sträcker sig, balanserar vore bra. En av de anställda hade planer på att försöka att tillverka en ”hinderbana” med inspiration från en skolgymnastiksal som man får använda ibland. Annars brukar man åka till två lekplatser som barnen gillar, en äldre i Vaxholm och en i Hägernäs . Bägge kräver biltransport.
Om mötet med andra barn på lekplatsen går bra? Ja, de andra barnen är raka, de frågar vad som är fel. Och säger ibland generöst
− ”han får gå före”. Men föräldrarna tar gärna tag i sina barn med kommentaren ”nu är det nog dags att vi går hem”.
74
Bilaga 3
Korttidshemmet Lyckan. En olämplig lekutrustning för barn med vuxna mått men barnslig leklust. Det är för smått.
Ett brev från en elev på en designhögskola september 2003
Jag går mitt tredje år här. Just nu har vi ett projekt som har titeln Samhällsansvar och Etik. Jag har valt att arbeta med tillgänglighet för rörelsehindrade. Området jag valt är platser ovan mark. Jag har själv varit rullstolsburen sedan jag var fem år så detta ämne engagerar mig mycket.
Något man tydligt och ständigt känner som rullstolsburen är nämligen att vara på Marken, att titta på den, se efter om det finns gropar, stenar, trottoarkanter så man inte kör på något och trillar ur stolen. Därför skulle det vara en sådan frihet och lustfylld känsla att befinna sig ovan mark! Att klättra i träd är något som jag känner att jag blivit snuvad på. Så därför arbetar jag nu med en form av gunga som går att hissa upp i träd.
75
Bilaga 3 SOU 2003:127
En lekplats/skolgård för barnen i Jorielskolan Årskurs 3
−4, ett möte med utvecklings- och rörelsehindrade barn maj 2000
Jorielskolan ligger i kulturhistorisk vacker parkmiljö i Långbroområdet, Stockholm. Där finns närmare 40 barn. De är låsta till sin i och för sig välordnade men opersonliga miljö och ser ut över trädtopparna. En del går både i skola och på fritids, 8.00
−17.30. Jag
deltog i ett klassråd hos årskurs 3
−4 på Jorielskolan där det går fem
pojkar i åldern 9
−11 år. De jobbade med planeringen av ”sin skolgård” som är utlovad av fastighetsägaren. Barnen hade bläddrat i lekredskapskataloger och med sin lärare och assistenter besökt olika lekplatser runtomkring och resonerat om vad de ville ha på sin skolgård. De hade en bestämd och enig uppfattning. Den konduktiva pedagogik, som skolan bedriver, betonar uteleken som ett medel att träna problemlösning, egna initiativ och funktionsutveckling. Skolan skulle därför vara betjänt av en närliggande lekplats. Den närmaste omgivningen är parkliknande men inte tillgänglig idag. Naturen behöver hjälpas lite på traven.
Mina kontakter med barnen gav mig en tankeställare. Jag tror att lekplatsen har sitt stora värde som mötesplats, för alla barn. För barn med funktionshinder har den dessutom ett symbolvärde. Den skall infria drömmen om frihet och oberoende. Där får man företa sig vad man vill och möta andra, vilket är viktigt i en inrutad och enahanda tillvaro med få sociala kontakter.
Pojkar i denna ålder och situation har ett stort uppdämt rörelsebehov, de vill inte ha för ”barnsliga” grejor. Det ska vara högt och gå fort, de vill lämna rullstolen eller rollatorn, klättra och kravla. De vill nog mer än de egentligen kan men det är viktigt med utmaningarna! Jag hade med några pappmodeller, bl.a. en båt. Deras glädje och engagemang var rörande och det överraskade hur snabbt de förstod funktionen! Båten ville alla ha.
Det fanns en skiss på en anvisad avlång plats intill det höga huset, isolerat från andra barn. Markägaren föreslog en gungställning med en enda gunga och en rullstolsväg dit. Platsen är inte särskilt lämplig, saknar träd och är platt, antingen helt skuggad eller solig (barnen är ljuskänsliga). Men det finns fina ekbackar nära. Kanske kunde man lägga till något där
− t.ex. en rutschbana i sluttning och rullstolsslinga, även till glädje för andra barn?
Jag skickade barnens önskelista till markägaren:
• En rullstolsbana som gärna slingrar sig i det kuperade skogsbrynet bakom skolhuset.
76
Bilaga 3
77
• En sandlåda som man kan komma in i med stolen, lek-grävskopa.
• En giraffgunga, dvs. en sned stång som bär en pendel med traktordäck.
• Ett lågt nät att klänga o klättra i, rutschbana i sluttning.
• En båt som man kan rulla in i med stolen och klättra upp på däck, stå och styra.
• Kanske en liten karusell m bänkar där man sitter i periferin och håller i sig.
Både personal och barn tyckte man skulle förlägga en del av leken till skogen bakom huset
− då kan nivåskillnader utnyttjas för anordningarna. De ansvarigas svar på barnens önskelista var inte positivt. Barnens förväntningar förbyttes i besvikelse.
Bilaga 4
Varför och hur skadas barn?
Professor Staffan Janson
79
Bilaga 4 SOU 2003:127
80
Bilaga 4
81
Innehåll
Oavsiktliga och avsiktliga skador av barn........................................ 83
Barns dödsorsaker ....................................................................... 84
Olycksfallsskador hos barn: .......................................................... 88
Varför skadas barn som de gör?..................................................... 91
Ett utvecklingsperspektiv på barns risk att skada sig. ...................... 93
Barns psykomotoriska och sociala utveckling.................................. 95
Yngre skolbarns bedömning av trafiksituationer: ........................... 105
Vilken betydelse har barns temperament? .................................... 106
Övervärderar barn sina förmågor? ................................................ 108
Vad betyder livsstilsfaktorer hos unga?......................................... 110
Varför skadar sig pojkar mer än flickor? ....................................... 113
Barns behov av utveckling .......................................................... 114
Föräldrars oförmåga att förstå barns utveckling:............................ 115
Barnets kropp är annorlunda än den vuxnes ................................. 118
Funktionshinder och psykiska problem hos barn i efterförloppet
till skador......................................................................... 130
Interventioner som reducerar skador hos barn .............................. 133
Barnet och de biomekaniska krafterna ......................................... 135
Referenser:............................................................................... 139
Bilaga 4 SOU 2003:127
82
Bilaga 4
Inledning
Grundtanken med denna översikt är att den skall beröra de specifika förhållanden som gör att barn många gånger skadas på ett annat sätt än vuxna. Hit hör både utvecklingsmässiga och kroppsliga aspekter liksom samhällets svaga anpassning till barnens specifika behov. En andra tanke är att texten skall vara möjlig att läsa både för lekmän och för de som går grundläggande kurser om barns hälsa vid universiteten. Min förhoppning är att jag lyckats någorlunda bra med båda uppsåten.
När jag tog på mig att skriva denna översikt räknade jag med att det skulle bli en ganska enkel sammanställning och anpassning av befintligt svenskt läroboksmaterial, men där misstog jag mig grundligt. Det finns visserligen en hel del material i spridda ämnen, men såvida jag kunnat se ingen mer heltäckande översikt, åtminstone inte från senare tid. Det har betytt att jag istället fått läsa en stor mängd vetenskapliga artiklar varav de allra flesta på engelska. De artiklar och böcker som jag funnit mest intressanta i ämnesområdet finns med som referenser. Under arbetets gång har jag också haft stor glädje av konstruktiv kritik från professor Claes Sundelin vid Barnhälsovården i Uppsala, Professorn i Pedagogik i Stockholm Pia Björklid, professorn i riskhantering Ragnar Andersson vid Karlstads universitet och flera av barnsäkerhetsdelegationens ledamöter, särskilt Marie Hasselberg, Kaj Sundström och huvudsekreteraren Bodil Långberg.
Oavsiktliga och avsiktliga skador av barn
Denna rapport kommer främst att beröra varför och hur barn skadas. Tonvikten ligger därför på barns kroppsliga och psykomotoriska utveckling och vad det betyder för både samspelet med omgivningen och hur skadebilden kommer att te sig. För att kunna sätta in detta i sitt rätta sammanhang, berör den inledande texten hur situationen ser ut i Sverige, vad gäller dödsfall och sjuklighet hos barn, med särskild tonvikt på skador som bakomliggande orsak. Dessa skador är huvudsakligen oavsiktliga d v s till följd av olyckor. Bland de minsta barnen, särskilt de under 3 år förekommer dock allvarlig och ibland dödlig barnmisshandel och i ungdomsåren står både misshandel och självtillfogat våld (självmord
83
Bilaga 4 SOU 2003:127
eller försök därtill) för en betydande del av skadorna, vilket framgår av nedanstående text.
I Sverige dör cirka 4 000 personer per år till följd av skador förorsakade av olycksfall eller våld. Av dessa dör ungefär 2 350 till följd av olyckor, 1 250 av självmord och 110 personer av annat avsiktligt våld. Det är omkring 120 000 personer som varje år vårdas i sluten vård för olycksfallsskador, 6 700 efter självmordsförsök och 2 700 efter våldshandlingar. Skador till följd av olycksfall är således ett betydande folkhälsoproblem och konsumerar en stor del av vår sjukvård. Det totala antalet läkarbesök för olycksfallsskador har uppskattats till ungefär 900 000 per år (Andersson 2002).
Trots denna betydande dödlighet och sjuklighet är antalet dödsfall till följd av skador lägre än i de flesta andra länder i världen. När det gäller barn och ungdom utgör dock skador fortfarande den vanligaste dödsorsaken. År 1999 var det 112 barn i åldern 0 till 17 år som dog till följd av avsiktliga eller oavsiktliga skador och år 2000 var det 94 barn. Skador till följd av avsiktligt eller oavsiktligt våld har båda minskat kraftigt och kontinuerligt under de sista 40 åren, men är fortfarande den dominerande dödsorsaken hos barn över ett års ålder. Anledningen till detta är att andra orsakerna till dödsfall hos barn, såsom infektioner och tumörer, numera antingen kan förebyggas eller framgångsrikt botas.
Barns dödsorsaker
I Sverige dör årligen omkring 350 barn under spädbarnsåret, 200 barn i åldern 1–14 år, 150 ungdomar i åldern 15–19 år och drygt 250 unga vuxna i 20–24 årsåldern. År 2001 var det sammanlagda antalet döda barn i åldern 0–19 år 678 varav hälften (335) dog under spädbarnsåret, vilket framgår av figur 1 nedan. Här kan man också se hur dödligheten ökar kraftigt för pojkar i tonåren och särskilt för unga män i åldern 20–24 år.
84
Bilaga 4
85
Figur 1. Antal döda i åldern 0-24 år 2001
0 50 100 150 200 250
0 år
1-4 år
5-9 år 10-14 år 15-19 år 20-24 år
Pojkar Flickor
Källa: SCB, EPC
De vanligaste dödsorsakerna fördelade sig enligt tabell 1 nedan.
Tabell 1. De vanligaste dödsorsakerna år 2001 hos barn och ungdomar 0–24 år
Dödsorsak Pojkar Flickor Totalt
1. Skador, förgiftningar och vissa andra följder av yttre orsaker
273 91 364
2. Vissa perinatala tillstånd
88 65 153
3. Medfödda missbildningar, deformiteter och kromosom avvikelser
79 64 143
4. Tumörer
55 44 109
5. Symtom, sjukdomstecken och onormala kliniska fynd 28 28 56
Trots att Sverige haft en enastående nedgång i spädbarnsdödligheten är dödligheten under spädbarnsåret högre än under något annat levnadsår före 60 års ålder. Dödligheten under spädbarnsåret beror huvudsakligen på för tidig födsel, förlossningskomplikationer eller missbildningar. Under förskoleår och tidiga skolår är barnadödligheten mycket låg men därefter sker en ökad dödlighet huvudsakligen till följd av olycksfallsskador. Under tonåren tillkommer självmorden som den näst vanligaste orsaken och hos de
Bilaga 4 SOU 2003:127
unga vuxna även dödsfall till följd av alkohol och drogförgiftningar. De vanligaste dödsorsakerna för barn i olika åldersgrupper år 2001 ses i nedanstående tabell.
Tabell 2. Vanligaste dödsorsak, fördelat på åldersgrupp Sverige 2001.
Ålder Dödsorsak
0 år Vissa perinatala tillstånd 1–4 år Skador, förgiftningar och yttre orsaker (våld) 5–9 år Tumörer 0–14 år Skador, förgiftningar och yttre orsaker (våld) 15–19 år Skador, förgiftningar och yttre orsaker (våld) 20–24 år Skador, förgiftningar och yttre orsaker (våld)
Källa SCB/EpC
Sammantaget utgör olycksfall och självmord nästan hälften av alla dödsfall i åldrarna 15–24 år. Det är inte som man skulle tro tonårstiden som skördar mest offer till följd av skador och våld utan detta drabbar unga vuxna i åldrarna 20–24 år. Anledningen till detta är troligen att den sociala kontrollen minskar drastiskt, samtidigt som mycket av tonårens problematik kvarstår. Det är också i denna ålder som männens överdödlighet i alkohol och drogförgiftningar blir tydlig. Efter 25 årsåldern minskar ånyo dödligheten.
Pojkar har under hela uppväxttiden nära 50 procent överrisk att dö jämfört med flickor. Under spädbarnsåret beror detta på överrisk att dö till följd av för tidig födsel, förlossningskomplikationer eller missbildningar. I åldern 1–9 år är dödligheten mellan könen ganska lika men från fem års ålder ökar pojkarnas överdödlighet igen och nu beror det huvudsakligen på olycksfall och i ungdomsåren tillkommer även en betydande överdödlighet i självmord jämfört med flickorna.
86
Bilaga 4
Dödsfall till följd av våld
I Sverige avlider omkring 100 personer årligen till följd av mord, dråp och misshandel. Av dessa är omkring 8 barn under 15 års ålder. Huvuddelen av dessa barn dödas av en nära släkting, oftast av någon förälder. Vanligast är att barn dödas i samband med att någon förälder dödar hela familjen inklusive sig själv (s.k. utvidgat självmord). Några få barn per år dödas till följd av misshandel. Brottsstatistiken har under 1980- och 1990-talet visat en mycket stark ökning av polisanmält våld både under förskoleåren och skolåren, men utredningar gjorda av Brottsförebyggande Rådet och Kommittén mot Barnmisshandel har visat att misshandeln av barn under samma tid i själva verket minskat. Mycket talar för att misshandel av barn i Sverige är lägre än i de flesta andra länder i Europa och antalet mördade barn är betydligt lägre än på kontinenten eller i England (Janson 2000).
Unga män i åldrarna 16-24 år har varit utsatta för våld eller hot om våld i nära 20 procent och flickorna i omkring 15 procent. För båda könen är detta dubbelt så ofta jämfört den totala vuxenbefolkningen upp till 84 års ålder.
Funktionsnedsatta, förlorade levnadsår
Svåra skador ger upphov till nedsatta kroppsfunktioner som ibland kan bli långvariga eller i värsta fall bestående. Detta gäller naturligtvis både fysiska och psykiska funktioner, vilket kommer att diskuteras mer ingående längre fram. På senare tid år har man försökt att beräkna hur stor denna funktionsnedsättning blir genom att slå samman dödligheten för en viss åkomma och den grad av funktionsnedsättning som är vanlig om man överlever men är skadad. Den vanligaste beräkningen kallas för DALY = Disability Adjusted Life Years, eller på svenska ”Funktionsnedsatta levnadsår” (ref Garbarino). Dessa beräkningar bygger naturligtvis på skattningar som kan ifrågasättas, men är för närvarande den bästa bedömning som kan göra av funktionsnedsättning. För barn i Europa har man bedömt att sju åkommor står för 80 procent av alla funktionsnedsatta levnadsår och att deras allvarlighetsgrad är i följande ordning:
• Nyföddhetens sjukdomar
• Olycksfall
• Medfödda missbildningar
87
Bilaga 4 SOU 2003:127
• Infektioner
• Neuropsykiatriska sjukdomar
• Elakartade tumörer
Som vi ser kommer olycksfallen på andra plats och den höga placeringen beror på att olycksfallen ger upphov till relativt sett många dödsfall, men framför allt skador med långdragna eller bestående funktionshinder. När detta drabbar barn, som kanske lever ytterligare 75 år med sitt funktionshinder, så förstår man att den sammanlagda effekten av funktionsnedsättningen x antalet år blir betydande.
Olycksfallsskador hos barn:
Av alla barn 0–14 år drabbas varje år 12–14 procent av en olycksfallsskada i sin boendemiljö, skola eller annan omgivning, som kräver läkarvård. Denna grupp står för 20–25 procent av samtliga olycksfallsskador i en kommun och cirka 10 procent av alla skadade barn sjukhusvårdas. Förekomsten och fördelningen av barns skador i Sverige har tidigare behandlats i kapitel 4 i betänkandet, varför det här berörs ganska översiktligt.
Trafiken står för nästan 50 procent av dödsfallen till följd av skador för både pojkar och flickor, följt av drunkning och brand. Självtillfogade skador står för 12 procent av dödsfallen hos flickor och 11 procent hos pojkarna. Våldsrelaterade skador omfattar 5 procent hos och 9 procent av skadorna hos flickorna (figur 2).
88
Bilaga 4
89
Figur 2. Döda till följd av skador 1987–1999. Fördelning av yttre orsak till skadan, pojkar och flickor 0–17år.
45%
49%
10%
6%
5%
8%
5%
3%
15%
9%
11%
12%
5%
9%
4%
4%
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%
1
2
Vägtraffik
Öppen eld
Annat olycksfall
Våld
Pojkar (1220 st) Flickor (712 st)
Vägtrafik Vägtrafik
Drunkning
Kvävning
Självtillfogad skada
Tveksamt uppsåt
Källa: Dödsorsaksregistret, Socialstyrelsen
.
Observera att staplarna visar fördelningen mellan skadorna, medan det totala antalet dödsfall hos pojkarna är 70 procent högre än hos flickorna (1 220 jämfört 712). Pojkarna har således med något enstaka undantag absolut sett fler dödsfall i samtliga kategorier. Fördelningen av dödsorsakerna är dock relativt lika mellan könen.
Trafiken står för en stor del av dödsfallen i samtliga åldersgrupper. I den yngsta åldersgruppen orsakar även drunkning, kvävning och övergrepp en stor andel av dödsfallen. Drunkning sker tyvärr relativt ofta i grunda pölar, som det lilla barnet inte klarar av att resa sig ur. Kvävning sker oftast genom att barn stoppar i sig små föremål, exempelvis jordnötter, som är stora nog att sväljas, men som kan andas in och fastna i luftröret. Övergrepp med dödlig utgång sker huvudsakligen hos barn under 3 års ålder. Särskilt svårt att avgöra om våldet varit avsiktligt eller oavsiktligt är det vid dödsfall till följd av kvävning. Att små barn numera bara sällan dör till följd av förgiftning beror bland annat på en ökad produktsäkerhet. I princip brukar man säga, att barn under 3 år inte klarar av att öppna avancerade lock och barn över tre år sätter ovilligt i sig sådant som smakar illa (vilket de flesta gifter tursamt gör).
För pojkar mellan 4–6 år står drunkning för nästan lika stor del av dödsfallen som trafiken, medan kvävningen minskar. I åldrarna 13–17 år utgör självtillfogade skador 28 procent av dödsfallen för
Bilaga 4 SOU 2003:127
flickor och 21 procent för pojkar. I absoluta tal är dock de självtillfogade dödsfallen större bland pojkarna (3,8/100 000 barn och år) än för flickorna (2,7/100 000) (se även kapitel 4 i betänkandet).
I alla åldersgrupper och för både pojkar och flickor dominerar skador i samband med bilåkning. Det är dock få barn under tre år som dödas i trafiken och i åldersgruppen 4–6 år skadas pojkar dödligt lika ofta som fotgängare som passagerare i bil. För pojkar i de äldsta åldersgrupperna står moped och motorcykelolyckor för en betydande del av dödsfallen. Specifikt för flickor är dödsfall i samband med ridning.
Varje år vårdas cirka 20 000 barn 0–17 år på sjukhus för avsiktliga eller oavsiktliga skador. Här dominerar fallskadorna. Fördelningen är lika för pojkar och flickor upp till tonåren (13–17 år), då självmordsförsök hos flickor utgör 22 procent av skadorna, medan det är betydligt lägre (5 %) hos pojkarna.
De minsta barnen (0–3 år) faller från möbler eller i trappor medan äldre förskolebarn skadas oftare i samband med lek eller idrott. I åldern 7–12 år ökar fall från skridskor, skidor och inlines medan fall från lekredskap minskar.
De vanligaste olycksfallstyperna ger inte alltid de vanligaste orsakerna till dödsolyckor vilket framgår av nedanstående uppställning (tabell 3.) av olycksfall i förskoleåren:
Tabell 3. De vanligaste olycksfallstyperna och de vanligaste dödsorsakerna till följd av olyckor hos förskolebarn
Ålder De vanligaste olycksfallstyperna De vanligaste dödsolyckorna
0–1 år Fall
Kvävning
1–3 år Fall, förgiftningar, skåll- och brännskador Drunkning 3–5 år Fall, cykelskador, vinteraktiviteter Drunkning 5–7 år Fall, cykelolyckor, sport och vinteraktiviteter Trafikolyckor
90
Bilaga 4
Sammanfattningsvis kan man säga att skadebilden i de olika åldrarna ser ut som följande:
• Under de första levnadsåren skadas barnen oftast inomhus i den egna bostaden, eller i det näraliggande bostadsområdet.
• Fallolyckor dominerar bland mindre barn, ofta i samband med lek. I den här åldern är det också vanligt att barnen kolliderar med möbler eller klämmer sig.
• Förgiftningstillbud är vanliga, men få barn skadas allvarligt eller dör.
• I åldern 6–8 år sker olyckorna allt oftare utomhus genom olika fall och genom kollisioner med andra barn. Cykel- och sportolyckor debuterar.
• förskolebarn riskerar att drunkna på grund av bristande simkunnighet
• Skolbarn skadas vanligen vid idrott och i trafiken
• Ridolyckor är relativt specifikt för tonårsflickor
• 35 000 elever skadas årligen i skolan, så att de måste uppsöka sjukvård
• Tonåringar och unga vuxna skadas och dör ofta till följd av oskickligt (okunnigt) uppträdande i trafiken.
Varför skadas barn som de gör?
För att förstå varför barn skadas som de gör, måste vi känna till det som avspeglas i deras skadepanorama (epidemiologi). De viktigaste faktorerna är:
• Barnets fysiska omgivning
• Barnets psykomotoriska utveckling
• Barnets kroppsliga utveckling
• Skadornas biomekanik
• Barnets successiva anpassning till sin omgivning och de vuxnas förståelse av denna utveckling
• Barns särskilda behov och hur omgivningen bemöter detta.
Samtliga dessa faktorer diskuteras i detta kapitel, där barnets kroppsliga utveckling beskrivs mot slutet, före avsnittet om prevention. Detta gäller också skadornas biomekanik, som är nära relaterat till den kroppsliga utvecklingen, men där förståelse av biomekaniska för-
91
Bilaga 4 SOU 2003:127
lopp också är nödvändigt, för att kunna utveckla ett konstruktivt förebyggande arbete.
Barn är särskilt utsatta, därför att:
• Barns fysik och motorik är under utveckling – Huvudet är relativt stort och sämre balanserat
– Barns hud skadas snabbare och djupare än hos vuxna – Barn först under skolåren lär sig att integrera alla rörelser – Mindre barn kan inte bedöma vilka faror som är signifikanta – Mindre barn har svårt att bedöma Hastigheter Ljuds ursprung Avstånd och djup
• Vuxna kan missta sig på barns utvecklingsnivå och deras mest näraliggande behov – Barn prövar sig fram och utsätts samtidigt för faror
– Föräldrar hänger inte alltid med i barns ”språngvisa”
utveckling. Särskilt mindre barn kan ibland utföra uppgifter, som föräldrarna några dagar tidigare trodde låg långt framför barnets hittillsvarande utvecklingsnivå
– Vissa föräldrar har svårt att leva sig in i barns samtidiga behov av både utveckling och skydd. Ibland beror detta på svag inlevelseförmåga, att föräldrar eller vårdnadshavare inte umgås tillräckligt nära barnet eller att de är för stressade av sina egna problem.
• det mesta i omgivningen är konstruerat för vuxna – små barns synfält begränsar deras möjligheter till översikt
– korta barn syns inte i en skymmande omgivning, vilket blir särskilt farligt i trafiken.
• barnen lever i en omgivning som de själva har liten kontroll över. Detta gäller inte minst det höga ”vuxentempo” som de flesta yngre barn inte orkar följa.
• Samhället är i grunden planerat efter de vuxnas behov. Barns åsikter tas sällan tillvara i planeringsarbete
92
Bilaga 4
• Barnens sociala uppväxtvillkor är av mycket stor betydelse för deras risk att skada sig. Även i vårt land har barn till ickefacklärda arbetare eller personer med låg utbildning stora överrisker. Även barn till lantbrukare och egna företagare har ökade risker när det gäller skador som motorförare. Beroende på den sociala bakgrunden: – exponeras barn olika för risker i omgivningen
– har olika möjligheter att undvika att de risker de utsätts för kan leda till skada – har barn olika tillgång till behandling och rehabilitering.
I de följande avsnitten diskuteras frågorna mer ingående. Barnsäkerhetsdelegationen har dock publicerat en särskild rapport om sociala skillnader i skaderisker (La Flamme, SOU 2002:68). Där beskrivs detaljerat den socioekonomiska fördelningen av skador bland barn i Sverige. Man diskuterar också möjligheterna att minska effekterna av de sociala skillnaderna. Av den anledningen diskuteras inte detta tema mer djupgående i denna rapport.
Ett utvecklingsperspektiv på barns risk att skada sig.
Ett utvecklingsperspektiv på barns risk att skada sig tar hänsyn till kognitiv (förstånd) förmåga, varseblivning, motoriska färdigheter och språkkunskaper. Dessa individuella bakgrundsfaktorer avspeglas i det individuella barnets kompetens, temperament och motivation som blir avgörande för hur det klarar av att utföra olika uppgifter. Med temperament menar vi barnets beteendestil när det samverkar med omgivningen. Det förklarar hur barnet beter sig, snarare än vad det kan göra (färdigheter) eller varför barnet gör en viss sak (motivation). Barns temperament är beroende av både ärftliga faktorer och miljöfaktorer och kan förändras över tid, men det är en allmän bedömning att det finns en viss stabilitet i temperamentet över tid hos olika individer (Zuckerman 1985). En av de mest accepterade beskrivningarna av temperament kommer från Thomas, Chess och Birch (Thomas m.fl. 1986). De har beskrivit nio temperamentsegenskaper. Eftersom temperament är ett begrepp som kan vara svårt att förstå beskrivs dessa nio karakteristika i boxen nedan.
93
Bilaga 4 SOU 2003:127
Temperamentsegenskaper enligt Thomas, Chess och Birch.
Aktivitetsnivå: Motorisk funktionsnivå och variationsmönster mellan aktiva och passiva perioder Rytmicitet: Återkommande rytmicitet hos olika funktioner, som sömn och hunger. Närmande/tillbakadragande: det sätt som barn reagerar på närt det möter nya stimuli ex.vis nya personer, ny mat. Anpassning: Hur lätt/svårt ett barn har att förändra sitt beteende till en förändrard situation. Intensitet: Energi och styrka i barnets reaktion oavsett vilken riktning det tar. Tröskel eller svarsbenägenhet: Den stimulansnivå som krävs för att barnet skall ge ett synligt svar med sitt beteende. Humör: graden av glädje, upprymdhet och vänlighet kontra nedstämdhet och avvisande beteende. Avledbarhet: Den lätthet med vilket ett barn kan avledas med yttre stimuli. Uppmärksamhetsspann: Hur länge ett barn aktivt kan uppehålla sig med en och samma aktivitet Uthållighet: Förmågan att upprätthålla en aktivitet trots att det finns hinder att göra det.
De nio beskrivna temperamentsegenskaperna har sedan grupperats i tre konstellationer:
1) Det ”svåra” barnet (irreguljär rytm, hög intensitet, negativt humör, svårt att närma sig och anpassa sig till det nya). 2) Det ”enkla” barnet (motstats till det svåra). 3) Barnet som tar tid att ”värma upp” (låg aktivitetsnivå, positivt tillnärmande, god anpassningsförmåga och medelhög intensitet.
I sin originalartikel bedömde Thomas, Chess och Birch att ungefär 10 procent av alla barn passade in på grupp 1, 40 procent på grupp 2 och 15 procent på grupp 3, medan övriga barn inte passade riktigt in i någon av dessa grupper. Barn i grupp 1, de ”svåra” barnen bedömdes ha större risk att utveckla beteendeproblem och detta har bekräftats i senare studier. Man föreställer sig lätt att egen-
94
Bilaga 4
skaper som impulsivitet, distraherbarhet och överaktivitet också skulle utgöra en ökad risk för skadebenägenhet, men det finns få bra studier gjorda på området och de hittillsvarande resultaten är inte entydiga (Zuckerman).
Barns psykomotoriska och sociala utveckling
För att barn skall kunna samspela med sin omgivning och lära sig nya saker är det beroende av att ett antal basala biologiska funktioner fungerar och kan utvecklas vidare. Hit hör:
1. Motorik – de precisa finmotoriska färdigheterna, – de grovmotoriska färdigheterna med kontroll av kroppshållningen, balans, koordination, motorisk planering och rörelseförmåga – muskulär styrka och uthållighet
2. Syn – synskärpa, diskriminering, förmåga att följa rörelser och färgseende
3. Förstånd (kognitiv utveckling) – Förmåga att fokusera både specifikt och generellt på
händelser och information i omgivningen och att kunna svara effektivt på omgivningens stimuli och ”nyckel” information. Hit hör också minnesförmåga, analytisk förmåga, möjlighet att ta beslut och att kunna utföra flera uppgifter samtidigt.
4. Språk – att både förstå det som sägs och att kunna kommunicera effektivt och tydligt tillbaka.
5. Hörsel – Normal hörselförmåga och möjlighet att diskriminera
mellan olika ljud
95
Bilaga 4 SOU 2003:127
6. Varseblivning – Integration av grov och finmotorik – Rumslig diskrimination såsom öga-hand koordination,
stereouppfattning, bedömning av hastighet och riktning och förmåga att orientera sig om rörliga objekt i rummet.
– Temporal sekvensering, dvs. att förstå i vilken
ordningsföljd saker händer
– Att kunna känna av den egna kroppens ställning och
rörelser (exempelvis i leder).
7. Integrativ och adaptiv förmåga – att kunna integrera och anpassa sig till de krav som yttre händelser ställer
8. Känslomässig och social kompetens – att skapa och vidmakthålla vänrelationer – att reglera sina känslor
De första åren
Även om barn mycket snabbt utvecklar sin förmåga att bearbeta information redan under de första levnadsåren, så är de förståndsmässiga processerna inte fullt mogna förrän i ungdomsåren. Två viktiga förståndsegenskaper utvecklas redan under spädbarnsåret. Det ena är det som kallas objektskonstans, som betyder att man kan hålla kvar bilden av en person eller ett ting även efter att det försvunnet ur synfältet. I nyföddhetsperioden finns inte det som inte är i blickfånget. Förmågan att kvarhålla en föreställningsbild utvecklas successivt och finns hos de allra flesta normalbegåvade tvååringar. Detta betyder att barn kan börja leta efter sådant som gömts undan och vid 18 månaders ålder letar många barn aktivt efter saker, vilket ökar risken att de skall skada sig. Den andra egenskapen är att barn efterhand förstår orsak och verkan. De börjar förstå att saker som i förstone inte verkar beroende av varandra hänger ihop. Vid två års ålder kan således många barn exempelvis dra upp en fjäder för att en leksak skall röra sig eller kanske få igång en cigarettändare.
96
Bilaga 4
Den motoriska utvecklingen sker enligt tre principer:
1. Grova rörelser utvecklas före fina. Detta betyder exempelvis att det lilla barnet oavsiktligt kan dra ned en kopp från bordet då det rör hela armen. De yngsta barnen kan ha svårt för att släppa ett handgrepp (som delvis beror på reflexer) och kan exempelvis dra ned hela duken från bordet. 2. Utvecklingen sker inifrån och ut. Barnet rör hela armen från axelpartiet före armbågen som i sin tur kommer före fingrarnas rörelser med pincettgreppet. Ett annat exempel är att stabiliteten kommer tidigare i höftpartiet än knän och fötter. Vilket gör att krypning kommer före gång. Ett mycket viktigt fenomen som hänger samman med denna princip är att barnet har sin bästa förmåga att undersöka ting genom att känna på det i munnen. Nästan allt skall undersökas med munnen – vilket ger en betydande risk för att mindre föremål skall fastna i halsen. Det är särskilt från 9 månaders ålder, när pincettgreppet kommer som risken ökar att barn skall plocka i sig småsaker som antingen är giftiga eller som kan fastna i halsen.
3. Utvecklingen sker uppifrån och neråt. Barnen är skickliga på att använda armarna innan de kan gå.
Dessutom är det så, att barnet måste kunna balansera innan det kan gå:
• Barnet måste söka efter kroppens medellinje och tyngdpunkt
• Därefter måste tyngdpunkten föras över till stödjebenet
• Barnet kunna lyfta på det svängande benet för att kunna göra en gående rörelse och slutligen föra över tyngdpunkten till detta ben.
Barn måste således kunna stå för att gå! Detta handlar om mognad och kan inte tränas fram för att komma tidigare. Däremot kan en rörelse ”lockas fram” om mognaden inträtt.
En språngvis utveckling - överraskningarnas tid – allt till munnen
Barns successiva motoriska utveckling går oftast i steg (perioder) och många föräldrar kan överraskas av att barnen ganska plötsligt kan vända sig från rygg till mage och därmed nå andra saker än
97
Bilaga 4 SOU 2003:127
tidigare. Tiden för när barn börjar gå varierar mycket kraftigt, men majoriteten av alla friska barn börjar gå mellan 10 och 16 månaders ålder. När de närmar sig tvåårsåldern kan de också gå uppför trappor. Ett annat viktigt steg är utvecklingen av pincettgreppet, som brukar komma i niomånadersåldern. I kombination med att barn gärna undersöker saker med munnen innebär detta en snabbt ökad risk att småsaker kan komma att fastna i halsen och i värsta fall leda till kvävning.
Barn pekar alltid innan de börjar tala. Barn som inte hör utvecklar inte sitt tal, eftersom det inte sker någon ”självförstärkning”. Talet är också i hög grad en mognadsfråga och här är nog problemet snarast det motsatta – att barn inte utvecklar sitt tal på grund av understimulering.
Under det andra levnadsåret är barnet snabbare och starkare, men har fortfarande dålig balans. Det är under detta året som risken för att drunkna på magen i småpölar är särskilt stor. I denna ålder är barnen ofta nyfikna på nya saker, plockar isär och griper hårt. Nyfikenheten är större än förståndet och förmågan att lyda uppmaningar. Från ett och ett halvt års åldern brukar barn kunna ta sig uppför trappor, men klarar inte alls att ta sig ned, vilket ger betydande risk för fall.
Förskolebarnet – glömmer faror vid lek – överskattas av vuxna
Mellan 3 och 5 års ålder avtar tillväxthastigheten samtidigt som det sker en betydande neurologisk mognad. Detta gör att de behärskar sina rörelser betydligt bättre och de vill gärna ”hjälpa till”. Detta är ett mycket trevligt och tilltalande beteende, men här finns en viss risk för att de vuxna skall överskatta barnets förmåga. Barnen är vanligtvis mycket lekfulla men har en tendens att ”glömma” faror som man visat för dem. Föräldrarnas uppsikt på barnen är således mycket viktig.
Mellan 3–4 år kan många barn hoppa på två ben och ta emot en kastad boll med händerna och bröstet. En fyraåring kan gå enkel balansgång, hoppa på ett ben och gå baklänges. Vid den här åldern kan de ofta kicka till en boll och när de närmar sig 5 årsåldern gå bakänges utan att falla. I 5 års åldern kan barn springa med goda medrörelser och ta emot en kastad boll framför sig med båda händerna. Flickor, men inte säkert pojkar, brukar kunna hoppa framåt på ett ben.
98
Bilaga 4
Uppmärksamheten är kortvarig
Förskolebarnen kommer ihåg enkel information och kan åtminstone minnas den vid förfrågan. Minnesförmågan förbättras om man använder sig av bilder. De brukar kunna svara på enkla ”vad” och ”hur” frågor. Uppmärksamheten är ganska kort 5–15 minuter och i den här åldern har de svårt att rikta sin uppmärksamhet. Detta är viktigt när man skall försöka få barnen att följa regler då de behöver påminnas ofta och med hjälp av synintryck. Fyraåringen kan vanligen förstå enkla regler, men kan överskatta sin förmåga och glömma faror – det s.k. stålmanssyndromet.
I femårsåldern kan barnen lära sig genom att först lyssna till en instruktion. Tålamodet är bättre och balansen börjar bli så bra att de kan klara av att cykla. Detta betyder dock inte att de kan cykla i trafik, då de ofta svänger med stora rörelser för att hålla balansen. Det är inte heller förrän i nioårsåldern som barn kan hålla en konstant riktning även när de tittar åt ett annat håll. Att tuta på yngre barn medför oftast att de försöker titta bakåt och att de samtidigt svänger ut i den riktning de tittar åt. Det är tveksamt om ens barn i nioårsåldern skall cykla i trafik. Den viktiga funktionen att kunna tänka över sin egen situation och att vara förutseende är oftast inte bra utvecklad förrän i tolvårsåldern.
I 4–5 årsåldern är språket så bra att barnen förstås av personer som inte träffat dem förut. Barnen kan dock ha svårt att förstå, att ord som låter lika kan ha olika betydelse och att vissa ord kan ha flera betydelser. Betydelser som vuxna automatiskt listar sig till av samanhanget, är ofta obegripligt för barn i senare förskoleåren. Om lärare och ledare ger flera instruktioner samtidigt blir barn i den här åldern oftast förvirrade.
Att bedöma hastigheter och riktning
Majoriteten av barn under 6–7 års ålder har svårt att följa ett föremål som rör sig och bedöma hastighet. Detta beror huvudsakligen på en bristande synskärpa och mindre på oförmåga till koordination. En typsituation blir då att barn inte hinner reagera med att få upp händerna i tid om de får något kastat emot sig och på det sättet exempelvis kan bli skadat i ansiktet.
I den här åldern kan barn skilja mellan höger och vänster. De förstår hyggligt var de står i relation till andra, men kan fortfarande
99
Bilaga 4 SOU 2003:127
ha svårt att kontrollera hastigheten i sina rörelser. Därför ser man ofta att barn i den här åldern stannar in för tidigt eller för sent och på det sättet kan de slå sig eller utsätta sig för att bli påkörda.
Det magiska och egocentriska tänkandet
Förskolebarnets värld förändras successivt från ”här och nu upplevelser” och att ”känna på och röra vid” till mer sofistikerade nivåer där man börjar använda symboler som ett led i sitt tänkande. Detta tidiga tänkande är dock i stora stycken ”magiskt” och jagcentrerat och domineras av varseblivning. Mycket av det som vuxna inser är påhittat, exempelvis tecknade serier på TV, uppfattar de som verkligt. De bedömer sakers betydelse utifrån konkreta mått som storlek och längd.
Det magiska tänkandet innebär att de tror att deras önskningar påverkar beteenden och händelseförlopp. Ett exempel på detta kan vara att ett förskolebarn kastar en sten mot någon, men inte räknar med att det skall göra ont, eftersom de inte menade något illa. Eller att de inte tror att de kan falla ned från ett träd eftersom de inte tänkt att göra det. Den här typen av tänkande uppfattas av vuxna som ologiskt och barnens magiska förklaringar som undanflykter.
Barns egocentriska tänkande förhindrar dem också att fullt ut känna empatiskt, då de inte kan sätta sig in i en annan persons situation, obehag eller smärta. Därför förstår de inte i grunden föräldrars förmaningar som går ut på att undvika vissa handlingar, därför att det kan skada andra. Deras begränsade förståelse för orsak och verkan hindrar också förskolebarn från att generalisera från konkreta händelser. Det kan således vara svårt att förstå att det som varit farligt i en bestämd situation kan vara lika farligt i en situation som ser annorlunda ut. Förskolebarn som skadar sig när de faller ned från ett räcke behöver inte förstå att samma situation kan uppkomma om de klättrar i träd. På grund av barnens begränsningar att , måste föräldrar förstå att de kontinuerligt får påminna barnen om vad som kan vara farligt i olika situationer. Detta kräver tålamod och finess från de vuxnas sida, eftersom det annars är som upplagt för tjat och konflikter.
100
Bilaga 4
”Olycksfågel” i intensiva utvecklingsfaser
Barnens motoriska utveckling under förskoleåren har betydelse för skadebilden. Efterhand lär sig barn att gå med alternerande steg först upp och sedan ned i trappor. De lär sig cykla, kasta boll och att använda en sax. Medan de lär sig detta är kvaliteten på utförandet ganska dåligt vilket betyder att de kastar saker i fel riktning, faller när de cyklar på ojämnt underlag eller skär sig med saxen. Att de då råkar ut för mindre skador är nästan oundvikligt. Att skydda dem från allvarligare skador kräver däremot de vuxnas uppsikt, skydd eller hinder, då man inte kan träna barn längre än vad de är mogna för. Om barn är ”olycksfåglar” så beror nog detta oftast på att de gör fel när de är i intensiva utvecklingsfaser – d v s när de just håller på att lära sig mycket nytt, snarare än när de konsoliderar vad de kan.
När det gäller hur snabbt den motoriska utvecklingen går för de enskilda barnen finns inga riktigt enkla samband till olycksfallen. I åldern 6–9 år tycks barn med sen motorisk mognad skadas oftare ön övriga. I 9–12 årsåldern tycks förhållandet vara det motsatta med att barn med tidig motorisk mognad oftare skadar sig.
Skolåldern
Vi vuxna har en tendens att glömma, att barn fortfarande är ganska små även när de börjat skolan. Det viktigaste för barnet är i vilken höjd ögonen sitter och medelvärden för svenska barn är angivet i följande tabell:
101
Bilaga 4 SOU 2003:127
Tabell 4. Barns ögonhöjd i centimeter ovan marken för åldrarna 1-10 år.
Ålder i år Ögonhöjd pojkar Ögonhöjd flickor 1 76 74 2 88 86 3 96 95 4 102 103 5 110 111 6 116 116 7 125 124 8 128 127 9 134 132 10 138 137
Av tabellen framgår att både pojkar och flickor ser sig om i en höjd av 116 cm ovan marken när de idag börjar skolan som sexåringar. Den här relativa litenheten försvårar naturligtvis sikten för barnen på deras väg till och från skolan, men den betyder också att de inte ses särskilt bra av bilförarna.
Symmetri, stabilitet och timing
Någon gång mellan 6 och 11 år har de flesta barn mognat motoriskt så att de får en vuxens rörelsemönster med symmetri och stabilitet i rörelserna. Pojkar i den här åldern brukar ligga lite före flickorna i den typ av rörelser som kräver mer explosiv kraft som längd- och höjdhopp och att kasta långt, men flickor lär sig å andra sidan tidigare att hoppa från ett ben till ett annat och att säkert ta emot bollar. Deras balans är också tidigare utvecklad, vilket betyder att de cyklar säkrare tidigare än pojkarna. Och ungefär i åttaårsåldern mognar rytmiken som är viktig för en jämn cykling. Vid 10–11 årsåldern klarar barnen även av mer sofistikerade rörelser som att kasta en boll med armen över huvudet.
Barns uppfattning av riktningar är fortfarande inte fullt utvecklat men de har börjat lyssna mer selektivt. Balansen är inte heller alltid perfekt, då de fortfarande lär sig att integrera syn, balans och kroppskänsla (proprioception) på mer sofistikerad nivå. ”Timing” brukar vara god redan i den här åldern.
102
Bilaga 4
Ett problem i den här åldern är att barn ofta inte förstår att träning ger färdighet utan att de fortfarande tror att antingen kan man eller så kan man inte. Känslorna runt ett budskap är oftare viktigare än budskapet självt. Därför måste den som lär och tränar barn i den här åldern få dem att upptäcka glädjen i att bemästra rörelser.
I den här åldern har barnen fortfarande stora svårigheter med att förstå vad som kan hända framöver. De ser saker som här och nu och som rätt eller fel utan några större nyanser. Att diskutera framtida konsekvenser av beteende är fortfarande ganska meningslöst, då de har kvar mycket av sitt magiska tänkande och tron på att de kan ha unika krafter som skyddar dem. Därför kan det även i den här åldern hända tragiska olyckor där barn hoppar ut från för hög höjd, så som de kanske sett seriefigurer göra på TV.
Vad kamraterna gör blir allt blir viktigare
I skolåldern avtar föräldrarnas inflytande och kamratgruppens beteenden blir allt viktigare. Kamrater börjar peppa varandra till nya landvinningar och självkänslan blir delvis beroende på att man vågar vara modig och pröva det nya och svåra. Kombinerat med en känsla av att inte kunna skadas ökar risken att råka illa ut. Eftersom de inte fullt ut förstår hela händelseförlopp kan de kasta sig ut i en situation utan att ha planerat i förväg. Det blir därför viktigt för föräldrar, lärare och ledare att stärka barns självkänsla genom att lära dem nya färdigheter i situationer som inte är förknippade med risk att skada sig. I vår tid, när det finns tekniska lösningar på det mesta, blir de naturliga tillfällena för äldre att träna de yngre alltmer sällsynta. Det beror bl.a. på att allt färre färdigheter krävs för att överleva. Ett exempel på detta är att under översyn lära sig att tända eld i en vedspis. En sådan färdighet generaliseras sannolikt efterhand till att ge respekt för eld, en attityd som är viktig även för vår tids barn.
Regelstyrning
I de yngre skolåren är barnen ofta mycket regelstyrda och accepterar inte avsteg från regeln. Alla vuxna som exempelvis lett lagidrott med yngre skolbarn vet att det inte går att tumma på
103
Bilaga 4 SOU 2003:127
reglerna, så som vi vuxna ofta gör. Därför har barn också mycket svårt att förutse eller begripa varför vissa vuxna struntar i trafikreglerna och även uppleva detta som skräckfyllt.
Om barnen själva får vara med och skapa reglerna, så har de lättare för att leva efter dem. Yngre skolbarn bedömer regler som bra eller dåliga utifrån deras fysiska konsekvenser snarare än deras ideologiska bas. Detta är viktigt för vuxna att förstå, när de skapar eller skall förklara varför en regel finns till.
När verkligheten inte samspelar med reglerna
Barn i yngre skolåldern uttrycker ofta att de är rädda för trafiken. En viktig anledning till detta är att de inte uppfattar att reglerna följs. Ibland beror detta troligen på att reglerna inte följs så slaviskt, som man helst vill i den här åldern, men oftare beror det säkert på att vuxna ”fuskar”. Andra anledningar till att barn uttrycker rädsla för trafik är:
– att sikten är skymd – att vissa regler är mycket svåra att förstå, som att en bil får göra högersväng mot övergångsställe, där det samtidigt är grönt för de gående – Att fordonstrafik är förbjuden i ett område, men så kör det in en taxi i alla fall! – att de har verklig erfarenhet av olyckor – att de tycker illa om buller och avgaser
Barn vill gärna övertyga sina föräldrar och ledare om att de är kompetenta och duktiga. Detta kan ge föräldrar orealistiska förväntningar på vad barn kan klara av, inte minst i trafiken. Ett barn i sex-sjuårsåldern förstår ofta inte de enklaste regler om hur man gör när man passerar en gatukorsning. Även barn uppemot nioårsåldern förstår inte eller glömmer att se snett bakåt för att se om det kommer bilar som svänger i samma korsning. I den här åldern är flera av gatuskyltarna obegripliga för dem och deras praktiska användning av begrepp som höger och vänster är inte tillräckligt väl utvecklade. Dessutom har barn i den här åldern fortfarande en otillräcklig förmåga att lokalisera ljud och svårt att uppfatta rörelser som sker i deras perifera synfält. De har inte heller fullt utvecklat förmågan att snabbt bearbeta komplicerade händelser med flera inblandade och svårt att uppfatta hastighet och fara. Man får heller
104
Bilaga 4
inte glömma att barn i yngre skolåren fortfarande är relativt korta vilket begränsar både deras eget synfält och vår möjlighet att se dem.
Den hastiga tillväxten i yngre tonåren
I yngre tonåren sker hastiga förändringar i fysisk tillväxt och motorisk funktion, kanske särskilt på grund av. den snabbt ökande muskulära styrkan. Tonåringarna har i princip alla de förmågor vad gäller motorik och varseblivning som vuxna har, men saknar naturligtvis erfarenhet av svåra situationer och tar generellt sett större risker än vuxna (se mer nedan).
Förmågan att se framåt i tiden är fortfarande något begränsad och tonåringar föredrar att tänka mer tekniskt och praktiskt än vuxna, även om deras abstrakta tänkande oftast är fullt utvecklat. Den selektiva uppmärksamheten och minnet är goda i den här åldern. Åtminstone i tidiga tonåren är ungdomarna upptagna av sin egen kropp, vilket ibland kan distrahera dem. Det måste man som vuxen vara beredd på.
Flickor brukar i allmänhet inte spontanförbättra sina motoriska färdigheter efter 14 års åldern medan pojkar brukar göra detta genom hela adolescensperioden. Hos pojkar ser man också att styrkan fortfarande ökar efter att den hastiga tillväxtspurten är över (Patel 2002).
Yngre skolbarns bedömning av trafiksituationer:
Barn mellan 5 och 7 års ålder gör sin säkerhetsbedömning enbart utifrån om de kan se bilarna på gatan eller inte. De tycks inte ta hänsyn andra faktorer. Det betyder att de exempelvis kan uppfatta en övergångsplats som säker, trots att den kan vara mycket farlig på grund av. skymd sikt. I nio årsåldern börjar de ta in andra intryck och från 11 år och uppåt är deras totala uppmärksamhet betydligt bättre.
När man ber barn att välja en säker väg, väljer de yngre barnen den kortaste. För dem är det viktigt att kunna komma över gatan så kvickt som möjligt.
Flickor och pojkar i yngre skolåren gör samma typ av bedömningar i trafiken. Det tycks således inte vara ett sämre trafik-
105
Bilaga 4 SOU 2003:127
omdöme som förklarar varför pojkar skadar sig oftare än flickor (Boateng 1991, Sandels 1975).
Kunskapen om hur yngre skolbarn gör sina bedömningar betyder också att de har svårt att generellt lära sig att bedöma om en plats är farlig eller inte. Däremot kan de instrueras om att passera gatan vid vissa ställen, som pekats ut av vuxna som säkrare.
Cykling
− ett exempel på utvecklingsnivåns betydelse
Cykling är ett bra exempel på utvecklingsnivåns betydelse för skaderisken. De flesta barn cyklar tvåhjuling redan i 5–6 årsåldern. En stor del av barnen skadas när de cyklar på allmänna platser därför att de inte förstår eller inte kommer ihåg de trafikregler som gäller. Andra barn skadas därför att de har cyklar som ”de skall växa i” och därför är större än vad de klarar av motoriskt och där de ibland varken har tillräcklig styrka för att bromsa eller inte kan koordinera bromsningen med balanseringen. Barn i åtta-nioårsåldern är många gånger fullt kompetenta att handha en lagom stor cykel, men det är inte förrän i tolv-tretton års åldern som de är tillräckligt kompetenta att cykla i trafiken. Anledningen till detta är att de har svårt att hålla riktningen om de blir störda. Typexemplet är en bil som tutar vid omkörning, barnet vänder sig om för att se och vinglar samtidigt ut mot mitten av gatan.
Vilken betydelse har barns temperament?
Det har sedan lång tid tillbaka debatterats om barn med karakteristisk beteendeprofil är mer utsatta för olyckor än andra barn. Redan på 1930-talet studerades detta av psykoanalytiskt influerade forskare, som ansåg sig finna samband mellan upprepade olyckstillbud och vissa temperament hos sina patienter. Detta skulle särskilt gälla impulsiva beteenden, som i sin tur skulle bero på en rigid och auktoritär uppfostran. På 1960-talet vändes uppmärksamheten från intresset för enstaka ”olycksbenägna” personlighetsdrag till studier av olika typer av beteenden och miljöer (Bijur 1986). De beteenden som tilldrog sig störst intressen var aggressioner, överaktivitet och impulsivitet.
Uppfattningen att personlighetsdrag hade stor betydelse för olyckor och skador kom att attackeras särskilt hårt från 1970-talets
106
Bilaga 4
slut och framåt. Huvudargumenten var då (och är fortfarande), att barns och ungdomars beteenden är starkt beroende av i vilka sammanhang de existerar och att de således i stort avspeglar sociala bakgrunds- och miljöfaktorer. Att försöka bedöma vad barns beteenden kan innebära för ökad skadebenägenhet kräver därför, att man har möjlighet att justera för familjefaktorer, sociala och ekonomiska faktorer och andra väsentliga faktorer i närmiljön. I en engelsk studie från 1986 av nära 12 000 förskolebarn försökte man bedöma vad aggressivt beteende och hyperaktivitet betydde för ökad skaderisk, när man samtidigt tog hänsyn till fysisk omgivning, psykosocial miljö, familjens uppfostringsmetoder samt karakteristika hos barnen som inte hade med beteende att göra, som exempelvis fysisk och psykomotorisk utveckling, sjukdomar mm. Det visade sig då att både aggressivt beteende och hyperaktivitet hade svaga samband med skador i stort, men tydliga och oberoende samband med allvarligare skador, som krävde behandling på sjukhus. Överaktiva barn tycktes få en alltmer ökad risk för svåra skador ju mer uttalat deras eventuella aggressiva beteende var (Bijur 1986). I en Holländs studie (Steenbekkers 1993) av drygt 2000 barn 2–14 år gamla analyserade man om kroppsstorlek, motorisk utveckling, kraft och temperament hade någon betydelse för en ökad skadebenägenhet. Det visade sig då att inte en enda variabel utom temperament hade något sådant samband. Barn som bedömdes ha ett risktagande beteende hade också råkat ut för fler olyckor under de sista åren.
Exekutiva funktioner
Det finns neuropsykologisk kunskap som åtminstone delvis kan förklara resultat av den typ som beskrivits i det tidigare avsnittet. Från hjärnskadeforskning vet man att s.k. exekutiva funktioner styrs från hjärnans framlob. Dessa exekutiva funktioner är viktiga för att: – kunna bibehålla koncentration – kunna resonera abstrakt och förstå begrepp (vilket brukar utvecklas från 7–9 års ålder). – kunna planera och förutse händelseförlopp – kunna bedöma sitt eget beteende – kunna hålla tillbaka impulsivitet
107
Bilaga 4 SOU 2003:127
Sammantaget är dessa funktioner till för att snabbt och säkert bedöma en situation och att kunna handla i konsekvens med vad man uppfattat. I samband med hjärnskador som drabbat hjärnans framlob ser man ofta att någon eller flera av dessa funktioner försämras.
Övervärderar barn sina förmågor?
Vår kunskap är begränsad om vad barns intellektuella kapacitet och varseblivningsförmåga har för del i ett riskfyllt beteende. Dessa basala färdigheter är sannolikt betydelsefulla för möjligheten att kunna värdera den egna förmågan gentemot de krav som en uppgift ställer. Om ett barn exempelvis skall korsa en gata måste det kunna bedöma ett fordons hastighet och hur snabbt det själv kan ta sig över till andra sidan. Även om vissa olyckor beror på att gångtrafikanter inte följer relativt enkla regler som att se sig om åt båda hållen, kan andra olyckor säkert bero på felbedömningar av hastigheter. Barn utvecklar successivt dessa förmågor och det startar redan under det första året. Man har exempelvis visat att spädbarn, som kryper på en glasskiva tvekar att fortsätta, om det finns en klyfta som de kan se under glaset (Gibson & Walk 1960). Trots att man i flera studier påvisat att yngre skolbarn har stora förmågor att justera sitt beteende efter omgivningens krav, har man också visat att de ofta övervärderar sin förmåga. Mindre barn går ofta iväg i nerförslut som överskrider deras förmåga och faller omkull. Likaså sträcker de sig ofta efter saker som är alltför långt bort och riskerar därför att exempelvis falla ur barnvagnar och stolar om ingen hindrar dom. Även upp i 9–12 årsåldern har man visat att barn gör sådana felbedömningar, exempelvis vad gäller deras förmåga att klättra.
När man utsätts för tvetydiga krav har både vuxna och barn en viss tendens att övervärdera sina förmågor. Man kan därför förmoda, att största risken för barn att göra fel är, när de konfronteras med en situation, som just överstiger deras förmåga. Det visar sig också, att detta är vad som sker för barn från nedre skolåren och framåt. Försök har också visat att vuxna övervärderar sin förmåga mindre än barn och tonåringar. Äldre förskolebarn gör felbedömningar även i situationer som kraftigt överstiger deras förmåga. Dessa fynd stämmer väl med annan kunskap om barn i 5–6 årsåldern, där man också visat att de övervärderar sin minnes-
108
Bilaga 4
kapacitet och att de fortsätter att ha orealistiska förväntningar på vad de kan komma ihåg även efter att de misslyckats flera gånger.
Förmågan att lära sig av erfarenheter ökar starkt under de första skolåren. Åttaåringar tar till sig erfarenheter från farliga situationer betydligt bättre än sexåringar. Att även äldre barn och vuxna övervärderar sin förmåga kan hänga ihop med att den individuella motoriska förmågan varierar från tid till annan och att man har en tendens att styra sina bedömningar efter sina topprestationer. Tyvärr är det så, att barn som genomgående övervärderar sin kapacitet också är mer olycksbenägna. Åtminstone tycks detta gälla för äldre förskolebarn (Plumert 1995).
En anledning till att barn blir successivt bättre på att värdera sin förmåga är att den motoriska förmågan varierar mindre mellan olika tillfällen ju äldre man blir. Man får helt enkelt med ökande ålder en alltmer entydig återkoppling på vad man klarar av. Ett annat skäl är att man successivt samlar på sig erfarenheter om vad man klarar eller inte. Tolvåringar som exempelvis skall gå i branta trappor gör allt bättre ifrån sig ju mer erfarenhet de får (McKenzie & Forbes 1992).
Man kan naturligtvis fråga sig varför både barn och vuxna överhuvudtaget har en tendens att övervärdera sina förmågor. Ett sådant skäl kan vara att man gärna vill uppnå ett visst mål och därför har en tendens att bortse från att man inte klarar det, särskilt i situationer som man inte betraktar som särskilt farliga. Yngre barn har uppenbara svårigheter med att hålla isär vad de önskar och vad de klarar av. För yngre barn tillkommer ibland även den faktorn att de i tveksamma situationer lutar sig mot äldres bedömningar. En sådan situation är när barn rusar över gatan till sin förälder, som de uppfattat gett klartecken.
Sedan ingår det ju även i utvecklingens ”natur” att man strävar efter att uppnå nya färdigheter, som tidigare legat utanför ens förmåga. Utan en sådan motivation är det osannolikt att utvecklingen skulle gå framåt (Björklund & Green 1992). Utvecklingens dilemma är därför att alltid sträva efter nya mål, som i värsta fall kan ha olyckliga konsekvenser. Barn som har uppenbara svårigheter att skilja dessa mål från sina aktuella förmåga har en ökad riska att skada sig (Plumert 1995).
109
Bilaga 4 SOU 2003:127
Vad betyder livsstilsfaktorer hos unga?
Olycksfallskador är inte bara den ledande orsaken till dödsfall bland tonåringar och unga vuxna. Skador av mindre allvarlighetsgrad är en av de vanligaste anledningarna till sjukhusvistelser i dessa åldersgrupper och starkt bidragande orsak till ungas sjuklighet (McClure, Douglas 1996). För självmord och motorfordonsolyckor med dödligt förlopp så finns det viss forskning, som försökt klarlägga bakomliggande orsaker. Däremot vet vi betydligt mindre om orsakerna bakom icke dödande skador (Begg et al 1999). På senare år har trafikskadeforskarna fått ett ökat intresse för att faktorer som inte i förstone förefallit direkt knutna till olyckorna kan ha varit avgörande för både skadornas tillkomst och följdverkningar. Mycket av denna forskning har inspirerats av Jessors s.k. problembeteende teori (problem behaviour theory) (Jessor 1977). Denna teori utvecklades ursprungligen som ett försök att förklara beteendeproblem i ungdomsåren såsom drogmissbruk och ungdomsbrottslighet. Senare visade Jessor att vårdslös körning av motorfordon ingick som en del i beteendeproblemen hos ungdomarna (Jessor 1987). Efterhand har man uppfattat att beteendeproblemen avspeglar en livsstil som är direkt relaterad till ökad risk för trafikolyckor. Kanadensiska forskare har med Jessors teori som bakgrund funnit att de faktorer som säkrast förutsade inblandning i en motorfordonsolycka var ålder (unga vuxna), kön (män), hög alkoholkonsumtion, problemdrickande, spänningssökande, mindre än 8 timmars nattsömn och allmänt positiv attityd till alkohol. Dessa faktorer identifierade personer med hög risk för motorfordonsolyckor upp till tre år före olyckan (Beirness 1991). Andra forskare har emellertid inte kunnat visa på så tydliga samband mellan beteendeproblem och motorfordonsolyckor, men framför allt inte kunnat visa dessa samband med andra typer av olyckor såsom skador i arbete eller vid idrottsutövande (Begg 1999).
Andra påvisade riskfaktorer för svåra motorfordonsolyckor under ungdomsåren är tidigt intresse för motorcykelåkning, svag familjeanknytning och få restriktioner, samt kombinationen av uppmärksamhetsstörningar (ADHD) och beteendeproblem (conduct disorder). Av de uppräknade faktorerna är det egentligen bara alkohol och drogbeteendet som med dagens metoder kan påverkas någorlunda framgångsrikt samt att höja debutåldern för motorcykelåkning.
110
Bilaga 4
Risktagande under drogpåverkan
Risker är både en funktion av den objektiva situationen och individens bedömning av läget (Zuckerman 1994). Den enskildes beredvillighet att utsätta sig för risker kan påverkas av alkohol och droger. Studier av dessa åldersgrupper visar att risken att skada sig är mångfaldigad för de som har ett beteende med högt risktagande och samtidigt använder droger (Spirito 2000).
Vare sig unga dricker mer än vuxna eller ej, när de är i trafiken, så tycks de påverkas mera av alkoholen och inblandas oftare i olyckor även med lägre alkoholhalt i blodet (Carlson 1972). Alkohol i blodet ger ökad trötthet, försämrar inlärning, reaktionssnabbhet och minskar förmågan att handskas med flera saker samtidigt. Detta kan vara en av anledningarna till att unga, som ofta har fler kamrater med i bilen, blir särskilt påverkade i sin bedömningsförmåga. I Nya Zeeland har man tagit konsekvenserna av detta och tillåter inte unga förare att ha med sig passagerare det första året efter det att de fått körkort. På flera ställen i USA försöker man aktivt förhindra att unga kör hem med sina kamrater på nätterna genom att utöka nattrafik med bussar eller ungdomstaxi, eller genom att anordna föräldrakedjor som står för skjutsningen (Harré 2000).
Tar unga större risker än äldre?
Det är en vanlig uppfattning att unga människor är beredda att ta större risker än äldre. Majoriteten av alla unga har liksom vuxna en körstil, som är försiktig och där de ofta aktivt försöker undgå risker. Det finns dock en mängd studier som visat att unga förare råkar ut för betydligt fler olyckor än äldre. Till dels beror detta på osäkert körsätt till följd av begränsad erfarenhet, men mycket talar också för att många unga i mindre grad använder säkerhetsbälte än vuxna, gillar att köra fort och har en mer aggressiv körstil (Harré 2000).
De flesta unga har redan vid 14–15 års ålder uppnått en intellektuell mognad som borde göra dem lika kloka att ta beslut som vuxna, men ändå vet vi att deras strategiska tänkande vanligtvis är betydligt sämre än äldres. Från 15-årsåldern och uppåt beror det ökade risktagandet således inte på de intellektuella
111
Bilaga 4 SOU 2003:127
funktionerna, utan är mer knutet till erfarenhet och socialt sammanhang.
Uppfattning av varningssignaler
Det finns studier som tyder på att varningssignaler i omgivningen uppfattas sämre av ungdomar än av äldre. Denna svagare riskbedömning tycks vara lika hos både unga män och kvinnor. Hos unga män har man påvisat en benägenhet för optimistiska bedömningar, som handlar om att männen tror sig vara utsatta för mindre risker än andra jämnåriga. Det är möjligt att unga flickor har samma tendens till optimism, men det finns hittills inga bra studier, som säkert visat detta. Ungdomars risktagande tycks i vilket fall snarast vara mer knutet till undervärdering av risker än till uppfattningar om oskadlighet (Cohn m.fl. 1995). Samtidigt är ungdomar medvetna om att de som grupp uppfattas som betydligt osäkrare förare än vuxna. Ungdomar är också mycket medvetna om farorna att åka med andra ungdomar och upplever obehag över att de då inte själva har kontroll över situationen (Harré 2000).
Distraktion
Mycket talar för att ungdomar är mer lättdistraherade av störningar när de kör, som att passagerare pratar eller att man spelar musik med hög volym. Om unga blir mer distraherade av starka känslor än vuxna är osäkert. Däremot förefaller det, som att unga i högre grad än vuxna använder körning som ett sätt att ”lätta på trycket och lunga ner sig” när de blivit upprörda över något. Detta leder till fler olyckor, men man vet inte om det beror på att känslostormarna försämrar riskuppfattningen eller om de starka känslorna leder till att aktivt utsätta sig för större risker. Kanske sker båda sakerna samtidigt (Harré 2000).
Impulskontroll
Flera studier med långtidsuppföljning har visat samband mellan beteende i barn- och ungdomsåren och utsatthet för skador som ung vuxen. Sådana faktorer är exempelvis påtaglig olydnad och låg ångestnivå under barnaåren. Indirekta bevis kommer också från
112
Bilaga 4
kriminalforskningen där man visat att ungdomar med dålig impulskontroll både har ökat kriminellt beteende och ökad risk för att skada sig (Junger & Wiegersma 1995). Ungdomar påverkas också starkt av jämnåriga och den grupp man identifierar sig med inverkar starkt på vilka risker man tar (Horvat & Zuckerman 1993). En benägenhet att ta större risker ökar också risken för skador bland både unga män och kvinnor. Både risktagande och skador är högre hos pojkar än hos flickor. I en stor amerikansk studie visade man dock att skaderisken var densamma för båda könen, om man korrigerade för pojkarnas ökade risktagande (Jelalian m.fl. 1997). Man har uppfattat detta som att både ökat risktagande och ett mer action-inriktat beteende är en mer betydelsefull del i tonårspojkarnas självuppfattning än flickornas. En annan tolkning är att pojkar i allmänhet har större aktionsradie än flickor och därför kommer att utsätta sig för såväl större risktagande som skador. I samma studie visade man att den starkaste bakgrundsfaktor för skada var om man hade en kompis som skadat sig på liknande sätt, vilket stöder tidigare forskning om kamratgruppens inverkan.
”Kickar”
Ett specifikt problem är den mindre grupp av människor som aktivt söker risker och detta har i flera studier bedömts vanligare hos unga än hos vuxna. Många gånger tycks rikstagandet ses som en möjlighet att få använda sig av alla sina färdigheter och ger ”kickar” när allt lyckas. Unga med dessa beteenden ingår också ofta i grupper där man ”triggar” varandra till nya stordåd. I trafiken blir detta beteende särskilt farligt, då missbedömningar inte bara kan drabba en själv utan också andra. Försök att ändra på beteenden som dessa har gett lite resultat. Troligen beror detta till stor del på att beteendet både har en social uppbackning från likasinnade och kanske även från orealistiska budskap från massmedia (Harré 2000).
Varför skadar sig pojkar mer än flickor?
Pojkar har överlag en högre aktivitetsnivå än flickor och en högre tendens till impulsivt beteende, två faktorer som bidrar till ökad skaderisk. Man har också spekulerat i om olika uppfostran av söner
113
Bilaga 4 SOU 2003:127
och döttrar spelar roll, då vi bl.a. vet att föräldrar i mindre grad hindrar pojkar än flickor i deras ”upptäckarbeteende”. I samma åldersgrupper brukar pojkar få röra sig längre från hemmet än flickor. De ges större möjligheter att leka ensamma och utan samma uppsikt som för flickorna (Morongiello 1998).
Studier från senare tid talar för att pojkar före tonåren i högre grad än flickor underskattar risker och uppfattar att skador beror på otur. Yngre skolbarn uppfattar inte att det finns mindre risker än tonåringar, men tror i högre grad att orsakerna bakom en skada är otur. Både tonårspojkar och yngre skolpojkar tycks vara mer beredda än flickor att utsätta sig för risken att skadas även om de sett att en kamrat tidigare råkat illa ut. Flickor tycks mer reagera på risken att över huvud taget skadas, medan det blir mer avgörande för pojkarna hur svår de bedömer att skadan kan bli (Morongiello 1998).
Yngre tonårspojkar skadar sig mer än jämnåriga flickor, så att de måste uppsöka någon form av vård. För både pojkar och flickor i yngre tonåren är risktagande, aggressivt beteende och disciplinproblem i skolan och hög idrottsaktivitet relaterade till ökad skaderisk. Det är dock så att högre risktagande, högre idrottsaktivitet och skoltrötthet är vanligare hos pojkar och om man korrigerar för detta så försvinner i stort pojkarnas ökade skaderisk (Alexander 1995).
Både för små pojkar som kommer sent in i puberteten och stora pojkar som går in i tidig pubertet rapporterar man 2–3 gånger mera skador än för övriga. Detsamma gäller för flickor med tidig pubertet. Kraftigt överviktiga flickor i sen pubertet rapporterar upp till fem gånger mer skador än övriga flickor. Det är sedan tidigare känt att kortvuxna pojkar i sen pubertet är besvärade av detta och utsätter sig för högre risker som ett sätt att kompensera för sin litenhet. Storvuxna barn å andra sidan blir ofta behandlade som mer vuxna än vad de är med orealistiska överkrav. Särskilt bevärande tycks detta bli för storvuxna flickor med sen pubertet (Alexander 1995).
Barns behov av utveckling
Att leka är en naturlig aktivitet för barn. De utvecklas genom att leka och utforska sin närmiljö. De utvecklas också genom att få möjlighet till medinflytande och genom att efterhand ta större ansvar för sina liv. Barns informella lärande är lika viktigt som det
114
Bilaga 4
formella. Barn vill därför vara där det är liv och rörelse i en miljö där allting inte är alltför genomplanerat. Särskilt yngre barn vill vistas i närheten av sitt eget hem, men ändå kunna göra utflykter i omgivningen. Genom att trafiken är farlig för barn inskränker den barnens rörelsefrihet och deras möjlighet att bygga upp sociala nätverk med nya kamrater. För att barn skall skadas så lite som möjligt av trafiken har man ofta arrangerat det så att det inskränker på barnens rörelsefrihet. Barn kan därför i mindre grad utforska sin miljö eller också blir de upprepat avbrutna i sin lek. När man konstruerar barnsäkra miljöer måste man således även tänka på att det så lite som möjligt inkräktar på barnens naturliga lek och utforskande. (Lam 1999 samt personligt meddelande Pia Björklund).
Preventionsaspekter
Barn är särskilt sårbara för skador därför att de lever i en värld, som de själva har liten makt över och vuxna tar sällan hänsyn till barns åsikter. Deras omgivning är huvudsakligen konstruerad efter vuxnas behov vare sig det gäller hemmet, den närmaste omgivningen eller trafiken. Endast undantagsvis är platser designade efter barn och i samråd med barn. Detta gäller även lekplatser.
Fysiska aspekter
Barn är korta och svåra att upptäcka i trafiksituationer. Om de skadas av ett fordon så är sannolikheten större än för vuxna att de skall få en skada på huvud eller nacke. Även vid fall är risken att de skall skada huvudet större, särskilt för barn under 4 års ålder. Barns hud är tunnare än vuxnas och skadas lättare vid skrapning och bränns vid lägre temperaturer än vuxnas.
Föräldrars oförmåga att förstå barns utveckling:
Föräldrar kan missta sig på barns utveckling på två sätt. Dels uppfattar de inte att barnet tagit ett nytt steg i sin utveckling eller så tror de att barnet klarar av mer avancerade saker än det gör. Ett exempel på detta är när en flicka på ett och ett halvt år, utan att föräldrarna kunnat tro det lyckas klättra upp i diskhon, kommer åt varmvattenkranen och skållar sig illa. Hon får upp kranen men
115
Bilaga 4 SOU 2003:127
förstår inte hur hon skall stänga den och hon klarar inte heller att klättra ned utan blir sittande med benen i det heta vattnet (Steinwall 1998). Ett annat exempel är när föräldrar inte lagt undan tändstickorna, en femårig pojke tänder eld i sängen och lillasystern blir svårt skadad i sitt brinnande syntetnattlinne (egen professionell erfarenhet).
Exemplet skållningsskador
Varje år skadas omkring 6 000 svenska småbarn av skållningsskador i hemmet. Drygt 400 av dessa måste vårdas på sjukhus varav 50 på högspecialiserad brännskadeavdelning. Problemet tycks vara vanligare hos våra invandrarfamiljer, som i vissa grupper inte har samma preventiva tänkande som svenskfödda föräldrar. De typiska skadorna är skållningar i köksmiljön s.k. ”tea-pot” syndrom. I vissa kulturer använder man också regelmässigt vatten i stället för papper för att göra rent i stjärten. Detta är en plats där huden hos barn är tunn och lätt kan skållas. Detta är en typ av skada som däremot knappast ses hos svenska barn. Om så skulle vara, bör man överväga möjligheten av misshandel (Svensson 1996).
Samhället är delaktigt i problemet med skållskadorna, då Boverket rekommenderat en vattentemperatur på 50-65 grader för att hålla borta allmänfarliga bakterier ur vattnet. Det är då viktigt att veta att risken för skador ökar starkt i detta temperaturintervall. Vid 50 grader tar det mer än 5 minuters exponeringstid att ge en fullhudsskada, vid 52 grader 2 minuter och vid 57 grader endast 10 sekunder!
Exemplet drunkningar
Drunkningar är hos barn i Sverige den tredje vanligaste dödsorsaken till följd av skador, efter vägtrafikolyckor och självtillfogat våld. Enligt socialstyrelsens statistik dog årligen cirka 10 barn i åldrarna 1–19 år till följd av drunkningar under treårsperioden 2000– 2002. Under hela 1990-talet drunknade genomsnittligt 12 barn per år och under 1980-talet 16 per år. Går man ytterligare tillbaka till 1970-talet var drunkningarna betydligt fler i den här åldersgruppen, genomsnittligt 33 per år (figur 3).
116
Bilaga 4
117
Tre av fyra drunknade barn är pojkar. Ungefär 60 procent av drunkningarna sker i sjöar eller vattendrag, 10 procent i simbassänger och resterande 30 procent på andra platser. Ett exempel på det senare är att yngre förskolebarn kan drunkna, när de faller på magen i en relativt grund pöl, men inte orkar ta sig upp för egen kraft.
Figur 3. Genomsnittligt antal drunkningar per år för barn 0–19år
0 5 10 15 20 25 30 35
70-talet 80-talet 90-talet 2000-2003
Genomsnittligt antal drunkningar per år
Den kraftfulla nedgången i drunkningsolyckor bland barn (figur 3.) beror dels på säkerhetsarbete som inhägnande av vattendrag och arbetsplatser, rekommendationer om flytvästar till barn men också på en allmänt bättre kunskapsnivå och andra välfärdsfaktorer som gett en generell minskning av alla olycksfallsskador. Föräldrar har bidragit genom att lära sina barn simma och genom att skärpa vuxenobservansen av barns vattenlekar. Fortfarande händer dock tragiska olyckor med småbarn, som skulle kunna undvikas om man följde de råd, som nyligen föreslagits av amerikanska barnläkarföreningen. När det gäller barn under 4 år föreslår de bl.a. att:
1. Föräldrar skall uppmanas att aldrig – inte ens för en sekund – lämna småbarn ensamma i vatten eller under uppsikt av ett ungt barn. 2. Övervakning vid bad skall vara inom gripavstånd (”touch supervision”).
Bilaga 4 SOU 2003:127
3. Simbassänger skall vara inhägnade, även vid den sida som vetter mot huset (där de flesta drunkningarna sker!). 4. Inte lära barn under fyra års ålder att simma, då de inte är mogna till det. 5. Föräldrar bör ha tränat återupplivningsåtgärder. Detta gäller mun till mun metoden och bröstkompression vid hjärtstillestånd. Däremot är man tveksam till s.k. Heimlich’s manöver för att klämma ut vatten från luftvägarna, då det försenar hjärt-lung- räddning och i värsta fall kan orsaka kräkning och aspiration. 6. Barn skall inte ha luftfyllda flythjälpmedel, som kan punkteras.
När det gäller barn mellan 5–12 års ålder är amerikanska barnläkarföreningens rekommendation att de skall lära sig simma, men att de aldrig skall simma ensamma. De skall bära typgodkänd flytväst vid båtfärder och när de fiskar. De skall undervisas om farorna av att dyka i okända vatten och att drunkningsrisken är större i kallt vatten. Barn med epilepsi skall bada under ständig uppsikt. Tonåringar skall förhindras att ge sig ut på båtfärder med alkohol i kroppen (American Academy of Pediatrics 2003).
Barnets kropp är annorlunda än den vuxnes
Hos barn är trubbigt våld till följd av slag, tryck eller klämning betydligt vanligare än penetrerande (spetsigt) våld till följd av exempelvis knivstick. Trubbigt våld utgör nästan 90 procent av barnskadorna medan 10 procent är till följd av penetration. De resterande få skadeprocenten utgörs av drunkningsolyckor och kvävning. Motorfordonsolyckor står för ungefär 40 procent av det ”trubbiga” våldet och är den ledande orsaken till svåra skador hos barn. Fall är näst vanligast orsak.
Då barn har en mindre kroppsstorlek fördelas de skadande krafterna över en större yta, varför skador på flera organ (multitrauma) snarare är regel än undantag. Barn kan ha ådragit sig skador på inre organ utan att man finner tecken på yttre skador. Att inre organ hos barn är mer känsliga för skador beror på att de har en mindre skyddande muskelmassa och mindre fettlager. Det mjuka och mer elastiska skelettet hos barn liksom den omgivande stödjevävnaden tillåter yttre krafter att fortplanta sig längre in i kroppen. Därför måste man ha som regel, att inre skador hos barn inte kan uteslutas
118
Bilaga 4
enbart därför att man inte ser några tydliga yttre tecken på våld. De som arbetar med skadade barn vet också, att det finns extra anledning att lägga in dessa barn för observation för att möjliggöra upprepade bedömningar.
Pojkar är något kraftigare byggda än flickor redan från de första åren. De har något större huvud och generellt något bredare skelett. Pojkar är även överlag något starkare än flickor i samma åldrar. Detta är således inte något som uppstår först vid puberteten, utan en könsskillnad som finns med från början. Å andra sidan ligger flickorna konstant före i den motoriska utvecklingen (Steenbekkers 1993).
Chock och hjärtstillestånd
Hjärtstillestånd hos vuxna beror vanligen på att hjärtat är skadat. Barn däremot får oftast hjärtstillestånd till följd av att de inte får i sig luft och detta är en av de allvarligaste komplikationerna vid skador hos barn som måste åtgärdas snabbt. När ett barn väl fått hjärtstillestånd är risken för död eller svåra skador stor, även när de blir snabbt och kvalificerat omhändertagna. De barn som har störst chans att klara sig bra efter hjärtstillestånd är de som drunknat, då kroppen samtidigt har kylts ned och kräver mindre syretillförsel (Inaba 1991). Barn med svåra smärtor har en tendens att svälja mycket luft, vilket kan leda till att magsäck och tarmar spänns ut. Detta pressar upp mellangärdet och försvårar för dem att andas. En annan akut åtgärd blir därför ofta att tömma magsäcken på luft med hjälp av en slang.
Det är ofta svårt att förstå att ett barn kan vara nära en chock. Ett lågt blodtryck kompenseras med en ökad hjärtfrekvens, som tolereras mycket bättre av barn (särskilt spädbarn) än vuxna. Barn kan också mycket mer effektivt dra samman sina kärl för att motverka tryckfallet och därmed maskera en chock, som sedan kan komma plötsligt och oväntat. De tecken som finns är en förhöjd hjärtfrekvens, ofta med en svag puls och en dålig perifer genomblödning som gör händer och fötter kalla. Dessutom försöker barnet andas hastigare för att få i sig mer syre. Ett barn som går i chock till följd av blödning och sänkt blodtryck har ofta förlorat 20–25 procent av sin blodvolym. Det är naturligtvis också viktigt att komma ihåg, att 200 ml blodförlust, som hos en vuxen betraktas som ringa utgör 25 procent av blodvolymen hos ett barn som väger
119
Bilaga 4 SOU 2003:127
10 kilo. Barns ytliga kärlförsörjning är rikligare än hos vuxna, varför exempelvis en slitskada mot skalpen (skalpering), som inte är potentiellt livshotande för en vuxen, kan döda ett barn.
Barn har en tendens att hastigt kylas ned till följd av sin relativt stora hudyta i förhållande till kroppsvolymen. Nedkylning förvärrar chocktillståndet och måste till varje pris undvikas (Kisson 1990).
Traumatiska skallskador hos barn
Ungefär ett barn av tio slår någon gång i skallen så hårt att det förlorar medvetandet. Trauma mot huvudet är den vanligaste orsaken till död och funktionshinder hos barn som skadas. Den höga dödligheten beror på sekundär syrebrist och blodtrycksfall hos barnet eller till följd av ökat tryck inne i skallen. Vid multipelt trauma ser man skalltrauma hos barn i 80 procent av fallen medan detta brukar återfinnas hos 50 procent hos vuxna. Den positiva sidan av saken är, att bara en skallskada av tio hos barn är svårartad på det viset, att den kräver intensivvårdsinsatser eller ger neurologiska långtidsproblem.
Anledningen till att barn skadar skallen och hjärnan är fall från ett högre plan, ridning, motorfordonsolyckor, skador i samband med sport och rekreation samt tillfogade skador vid misshandel och överfall. Internationellt räknar man med att ungefär en fjärdedel av huvudskador hos barn under två år är avsiktligt tillfogade (Michaud 1993). Ju kraftigare ett våld är ju större är risken att inte bara den ytligare hjärnbarken skall skadas utan även djupare liggande delar som järnbarken. I tillägg till detta kan skador förekomma som beror på blödningar och svullnad i hjärnan. Skador med mindre krafter inblandade, såsom de flesta skador i hemmiljö, kan ge sår och blödningar i skalpen och kanske s.k. pingpong frakturer (intryckningar av benet) hos mindre barn, men de ger sällan upphov till neurologiska skador.
Att huvudet skadas oftare hos barn än vuxna har flera orsaker. En orsak är att ju yngre barnet är desto större är huvudet i förhållande till övriga kroppen. En annan orsak är att barnets tyngdpunkt sitter högre upp på kroppen än hos den vuxne. Strukturen på barnets kranium är både till för- och nackdel vid trauma. Öppna suturer och öppen fontanell hos det lilla barnet ger en ökad elasticitet som tillåter hjärnan att expandera vid exempelvis en blödning. Samtidigt skyddar det tunna skallbenet hjärnan sämre mot yttre våld.
120
Bilaga 4
Barn har en större tendens än vuxna att efter skada mot huvudet utveckla en ökad genomblödning vilket kan leda till svullnad av hjärnan (ödem) och skada p.g.a. det begränsade utrymmet innan för skallbenet. Hjärnödem hos vuxna brukar oftare bero på att nedbrytningsprodukter efter skador kan vara giftiga för hjärncellerna. Det brukar också innebära att hjärnödemet kommer senare i sjukdomsförloppet hos vuxna än hos barn. Hos barn måste man alltså ha en mycket aktiv inställning till att förebygga och behandla hjärnödem för att förhindra sekundära neurologiska skador. En ytterligare orsak till ökad skaderisk hos barn är att deras hjärnnerver inte är fullt myeliniserade (fettskidor runt nerverna) och därför sämre skyddade. Samtidigt vet vi att yngre människor har en större potential att rehabilitera sig än äldre.
Kotpelare och ryggmärg
Skador mot halskotpelaren är ovanligare än hos vuxna. Vanligen krävs kraftigt våld som vid motorfordonsolyckor, fall från hög höjd, klämning av jordbruksmaskiner eller misshandel. Skador hos barn under 8–12 års ålder sitter vanligen högt upp medan skador hos äldre brukar sitta i nedre delen av halskotpelaren. Ungdomar skadar ibland halskotpelaren i samband med avancerade sporter som trampolinhopp, dykning och amerikansk fotboll. Kotpelaren skadas ofta indirekt via krafter som tagit mot huvudet eller skuldrorna. En skada mot kotpelaren gör ofta att nackmusklerna drar sig samman och stabiliserar huvudet. Därför kan en kotskada missas, om man inte är inställd på att den kan finnas där bland de andra skadorna.
Två grupper av barn har ökad risk för skador på halskotpelaren. Den ena gruppen är barn med Downs syndrom där upp till 20 procent av barnen har en instabilitet mellan de två översta kotorna. Den andra gruppen är barn under fyra års ålder, som inte har de översta kotorna helt utvecklade så att de håller varandra på plats. Därför måste man vara mer observant på att mindre barn som suttit fast i säkerhetsbälte i bilens färdriktning kan ha en accelerationsskada mellan de två översta halskotorna. Detta är en av flera anledningar till att småbarn inte skall sitta i bilens färdriktning utan bakåtvänd i s.k. astronautposition där trycket fördelas över hela kroppen och där huvudet inte kan flyga framåt vid hastigt stopp (Mazurek 1991).
121
Bilaga 4 SOU 2003:127
Ansiktsskador:
Ansiktsskador är vanliga hos barn, särskilt hos förskolebarnen. Barn under två års ålder slår sig ofta i pannan i samband med fall eller när de går mot något vasst som exempelvis en bordskant. Något äldre förskolebarn slår ofta i hakan medan yngre skolbarn oftare skadar läpparna. Hos de äldre skolbarnen blir övergrepp en allt vanligare orsak till ansiktsskadan. Mer än 90 procent av de skador man söker sjukvård för, kräver inga ingrepp utan självläker. Någon form av tandskada förekommer i vart femte fall och brott på något ansiktsben i ungefär vart tjugonde. Tandskador orsakas ofta av i samband med idrott. Skelettskador i ansiktet ökar med åldern och hos tonåringar är käkbensfrakturerna vanligast (Shinya 93, Zerfowski 1998). Trafikolyckor och våld står för majoriteten av dessa skador. Skador mot ögonbenen uppstår också vanligen vid trafikolyckor, våld och sport. Bland idrotterna rör det sig ofta om fotboll eller racketsporter. Hos barn är skelettskadan oftare kombinerad med skador mot själva ögat än hos vuxna, där ögat ligger bättre skyddat av skelettet (Hatton 2001).
Skador mot bröstet (thorax)
Skador mot thorax medför stor risk för syrebrist och blödning, vilket ofta kräver ett akut omhändertagande. Barn med skador i bröstregionen har oftast flera andra organskador. Brott på revben och bröstben är ovanligare hos barn än hos vuxna till följd av den ökade elasticiteten. Om det finns revbensbrott hos barn skall man alltid överväga barnmisshandel, såvida det inte finns ett annat känt kraftfullt trauma. Revbensbrott vid misshandel sitter oftast på ryggsidan där våldet varit hårdast och är vanligen dubbelsidigt. Det krävs så stora krafter för att förorsaka revbensbrott att det t.o.m. är sällsynt att det uppstår efter upplivningsförsök med hjärtmassage (Spencer 2002).
Den stora elasticiteten i thorax hos barn gör dock att starka krafter lätt fortplantar sig inåt. Därför kan svåra inre skador uppkomma utan att man ser tecken på tydlig yttre skada. Organrörligheten i barnets bröstkorg är stor, vilket kan medföra att våld mot bröstet exempelvis flyttar undan luftstrupen så att det blir svårt att andas. Mellangärdet kan också röra sig så mycket, att återflödet av
122
Bilaga 4
blod från venerna hämmas, så att hjärtat får svårt att hålla uppe blodtrycket.
Det finns en åkomma som man nästan bara finner hos barn och som kallas traumatisk asfyxi. Ett hastigt tryck mot det elastiska bröstet samtidigt med att struplocket är stängt ökar trycket inuti bröstkorgen, vilket fortplantar sig uppåt och nedåt i venerna. Detta kan ge upphov till blödningar på flera ställen inklusive skallen och barnet kan komma in omtöcknat med lufthunger, svullnad runt ögonen och blödningar i ögonen. Detta är ett allvarligt tillstånd som kan ta flera veckor att läka ut någorlunda och som kan lämna bestående men efter sig. Om det inte finns någon historia på känt kraftigt trauma, måste man överväga om det kan var del i barnmisshandel, ett s.k. ”shaken baby” syndrom (Spencer 2002).
Skador mot buken
I ungefär en fjärdedel av fallen med multipelt trauma har barnet en skada även mot buken. Oftast är det trubbigt våld som inte stoppas av barnets eftergivliga bröstkorg eller av de svaga bukmusklerna. Både lever och mjälte är relativt större och mer exponerade hos barn än hos vuxna. Mjälten skadas oftast och blöder, men på senare tid har man i allt högre utsträckning kunnat spara den genom att följa förloppet med datortomografi. Det är viktigt att mjälten sparas eftersom den är ett viktigt led i försvaret mot kapslade bakterier som exempelvis pneumokocker. Om mjälten måste tas bort skall barnen vaccineras mot pneumokocker och haemofilus influensae, så att de inte senare riskerar att få blodförgiftning av dessa bakterier. Levern är också oskyddad till följd av sin storlek vid trauma mot bukens högersida eller mot nedre delen av bröstkorgen. Även här undviker man att operera så långt det går.
Skador mot skelett och muskulatur
Barn rör sig mer än vuxna, är ofta smidigare och åtminstone lite äldre barn har troligen större förmåga att undvika olyckor. Barns skelett är emellertid porösare och mjukare och det växande benet är mindre mineraliserat, vilket ökar risken för skada jämfört med vuxna som utsätts för samma våld. Man ser vissa speciella skador, som är karakteristiska bara hos det växande benet.
123
Bilaga 4 SOU 2003:127
1. Böjning: Benets ytterskikt (cortex) tål sträckning dåligt, men kan däremot böja sig något istället för att gå av som hos vuxna. Om det bara handlar om en böjning brukar denna kunna gå tillbaka hos det växande barnet. 2. Inklämning (buckla): Tryck mot de långa rörbenen hos yngre barn kan ge inklämda bucklor, som också har stor tendens att spontanläka. 3. Greenstick (kvist) frakturer: Tryck mot det unga benet kan göra att ytterskiktet ger efter och bildar en utbuktning på böjsidan, så som det blir när man kröker en färsk kvist på våren. Sådan frakturer läker vanligen utan komplikationer. 4. Det växande skelettet som skadas svarar ibland med ökad tillväxt. Benbrott tycks således kunna stimulera extra tillväxt i de långa rörbenen, vilket kan göra ett skadat ben längre än det oskadade. Detta fenomen är välkänt bland kirurgerna och därför drar de inte brutna ben hos barn helt rätt utan brukar tillåta en vis överlappning i brottkanterna. Man skulle då tro att benet istället blir krokigt, men det växande benet har en mycket stor förmåga att omforma sig och efterhand bli rakt. 5. Minst en skelettskada av tio hos barn drabbar någon av tillväxtzonerna och detta leder emellanåt till en störning i tillväxten som kan göra benet kortare eller snett. 6. Särskilt små barn reagerar med mycket hastig och kraftig bennybildning runt ett benbrott, s.k. callusbildning. Ibland uppträder detta vid s.k. utmattningsfrakturer (stressfrakturer), där barnet kan ha haft ont några dagar, men där man inte hittat någon tydlig skada. En kraftig callusbildning efter en så oklar skada kan uppfattas av föräldrarna som en tumör, vilket de då söker för (Walker 1996). 7. Starka muskler fäster med sina senor på benutbuktningar s.k. apofyser, som är anslutna till benet via en tillväxtplatta. Vid mycket kraftig dragning brukar senan gå av hos vuxna, men hos barn ser man istället att benbiten kan lossna. Denna fraktur är mest känd, där de främre lårmusklerna fäster strax under knäet (s.k. Osgood-Schlatter fraktur). Det är en typisk idrottsfraktur hos ungdomar som hoppar höjdhopp eller spelar basket.
124
Bilaga 4
Mjukdelsskador och blåmärken
Svåra mjukdelsskador på skelettet är ovanligt hos barn om det inte rör sig om mycket starka krafter som vid trafikolyckor. Vid sådant ”trubbigt” våld blir det ibland mycket stora blödningar i mjukdelarna, som dock har en fantastisk förmåga att efterhand tas om hand av kroppen själv.
Blåmärken är vanligt hos barn, särskilt där de kan ha åsamkat dem själva, som exempelvis på underbenens framsidor och i pannan i samband med lättare kollisioner. Här måste man också vara uppmärksam på barnmisshandel, särskilt om det är multipla blåmärken på ställen där barnet svårligen kan ha åsamkat sig dem själva. Likaså om märkena har mönster som efter fingrar, nypning eller bett. För en mer utförlig diskussion om detta hänvisas till professor Claes Sundelins kapitel om medicinska synpunkter på barnmisshandel i slutbetänkandet från Kommittén mot Barnmisshandels SOU 2001:72.
Skärsår
Skarpa objekt som knivar och glasskärvor ger oftast rena skärsår och ger sällan upphov till efterföljande infektioner. När det gäller händerna måste man dock vara särskilt vaksam då en skärskada kan ha nått in till en senskida, där en infektion kan sprida sig snabbt vidare i handen. Ett vanligare problem hos barn är hudavskrapningar på händer, armbågar och knän, där kvarvarande smuts kan ge upphov till ”tatueringar”.
Barn har en mycket stor förmåga att återställa även nästan amputerade fingrar och barn får mycket sällan s.k. fantomsmärtor efter avklämningar, vilket ju är vanligt hos vuxna.
Oklara benbrott
Hos barn ser man ibland s.k. patologiska frakturer, dvs. benbrott som kommer efter oväntat lite våld. Detta är vanligast vid en underliggande sjukdom som ryggmärgsbråck, Cerebral Pares, muskelsjukdomar, ärftlig benskörhet eller vid oupptäckt tumör. Barn med s.k. neuro-muskulära sjukdomar bryter lättare benen då de rör sig mindre och blir mer bensköra. Ibland kan det bero på nedsatt känsel, som sätter normala skyddsmekanismer ur spel. Hos barn under tre års ålder måste man också komma ihåg att benbrottet kan
125
Bilaga 4 SOU 2003:127
ha orsakats av misshandel, särskilt om det inte finns någon trovärdig historia till skadan. I dessa fall finns det inte sällan tidigare benbrott i olika läkningsstadier, som kan upptäckas med röntgen.
Skuldergördeln
Nyckelbensfraktur är den vanligaste skelettskadan hos barn. Det är också den vanligaste skelettskadan i samband med förlossning, där man ser det hos fem på tusen som föds i framstupa sidoläge och nästan två på hundra som föds i sätesläge. De läker nästan hundraprocentigt utan åtgärd, men vanligen med en påtaglig callusbildning. I yngre barnaåren bryts ofta nyckelbenet som en s.k. Greenstick fraktur och föräldrarna noterar det kanske inte förrän barnet svullnar till följd av callusbildningen.
Fraktur av själva skulderbladet är mycket ovanligt hos barn. Däremot är det inte så ovanligt att axeln kan gå ur led. Detta händer exempelvis när små barn snubblar omkull samtidigt som de håller en vuxen i handen. Överarmen går sällan helt ur leden, och går spontant åter. Det brukar dock smärta ett par dagar efteråt. Total ”luxation” är ovanligt hos barn. Det beror på att krafter som är så starka att de ger en luxation hos vuxna, snarare ger en fraktur i överarmens tillväxtplatta hos barnet. Om armen går ur led från axeln hos skolbarn, har det oftast varit en tidigare skada eller så rör det sig om ett barn med slack bindväv som exempelvis vid Ehler- Danlos sjukdom.
Överarm, armbåge och underarm
Brott på överarmsskaftet är ovanligt hos barn. Däremot är benbrott strax ovanför armbågsleden vanliga. Genomsnittsåldern för sådana benbrott är 6–7 år. Benet bryts när barn faller framlänges med sträckt armbåge. Totalt sett är dessa benbrott vanligare hos pojkar, men det är en välkänd skada hos flickor som faller av hästar och tar sig för med ena armen.
Skador på underarmen är mycket vanliga hos barn, särskilt hos pojkar vilket troligen beror på att de både är mer aktiva och något senare motoriskt mogna. Skadorna sitter oftare i vänster arm än höger, vilket troligen beror på att skyddsreflexen hos högerhänta barn utvecklas senare på vänster sida. Skadorna brukar antingen bli
126
Bilaga 4
en felställning i armbågsleden eller en felställning kombinerad med ett övre underarmsbrott. I båda fallen är armbågen smärtande, deformerad och svullen och barnet undviker att röra armen.
Under barnets tre första år skall man inte lyfta det i en arm, för då kan armbågen hoppa ur led. Detta kallades förr ”pigluxation”, då man ansåg att det uppstod när barnflickorna drog med sig småbarnen i en arm. Barnet vill inte röra armen och har en distinkt smärta vid armbågens utsida, där det smalare underarmsbenet släppt leden. Lyckligtvis brukar denna typ av luxation ganska lätt gå att återställa och barnen blir nästan prompt bra efteråt.
Brott på båda underarmarna är vanligt hos barn och bryts indirekt när de faller och tar emot sig med handflatan. Detta är vanligast i vänsterarmen och hos pojkar mellan fem och nio år.
Det vanligaste av alla benbrott hos barn är en handledsnära fraktur, som kommer efter slag mot en utsträckt hand. Hos yngre barn blir det ofta bara en buckla eller en kvistfraktur medan det hos ungdomar bryts på samma sätt som hos vuxna.
Handskador
Hand- och handledsskador utgör minst en tredjedel av alla extremitetsskador hos barn. Yngre barn, som har känsligare hud än äldre, får oftare svårare skrapsår och avslitning av hud (lacerationer) än äldre. Likaså skadas nagelbädden lättare vid klämskador. Pekfingret, långfingret och tummen skadas oftast och orsaken brukar vara skarpa föremål som glasskärvor, knivar, saxar och öppnade konservburkar eller så klämmer de fingrarna i någon dörr. Det lilla barnet har också en ökad risk för brännskador på händerna. Hos äldre barn är frakturer i handen vanligare och ofta orsakade i samband med sport eller att man faller olyckligt vid häftiga lekar. Lillfingret är mest utsatt. Den här typen av skador är mycket vanligare hos pojkar än flickor.
Höft och bäcken
Skador mot höft och bäcken är ovanliga hos barn och oftast resultat av fall från hög höjd eller skador i trafiken. Vanligast är att lårbenet går ur led bakåt från höften vid s.k. dashboard (instrumentbräde) skada. Höften smärtar, svullnar och barnet vill inte röra
127
Bilaga 4 SOU 2003:127
benet. Tyvärr är komplikationer vanliga vid denna typ av skador, där blodtillförseln kan skadas till lårbenets övre del och ge senare deformering. I en fjärdedel av fallen skadas ischiasnerven och här kan skadorna också bli bestående. Till skillnad från hos vuxna bryter barn sällan lårbenshalsen, såvida det inte förekommit mycket kraftigt våld. Om det förekommer så drar det ofta med sig komplikationer till följd av försämrad blodförsörjning till benet eller förskjutning av tillväxtplattan med risk för efterföljande felställningar av benet.
Lårben
Brott på lårbenet utgör två procent av alla barnfrakturer och brukar läka bra. Spiralfrakturer uppstår oftast indirekt efter fall i samband med idrottsutövande men hos de yngsta barnen kan man också se det som en del i en misshandel. Om benet går rakt av så har det oftast orsakats av ett direkt trauma som vid en trafikolycka. Till skillnad från vuxna får barn sällan så stora blodförluster vid dessa benbrott att de går i chock. Skulle ett barn med lårbensbrott gå i chock måste man leta efter andra anledningar (som samtidiga buk eller bröstskador) till detta.
Knä
Knäet är en vanlig plats för småskador hos aktiva barn. Svåra knäskador är dock ovanliga, då kraftigt våld mot benen snarare skadar låret eller underbenet. Om knäet trots allt blir skadat kan både brosket i leden och benens tillväxtzoner skadas. Om den nedre tillväxtzonen skadas på lårbenet kan detta medföra att låret växer sämre efter läkningen. Detta är vanligast hos mindre barn med dessa skador. Hos ungdomar som sportar aktivt kan lårmuskeln dra loss en benbit från benet strax under knäet. Detta händer oftast vid sporter som frestar starkt på lårmusklerna som höjdhopp, basket och fotboll. Barn i åldern 8–14 år skadar ibland underbenet när de ramlar av cykeln, så att en benflisa från underbenet kan släppa och gå in i knäleden. Detta är en skada som kan ge blödning in i leden (Zionis 2002).
Meniskskador eller ligamentskador inne i knäet är också ovanligt hos barn. Knäskålen, däremot, kan vara så löst upphängd, särskilt
128
Bilaga 4
hos flickor att den kan gå ur led. Däremot bryts den sällan sönder, då den förbenas sent och därför är mer eftergivlig än hos vuxna.
Det finns mer än 30 slemkuddar i knäets närhet och de kan alla bli inflammerade. Vanligast är detta i de två större kuddar som ligger framför och nedom knäskålen. Det brukar utlösas av att man ligger länge på knäna och kallades ju förr hos vuxna för skurgummeknän (i England kyrkoherdeknän!).
Småbarn som kryper på mattor kan få nålar som försvinner in under huden. Frånsett att det gör ont vid själva sticket kan det gå ganska oförmärkt förbi, ända tills knäet svullnar upp och man kanske finner med röntgen att nålen vandrat in i knäleden. Ofta läker det förvånansvärt bra utan att man måste avlägsna nålen.
Underben och fot
Ett brott av underbenets skaft är den vanligaste frakturen på nedre extremiteten. Det brukar läka snabbt och vålla lite bekymmer. Hos barn i åldern 2–3 år är det vanligt med s.k. greenstickfrakturer, där benet alltså inte går av utan böjs. En specialfraktur hos de minsta barnen är s.k. Toddlers fraktur (”hårlinjefraktur”) i nedre delen av det grova underbenet. Sådana inträffar ofta de närmaste åren efter gångdebut, exempelvis om ett barn hoppar ned med stelt ben från en säng. Kan göra rejält ont, så att barnet vägrar gå, men är svår att se på röntgen.
Vanliga komplikationer är felställningar efter benbrottet, som spontan korrigeras bra hos mindre barn men sämre hos äldre. Kärlskador är lätta att missa vid underbensfrakturer och kan i värsta fall ge upphov till s.k. compartmentsyndrom, där nervskador och förlamning kan uppstå på grund avklämningen.
Fotledsfrakturer utgör mellan 5–8 procent av alla barnfrakturer och ökar med åldern för såväl pojkar och flickor fram till 13–14 årsåldern. Det är inte, som hos vuxna så vanligt med ligamentbrott utan oftare håller ligamentet och tar istället med sig en bit av benet. Fotledsfrakturer måste alltid åtgärdas akut.
Själva foten är mjuk hos barnen. Frakturer är sällsynta och i regel lättbehandlade. För att det skall bli en svårare skelettskada i foten hos barn krävs ett kraftigt våld och då ser man ofta att fotledsfrakturen är kombinerad med andra skador. En skada på foten som tidigare var vanlig, men blivit mer sällsynt efter införandet av cykelstolar och ekerskydd är slitskada på hälen och fotledens yttersida.
129
Bilaga 4 SOU 2003:127
Skadan uppkommer då hälen dras in i hjulet av ekrarna och så mycket hud kan slitas av att man tvingas göra en plastikoperation.
Funktionshinder och psykiska problem hos barn i efterförloppet till skador
Multipla trauman
Det är vanligt att svårt skadade barn med multitrauman får någon form av bestående men. Någon form av problem brukar kvarstå hos ungefär hälften av dessa barn ett år efter skadan eller senare, där någon form av rörelsehinder dominerar (Valdka 2000). Funktionshinder hos barn som överlever trauman är åtminstone under de närmast följande åren mer relaterade till vilka delar av kroppen som skadats än bedömningen av skadornas svårighetsgrad vid inläggningstillfället (HU 1994). I en Holländk studie av svårt skadade barn, som krävt intensivvård, var en femtedel funktionshindrade efter ett år och en tredjedel krävde extrastöd i skolan (van der Sluis 1997). Efter 11 års uppföljning hade funktionshindren minskat till hälften av den ursprungliga gruppen, men inlärningsproblem identifierades hos 40 procent. Livskvalitén bedömdes lika god som i en frisk referensgrupp. Studier som denna talar för att en aktiv rehabilitering ger goda resultat och att även svårt skadade barn har en mycket stor förbättringspotential på lång sikt. När det gäller unga vuxna, som skadats svårt i trafiken med ortopediska och neurologiska funktionshinder pekar långtidsuppföljningar mot en sämre prognos. Detta gäller särskilt möjligheterna att kunna arbeta och vara självförsörjande (Airey 2001, Evans 2003).
Skallskadorna
Skallskadorna är de långsiktigt mest problematiska och patientens förmåga att röra sig tre dygn efter skadan är en god indikator på hur funktionshindrat barnet kommer att vara vid utskrivningen från sjukhuset. Kognitiva problem som problemlösning och minne är de vanligaste funktionshindren. På lång sikt (1 år eller mer) har det visats att inlärningssvårigheter och beteendeproblem inte bara hänger samman med skadans svårighetsgrad utan även med sociala och ekonomiska faktorer i familjen och om barnet haft någon annat hälsoproblem innan det skadade sig (Stylianos 98).
130
Bilaga 4
Det finns studier som tyder på att även mildare skallskador kan ge vissa funktionshinder framför allt för förmågan att läsa och skriva. Även om dessa fynd fortfarande är något osäkra, så finns det anledning att ta dem på allvar då lättare skador är ungefär tio gånger vanligare än svåra. Det handlar således om en stor grupp barn och även om bara några få procent får bestående men, så blir det i absoluta tal en stor grupp (Gronwall 97).
Skallskador kan också ge upphov till spasticitet, dålig koordinationsförmåga och problem med den motoriska fininställningen (ataxi). Detta innebär inte bara problem när barnet skall röra sig, utan kan vara mycket besvärande när det exempelvis skall äta, då det kan bli svårt att föra maten till munnen.
Bukskador
I buken är mjälten det organ som skadas oftast vid trubbigt våld. Som nämnts tidigare gör man numera allt för att rädda mjälten, då den är mycket viktig för immunförvaret. Med mjälten bortopererad och utan vaccinering ökar risken 50-falt att få en svår blodförgiftning.
Njurskador kan inträffa vid trafikolyckor och vid fall. Mindre njurkontusioner brukar läka utan problem medan slitskador som sträcker sig ned mot njurbäckenet brukar ge en betydande funktionsförsämring, dock med stor läkningspotential. En trist komplikation är blodtrycksförhöjning, som brukar inträffa inom 2–3 månader efter skadan, men som även kan inträffa betydligt senare.
Barn som sitter med säkerhetsbälte har betydligt större chans att överleva en svår krock, men kan ändå skadas svårt när det fångas upp av bältet. Man ser då i svåra fall en triad av skador med blödningar i huden, klämskador i tarmkäxet och skador på ländryggen (Chance-fraktur). Ibland förekommer det även att tarmen brister, oftast med akuta symtom från buken.
Psykisk påverkan
Det är lätt att förbise psykologiska problem i den kaotiska situation, som det ofta är kring ett svårt skadat barn. Rädsla för sjukvårdspersonal och andra främmande ansikten, separation från föräldrar, smärtsamma ingrepp och dålig inlevelse från vuxna försätter barn i
131
Bilaga 4 SOU 2003:127
ett svårt stresstillstånd. Barn är inte alltid mogna nog att hantera sådan svår stress och kan reagera med att gå tillbaka i sin utveckling. Om man inte är medveten om de psykologiska efterverkningarna kan detta leda till att psykologiska problem kvarstår långt efter det att den fysiska skadan försvunnit (Kisson 90).
Man skall heller inte glömma att barnets familj drabbas. I vissa studier har man sett att fysiskt oskadade syskon till svårt skadade barn utvecklar beteendeproblem, inte sällan aggressivitet, och inlärningssvårigheter i skolan. Familjen får ibland ökade ekonomiska bekymmer och den ökade stressen påverkar äktenskapet.
De vanligaste funktionshindren i en barnpopulation
Befolkningsbaserade studier är viktiga, eftersom de mer korrekt beskriver den totala sjukvårdsbördan än studier som enbart baseras på uppföljningar av patienter från traumakliniker. Det finns dock få sådana studier som följt skadeutvecklingen hos barn. I en studie från Paris följde man alla barn under 15 år inom ett visst sjukvårdsdistrikt som under ett år varit inlagda på sjukhus till följd av olycksfallsskada. Vi en uppföljning på mellan 1–2 år av de drygt 700 barnen hade 10 procent svåra funktionshinder och ytterligare 7 procent så svåra skador att det hindrade deras dagliga liv. De vanligaste besvären var ögonskador och skador på benen, där de senare oftast var resultatet av idrottsolyckor. I en kommentar skriver författarna, att skador som i förstone uppfattas som godartade inte sällan ger permanenta funktionshinder och att sådana skador är vanliga inom idrotten (Tursz 2000). I den engelska National Child Development Study har man följt samtliga barn födda i England, Skottland och Wales en vecka i mars 1958. År 1981, när ”barnen” var 23 år gamla, gjorde man en uppföljning av drygt 12 500 (76 procent) av dessa unga vuxna med frågor om de sedan 16 års ålder råkat ut för olycksfall som krävt sjukvård och om de fått bestående skador. Av samtliga tillfrågade hade 3 procent funktionshinder efter sådana skador och en tredjedel var orsakade av trafikolyckor. Benbrott var den vanligaste orsaken till bestående men. Anmärkningsvärt var att 74 procent av flickornas och 54 procent av pojkarnas funktionshinder följde skador som enbart behandlats i öppenvården. Precis som i den franska studien ser vi här att icke livshotande skador kan ge betydande funktionshinder i efterförloppet och detta gällde särskilt hand-, arm- och benskador.
132
Bilaga 4
Majoriteten av dessa skador hade tillkommit i hemmet, vid idrott eller under arbete (Barker 1996).
Interventioner som reducerar skador hos barn
Skador är möjliga att förstå, förutsäga och förebygga. De är inte, som många ansåg förr, olyckor i den meningen att de sker slumpmässigt, utan kontroll och beroende på att det skulle finnas särskilt olycksbenägna barn. Detta är, som vi sett, ett centralt tema i skadeepidemiologin och har varit nyckeln till ett framgångsrikt förebyggande arbete. Epidemiologiska studier som studerar riskfaktorer koncentrerar sig huvudsakligen på ”värdfaktorer” som föregår skadan såsom ålder och kön. Skadeprevention bygger mer på att undersöka vilka riskfaktorer som kan förändras så att olycksrisken minskas. Här gäller det mer om bedömning av riskexponeringar i en bestämd omgivning, om produkter och aktiviteter. På detta bygger en riskfaktoranalys där frågor som vem, vad, var och hur måste besvaras. På denna bas bygger man sedan sina ingrepp. Som exempel kan skador i samband med cykling användas. Detta gäller då faktorer som föregår en skada, som att separera cykelbanor från motortrafik. Det kan gälla faktorer som är betydelsefulla när en olycka inträffar, som att barnet har en hjälm som skyddar huvudet. Slutligen kan det gälla viktiga faktorer efter att en skada inträffat, som omedelbart omhändertagande, fungerande akutvård och rehabilitering.
Huvudinriktningen på detta kapitel har varit att gå igenom varför och hur barn skadas. Hela tiden har vi dock tangerat den kanske viktigaste frågan – vad barnets psykomotoriska förmåga och kroppsuppbyggnad betyder för hur man skall kunna skydda det från skador. Det som då framgått tydligt, är att undervisning och uppmaningar till både barn och ungdomar tycks ha en begränsad inverkan. En mer framkomlig väg har åtminstone hittills varit att minska skador genom ökad produktsäkerhet och genomtänkt planering – insatser som är helt i linje med det epidemiologiska tänkande som beskrivits ovan. Att det vi brukar kalla ”passiva” skyddsåtgärder är mest effektiva för att skydda barnen, framgår av internationella bedömningar av barnsäkerhetsarbetets effektivitet, som sammanfattats i tabell 5.
133
Bilaga 4 SOU 2003:127
Tabell 5. Interventioner som minskar skador hos barn (efter Towner & Towner 2001)
A= minskar dödlighet och sjuklighet B= förändrar beteende + = viss effekt ++ hygglig effekt +++ god effekt
A B
• Trafikplanering som skyddar barn ++
• Hastighetsbegränsningar ++
• Utbildning om gångtrafikbeteende + riktat till barn och föräldrar
• Cykelhjälmslag ++
• Lag om barnsäkerhet i bil ++
• Säkerhetsdesign av produkter i + hemmen
• Säkerhetsdetaljer för hemmen +
• Rökdetektorer +++
• Reduktion av kranvattentemperatur +
• Säkerhetsförpackningar av mediciner +++ och gifter
• Fönsterskydd +
• Föräldrakampanjer om riskreduktion +
• Design av simhallar och swim + mingpooler
• Övervakning vid bad +
• Kommunala initiativ mot specifika ++ risker
För att förstå varför flera av de ”passiva” åtgärderna har haft så god effekt behöver man en viss insikt i skadornas biomekaniska förlopp. Medan epidemiologerna identifierat riskfaktorer i barnets omgivning har bioingenjörerna studerat skadeförloppen för att kunna utveckla säkerhetsteknologin. De biomekaniska principerna är nyckeln till förståelsen av hur säkerhetsutrustningar skall vara designade.
134
Bilaga 4
Barnet och de biomekaniska krafterna
En skada uppkommer när kroppen exponeras för en energimängd, som överskrider vad kroppen kan absorbera utan att det uppstår strukturell eller funktionell skada. Energi kan vara mekanisk, termisk (värme/kyla), kemisk, elektrisk eller joniserande strålning. När kroppen exponeras för tillräckliga mängder energi måste den på något sätt bemästra denna energi eller bli skadad. Energi från värme har diskuterats tidigare i avsnittet om brännskador och är ett exempel på hur en ganska liten temperaturökning inom vissa intervall kan producera energimängder som det unga barnets hud inte kan skydda sig emot. Mekanisk energi är av särskilt intresse när man diskuterar prevention av skador mot barn. Det är rörelseenergin som bryter ben och krossar skallar vid fall, påkörningar och naturligtvis också vid skott- och knivskador. De flesta svåra skador uppkommer vid mekanisk energi som pressar samman skelett och mjukdelar, men kan förekomma utan tryckskador. Exempel på detta är whiplashskador som uppstår efter häftig böj och sträckning av nacken liksom vrickningar av leder utan skelett eller mjukdelsskador.
En skadas svårighetsgrad hänger ihop med:
• Mängden energi
• Anslagskraftens riktning
• Mekaniska förhållanden hos mottagande vävnad
• Anslagets hastighet
• Träffpunkten
Energi orsakar skada
Förhållandet mellan energins storlek och graden av skada är det som är lättast att förstå. Men här gäller det att komma ihåg att energin vid fritt fall ökar med kvadraten på avståndet. Ett barn som blir påkört av en bil i 30 kilometer i timmen skall inte ta emot dubbelt så mycket energi som vid en hastighet på 15 kilometer i timmen, utan fyra gånger så mycket! Det är därför som man brukar tala om elefanten i baksätet, när vuxna utan säkerhetsbälte kommer farande mot framstolen. Att minska hastigheter är den mest betydelsefulla åtgärden för att minska överföring av energi.
135
Bilaga 4 SOU 2003:127
Kraftens riktning
Anslagskraftens riktning är betydelsefull för skadans art. Dels gäller det vilka organ som skadas, men också hur kroppen är byggd för att ta emot stötar. Slag mot huvudet som kommer från sidan skapar oftast svårare skador än slag i kroppens färdriktning. Hög energi från sidan har en större tendens att ge nervskador i ryggmärgen och medvetslöshet med eller utan påtagliga blödningar i hjärnan. Detta förklarar varför sidokollisioner ofta ger svåra skador och varför denna typ av slag mot huvudet ger ”knock out”.
Vävnaders motståndskraft
Den biologiska vävnadens motståndskraft varierar mycket med ålder och hälsotillstånd. Spädbarns stora huvud och svaga nackmuskulatur ökar deras risk för svåra whiplashsskador även vid frontalkollisioner.
Hastighet
Anslagets hastighet (plötslighet) är en fjärde viktig faktor. Biologisk vävnad har en egenskap som kallas viskoelasticitet, som innebär att ju snabbare kroppen träffas ju mer skadas den. För att förhindra detta försöker man att fördela skadeenergin över en så lång tidsperiod som möjligt. Det är därför som hjälmar konstrueras så att de går sönder eller kläms samman och att säkerhetsbälten ger efter vid kollisioner.
Träffpunktens storlek
Slutligen är träffpunkten viktig, särskilt dess storlek. För en given energi gäller att ju större yta den kan fördelas på ju mindre blir skadan. Ett rätt applicerat trepunktsbälte fördelar energin över en stor yta och flera organ, sprider belastningen och minskar skadan. Vid en frontalkollision stannar bilen hastigt, medan en kropp utan säkerhetsbälte fortsätter framåt. Eftersom knäna oftast är nära instrumentbrädan följer knäna med i bilens avstannande och skadas relativt sett lite. Huvudet som däremot kan vara en halvmeter från vindrutan accelererar hastigt och slår i med hög kraft. Barn som
136
Bilaga 4
sitter i föräldrarnas knä skadas både av att de hastigt stannar upp mot instrumentbrädan, men får dessutom fungera som säkerhetskudde för förälderns tunga kropp innan denna stannat. Andra barn kanske kastas ut genom bilens fönster och skadan blir där beroende på hur hastigt nedslaget blir och mot vad det sker – oftast med svåra skador som följd.
Säkerhetsteknologin försöker att reducera skadornas omfattning genom att minska den energimängd som träffar kroppen, genom att förändra energins fördelning i kroppen eller genom att fördela energin över en längre tid. Vi har tidigare nämnt cykelhjälmen som exempel. Ett annat exempel är den bakåtvända barnbilstolen.
Den bakåtvända barnstolen – ett exempel på fysiologiskt tänkande med särskild hänsyn till barnets kropp.
Utvecklingen av den bakåtvända barnstolen bygger på samma principer som utvecklingen av de stolar som astronauter använder. Huvudprincipen är att fördela accelerationen över en så stor del av kroppen som möjligt och därmed minska risken för skador. En annan huvudprincip är, att bromsa barnets kropp över så lång tid som möjligt genom att barnet och stolen utnyttjar bilens deformation. Detta är särskilt viktigt för barn: – Barnets kropp är inte en miniatyr av den vuxnes. Ju yngre barnen är, ju relativt större är huvudet i förhållande till övriga kroppen. Dessutom har barn, särskilt under spädbarnsåret en dålig muskelkontroll av huvudet. För att undvika belastningar på halsen, särskilt översträckningar, är det optimala sättet att skydda huvud och hals att bromsa upp huvudet och överkoppen samtidigt. Sitter man däremot fast i bilstolen med ögonen i färdriktningen är risken stor att nacken på ett litet barn kan brytas även vid en kollision i relativt låga farter. Den sekundära huvudaccelerationen bakåt (rekylen) är minst lika farlig. – Höftbenen är inte tillräckligt utvecklade för att hållas fast av ett höftbälte och bröstbenet är mjukt. Det konventionella sättet att anbringa belastningar med ganska smala band som verkar på framsidan av kroppen fungerar dåligt för barn som sitter framåt i färdriktningen. De riskerar dels att på grund av sina outvecklade höftben glida under höftbältet och i värsta
137
Bilaga 4 SOU 2003:127
fall strypas, dels kan bröstbältet skada det mjuka bröstet, så att svåra inre skador kan uppstå.
– Förutom de rent biomekaniska fördelarna tillåter en bakåtvänd bilstol i framsätet att föraren har ögonkontakt med barnet, kan lättare avleda vid oro och tidigare upptäcka om barnet är åksjukt och mår illa. – Det finns studier från tunnelbaneåkande som visat att omkring 2/3 av yngre barn spontant väljer att åka baklänges, medan endast ¼ av vuxna gör detta.
Den bakåtvända barnstolen har haft mycket stor betydelse för att minska skador hos barn som är bilpassagerare. Det är sällsynt att ett barn i en rätt monterad bilstol dör eller skadas svårt ens vid mycket allvarliga olyckor.
138
Bilaga 4
Referenser:
Airey C, Chell S, Rigby A, Tennant A, Conbelly J. The epidemiology
of disability and occupation handicap resulting from major traumatic injury. Disability Rehabilitation 2001;23(12):509–15. Alpar E, Owen R (editors). Paediatric Trauma. Kent 1988: Castle
House Publications LTD. American Academy of Pediatrics. Policy statement. Prevention of
drowning in infants, children and adolescents. Pediatrics 2003;112:437-9. Ampofo-Boateng, Thomson J. Children’s perception of safety and
danger on the road. British Journal of Psychology 1991;82:487-505. Andersson R. Riskhantering ur ett folkhälsoperspektiv. Samhällsveten-
skap, Arbetsrapport nr 8, Karlstads Universitet 2002. Barker M, Power C, Roberts I. Injuries and the risk of disability in
teenagers and young adults. Archives of Diseases of Children 1996;75(2):156-8. Begg D, Langley J, Williams S. A longitudinal study of lifestyle
factors as predictors of injuries and crashes among young adults. Accident Analysis and Prevention 1999;31:1-11. Beirness D, Simpson H. Predicting young driver crash involvment:
the role of lifestyle factors. Traffic Injury Research Founndation of Canada, Ottawa, Ontario,1992. Bijur P, Stewart-Brown S, Butler N. Child behaviour and accidental
injury in 11 966 preschool children. AJDC 1986;140:487–491. Björklund D, Green B. The adaptive nature of cognitive
immaturity. American Psychologist 1992;47:46-54. Carlson W. Alcohol usage and the nighttime driver. Journal of
Safety Research 1972;4(1):12-25. Cohn L, MacFarlane S, Yanez C, Imai W. Risk perception:
Differences between adolescents and adults. Health Psychology 1995;14:217-222. Evans S. Airey M, Chell S, Connelly J, Rigby A, Tennant A.
Disability in young adults following majot trauma: 5 year follow up of survivors. BMC Public Health 2003:3(1):8 Folkhälsorapport 2001. Kapitel 3-4. Socialstyrelsen. Stockholm
2001. Gibson E, Walk R. The “visual cliff”. Scientific American 1960;202:65-71.
139
Bilaga 4 SOU 2003:127
Gronwall D, Wrightson P, McGinn V. Effect of mild head injury
during the preschool years. Journal of the international Neuropsychological Society 1997;3:592-597. Harré N. Risk evaluation, driving and adolescents: A typology.
Developmental Review 2000;20:206-226. Hatton P, Watkins L, Rubin P. Orbital fractures in children.
Ophtalm Plast Reconstr Surgery 2001;17(3):174-9. Hu X, Wesson D, Logsetty S, Spence L. Functional limitation and
recovery in children with severe trauma; a one-year follow-up. Journal of Trauma 1994;37(2):209-13. Inaba A, Seward P. An approach to pediatric trauma. Unique
anatomic and pathophysiologic aspects of the pediatric patient. Emergency medicine clinics of North America 1991;9:523-533. Jelalian E, Spirito A, Rasile D. Risk taking, reported injury and
perception of future injury among adolescents. Journal of Pediatric Psychology 1997;22 (4): 513-531. Jessor R. Risky driving and adolescent problem behaviour:
theoretical and empirical linkage. I Benjamin T. Young drivers impaired by alcohol and drugs. Royal Society of Medicine Services, New York 1987: 97-110. Junger M, Wiergersma A. The relation between accidents, deviance
and leisure time. Criminal Behaviour and Mental Health 1995;5:144-174. Kisson N, Dreyer J, Walia M. Paediatric trauma: differences in
pathophysiology, injury patterns and treatment compared with adult trauma. Canadian Medical Association Journal 1990;142(1):27-34. Lam L, Ross F, Cass D. Children at play: The death and injury
pattern in New South wales, Australia July 1990 – June 1994. Journal of Paediatric Child Health 1999;35:572-577. Mazurek A. Paediatric trauma: Overview of the problem. Journal
of Post Anaesthesia Nursing 1991;6(5):331-335. McClure R, Douglas R. The public health impact of minor injury.
Accident, Analysis and Prevention 1996;28:443-451. McKenzie B, Forbes C. Does vision guide stair climbing? A
developmental study. Australian Journal of Psychology 1992;44:177-183. Morongiello B, Rennie H. Why do boys engage in more risk taking
than girls. The role of attributions, beliefs and risk appraisals. Journal of Pediatric Psychology 1998;23 (1):33-43.
140
Bilaga 4
Pate R, Trost S, Levin S, Dowda M. Sports participation and
health-related behaviours among US youth. Archives of Pediatric and Adolescent Medicine 2000;154(9):904-11. Patel D, Pratt H, Greydanus D. Pediatric neurodevelopment and
sports particiaption. When are children ready to play sports? Pediatric Clinics of North Aerica 2002;49:505-531. Plumert J. Relations between children’s overestimation of their
physical abilities and accident proneness. Developmental Psychology 1995;31(5):866-876. Sandels S. Children in Traffic. Elek. London 1975. Shinya K, Taira T, Sawada M, Isshiki N. Facial injuries from falling:
age dependent characteristics. Annals of Platic Surgery 1993;30(5):417-23. Skador. Underlagsrapport 8 till Nationella folkhälsokommittén.
Regeringskansliet, Stockholm 1999. Spencer D. Paediatric Trauma: when it is not an accident. Accident
and Emergency Nursing 2002;10:143-148. Spirito A, Jelalian E, Rasile D, Rohrbeck C, Vinnik L. Adolescent
risk-taking and self-reported injuries associated with substance abuse. American Journal of Drug and Alcohol Abuse 2000;26(1):113-123. Steenbekkers L. Child development, design implications and
accident prevention. Delft University Press 1993. Steinwall I, Sjöberg F, Östrup L. Nationellt preventionsprogram
behövs mot brännskador. Läkartidningen 1998;95:4325-4327. Stylianos S. Late sequelae of major trauma in children. Paediatric
Clinics of north America 1998;45(4):853-859. Sundelin C. Medicinska synpunkter på barnmisshandel. Kapitel I
Barnmisshandel; Att förebygga och åtgärda. Stockholm; Slutbetänkande av Kommittén mot Barnmisshandel. SOU 2001:72. Svensson H, Kahlor S, Larsson A. Brännskador frekventa hos
invandrarbarn. Läkartidningen 1996;93:3905-3906. Thomas A, Chess S, Birch H. Temperament and behaviour
disorders in children. New York University Press, New York 1986. Towner E, Towner J. The prevention of childhood unintentional
injury. Current Paediatrics 2001;11:403-408. Tursz A, Crost M. Sequelae after unintentional injuries to children:
an exploratory study. International journal of Prevention 2000;6(3):209-13.
141
Bilaga 4 SOU 2003:127
142
Valdka S, Poenaru D, Dueck A. Long-term disability after trauma
in children. Journal of Pediatric Surgery 2000;35(5):684-7. Walker R, Green N, Spindler K. Stress fractures in skeletally
immature patients. Journal of paediatric orthopaedics 1996;16(5):578-584. Van Der Sluis C, Kingma J, Eisma W m.fl. Paediatric polytrauma:
Short-term and long-term outcomes. Journal of Trauma 1997;43:501-506. Zerfowski M, Bremerich A. Facial trauma in children and
adolescents. Clin Oral Investigation 1998;2(3):120-4. Zionis L. Fractures around the knee in children. American
Academy of Orthopedic Surgery 2002;10(5):345-355. Zuckerman B, Duby J. Developmental approach to injury
prevention. Pediatric Clinics of North America 1985;32:17-29. Zuckerman M. Behaviour expressions and biosocial basis of
sensation seeking. Cambridge University Press 1994.
Bilaga 5
Hur barn upplever olycksfall, olyckstillbud, skador och risker
Fil.mag. Klara Johansson
143
Bilaga 5 SOU 2003:127
144
Bilaga 5
Innehåll
1 Inledning................................................................. 147 1.1 Presentation av litteraturen ................................................... 148 1.2 Rapportens avgränsning och fortsatta disposition .............. 149 2 Barns upplevelser av risker och faror .......................... 150 2.1 Barns rädslor........................................................................... 151 2.1.1 Olika dimensioner av risk .......................................... 151 2.1.2 Hur rädsla kan påverka barns liv................................ 152 2.1.3 Barns upplevelse av fara i trafiken.............................. 153 2.1.4 Barns upplevelse av diffusa hot.................................. 157 2.2 Sammanfattning ..................................................................... 157 3 Barns upplevelser vid olyckor och katastrofer .............. 158 3.1 Barn och trauma ..................................................................... 158 3.1.1 Barns omedelbara reaktioner på en traumatisk händelse........................................................................ 160 3.1.2 Efterreaktioner............................................................ 162 3.1.3 Posttraumatiskt stressyndrom och andra långsiktiga efterverkningar ............................................................. 168 3.2 Barns reaktioner när andra drabbas....................................... 170 3.2.1 När anhöriga eller kompisar drabbas......................... 170 3.2.2 Olyckor eller katastrofer som barnet bevittnar eller hör talas om.................................................................. 172 3.3 Barns upplevelser av fysiska skador ...................................... 175 3.3.1 Smärta.......................................................................... 175 3.3.2 Skador, invaliditet och kroppsuppfattningen ........... 176 3.4 Skillnader mellan upplevelse av olyckor och avsiktligt våld ..................................................................................... 177 3.5 Hur olyckor påverkar barns nära relationer ......................... 178 3.6 Faktorer som påverkar barnens motståndskraft .................. 179 3.6.1 Barnets personlighet och tidigare historia – riskfaktorer och skyddsfaktorer ................................ 180 3.6.2 Barnets omsorgsmiljö – riskfaktorer och skyddsfaktorer ............................................................ 181 3.6.3 Utsatthet i samband med olyckan – riskfaktorer och skyddsfaktorer ..................................................... 181 3.6.4 Att bemästra sin situation .......................................... 182 3.7 Sammanfattning ..................................................................... 184 Litteraturlista .................................................................. 187
145
Bilaga 5 SOU 2003:127
146
Bilaga 5
1 Inledning
Varje gång man planerar åtgärder som berör barn bör man lyssna på barns egna åsikter i frågan. Det är nödvändigt dels av demokratiska skäl, dels för att barnen har viktiga saker att säga om sin egen situation. När man arbetar med att förbättra barns säkerhet gäller det alltså att försöka få en uppfattning om hur barn känner och tänker om de säkerhetsrisker de omges av och hur de upplever olyckor. Barnsäkerhetsdelegationen har i det syftet bildat en referensgrupp med barn och ungdomar. Den här rapporten siktar mot samma mål. Avsikten är att försöka beskriva barns och ungdomars upplevelser av olycksrisker, olyckstillbud, olycksfall och skador. Tonvikten har försökt läggas på barnens egen synvinkel, deras vittnesbörd och åsikter. Så långt det är möjligt har genus- och åldersperspektiv, såväl som sociala och kulturella perspektiv belysts.
Det är olika vilka åldersgrupper som betraktas som barn. Ingen tydlig åldersgräns kommer att sättas här, tonvikten ligger på barn och ungdomar upp till högstadiet, men även äldre ungdomar och unga vuxna kommer till tals.
Rapporten kommer som sagt att fokusera på olyckor. Men det är nödvändigt att i sammanhanget nämna det enormt stora problemområde som handlar om barns erfarenhet av våld och krig. Även om det är skillnad på avsiktligt våld och olyckor är gränsen ibland suddig. När det gäller skador, framför allt skador som uppstår i hemmet, kan det vara svårt att urskilja olyckor från avsiktligt våld. Föräldrar, andra vuxna eller skolkamrater som misshandlat ett barn kan skylla på en olycka, och inte sällan hjälper offret själv till att skydda förövaren. Det kan också betraktas som en form av övergrepp när vuxna, till exempel på grund av alkoholmissbruk eller nonchalans, är otillåtet slarviga med barns säkerhet. Exempel på detta skulle kunna vara småbarn som blir svårt brända när de glöms kvar i solen på stranden eller lämnas ensamma i köket med en het platta.
En annan viktig aspekt är att barn med traumatiska erfarenheter i bagaget får svårare att hantera nya mardrömsliknande händelser. Ett barn med minnen av krig eller misshandel kan drabbas psykiskt hårdare av en olycka än vad andra barn skulle göra. Barn som mår dåligt kan också ha lättare att råka ut för olyckor.
Olyckor sker inte i ett vakuum. Samtal till BRIS visar att många barn och ungdomar som ringer för att prata om olyckshändelser som de har råkat ut för, har en lång rad svårigheter i sin vardag.
147
Bilaga 5 SOU 2003:127
Ibland är olyckan den utlösande faktorn till deras problem, ibland är den bara ytterligare en sten på deras börda. I några fall är olyckan bara en förevändning för att få prata om något annat, djupare problem. (1)
Naturligtvis finns det också många olycksdrabbade barn som har en trygg familj och vänner som stöttar dem.
Den här rapporten hade inte varit vad den nu är utan den värdefulla hjälp jag har fått av min handledare, Staffan Janson, som är professor i Folkhälsovetenskap på Karlstads Universitet. Jag vill också tacka Ann Enander på Försvarshögskolan, Pia Björklid på Lärarhögskolan, Peter Irgens på BRIS, Yvonne Terjestam på Lunds Universitet, Carina Kjellberg på Kamratposten samt Bodil Långberg och Elisabeth Aldenberg på Barnsäkerhetsdelegationen för deras vänliga och engagerade hjälp.
1.1 Presentation av litteraturen
När det gäller vetenskaplig litteratur är det svårt att hitta material där barnen själva kommer till tals. En detaljerad sökning i biblioteksdatabasen Libris med sökord som rörde barns och ungdomars egna förnimmelser och beskrivningar av olyckor, rädsla och hot gav 50 träffar. Samma sökning, men utan att specificera att det ska röra sig om barn eller ungdomar, gav 942 träffar. En enklare sökning, med bara de engelska sökorden för barn och olyckor, gav 130 träffar, medan samma sökning utan sökordet för barn gav 2 969 träffar.
Jag har haft stor hjälp av Pia Björklids studier av barns närmiljö och upplevelse av trafik. När det gäller att beskriva barn och trauma har jag till stor del förlitat mig på den norske barnpsykologen Atle Dyregrovs verk. Flera av exemplen i kapitel 3 är direktcitat från honom. Jag har också haft förmånen att få se en del material från föreningen BRIS – Barnens Rätt i Samhället. I tidskriften Kamratpostens arkiv har jag har hittat flera artiklar som är skrivna för barn om barn, intervjuer med barn som upplevt olyckor. Den här studien har utformats till stor del efter vilket material som funnits tillgängligt – därav tonvikten på trafik.
Det har varit omöjligt att gå till ursprungskällan hela tiden, vilket innebär att en del av den litteratur jag hänvisar till är forskningsöversikter, där författarna i sin tur hänvisar till en rad fallstudier.
1
1
Hänvisningar anger inte sidnummer i det refererade materialet, men dessa uppgifter går att
få från författaren eller via Barnsäkerhetsdelegationen.
148
Bilaga 5
Exempel som är direkt citerade ur ursprungsförfattarens text, men som inte är uttalanden av barn utan beskrivande text, är skrivna i kursiv stil. Barnens uttalanden står inom citattecken. Övriga exempel är mina referat av längre fallbeskrivningar.
1.2 Rapportens avgränsning och fortsatta disposition
För att täcka alla aspekter av detta vidsträckta ämne, skulle det krävas en mycket mer omfattande rapport. Vissa stora områden kommer inte att behandlas här, mer än ytligt. Dit hör allt det som rör forskning kring orsakerna till att barn tar vissa risker som leder till att de råkar ut för olyckor, barnens utvecklingsmässiga förutsättningar att uppfatta och hantera risksituationer. Detta ämne behandlas av Staffan Janson i ”Hur och varför barn skadar sig” (2003).
Delen som handlar om barns rädslor vidrör inte den stora skräcken många barn har för ”fula gubbar”, tuffa ungdomar, monster, skurkar och spöken, eftersom det inte är relaterat till olyckor.
2
Jag kommer
inte att gå på djupet när det gäller barns dödsbegrepp och hur barn handskas med sorg och saknad.
3
Inte heller kommer du att få läsa
något om hur en professionell uppföljning av en olycka eller katastrof läggs upp, och hur diskussionen går om de bästa metoderna att behandla posttraumatiskt stressyndrom .
4
Nästa kapitel försöker ge en kort inblick i om barn är rädda för att drabbas av olyckor, vilka fysiska faror de ser omkring sig i sin närmiljö, och hur det påverkar deras liv.
Kapitel tre handlar om hur barn påverkas av att vara med om, bevittna eller på annat sätt beröras av en olycka.
2
För en översikt av forskningen kring vilka rädslor barn domineras av i olika åldrar, se Gullone,
Eleonora (2000) “The development of normal fear: A century of research.“ i Clinical Psychology Review, Vol. 20, No. 4, s 429-451. För att läsa barns egna kommentarer kring läskiga figurer man kan stöta på i staden, se bl.a. Rasmusson, Bodil (1998) Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern förort. Meddelanden från Socialhögskolan 1998:7. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.
3
Den intresserade läsaren hänvisas bl.a. till Gudas, Linda J. (1993) ”Concepts of Death and
Loss in Childhood and Adolescence: A Developmental Perspective” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology, eller Dyregrov (2000) Barns sorg : några råd till familj och vänner. Stockholm: Rädda Barnen, eller Dyregrov (1999) Små barns sorg. Stockholm: Rädda barnen. om döden.
4
Läs i så fall t.ex. Dyregrov, Atle (1997) Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur, eller
Children and Disasters. (1993) Conway F. Saylor (red.) New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
149
Bilaga 5 SOU 2003:127
2 Barns upplevelser av risker och faror
Hur ser barn på säkerheten i sin livsmiljö? Hur uppfattar de farorna och riskerna? Genom att låta barnens röster höras i form av citat ur undersökningar och artiklar kommer här att ges en bild av barnsäkerhetsfrågor ur barnens ögon. En tyngdpunkt kommer att ligga på barns känsla av fara och risk i trafiken.
Rädsla och fara hör ihop. Om man känner rädsla inför något så aktar man sig för det. På det viset kan rädslan vara hälsosam – när den gör oss medvetna om de faror som finns. Men rädsla kan också vara kopplad till en fara som inte finns, annat än i individens medvetande, eller så kan man känna en överdriven oro för en måttlig risk. Oro och rädsla kan vara hinder på många sätt, och långvarig rädsla kan ge hälsoproblem. (2)
Ett riskfyllt beteende ses ofta som negativt, särskilt hos barn. Men ett rimligt mått av risktagande kan vara ett sunt sätt att testa gränser och lära sig mer om sin förmåga:
Kicki: “Annars får man aldrig, sen när man är femtio år och fortfarande inte klättrat i träd, så vet man inte hur farligt det är.“ /----/ Disa: “Man måste liksom riskera att trillar man en gång så kanske man inte vågar gå upp, men klarar man det så kan man sen.“(3)
Den riskbild vi har som individer stämmer sällan helt med verklighetens faror, och det gäller både barn och vuxna. En del risker tar vi inte på så stort allvar som vi borde, andra saker är vi överdrivet rädda för. Och en del faror är vi med rätta livrädda för. Därför går det att se två vinklingar på frågan om barns uppfattning om säkerhet: å ena sidan de risker som barnen inte uppfattar och som de därför inte skyddar sig mot, å andra sidan de risker och faror som barnen upplever och inte kan hantera och som får dem att känna sig otrygga. I båda fallen har vi vuxna ett ansvar för att göra barnens miljö så trygg som möjligt. Föreliggande rapport behandlar framför allt de faror som barn upplever och skräms av. När det gäller barns riskbedömning hänvisas läsaren till Staffan Jansson (2003) ”Hur och varför barn skadar sig.”
150
Bilaga 5
2.1 Barns rädslor
Vad är barn rädda för? Enligt en sammanställning av de senaste 100 årens forskning om barns normala rädslor är det genomgående samma saker som skrämmer barn i olika delar av världen, med vissa kulturella och geografiska variationer (i Australien hamnar hajar på tio-i-topp-listan). I kulturer med en starkare social press har barn fler rädslor som är relaterade till prestation och sociala situationer – t.ex. att misslyckas i skolan eller göra bort sig – än i kulturer med mindre social press. Men generellt, i de studier av västerländska, afrikanska och asiatiska barn som gjorts, så verkar den största gruppen rädslor relatera till kategorin “död och fara“ – till exempel att inte kunna andas, jordbävningar, havet, skjutvapen, att bli påkörd av en bil eller lastbil. Flickor anger generellt fler rädslor än pojkar, men tester visar att en del av skillnaden kan bero på att pojkar inte vågar erkänna sina rädslor i testsituationen. Åtminstone i studierna av västerländska barn går det att se en tydlig nedgång i antalet rädslor med stigande ålder. (4)
2.1.1 Olika dimensioner av risk
För att förstå människors riskuppfattning finns det många olika dimensioner av begreppet risk att utforska. En av de dimensioner som har visat sig vara intressanta att undersöka är motsatsparet känd–okänd. (5) En brittisk intervjuundersökning har tittat på denna dimension genom att studera förhållandet mellan privat och offentligt när det gäller barns känsla av säkerhet eller osäkerhet. Barnen och ungdomarna som intervjuats uttrycker en tydlig känsla av trygghet när det gäller hemmet och den lokala sfären, men tycker att det är riskfullt med okända områden och människor. (6) Detta trots att en stor del av de olyckor och det våld som drabbar barn sker i hemmet eller i deras närmiljö. (7)
“För ju längre bort man är, så finns det typ mycket fler saker som kan hända en på vägen... Men om man är hemmavid (local), bara på det här bostadsområdet, och gör illa sig så kan man bara gå hem. Men om man är långt borta kanske man inte känner så många.“ (Neil, 13 år. Min översättning.) (6)
151
Bilaga 5 SOU 2003:127
Andra viktiga dimensioner som kan spela stor roll för hur människor relaterar till risk är hur kontrollerbar en risk är, hur katastrofala följderna bedöms vara, om en riskfylld handling är frivillig eller ofrivillig, samt hur många människor som är i riskzonen. (5)
2.1.2 Hur rädsla kan påverka barns liv
Det kan vara ett problem för barn att vara för ängsliga och försiktiga. Ett exempel är de barn som inte lyckas lära sig simma på grund av att de är rädda.
“Jag vågade inte sätta igång, släppa taget med fötterna liksom. Jag vet inte varför. Det är inte det att jag är rädd för själva vattnet. Jag är nog mer rädd att jag inte ska kunna hålla mig flytande, att jag ska sjunka.“ (Flicka, 13 år) (8)
Att inte kunna simma kan vara både ett socialt problem och en olycksrisk. Rädsla kan även på andra områden vara ett socialt hinder, vilket visas av följande insändare i Kamratposten.
“Jag vågar inte klättra upp i klätterställningen i vår skola. Mina kompisar tycker nog att jag är dum och inte vågar, men någonstans säger det bara nej, jag kan inte. Jag tror att jag ska ramla ner, för många har gjort det. Vad ska jag göra, hjälp mig! Ifall ni undrar så pratar alla mina fem bästisar varje rast tjejsnack däruppe!“ (Flicka, 11 år) (9)
Olyckor som ges stor uppmärksamhet i media kan ge barn större respekt eller rädsla för risken att samma sak ska drabba dem.
“Idag gick brandlarmet i vår skola [mellanstadium]. /.../ När vi hörde larmet rusade alla ut. Alla på en gång. Så har det aldrig varit tidigare, alltid har någon “tuff“ 6:a stannat kvar i skolan och inte sprungit ut. Men så var det inte idag. Många trillade och blev puttade in i väggar. När jag frågade några klasskamrater varför de hade rusat ut så fort, så svarade alla utan tvekan: Göteborg [Dvs. branden på Backaplan].“ (10)
Rädsla kan vara det som räddar barn i en verklig farosituation, eftersom den gör att barnen tar faran på allvar. Men den kan också vara begränsande, till exempel när rädslor som vattenskräck, bollskräck eller höjdrädsla hindrar barnen alltför mycket i deras normala aktiviteter.
152
Bilaga 5
2.1.3 Barns upplevelse av fara i trafiken
Att trafik är en källa till skräck för många barn visas i flera undersökningar. (11 – 15) Många förstaklassare i en tidig norsk undersökning bar på en stark och påtaglig skräck för att bli dödade. (11)
“Jag är rädd för att bli påkörd. Där det inte finns streckade övergångar är det farligast för där kan dom bara köra rakt på ungarna.“ (11) “Jag känner mig inte trygg där jag bor. Yngre barn kanske är så små så dom förstår inte hur farligt det är om en bil kommer – en bil kan vara jättefarlig – det beror på hur fort dom kör. Jag tror att föräldrar är oroliga“ (Pojke 10 år) (15)
Varför är barnen rädda? En del rädsla baserar sig på brist på kunskap och förståelse av trafiken:
“Jag har inte lärt mig från vilket håll bilarna kommer... Jag springer alltid över gator vare sig det är rött eller grönt, för jag är så rädd att det ska komma nån bil ändå.“ (Flicka i årskurs 8, innerstadsområde) (14)
En stor orsak till rädslan är när de trafikregler de lärt sig inte fungerar. Då “pajar hela systemet“ för barnen. De kan inte lita på de regler de lärt sig och kan inte känna sig trygga någonstans. Det kan ske när de har grön gubbe men det kommer bilar som svänger in från sidan. “Jag är mest rädd när dom ska svänga och kör rakt mot oss och det är grönt, då får jag hjärtklappning“ (11), är ett citat från en undersökning. Det kan också vara när bilister bryter mot trafikregler, till exempel genar över trottoaren. (11)
“Mest är jag rädd för de stora lastbilarna som kör så fort förbi och några gånger när bilar kör på insidan och kommer in på trottoaren. Då springer jag ut i gatan men så finns det bilar där också.“ (11) “När det är grönt, så kommer det bilar som svänger. Då måste man titta sig för så att man inte bara springer, för dom kan komma ändå. En del bara kör och glömmer att blinka och ibland tänker man inte på det och tror att ‘nähä, dom ska inte svänga – och så svänger dom i alla fall!’“ (Flicka i årskurs 5, innerstadsområde) (14) “Man ska först vänta tills det blir grönt, men man måste alltid vänta en liten stund efter det, för det är många som kör mot rött – dom som svänger. Det har jag kommit på själv, för man kan inte lita på bilförarna.“ (Pojke i årskurs 5) (14) “Fastän det är grönt kommer det bilar från alla håll – man måste titta bakåt för bilarna kommer där också.“ (Pojke i årskurs 8, innerstadsområde) (14)
153
Bilaga 5 SOU 2003:127
Barn som bor i trafikseparerade områden är naturligt nog inte alls lika rädda för trafiken i sitt vardagsliv. Men det händer att bilisterna inte respekterar bilförbud på gårdarna. (14)
“Det ska ju vara trafikseparerat, men bilarna kör ju ändå in på gårdarna – dom kör rally på gårdarna. Dom har satt upp gupp, så att barnen ska kunna leka fritt, men bilisterna kör bara över guppen.“ (Flicka i årskurs 8) (14) “När jag var liten, så kändes det inte så bra, för det kunde bara komma in en bil på gården, då man skulle hämta en boll eller så.“ (Flicka i årskurs 8) (14) “Bilarna kommer in på gården. En gång när jag spelade bandy, skulle jag skjuta ett skott och så stod Erik i mål och så kom en galen taxi, så jag var nära att bli överkörd. Det står att man inte får köra in – bara att man ska lasta av och på. Det finns vändplan för taxibilar.“ (Pojke i årskurs 2) (14)
Det är skrämmande för barnen att trafiken är så oförutsägbar.
“Rätt som det är backar nån ut bara“ (Flicka i årskurs 2, villaområde) (14)
Det är också läskigt att man inte vet vem bilisten är, om det är någon man kan lita på:
“Man kan vara rädd att det är nån konstig som kör.“ (Flicka i årskurs 2) (14) “Ibland då jag är tillsammans med Benke, då gör han ett “fuck-off“ tecken, för att dom åker för snabbt. Då blir jag rädd att dom ska bli arga och säga till oss.“ (Pojke i årskurs 2) (14)
Barnen gör rätt i att inte lita helt på bilisterna, det kan de själva märka när de rör sig i trafiken eller när de hör talas om fartdårar.
“Det var en galning – som när det var rött för honom – så bara ‘WROOOOOM’ – det var i stan.“ (Flicka i årskurs 2) (14) “På vägen där vi bor finns det en fartdåre – så dom har satt upp en skylt med ‘Lekande barn’.“ (Pojke i årskurs 2) (14)
Barnen beskriver också att det är jobbigt när det är dålig sikt, till exempel på grund av dålig snöröjning och illa klippta häckar.
“Jag känner mig rädd då jag ska gå till fritids, för det är så mycket snöhögar. Då måste man klättra upp på snövallarna. Man ser ingenting annars då man ska gå över vägen.“ (Flicka årskurs 2) (14) “Snövallarna gör så att det inte finns trottoar på den ena sidan. Det dumma är att det är en backe som går upp, så man ser inte om det kommer en bil. Då får man chansa lite, och gå över i alla fall – och titta upp och skynda mig över.“ (Flicka i årskurs 5, villaområde) (14)
154
Bilaga 5
“Det är svårt att se bilarna, för det är häckar och så.“ (Pojke årskurs 5, villaområde) (14)
En annan huvudorsak till rädslan är när fordonen kommer fort och de inte kan beräkna hastigheten på dem. (11)
“Ibland kör de fort, och då är det otäckt“ (Flicka 9 år) (15) “När lastbilar och bilar kör fort och man sitter på cykeln känns det läskigt.“ (Pojke 12 år) (15) “Man ser inte när bilarna kommer...och när dom kommer så snabbt som dom gör...“ (pojke i årskurs 5, villaområde) (14)
Även faktorer utanför själva trafikmiljön skapar skrämmande situationer: när äldre barn jagar och skrämmer dem och det inte finns någon annan utväg än att undkomma ut i gatan:
“Jag är hemskt rädd för att bli påkörd, i synnerhet nere på heden. Där finns det ungdomar som retas och jagar oss och så kommer bilarna och då är jag rädd för att bara ligga där, död.“ (11)
“Jag är rädd när det finns någon som står och lurpassar och jag måste springa förbi honom och ut i vägen där bilarna kör.“ (11) “Jag är rädd när några står och lurpassar och jag måste hinna med bussen och om kvällarna när det är mörkt och jag har glömt reflexen.“ (11)
Det kan vara läskigt när en kompis hinner över gatan men inte man själv, som i en pojkes beskrivning:
“Han kanske cyklar före och så kommer ja lite efter, å så kommer det en bil, han kanske hinner förbi, men då känner...tror man att man kanske hinner förbi med, och så åker bilen, då känner man sig rädd.“ (13)
Det är inte bara bilar som är skrämmande, utan också motorcyklar.
“När dom kör som fartdårar på gångvägarna – då känner jag mig rädd och osäker. Igår kom det två motorcyklar med två på varje cykel. Dom var rena fartdårarna – det var på gångstråket här. Dom körde jättefort.“ (Pojke i årskurs 5) (14)
Barnen finner lätt bekräftelse i sin omgivning på att det är farligt för dem i trafiken. En stor andel barn har antingen själva varit med
5
Undersökningen där detta citat är hämtat handlar i stor utsträckning om mobbning och
pennalism i skolmiljön, och visar att många barn känner sig retade, hotade och rent av misshandlade i skolan och längs med skolvägen.
155
Bilaga 5 SOU 2003:127
om olyckor eller incidenter eller känner eller har hört talas om någon som råkat ut för en olycka. (11, 14) Här är några vittnesbörd:
“Jag blev nästan påkörd en gång när byxbenet hade fastnat i kedjan och nu tror jag jämt att någon kommer rusande rakt på, så jag stänger ögonen ibland.“ (11) “Ibland vid övergångsställen håller dom nästan på att köra på mig. Dom kör på barn här, det har stått i tidningen.“ (11) “En gång blev jag påkörd och föll i gatan och fick stora skrubbsår i ansiktet.“ (11) “När vi gick till skolan och det skrek i bromsarna och en man kom springande efter oss och sa att vi kunde bli dödade.“ (11) “En gång fick jag en jättestor bula på läppen när det kom en röd bil och jag föll omkull.“ (11) “Jag blev närapå dödad av en bil och drömmer om det varenda natt. Jag ramlade på övergångsstället.“ (11) “Jag var rädd för brorsan. Han har blivit påkörd tre gånger.“ (11) “Min syster som var tre år sprang över gatan – en hel lastbil höll på att köra på. Pappa skrek åt Sandra och då började hon springa tillbaka. Det kändes ruskigt.“ (Flicka i årskurs 2, villaområde) (14) “När jag var fem år och cyklade, höll en gubbe på att köra på mig, för jag såg mig inte för. Egentligen var det han som inte såg mig och jag såg inte han heller. Jag skulle bara cykla över gatan och upp på trottoaren – det stod bilar parkerade där. Jag vågade inte tala om det för pappa...“ (Pojke i årskurs 2, villaområde) (14) “Mamma berättade att det var en liten unge på vår gård som lekte med en liten boll där, och så kom det en lastbil rakt med hjulet på henne.“ (Flicka i årskurs 2) (14)
När det gäller könsskillnader så visar norska undersökningar en något högre andel trafikskräck bland flickorna, men skillnaden är inte kraftig. Däremot är det en tydlig skillnad mellan barn i stadsmiljö och på landsbygden, där barnen i stadsmiljö visar en större skräck för trafiken. Detta förklarar författarna med att landsbygdsbarnen exponeras mindre för biltrafik, bland annat eftersom många av dem åker buss till skolan. (11) I en undersökning av Pia Björklid uttryckte de äldre barnen mer oro för trafiken än de yngre. (15) Följade citat kan ge åtminstone en del av förklaringen:
“På morgnarna är jag rädd för trafiken man kan inte lita på bilarna. Nu går jag och cyklar mer än när jag var liten. Det är obehagligare nu än när jag var liten för nu cyklar jag mer än jag gjorde då. Då var man ju aldrig rädd för då hade man ju alltid mamma och pappa med sig.“ (Pojke 10 år) (15)
156
Bilaga 5
2.1.4 Barns upplevelse av diffusa hot
När det gäller hur barn upplever diffusa hot, som hotet för kärnkraftsolyckor eller kemiska olyckor i stil med det som hände vid tunnelbygget genom Hallandsåsen, är det inte lätt att hitta litteratur. En detaljerad sökning i biblioteksdatabasen Libris ger endast ett par träffar som rör rädslan för kärnvapenkrig och krigshot i allmänhet, samt en träff som rör ungdomars riskuppfattning om solbränna. Om man däremot utesluter begränsningen att det ska handla om barn eller ungdomar, visar databasen genast 40 träffar.
Tre undersökningar från 1979 av hur barn och ungdomar i USA uppfattade hotet om en kärnkraftsolycka efter olyckan på Three Mile Island, gav svaret att runt 70 % av de tillfrågade barnen och ungdomarna trodde att det skulle inträffa en allvarlig kärnkraftsolycka, och 85 % sade att de brydde sig om frågan. En åttondeklassare skrev att “förr eller senare kommer det att ske en allvarlig olycka och människors liv kommer att vara i fara“ (min översättning). De gav ofta utförliga svar om varför de oroade sig. En sjundeklassare skrev “Jag är väldigt oroad... En kärnkraftsolycka skulle kunna utplåna människosläktet.“ (min översättning). Andra skrev om de förfärliga hälsokonsekvenserna, om brännskador och missbildningar. Många skrev personligt om skräcken för hur de själva, deras familjer och vänner skulle drabbas, även om hur det skulle påverka deras framtida barn. En del uttryckte rädsla för att förlora möjligheten att välja var de vill bo, eller om att leva i rädsla för att en olycka kan inträffa när som helst. (16)
2.2 Sammanfattning
Undersökningar av barns rädslor visar att den största delen av barns rädslor hör hemma i kategorin “död och fara“, där också olyckor ingår. Barn och ungdomar anger också att de känner sig trygga i hemmet och den välkända omgivningen, men otrygga i okända områden. Barn kan uppfatta och känna rädsla för diffusa hot, som kärnkraftsolyckor.
Flera citat av barn om trafik visar en rädsla för att bli dödad i trafiken, och att barnen inte riktigt vet hur de ska handskas med denna risk för att kunna känna sig säkra. Rädslan beror antingen på en osäker trafikmiljö som de inte kan påverka, eller på att de
157
Bilaga 5 SOU 2003:127
trafikregler de kan eller förstår inte räcker till i en komplicerad trafiksituation, där dessutom flera bilister beter sig ansvarslöst.
Rädsla för att råka ut för olyckor kan göra att barn tar de risker som finns mer på allvar. Men det kan också vara hindrande för dem i deras vardag och deras sociala liv. Rädsla kan till och med vara en säkerhetsrisk, exempelvis för de barn som inte vågar lära sig simma.
3 Barns upplevelser vid olyckor och katastrofer
Skillnaden mellan en olycka och en katastrof är mycket svår att definiera. Det förs långa vetenskapliga diskussioner om hur man ska definiera en katastrof (17), såväl som om vilka effekter olika typer av katastrofer har på individ och samhälle. En synpunkt är att vid storskaliga katastrofer kompliceras individens tillfrisknande genom att den skyddande omgivning och det sociala nätverk som förhoppningsvis omger både barn och vuxna blir sönderslaget. (18) Men å andra sidan kan en katastrof som omfattar en stor grupp skapa en känsla av gemenskap och gemensamma erfarenheter, som leder till att katastrofoffren kan få stöd hos varandra. (19) Framför allt i de rikare länderna innebär katastrofer också en kraftig mobilisering av resurser och hjälpinsatser. Samtidigt kan det vara påfrestande att bli utsatt för den uppmärksamhet från olika nyhetsmedia som ofta följer efter stora katastrofer. (20, 21)
Viktigt att komma ihåg är att olika individer drabbas på olika sätt av liknande händelser; och även att olyckor och katastrofer som till ytan liknar varandra kan skilja sig åt på många sätt som har betydelse för hur de drabbade påverkas. (20, 22)
3.1 Barn och trauma
Att vara med om en olycka eller katastrof är ofta en traumatisk händelse för ett barn. Inom läkarvetenskapen används ordet trauma för att beteckna en yttre skada, ofta som en följd av våld. Men i det här fallet avses psykiskt trauma; med det menas som regel en skrämmande händelse som ligger utöver normal mänsklig erfarenhet och skulle vara kraftigt påfrestande för nästan vem som helst. (23, 24) Även mer “normala“ livshändelser kan vara traumatiska för små barn, som till exempel skilsmässa eller att få ett syskon. (23) I den
158
Bilaga 5
här rapporten kommer således begreppet trauma användas i betydelsen psykiskt trauma.
Ett trauma behöver inte utlösas av något som barnet självt upplever, utan kan också drabba barn som bevittnar eller till och med bara hör talas om händelsen. (23–25)
En enstaka traumatisk händelse, som en olycka, ger orsak till andra efterverkningar än vad som blir följden av upprepade eller långdragna trauman. Även en olycka kan bli ett långdraget trauma om den till exempel följs av långvarig sjukhusvistelse och/eller handikapp. (26) Det är också skillnad på trauman som utlösts av olyckor och trauman som orsakats genom avsiktligt våld. (27 för översikt)
Begreppet psykiskt trauma är i sig ganska nytt, även om man länge har känt till att svåra upplevelser kan utlösa psykiska efterreaktioner. Posttraumatiskt stressyndrom definierades första gången 1980, och traumaforskningen var från början inriktad på vuxna. Man var medveten om att barn kan få en rad reaktioner på traumatiska händelser, men menade att dessa reaktioner var snabbt övergående. Mot slutet av 80-talet började man på allvar förstå att barn kan ha långvariga efterreaktioner på ett trauma, och att de kanske inte gärna talar om det. Under de senaste 15–20 åren har det gjorts mycket forskning som visar på sanningen i detta. (24, 26, 28, 29) Ändå finns det fortfarande vuxna som tänker att det bästa är att låtsas som om inget har hänt, så kommer barnen fort att glömma alltihop. (23) Det är betecknande att det var förrän forskare började intervjua barnen själva, i stället för deras föräldrar och lärare, som man fick fram den fulla omfattningen av traumareaktioner som barnen led av. (24, 28)
Flera forskare har nu i stället betonat att barn lättare än vuxna kan uppleva händelser som traumatiska. Barnens psyke är inte färdigutvecklat, de är mer emotionellt känsliga och mer maktlösa att påverka en skrämmande situation. Barn är så beroende av föräldrar och andra vuxna vårdare att de påverkas starkt om de vuxna lider av en posttraumatisk stressreaktion. I familjer som drabbats av skrämmande och tragiska händelser kan barnen få utstå ett “sekundärt trauma“ i och med att deras traumatiserade föräldrar inte klarar av att ta hand om dem, och att det vardagliga familjelivet blir sönderslaget. (18)
159
Bilaga 5 SOU 2003:127
3.1.1 Barns omedelbara reaktioner på en traumatisk händelse
Barns reaktioner i en farosituation formas i hög grad av hur de vuxna uppför sig. Om de vuxna är förvirrade och skräckslagna slår det igenom också i barnens uppförande. Det gör oerhört stor skillnad för barn och ungdomar om deras föräldrar är närvarande eller inte i den traumatiska situationen, och om föräldrarna är lugna eller panikslagna. Riktigt små barn är helt beroende av hur de vuxna hanterar situationen. Bara föräldrarna förblir lugna kan barnen genomgå en farlig situation utan att påverkas så mycket. Barnen är helt enkelt för små för att helt förstå vad det är som händer och vad de långsiktiga konsekvenserna kan bli. (18, 23)
Barn, liksom vuxna, reagerar som regel på skrämmande händelser med chock. Vanliga omedelbara reaktioner är förvirring, oorganiserat beteende, gråt och skrik och sen apati och en känsla av hopplöshet. (18) Men naturen har också utrustat oss med fysiska och mentala mekanismer för att hantera faror och krissituationer. Även mycket små barn tycks ha dessa mentala reaktioner. (23)
När en person uppfattar sig vara i fara, sker en rad hormonella förändringar som gör kroppen beredd att möta faran med snabbare reaktioner och större kroppsstyrka än vanligt. Det hjälper också till att lindra eller blockera smärta i det akuta krisläget. (23, 27) Om tillståndet varar länge får kroppen besvär med att hålla den kemiska balansen normal. Forskning på vuxna visar att långvarig stress kan öka risken för bland annat fetma, diabetes, hjärtinfarkt och slaganfall. (2) Hos barn kan den biologiska utvecklingen påverkas negativt. (23)
Till de mentala reaktionerna hör att sinnena skärps för att ta in viktig information från yttervärlden. Hjärnan letar snabbt bland tidigare erfarenheter och kunskaper för att hitta en lösning på den farliga situationen. (23)
En pojke som var ensam hemma såg att det började brinna i en kastrull på spisen. Han reagerade spontant och riktigt genom att lägga på locket på grytan för att kväva elden. Efteråt berättade han att han hade hört en kamrat beskriva att det var så man skulle göra. I situationen visste han med en gång vad som behövde göras. (23)
Naturligtvis har barn inte hunnit samla på sig lika mycket erfarenhet och kunskap som vuxna, vilket kan leda till att de instinktivt handlar fel i en farosituation. Vid en eldsvåda händer det att man
160
Bilaga 5
hittar barn som dött eller förlorat medvetandet i en garderob eller under en säng, där de gömt sig för att skydda sig från elden. (23)
Under stress får hjärnan en större kapacitet att snabbt behandla mycket information. Många barn berättar att de under en traumatisk händelse hann tänka på otroligt många saker på en kort tid. Det får lätt effekten att tidsuppfattningen förvrängs och barnen tror att det har gått längre tid än vad det i själva verket har. Därför kan de ha en känsla av att saker sker i ultrarapid och tar på sig skuld för att de reagerat “långsamt“. (23)
En flicka satt bredvid sin svårt skadade morfar, medan mormodern ringde efter hjälp. Då flickan senare träffade en psykolog, som bad att hon skulle berätta hur det var att vänta, svarade hon att det “tog en evighet“ innan mormor kom tillbaka. Hon berättade också att hon tänkte på så enormt många saker medan hon satt och väntade. Mormodern bad också flickan springa ut till vägen för att visa ambulansen vart den skulle åka. Hon vinkade, men ambulanspersonalen vinkade tillbaka och körde förbi. De berättade sedan för henne att det är så många barn som vinkar åt dem, och därför förstod de inte att hon ville visa dem vägen. Medan flickan väntade på att ambulansen skulle vända och komma tillbaka, upplevde hon på nytt att tiden stod stilla. Efteråt tänkte hon att morfar kanske skulle ha klarat sig bättre om hon lyckats stoppa ambulansen med en gång. (23)
Vid en traumatisk situation som varar länge kan i stället tidsuppfattningen förändras så att barnen upplever att det gått kortare tid än vad klockan visar. (23)
Den försvarsreaktion som kanske är allra viktigast är förmågan att tillfälligt skjuta undan alla känslor så att tankeapparaten kan inrikta sig helt på att hantera den yttre hotsituationen.(23)
“
Det kändes som om jag drömde. Allt kändes så overkligt. Jag kunde inte förstå att det var någon fara. Allting kändes så tomt, känslorna bara försvann. Jag kunde inte känna rädsla, ilska eller någonting. Alla känslor var blockerade. Jag ville att allt ont som hade hänt skulle försvinna. Att det livet som jag levde skulle ta slut och ett annat kunde börja. Ett mycket bättre liv.“ (Flicka som var med om branden på Backaplan i Göteborg) (30)
Vissa bitar av minnet kan försvinna, allt verkar som en mardröm:
“Jag gick ut på övergångsstället och sen minns jag ingenting förrän jag låg i ambulansen.
161
Bilaga 5 SOU 2003:127
Men jag trodde det var en hemsk dröm. Jag såg mamma och en man [en av ambulansmännen]. Drömmen tog aldrig slut. Jag frös och kunde inte röra mig. Det gjorde ont och drömmen bara fortsatte. Så minns jag att vi körde in i ett garage [ambulansintaget på sjukhuset]. Sen minns jag ingenting förrän de började röntga mig. Då först började jag förstå att det hänt något. Att allting var på riktigt.“ (31)
Känsloreaktionerna kommer sedan när den omedelbara chocken avtar, som rädsla och protester. Om personer som barnen tycker om också är drabbade, kan barnen uppleva en stark oro för dem. Vanligtvis kommer denna oro när barnen själva har kommit i säkerhet. (23)
“Farfar klarade sig utan skador. Men farmor fick en spricka i bröstbenet. Då trodde jag att hon var så skadad att hon skulle dö. Jag var hemskt rädd.“ (32)
Andra barn kan bli som förlamade, när hjärnans förmåga att hantera all information bryter samman.
Precis som vuxna kan barn ta sin tillflykt till välkända handlingsmönster. Efter en dramatisk händelse eller efter att ha fått ett sorgligt besked kanske barnen frågar om de får gå ut och leka. Det är ett sätt för dem att finna en form av trygghet och stabilitet i en situation som blivit osäker och skrämmande. (23)
3.1.2 Efterreaktioner
Den närmaste tiden efter en traumatisk händelse är det normalt att barn har vissa efterreaktioner. Det är barnens medvetande som bearbetar det som har hänt, och det behöver inte betyda att de har allvarliga problem. Först om reaktionerna dröjer sig kvar en längre tid brukar man tala om posttraumatiskt stressyndrom. (Se avsnitt 3.1.3). (23)
Barn och ungdomar som överlever ett livshotande trauma har många av de symptom som vuxna har i samma situation. (29)
En karakteristisk följd av ett trauma är någon form av återupplevande av händelsen. Det kan komma i form av starkt påträngande och återkommande tankar om olyckan eller som “flashbacks“, starka och ofrivilliga visuella minnesbilder. Minnesbilderna kan framkallas när individen möts av ett ljud, en lukt eller ett synintryck som påminner om olyckan, men kan också komma utan yttre stimulans. (23, 24, 26, 29)
162
Bilaga 5
En pojke som varit med om en trafikolycka reagerade starkt varje gång han kunde höra bromsljud från gatan utanför klassrummet. Hans tankar gick direkt till olyckan som han överlevt, bilder och minnen från händelsen passerade revy. I klassrummet gick han in i sin egen inre värld och fick svårigheter med att följa den röda tråden i undervisningen. Eftersom skolan låg i ett mycket trafikerat område blev detta ofta aktuellt. (23)
Följande exempel visar att “minnesbilderna“ också kan uppträda som ljud:
“Skriken är ett av de svåraste minnena. Jag hör dem i sömnen, jag hör dem när jag vaknar och jag vet att någonstans där ute låg mina kompisar, och det kunde ha varit de som bad om hjälp.“ (Pojke som var med om branden på Backaplan i Göteborg) (30)
Dessa tankar och minnen kommer ofta när barnen gått och lagt sig, det är tyst och de och inte har något annat att tänka på. Många barn får sömnstörningar, mardrömmar och mörkrädsla. (24, 29, 33)
“Efter olyckan drömde jag mardrömmar. Det kändes som om allt skulle hända igen. En gång ringde en kompis och skojade och förställde rösten i telefon. Då fick jag för mig att det var mamma som försökte ringa och att det hade hänt henne något. Jag drog ur telefonjacken för att slippa höra. Så rädd blev jag.“ (Jessica 13 år) (32)
Eftersom minnesbilderna ofta är väldigt obehagliga är det svårt att prata om dem, både för barnen och för föräldrar och andra i barnens omgivning. Då får barnen inte bearbeta dem ordentligt, utan går med problemet ensamma och skräms av sin maktlöshet över sina egna tankar. (23, 24, 26, 29)
Barnen känner ångest och sårbarhet eftersom deras grundläggande trygghet har krossats. Precis som vuxna har barn generellt en känsla av att obehagliga och skrämmande saker “inte händer mig, bara andra“. Det är inte en logisk känsla men ganska nödvändig för att man ska våga leva. Men vid en traumatisk händelse motbevisas denna trossats, och det betyder ju att hemska saker kan hända igen. Barnen kan därför bli väldigt fixerade vid säkerhet och vill ogärna vara åtskilda från föräldrarna. Detta gäller i högsta grad de minsta barnen men även tonåringar får ett ökat beroende av föräldrarna. Både yngre barn och tonåringar kan återgå till att sova i föräldrarnas säng den första tiden. Barnen “regredierar“, återgår till ett tidigare stadium i sin utveckling. De uppför sig barnsligare än vad man kan förvänta sig av dem i den åldern. Detta beteende kan
163
Bilaga 5 SOU 2003:127
man framför allt se hos småbarn men även i viss utsträckning hos äldre barn, och det brukar gå över när barnen känner sig tryggare. (23, 29)
Ångesten kan också ge kroppsliga symptom: svimningsanfall, trötthet, svettningar, muskelspänningar och smärtor, orolig mage och huvudvärk, eftersom barnet använder mycket kraft på att ständigt vara beredd inför nya hemska saker. Barn som utsatts för stressande livshändelser drabbas i större utsträckning av infektioner och kronisk trötthet. (23, 27)
En typisk efterverkan är så kallade trauma-specifika rädslor – barnen utvecklar en kraftig rädsla mot den eller de företeelser som traumat bestod av. För att undvika att bli påminda om olyckan kan barnen få rent tvångsmässig motvilja mot saker som påminner dem om den. De kan vägra att resa med bil, tåg, flyg och båt för att fruktan blir för stark. (23, 24, 26) Efter jordbävningen i Armenien 1988 var många barn rädda för skolbyggnaderna och vägrade gå till skolan, eftersom det var i skolan de hade drabbats av jordbävningen. (18) Skillnaden mot barn med fobier är att traumatiserade barns rädslor ofta är mycket specifika: ett barn med hundfobi är rädd för alla hundar, men det hundbitna barnet är rädd för till exempel schäfrar, beroende på vilken sorts hund det var som bet barnet. Fruktan, liksom de påträngande minnesbilderna, utlöses ofta av saker som kan påminna om händelsen, framför allt sinnesintryck. (23, 24, 26)
Johan var med då hans kamrat blev överkörd. Den närmaste tiden efter den händelsen reagerade han starkt på åsynen av bilar av samma märke som körde över hans kamrat, han blev rädd då han hörde ambulanssirener, han klarade inte av att se sjukhusscener på TV och han blev livrädd om någon var ute och sprang längs vägkanten då han åkte bil med sina föräldrar. (23) Jessica, 13 år, var med om en bilolycka tillsammans med sina farföräldrar. Efter olyckan tycker hon att det är obehagligt att åka bil. “Jag vill inte att de ska köra fort, jag känner mig så rädd då. I början saktade de farten när jag sa det. Men inte nu längre.“ Efter olyckan börjar Jessica äta åksjukepiller, även för kortare åkturer. “Det kändes så konstigt i magen. Den gick liksom upp och ner och jag mådde illa.“ (32)
Andra barn kan i stället vara helt fixerade vid händelsen och nästan tvångsmässigt återberätta den. Mindre barn kan på ett maniskt sätt repetera lekar som direkt eller indirekt handlar om det som hänt. Men att leka om det som hänt kan också, framför allt hos förskolebarn, vara ett sätt att bearbeta det som skett. (23, 26)
164
Bilaga 5
Efter en flygolycka där en förskollärare och några daghemsbarn omkom, kunde föräldrarna på ett möte på daghemmet berätta att deras barn i sina lekar bearbetade händelsen. Flygkrascher och begravningar var under en period vanliga teman i deras lekar. Lustigt nog uppvisade barnen inte dessa lekar på daghemmet innan personalen fått tillfälle att bearbeta händelsen och på så sätt blivit i stånd att “ta emot“ barnens lekar. (23)
Ungdomar som upplevt något traumatiskt kan söka upp farliga situationer. Det finns olika förklaringar till det: en förklaring är att de gör det för att “bevisa för sig själva att de nu är i säkerhet“ (23), en annan förklaring är att det handlar om att återuppleva eller återkalla den traumatiska händelsen, på samma sätt som mindre barn gör i sina lekar. (27)
En vanlig reaktion på många traumatiska händelser är förnekande. Barn kan ihärdigt förneka att deras föräldrar och syskon är döda eller att deras hus är förstört. (18)
Två bröder på fem och sex år är närvarande när deras mamma dör i den armeniska jordbävningen 1988. Efter tre dagar i chock får de också se moderns kista omgiven av gråtande släktingar. Trots detta envisas barnen med att mamman har åkt till Moskva på en affärsresa. De undviker att titta på foton av henne och ville inte röra vid hennes kläder och tillhörigheter. Deras mormor stöder denna fantasi eftersom hon tror det är bäst för dem. Åtta månader efter jordbävningen lider pojkarna fortfarande av posttraumatisk stress. (18)
När de vuxna inte pratar med barnen om vad som hänt skapar de sig sin egen bild av händelsen, vilket kan leda till missförstånd. Förskolebarn har lättare för att missförstå vad det är som händer eller har hänt. Typiskt nog är det också dem som man normalt pratar minst med, de får sällan den konkreta information och de förklaringar som de behöver. (23)
Barn tar lätt på sig skuld – antingen för att de inte kunnat förhindra en olycka eller rädda någon, eller också för att de anklagar sig själva för att med någon handling ha orsakat olyckan. Även i situationer där barnet omöjligt skulle ha kunnat förändra händelseförloppet, kan barnet förebrå sig själv. (23, 29)
En tioårig pojke överlever jordbävningen i Armenien. Under en period av nästan ett och ett halvt år efter jordbävningen tar han på sig ständigt ökad skuldbörda: först för att han inte kunnat rädda sina döda släktingar, sen för att han inte kunnat rädda alla armenier som lidit och dött av jordbävningen och slutligen tar han på sig skuld för alla tragedier som drabbat Armenien i historien. (18)
165
Bilaga 5 SOU 2003:127
Barn i skolåldern har en större kapacitet att agera i till exempel en olycka och kan därför lättare känna att de borde ha gjort något. Å andra sidan har småbarn mer av ett magiskt tänkande och missuppfattar lättare situationer, vilken skulle kunna innebära att de har lättare att tro att något de tänkt eller gjort på något sätt orsakat en olycka. (23) Ibland känner barn verklig skuld, om de på något sätt orsakat olyckan, till exempel genom att leka med tändstickor. De kan också känna skuld över saker som inte har att göra med orsaken till olyckan, som hur deras relation varit till någon som dött, vad de sagt eller inte sagt, om de varit osams med en förälder innan den dog. De kan känna skuld över något de tänkt eller gjort eller över att de själva överlevt medan andra har dött. (18, 23, 29)
Tina var i sina tidiga tonår då hon överlevde i en olycka, där flera i familjen dog. Hon kunde inte förstå varför hon skulle få leva när de andra var döda, vilket blev en tung börda för henne att bära. Det var svårt för henne att glädjas över att hon levde, all hennes energi gick åt till att tänka på hur orättvist det var att hon undkommit döden. (23)
När barn utsätts för våld är skuldkänslorna ännu mer komplicerade, barnet kan ta på sig skulden för att det blir utsatt för övergrepp, till exempel för att förklara och ursäkta övergreppen. (23)
Barn kan utveckla en stark vrede som reaktion på traumatiska händelser. Vreden kan riktas mot barnets omgivning men även mot barnet självt. (23) De kan anklaga föräldrar och lärare för att inte ha skyddat dem eller hindrat den traumatiska händelsen från att inträffa. Azarian och Skriptchenko-Gregorian påpekar att barnen ofta verkar arga på dem som har vården om dem. (18)
Efter en olycka eller katastrof kan barnen känna sorg och saknad över någon närstående som de har förlorat, eller över personliga ägodelar, bostad eller husdjur. Förlust av självkänsla och trygghet kan också leda till nedstämdhet. Barn är sällan ledsna längre stunder i taget men de kan reagera med starka känslor i stunder när de blir påminda om sin förlust. (23) Tonåringar rapporterar påfallande ofta depression. (29)
Det är oklart om tonåringar är mest lika barn eller vuxna i sina posttraumatiska reaktioner. Viss forskning pekar ut att det kan finnas reaktioner som är typiska just för tonåringar. Bland dessa reaktioner skulle man i så fall kunna urskilja ett utagerande beteende, för tidigt intåg i vuxenvärlden och en skadad utveckling av den egna identiteten. Med det sistnämnda menas att tonåringarna inte genomgår vissa för åldern viktiga utvecklingssteg, som att
166
Bilaga 5
planera vilka framtida yrken de är intresserade av, eller att bilda sig egna åsikter och personliga livsfilosofier. Tonåringar kan bli å ena sidan väldigt medgörliga och tillbakadragna eller å andra sidan aggressiva, sexuellt utagerande och missbruka alkohol och droger. Det tycks också som om det är vanligare att tonåringar känner skuldkänslor och sluter sig inom sig själva än vad som gäller yngre barn. (27, 34)
Koncentrationssvårigheter kan göra det svårt för barnen i skolan. Det säger sig självt att om man är upptagen av att kämpa mot obehagliga minnen, gräva ner sig i skuldkänslor, vara beredd på nya olyckor eller sörja över en avliden familjemedlem, så är det svårt att ägna sig åt studierna. (23, 24) Barn kan också uppleva en rad kognitiva förändringar. De kan upptäcka att deras minne har försämrats, så att de både har svårt att lära sig nya saker och att komma ihåg gamla förmågor, som notläsning. (29)
En del barn har efter en traumatisk händelse fått en ny syn på tillvaron, och ägnar mer tid åt funderingar över meningen med livet. Dyregrov skriver att det gäller främst barn i skolålder, särskilt i slutet av mellanstadiet. Men också yngre barn kan säga saker som tycks ovanligt eftertänksamma för deras ålder. (23)
Marianne var tre och ett halvt år och pratade med sin lekkamrat efter det att hennes pappa omkommit i en tragisk bilolycka. “Det är så orättvist att pappa dog före farmor,“ sade hon. Det är ett exempel på ett för åldern avancerat språkbruk och moget tänkande hos ett förskolebarn. Någon dag efter dödsfallet fick Marianne hög feber, utan att uppvisa några andra sjukdomssymptom. Hon gjorde då sin mamma så bestört att hon sent på kvällen ringde till psykologen. Det Marianne hade sagt var: “Mamma, vet du varför jag är sjuk?“ Mamman svarade nej på frågan. “Det är för att pappa är död.“ (23)
Barn vill också gärna hitta en förklaring på själva olyckan, eller försöka minnas om de fått en varning eller varsel innan det skedde. Det återger dem en del av den förlorade tryggheten om de kan känna att de kan lära sig att känna igen “varslen“ till nästa gång, och på så sätt vara förvarnade inför hemska händelser. (23, 26)
När vi drabbas av svåra upplevelser gör det ofta att vi mognar och utvecklas. Det gäller också barn, kanske främst i ungdomsåren. De omvärderar vad som är viktigt, kan vinna en ny styrka och självsäkerhet och ett medlidande för andra som har det svårt. De har övat sig i att prata om svåra saker och kan uppskatta kärleken från föräldrar och vänner på ett nytt sätt. En del känner att de vill “fånga dagen“ och inte planera för mycket framåt; andra inser att
167
Bilaga 5 SOU 2003:127
de har ägnat sig för mycket åt materialistiska och oviktiga saker och förändrar sina värderingar. Men allt detta leder också till att de kan känna att kompisarna är väldigt omogna eller ytliga. (23, 29)
“En sak har olyckan i alla fall lärt mig. Och det är att uppskatta livet så länge man lever.“ (35)
3.1.3 Posttraumatiskt stressyndrom och andra långsiktiga efterverkningar
Barn som utsätts för traumatiska händelser, även enstaka sådana, kan på lång sikt få en mer negativ livssyn. De kan ha känslor av nedstämdhet, pessimism, skuld och hjälplöshet. De kan ha färre personliga mål med livet och lägre självförtroende, de väntar sig att hemska saker ska hända och tror sig få ett kort liv. Just känslan av att man kommer att dö ung anser vissa vara ett framträdande drag i det som kallas posttraumatiskt stressyndrom. (18, 23, 26, 29)
Det är först under de senaste 15–20 åren som man har börjat förstå att barn kan plågas av posttraumatisk stress precis som vuxna. Posttraumatisk stress eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är en psykiatrisk diagnos som innebär att personer med dessa problem behöver professionell hjälp. Posttraumatisk stress kan kort beskrivas som ett tillstånd där de vanliga efterreaktionerna på ett trauma fortgår under en lång tid (mer än en månad) och med en sådan intensitet att det är handikappande för barnet i dess vardag. (23)
David, den yngre av två syskon, går med sin mamma på en fotbollsmatch i Hillsborough. Alltför många åskådare släpps in, och när publiken rusar framåt efter ett mål kläms flera personer till döds, däribland Davids mamma. Efter olyckan får han hjälp att hantera sin sorg efter mamman, men tio månader efteråt blir han remitterad till terapi för posttraumatisk stress. Han har svårt att acceptera att hans mamma är död, och han “pratar“ fortfarande med henne. Han drömmer mardrömmar om att bli krossad, och har påträngande tankar om olyckan. Han är mer lättretad, aggressiv och har svårare att koncentrera sig i skolan än förut. Han blir upprörd varje gång han hör meningar som innehåller orden hill eller borough. (29)
Ett problem med posttraumatisk stress när det gäller små barn är svårigheten att ställa en säker diagnos eftersom barnet själv kanske inte kan förklara eller beskriva hur det känner. När ett barn undviker att tala om det hemska det varit med om, tolkar föräldrar det lätt som att barnet har glömt det. (23, 27) Mycket forskning
168
Bilaga 5
det senaste decenniet har ägnats åt att försöka ta fram bra metoder att så snabbt som möjligt efter en olycka ta reda på vilka barn som är i riskzonen för att utveckla långtidsproblem. (se t.ex. 36, 37, 38)
Svåra trauman under barndomen kan påverka den biologiska utvecklingen, genom att den kemiska balansen i kroppen rubbas av den stress som barnet lever under. (se 23 för översikt) En del forskning visar på att PTSD hos ungdomar kan leda till alkoholism. Om en tonåring har obearbetade symptom på PTSD kan han eller hon använda alkohol eller andra droger för att döva problemen, till exempel för att somna lättare och sova utan mardrömmar. (27)
Även för barn som inte får regelrätt PTSD kan ett trauma få genomgripande långsiktiga efterverkningar och vara något som förändrar dem för livet. (23) Minnet av olyckan kommer alltid att finnas kvar.
“Jag tror en krock är bland det värsta man kan vara med om. Jag glömmer det aldrig. Och jag vill aldrig vara med om det igen.“ (flicka, 13 år) (32) “Senare började jag fundera. Känslorna vällde fram. Jag tänkte på dem som hade dött. Jag visste inte vad jag skulle säga till deras föräldrar om jag träffade dem. Jag kanske borde ha ringt eller något. Jag märkte att olyckan förändrade mig. Jag blev tystare än vanligt, satt för mig själv och ville hela tiden åka till Backaplan och till sjukhuset. Det var det enda jag kunde tänka på. Hela mitt liv förändrades. Jag har inte pratat med någon vuxen om det här. Det känns som om det kommer att lägga sig när det blir dags. Livet går ju vidare. Nu känns det bättre, men jag vet att olyckan alltid kommer att vara en del av mitt liv, mitt förflutna, min framtid. Jag tar ingenting för givet längre, jag har insett hur dyrbart livet är.“ (Flicka, gymnasiet, som var med om branden på Backaplan i Göteborg) (30)
Men barn kan också få en stärkt självkänsla och tro på sin förmåga, om de lyckas hantera en traumatisk händelse på ett bra sätt, och om de får stöd och beröm för detta från vuxna i omgivningen. (23)
169
Bilaga 5 SOU 2003:127
3.2 Barns reaktioner när andra drabbas
3.2.1 När anhöriga eller kompisar drabbas
Något som man inte lika ofta tar i beaktande är hur barn påverkas när familjemedlemmar eller vänner drabbas av en olycka. Både om de är närvarande vid olyckan eller inte kan barnen få traumareaktioner på samma sätt som när de själva drabbas av en olycka. (23, 26)
Tore hade förlorat sin bror i en olycka. Tiden efter detta utvecklade han flera tvångsmässiga tankar. Han kände sig tvungen att kontrollera att dörren var låst, spisen avstängd och sladden till strykjärnet urdragen. Han beskrev hur han om och om igen måste kontrollera om dörren var låst innan han gick till skolan. Om en olycka som den som tog hans brors liv kunde ske, kunde också vad som helst äga rum. Hans tvångshandlingar ska uppfattas som ett sätt att försöka återfå trygghet i en värld som plötsligt blev helt oförutsägbar. Genom att på ett ritualistiskt sätt utföra vissa saker, kunde Tore undvika att nya fruktansvärda saker inträffade. (23) Eva reagerade starkt varje torsdag kväll mellan sju och åtta. Hon blev efter hand medveten om detta mönster och kunde berätta att det var just vid den tidpunkten som hon fick reda på att en av hennes nära vänner hade omkommit. (23)
När det sker lite större olyckor är det många barn som påverkades, därför att de kände de drabbade mer eller mindre väl.
En svensk skolklass från Kvarnbackaskolan i Kista på klassresa körde 1988 in i en tunnelmynning i Måbödalen i Norge. 12 barn och 3 vuxna dödades. Efter att budet om olyckan nått Kista irrade många barn omkring ensamma i Kista centrum. De blev lätta “offer“ för journalister som ville ha intervjuer – barnen behövde prata med någon, och inga andra vuxna fanns till hands. När tillståndet normaliserats något gjorde Kvarnbackaskolan sitt bästa för att hjälpa barnen på skolan med deras reaktioner på olyckan. Skolpersonal berättar att under lång tid efter olyckan, men framför allt det första året, fanns en ökad oro och ängslan bland barnen i Kvarnbackaskolan. Småskador gavs större uppmärksamhet än vanligt. Oron var också märkbar i samband med medieinslag om olyckor. TV:s uppföljningsreportage om olyckan i Måbödalen medförde starka känslor på alla de tre skolorna i rektorsområdet. Det visade sig bland annat genom ilska, gråt och ont i magen. Barnen hade det extra svårt på stora helger samt vid årsdagen av olyckan och på de dödas födelsedagar. (39)
Barn vars kompisar råkat ut för olyckor kan få gå med sin oro och sina funderingar utan att någon vuxen ger dem tillfälle att prata om det.
170
Bilaga 5
“Ja, min klasskompis blev påkörd. När dom berättade det, så trodde jag att det var ett skämt och så var det på riktigt... så jag fick en chock. Jag tänkte, att han säkert dör eller nånting. En kompis till honom och jag pratade om det. Jag blev lite mer aktsam än förut – förut gick jag bara rakt fram och tänkte “dom ser mig“. Det var ingen som pratade om olyckan...“ (Pojke i årskurs 5) (14)
Det är illa nog när vuxna inte förstår barns sorg och oro. Men ibland kan föräldrars reaktioner vara rent destruktiva:
En flicka på 12 år oroar sig för sin syster som ligger på sjukhus efter en olycka. Hon har skuldkänslor för olyckan. Hennes mamma är också mycket orolig. Men hennes pappa reagerar med ilska: han anklagar flickan för att ha orsakat olyckan och har börjat slå henne. (1)
Även i välfungerande familjer blir syskon till ett barn som skadats i en olycka under en period tvungna att acceptera att föräldrarna ägnar mer tid åt det skadade syskonet och inte har tid med dem själva i samma utsträckning. Det kan vara ett trauma i sig för yngre barn att skiljas från föräldrarna, om de en längre tid får bo hos mor- och farföräldrar, särskilt om de inte får veta vad som händer. (40)
Av det 40-tal samtal med tydlig anknytning till olyckor som BRIS under de senaste två åren har dokumenterat kom över hälften från barn eller ungdomar vars kompisar eller familj råkat ut för olyckor. I några av fallen hade den som ringde själv varit med vid olyckan men överlevt medan andra hade dött. Åtta samtal handlade om kompisar som dött. I några samtal hade olyckan nyss skett, men andra barn ringde för att prata om många svårigheter de hade och tog då även upp att de var så ensamma för att deras bästis dött i en olycka. Fem samtal kom från barn som oroade sig för kompisar som låg på sjukhus efter nyligen inträffade olyckor. Åtta av samtalen kom från barn vars föräldrar eller syskon eller bådadera avlidit. Två av dessa barn bodde i fosterfamilj. Ett samtal handlade om oron för ett syskon som låg på sjukhus. Två ungdomar hade undringar kring hur de skulle stötta en pojkvän eller flickvän som varit med om en olycka. Två barn berättade att de hade återkommande visioner av sin kompis eller sitt syskon som hade dött i en olycka. I båda dessa fall hade barnet skuldkänslor för olyckan. (1)
Av detta kan man se att det har stor inverkan på barns liv när närstående drabbas av olyckor. Värst är det naturligtvis när det sker dödsfall, som lämnar barnet med sorgen och ensamheten, kanske i en fosterfamilj. Men även vid olyckor utan dödlig utgång blir barnen påverkade – de får en stor oro att bära på.
171
Bilaga 5 SOU 2003:127
3.2.2 Olyckor eller katastrofer som barnet bevittnar eller hör talas om
Även händelser som inte direkt berör barnet själv kan vara starkt påfrestande. Barn kan få traumatiska efterreaktioner till exempel av att bli vittnen till svåra olyckor, andras död eller livshotande skador. (23, 24)
Lisa kom med sin mamma till en olycksplats där flera personer hade drunknat. Hon såg en av de omkomna och flera månader senare fick hon starka mardrömmar och vakenfantasier, där hon såg den personen framför sig. (23)
Barn kan påverkas starkt också av olyckor och katastrofer som de ser på nyheterna. Efter terroristdåden mot World Trade Center i New York den elfte september 2001 fick både BRIS och Rädda Barnen många telefonsamtal från skrämda barn. Trots att det rör sig om ett avsiktligt terrrordåd har händelsen många drag gemensamt med stora tekniska katastrofer (en byggnad som rasar samman, många döda och skadade som inte direkt har utsatts för våld från en annan människa). Nyheten gavs oerhört stor uppmärksamhet i media och lär ha nått fram till de flesta barn. Många barn från nio år och uppåt var ensamma hemma efter skolan när de första nyhetssändningarna om terrordådet kom. Inte förrän efter två dagar behandlades händelsen i ett TV-program som riktade sig direkt till barn (Lilla Aktuellt). (41) En amerikansk intervjuundersökning av unga vuxna (18–26) indikerar att ungdomar som bodde nära New York och Washington, där terrordåden inträffade, hade starkare reaktioner än ungdomar som bodde längre bort, även om ungdomarna inte hade bevittnat händelserna direkt. (42)
Bland de telefonsamtal och brev som kom till Röda Korset kan märkas exempel på flera typiska traumareaktioner. Först kom inledande chock och förnekande:
“Jag fattade nästan ingenting och sen fortsatte jag att titta på teve. Jag trodde det var ett stort skämt, att dom fejkade allt. Men så såg jag på nyheterna i två timmar, då förstod jag.“ (Flicka 12 år) (41)
Föräldrars närvaro är oerhört viktigt:
“
Det är otroligt! Första gången man såg World Trade Center välta så gjorde det ont i hjärtat. Och när man såg människorna hoppa ner så började man nästan må illa. Hade inte mina föräldrar varit med hade jag inte vetat vad jag skulle göra.“ (Pojke 11 år) (41)
172
Bilaga 5
I chockfasen berättade också några barn att de fått flashbacks från när de själva skadat sig i rid-, skid- eller cykelolyckor; eller minnen och tankar på andra traumatiska upplevelser de varit med om. (41)
Sen kom efterreaktionerna, som skuldkänslor:
“Man känner sig nästan skyldig, men man vet att man inte är det.“ (Pojke 11 år) (41)
Mardrömmar:
“Jag fick mardrömmar. Jag drömde att jag var med i flygplanet, och så dog jag. Då vaknade jag. När jag somnade om drömde jag att jag jobbade längst upp i huset och så såg jag att det kom ett flygplan. Jag tänkte att nä, det bara åker förbi, det kommer inte att krascha. Och så kommer kraschen och jag blir bränd i hela min kropp. Då vaknade jag igen. Sen tredje gången drömde jag att jag var ett litet barn som var ett år och jag var längst ner för där var ju ett dagis. Det sa dom på teve. Och dom hade glömt mig och hela huset rasade. Då vaknade jag igen. Pappa sa att jag vaknat tre gånger och då tänkte jag att det var de tre drömmarna. Jag berättade aldrig om drömmarna. Jag tycker att det är läskigt att berätta. (Flicka 10 år) (41)
Påträngande minnen och flashbacks:
“Det är två bilder som hela tiden kommer tillbaka. Det är när folk hoppar ut från husen och det är en kille som hade blod i hela ansiktet.“ (Flicka 9 år) (41) “När jag blinkar till så där då får jag otäcka bilder i huvudet. Explosioner och sånt. Jag ser massor av döda människor.“ (Flicka 9 år) (41)
Koncentrationssvårigheter:
“Sen såg jag det också på morgonen och jag hade läxor och sen kunde jag inte jobba för jag tänkte på det hela tiden. Jag tänkte att det var jättesynd om dom och jag tänkte vad många begravningar det ska bli. Jag kunde inte arbeta. Jag tänkte liksom på dem hela tiden.“ (Flicka 8 år) (41)
Rädslor förknippade med vissa sinnesupplevelser och företeelser:
“Man blir stressad när man hör flygplansljud för det är många kompisar som brukar skämta om det när det kommer ett flygplan. /.../ Det kommer inte alls att vara samma sak att flyga längre. Det hade varit skönare att inte veta nåt om USA för då hade man inte behövt vara så rädd.“ (flicka 11 år) (41)
173
Bilaga 5 SOU 2003:127
Precis som vid andra trauman var det flera barn som bearbetade det hemska genom lek:
“På rasten är vi fyra flickor som leker en lek som vi själva hittat på. Två är tornen och en är flygplanet och en är den som tvingar flygplanet att flyga in i ett av tornen. Vi turas om. Det är roligast att vara den som tvingar. Fast det är inte roligt på riktigt, men det är roligt att leka om det. Ibland leker vi häst.“ (Flicka 7 år) (41) “Förut byggde några World Trade Center med kappla [en sorts trästavar] och lekte att plan flög in i det. Det var inte för att vara taskiga utan mest på lek.“ (Pojke 10 år) (41)
Andra bearbetar det genom att prata med kompisar:
“På min fritid brukar jag snacka med kompisar om det. Vi pratar om terrorattacken och massa grejer som USA gjort själva, som att dom förstört en massa länder. Dom lägger sig i. Nån gång kommer hela världen att vara emot USA. /.../“ (Pojke 12 år) (41)
Rädsla för att förlora föräldrar förekommer:
“Min mamma var på väg dit när det hände. Hon fick landa i ett annat land. Då tänkte jag att hon skulle dö, då skulle jag inte veta vad jag skulle göra. Mamma ringde när hon skulle åka hem. Hon var jätterädd i sin röst.“ (Flicka 8 år) (41)
Men en viktig sak skiljer terroristdådet mot World Trade Center från en olycka eller teknisk katastrof: det var avsiktligt orsakat, vilket gav många barn en ilska mot gärningsmännen och en oförståelse över hur någon kan göra en sådan sak. Det pratades också mycket om vad det skulle leda till. Skulle det bli krig nu? Ett nytt världskrig? Och måste min pappa vara med då? Det hörde till de absolut vanligaste frågorna i Rädda Barnens kristelefon. (41)
Citaten i det här avsnittet är goda exempel på att barn kan reagera starkt på händelser som de bara ser på TV. Och det faktum att så många barn ringde Röda Korsets hjälptelefon (även BRIS fick ta emot flera samtal) visar på att de kände att de inte kunde prata med vuxna i sin omgivning så mycket som de skulle ha velat.
174
Bilaga 5
3.3 Barns upplevelser av fysiska skador
3.3.1 Smärta
Förmågan att känna smärta finns ända från födseln, kanske ännu tidigare. Ju yngre ett barn är, desto lägre tycks smärttröskeln vara. (43)
Smärta är nära sammankopplat med rädsla och ångest. Det kan vara svårt för barn att särskilja den fysiska smärtan från känslorna av rädsla och ångest. För barn under ett år är det förmodligen omöjligt. Ångest och smärta förstärker varandra så att barnet hamnar i en ond cirkel av smärta och skräck. Barnen förstår inte orsaken till att det gör ont. De är upplärda att tänka att allt har en orsak, och kan uppfatta smärtan som ett straff för något. En forskare påpekar att barn mellan två och sju år tror att smärta är “ett mänskligt påfund“ och att de vuxna, oftast sjukvårdspersonalen, “avsiktligt utsätter dem för smärtan.“ Smärtan är skrämmande och omöjlig att förstå för barnen. Framför allt förskolebarn kan ha skräckfyllda tankar och fantasier om hur kroppen eller delar av den förstörs i samband med smärta. Barnens upplevelse av och inställning till den egna kroppen kan förändras, bland annat på grund av att smärtan innebär en känsla av förlorad kontroll. Från 6–7 år och uppåt kan barn känna rädsla för att tappa bort sin egen identitet, från 8–9 år kan smärtan även orsaka skräck för döden. Själva smärtupplevelsen kan förstärkas av separation från föräldrarna och den skrämmande nya upplevelse det innebär att ligga på sjukhus. Äldre barn kan hamna i en inre konflikt, när de blir mer beroende av föräldrarnas tröst och närhet än vanligt, samtidigt som de befinner sig i en period av sina liv där de strävar efter oberoende från föräldrarna. (43)
Ex: Vid en undersökning tillfrågades ett antal barn i åldrarna 10–11 år vad de ansåg att smärta var. De svar som redovisas nedan visar att ordet “smärta“ kan betyda mer än bara “att ha ont“. “Att vara nervös,“ sa en flicka på 10 år. “Att inte växa upp och vara frisk,“ sa en pojke på 11 år. “Att vara rädd,“ sa en annan 11-årig pojke. “När man ropar på hjälp och ingen kommer,“ sa en flicka på 11 år som hade legat på sjukhus. “När ‘något’ gör ont och man inte kan få hjälp,“ – en annan 11-årig flicka som också hade legat på sjukhus. “Att gå genom sjukhuset när alla tittar på en,“ sa en 10 år gammal pojke som nyligen besökt ett sjukhus. (43)
175
Bilaga 5 SOU 2003:127
Barn är lätta att distrahera, och det kan verka som om de glömmer smärtan när de har roligt, för att få ont igen när det roliga är över. Det kan leda till att barnens smärta inte tas på allvar, att barnen kan tas för simulanter som använder smärtan för att få uppmärksamhet. Dessutom kan det vara svårt för vuxna att få någon bra uppfattning om vilken smärta barnen känner, särskilt när det gäller barn som är så små att de inte har något väl utvecklat eget språk. Då gäller det att tolka andra signaler, som gråt, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det är tyvärr också så att vuxna ofta uppmanar barn att “vara modiga“, inte gråta och stå ut med smärtan. Barn är duktiga på att lyda vuxnas signaler om vilket beteende som är acceptabelt, och om barnet på detta sätt tvingas dölja sin smärtupplevelse kan smärtan istället bli helt outhärdlig. Vid långvariga smärtor sker en tillvänjning till smärtan, så att tydliga fysiska reaktioner som höjt blodtryck, puls, snabbare andning och blekhet inte längre förekommer. Barnet minns inte heller längre hur det känns att inte ha ont – smärtan blir ett normaltillstånd och nästan en del av barnets självuppfattning. Barnet känner att det mår dåligt men kan inte helt förklara varför. (43)
Mödrar verkar kunna ha en mycket god uppfattning om hur ont deras barn har, men generellt underskattar vuxna intensiteten i barns upplevelse av smärta. (43)
När barn känner sig trygga har de lättare för att visa sina känslor och sin rädsla. Därför händer det att sjukhuspersonal tycker att barnen är lättare att handskas med när inte föräldrarna är närvarande, eftersom barnen inte vågar släppa fram sin gråt och sina protester då. Men gråten är ett viktigt sätt för barnen att få utlopp för känslorna av smärta, skräck och hjälplöshet. (43)
Barnen har lättare att hantera sin smärta om de får enkel och tillräcklig information om sin behandling. I Sverige antogs 1984 en lag om att patienten har rätt till begriplig information om sin sjukdom och dess behandling och konsekvenser. (43)
3.3.2 Skador, invaliditet och kroppsuppfattningen
Barn under fem år har svårt att skilja mellan en tillfällig funktionsnedsättning och kroniskt handikapp. Äldre barn och tonåringar kan däremot förstå ganska mycket om hur allvarlig en skada är och vilka effekter den kommer få på längre sikt. Däremot kan äldre barn
176
Bilaga 5
förneka allvaret i sina skador, som en undermedveten psykologisk skyddsmekanism. (33)
Barns kroppsuppfattning och självbild kan bli rubbad, särskilt om deras skador är så svåra att de kommer bli/riskerar att bli kroniskt handikappade. (33)
En lite äldre pojke behandlas på en brännskadeavdelning för allvarliga brännsår. Han oroar sig över att få svåra ärr. När han får veta att ärren kommer bli mindre synliga med tiden blir han mycket lättad. Han beskriver i efterhand sin känsla så här: “Det var som ett ljus som glimtade till, jag blev väldigt lättad.“ (40) En 18-åring råkar ut för en trafikolycka och ena benet måste amputeras vid låret. Hans största intresse har varit idrott och han upplever nu livet som i stort sett avslutat. Till det yttre kan man se honom ytterst upptagen med att träna gångövning, men han är stingslig och bevärlig mot den kvinnliga personalen, vilkas blotta existens är en påminnelse om hans påtvungna passivitet och sänkta maskulina hävdelsemöjligheter. Förlusten av benet påverkar här inte bara en viktig del av rörelseförmågan utan också självbilden, som är starkt uppbyggd omkring styrka och potens. (44)
Barn vill gärna undvika att visa kompisar att de har fula ärr eller att de inte har full rörelseförmåga. Sjukhuspersonal som inte förstår detta kan genera barnen i situationer när kompisarna är och hälsar på barnet på sjukhuset. (40) Barn kan bli mobbade i skolan om de har synliga ärr eller rörelsehinder. (1) Om barnen har synliga skador efter olyckan kan det kännas besvärande när främmande vuxna ställer påflugna frågor, kommenterar eller stirrar på dem. En pojke sa: ”Om någon frågar så blir det som en stor klump i halsen. Jag vet inte vad jag ska svara.“ Det kan vara lättare att hantera nyfikna barn: “De skall känna hur det är att bli uttittad, så då ställer jag mig och stirrar på dem tills de går därifrån.“ “Jag blänger på dem så att de ska fatta att det inte är något att titta på.“ (40)
Barn och ungdomar kan tränga bort sin sorg över att ha blivit handikappade flera år för att sen reagera aggressivt senare i livet. (33)
3.4 Skillnader mellan upplevelse av olyckor och avsiktligt våld
Den amerikanska barnpsykiatrikern Lenore Terr skiljer mellan vad hon kallar “typ 1-trauma“ och “typ 2-trauma“. Ett trauma som har utlösts av en enstaka chockartad händelse kallar hon Typ 1. Typ 2
177
Bilaga 5 SOU 2003:127
är då det trauma som orsakas av långvariga eller upprepade påfrestningar som sexuellt utnyttjande och barnmisshandel. Dessa två typer av trauma menar hon resulterar i skilda symptom, även om det finns barn som har drag av båda problembilderna. Typ 2 karakteriseras av förnekelse, känslomässig avtrubbning och självhypnos förutom de symptom som nämnts tidigare. Barnen upphör att känna någonting, de lär sig att genom självhypnos stänga av fysisk och psykisk smärta. De kan identifiera sig med den som begår övergreppen och utveckla en aggressivitet mot omvärlden eller mot sig själva. Denna typ av trauma leder ofta till djupgående personlighetsförändringar och att barnet får psykiska problem som vuxen. Men även en olycka kan utlösa ett typ 2-trauma, till exempel om en förälder dör, barnet blir hemlöst, handikappat eller måste genomgå lång och smärtsam sjukhusbehandling. (26)
Forskningen visar att barn som utsatts för våld eller bevittnat våld oftare lider av posttraumatiskt stressyndrom än barn som utsatts för andra typer av trauman. Det tycks även gälla när våldet är en enstaka händelse, som t.ex. att en galen prickskytt skjuter mot barn på en skolgård. (27 för översikt)
Naturligtvis är det extra illa när barn blir offer för våld från föräldrar eller andra närstående. Om barn utsätts för hot eller fara från en person som barnet är beroende av för kärlek och omvårdnad, blir de psykiska effekterna allvarligare och av annan karaktär än om hotet kommer från främlingar. (25) Föräldrarna är också de personer som barnet är mest beroende av för att få tröst och stöd efter ett trauma, men om traumat är orsakat av föräldrarna själva faller denna stödfunktion bort. Eller om traumat består i att ha bevittnat faderns misshandel av modern är det omöjligt att söka tröst hos fadern eftersom han är gärningsmannen, och mycket svårt att söka tröst hos modern eftersom hon själv är traumatiserad. (24, 25)
3.5 Hur olyckor påverkar barns nära relationer
Framför allt ungdomar kan uppleva att kontakten med andra människor kan försvåras efter en traumatisk händelse. De känner att vänner och föräldrar inte förstår dem, och de kan bli stötta av de kommentarer de får. Jämnåriga vänner kan med ens upplevas som alldeles för omogna, och när kompisarna inte vågar fråga om vad som hänt kan det kännas som ett avvisande. Kontakten med föräldrarna kompliceras av att barnen känner att det är svårt att
178
Bilaga 5
prata om olyckshändelsen, eftersom de vuxna blir obehagliga till mods då eller kanske rent av uppmanar barnet: “tänk inte på det nu, vi pratar om nåt annat“. Barnen vill inte göra de vuxna upprörda och tiger därför. (23, 24, 29) Men eftersom det upptar så mycket av barnens tankar är det ett svek av föräldrarna att inte låta barnen prata om det.
Nio ungdomar råkar ut för en trafikolycka med en minibuss, som kör av vägen, krockar med ett träd och rullar runt. Ingen dödas. Fem av de sju ungdomar som väljer att delta i gruppterapi berättar att de har svårt att tala med sina föräldrar om olyckan. Ingen av dem känner att föräldrarna förstår vilken stor påverkan olyckan har haft på dem och hur långvariga effekterna är. I skolan upplever de också bristande förståelse. De beskriver att deras lärare irriterar sig på deras försämrade skolresultat efter olyckan. Vid en morgonsamling några månader efter olyckan meddelas att en föredetta elev dött i en bilolycka. Det ger upphov till minnesbilder av olyckan och starka oroskänslor, men ingen av skolans personal verkar vara medveten om att meddelandet skulle påverka just de här ungdomarna på ett särskilt sätt. (24)
Undersökningar visar att vid intervjuer med barn som upplevt traumatiska händelser framkommer det dramatiskt många fler symptom på posttraumatisk stress än om man gör en intervju med föräldrar eller lärare om hur deras barn mår. Det visar att föräldrar och lärare ofta är omedvetna om hur dåligt barnen mår och att de undervärderar styrkan hos de obehag barnen upplever. Efter naturkatastrofer kan många vuxna förneka att deras barn har några som helst psykologiska eller psykosomatiska efterverkningar. (18, 24, 28)
Men olyckan kan också leda till att barnen på ett nytt sätt uppskattar relationen till föräldrar och vänner. Barn i tonåren kan återknyta en varm kontakt med sina föräldrar som de är på väg att frigöra sig från. (23, 40)
En pojke som ligger isolerad på sjukhus efter en brännskada förvånar sin mamma genom att säga i telefon: “Jag har tänkt så mycket på dig, jag tycker så synd om dig för att vi är så dumma mot dig.“ (Syftande på sig själv och resten av familjen.) (40)
3.6 Faktorer som påverkar barnens motståndskraft
Vissa barn uppvisar en enastående motståndskraft mot psykiska trauman. Det finns ingen klar enighet om vilka faktorer som har störst betydelse: barnets personlighet, stödet från omgivningen
179
Bilaga 5 SOU 2003:127
eller graden av utsatthet vid själva traumat. Det råder också oenighet om vilken åldersgrupp som är mest utsatt för riskerna för att få långtidsproblem efter ett trauma. Något som verkar sannolikt är att olika risk- och skyddsfaktorer har olika stor betydelse i olika åldrar: för småbarn är föräldrarnas närvaro och beteende avgörande, för äldre barn är detta fortfarande viktigt, men faktorer vid själva olyckan har också stor påverkan. (23)
3.6.1 Barnets personlighet och tidigare historia – riskfaktorer och skyddsfaktorer
Barnets personlighet har visat sig ha betydelse när det gäller att hantera svåra situationer. Barn som till sin personlighet är självständiga, sociala och har gott självförtroende, känner sig vackra och tror på sin egen förmåga och sina talanger, har bättre chanser att bemästra sina problem. Ett barn med dåligt självförtroende som upplever att det inte har några talanger har alltså inte samma motståndskraft mot traumatiska händelser. (27, 45) Barn som har haft psykiska problem redan före olyckan har sämre motståndskraft mot den traumatiska upplevelsen. (33) Tidigare lyckade erfarenheter är en hjälp, medan gamla trauman tidigare i livet kan försvåra tillfrisknandet. (27, 46) Man ska alltså vara medveten om att till exempel flyktingbarn med erfarenhet av krig kan vara extra sårbara för nya trauman, som olyckor.
Flickor visar ofta fler och starkare stressreaktioner än pojkar, men Dyregrov påpekar att dessa könsskillnader verkar utjämnas allt mer i och med att uppfostran blir mindre könsstereotyp. (23, 27, 46) Det kan tolkas som att skillnaden mellan pojkars och flickors reaktioner beror på att pojkar är upplärda att inte visa känslor och svaghet.
Barns beredskap kan förbättras genom att de får lära sig hur man gör till exempel vid en brand. Då kommer barnet att reagera mer korrekt i farosituationen och ha lättare att handskas med katastrofen. Barnen får kraft av att veta vad de kan göra. (23, 47, 48)
180
Bilaga 5
3.6.2 Barnets omsorgsmiljö – riskfaktorer och skyddsfaktorer
För att hantera ett trauma har barnet en enorm hjälp av att ha dels en väl sammanhållen, kärleksfull familj utan kraftiga inre konflikter och dels yttre stödsystem som uppmuntrar och förstärker barnets försök att hantera sitt trauma. (27) Ett bra förhållande till föräldrarna stärker barnet mot alla sorters påfrestningar. Men även omsorgspersonal inom dagis, skola och andra institutioner har stor betydelse. (23, 48) Så länge barnet har en positiv relation till minst en trygg vuxen så ger det en förbättrad motståndskraft mot traumatiska händelser. Om det finns starka konflikter inom familjen, minskas skadeverkan om barnet har bra relation åtminstone till den ena av sina föräldrar. (27)
Kompisar har också en stor betydelse:
“Klassen var så himla fin. Och kören jag sjunger i. Jag fick en jättehög med teckningar och brev som jag kunde sitta med i timmar på sjukhuset. Det var roligt. Och man blev stark av att känna att så många människor tänkte på en.“ (Elsa, 12 år, efter en trafikolycka) (49)
Ett barn som upplever en enstaka traumatisk händelse, som en olycka, men som lever i en trygg omgivning med stöttande familj och vänner och får möjlighet att bearbeta det som hänt, har bra förutsättningar för att undvika de värsta långsiktiga efterverkningarna. Men barn som under en lång tid måste leva med traumatiska händelser, som under krig eller om de blir utsatta för övergrepp i hemmet, vänjer sig vid att leva i beredskap och med bortträngda känslor. Det kan förändra barnets personlighet och medföra psykiska problem även i vuxen ålder. (23)
3.6.3 Utsatthet i samband med olyckan – riskfaktorer och skyddsfaktorer
Graden av utsatthet vid en olycka eller katastrof har också betydelse för hur stora problem barnen kommer att få efteråt. Faktorer som föräldrarnas närvaro, om barnen upplevt sig utsatta för livsfara, om de haft ansvar för småsyskon, om de sett människor som skadats svårt eller dödats, om de oroat sig för närstående och om de haft starkt negativa känslor under själva händelsen påverkar deras möjligheter att återhämta sig. Små barn förstår inte dödens slutgiltighet, men för äldre barn kan det vara mycket traumatiserande
181
Bilaga 5 SOU 2003:127
att med knapp nöd klara sig undan med livet. Något som också spelar in är hur svår händelsen är att förstå och om barnen fått någon form av förkunskap om det som skulle hända (naturkatastrofer kan ju ibland förutsägas) och kunnat förbereda sig mentalt. (23, 46, 50, 51)
Flera författare betonar vilken oerhörd skillnad det gör för barnen om föräldrarna är närvarande vid traumatiska upplevelser, vid den chockartade ankomsten till sjukhus och under sjukhusvistelsen. Små barn reagerar hårdare på föräldrarnas frånvaro än på själva det fysiska traumat. Det har också stor betydelse för barn i alla åldrar om föräldrarna reagerar lugnt eller med panik. (23, 33, 47)
“Det värsta för mig var dels att se mina föräldrar som jag alltid betraktat som lugna och kontrollerade plötsligt bryta samman, dels att jag måste lugna dem.“ (Flicka, 16 år) (23)
Föräldrarnas roll är naturligtvis en annan om det är föräldrarna som avsiktligt har skadat barnet eller om de har svåra psykiska problem. (33) Det är också ett problem om vårdnadshavarna själva är traumatiserade av det som hänt. I västa fall kanske föräldrarna kräver barnets tröst och stöd till en grad som barnet inte är moget att handskas med. (22, 23)
3.6.4 Att bemästra sin situation
Med termen bemästrande (på engelska coping) menar man den process och de strategier som individer och grupper tar till för att handskas med sina svårigheter. I korthet kan man säga att man talar om två huvudsakliga typer av bemästrande, som vi kan kalla problemfokuserat och känslofokuserat bemästrande, som kan användas var för sig eller i kombination. Problemfokuserat bemästrande inriktar sig på att försöka ändra på något i den svåra situation man befinner sig i, medan känslofokuserat bemästrande inriktar sig på att försöka ta kontroll över sina känslor. Ett par studier antyder att förmågan till bemästrande blir mer differentierad med åldern – det vill säga, att ju längre en människa kommer i sin utveckling, desto fler strategier lär hon sig för att bemästra sina svårigheter. Det tycks också som om yngre barn använder färre strategier för känslofokuserat bemästrande än vad tonåringar och unga vuxna gör. (22, 45)
182
Bilaga 5
Forskningen inriktar sig mest på barn med hög riskfaktor. Men det finns barn som klarar sig genom olyckshändelser och andra trauman utan allvarliga mentala efterverkningar.
Caroline, elva år, överlever flygkraschen i Gottröra. Flygplanet hon åker i med sin mamma störtar bara några minuter efter starten från Arlanda, kraschar på en åker i Gottröra och bryts i tre delar. Alla överlever. “Planet sjönk jättesnabbt. Som när man förlorar tyngdkraften. Det krasade och gnisslade. Folk skrek. Då var jag rädd. Jag tittade ut genom fönstret, såg granar och kvistar flyga förbi. Hela planet skakade. /.../ Precis framför mig... planet liksom öppnade sig. Det sprack. Ett starkt vitt ljus bländade mig. Det blev stilla och tyst. Det enda jag hörde var hur andra knäppte upp sina säkerhetsbälten. Då gjorde mamma och jag det också. Och så sprang vi därifrån.“ De klättrar ur planet och springer ut på en vit, snötäckt åker. Caroline tycker att allt känns overkligt. Efter ett tag går Caroline och hennes mamma tillbaka till planet för att hämta Carolines kläder och hennes fiol. “När jag hämtade den hörde jag ett ensamt litet barn som skrek därinne. Föräldrarna måste ha glömt kvar det. Det var hemskt.“ Caroline vet att hon och hennes mamma kunde ha dött. Men hon tycker inte att det är obehagligt att prata om olyckan, varken med kompisar eller med journalister. “Det känns lite konstigt att läsa om sig själv i tidningen. Men visst är det kul att få uppmärksamhet.“ På sitt rum har hon tidningsurklipp om olyckan, och hemmagjorda pappersflygplan. Ett plan har samma namn som olycksplanet. Hon har inte fått flygskräck utan vill gärna flyga igen. Hon berättar att hon inte heller har haft mardrömmar: “I går drömde jag om flygningen för första gången. Jag drömde ungefär som det var. Men i slutet av drömmen hamnade vi på museum. Det var en bra dröm, ingen mardröm.“ (52)
En mycket traumatiserande livshändelse är naturligtvis att bli så allvarligt skadad att man får ett handikapp. En “hälsosam“ reaktion på ett handikapp är att hitta aktiviteter som går att utföra trots handikappet, kanalisera sin lust att uttrycka sig och bevisa sin förmåga till exempel genom intellektuell eller konstnärlig verksamhet. Barn och ungdomar som kommer från relativt trygga hem och vars skador inte är alltför “vanställande“ av utseendet kan anpassa sig riktigt bra även till svåra handikapp. (33)
När Jonas är sex år gammal blir han påkörd av en bil. På sjukhuset talar läkarna om för honom att han knappt kommer kunna röra sig i framtiden. “Jag blev deppad,“ berättar han “tänkte ofta tillbaka på olyckan och blev förbannad för att jag inte sett mig för.“ Ett år senare börjar han skolan, med hjälp av en personlig assistent. “Det hände att
183
Bilaga 5 SOU 2003:127
mina skolkamrater retades och kallade mig för ‘Rullstols-Nisse’. Det är klart att sånt kändes, att man blev ledsen.“ Men så händer något viktigt: “Jag blev kär i min sjukgymnast. Hon fick mig att börja kämpa. Tillsammans tränade vi upp de muskler som inte var skadade. Allt var så roligt med henne. Hon lekte fram övningarna.“ Vid tolv års ålder lever Jonas ett aktivt liv, trots rullstolen. “Jag tävlar för IFK Lund i friidrott. Min bästa sträcka är 1.1 mil, den längsta distansen. Jag är envis och ger mig inte i första taget.“ Dessutom spelar han rullstolsbasket två gånger i veckan, simmar, sjunger i kör, spelar piano och går på skoldisko ibland. Han har bestämt sig för att leva ett normalt liv och att besegra sitt handikapp så att han en gång kommer att kunna gå igen. (53)
Vad är det som påverkar hur bra eller dåligt barn handskas med långvariga handikapp till följd av skador? Undersökningar visar att faktorer som barnens hemmiljö och kulturella bakgrund är viktiga, men även hur föräldrarna beter sig mot sitt handikappade barn. Att föräldrarna tar avstånd från sitt handikappade barn eller inte ger det tillräcklig vård och uppmärksamhet är naturligtvis traumatiserande. Det är inte heller bra att föräldrarna försöker pressa barnet att prestera över sin kapacitet. Men även barn vars föräldrar skämde bort dem överdrivet mycket och var allmänt överbeskyddande, hade fler störningar i sitt beteende som en följd av skadan. Det bästa beteendet mot barnet är ett realistiskt accepterande av handikappet och vad det innebär samt att ge barnet kärlek och trygghet utan att uppmuntra ett alltför stort beroende av föräldrarna. (33)
3.7 Sammanfattning
Till skillnad från vad man tidigare trodde anser man nu att barn generellt drabbas hårdare än vuxna av svåra händelser, som olyckor och katastrofer. Barnens psyke är inte färdigutvecklat och därför mer sårbart. Barnen är mer maktlösa att påverka en situation, och är i hög grad beroende av vuxna. Därför blir det oerhört traumatiskt om de vuxnas stöd saknas. Men riktigt små barn verkar kunna genomgå en svår situation utan att påverkas så mycket, förutsett att föräldrarna finns närvarande och förhåller sig lugna.
Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna hämta kunskap ur en erfarenhetsbank för att veta hur de ska handskas med en situation – eller för den delen hur de ska handskas med de obehagliga känslor och mardrömmar som kan dyka upp efteråt. De har en mer ofullständig uppfattning av världen och av samman-
184
Bilaga 5
hangen mellan orsak och verkan, och när de försöker resonera sig fram till en förklaring av en skrämmande händelse, leder det ofta till att de lägger skuld på sig själva.
Barns vanliga direkta reaktioner på kriser och dödsfall är:
– chock och misstro – rädsla och protester – apati och förlamning – fortsättande av normala aktiviteter – förändrad tidsuppfattning – hög sensorisk medvetandenivå
Efter traumat är det vanligt att barnen har flera av följande efterreaktioner:
– ångest och sårbarhet – kroppsliga symptom – starka och levande minnesbilder – sömnstörningar – undvikande beteende – förnekande – skuldkänslor, självförebråelse och skam – sorg och saknad om någon dött, nedstämdhet – vrede och utagerande – regression – lek och “repetition“ av händelsen – missuppfattningar, feltolkningar – koncentrationssvårigheter, problem i skolan – problem med kompisrelationer och andra sociala kontakter – nya värderingar och en annan syn på livets mening
Om efterreaktionerna varar längre än en månad och med en sådan intensitet att det är handikappande för barnet i dess vardag, talar man om posttraumatisk stress. Då är det som regel nödvändigt med professionell hjälp för att barnet ska kunna besegra de obehagliga känslorna.
Olika typer av trauma påverkar barn på olika sätt, till exempel skiljer sig långdragna trauma från plötsliga, och våld påverkar barn på ett annat sätt än olyckshändelser. Långdragna trauma och våld leder till att barnen tar sin tillflykt till förnekelse, känslomässig avtrubbning och självhypnos. Barn som utsatts för våld eller
185
Bilaga 5 SOU 2003:127
bevittnat våld lider oftare av posttraumatiskt stressyndrom än barn som utsatts för andra typer av trauma.
Många andra faktorer spelar också in när det handlar om barns motståndskraft mot trauma. Barnets personlighet och tidigare historia är en viktig faktor, där en självsäker personlighet och en trygg livshistoria bäddar för god motståndskraft. En annan viktig faktor är om barnen lever i en trygg omgivning eller inte; om de känner att de har stöd från föräldrar, kompisar och andra. Även om barnen lever i en otrygg miljö, förbättras deras motståndskraft mycket så länge de har en god och stark relation till åtminstone en trygg vuxen. Det innebär att man som vuxen kan ha en större betydelse än man tror, när man känner sig maktlös inför ett barns svårigheter. Den tredje faktorn som påverkar hur väl barnen återhämtar sig efter en olycka eller annan traumatisk händelse, är situationen vid själva olyckan. Föräldrarnas närvaro och beteende i olyckssituationen och efteråt är oerhört viktigt, särskilt för små barn. Det har också inverkan om barnen känner skuld för det som skett. Man måste vara medveten om att barn lätt tar på sig skuld även för händelser där de inte på något sätt kunna hindra det som skett eller ingripa för att rädda människor.
Trots att föräldrar är så oerhört viktiga för hur ett barn ska kunna hantera en svår händelse, som en olycka, så verkar det tyvärr som om föräldrar generellt har en dålig uppfattning om hur starkt deras barn har påverkats av det som hänt. Studier visar att föräldrar anger att deras barn har mycket färre symptom på posttraumatisk stress än vad barnen själva talar om. Citat ur den här rapporten har också gett exempel på barn och ungdomar som tycker det är ”läskigt” att berätta om mardrömmar, som inte har samtalat med vuxna om olyckor som drabbat dem själva eller kompisar, och som inte känner att de får någon förståelse från föräldrar och lärare för hur starkt olyckan har påverkat dem. För att fånga upp barn som är i riskzonen för att drabbas av allvarlig posttraumatisk stress efter en olycka eller katastrof räcker det alltså inte med att lita på föräldrars uppgifter om barnens mentala hälsa. Även när det gäller forskning kring barns reaktioner på olyckor måste man ifrågasätta giltigheten i studier som enbart baserar sig på uppgifter från föräldrar och andra vuxna.
186
Bilaga 5
Litteraturlista
(1) Material från BRIS – Barnens Rätt i Samhället. Samtal med tydlig anknytning till olyckor, 2001–2002. Från Peter Irgens på BRIS.
(2) Björntorp, Per; Holm, Göran & Rosmond, Roland (1999) “Neuroendokrina störningar ger stressrelaterad sjukdom. ‘Civilisationssyndromet’ ett växande hälsoproblem.“ i Läkartidningen, vol 96, nr 8, s. 893–896
(3) Rasmusson, Bodil (1998) Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern förort. Meddelanden från Socialhögskolan 1998:7. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.
(4) Gullone, Eleonora (2000) “The development of normal fear: A century of research.“ i Clinical Psychology Review, vol 20, nr 4, s. 429–451.
(5) Slovic, Paul; Fischhoff, Baruch & Lichtenstein, Sarah (2000) “Facts and Fears: Understanding Perceived Risk“ i Paul Slovic (red.) The Perception of Risk. London: Earthscan Publications Ltd
(6) Harden, Jeni (2000) “There’s no place like home. The public/private distinction in children’s theorizing of risk and safety“ i Childhood, vol 7, nr 1, s. 43–59.
(7) Upp till 18 (2001) red: Åsa Nordström. Stockholm: Barnombudsmannen och Statistiska Centralbyrån
(8) Karlsson, Anna-Malin (1991) “Pinsamt att inte kunna simma!“ i Kamratposten, nr 9/1991, s. 3–4
(9) “Jag missar tjejsnacket“ (1999) i Du-99 (insändarsida) Kamratposten, nr 12/1999, s. 22
(10) “Alla sprang när larmet kom“ i Du-99 (insändarsida) Kamratposten, nr 5/1999, s. 32
(11) Raundalen, Tora Synøve & Raundalen, Magne (1979) Barnens vardag. 4000 intervjuer. Stockholm: Almqvist och Wiksell.
187
Bilaga 5 SOU 2003:127
(12) Mårdsjö, Ann Charlotte (1993) Barn och trafik – Ett utvecklingsarbete i förskola och lågstadium. Göteborg: Rapporter från Institutionen för metodik i lärarutbildningen, Göteborgs Universitet.
(13) Ryhammar, Lars (1979) Barn och trafikundervisning. En undersökning i grundskolans årskurser 3–6. Uppsala: Pedagogiska Institutionen, Uppsala Universitet. Doktorsavhandling.
(14) Björklid, Pia (1992) Barns och ungdomars upplevelser av trafiksäkerhet i olika närmiljöer. En intervjustudie från tre boendemiljöer med olika trafiktekniska lösningar. TFB-rapport 1992:3. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning.
(15) Björklid, Pia (2001) “Bättre – men inte tillräckligt bra“ En studie i ett barnperspektiv av demonstrationsprojektet “Nollvisionen på Öster“ Stockholm: Lärarhögskolan, Institutionen för samhälle, kultur och lärande, Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik.
(16) Schwebel, Milton & Schwebel, Bernice (1981) “Children’s reactions to the threat of nuclear plant accidents“ i The American Journal of Orthopsychiatry, vol 51, nr 2, s 260–270
(17) What is a Disaster? Perspectives on the question. (1998) red: E. L. Quarantelli. London/New York: Routledge.
(18) Azarian, Anait & Skriptchenko-Gregorian, Vitali (1998) “Traumatization and Stress in Child and Adolescent Victims of Natural Disasters“ i Thomas W. Miller (red.) Children of Trauma. Stressful Life Events and Their Effects on Children and Adolescents. Madison, Connecticut: International Universities Press, Inc.
(19) Belter, Ronald W. & Shannon, Mitsuko P. (1993) “Impact of Natural Disasters on Children and Families” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
(20) Saylor, Conway F. (1993) “Children and Disasters. Clinical and Research Issues.” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
188
Bilaga 5
(21) Yule, William (1993) ”Technology-Related Disasters” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
(22) Compas, Bruce E. & Epping, Joanne E. (1993) “Stress and Coping in Children and Families. Implications for Children Coping with Disaster.” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
(23) Dyregrov, Atle (1997) Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur.
(24) Stallard, Paul & Law, Fergus (1994) “The Psychological Effects of Traumas on Children“ i Children and Society, vol 8, nr 2, s. 89–97
(25) Jansson, Staffan & Almqvist, Kjerstin (2000) “Barn som bevittnat våld – En utsatt grupp som är alltför lite uppmärksammad“ i Läkartidningen, vol 97, nr 36, s. 4094–4099
(26) Terr, Leonore (1991) “Childhood traumas: An outline and overview“ i American Journal of Psychiatry, vol 148, nr 1, s. 10–20
(27) Clark, Duncan B. & Miller, Thomas W. (1998) “Stress Response and Adaptation in Children: Theoretical Models“ i Thomas W. Miller (red.) Children of Trauma. Stressful Life Events and Their Effects on Children and Adolescents. Madison, Connecticut: International Universities Press, Inc.
(28) Yule, Willam (1992) “Posttraumatic stress disorder in children“ i Current Opinion in Pediatrics, nr 4, s 623–629
(29) Yule, William (1998) “Posttraumatic Stress Disorder in Children and Its Treatment“ i Thomas W. Miller (red.) Children of Trauma. Stressful Life Events and Their Effects on Children and Adolescents. Madison, Connecticut: International Universities Press, Inc.
(30) Ejupovic, Lejla (2000) Inre exil – Efter branden på Backaplan. Stockholm: Tiden
189
Bilaga 5 SOU 2003:127
(31) Collin, Robert (1983) “Det kom en bil ändå...“ i Kamratposten, nr 10/1983, s 26–27
(32) Johansson, Mona (1988) “Jessica, 13 år, var med om en bilolycka: – Bilbältet räddade mitt liv“ i Kamratposten, nr 10/1988, s. 10–11
(33) Marcus, Irwin M. (1986) “Emotional and Psychological Implications of Trauma in Children“ i Randall E. Marcus (red.) Trauma in Children. Rockville, Maryland: Aspen Publishers, Inc.
(34) Keppel-Benson, Jane M. & Ollendick, Thomas H. (1993) “Posttraumatic Stress Disorder in Children and Adolescents” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
(35) Nilsson, Torbjörn & Höjer, Dan (1995) “Olyckan som förändrade Torbjörns liv“ i Kamratposten, nr 5/1995, s 26–27
(36) McNally, Richard J. (1998) “Measures of Children’s Reactions to Stressful Life Events“ i Thomas W. Miller (red.) Children of Trauma. Stressful Life Events and Their Effects on Children and Adolescents. Madison, Connecticut: International Universities Press, Inc.
(37) Yule, William & Udwin, Orlee (1991) “Screening child survivors for post-traumatic stress disorders: Experiences from the ‘Jupiter’ sinking“ i British Journal of Clinical Psychology, 30 (2) s. 131–138
(38) Finch, A. J. & Daugherty, Timothy K. (1993) “Issues in the Assessment of Posttraumatic Stress Disorder in Children” i Conway F. Saylor (red.) Children and Disasters. New York & London: Plenum Press, Issues in Clinical Child Psychology.
(39) När det ofattbara händer... Bussolyckan i Måbödalen, Norge 1988. Rapport – Omsorgsarbetet i Kista. (1998) Stockholm.
(40) Nilsson, Marie (1983) Ärr för alltid? Brännskadade barn och deras föräldrar. Stockholm: Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Psykologexamensarbete, inkluderat i: Linders, Anita;
190
Bilaga 5
Svedin, Lena & Nilsson-Wadsby, Marie (1985) Akuta psykiska reaktioner hos brännskadade barn och deras sena effekter. Rapport nr
5. Linköping: Avdelningen för Barn och ungdomspsykiatri.
(41) Svensson, Börje (2002) 11 september – om barn och katastrofen i tv-rutan. Stockholm: Rädda Barnen
(42) Ford, Carol A.; Udry, J. Richard; Gleiter, Karin & Chantala, Kim (2003) “Reactions of Young Adults to September 11, 2001” I Archives of Pediatric and Adolescent Medicine, vol 157, s. 572–578
(43) Lindemann, Tove (1992) Barn och smärta. Lund: Studentlitteratur.
(44) Cullberg, Johan (1992) Kris och utveckling – en psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie. Tredje något reviderade upplagan. Stockholm: Natur och Kultur.
(45) Gjærum, Bente (1998) “Att bemästra omfattande problem hos barn och föräldrar – har vi empirisk kunskap att bygga på?“ i Bente Gjærum, Berit Grøholt & Hilchen Sommerschild (red.) Att bemästra. Motståndskraft, skyddsfaktorer och kreativitet bland utsatta barn, ungdomar och deras föräldrar. Stockholm: sphf; Svenska föreningen för psykisk hälsa
(46) Brosz Hardin, Sally; Weinrich, Martin; Weinrich, Sally; Hardin, Thomas L. & Garrison, Carol (1994) “Psychological Distress of Adolescents Exposed to Hurricane Hugo“ i Journal of Traumatic Stress, vol 7, nr 3, s 427–440
(47) Dyregrov, Atle (1992) Katastrofpsykologi. Lund: Studentlitteratur
(48) Killén, Kari (2002) Barndomen varar i generationer. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
(49) Berg-Frykholm, Annika (1999) “Elsa blev påkörd av en lastbil: ‘Jag låg medvetslös i fyra dygn’“ i Kamratposten, nr 9/1999, s. 32–33
(50) Lonigan, Christopher J.; Shannon, Mitsuko P.; Taylor, Charlotte M.; Finch, A.J. & Sallee, Floyd R. (1994) “Children Exposed to Disaster: II. Risk Factors for the Development of Post-
191
Bilaga 5 SOU 2003:127
192
Traumatic Symptomatology“ i Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, vol 33, nr 1, s. 94–105
(51) Dyregrov, Atle (1994) Beredskapsplan för skolan: Barn i kris. Stockholm: Rädda Barnen
(52) Bauer, Hasse (1992) “Caroline glömmer aldrig flygkraschen. – Men jag längtar efter att flyga igen.“ i Kamratposten, nr 6/1992, s. 8–9
(53) Höjer, Dan (1989) “En sekund förändrade Jonas liv“ i Kamratposten, nr 18/1989, s. 8–9
Bilaga 6
Självskador och självmord bland barn och unga – en sammanställning
Journalisten Maria Leijonhielm
193
Bilaga 6 SOU 2003:127
194
Bilaga 6
Inledning
Risken att ett barn under 18 år dör för egen hand är tre gånger så stor som att det skulle omkomma i en trafikolycka. Det är en djup tragedi på flera plan: för de unga som valt döden, för familjen, släkt, vänner och alla andra som blir kvar med förtvivlan, frågor och skuldkänslor.
I ett större perspektiv är en ung människas självmord också ett tecken på att det samhälleliga skyddsnätet inte förmått fånga upp en av sina allra mest skyddslösa och utsatta. De senaste decennierna självmordsfrekvensen hos den vuxna befolkningen i Sverige minskat. Bland barn och ungdomar är den oförändrad eller något förhöjd. Varje år tar ungefär 50 personer under 19 år sitt liv i Sverige. Det beräknas att 10 gånger fler – alltså 5000 – försöker och att ytterligare tio gånger fler – 50 000 – har allvarliga självmordstankar. Samtidigt som självmordsnivån bland unga tycks konstant ökar rapporterna om självskadande beteenden, i synnerhet om flickor som skär sig.
Det är möjligt att beteendet har varit lika vanligt tidigare, men då inte uppmärksammats. Så var det t ex med annorexi och bullemi när de formerna av självdestruktivt beteende hamnade i fokus bland forskare och i massmedia i början av 90-talet. Vara som det vill med den saken.
Det viktiga är att minimera risken för att unga människor känna sig så ensamma och övergivna så de väljer att skada sig själva eller till och med att dö. Samstämmig forskning visar att det är lätt att urskilja flertalet av de barn och ungdomar som befinner sig i farozonen för att göra sig själva illa. Det finns dessutom kunskap om vad som bör göras när en ung människa tappat livslusten. Det är oacceptabelt att den kunskapen inte används i någon högre grad. Men ju större barngrupper på dagis, fritids och skola, ju färre antal skolsköterskor, kuratorer och annan elevvårdande personal, desto större är risken att ingen uppmärksammar varningstecknen. Ju mindre resurser inom kommun och landsting, desto större risk att unga människor som mår dåligt inte får den professionella hjälp och den kontinuitet i vårdkontakterna de behöver och har rätt till.
En självdestruktiv handling kan betraktas som ett rop på hjälp när ångesten, depressionen och känslan av övergivenhet har blivit så stor så att den inte längre går att härbärgera. Det som allra bäst hjälper en ung förtvivlad människa att lyfta blicken mot livets
195
Bilaga 6 SOU 2003:127
möjligheter är känna sig sedd och förstådd – att ha någon att tala med. Den personen saknas alltför ofta.
Syftet med den här sammanställningen är att ge en bild av dagsläget avseende de självdestruktiva beteendena självskada, självmordsförsök och självmord. Den fokuserar på förekomst, riskgrupper, riskfaktorer och preventivt arbete.
Inget har hänt
Reflektioner kring en ”gammal” bok om unga människors självmord och självmordsförsök.
I min hand kom en bok som första gången gavs ut 1976 med titeln Too Young to die av Francine Klagsbrun, redaktör och psykiatriförfattare. Den översattes 1981 till svenska och utgavs med titeln – För ung för att dö – Om självmord bland ungdom (AWE/Gebers)
Min första reaktion efter att ha läst de första sidorna var: Men står tiden still? Författarinnan startar med några vinjetter kring hur hon bemötts när hon berättade om arbetet med den nya boken om självmord. En tonårsmamma hade utryckt; Tror ni inte att det finns vissa ämnen man helst borde tala tyst om? Varför skall man sätta idéer i huvudet på ungdomarna?”. Samma kommentarer kan jag idag få när jag för lärare beskriver hur viktigt det är att tala om att alltför många ungdomar visat olika former av självmordshandlingar.
Boken vänder sig tonåringar och unga människor, föräldrar och lärare samt i övrigt intresserade. I boken vävs fallbeskrivningar samman med exempel på myter kring självmord, t.ex. ”Alla som försöker ta sitt liv måste vara vansinniga”, ”Ingenting kunde ha hejdat henne då hon väl hade beslutat sig”, ”Det förvånar mig inte att hon har tagit sitt liv. Självmord ligger i familjen”.
Författaren diskuterar och förklarar det felaktiga i dessa föreställningar t.ex. att självmord i vissa familjer är ödesbestämda. Däremot konstaterar hon att vissa psykologiska skeenden kan resultera i fler självmord inom samma familj.
På motsvarande sätt understryker hon att man inte kan väcka tankar på självmord genom att tala om det, tankarna finns redan. Det viktiga är att dra fram dem i ljuset och tala öppet om dem. Hon menar att myter och ”mystik” kring ämnet skymmer den kunskap som faktiskt finns vilket hindrar allmänheten att på ett förnuftigt sätt handskas med detta problem.
196
Bilaga 6
Då liksom i dag var självmordet den vanligaste dödsorsaken bland tonåringar. Flera fallbeskrivningar i boken tar upp bristen på kommunikation mellan ungdomarna och deras föräldrar eller snarare deras olika sätt att kommunicera. Ungdomar behöver närhet till föräldrarna samtidigt som de skall frigöra sig ifrån dem. Detta kan leda till beteenden som lätt kan misstolkas. Föräldrar kanske låter sin tonåring vara ifred när han eller hon som allra mest behöver dem. En del lämnar brev efter sig. De talar tydliga språk ”Om någon hjälpt mig, hade jag inte behövt göra detta”.
Författarinnan beskriver stegen i självmordsprocessen som ett kontinuum med upp- och nedgångar och ofta flera självmordsförsök före det fullbordade självmordet. I hela detta spektrum ger den självmordsbenägna unga människan många meddelanden och tecken genom handlingar eller tal.
Ett avsnitt handlar om vad man kan göra när självmordshandlingar blir tydliga.
Om en ung människa talar om sitt förestående självmord och kräver att kamraten skall vara tyst, bör den senare ändå uppmuntras att bryta ett tystnadslöfte. Det är största ansvaret en kamrat har i varje situation som har med självmord att göra är att bevara liv, även om det skulle ske på bekostnad av vänskap.
Det känns sorgsamt att läsa boken, som snart är 30 år gammal. Inget tycks ha hänt i inställningen till själmord. När skall alla äntligen förstå att självmord inte framkallas av att vi pratar om det, utan när vi tiger om det? Ångesten och rädslan hos en ung människa bekräftas och förvärras om hon möts av de vuxnas tystad och undanglidande.
Britta Alin Åkerman, professor i pedagogik
197
Bilaga 6 SOU 2003:127
Att förebygga psykisk ohälsa och självmord bland skolelever
”Hej! Jag är en tjej, 17 år gammal. För lite över fem månader sedan så dog en nära vän till mig i en olycka. Mitt humör har gått upp och ner sedan dess, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag gråter väldigt ofta och ibland gör det så ”ont” i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är rädd för att jag inte ska kunna kontrollera mig när detta händer. Jag får lust att kasta saker omkring mig, och förra gången det gjorde så ont i mig så skar jag mig i armen med ett rakblad. Det hjälpte, jag fick i alla fall något annat att tänka på. Jag vet att det inte är så smart gjort men nu har jag gjort det så fort jag känner att det ”onda” kommer över mig igen. Mina föräldrar vet inget och jag vill inte att dom ska veta något, kuratorn på min skola var jag i kontakt med (en gång) när min vän dog, och henne gillar jag inte. Vad tror du? Behöver jag söka hjälp eller är jag normal?”
Så lyder ett av de många brev och samtal som kommer till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa NASP). Det vittnar om den utsatthet, förtvivlan och ångest som många unga människor känner i sina liv. Det kan vara direkt livsavgörande att vi tar dessa rop på hjälp på största allvar och agerar snabbt. En tidig upptäckt och behandling av barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar är en av de absolut viktigaste aspekterna vad gäller självmordsprevention.
Förekomst
Självmord och självmordsförsök utgör ett mycket stort folkhälsoproblem och det blir större ju längre ner i åldersgrupperna man går. I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15–44 år och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp.
Det som oroar särskilt mycket är att det enligt enkätundersökningar från Uppsala, Stockholm och Göteborg är så många som 8 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna som uppger att de någon gång försökt ta sitt liv. Vid noggrannare psykologiska och psykiatriska intervjuer sjunker dock dessa siffror till omkring hälften, beroende på att man i dessa intervjuer tillämpar en mer stringent terminologi vid klassificering av självdestruktiva beteende och suicidala tankar. Forskare skiljer strikt mellan självupplevd och faktiskt handling. Ungdomar med mycket starka självmordstankar
198
Bilaga 6
upplever dock ofta att de verkligen försökt ta sitt liv, trots att det stannat vid tankar om detta.
Även om man utgår från den striktare definitionen av vad ett självmordsförsök innebär så är talen alltför höga. Vi vet också att självmordsförsök banar väg för självmord senare i livet om man inte i tid hjälper dessa ungdomar att finna strategier för att hantera sina livssvårigheter.
Flera undersökningar har visat att omgivningen ofta blundar för den suicidala kommunikationen från förtvivlade ungdomar.
Det finns en oroväckande samstämmighet mellan självmordsnära unga människor som har svårt att på ett adekvat sätt uttrycka sin desperation och vuxna som inte vill se den.
Självmord går att förebygga
Om man i tid upptäcker och behandlar de ungdomar som lider av depressioner, missbruk och psykoser kan man förebygga både självmordsförsök och självmord.
Självmordsprevention förutsätter ett brett angreppssätt som bygger på tvärvetenskapliga ansatser. Förutom psykiatrisk kompetens krävs insikt om existentiella och psykosociala komponenter, vilka är viktiga inslag i den suicidala processen.
Den ömsesidiga kommunikationen mellan den självmordsnära unga personen och dennes omgivning är av avgörande betydelse för hur den suicidala processen utvecklas. Önskan att få hjälp är hos de flesta ungdomar betydligt starkare än önskan att dö.
Utvärderingen av det självmordspreventiva projekt som NASP bedriver i några skolor i norra Stockholm visar att antalet självmordsförsök bland unga människor minskar om ungdomar får lära sig att verbalt hantera sina känslor och tankar. Erfarenheter från liknande projekt utanför Sverige pekar i samma positiva riktning.
Psykofarmaka
Sedan SSRI-preparaten introducerades på marknaden i början av 90-alet har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat lavinartat. De senaste åren har ökningen varit störst bland unga kvinnor.
Meningarna är delade om huruvida det är rekommendabelt att behandla unga människor med antidepressiva läkemedel.
199
Bilaga 6 SOU 2003:127
Utan tvekan är medicinering till stor hjälp i många fall, men dessa måste alltid användas i kombination med samtal, psykoterapi eller andra terapeutiska metoder.
Mediciner kan visserligen ställa till rätta de funktioner i hjärnan som hamnat i obalans på grund av långvarig stress, men de psykosociala problemen går inte att medicinera bort.
”Jag blev ordinerad Cipramil mot depression när jag var 16 år, och då över telefon av en läkare jag aldrig hade träffat.
Slutade äta medicinen efter 3 år på eget bevåg pga. biverkningarna läkarna sa att jag inbillade mig! b.la. yrsel, illamående, allmänt monoton livssyn och kraftigt nedsatt sexlust.
”
Hotbild
Tillgängliga data visar att den upplevda ohälsan – i synnerhet den psykiska – har ökat i de yngre åldersgrupperna under den senaste 10-årsperioden. Man uppskattar att uppemot 10 procent av våra barn och ungdomar har någon form av psykiska problem. Till de hårdast drabbade hör ungdomar i socialt och ekonomiskt utsatta storstadsområden, många av dem med invandrarbakgrund. Ett stort hot är tendensen till ökad alkoholkonsumtion i alla åldersgrupper. Enkätundersökningar som gjorts på skolor visar att det kan finnas ett samband mellan den ökade konsumtionen av alkohol och andra droger och ett ökat antal självmord och självmordsförsök.
Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever:
De flesta självmordsnära personer är in i sista stund mycket ambivalenta och osäkra på om de vill leva eller dö. Därför kan omgivningens reaktioner vara avgörande för om en person drivs vidare i självmordsprocessen eller om den väljer livet.
Att bilda samarbetsgrupper – s.k. team – bestående av lärare, skolläkare, skolsköterskor, skolpsykologer och annan skolpersonal som har en grundläggande kunskap om hur man kan förebygga psykisk ohälsa har visat sig vara en bra modell för att planera och genomföra självmordspreventiva åtgärder i skolan.
Det är av avgörande betydelse att utbilda lärare och annan skolpersonal i dessa frågor.
Skolan bör ha ett nära samarbete med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), ungdomsmottagningar, socialtjänst och andra
200
Bilaga 6
relevanta organisationer och myndigheter utanför skolan för att i tid kunna ge hjälp till de ungdomar som är i behov av sådan.
FALL:
Stefan, 17 år, ville gå på estetisk linje på gymnasiet. Han ville syssla med sin musik, måla eller kanske spela teater. Men efter heta diskussioner följer han sina föräldrars uppmaning och söker in på en teoretisk linje. Höstens studier går skapligt men Stefan är ofta tvär, irriterad och otillgänglig. Ber sina föräldrar ”dra åt helvete” och slänger i dörrar. Under vårterminen skolkar Stefan upprepade gånger, går inte ur sängen på morgonen. Vänder ansiktet mot väggen. Sover mycket. Stefan mor blir orolig och får efter flera veckor och mycket tjat Stefan att följa med till husläkaren, som vidarebefordrar honom till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen. På BUP anser man att Stefan visar tecken på depression, men Stefan vill inte ha någon medicin och vill inte ”prata” med någon. Så det blir ingen fortsättning på kontakten. Veckorna efter läkarbesöket går Stefan till skolan, men har snart en hög skolfrånvaro igen.
Efter flera långa samtal enas familjen om att Stefan kanske bör gå den estetiska linjen trots allt. Men för att kunna hoppa in årskurs två måste han gå vissa kompletterande kurser under sommaren. Stefan säger att han gärna gör det.
En fredagskväll vid midsommartid går han med sin bästa kompis till en fest hos några polare. Klockan tre på natten hör Stefan mamma, som legat vaken av oro, att han kommer hem. Men när hon vaknar på lördagsmorgonen är han inte hemma och kommer inte hem på hela dagen. Stefan föräldrar söker upp sin sons kompisar och man går ut och letar. På morgonsidan finner Stefans´ far sin son död på marken nedanför ett hopptorn.
Senare får Stefan föräldrar veta att han flera gånger den våren talat med sin kompis om självmord, men fått denne att dyrt och heligt lova att inte säga någonting till Stefans föräldrar.
Riskfaktorer och risksituationer
Varje ung människas växande och mognad är nära sammanflätat med det sociala och kulturella sammanhang hon föds in i. Barn och ungdomar som saknar detta sammanhang, eller har svaga sociala och kulturella rötter, uppvisar tydliga tecken på identitetsstörningar och har ofta svårt att lösa konflikter. I stressfyllda situationer kan detta resultera i ett självdestruktivt beteende i form av självmordsförsök eller självmord.
201
Bilaga 6 SOU 2003:127
FALL:
För några månader sedan gjorde Jonas ett allvarligt självmordsförsök. Lyckligtvis fann hans flickvän honom i tid och efter magpumpning och ett par dagars sjukhusvistelse flyttar Jonas hem till sian förälrar för att få lite ordning på sitt liv. Han är nedstämd, får då och då ångestanfall och får antideprressiv medicin. Med flickvännen talar Jonas ständigt om att ta livet av sig. Han läggs in för slutenvård på psykiatrisk klinik. Hans mamma Berit pratar med honom på telefon varje dag och tycker att han låter lugnare.
Hon anstränger sig för att leva ett vanligt liv och står och skalar potatis när telefonen ringer. Det är överläkaren som utan omsvep säger att Jonas är död. Berit blir förbannad, hon har ju just talat med honom.
Hon och hennes man åker till sjukhuset där de får att Jonas sprungit ut från avdelningen och kastat sig framför en bil. Han dödades omedelbart. Jonas kom till sina svenska föräldrar från Syd-Amerika, knappt fem månader gammal. Länge vaf han stolt över sitt indianska ursprung.
Som tjugoåring var han kortvuxen med rakt grovt blåsvart hår, mörk hy och mörkt brunsvarta ögon. För sina föräldrar var Jonas självklart svensk och deras son, för kompisarna var han en vanlig, ibland cool typ, men ute på stan blev han en svartskalle. Det var inte självklart att han släpptes in på restauranger och pubar. Han var inte invandrare, inte svensk men ändå svensk.
Att avvika från de könsmässiga och sexuella normer som gäller i samhället i stort har också visat sig vara en riskfaktor för självordsbeteende.
Destruktiva familjemönster och negativa livserfarenheter har stor inverkan på ungdomars fortsatta liv och utveckling. Vanliga tecken på att en familj fungerar dåligt är när det förekommer alkohol- och drogmissbruk, psykiska sjukdomar eller psykiska störningar hos föräldrarna, våld och övergrepp, tidigare fall av självmord eller självmordsförsök, dålig omvårdnad av barnet, dålig kommunikation mellan familjemedlemmarna, mycket höga eller mycket låga förväntningar på barnet, ständiga gräl och konfliktfylld skilsmässa eller separation mellan föräldrarna. Undersökningar visar att unga, självmordsnära människor ofta kommer från familjer med mer än ett av ovanstående problem, där vart och ett av dessa ökar risken för självmordsbeteende.
Vissa personlighetsdrag, som att snabbt skifta i stämningsläge eller att lätt känna sig besviken och kränkt förekommer hos de flesta i ungdomsåren. I kombination med någon form av psykisk
202
Bilaga 6
störning eller sjukdom är dessa egenskaper förknippade med ökad risk för självmordsbeteende.
Självmordsbeteende är även överrepresenterat hos barn och ungdomar som lider av depressioner, olika typer av ångesttillstånd, ätstörningar och alkohol- och drogmissbruk. Även om få barn och ungdomar lider av allvarliga psykiska sjukdomar, som schizofreni eller manodepressivitet, är självmordsrisken mycket hög hos de som har en psykos.
FALL:
Annika är 16 år och har tre äldre systrar. En morgon går hon inte till skolan, utan tar istället tunnelbanan in till T-centralen. Där hoppar hon ned från perrongen och går in i tunneln. Med täckjackans kapuschong neddragen över huvudet och kramande sitt gosedjur står hon på spåret och inväntar tåget som kör över henne. Några timmar senare dör hon på ett operationsbord på Sabbatsbergs sjukhus. Tågföraren är svårt chockad och långtidssjukskrivs någon månad senare med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.
I ett försök att förstå påminner sig mellansystern att Annika verkat tyst och nedstämd vid några tillfällen den senaste tiden. Hon hade skolkat ifrån deras gemensamma fotbollsträning ett par dagar före sin död, vilket var olikt henne. Dagen före Annikas död bestämmer sig den äldsta systern att prata med henne, för att ta reda på om något särskilt har hänt. Men ingen anar hur bråttom det är och att Annikas nedstämdhet och förändrade uppförande är livshotande. Dagen därpå är Annika död.
Vems fel var det? Vad var det man inte förstod? Hur kunde det hända? Det tar familjen flera år att hämta sig ifrån chocken och förlusten av Annika och att hantera sin skuldkänslor.
Att tidigare försökt ta sitt liv är i sig en betydande riskfaktor vad gäller fullbordat självmord. En tredjedel av dem som slutligen tar sitt liv har tidigare gjort ett eller flera självmordsförsök. I åldersgruppen 15 till 19 år upprepar 15 procent sitt själmordsförsök inom ett år. Detta tyder på att dessa ungdomar inte fått den hjälp de behöver.
En tydlig sårbarhet och mottaglighet för stress observeras ofta hos självmordsnära barn och ungdomar. Denna sårbarhet gör det svårt för individen att hantera besvikelser och negativa upplevelser på ett konstruktivt sätt.
Separationer, en nära anhörigs död, oro i familjen, mobbning, misslyckanden i skolarbetet och allvarlig fysisk sjukdom är exempel på negativa händelser och situationer som kan utlösa självmordsförsök eller självmord hos känsliga barn och ungdomar.
203
Bilaga 6 SOU 2003:127
FALL:
Sofie började mobbas i årskurs 6 när hon kom som ny elev till skolan. Tidigare hade hon varit en duktig elev, men sackade nu efter med skolarbetet. Hon stannade oftare och oftare hemma. Sofies mor försökte flera gånger, utan resultat, att få skolledningen att ingripa.
Sofies sista höst var fylld av trakasserier, hånfulla tillmälen, glåpord och utanförskap. Inte ens när klasskamraterna kastade sten efter henne på skolgården ingrep lärare eller någon annan vuxen. Till slut orkar Sofie inte längre, 14 år och 11 månader gammal hänger hon sig hemma på sitt rum.
Sofies mor anmälde skolan till Skolverket, som konstaterar att skolan inte tagit fram några åtgärdsprogram för eleven” trots upprepade kränkningar och hög frånvaro”.
Hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar
Alla plötsliga eller dramatiska förändringar i en ung människas uppförande och beteende bör tas på allvar, t.ex.:
• bristande intresse för vardagliga aktiviteter
• sämre resultat än vanligt på prov och en genomgående sänkning av betyg
• minskade ansträngningar
• dåligt uppförande i klassrummet och i skolan
• upprepade tillfällen av ogiltig frånvaro och skolk
• kraftigt ökat rökande och drickande, missbruk av droger
• våld mellan elever
• händelser som leder till polisinblandning
Om en elev uppvisar något eller några av ovanstående beteenden bör lärare och skolpersonal ta ett gemensamt ansvar för att en grundlig och omsorgsfull utredning görs av elevens sociala och psykiska förhållanden, samt se till att stödåtgärder omedelbart sätts in.
Då det handlar om att rädda liv kan ingen fördröjning av insatser ursäktas av dåliga resurser, brist på tid, frågetecken kring ansvarsområde etc.
204
Bilaga 6
Självmordsprevention i svenska skolor
Under våren 2002 gjorde NASP en undersökning för att kartlägga i vilken mån det i dagsläget förekommer några självmordspreventiva åtgärder i svenska grund- och gymnasieskolor.
Studien är upplagd som en kvantitativ enkätundersökning och vänder sig till rektorer på högstadiet och gymnasiet. Enkäter skickades ut till 1 000 slumpmässigt utvalda rektorer i svenska skolor varav 82 procent svarade.
Erfarenheter av självmord och självmordsförsök
Bland rektorer som arbetar på gymnasiet uppger 30 procent att de varit med om att en elev begått självmord och 52 procent har erfarenhet av elevs självmordsförsök. För rektorer som arbetar på högstadiet är motsvarande siffror 9 procent för elevs självmord och 42 procent för elevs självmordsförsök.
Trots dessa höga siffror visar studien att över 60 procent av de undersökta skolorna helt saknar en skriftlig plan för hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Omkring hälften av de som saknar en skriftlig plan uppger dock att de i framtiden överväger att införa en sådan.
Utbildning av personal
Vad gäller utbildning av skolans personal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar svarar 19 procent av gymnasierektorerna och 22 procent av högstadierektorerna att de har eller har haft någon sådan utbildning. Av de skolor som saknar utbildning för personalen i självmordspreventiva insatser (81 resp. 78 %) är det bara omkring 10 procent som i nuläget planerar att starta någon sådan. Detta är allvarligt då forskning och erfarenhet visar att en tidig upptäckt och behandling av ungdomar som befinner sig i social och psykisk nöd är den viktigaste aspekten vid självmordsprevention.
205
Bilaga 6 SOU 2003:127
Självmordspreventiva program
En knapp tredjedel av rektorerna uppger att det bedrivs något elevhälsoprogram i deras skola som innefattar självmordsprevention. De absolut vanligaste exemplen på självmordspreventivt arbete som rektorerna ger är “elevvårdsteam”, “hälsosamtal” och “samtal med skolsköterska”.
De rektorer som har en personlig erfarenhet av elevers självmord eller självmordsförsök bedriver i större utsträckning ett elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention i sina skolor. En tänkbar tolkning är att det ”måste” ske ett självmord eller ett självmordsförsök för att preventiva åtgärder ska vidtas.
Framtiden
Nära 60 procent av rektorerna svarade “vet ej” eller “nej” på frågan om de skulle vilja införa ett självmordspreventivt program i sin skola.
Det är förståeligt att rektorer, lärare och annan skolpersonal upplever unga människors självmordsbeteenden som något komplicerat och svårhanterligt. Men om skolans personal blundar för att denna problematik existerar bland unga människor kan det få ödesdigra följder.
Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet Prefekt för Institutionen för folkhälsoetenskap vid Karolinska institutet Michael Westerlund, jouranalist och doktorand vid Nationellt centrum för suicidforskning
206
Bilaga 6
Utbildning i Mentalt förebyggande hälsovård, ”Livskompetens”
Om ett självmordspreventivt projekt i två gymnasieskolor i Gävle under år 2000 och 2001
Mentalt förebyggande hälsovård är en pedagogisk metod där skolans egen personal lär eleverna att vårda den psykiska hälsan genom att ge dem redskap för att kunna utveckla goda relationer, stödja kamrater och hantera svåra livssituationer. Metoden innehåller moment som syftar till att öka både skolpersonalens och elevernas möjligheter att upptäcka psykisk ohälsa och tecken på suicidalitet. Elever med olika bakgrund och känslomässiga och intellektuella olikheter lär varandra att hitta nya lösningar.
Utbildningen och undervisningsmaterialet fokuserar på ett helhetsseende på hälsa. Metoden innehåller både en medicinsk och en psykosocial del. I de skolor som medverkar i programmet utbildas skolsköterskor, kuratorer, psykologer och lärare i psykisk hälsovård och i självmordsprevention. Eleverna får ta del av ett undervisningsmaterial som består av följande teman:
• Känslornas påverkan på hälsan
• Stress under skolåren
• Integritet och identitetsutveckling
• Psykisk kris
• Mobbning
• Depressioner hos unga
• Självmordsproblematik
• Musik, bild och poesi
• Ett helhetsseende på hälsa (medicinskt, psykologiskt och socialt)
• Klassens psykosociala arbetsmiljö.
Metodiken är mångsidig för att stärka läroprocessen och för att alla ska kunna ta till sig budskapen. Den består av faktaföreläsningar i dialogform, smågruppsamtal samt praktiska övningar, såsom gestaltningar och rollspel. Elevutbildningen schemaläggs utifrån skolans egen planering. Tidsåtgången kan variera från minst fyra halvdagar under en vecka, till en dubbellektion i veckan under en längre period. Innan eleverna utbildas ska hela kollegiet och elevernas föräldrar informeras om metodens innehåll, samt delges kunskap om psykisk ohälsa och självmordsproblematik bland ungdomar.
207
Bilaga 6 SOU 2003:127
Utvärdering av programmet
Mentalt förebyggande hälsovård är den enda metod i sitt slag i Sverige som behandlar psykisk ohälsa och självmordsproblematik bland skolelever. Det är därför särskilt angeläget att utvärdera metodens möjligheter att påverka elevernas självmordsbeteende och deras benägenhet att söka hjälp. Detta sker med hjälp av enkätundersökningar bland åttondeklasselever. Enkäten består av 32 frågor som besvaras av eleverna vid två olika tillfällen, första gången innan de tar del av Mentalt förebyggande hälsovård och andra gången ett år efteråt. Som jämförelse används en grupp åttondeklasselever som besvarar enkäten utan att ha tagit del av metoden.
Utvärderingen beräknas vara slutförd under 2003. Målet är att 2000 elever – 1000 i interventionsgruppen och 1000 i kontrollgruppen – ska delta i undersökningen.
De hittillsvarande preliminära resultaten stämmer väl överens med resultaten från en utvärdering av ett liknande program i Florida, USA. Den visar att man med hjälp av en noggrant planerad och genomförd utbildning av elever och skolpersonal kan påverka psykiska och sociala faktorer och därigenom förbättra den psykiska hälsan och avsevärt minska antalet självmord och självmordsförsök bland elever.
Inga-Lill Ramberg Fil, dr vid NASP och informatör
Danuta Wasserman Professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet Prefekt för Institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet
Utdrag ur en publikation som finns i sin helhet i tidningen Skolhälsan nr 3 2002/2003
208
Bilaga 6
”Jag känner att jag börjat tänka på ett annat sätt nu”.
Programmet Mentalt förebyggande hälsovård genomfördes i två av Gävles gymnasieskolor under åren 2000 och 20001.
Programmet följde Utbildning i Mentalt förebyggande hälsovård, ”Livskompetens”, med ett tilläg om sex och samlevnad. Varje lektionstillfällena avslutades med ett stresshanteringspass, t.ex. massage eller avslappningsövning.
Kort om utvärderingen
Frågeformulär delades ut till eleverna före och efter utbildningen. Eleverna utfrågades även muntligt vid det sista undervisningstillfället. Skolledning, lärare, skolsköterskor och kuratorer tillfrågades via muntlig utvärdering under och efter avslutad utbildning.
Några kommentarer kring interaktionen mellan ungdomar och vuxna
Eleverna uppskattade att läraren och skolsköterskan eller kuratorn deltagit i lektionerna, både för att det gav eleverna en chans att få en bättre kontakt med dem och för att ”dom vuxna verkligen får se hur det är i klassen och kan hjälpa till den vägen – och då kan man prata med dom också”.
Kommentarer kring grupprocessen
Alla i klassen tyckte att de lärt känna varandra bättre och att gruppklimatet blivit mer positivt. Diskussioner och rollspel uppskattades för att man själv fick vara aktiv och samtidigt fick ta del av vad de andra tyckte: ”Jag känner att jag börjat tänka på annat sätt nu”.
Programmets utformning
Programmet var bra, men en del ansåg att det borde etableras på ett tidigare stadium än gymnasiet. ”Bra saker som tagits upp, sådant som kan hända en själv och då vet man vart man kan ta vägen”. Behovet att få tala om livsfrågor var stort.
209
Bilaga 6 SOU 2003:127
Kommentarer från lärare och elevvårdspersonal
Lärare och elevhälsovårdspersonal uppskattade att de fick lära känna eleverna under delvis nya former. Klassklimatet hade blivit mycket bättre. Lektionerna blev ”en oas i vardagen”. Flera elever sökte upp skolsköterskor och lärare enskilt för att prata. Några lärare uttryckte farhågor om att utbildningen kan starta en (negativ) process hos vissa elever – att de kan börja må dåligt.
Projektledarnas reflexion
Diskussioner om livsfrågor i skolan borde vara lika självklara som fluorsköljning och datakunskap.
Världshälsoorganisationens stödmaterial för lärare och annan skolpersonal
Den 24 januari 2001 fattade riksdagen ett beslut om att Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer för självmordsprevention i skolor bör genomföras i Sverige. Dessa riktlinjer är en del i ett världsomfattande program för självmordsprevention som WHO lanserade 1999. Ansvarigt för att införliva riktlinjerna i skolväsendet är Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP). Stödmaterialet – som främst riktar sig till lärare, rektorer, syokonsulenter, skolsköterskor, skolläkare, skolpsykologer och annan skolpersonal – är översatt och anpassat till svenska förhållanden och finns att läsa i sin helhet på NASP:s hemsida.
Tre gånger så många flickor som pojkar försöker ta sitt liv. Flickor väljer oftast en passiv metod t.ex. tabletter, pojkar en mer aggressiv t.ex. hängning.
Bereoende på de våldsammare metoderna, så lyckas fler pojkar än flickor med sina försök.
Under de senare åren dock allt flera unga kvinnor börjat använda mer aktiva och drastiska metoder.
Fortfarande gäller dock att tre gånger så många pojkar som flickor lyckas ta sitt liv.
Efter 15 års ålder jämnas könsskillnaden successivt ut.
Agnes Hultén, barn och ungdomspsykiater, forskningsråd NASP
Utdrag ur en publikation som finns i sin helhet i tidningen Skolhälsan nr 3 2002/2003
210
Bilaga 6
Om Självskada
Uppskattningsvis har 8 procent av alla flickor och 4 procent av alla pojkar någon gång gjort ett självmordsförsök.
När det gäller övriga självskadande handlingar är siffrorna väsentligt högre. Socialstyrelsens enkät från 1991 visade att 9 procent av 2000 ungdomar födda 1973 någon gång avsiktligt gjort sig själva illa.
Med självskada menas en direkt, avsiktlig fysisk skada mot den egna kroppen, t ex att skära sig. Liksom självmordsförsök är det en form av aggressivitet riktad mot den egna personen.
Av SOU 2002:99 (Barns skador i Sverige) framgår att ca 70 procent av de personer under 20 år som vårdats till följd av avsiktlig självdestruktiv skada var flickor.
De flesta som medvetet skadar sig själva har börjat i tonåren. Vissa fortsätter hela livet, andra slutar men riskerar ”återfall” om den bakomliggande orsaken inte har bearbetats.
Både för den som skadar sig själv och för utomstående, kan beteendet vara skrämmande och förvirrande.
En vanlig uppfattning är att människor som skadar sig själva gör det för att få uppmärksamhet. Så är det inte. De allra flesta gör det i det fördolda och lägger ner mycket energi på att kamouflera sina sår och ärr. De skäms för handlingen och är rädda för omgivningens reaktion och för att bli avvisade.
Tidigare har självskadning ofta uppfattats som misslyckade självmordsförsök. Idag vet man att självskadning är ett sätt att bearbeta och bemästra svåra känslor, minnen och situationer – ofta i anknytning till allvarlig brist på omsorg, trauman eller tidigare övergrepp.
Beteendet har sin grund i känslor som är outhärdliga att leva med och som inte kan uttryckas på ett adekvat sätt. Självskadningen blir paradoxalt nog den enda – eller den mest verksamma – behandlingsstrategin.
FALL
”Förut skadade jag mig själv på alla möjliga och omöjliga sätt. De ärr som jag tillfogat mig själv under årens lopp kommer aldrig att försvinna... När jag tänker tillbaka på den tiden när jag skadade mig själv som mest, så har jag blandade känslor. Jag kan delvis förstå varför jag gjorde som jag gjorde – jag visste ju inget annat sätt! Mest känner jag ändå ledsamhet för alla sår jag gett mig själv! Jag är ledsen för att jag inte såg någon annan lösning eller vågade söka efter andra lösningar!”
211
Bilaga 6 SOU 2003:127
Skademönster
De vanligaste formerna av självskadning är att hugga, rispa, klösa och bränna huden, ofta på armarna eller benen, men också på andra kroppsdelar. Åtminstone i utgångsskedet hålls skadan dold för omgivningen.
En del skadar sig på samma sätt varje gång. Vissa skadar sig på bestämda tider, andra på bestämda platser, t ex i badet.
En del skadar sig som reaktion på vissa handlingar, t ex när de anser att de gjort något fel.
Andra skadar sig plötsligt och oförutsett.
Smärtans funktion
Den fysiska smärtan kan fungera som avledning från den känslomässiga smärtan.
Det kan vara ett sätt att dämpa ångest och hantera påträngande minnen och överväldigande känslor.
En del skadar sig själva för att ett fysiskt sår synliggör den känslomässiga smärtan och gör den verklig.
Andra vill se den fysiska skadan läka och därmed uppleva ett hopp även om känslomässig läkning.
För en del kan det vara ett sätt att straffa sig själv och ge uttryck för självhat.
För andra är det ett icke-verbalt sätt att berätta om övergrepp. Det kan också vara ett sätt att mentalt avlägsna sig från en hemsk upplevelse – eller motsatsen – att bli kvar i det hemska.
Den fysiska smärtan kan även vara ett sätt att känna över huvud taget.
Vad kan omgivningen göra?
Det preventiva arbetet sammanfaller med arbetet mot suicid. Alla unga – särskilt om de mår psykiskt dåligt – behöver känna sig sedda, accepterade och behövda.
Om självskadningen redan pågår gäller detsamma i än högre grad: Den unge behöver stor uppmärksamhet och tydlig omtanke – även i andra situationer än när hon/han skadar sig.
212
Bilaga 6
Den som kommer i kontakt med en ung person som skadar sig själv bör råda henne/honom att ta kontakt med skolhälsovården, BUP eller ungdomsmottagningen. Eller själv ta kontakt.
Behandling
I behandlingen försöker patienten tillsammans med psykolog eller annan behandlare ta reda på vad som utlöser det destruktiva beteendet. Att förstå sitt eget skademönster är ett avgörande steg på vägen mot tillfrisknande.
I nästa fas försöker man se vilka konsekvenser beteendet får, både för den som gör sig illa och för omgivningen.
Målet är att den som skadat sig ska lära sig att uttrycka svåra känslor som vrede, sorg och besvikelse på ett tydligare och mer konstruktivt sätt än förut.
FALL.
”Jag kan förstå att mina föräldrar inte var så uppmärksamma, de såg inte allvaret i min situation. Ingen vill tro att just deras barn mår dåligt. Skolsköterskan såg mina ärr när jag var där och idrottsläraren måste också ha gjort det. Men ingen reagerade, fast det var det jag innerst inne ville”
Lena Hasselmark, dr.med.sci.
213
Bilaga 6 SOU 2003:127
214
Slutord
Det finns ingen enkel förklaring till varför en människa tar sitt liv eller på annat sätt agerar självdestruktivt.
De förebyggande åtgärderna liksom behandlingen måste därför ske mycket brett, med flera olika discipliner involverade.
Alla åtgärder som vidtas – såväl i det lilla familjeperspektivet som i det stora samhällsperspektivet – för att barn och ungdomar ska känna trygghet och mening i livet kan betraktas som preventivt arbete. Kunskapen för att göra detta finns. Men de ekonomiska resurserna saknas.
I Sverige finns sedan några år ett självmordsförebyggande program som har utvecklats och utvärderats vid NASP. Det som nu krävs är att dessa förebyggande åtgärder och program får en ökad spridning. Det krävs också att statsmakten genomför riktade ekonomiska satsningar inom området.
I utbildningen av lärare och andra yrkesgrupper som arbetar med barn och ungdomar måste det införas obligatoriska avsnitt om hur man stärker den psykiska hälsan och förebygger psykisk ohälsa, självskada och självmordshandlingar.
Bilaga 7
Plats för ungdom
– om ungdomar och ungdomskulturer i det
offentliga rummet
Docent Mats Lieberg
215
Bilaga 7 SOU 2003:127
216
Bilaga 7
Innehåll
Inledning.................................................................................. 219
Forskning om ungdomar och ungdomskulturer.............................. 220
Ungdomars livsvillkor och fritidskulturer ...................................... 221
Ungdomstiden – social karantän eller ocean av möjligheter............ 222
Allmänt om begreppen barn, ungdom och vuxen........................... 223
Konstitueringen av ungdom – ett historiskt perspektiv ................... 223
Ungdom som livsfas eller social kategori...................................... 225
Från livsvillkor till livsstil............................................................ 227
Den marginaliserade och ’farliga’ ungdomen ................................ 229
Ungdomars miljöer .................................................................... 230
Ungdomarna, staden och den fysiska miljön................................. 231
De ungas fritidsanvändning och rumsliga orientering..................... 233
Rumslig orientering ................................................................... 235
Fritidens ökade betydelse........................................................... 236
Avslutning ................................................................................ 239
Referenser................................................................................ 241
217
Bilaga 7 SOU 2003:127
218
Bilaga 7
Inledning
Ungdomar har blivit mer synliga i vardagen och har fått stor plats i offentligheten och medierna. Även om fokus ofta ligger på problem har ungdomar blivit synliga också av andra skäl. De ungas utbildning och rättigheter, deras betydelse för förändring, utveckling och plats i det offentliga rummet gör att de i allt högre grad drar uppmärksamheten till sig. Informations-teknologin tilltalar unga och kvalificerar dem till arbete och framtid och gör dem viktiga i vardagen. Det ”att vara ung” framhävs inte minst genom vardagens och mediernas skärpta fokusering på utseende, vikt, mode, kropp och sex. Den allmänna kroppsfixeringen och sexualiseringen i vardagen och i medierna riktar sig självfallet till alla, men leder å andra sidan också till att ungdom framstår som en särskilt värdefull kvalitet. Sociologen Anthony Giddens (1991) pekar på hur uppmärksamheten på kroppen och ”arbetet med kroppen” har blivit en ny möjlighet i moderniteten och orkestreras med gym och work-out.
Redan dessa exempel visar att det finns ett ökande intresse för, uppmärksamhet mot och erkännande av ungdomar och ungdomskulturer i det offentliga rummet. Därmed skapas också tydligare krav på att vara ung, på att delta i denna nya iscensättning av ungdom. Nya tiljor läggs som de unga kan framställa sig själva på. Förutom att bli synliga kan de uppträda. De vill bli sedda, de vill bli programledare eller något annat inom media. När TV söker efter unga till något program ansöker tusentals om att få vara med. En bana, en väg dras upp som synliggör den enskilde unge i det moderna konsumtions- och mediesamhället. Att denna väg faktiskt inte står öppen för alla utan att tillträdet är ytterst begränsat är däremot inte lika synligt. Liksom bilden av den lycklige lottovinnaren ger illusionen om att bara man köper en lott kommer man att vinna, får de unga bilder av att alla ”kan komma i smöret”. Men att de unga i en eller annan mening har blivit synliga i det moderna samhället är inte liktydigt med att just ungdomslivets hemligheter och utmaningar blir synliga. Mediernas bild av de unga kanske rent av utesluter de utmaningar som många ungdomar står inför till vardags. Kunskapen om ungdomar kan vara mycket begränsad och specialiserad.
219
Bilaga 7 SOU 2003:127
Forskning om ungdomar och ungdomskulturer
Forskning om ungdomars villkor och kulturer handlar om unga medborgare från tidiga tonåren till mötet med vuxenlivet. Det handlar också om olika villkor för pojkar och flickor, om språkets förändringar, om musik, makt och mänskliga möten. Det rör också skillnader i att växa upp i staden och på landet, om demokrati, inflytande och identitet. Det är många olika frågor som ropar på svar när en belysning av forskningsfältet om ungdomar görs. Ungdomsforskning har i vid mening unga människors livsvillkor som sitt kunskapsobjekt. Forskning om ungdom kan ses som ett brett tvärvetenskapligt forskningsfält där olika perspektiv, teori- och metodtraditioner samt vetenskapliga discipliner samexisterar (Öhlund 2002). Det finns skilda fokus i forskningen om ungdomar, men vanligtvis skiljer man på två olika inriktningar inom det vetenskapliga fältet – forskning om ungdomar och forskning om ungdomskulturer.
I den första kategorin, forskning om ungdomar riktas fokus vanligtvis på ungdomars livsvillkor samt stabilitet och förändring av levnadsförhållanden. Här kan man säga att unga människor tas för givna just som ungdomar och de studeras i relation till t.ex. arbetsmarknadens krav och förutsättningar, hur de svarar mot olika sorters pedagogiska metoder eller behandlingar. Här ses ungdomar mer eller mindre som objekt för samhällets påverkan, i vid mening. Den andra inriktningen, ungdomskulturforskning, etablerades som forskningsfält i Sverige först på 1980-talet och intresserar sig främst för hur unga människor blir historiskt konstruerade just som ungdomar och vilka betydelser detta får för individerna och samhället. En tredje typ av forskning handlar om utvärdering, institutionella studier och diskursanalys av ungdomspolitiken som kunskapsfält.
Ungdomsforskning är således inget akademiskt ämne eller disciplin. Studier av ungdomar kan göras på en rad olika sätt, antingen som en del i ett akademiskt ämne, t.ex. pedagogik, sociologi, psykologi, arkitektur, samhällsplanering eller ta sin utgångspunkt i en tvärvetenskaplig tradition som t.ex. Cultural studies där ungdomars skapande av identiteter och kulturer står i fokus.
220
Bilaga 7
Ungdomars livsvillkor och fritidskulturer
Vi är vana vid att se ungdomar ute: i skolan, i föreningen, på gatan, i idrotten osv. I ett större perspektiv kan man säga att ungdomslivet består av en uppsättning arenor. De viktigaste ungdomsarenorna är skolan och yrkesutbildningen, fritiden och ungdomsgruppen. Var och en av arenorna figurerar i de ungas övergång till vuxenlivet, och de handlingsmöjligheter som arenorna rymmer kan sägas uttrycka arenornas kvaliteter. Vi kan därför tala om mer eller mindre kvalitet hos de enskilda arenorna. Kvalitet betyder kvalitet för övergången till vuxenlivet, men också för de ungas utveckling av autonomi i ungdomslivet, alltså kvalitet för att bli ungdom.
Ungdomslivet skapar således möjliga sammanhang och motsättningar mellan ungdomslivets kvaliteter för autonomi och dess funktion av övergång till vuxenlivet. Enligt det traditionella synsättet har ungdomslivets arenor framför allt betraktats som en övergångstid och som en ”träningstid” inför vuxenlivets krav. Ungdom har betraktats som en ”sjukdom” som man växer från. Detta tänkande är inte längre hållbart. Intresset för unga på arbetsmarknaden och som konsumenter och för ungdom i allmänhet (att hålla sig ung) har ökat och givit ungdomen en helt ny status. I dag verkar det som om ungdomslivets strategi går ut på att lära sig att vara ung, samtidigt som detta uppfattas som ett sätt att bli vuxen på.
De ungas liv indelas i pojkliv och flickliv och i olika sociala och kulturella former av ungdomsliv. Under 70-talet riktade en forskningsgrupp vid universitetet i Birmingham uppmärksamheten mot ungdomskulturen (se t.ex. Cohen 1972, Brake 1980). Man noterade att ungdomslivet inte bara skilde sig mellan pojkar och flickor utan också uppvisade sociala och kulturella variationer. Bakom de ungas val av ungdomskultur låg sociala skillnader. Några blev ”mods” (vespor och Beatleskläder) och andra ”rockers” (motorcyklar och läderkläder). Skillnaderna kunde påvisas in i detaljer som användningen av grammofonskivor: EP-skivorna (de små) köptes av arbetarklassens unga och LP-skivorna av medelklassens.
Lika tydligt klasspecifika former av ungdomsliv finns inte i dag. Ungdomslivet har blivit mer likartat – men också mera marginaliserat. Och just eftersom ungdomslivet är förbundet med vuxenlivet gestaltas ungdomslivet också efter vuxenlivets sociala olikhet och könsskillnader. Resultatet är ett socialt differentierat och könsuppdelat ungdomsliv.
221
Bilaga 7 SOU 2003:127
Ungdomstiden – social karantän eller ocean av möjligheter
1
Det speciella skede i livet som vi kallar ungdomstiden kan i ett perspektiv framstå som en marginalperiod efter barndomen, en slags social karantän och instängdhet i väntan på vuxenlivet. I ett annat perspektiv kan ungdomstiden framstå som en spännande och bekymmersfri tid med oceaner av möjligheter. Båda dessa perspektiv är möjliga, på en och samma gång, samtidigt som de är förenklingar inte minst på grund av att ungdomar, lika lite som vuxna, utgör en enda homogen social grupp. Skillnaderna inom ungdomsgruppen avspeglar förhållanden i samhället i stort och är många gånger mer talande än de likheter som finns. Livsvillkoren skiljer sig i många avseenden och klasstillhörigheten betyder sannolikt mer än andra faktorer. Skillnaden är t.ex. stor, generellt sett, mellan unga i stockholmsförorter som Djursholm och Östermalm jämfört med dem som bor i t.ex. Fittja och Tensta när det gäller möjligheterna att förverkliga sitt liv.
Samtidigt som ungdomstiden kan ses som en period mellan barndom och vuxenliv har också förändrade socialisationsvillkor gjort det svårare att veta när man kan betraktas som vuxen. Den samhälleliga förändringsprocessen – modernisering och individualisering – bidrar till att lösa upp de av traditioner givna identitetsmönstren liksom tidigare övergångar som hade symboliska innebörder för vuxenblivandet, t.ex. övergången från ungdomsskola till arbetsliv. Även om klass, kön och etnicitet är starka markörer för individens livsvillkor, har samhällsutvecklingen medfört att identitet, tillhörighet och mening i större utsträckning behöver skapas av individen själv i samspel med familj, kamrater, lärare och andra viktiga personer. Marknaden förser dessutom individen med nya identitetsskapande material i en aldrig sinande ström. Det är alltså i ett slags växelverkan mellan å ena sidan ungdomarna själva och deras livsvärld, å andra sidan staten och marknaden, som kulturella uttryck och livsstilar för identitetsarbetet skapas. De unga blir hänvisade till en ungdomskulturell värld som det är relativt godtyckligt när man träder in i och lämnar. Och inte blir villkoren klarare när vuxna gör anspråk på ungdomskulturella uttrycksformer. Det är dock svårt att hitta argument för fixa åldersgränser som skulle avgöra när ungdomsperioden börjar och slutar.
1
Avsnittet bygger huvudsakligen på Berggren, Leif (2003). Pågående avhandlingsarbete vid
Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, med den preliminära titeln ”LOTS I MODERNA FARVATTEN - en studie om det lokala fritidsarbetets betydelse för ungas socialisation.”
222
Bilaga 7
Allmänt om begreppen barn, ungdom och vuxen
Innebörden av begreppen barn, ungdom och vuxen har skiftat historiskt sett mellan olika tidsepoker och mellan olika samhällsklasser, liksom den har påverkats av kulturella sociala, ekonomiska och familjerättsliga förhållanden. Det är därför svårt att ge någon exakt och precis definition av dessa begrepp. Begreppen används dessutom ofta utan hänvisning till någon specifik åldersgräns. Samtidigt är de relationellt bestämda. Vad som uppfattas som ungdom beror således på vad som uppfattas som barndom respektive vuxenhet. Barndom definieras vanligtvis som den period i livet som föregår könsmognaden. Med vuxenhet avsågs länge en människa som var ”färdig”, som hade slutat förändras. Detta synsätt verkar idag vara på väg att försvinna (Fornäs 1995). Ungdomsbegreppet och dess många synonymer är det mest komplexa och svårdefinierbara av de tre begreppen. Begrepp som det uppväxande släktet, de unga, tonåring, pubertet, adolescens, underårig, minderårig, ungdomlig, ungdomlighet förekommer i diskussionen, men behöver inte betyda samma sak.
Konstitueringen av ungdom – ett historiskt perspektiv
2
Inom forskningen råder det dock oenighet om när barndom och ungdom som begrepp och kategorier skapades i västvärlden. Philippe Ariès (1982), en av de tongivande forskarna på området, hävdar att det så sent som på 1600-talet saknades specifika begrepp för barn- och ungdomstiden. Även om det fanns ord som barndom, uppväxtår (adolescence) och ungdom (jeunesse), saknades klara föreställningar om barn och ungdom som sociala kategorier. Under 1600talet började psykologer och pedagoger intressera sig för barns behov och det startades särskilda skolor som skiljde barnen från vuxenlivet. Enligt en del forskare uppstod ungdomen som social kategori ungefär vid samma tidpunkt. Andra leder föreställningen om en ungdomsperiod längre tillbaka i historien, medan åter andra forskare hävdar att ungdomen är jämnårig med ångmaskinen.
3
Redan uppfattningen att de unga ”är något” är inte naturgiven. De ”är något” först när de blir synliga, först när man börjar se ungdomar som något annat än barn och vuxna. I Europa har detta
2
Avsnittet bygger huvudsakligen på Mörch & de Haas (2002).
3
För en vidare diskussion om barn- och ungdomens historia, se t.ex. Gillis (1981), Mitterauer (1991)
och Cunningham (1991).
223
Bilaga 7 SOU 2003:127
synliggörande varit en process över två århundraden. I slutet av 1700-talet började borgerskapets söner bli synliga som ”unga” i samband med att de drogs in i särskilda utbildningar och där utvecklade en särskild ungdomspraxis. De unga blev ett fenomen man kunde se och inte minst jämföra med barn och vuxna.
Om vi kort summerar den historiska processen är det tydligt att kontexterna har varit viktiga för gestaltningen av ungdom (se t.ex. Gillis 1981, Musgrove 1964, Mørch 1985, Stafseng 1981). Och de två kontexter som först fick betydelse för konstitueringen av ungdom var skolan och familjen. I skolan formulerades framtidens krav och i familjen skapades barnsliga förhållningssätt som måste ”mogna” i skolans rum. Skolan formulerade de särskilda bildningskrav som först riktades mot borgerskapets unga för deras individualisering eller formning till borgerliga individer. De unga skulle bibringas kunskaper och de skulle kunna åta sig styrande funktioner i det politiska systemet. Som ett socialt fenomen etablerades alltså ungdom i första hand för borgerskapets barn i samband med de borgerliga revolutionerna och den spirande industrialismen i slutet av 1700-talet. Först i och med industrialismens verkliga genombrott in på 1900-talet skapades skolsystem som gjorde skolans kontext till en reell möjlighet för pojkar ur andra sociala klasser, och först med den andra industrialiseringsfasen efter andra världskriget kom flickorna med på allvar (Mørch 1985).
Även familjens kontextualisering fick betydelse i denna process, men indirekt. Genom det borgerliga huset skapades möjligheter att fokusera på barnet, att dra det bort från vuxenlivets förtryck och in i ett rum i familjens sköte där det i barnkammaren kunde utveckla en särskilt beskyddad barnslighet, så som det har beskrivits i Barnets århundrade (Ariès. 1982) och Kvindeværd (Andersen. 1986). Barnkammaren delades av flera barn och framhävde barnen och deras ställning inom familjen. Å ena sidan var de ”bara barn”, men å andra sidan hade barnen blivit värdefulla för familjen genom att de skulle föra den vidare. De infattades som diamanter i det borgerliga hemmet. Barnkammaren skyddade mot världen utanför, och leksakerna var inte den verkliga världen men hänvisade till den. Käpphästen ersatte det verkliga livets farliga hästar. Barnets beskydd och medföljande oansvarighet utmanade inte bara barnets behov av utveckling utan också dess reella och realistiska världsuppfattning. ”Vi älskar dig trots allt” signalerade ju inte framtid och perspektiv utan ett känslomässigt relationsmakeri mellan barn och familj.
224
Bilaga 7
Med denna konstituering av barndomen uppstod därför nödvändigheten att omforma barndom till vuxenhet. Som familjens diamanter skulle barnen slipas, och den uppgiften tillföll skolan och pedagogerna. Och det var denna uppgift som markerade den biografiska övergången till ungdomen, till konstitueringen av ungdom – ofta i motsättning till familjens och i synnerhet moderns beskydd.
Men unga blir inte synliga bara genom att det finns möjligheter till ungdomsliv eller att existensen av unga postuleras. De unga blir synliga som unga först när de tillvaratar möjligheterna till ungdomsliv och uppträder ”som unga”. Först när de unga börjar uppföra sig på särskilda sätt blir deras existens alltså synlig. Att vara eller bli ung är således en dubbel process, som både handlar om att betingelser för ungdom skapas i en samhällelig process och om att de unga under loppet av denna utveckling etablerar sig som unga. Detta förklarar varför det borgerliga ungdomslivet endast i begränsad utsträckning kunde användas till att påverka unga inom andra samhällsskikt. Betingelserna för att utveckla ungdom har bara långsamt spridit sig till andra sociala klasser.
Ungdom som livsfas eller social kategori
Det enklaste sättet att definiera ungdom är att utgå från en viss ålder. Det är t.ex. vanligt att betrakta människor mellan 15–25 år som ungdomar, oavsett vilka egenskaper de i övrigt har. En annan vanlig indelning är att tala om tonårsperioden 13–18 år. Att enbart definiera vid vilken ålder man är ungdom är dock problematiskt. Skälet till detta är att samhällets förändring, boendefrågorna, arbetsmarknadens och studiekravens ändrade förutsättningar har lett till att ungdomstiden, i snäv mening, har förlängts. På senare tid har en ny kategori unga tillkommit, det är ”unga vuxna” som är i åldern 26–29 år. Parallellt med att ungdomstiden förlängts uppåt i åldrarna har även ungdomskulturernas och populärkulturens livsstilar och symboler sjunkit nedåt i åldrarna. Detta pekar på en förlängning av ungdomstiden som i sin tur innebär att vuxenblivandet kan betraktas som en social konstruktion som är oberoende av ålder.
Ungdom kan betraktas som en livsfas eller som en social kategori.
4
Som livsfas utgör ungdomstiden en övergångsperiod eller brytningstid
4
Se t.ex. Generationsutredningens betänkande Tillvarons trösklar, SOU 1994:77, samt Ålders-
gränsutredningens rapport Bevakad övergång, SOU 1996:111.
225
Bilaga 7 SOU 2003:127
mellan barndom och vuxenliv. Utifrån ett sådant perspektiv kan man fokusera antingen på det som är gemensamt för en viss ålderskategori eller vad som skiljer olika åldrar från varandra. Man kan också studera vilka olika konflikter och motsättningar som finns mellan olika generationer. De unga skall under denna period ta steget från ett omyndigt föräldraberoende till ett myndigt ansvarstagande. Tidigare spelade olika övergångs- och invigningsriter en roll för att markera övergången från en åldersklass till en annan eller för att markera övergången från ungdom till vuxenhet. Idag markeras inte dessa övergångar lika tydligt. Ungdomsperioden har blivit längre och gränserna mellan barn , ungdom och vuxen har blivit mer diffusa.
Som social kategori har ungdom de senaste årtiondena kommit att framstå som en särskild grupp med egna behov och intressen. Då handlar det om att precisera de mer eller mindre gemensamma sociala och historiska villkor som gäller för den del av befolkningen som definieras som ungdomar. Framväxten av ungdom som en social kategori är en effekt av en rad historiska förändringar som exempelvis en förändrad syn på familjen, en åldersindelad och allmän skola skild från privatsfär och arbetsliv, samt en utpräglad kommersiell ungdomsmarknad och populärkultur som erbjuder de unga en rad olika förslag på identiteter och livsstilar. Till detta kan läggas förändringar när det gäller tiden för att etablera sig på den reguljära arbetsmarknaden. Samtidigt finns en stor ambivalens och osäkerhet hur kategorin ungdom skall avgränsas i förhållande till barn och vuxna. Ett exempel på detta är FN:s barnkonvention där man anses vara barn upp till 18 år. I vissa avseenden betraktas således ungdom både som barn och vuxna. Denna ambivalens återspeglas i såväl lagstiftning som i ungdomsdebatten.
5
Frågar man ungdomarna själva menar de flesta att det är ett emotionellt tillstånd att bli vuxen (Ungdomsstyrelsen 2000). Det handlar om att ta ansvar och att man en dag upptäcker att man är sista instans. Det behöver inte vara som förr när man flyttar hemifrån, utan det är mer en mognadsprocess, att ta kommandot över sitt eget liv. Det handlar med andra ord om sk nyckelövergångar, t.ex. etablering på arbetsmarknaden, eget boende, egen försörjning och familjebildning. En social avgränsning är vanligtvis mer diffus och kan t.ex. avse människor som studerar och fortfarande inte har flyttat hemifrån och inte bildat familj. På så sätt
5
Se vidare Åldersgränsutredningens rapport Bevakad övergång, SOU 1996:111.
226
Bilaga 7
kan en 30-åring ses som ungdom och det är också betecknande för vår tid att gränsen för att vara vuxen i många avseenden har flyttats allt högre upp i åldrarna.
Ungdom kan också avgränsas kulturellt, som människor som ser unga ut eller som sysslar med något som kulturellt definieras som ”ungdomligt”. Kulturforskarna menar att vi i vår kultur kan iaktta en allmän ”juvenilisering”, dvs. att det är positivt att se ungdomlig ut och ha ungdomliga kläder och intressen även om man inte är i tonåren (se t.ex. Löfgren & Wiegerfelt 1995, och Ganetz 1992). Man bör dock komma ihåg att det är ungdomlighet som är eftersträvansvärt, inte att vara ung. Det senare förknippas ofta med att se sitt liv begränsat av en mängd lagar regler och tvång och att sakna makt och resurser.
Om man kombinerar synen på ungdom som en åldersmässigt avgränsad livsfas med ett socialt och kulturellt perspektiv, blir den sociologiska termen generation användbar. Begreppet används inom forskningen på de individer inom ett samhälle som binds samman av såväl ålder som gemensamma värderingar och erfarenheter osv. och som avgränsar dem från andra generationer. Det talas t.ex. om ”den förlorade generationen”, ”den medvetna generationen”, ”generation X”, ”68-generationen” och ”40-talisterna”. Sociologen Karl Mannheim (1952) utvecklade och använde generationsbegreppet redan på 1920-talet i samband med studier av social förändring. Vid sidan av socioekonomiska förhållanden betraktade han relationerna mellan olika generationer som centrala faktorer i samhällsutvecklingen och därmed visade han att det fanns en sociologisk grund till generationsmotsättningar i det moderna samhället.
Från livsvillkor till livsstil
En djupare förståelse av ungdomsperioden och ungdomars livsvillkor i det moderna samhället kräver att man förflyttar sig från begrepp och föreställningar knutna till individens och familjens sociala och kulturella livsvillkor till att fånga väsentliga drag hos ungdomskulturen i sig själv. De unga beskrivs inte längre enbart utifrån sin familjemässiga och sociala/kulturella bakgrund – även om man förvisso fortfarande kan se stora skillnader i levnadsvillkor mellan unga med arbetarbakgrund och unga med medelklassbakgrund. Det viktiga är däremot att ungdomsperioden betraktas som
227
Bilaga 7 SOU 2003:127
en mer eller mindre självständig ungdomskultur som utgör ramen för den enskildes val av livsstil.
Den tyske pedagogen Thomas Ziehe (1994) beskriver denna process från 1950-talet fram till 1990-talet som en utveckling från livsvillkor via symboliska arenor och en symbolisk subkultur, till en alltmer utpräglad global livsstilsorientering. I denna livsstilsorientering ligger att den enskilde individen inte längre ser sig själv som inplacerad i ett traditionellt och förutsägbart karriärspår. I stället utvecklar flertalet individer en individualiserad biografi präglad av val mellan många möjligheter.
Thomas Ziehe (1986, 1989), beskriver ett historiskt nytt tillstånd av social och kulturell friställning, som innebär att traditionella norm- och värdesystem som tidigare organiserade människors liv håller på att upplösas. Det moderna samhället kännetecknas enligt honom av att vi successivt håller på att befrias från traditionernas formande kraft. Framtiden är inte något vi föds in i , den måste vi själv skapa. Detta leder till ökade möjligheter, men också till ökad social och psykologisk press på individen att verkligen lyckas. Som en följd av detta utvecklar dagens ungdomar enligt Ziehe en ny typ av brådmogenhet som innebär att de via samhälleliga institutioner, konsumtionsindustrin och medierna tidigt blir förtrogna med existentiella erfarenheter som t.ex. kärlek, sexualitet, skilsmässor etc. redan innan de själva har konfronterats och skaffat sig erfarenheter av dessa sidor av tillvaron. Enligt Ziehe drabbar den här typen av moderniseringstendenser alla ungdomar oavsett klass och socialt ursprung.
En annan inflytelserik forskare inom området, den franske sociologen Pierre Bourdieu (1984, 1992), menar att människan formas av sina sociala existensbetingelser genom att tillägna sig och investera i olika typer av tillgångar eller kapital. De viktigaste kapitalformerna utgörs enligt honom av ekonomiskt kapital (pengar), socialt kapital (kontakter, förbindelser) och kulturellt kapital (utbildning, smak och kulturell kompetens). Enligt Bourdieu räcker det inte att man ärver dessa kapitalformer. Man måste också själv förvärva insikt och skaffa sig kunskap om hur man använder dem. Som individer har vi olika förutsättningar (dispositioner) i form av livsstilar, smaker och handlingsförmåga att tillägna oss denna kunskap. Det som ytterst bestämmer hur människor tänker, handlar, tolkar och värderar olika företeelser, är således både sammansättningen av olika kapitalformer och vilken kunskap individer har att använda dessa resurser. Medan Ziehe har kritiserats
228
Bilaga 7
för att överbetona de allmänna effekterna av moderniseringsprocessen och negligera klass- och könsfrågorna, har Bourdieu kritiserats för att överbetona reproduktionen och negligera effekterna av moderniseringsprocessen. Detta visar hur svårt det är att förena ett reproduktionsperspektiv med ett moderniseringsperspektiv inom socialisationsforskningen.
Den marginaliserade och ’farliga’ ungdomen
Det svenska samhället genomgick under 1990-talet en omfattande ekonomisk strukturomvandling. Vissa debattörer betraktade dessa förändringar som ett ’epokskifte, (Bengtsson & Wirtén 1996). Nya mönster av arbetslöshet, segregation, fattigdom, marginalisering och diskriminering gjorde Sverige till vilket annat Europeiskt land som helst. Denna samhällsutveckling har också skapat nya förutsättningar för debatten om ungdomsproblem och gängkulturer. En debatt som i hög grad jämställt ungdomsgrupper med gäng och kriminalitet och som i allt väsentligt handlat om miljonprogrammets betongförorter. Att vara ung man, ’invandrare’ och bo i en utsatt förort har i det närmaste blivit liktydigt med att vara farlig. Ungdomsforskaren Ove Sernhede (1996) menar att de i medierna ofta uppmärksammade mobiltelefonrånen har demoniserat många unga ’invandrarmän’. En annan aspekt av denna demoniseringsprocess är enligt Sernhede att så gott som alla ungdomar som vistas ute i offentliga miljöer ses som tillhörande något ’gatugäng’ – vilka i sin tur oftast betraktas som kriminella.
Utan att förringa problemens omfattning är det uppenbart att det finns en diskrepans mellan de faktiska förhållandena som dessa ungdomar lever under och de bilder av farlighet och kriminalitet som massmedia presenterar. Ungdomars gemenskaper och kulturer har under senare år varit föremål för omfattande forskning (se t.ex. Willis 1983, Sernhede 1996, Ohlsson 1997 m fl.). Resultaten av denna forskning visar att dessa ungdomsgrupper och kulturer ger uttryck för ungas behov av att bearbeta sociala, psykologisk, kulturella och existentiella villkor. Att växa upp i ett föränderligt samhälle innebär att det inte längre är möjligt att orientera sig i den egna samtiden genom att ta över föräldragenerationens kulturer, livsmönster och identiteter – detta är inte minst uppenbart i invandrartäta förorter. Olika ungdomsgrupper utgör olika former av kollektivt strukturerade svar och reaktioner på specifika levnadsvillkor.
229
Bilaga 7 SOU 2003:127
Gruppen eller gänget är enligt Sernhede en sådan arena. I gänget kan de behov som föräldrar och samhälle inte förmår tillhandahålla kompenseras. Det handlar om varje individs sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, respekt, mening och sammanhang. Dessa ungdomsgäng bör därför enligt Sernhede inte per definition uppfattas som hotfulla och farliga. De bör istället betraktas som en form av kollektiv organisering som det förebyggande ungdomsarbetet kan ha mycket att vinna på när det gäller att förstå och ta utgångspunkt i för att starta förändringsprocesser. Till detta krävs också ett nytt förhållningssätt – en socialpedagogik som förmår lokalisera möjligheterna och den kreativa dynamik som också finns i dessa miljöer. En sådan strategi förutsätter kunskap om de komplexa sociala och kulturella förhållanden dessa ungdomar tvingas handskas med.
Ungdomars miljöer
Ungdomar uppträder i många olika miljöer. I våra dagar är det tydligt att de finns i och utvecklar många olika samhälleliga miljöer eller arenor. Om vi med miljö i allmänhet menar ett etablerat aktivitetsfält eller en social kontext finns de unga uppenbarligen i skolans miljö, i idrottens miljö, i föreningsmiljöer, på diskoteket och i stadens offentliga miljöer osv. Samtidigt är det också uppenbart att det inte bara är frågan om att ungdomar träder in i dessa miljöer. De är också med och skapar dem, sätter sin prägel på dem och laddar dem med nytt innehåll och nya betydelser. De offentliga rummen och fritidsmiljöerna blir därmed i hög grad de ungas arenor.
Å ena sidan formas dessa miljöer av de ungdomar och de ungdomskulturer som genomför aktiviteterna där och å andra sidan formas personerna genom deltagandet i miljöernas praktik. Detta perspektiv bryter naturligtvis mot många gängse uppfattningar. Vi tänker oss exempelvis vanligen att institutioner och fysiska miljöer existerar och att vi sedan använder dem. Skolan existerar och eleverna ska tillmötesgå skolans krav. Skolorna finns där, även på sommarlovet, och gatorna finns med asfalt och kantsten även om de är öde. Detta perspektiv bryter emellertid också mot en annan utbredd uppfattning, nämligen att vi finns som särskilda objekt med särskilda egenskaper som kan påverkas och förändras i olika sammanhang.
230
Bilaga 7
Det är mot den här bakgrunden som det blir möjligt att förstå hur den egna stadsdelen och det egna ”ungdomsgänget” kan hamna i fokus för de unga. Att potentiera och symboliskt ladda den egna stadsdelen med betydelser och myter är en strategi som framförallt gäller pojkarna och de unga männen. När man inte uppfattar sig som ’hemma’ i det svenska samhället kan platsen där man bor, där man har sin vardag och där man har sina kamrater få en avgörande identitets- och trygghetsskapande faktor.
Ungdomarna, staden och den fysiska miljön
De krav man kan ställa på barns och ungdomars miljöer handlar bland annat om säkerhet och trygghet, men även stimulans och möjlighet till såväl vuxenkontakter som umgänge med kamrater och jämnåriga. När vuxna planerar barns och ungdomars miljöer utgår de ofta från sina egna referensramar. Men det finns en inneboende konflikt mellan vuxna och barns bilder av hur miljöer ska utformas. Vuxna har ett behov av att kontrollera ungdomsmiljöerna så att de är säkra och trygga. Samtidigt behöver de unga spännande och utvecklande miljöer som ger dem frihet att utvecklas till självständiga individer.
Ungdomars miljöer omfattar inte bara bostaden det egna kvarteret och skolan. De söker sig till offentliga platser, till samlingslokaler och nöjen både inomhus och utomhus. Ungdomar använder den offentliga miljön på olika sätt för att skapa mening och sammanhang i tillvaron. Sett ur deras perspektiv är den offentliga miljön inte bara ett ställe att vistas på utan också en plats där man kvalificerar sig för vuxenlivet (Lieberg 1992). Ungdomar söker sig dels till undanskymda platser där de kan dra sig undan vuxnas insyn och kontroll, dels till öppna platser och stråk där de kan umgås, visa upp sig och både se och synas. Man kan därför likna staden vid en teater där de unga söker platser såväl ”back stage” som ”on stage”. Speciellt för ungdomar i tonåren, som ständigt utvidgar sitt revir, är gator, torg och parker – ”on stage” – viktiga platser. Här finns ett socialt liv att ta del av samtidigt som de kan umgås relativt fritt utan vuxenvärldens direkta kontroll. I stadens offentliga rum finns också många icke funktionsbestämda platser, platser som vuxna inte besöker, såsom gränszoner och mellanrum mellan olika ytor och funktioner. Det kan vara övergivna platser i anslutning till en gatukorsning eller ett grönområde. Sådana icke definierade rum i
231
Bilaga 7 SOU 2003:127
stadsmiljön kan ungdomarna ”ladda” med nya betydelser och använda som platser för både umgänge och kreativa aktiviteter (Lieberg 1998).
Dagens funktionsuppdelade stad, där varje aktivitet (boende, arbete, fritid etc.) har sin plats får till följd att vissa områden är befolkade vissa tider på dygnet medan de kan vara helt öde under andra tider. Stadskärnan som är en livlig plats där många rör sig under dagtid, kan under kvällar, helger och nätter vara helt övergiven. Ett tättbefolkat bostadsområde kan vara i stort sett folktomt på vardagsförmiddagarna. Längs anslutningsvägar till bostadsområden, där ofta busshållplatser ligger, eller längs separata gång- och cykelleder kan det också vara ödsligt, speciellt på kvällar och nätter men även vissa tider på dagen. För ungdomar kan placeringen av buss-, tåg- eller spårvagnshållplatser, linjesträckningar och tidtabeller vara helt avgörande för vilka möjligheter de har att självständigt använda sin miljö.
Uppdelningen av staden i olika zoner för olika ändamål får också konsekvenser för barn och ungdomar. En av konsekvenserna är att det rör sig färre vuxna i området vilket minskar den informella kontrollen och säkerheten. De öde delarna av staden skapar otrygghet och rädsla för att bli utsatt för våld och överfall. Rädslan och otryggheten kan i sig innebära begränsningar för barns och ungdomars möjligheter att röra sig fritt. Men som kulturgeografen Birgitta Andersson (2001) visar i rapporten Rädslans rum har framförallt unga kvinnor utvecklat särskilda strategier för att undvika farliga och ödsliga platser när de förflyttar sig genom stadsmiljön. Också placeringen av kollektivtrafikens stationer och hållplatser är viktiga för ungdomarnas rörelsefrihet, liksom turtätheten. Kvällstid är det viktigt att ha valmöjlighet så att man kan välja sådana cykel- och gångvägar som känns trygga och säkra. Gång- och cykelvägar bör vara upplysta och lokaliserade till platser och stråk där det rör sig andra människor.
Barn och ungdomar tillhör den grupp som använder den offentliga miljön mest. De utforskar närmiljön på ett ingående sätt och känner ofta till platser som vuxna inte intresserar sig för. De kan därför sägas vara experter på den miljö de själva använder och de använder den ofta på ett annorlunda och mer utmanande sätt än vad vuxna gör. Undersökningar visar att de också har detaljkunskaper om till exempel en plats eller ett stråk som kan vara betydelsefullt för planerare, arkitekter och byggherrar (Boverket 2000, s. 113). För ungdomar i tonåren är ofta de offentliga miljöerna
232
Bilaga 7
alltför välplanerade och tråkiga. Den redan färdiga miljön ger små möjligheter att själv påverka. De icke-funktionsbestämda platserna, mellanrummen och de överblivna icke-platserna och identitetslösa grönytorna, är många gånger viktiga platser för ungdomarna. De utgör en slags ingenmansland eller vita fläckar –ofta belägna i gränszonen mellan stad och land. Dessa rum fungerar som förbindelselänkar mellan olika delar av staden dit all möjlig energi sugs just därför att det handlar om ambivalenta territorier där olika aktiviteter och brukare konfronteras (Lieberg 1998 s. 33). Det är här de unga kan skapa sina egna rum och platser och få utrymme för sin fantasi och skaparkraft. Stadsmiljön behöver således även sådana platser där man undviker att tillrättalägga och planera för mycket i detalj.
Liksom för andra människor spelar den fysiska omgivningen en väsentlig roll för hur ungdomar lever sina liv. Men städer och andra miljöer är oftast inte planerade utifrån barns och ungdomars behov. Planeringen har bara i undantagsfall tagit tillvara den kunskap som finns hos ungdomarna själva eller hos dem som arbetar med barn och ungdomar. Formellt finns inget som hindrar barns och ungdomars inflytande. Trots detta ger undersökningar och statistiken en annan bild; det finns en klyfta mellan ungdomars faktiska inflytande och det stöd som lagar och förordningar ger.
6
Det finns
med andra ord ett stort outnyttjat utrymme för barns och ungdomars inflytande inom det befintliga regelverket.
Utvecklingen under 1990-talet har gått från en uppifrånstyrd samhällsplanering till mer av lokal delaktighet och samverkan. En studie av Boverket (2000) visar att det trots detta är långt kvar till verklig delaktighet. Erfarenheterna visar att kommunernas arbete för ökad delaktighet ofta sköts av en enda person i kommunen. Systemet är således bräckligt. Boverket föreslår därför att strategier bör tas fram för hur ökat medborgardeltagande ska kunna uppnås. En sådan policy bör särskilt beskriva hur barn och ungdomar skall engageras.
De ungas fritidsanvändning och rumsliga orientering
I en nordisk ungdomsstudie (Aagre et al 2002) där cirka 1 000 ungdomar i 15–16 årsåldern deltog, ställdes en rad frågor om de ungas anknytning till tre centrala ungdomsarenor: hemmet, det
6
I Boverkets skrift ”Unga är också medborgare – om barns och ungdomars inflytande i planeringen”
redovisas flera exempel på detta.
233
Bilaga 7 SOU 2003:127
organiserade föreningslivet samt den informella samvaron med kamrater i det offentliga rummet, på gator och torg. I frågorna kring fritidsanvändning ombads de unga välja ut tre av sex möjliga sätt att använda sin fritid på, samt ange prioriteringsordningen mellan dem. Tre av dessa fritidsfält har med det sociala livet och umgänget i hemmet att göra: Att vara för sig själv, att umgås med kamrater samt att umgås med övriga familjen. De övriga tre alternativen handlar om aktiviteter utanför hemmet, antingen hemma hos vänner, i föreningar/organisationer, eller på informella mötesplatser i det offentliga rummet. Man skiljer genomgående på aktiviteter under vardagar och under helger.
Resultaten visar att en stor del av pojkarna har hemmet som sin huvudsakliga fritidsarena, medan flickorna är mer föreningsorienterade. Tidigare studier inom den nordiska ungdomsforskningen har visat att flickorna varit de mest hemorienterade. Resultaten från denna undersökning visar att 40 procent av pojkarna använder mest tid till att vara hemma för sig själva eller tillsammans med familjen. Motsvarande siffror för flickorna var 26 procent. En större andel flickor (25 %) än pojkar (19 %) använder fritiden till olika slags föreningsaktiviteter. Om vi också räknar in umgänge med kamrater, har 57 procent av pojkarna hemmet som fritidsarena jämfört med 40 procent bland flickorna. Inga större skillnader mellan de nordiska länderna kunde noteras. Aktiviteter framför dataskärmen förklarar till stor del dessa könsskillnader. 65 procent av pojkarna, jämfört med 24 procent av flickorna säger att de tillbringar mycket tid vid sina dataskärmar. 22 procent av pojkarna mot bara 1 procent av flickorna räknar sig till gruppen ”mycket intresserade” av datorer och dataaktiviteter. Så mycket som 51 procent av pojkarna mot bara 20 procent av flickorna har datorer på sina egna rum. Könsfördelningen är tydlig vad gäller datorer vilket inte i lika hög grad gäller TV. 54 procent av pojkarna, jämfört med 46 procent av flickorna har TV på sitt rum. Pojkarna uppger i något högre utsträckning än flickorna att de tittar mycket på TV.
Undersökningen visar att hemmet är den absolut vanligaste fritidsarenan även under helgerna (Aagre m.fl. s. 85). Skillnaden mellan könen kvarstår. Pojkarna är något mer hemorienterade än flickorna. Det vanligaste sättet att tillbringa helgen på är att vara tillsammans med sina kamrater hemma hos dem. En tredjedel av de intervjuade har detta som första val när de ombads rangordna de tre viktigaste platserna för fritidsaktiviteter under helgerna. Den näst vanligaste aktiviteten var – något överraskande – hemma med
234
Bilaga 7
familjen, vilket en femtedel uppgav som förstaval. Att vistas ute på gator och torg är fortfarande något vanligare bland pojkarna medan flickorna i något större utsträckning än pojkarna går på privata fester. Att uppsöka uteställen som ungdomskafé, diskotek etc. är lika vanligt bland pojkar och flickor.
Rumslig orientering
Med ledning av ungdomarnas svar på frågorna om fritidsanvändning etc. skapade forskarna fyra olika kategorier som belyser de ungas rumsliga orientering(Aagre m.fl. s.86). Observera att dessa kategorier bör betraktas som typfall och därför inte går att applicera på enskilda individer. Kategorin hemmaorienterade utgörs av de ungdomar som huvudsakligen tillbringar sin fritid hemma för sig själva eller tillsammans med familjen. Drygt en tredjedel av de intervjuade kan räknas till denna kategori. Pojkarna är klart överrepresenterade liksom de ”skolduktiga”. De hemmaorienterade ungdomarna förekommer också oftare bland dem som bor utanför storstäderna. De är lokalt orienterade, bildar i regel inte några gäng och är klart mera upptagna av bokläsning än övriga. Nästa kategori utgörs av de kamratorienterade ungdomarna, dvs de som svarat att de tillbringar större delen av sin fritid tillsammans med sina kamrater antingen i det egna hemmet eller hemma hos någon av sina kamrater. En tredjedel av ungdomarna räknades till denna kategori. De sysslar också med datorer i högre utsträckning än andra. De kamratorienterade ungdomarna är, liksom de hemmaorienterade, rumsligt orienterade mot hemmet och den lokala miljön med hög grad av vuxenkontroll, men de skiljer sig dock från de senare främst genom att de tillbringar merparten av tiden med kamrater snarare än med föräldrar och syskon. Här finns inga skillnader mellan pojkar och flickor.
Till den tredje kategorin, föreningsorienterade räknas de som tillbringar större delen av sin skollediga tid i någon form av förening eller annan organiserad verksamhet. Kategorin omfattar närmare en fjärdedel av ungdomarna. Rumsligt befinner sig dessa ungdomar i halvoffentliga till offentliga miljöer med relativt låg grad av vuxenkontroll. Denna grupp utgörs i högre grad av flickor än av pojkar. De har ungefär samma intresse för böcker och data som övriga, men lever ett ganska inrutat och schemalagt liv, där fritiden organiseras ungefär på samma sätt som skolan. Till skillnad från de
235
Bilaga 7 SOU 2003:127
båda andra grupperna är de inte särskilt lokalt orienterade, utan tillbringar en stor del av sin fritid utanför det egna bostadsområdet, tillsammans med kamrater på träning eller på resa med sin förening. De är med andra ord mera omvärldsorienterade och lär sig tidigt att utnyttja de rum och platser de besöker.
Den fjärde och minsta kategorin (15 %) utgörs av de utetorienterade ungdomarna. Hit räknas de som tillbringar sin huvudsakliga fritid utomhus på gator, torg och bostadsgårdar eller inomhus i offentliga lokaler och fritidsklubbar tillsammans med kamraterna. Rumsligt är de lokalt orienterade och har en tydlig orientering bort från det privata ut mot offentliga miljöer med låg grad av vuxenkontroll. Denna kategori bildar gäng, och är något mindre intresserade av böcker och data än övriga. Kamratumgänget är det viktigaste och de lär sig tidigt att ta den lokala miljön i anspråk. Könsfördelningen är relativt jämn. Musikintresset är större än bland övriga. Lägger ner mycket tid på utseendet och är något mindre intresserade av sitt eget rum än övriga.
Sammanfattningsvis pekar resultaten från denna undersökning mot att pojkarna är något mer rumsligt orienterade mot hemmet och de vuxenkontrollerade miljöerna, medan flickorna i större utsträckning nyttjar offentliga, vuxenfria miljöer där föreningsliv och aktiviteter utanför hemmet är betydelsefulla.
Fritidens ökade betydelse
Mycket tyder alltså på att fritiden inte bara ökar i betydelse utan också att allt fler fritidsaktiviteter överhuvudtaget äger rum i hemmet – en tendens som kan relateras till den ökande individualiseringen (Nilsson 1998). Tomlinson (1990) nämner att 1987 ägde 86 procent av alla fritidsaktiviteter rum i hemmet. Dock handlar det om stora variationer mellan olika grupper i samhället. Trots att ungdomar tillhör de som tillbringar minst tid i hemmet visar en svensk undersökning (Gahlin 1984) att ungdomar 15–17 år i genomsnitt tillbringar 14 timmar i hemmet, varav 8 timmar består av sömn.
Fritiden och de ungas vardagsliv kan gestaltas, orienteras och formas på många olika sätt. En del ungdomar är orienterade mot hemmet och den privata sfären, andra mot lokaler och platser i offentliga miljöer medan åter andra är mer inriktade mot organiserad verksamhet i föreningar och klubbar utanför hemmet. En del forskare talar om en radikal förändring och menar att fritiden i
236
Bilaga 7
framtiden kommer att få allt större betydelse som investering i vuxenlivet (se t.ex. Nilsson 1998, Berggren 1999). Detta kommer också att leda till en ökad differentiering och uppdelning av ungdomar som har, respektive inte har förmåga och resurser att utnyttja sin fritid på ett rationellt sätt, dvs. på ett sätt som främjar deras ställning på arbetsmarknaden (Bjurström 1998, s 95).
Ungdomars meningsskapande på fritiden kan med Giddens (1991) terminologi beskrivas som en form av ”etablerad praktik”. Kulturella handlingar och fritidspraktiker kan användas för att strukturera vardagslivet och därmed ge möjlighet att omvärdera och hantera det. Medier och populärkultur får en allt viktigare funktion i de enskilda ungdomarnas meningssökande. Fritiden har utvecklats till en social scen som bidrar till att både förena och hålla isär olika sfärer i livet – offentliga och privata. Mycket tyder på att fritiden, och kanske speciellt den del som är förlagd till hemmet, har fått en allt större betydelse för de ungas identitetsarbete. Valet av fritid berättar i flera avseenden om våra levnadsvillkor och vilka vi är.
Ungdomars identitetsprocesser är kulturella. De har tillgång till mängder av kulturellt material vilket dock inte lever sitt eget liv utan är kopplat till sociala strukturer, kön och etnicitet. Kulturella tillhörigheter är därför inte bara uttryck för en viss stil eller smak, utan dessa är intimt förbundna med sociala positioner och hierarkier (Bjurström 1998). Identitet måste praktiseras, utprövas och förkroppsligas. Den måste med andra ord gestaltas materiellt och aktivt. Det innebär att identitetsprocesser också är rumsliga. De måste ta plats någonstans (Hetherington 1998 s. 17–18). Ofta sker det, såsom beskrivits i detta avsnitt, genom ett sofistikerat system av kombinationer av rörelser och ianspråktagande av olika slags privata och offentliga rum. Dessa rörelser och detta rumsskapande ser olika ut för olika ungdomskategorier (Andersson 2002). Det som är betydelsefullt är att de offentliga rummen, speciellt för de uteorienterade ungdomarna, ofta förknippas med kulturella smaker och uttryck vilket innebär att blotta närvaron i ett sådant rum får en identitetsproducerande funktion. För de uteorienterade och de kamratorienterade ungdomarna, speciellt i småorter och på landsbygden, innebär kamratintegrationen en betydelse som inte sällan står i konfliktförhållande till samhällsintegrationen, vilken för denna kategori ungdomar ofta förknippas med blockeringar, hinder och leda. För andra ungdomsgrupper betraktas samhällsintegrationen mer som en möjlighet att förverkliga det ”riktiga”
237
Bilaga 7 SOU 2003:127
livet, snarare än som ett hinder för det. I det förra fallet kopplas identiteten till ett kollektiv med kamraterna i det offentliga rummet; i det senare fallet till en framtida yrkes- och vuxenroll varhelst den kan förverkligas (Lieberg 2000).
Tillvaron som ung tonåring, oavsett om man är pojke eller flicka, är att vara maktlös med begräsade möjligheter att själv påverka sitt liv. Det är inte bara föräldrarna som har makt och inflytande. Även institutioner som skola och fritidsorganisationer, samt stat och marknad griper in i de ungas vardagsliv. Eftersom rätten till egna rum i princip saknas under tonårstiden – den tid då behovet av sådana rum egentligen är som störst – måste de unga själva upprätta platser och rum där de kan råda över sina egna liv. Sökandet efter platser och rum där man som tonåring får råda över sig själv, där man får vistas tillsammans med jämnåriga utan inblandning av vare sig föräldrar eller representanter för myndigheter och organisationer, är därför ett av de mest utmärkande dragen under tonårsperioden. Pojkarna har traditionellt upprättat sina frirum på offentliga platser, medan flickorna har sökt dem i det privata hemmet. Detta mönster håller på att lösas upp. Dataintresserade pojkar tillbringar merparten av sin fritid i hemmet framför datorn och flickorna söker sig alltmer ut i föreningsliv och offentliga miljöer. Men pojkar och flickor använder tonårsrummet på olika och könsspecifika sätt: Dataintresserade pojkar stannar inte hemma för relationsarbete, utan för teknikintresse. Flickorna söker sig inte ut i föreningar och offentliga rum för att ingå i hierarkiska könshomogena gäng, utan använder dem snarare som arena för relationarbete i könsblandade grupper.
Det förefaller som om trenden mot en alltmer organiserad fritid håller på att luckras upp. Det är inte längre självklart att de unga söker sig till av vuxna tillrättalagda miljöer och aktiviteter. Istället verkar det som om individen i större utsträckning söker sig till de aktiviteter och organisationsformer som för tillfället bäst överensstämmer med dennes personliga syften, behov och intressen. Man kan därför tala om en privatisering av fritiden, dvs. en rörelse från en offentligt arrangerad fritid mot en privat anordnad fritid. Inte minst förstärks en sådan bild av fritidens utveckling över tid, av den rika tillgången på medie- och datautrustning och musikanläggningar som gör det attraktivt för ungdomar att spendera en stor del av sin fritid i hemmiljön.
238
Bilaga 7
Avslutning
Denna genomgång av forskningen visar att ungdomstiden är en brytningstid och övergående livsfas som innebär samspel med förhållanden på både mikro- och makronivå. Att bli vuxen innebär således att genomgå olika roller och successivt integreras i samhället. Den individuella övergången utgör en process av både inordning och utanförställning i förhållande till samhället i stort. I denna process är identitetsarbetet en viktig del och handlar om hur individen utvecklar en uppfattning om sig själv i det sociala och kulturella sammanhanget. Parallellt med den individuella övergången återfinns en samhällelig utveckling som justerar och tvingar fram nya perspektiv och förhållningssätt till verkligheten. Detta innebär att såväl form som innehåll i vuxenblivandet kan ses som två med varandra nära förbundna aspekter. Formen är en serie sammanhängande och socialt förmedlade nyckelövergångar, t.ex. att börja respektive sluta skolan, att skaffa arbete, bostad och kanske bilda familj. Innehållet motsvaras närmast av på vilket sätt nyckelövergångarna gestaltas, t.ex. vilken typ av arbete individen får, var man växer upp och senare väljer att bo och om/hur man väljer att leva i ett parförhållande. Vuxenblivandet kan inte förstås utan ett både kort- och långsiktigt perspektiv på förändring. En förståelse av identitetsutvecklingen, socialisation och integrering i vuxenlivet förutsätter en relation till långsiktig social utveckling, till moderniseringsprocessen och till historiska förhållanden som lett fram till nuläget.
Den typ av platser och rum som de unga söker sig till går naturligtvis inte att planera. De måste formas och utvecklas av ungdomarna själva. Ur de ungas perspektiv är staden redan felplanerad. Den är ofta alldeles för tillrättalagd och färdigplanerad. En lekplats med gungor, klätterställningar och sandlåda säger inte bara var barnen ska leka utan också vad och hur de ska leka. Vad vuxenvärlden kan göra är att utveckla förhållningssätt som säkerställer de ungas rätt till tid och plats för kreativ lek och samvaro, integrerat i samhällets övriga aktiviteter och stadsplanering. Kanske handlar det om att försöka undvika för mycket planering, att lämna vissa platser och sammanhang orörda. Att undvika ensidighet och förutsägbarhet och istället eftersträva mångtydighet och oklarhet i rummets utformning. Planering går då snarare ut på att skapa förutsättningar för att varje plats, oavsett om det är en stadsdel eller bara en del av en park, ska ge möjlighet för såväl back stage som on stage
239
Bilaga 7 SOU 2003:127
aktiviteter. Stadens olika rum och platser blir till scener där ett identitetsarbete kan försiggå som en del i den läroprocess som går ut på att de unga successivt skall integreras i vuxenvärlden. Genom att växla mellan back stage och on stage, mellan centrum och periferi och mellan rollen som publik och aktör, utvecklar de unga föreställningen om sig själva, både som grupp och som enskilda individer. Att hitta platser och rum för denna process blir särskilt viktigt i tider då identiteten och självbilden måste skapas av ungdomarna själva. Framtiden är inte längre given eller ens förutsägbar, den måste skapas av ungdomarna själva.
240
Bilaga 7
Referenser
Aagre,W; de Haas, A; Häggström, C; Lieberg, M och S. Mörch,
(2002): Nordiska tonårsrum. Vardagsliv och samhälle i det moderna. Lund: Studentlitteratur. Andersen, H. (1986): Kvindeværd. København: Rubikon Andersson, B. (2001): Rädslans rum. Trygghetens rum. Ett forsknings-
projekt om kvinnors vistelse i trafikrummet. Stockholm: Vinnova. Andersson, B (2002): Öppna rum. Om ungdomarna staden och det
offentliga livet. Göteborgs universitet: Institutionen för socialt arbete. Ariès, P. (1982): Barndomens historia. Stockholm: Gidlunds. Bengtsson, H och P. Wirtén (1996): Epokskifte. En antologi om
förtryckets nya ansikten. Stockholm: Rabén & Prisma. Berggren, L. (red). (1999): Fritidskulturer. Lund Studentlitteratur. Berggren, L. (2003): Lots i moderna farvatten. En studie av det lokala fri-
tidsarbetets betydelse för ungas socialisation. Pågånde avhandlingsarbete vid Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Bjurström, E. (1995): Socialisation och tillblivelse – ett kultur-
sociologiskt perspektiv, i Berggren & Olofsson (red): Fritid på tvären. Stockholm: Fritidsforum. Bjurström, E. (1998): “Den moderna ungdomspolitiken och ungdomen
fritidskulturer”. I O. Zetterberg (red.): Fritid i ny tid. Stockholm: Sober Förlag. Bourdieu, P. (1979/1984): Distinction. A social Critique of the
Judgement of Taste. Cambridge: Harward University Press. Bourdieu, P. (1992): ”Ungdomen är bara ett ord”, i Kultur och
kritik. Göteborg. Boverket (2000): Ungdomar är också medborgare. Om barns och
ungdomars inflytande i planeringen. Karlskrona: Boverket. Brake, M. (1980): The Sociology of Youth Cultures: Sex and drugs
and rock´n´roll. London: Routledge. Cohen, P. (1972): Subcultural Conflict and Working Class Community. I
Working Papers in Cultural Studies, nr 2. University of Birmingham. Cunningham, H. (1991): The Children of the Poor. Representations
of Childhood since the Seventeeth Century. Oxford. Feuer, L. (1969): The Conflict of Generations. New York. Fornäs, J. (1995): Cultural Theory and late modernity. London:
Sage. Gahlin, A. (1984): Barn och ungdomar. Stockholm: Publik– och
programforskningsavdelningen, Sveriges Radio.
241
Bilaga 7 SOU 2003:127
Ganetz, H. (1992): Butiken ,hemmet och kvinnligheten som
maskerad. Drivkrakter och platser för kvinnligt stilskapande, i Fornäs m fl (red): Unga stilar och uttrycksformer. Fus-rapport nr 4. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Giddens, A. (1991): Modernity and Self-Identity. Cambridge: Polity
Press. Gillis, J. (1981): Youth and History. Tradition and change in European
age relations 1770 to present. New York: Academic Press. Hetherington, K (1998): Expressions of identity; Space, Performance
and Politics. London: Sage Publications. Lieberg, M. (1992): Att ta staden i besittning. Om ungas rum och rörelser i
offentlig miljö. Lunds universitet: Byggnadsfunktionslära. Lieberg, M. (1998): ”Ungas rum och rörelser i stadens periferi.”
Nordisk Arkitekturforskning, vol. 11, No 3, s.21–35. Lieberg, M. (2000): Ungdom i småort. Om ungdom identitet och lokala
livsformer. Lunds universitet. Institutionen för Arkitektur. Mannheim, K (1952): ”Problems of Generations”, i Essays on the
Sociology of Knowledge. London. Mitterauer, M. (1988) Ungdomstidens sociala historia , Göteborg:
Röda Bokförlaget. Musgrove, F. (1964): Youth and Social Order. London: Routledge
and Keegan Poul. Mörch, S. (1985): Att forske i ungdom. En socialpsykologisk essay.
Köpenhamn: Rubikon. Mörch, S och A. de Haas (2002): ”Tonårsrummets teori”, i Aagre
et al Nordiska tonårsrum. Vardagsliv och samhälle i det moderna. Lund: Studentlitteratur. Nilsson, P. (1998): Fritid i skilda världar. Stockholm: Ungdoms-
styrelsen. Nielsen, H B och M. Rudberg, (1991): Historien om pojkar och
flickor. Könssocialisation i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Ohlsson, L B (1997): Bilden av den hotfulla ungdomen. Värpinge:
Ord & Text. Sernhede, O. (1996): Ungdomskulturen och de andra. Göteborg:
Daidalos. SOU 1994:77 Tillvarons trösklar. Betänkande av Generationsutred-
ningen. SOU 1996:111 Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till
30 år. Rapport från åldersgränsutredningen.
242
Bilaga 7
243
Stafseng, O. (1981): Ungdom som historisk og allment fenomen. Oslo:
Sosiologi i dag, 3–4/1981. Tomlinson, A. (red) (1990): Consumtion, Identity and Style.
London/New York: Routledge. Waara, P. (1996): Ungdom i gränsland. Umeå: Boréa. Willis, P (1976/83): Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda
bokförlaget. Ziehe, T. (1986): Ny ungdom. Om ovanliga läroprocesser. Stockholm:
Norstedts. Ziehe, T. (1989): Kulturanalyser. Ungdom, utbildning, modernitet.
Stockholm/Stehag: Symposion Ungdomsstyrelsen (1996): Svensk ungdomsforskning – inriktning,
organisation och finansiering. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Ungdomsstyrelsen (2000): Ny tid, nya tankar? Ungdomars värderingar
och framtidstro. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Öhlund, T. (2002): ”Splittrad ungdomsforskning: Dagens ungdomar är
både äldre och yngre”. i B, Nygård (red): Ungdomsforskning – skilda världar och värderingar. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetekap.
Bilaga 8
Ett nytt paradigm i synen på barn och
barndom
Innebörd, genomslag och konsekvenser i
samhällsplaneringen
Fil.dr. Bodil Rasmusson
245
Bilaga 8 SOU 2003:127
246
Bilaga 8
Innehåll
Inledning
........................................................................................... 249
Historisk tillbakablick
........................................................................ 250
Den nya barnforskningen
................................................................... 253
Barn om barndom i en modern förort
................................................ 257
Två exempel
...................................................................................... 259
Några slutsatser
................................................................................. 264
Paradigmets genomslag och konsekvenser
........................................ 265
Diskussion
......................................................................................... 268
Slutord
.............................................................................................. 270
Referenser
......................................................................................... 271
247
Bilaga 8 SOU 2003:127
248
Bilaga 8
Inledning
Under lång tid fanns stor tilltro till expertkunskap och till rationella lösningar i samhällsplaneringen. Bland forskare och professionella fanns föreställningen att det skulle vara möjligt att fastställa barns behov på ett objektivt sätt en gång för alla. Att tillfråga barn föreföll otänkbart fram till början av 1990-talet, då begreppet barnperspektiv för första gången började användas i vetenskapliga texter (Tiller 1991). Under de senaste årtiondena har det successivt skett förändringar i synen på barn och barndom i forskningen, politiken och inom olika verksamheter som riktar sig till barn. Orsakerna kan sökas i de snabba samhällsförändringarna, erkännandet av barns rättigheter genom barnkonventionen och i utvecklingen av nya teorier om barndom, barns utveckling och socialisation.
Barndomsforskare talar om ett paradigmskifte, vilket bland annat innebär att de, i betydligt större utsträckning än tidigare, vänder sig till barn som sakkunniga informanter i forskningen (Prout & James 1990). Barndomen uppfattas inom den nya barnforskningen inte bara som en livsfas utan som en social konstruktion, vars innebörd kontinuerligt förändras i relation till ekonomiska, kulturella och sociala förhållanden i samhället. Föränderligheten i samhället har fått konsekvenser för barns utvecklingsbetingelser och således även för deras utveckling, konstaterar Dencik (1999).
Ett eget politikområde, barnpolitik, har formulerats (regeringens skrivelse 2001/02:166) och barn betraktas som en egen kategori i välfärdsforskningen. Barns välfärd definieras som deras förfogande över resurser, eller levnadsnivå inom olika områden, bl.a. bostad och närmiljö, trygghet och säkerhet, rekreation och kultur (SOU 2001:55). Metoder har börjat utvecklas för att öka barns och ungdomars delaktighet i samhällsplaneringen (Boverket 2000).
När vuxna börjar se på tillvaron ur barns synvinkel, och när ett rättighetstänkande i enlighet med barnkonventionen ska börja praktiseras, öppnas nya perspektiv. På samma gång blir innebörden i begreppen barns behov och barnets bästa mera relativa och svårbestämbara än tidigare. Det blir härmed inte lika enkelt, som i den rationalistiska diskursen, att fastställa vad som karaktäriserar en säker, trygg och utvecklande miljö för barn. Bland annat aktualiseras det spänningsförhållande som finns mellan synen på barn som objekt och aktörer, som föremål för vuxnas omsorg, fostran och beslut eller som medskapare och kompetenta subjekt. Nya teorier om samspelet barn – miljö och om den senmoderna
249
Bilaga 8 SOU 2003:127
barndomen är verktyg som kan hjälpa oss att förstå barns villkor i stadsmiljö med nya utgångspunkter.
Kapitlet inleds med en kort historisk tillbakablick där jag ger exempel på vilka problem som fokuserats och vilka åtgärdsförslag som förespråkats vid några olika strategiskt valda tidpunkter under 1900-talet. Därefter följer ett avsnitt där jag beskriver framväxten av och innehållet i det nya paradigmet i barnforskningen. Genom exempel från min egen forskning om och med barn i förortsmiljö ger jag en illustration till hur de nya teorierna har tillämpats i ett konkret forskningspr ojekt.
Jag ger därefter exempel på hur det nya
paradigmet fått genomslag i olika sammanhang, bl.a i statistiken och statens offentliga utredningar. Avslutningsvis diskuterar jag innebörden i synen på barn som objekt och aktörer. Jag berör också några frågor av intresse för fortsatt forskning.
Historisk tillbakablick
En tillbakablick på utvecklingen under 1900-talet visar att barn i hög grad stått i centrum för politiskt intresse, vetenskaplig kunskapsutveckling och ideella och professionellas kamp och opinionsbildning. Många sakkunniga har fört en envis kamp för att nå ett allmänt erkännande av barns rätt till lek och egna fysiska utrymmen. Att tillgodose barns basbehov och att skydda barn mot allvarliga olyckor har varit viktiga hälso-, bostads- och socialpolitiska frågor under hela 1900-talet. Faror och risker i barns miljö har förändrats över tiden och uppfattats på varierande sätt i skilda kontexter av olika aktörer och betraktare. Olika åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med problemen, åtgärder som återspeglar olika synsätt på barn, barns behov och barnets bästa. Summariska nedslag vid några olika tidpunkter ger en bild av hur ”de för barnen tänkta perspektiven” liksom innebörden i barnets bästa förändrats över tiden.
Historiska beskrivningar av barns villkor i stadsmiljö börjar ofta vid förra sekelskiftet. Befolkningsomflyttningen från land till stad i slutet av 1800-talet skapade problem på stadens gator. Sträng disciplin, kontroll och regler tillämpades för att hålla efter de vanartiga barnen. Åtgärderna hade dubbla syften. Dels handlade det
1
Texten bygger delvis på min doktorsavhandling i socialt arbete Stadsbarndom. Om barns
vardag i en modern förort (Rasmusson 1998). Avhandlingen har även getts ut i populärversion Låt oss vara med. Barn om barndom i en modern förort (Rasmusson 1999).
250
Bilaga 8
om att skydda barnen från faror, men också att skydda samhället mot de farliga barnen. En av de växande farorna på gatan var den ökande bilismen, som på 1920-talet blev så pass omfattande att det fanns anledning att skydda och trafikundervisa barnen. Särskilda ordningsregler upprättades för hur barnen skulle uppföra sig på lekplatser och på gatan. Det fanns en tilltro till att det skulle vara möjligt att fostra och anpassa barn till trafikmiljön och de nya farorna och riskerna (Skolöverstyrelsen 1983).
1935 utkom Alva Myrdal med boken Stadsbarn, där hon beskrev hur barns villkor förändrats med inflyttningen till städerna. Den nära kontakten med djur och natur, den naturliga kontakten med vuxna i det dagliga arbetet i lanthushåll och hemhantverk var exempel på viktiga värden som gått förlorade när barn tvingades bo i bostäder som “lagts såsom fack bland andra fack i stenöknens bostadsstaplar”. Alva Myrdal underströk att “små barn passa inte i städerna” och “hela bostadsbyggandet måste underkastas en ny och frimodig prövning från familjesynpunkt”. Hon förespråkade ideal som innefattades i funktionalismen och som kom att få stort inflytande på bostadsbyggandet i Sverige under många år Kvarteren skulle grävas ur och öppnas för sol och vind. Stora och små parker samt lekgårdar skulle läggas in i stadsplanerna. Grönskan skulle inte bara finnas av estetiska skäl utan även tjäna som “… barnavårdens krav på stadsplanearkitekturen” (Myrdal 1935, s. 21).
Genom den s.k. stockholmsundersökningen, som genomfördes på 1950-talet, identifierades barnolycksfall som ett allvarligt samhällsproblem. Undersökningen initierades av de båda läkarna Ragnar Berfenstam och Teodor Ehrenpreis (Berfenstam et al 1957). Det framkom att vart tionde barn i Stockholm råkade ut för en skada som krävde läkarvård. Samarbetskommittén mot barnolycksfall inledde ett omfattande olycksfallsförebyggande arbete, som sedan kom att fullföljas bl.a. genom det statliga Barnmiljörådet. Arbetet inriktades på opinionsbildning och information om barns behov av en säker, trygg och utvecklande miljö.
Karaktäristiskt för 1970-talet är den omfattande kritik som riktades mot barnmiljöerna i de s.k. miljonprogramsområdena. Brister i såväl den fysiska som den sociala miljön uppmärksammades i statliga utredningar, forskningsrapporter och debattskrifter. Återigen åberopades idealet om livet på landet. En återkommande fråga var: Vad kan vi göra i modern stadsbebyggelse för att kompensera barnet för den idealiska barnmiljö de gick miste om när land förvandlades till stad? Staten ställde medel till förfogande för
251
Bilaga 8 SOU 2003:127
miljöförbättringar. Lagstiftningen förändrades genom införande av tydlig normering beträffande utemiljöns utformning. Ett flertal nya barnexperter utbildades. Barnpsykologen Stina Sandels forskning bidrog till att öka förståelsen för barns begränsade förmåga i trafiken. Anlagda lekplatser, parklekar och bygglekplatser, trafikseparering och pedagogiska program för att stimulera barns lek var experternas svar på problemen under detta och nästa årtionde. Vi kan tala om att det skedde en “pedagogisering” av utemiljön. Under 1980-talet märktes en avmattning i det stora intresset för barns villkor i den fysiska miljön. Detaljregleringen i plan- och bygglagstiftningen ersattes med en ramlag. Den expanderande barnomsorgen och fritidsverksamheten kom i fokus.
1993 ratificerade Sveriges riksdag FN:s konvention om barnets rättigheter och en ny barnmyndighet, Barnombudsmannen, inrättades. Problemen i storstädernas utsatta områden – arbetslöshet, ohälsa, segregation, våld, hot och rädsla – uppmärksammades särskilt. Regeringen initierade omfattande projektverksamhet genom återkommande storstadssatsningar. Nedskärningar inom den offentliga sektorn på grund av lågkonjunktur väckte oro. Bostadsbyggandet började alltmer att präglas av marknadstänkande och den statliga barnkommittén (SOU 1997:116) konstaterar att barns intressen har svårt att göra sig gällande i den övergripande samhälls- och trafikplaneringen. Vikten av att barn och ungdomar får möjlighet att vara delaktiga betonas och Boverket fick i uppdrag att samla goda exempel (Boverket 2000). På senare år har även trångboddhet, barnfattigdom och hemlöshet bland barn uppmärksammats som nya och allvarliga problem i storstadsmiljö.
Utvecklingen i städerna är en av de faktorer som drivit på utvecklingen inom barnforskningen. De etablerade teorierna inom psykologi och sociologi kom till korta när forskarna ville försöka förstå och förklara de problem som blivit en följd av samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen – barnolycksfall, miljöförstöring, torftiga bostadsmiljöer, utsatta barn, våld, rädsla och segregation.
252
Bilaga 8
Den nya barnforskningen
Barndomssociologi
Under 1970-talet växte kritiken mot den barnforskning som hittills bedrivits inom sociologi och psykologi. Sociologin kritiserades för sitt bristande intresse för barn och barndom. Barn var osynliga som social kategori och innebörden i ett av sociologins nyckelbegrepp – socialisation – ifrågasattes i grunden. Begreppet baserades på uppfattningen att vuxna är kunniga och komptenta aktörer i sociala sammanhang medan barn är outvecklade, inkompetenta och ovetande. Barnet betraktades som en individ som föds som “tabula rasa” och som ska formas och “fyllas” med kunskap och färdigheter för att kunna fungera som en fulländad vuxen. Socialisationsforskningen hade därmed siktet inställt mot framtiden och inte på barns situation här och nu. Eftersom forskarna betraktade processen som enkelriktad, blev interaktionen mellan barn och vuxna ointressant (Alanen 1992, Waksler 1991). Kritiken togs på allvar av en grupp sociologer som under åren 1987 – 1992 bedrev ett omfattande teoretiskt arbete inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt Childhood as a Social Phenomenon. Forskargruppen utvecklade en ny forskningsinriktning, barndomssociologin, som innefattade; den senmoderna barndomens villkor, barnpolitik, barns välfärd, relationer mellan generationerna, genusaspekter, barns egen kultur samt barns egna perspektiv på sina livsvillkor och vardagstillvaro (Qvortrup m.fl. 1994). Den franske historikern Philippe Ariès uppges vara en viktig inspirationskälla för barndomssociologerna. De nya insikter som han förmedlade i Barndomens historia (1962), nämligen att barndomen är ett historiskt föränderligt fenomen, ledde till att barndomens historia identifierades som ett nytt och intressant forskningsområde. I dag omfattas intresset för barn och barndom även av discipliner som ekonomi, geografi och antropologi (Qvortrup 1999).
Den senmoderna barndomens karaktäristika
Barndomssociologin har myntat begrepp och formulerat teorier som ger en generell bild av den senmoderna barndomens karaktäristika (Qvortrup m.fl. 1994). En allmän uppfattning är att barn är en minoritetsgrupp, som är förhindrad att delta i samhällslivet fullt ut, och som marginaliseras inom en mängd väsentliga områden. Vuxnas
253
Bilaga 8 SOU 2003:127
perspektiv dominerar och är förhärskande inom samhällsplanering, statistik, lagstiftning, forskning och journalistik. Man kan också tala om barns marginalisering i relation till fysisk miljö och olika sociala och kulturella arenor, då de utestängs p.g.a. de faror och utvecklingsrisker som definieras av vuxna. Som argument för denna typ av marginalisering nämns ofta barns rätt till och behov av vuxnas beskydd. Detta motiv återspeglas också i den tillsyn, omsorg och fostran av barn som sker inom skolans, barnomsorgens och den organiserade fritidens ram. En annan generell uppfattning bland barndomssociologer är att den moderna barndomen är organiserad, pedagogiserad, professionaliserad och institutionaliserad. Barn får allt mindre egen tid utan vuxnas överinseende och kontroll. De tillbringar huvuddelen av sin tid i skola, förskola och i organiserade fritidsaktiviteter.
Samtidigt ställs ökande krav på att barn tidigt ska bli självständiga. De förväntas kunna planera sin tid, formulera sina åsikter, träffa självständiga val och delta i beslutsfattande (Qvortrup 1994). Allt större krav ställs därmed på individen att utveckla kompetens för att själv hantera sin livsbana inom de i huvudsak standardiserade vägar som står till buds (Näsman 1994). En tilltagande individualisering sägs vara ett av det senmoderna samhällets mest framträdande drag. Individuering är ett annat näraliggande begrepp, som betyder att “den enskilde integreras i allt fler och starkare icke – familjära aktiviteter, organisationer och institutioner” (Dencik & Schultz – Jørgensen1999). Enligt Margareta Bäck-Wiklund (2001) visar modernitetsforskningen att individualitet och individuell autonomi är en stark generell trend i dagens samhälle och det gäller både barn och vuxna. Traditioner utmanas, gamla normer och värderingar ifrågasätts och traditionella familjemönster upplöses och omformas. “Sammantaget innebär dessa förhållanden en kvalitativ och inträngande förändring i människors vardagsliv vad avser relationer och självuppfattning (s. 35).
Teorier om samspelet mellan barn och miljö
Även psykologisk forskning kom att kritiseras för sitt bristande intresse för barns interaktion med sin omgivning och olika miljöfaktorers betydelse för barns utveckling. Frågor om barns vardagsvillkor, kultur och sociala liv var därmed ointressanta. Kritikerna anförde att psykologin “patologiserat” barnet och understött synen
254
Bilaga 8
på barnet som inkompetent, sårbart och beroende (Skolnick 1975). Stadietänkandet, varigenom barns utveckling anses följa en viss ordning med anknytning till biologiska åldrar kritiserades för att ha låst förväntningarna på barn och osynliggjort deras egna perspektiv. Vi förleds att tro att vi redan på förhand känner till vad barnet tycker, tänker och känner till, skriver Lena Alanen (1992). I anslutning härtill kritiserades även de experimentella, naturvetenskapligt orienterade forskningsmetoder som dominerat den barnpsykologiska forskningen.
Svar på denna kritik finner vi inom socialpsykologi (Dencik 1999), utvecklingsekologisk teori (Bronfenbrenner 1993), inom miljöpsykologi (Björklid 1996) och pedagogik (Qvarsell 1988). De nya teorierna betonar alla betydelsen av att studera interaktionen mellan barn och miljö för att förstå barns utveckling och utvecklingsbetingelser.
Den amerikanske psykologen Urie Bronfenbrenner har utvecklat en utvecklingsekologisk modell som åskådliggör barnets utveckling i hela dess fysiska, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang. Teorin beskriver barns utveckling i ett samspelsperspektiv, där barnet påverkar och påverkas av miljön genom djupgående läroprocesser. Den beskriver också olika miljöer och deras ständiga samspel som i sin tur påverkar barnets liv direkt och indirekt.
Barn utvecklas inte enbart i sin närmiljö (mikrosystemet) utan även i samspel med de miljöer (meso-, exo- och makrosystemen) som omger dem. Den utvecklingsekologiska modellen brukar illustreras med koncentriska cirklar som omsluter varandra, den ena inuti den andra som i en rysk docka.
Den fysiska miljön finns med som en komponent i utvecklingsekologin, men när vi intresserar oss specifikt för barns villkor i den fysiska miljön finner vi en tydligare betoning på dessa aspekter i miljöpsykologin. Forskningsinriktningen har företrädare från olika discipliner: arkitektur, psykologi, pedagogik, sociologi, geografi, antropologi och biologi. Pia Björklid (1996) som under många år arbetat med miljöpsykologiska frågeställningar i studier rörande relationen barn – miljö, har gjort följande sammanfattning av ett miljöpsykologiskt synsätt:
Miljöpsykologin representerar ett interaktionistiskt synsätt. Samspelet betraktas som ett dynamiskt utbyte mellan människa och miljö; människor påverkar och påverkas av sin miljö. Individen utvecklas genom att söka erfarenhet och kunskap om sin miljö – såväl den sociala som den fysiska. Hon utforskar och prövar den. Miljön är
255
Bilaga 8 SOU 2003:127
objekt för hennes förändringsarbete vilket syftar till att anpassa den efter hennes behov och förutsättningar. Förändringsarbetet utvecklar människans olika egenskaper. Samtidigt påverkar miljön människan i en direkt mening genom att den anger förutsättningar och bestämmer gränser. Denna påverkan samvarierar med individens egenskaper. Samma miljö får olika effekter på olika individer, liksom olika miljöer kan ge samma effekt på olika individer. Miljön upplevs inte på samma sätt av alla individer utan var och en “konstruerar” sin egen omvärld (s. 3).
Björklid (1991) framhåller att den fysiska och sociala miljön är transaktionell, d.v.s i ett ständigt växelspel och svår att särskilja. Utifrån min tolkning innefattar fysisk miljö aspekter i den byggda miljön, som består av bebyggelse, trafiksystem, park- och grönområden, lekplatser m.m. Sociala aspekter handlar konkret i barnens vardag om deras möten och umgänge med grannar, erfarenheter av och iakttagelser av människor, kända och okända, som vistas i grannskapets yttre miljö. I social miljö innefattas dessutom barnens eget sociala liv, deras kamratrelationer och möjligheter att finna egna sociala utrymmen.
Barndomen som barnets livsrum
Lars Dencik ( 1999) ger ytterligare dimensioner till förståelsen av de sammanhang som omger barn i dagens samhälle. Han beskriver barndomen som barnets livsrum definierat utifrån tre olika dimensioner – en materiell (M), en social (S) och en kulturell (K) dimension. För att förstå barndomens betydelse för barns uppträdande och utveckling måste man undersöka dessa tre dimensioner, som sammantaget konstituerar barndomen. Ändrade samhällsförhållanden skapar andra livsrum för barnen vilket också innebär nya utvecklingsmässiga utmaningar för dem. Utvecklingsmässiga utmaningar eller utvecklingsuppgifter är viktiga begrepp när vi vill försöka fånga barns egna perspektiv på sina miljövillkor. Birgitta Qvarsell (1988:81) beskriver hur barnens utvecklingsuppgifter befinner sig i ett spänningsfält mellan det individuella, mognadsmässiga och naturförankrade å ena sidan och miljön, samhället och kulturen i stort å andra sidan. Hon för därmed också in en aspekt som rör barnets biologiska och psykologiska mognad, en aspekt som är viktig att beakta när vi exempelvis bedömer barns trafikmognad och förmåga att hantera olika risksituationer.
256
Bilaga 8
Sammanfattningsvis kan konstateras att dessa nya teorier bidragit till att fokusera barns vardagsliv och barns villkor i stadsmiljö som angelägna forskningsuppgifter.
Barn om barndom i en modern förort
När vi vill förstå det komplicerade samspelet mellan barn och miljö, såväl strukturellt som individuellt, räcker det oftast inte med en enda teori eller förklaringsmodell. I min egen forskning har jag hämtat uppslag från alla de är beskriva teorierna (Rasmusson 1998). Denna tvärvetenskapliga ansats visade sig vara fruktbar i min analys av relationen mellan barn och den fysiska och sociala miljön i ett förortsområde, Norra Fäladen, i Lund. Bostadsområdet byggdes i det s.k. miljonprogrammet under 1970 och har därefter byggts ut och kompletterats i olika etapper. Det består av olika typer av bebyggelse – radhus, villkor, flerfamiljshus med bostadsrätt och hyresrätt. Vid tidpunkten från min undersökning hade stadsdelen ca 10 000 invånare. Den empiriska studien genomfördes 1995–1996 och omfattade 28 barn i 9–10-årsåldern som alla gick i samma klass. Ungefär hälften av barnen var av utländsk härkomst.
Att studera barns vardagsliv
Jag använde mig av en bred uppsättning av kvalitativa metoder; uppsatser, teckningar, barnens egen fotografering, rundvandringar i bostadsområdet med barnens som guider, individuella intervjuer och gruppintervjuer. Genom att vända mig till barn som sakkunniga informanter om sina egna miljövillkor sökte jag efter nya perspektiv på såväl stadsbarndomens som den institutionaliserade barndomens villkor. Jag ville tränga bakom de allmänna föreställningarna om förorten som trist, torftig och socialt utarmad, och jag försökte finna alternativ till det ensidiga uppifrånperspektiv som hittills i så hög grad varit rådande bland alla de experter som talat å barnens vägnar. Jag tog min utgångspunkt i synen på barn som aktörer som medskapare av sina egna livsrum individuellt och kollektivt.
Har barn en egen hemlig värld och vill de släppa in en vuxen? var en av de frågor som jag återkommande reflekterade över. Min erfarenhet är att det finns aspekter i barnens uppfattningar,
257
Bilaga 8 SOU 2003:127
upplevelser och deras egen kultur som är svåra att upptäcka och svåra att tolka. Det var en särskild svårighet att de det märkvärdiga i det vardagliga, att inte bagatellisera det som är viktigt för barn. Per Olav Tiller (1987) konstaterar att barn reagerar, lär och experimenterar utifrån verkligheten så som de upplever den och inte utifrån våra vuxna förståelseformer, intentioner och kategoriseringar. För vuxna forskare är det en utmaning att försöka gå in i denna barndomsvärld och försöka förstå barns sätt skapa mening, sammanhang och att därmed finna nya mönster. De vardagliga händelserna, de dagliga rutinerna som ständigt upprepas kan te sig triviala och ointressanta, men det är i vardagen som vår tillvaro formas i väsentliga delar. Det lärande som finns invävt i vardagens trivialiteter är en väsentlig aspekt av barns socialisering. Vardagens organisering framförallt i hemmet och skolan, liksom organiseringen av det fysiska rummet påverkar barnens handlingsmöjligheter. Tid och rum är därför begrepp som är nära förbundna med varandra och som är centrala för förståelsen av den moderna barndomens vardagsvillkor.
Barnen strävar efter att finna egna platser och utrymmen
Barnen strävar efter att finna egna platser och utrymmen – fysiska och sociokulturella rum – där de kan göra miljön till sin och där de kan utveckla sin egen kultur utan vuxnas insyn och kontroll. Trygghet i att röra sig ute på egen hand är en viktig förutsättning för detta skapande.
Barnen förmedlade genomgående en stark känsla av närhet till den fysiska miljön, utomhus och till de små tingen. De platser eller fysiska rum som barnen skrev om, tecknade, fotograferade eller visade mig till under våra promenader kan sammanfattande betecknas som: gömställen, utsiktsplatser, lekplatser/lekställen, mötesplatser och viloplatser.
Talet om rädsla och förekomsten av faktiska faror är viktiga aspekter för förståelsen av stadsbarndomen. I min analys av det sociokulturella rummets innebörder framträdde följande teman: otrygghet – rädsla, spänning – fascination, trygghet – säkerhet. Det är teman som i sin tur hänger nära samman med frihet och kontroll.
Jag uppfattar att det finns ett spänningsförhållande mellan barns och vuxnas sätt att se på faror och rädsla. När jag lyssnat på barnens upplevelser, deras förmåga att reflektera och finna
258
Bilaga 8
strategier för att undvika eller undkomma faror, har många faror kommit att framstå som mindre oroväckande än de förmodligen skulle ha gjort, om vuxna skildrat samma fenomen. Det är viktigt att förstå de olika aspekter som också kan inrymmas i rädslan – utmaningarna, underhållningsvärdet, och lärandet om andra människor. Det är lätt att underskatta barns förmåga att förstå och reflektera över sociala sammanhang. Likaså är det lätt att glömma innebörden i den utvecklingsuppgift som handlar om att bemästra världen, tackla utmaningar och överskrida gränser. Barn behöver utmaningar för att utvecklas.
Två exempel
Jag har valt två exempel som olika sätt illustrerar närmiljöns betydelse i barnens vardag. Det ena exemplet visar ett enskilt barns (Lina) sätt forma sitt livsrum och expandera sin aktionsradie. Det andra exemplet visar hur barn tillsammans och i grupp tar tillvara och omformar de förutsättningar som erbjuds på gården i ett flerfamiljshusområde.
Exempel 1: Lina
På vårt område är det roligt. Vi har lekplatser. Vi spelar tennis på sommaren på tennisplanen. Jag leker mest på min gård. Det är ganska roligt att bo här, men på området finns inte så många barn. Det är roligt att bo på Norra Fäladen tycker jag (Linas uppsats).
Till uppsatsen fogade hon en illustration som på ett detaljrikt och “exakt” sätt visar Linas närmaste grannskap med hus, gårdar, uteplatser, parkeringar, tennisplan m.m. När hon ritade sina favoritplatser var hon mycket engagerad och fyllde två papper. Hon ritade flera platser utomhus – lekplatser, cykelvägar, den egna gården och ett parkområde.
Jag tittade på Kärlek ombord..
Lina bor tillsammans med sin mamma och lillebror i flerfamiljshus. Pappa bor i en annan stadsdel i samma stad och Lina besöker honom ofta. Hon har bott i området i samma bostad sedan hon var
259
Bilaga 8 SOU 2003:127
två år och hon har inga minnen från någon annan boplats. Husen är fina, tycker hon, men de behöver målas. Lina gör många saker när hon är hemma själv. Hon tycker om att titta på TV och ägnar sig ofta åt detta ett par timmar varje dag, särskilt på vintern. På sommaren brukar hon vara hos sin moster och sina kusiner eller så bor hon och mamma i husvagnen vid kusten och där finns ingen TV. En av Linas dagböcker illustrerar väl hur hon kan tillbringa en eftermiddag ensam hemma.
Direkt efter skolan gick jag hem. När jag kom hem åt jag två smörgåsar och drack vatten. Jag tittade på Kärlek Ombord. Det handlar om en kryssning. Dom som jobbar där heter Julia, Duck sen kommer jag inte ihåg fler namn. Programmet är jättebra. Sen gick jag in på mitt rum och satte på band. Jag lyssnade på fembanden. Medan jag lyssnade på det läste jag Fem söker en skatt. Den boken är jättebra. Jag var hemma själv för min mamma åkte ner till stan. Under tiden tittade jag på Sunes sommar. Den är rätt så bra. Jag pysslade också lite grann. Sen satte jag mig och skrev på skrivmaskin. Sen tittade jag på Östen direkt. Sen gick jag och badade. Sen läste jag lite till. När klockan var 20.00 tittade jag på Esters testamente. Det var faktiskt jättebra. Det var första avsnittet. Efter det gick jag och la mig. Innan jag somnade läste jag Agnes Cecilia.
Att se på spännande filmer är det bästa Lina vet. “Det beror på vad jag är på för humör, ibland kan det vara actionfilmer, det beror på, ibland ser jag på skräckfilmer.”
Mamman vill inte gärna att Lina tar hem kompisar när hon inte själv är hemma.”Hon är rädd att vi ska göra såna busiga grejor”, säger Lina. Hennes framtidsdröm är att bli polis: ”Det har jag velat ända sen jag var liten, eller detektiv. Det är mer spännande grejor än t.ex. att jobba som sköterska eller nåt sånt.”
Det var roligare förr...
Lina är på fritidshem alla dagar i veckan utom en, men hon skulle vilja sluta. Hon har varit på ´fritids´ i snart tre år och allt är välbekant och uttjatat. Hon vill ha mer fri tid till förfogande för att vara med kompisar. En gång i veckan går hon på kommunala musikskolan och spelar flöjt, men det vill hon sluta med: ”Jag ville sluta efter förra terminen men så var jag tvungen att gå den här terminen också. Det är inte roligt.” Lina tycker om att vara ute, men mamma vill inte att Lina ska gå ut själv när inte hon är hemma. Lina känner att hon skulle kunna klara sig själv på egen hand, men
260
Bilaga 8
mamma är orolig för att någonting ska hända henne. Men grannarna runt omkring ”dom är snälla” och Lina har aldrig blivit skrämd någon gång när hon varit ute. Ett lite mystiskt inslag i grannskapet utgörs av en gubbe som vi mötte på vår promenad tillsammans i området. ”Han är jättekonstig med hunden hela tiden. När han är ute med den, kan han låta den göra en massa saker som egentligen inte hundarna får göra.” Ett spännande inslag som jag uppfattar att Lina önskar att det fanns mer av. Lina berättar också om en gemensamhetslokal som finns några hus bort. Där kan man ha fester och det är möjligt för barnen att gå dit och spela spel. På golvet finns ett stort schackbräde. Barnen kan själva gå dit på eftermiddagarna om de vill.
”Det var roligare förr” är ett genomgående tema i intervjun med Lina. ”Nu när man är stor har man inte så mycket att göra”, säger hon. Det positiva som hon skrivit i uppsatsen, tar hon tillbaka i intervjun. ”Det är inte roligt nu längre.” Hennes beskrivningar av bristen på möjligheter för utomhusaktiviteter illustrerar denna uppfattning. Hon visar mig en liten pulkabacke: ”Den var jätterolig när jag var mindre.” När man var liten var det lätt att hitta spänning: ”Vi har en sån rutschkana där borta, som är rätt så stor. Så gick jag uppför den. Min mamma stod där borta och snackade med nån.. så gick jag uppför den. Ja, och sen satte jag på mig den ena skidan och så hade jag nästan fått på mig den andra skidan... så åkte jag ner.”
Lina leker ibland på en intilliggande lekplats med en yngre pojke. När vi besöker lekplatsen tillsammans demonstrerar hon hur hon brukar sitta på taket på lekhuset och förklarar att det är bra att repet i klätterställningen är sönder: ”För då är det mycket svårare att ta sig upp”.
”Man har tröttnat på lekplatserna, dom är inte så roliga. Det skulle vara mer klätterställningar, höga. Dom kunde göra mer. Mer grejor skulle det finnas. Dom kunde komma med nya grejor.” Jag frågar Lina om hon skulle vilja bo någon annanstans. ”Nej jag vill bo här”, svarar hon, ”eller kanske hos farmor, det är bättre att vara hos farmor. För då kan jag göra grejor som jag inte får göra. Sist jag var där gick jag barfota i gräset. Sen gick vi barfota på rutschkanan när det var kallt. Det är roligt att göra saker man inte får. Hos farmor kan man klättra mer på träd och klättra upp på taken, och på lekplatserna kan man klättra upp på taken och leka Fångarna på fortet.” Men att spela tennis är fortfarande roligt, det kan man göra på tennisplanen i närheten av där Lina bor.
261
Bilaga 8 SOU 2003:127
Lina ser det som ett problem att hon inte har någon kompis alldeles i närheten. Trots att hon utan några uppenbara fysiska hinder kan cykla och gå till kompisar i andra delområden, upplever hon att det är ”jättelångt till kompisar”. Att miljön både kan upplevas och tas i anspråk på olika sätt beroende på sinnesstämningen och på om man är ensam eller med en kompis framgår av Linas beskrivning av skolvägen. ”Jag går alltid samma väg till och från skolan varje dag. Det tar bara två till tre minuter och gå till skolan. Men om jag har sällskap med nån kan det ta tio minuter. Jag har en lång väg, som jag går i zic-zac mellan husen. Den går jag när jag är på dåligt humör.” På den lite längre vägen kan det ibland kännas lite otäckt på vintern när det är mörkt, särskilt på ett ställe där träden växer över vägen.
Lina visar mig att det finns möjlighet att klättra i träd och bygga kojor i närheten av där hon bor. Det gjorde hon ofta förr, men har slutat. Det är inte så roligt längre. Men att leta efter nyckelpigor kan fortfarande vara kul: ”Ja, sen när det blir den förste april letar vi efter nyckelpigor och allting sånt, det brukar vi göra.”
Jag brukar testa busiga grejor...
Mamma varnar Lina för miljön på H-gatan och vill inte att Lina går dit: ”Där bor dom flesta som kan va lite tuffa. Så var det på första maj, då var det nån som fick en spricka i huvet, några sexor hade smällt en flaska i huvet på en kille. Mamma vill inte att jag ska gå dit, det är mest invandrare som gör såna grejor.” Men Lina är inte rädd: ”Jag har vatt på dom flesta ställena.” Hon har lärt känna området genom cykelturer tillsammans med mamma, men också genom utforskningar på egen hand. Hon har en positiv inställning till invandrare i synnerhet till klasskamraterna från andra länder. ”Det är kul med klasskamrater från olika länder.” Ibland kan man till och med vara lite avundsjuk: ”Ja, man kan ju önska att pappa kom från Finland, ja, eller Island eller nåt sånt där.” Lina måste lämna det egna kvarteret när hon ska hälsa på sina kompisar, Johanna, Lotta och Malin.
Viktiga platser är kiosken vid torget och stadsdelsbadet. Det är med badet som med mycket annat. Mamma vill inte att hon ska gå dit så ofta. Men badet är en av Linas favoritplatser. Hon beskriver att hon först inte kunde simma alls, men att hon nu håller på att ta ett simmärke som heter kandidaten. Badet är en viktig mötesplats,
262
Bilaga 8
där man kan leka och ha kul: ”Vi hade såna ankor, jag satt i mitten och den som satt i mitten sjönk opp när dom andra sjönk ner.” Ibland kan det vara roligt att gå till bygglekplatsen, att gå dit och se om det händer nåt, eller bara klappa grisarna. Den som ligger på andra sidan vägen är bäst. ”Personalen bryr sig mer, gör mer.” En favoritsysselsättning är: ”Att testa busiga grejor, fast jag inte får. Ibland kan man gå och spissa på nån, så är det roligt ibland när dom upptäcker en. Leka detektiv utan att dom vet om det. Ja, sen brukar jag och mina kompisar... vi följde efter dom på nummer 15. Så följde vi efter dom så fick vi se på teater också...”
Exempel 2: Gården i flerfamiljshusområdet
Scenen formeras av den fysiska miljön – husen, gårdsplanen med växtlighet, gångvägar, lekredskap, sittplatser och en med staket inhägnad bollplan. På ena husväggen hänger en förbudsskylt med texten “Bollspel förbjudet”. Scenens aktörer består av pojkar och flickor i 9–10-årsåldern, men även några yngre barn samt fastighetsskötarna och “arga gubben”.
Gårdsmiljön ger anledning till reflektioner kring de miljöerbjudanden, som kan finnas här. Vilka är tingens symboler, hur “talar” de till barnen på denna plats? Vilka erbjudanden finner barnen i de tre-vånings gula huskropparna, som många tycker är fula, i lekredskapen och växtligheten? Får platsen användas? Går den att använda? Stimuleras sinnena av färg, dofter, spännande ljud?
En attraktiv plats på gården är en med staket inhägnad asfaltyta. Denna lämpar sig väl för bollspel och lekar som ”boll i burken” och ”äpple”. På gården finns utmärkta gömställen bland buskarna och bakom lekhus när barnen vill leka dunkgömme och tjuv och polis. Många pojkar i 7–9-årsåldern söker sig hit framförallt för att spela fotboll på den inhägnade platsen. Här kan de spela fotboll, skjuta straffar med mera utan att komma i konflikt med andra barn på gården. Ibland söker de sig ut på gräsmattan, där de förvandlar ett par kullar till fotbollsmål, men inte sällan leder det till att de blir utskällda av ”arga gubben” som bor vid gården. Barnen förväntas följa det som står på förbudsskyltarna ”bollspel förbjudet”. Att klättra i träden är också förbjudet, men vuxna låter ändå nästan alltid detta passera. Barnen uppskattar särskilt plommonträden, som brukar bära frukt på sommaren.
263
Bilaga 8 SOU 2003:127
Organisationsformerna här är lösa. Några pojkar har beskrivit hur de ibland är 20 och ibland två barn på gården. Lekarna organiseras utifrån vilka och hur många barn som är där och barnen bestämmer själva utan styrning och direkt insyn från vuxna. Ofta går de ut på den gård de bor vid eller till någon av de som ligger närmast: ”Vi kallar ut varandra, den som bor närmast får gå och hämta en boll.” Ibland sker förhandlingar mellan de äldre och de yngre barnen vilket leder till en annan organisation av leken än när gruppen enbart består av jämnåriga. ”En som bor här är sex år eller fem, han brukar va målvakt åt oss, så vi skjuter inte så hårt på han.” En grupp pojkar berättade att det mest är pojkar som brukar vara på denna gård: ”Flickorna kör kula mest, dom kanske cyklar runt eller hoppar hopprep.” Pojkar och flickor leker sida vid sida och finner ut hur de ska dela på utrymmet. Men ibland leker de tillsammans, bl.a. i dunkgömme. Även om det är mest pojkar som utnyttjar denna plats, finns här möjligheter i miljön som tilltalar båda könen. Flickorna spelar ofta King-out och det fungerar bäst om man är fyra stycken som leker: ”Den som är först i kön får ställa sig i den första rutan. Så kan man va hur många som helst. Fast jag tycker inte det är roligt när det är jättemånga, då tar det jättelång tid innan man kommer in.”
Barnen finner sätt att organisera sig tillsammans över köns- och åldersgränserna samt att förhandla om det fysiska utrymmet på ett konstruktivt sätt.
Några slutsatser
Den fysiska miljön “talar” till barnen och ger “signaler” om olika möjligheter eller brist på möjligheter. Barnen söker efter egna utrymmen i den funktionsbestämda miljön och i den tidsreglerade, organiserade tillvaron. Utomhus använder de både anlagda lekplatser och andra funktionsbestämda rum, men de söker sig även till icke tillrättalagda platser. De söker sig till olika platser och aktiviteter beroende på sinnesstämning, tillgången till kompisar, individuella förutsättningar, intressen och preferenser. Barnen visade på många olika sätt att de har förmåga att finna, forma och fylla sina tidsrum med ur deras synvinkel meningsfullt innehåll.
Jag fann många exempel på hur barn genom sitt agerande bidrar till sin egen socialisation, hur de omdefinierar och förändrar givna ramar inte bara i den fysiska utan även i den sociala miljön. Barn
264
Bilaga 8
använder den fysiska och sociala miljön i sitt meningsskapande och sin erfarenhetsbearbetning. Mina resultat visar också att bostadsmiljön har betydelse för hur barn formar sin identitet. De strävar efter att utveckla kompetenser inför möten med krav som de ställs inför i det senmoderna samhället. Att erövra sin identitet innebär exempelvis att skapa sammanhang och en hållbar självförståelse. Identitetsbildningen är i dag inte bara en fråga om att överta och vidareföra föräldrarnas uppfattningar, traditioner och samhällssyn. Att lära känna vuxenvärlden och göra den begriplig är en viktig utvecklingsuppgift. Samvaron med jämnåriga är betydelsefull för att identifiera och lösa denna uppgift. I umgänget med kamraterna bearbetar barnen sina intryck, erfarenheter och iakttagelser och tillsammans kommer de underfund med nya aspekter av tillvaron.
Paradigmets genomslag och konsekvenser
Nya teorier, begrepp och metoder öppnar nya perspektiv
Den nya barnforskningen betonar vikten av att forskare vänder sig till barn som sakkunniga informanter om sina egna miljövillkor. Min egen forskning visar att barns egna beskrivningar av sitt vardagsliv här och nu ger ny värdefull kunskap om barn som aktörer. Vi får kunskap om barns förmåga att skapa sina egna livsrum i relation till de fysiska och sociokulturella miljövillkor som erbjuds i grannskapet. De begrepp som används av barndomsforskarna för att karaktärisera den senmoderna barndomen ger oss vägledning i att förstå vilka nya utmaningar och utvecklingsuppgifter barn i dagens samhälle ställs inför. Men det är först genom att fråga barnen som vi kan förstå hur de själva identifierar och löser dessa utvecklingsuppgifter. Min erfarenhet är att forskning av detta slag bör bedrivas utifrån en tvärvetenskaplig ansats med användande av flera olika teorier och en bred uppsättning av olika forskningsmetoder. Etnografiska metoder lämpar sig väl i studier av barns vardagsliv. Forskaren bör försöka möta barnen så förutsättningslöst som möjligt och ge dem utrymme att vara guider och vägvisare till det som är viktigt ur deras perspektiv.
265
Bilaga 8 SOU 2003:127
Kombination av analyser på olika nivåer
Såväl den utvecklingsekologiska teorin som barndomssociologin framhåller betydelsen av att kombinera studier på mikronivå med studier och analys av barns villkor på strukturell nivå. Barndomens villkor måste analyseras med utgångspunkt i socioekonomiska skillnader, klass, kön och etnicitet. “Det gäller för barn, precis som för vuxna, att de på ett dialektiskt vis både är subjekt och objekt i en ekonomisk, social och kulturell utvecklingsprocess”, skriver Jens Qvortrup (1999, s. 47, min översättning).
Välfärdskommitténs (SOU 2001:55), Barnombudsmannens och Statistiska Centralbyråns (Barnombudsmannen 2001) samt Barnsäkerhetsdelegationens arbete med att identifiera och beskriva viktiga dimensioner för barns och ungdomars välfärd är tydliga exempel på hur det nya paradigmet fått genomslag. Välfärdskommittén har med barnkonventionen som bas både sammanställt och tagit tillvara existerande kunskaper och genomfört egna empiriska undersökningar. Ett stort antal barn, ungdomar och föräldrar har fått komma till tals genom intervjuer. Utredningen har därmed både ett objekt- och ett subjektperspektiv. Trygghet och säkerhet, bostad och närmiljö (t.ex. bostadens utrustningsstandard, eget rum, utrustningsstandard, trafik- och lekmiljö, kommunikationer) är exempel på dimensioner för barns och ungdomars välfärd. Kommittén konstaterar att en trygg närmiljö både är en resurs och en rättighet för barn. Man konstaterar bl.a att det föreligger en ojämlik fördelning mellan barn i olika sociala klasser. Barn vars föräldrar är arbetare bor mer sällan i villa har (bl.a. därför) mindre bostadsutrymme. En tredjedel av barnen som bor i allmännyttan känner sig otrygga i bostadsområdet eller på väg till och från skolan; en sådan otrygghet är bara hälften så vanlig bland villabarnen. Även på lokal och regional genomförs olika former av kartläggningar av barns hälsa och välfärd, kartläggningar som gör det möjligt att följa utvecklingen över tid (Barnombudsmannen 2001).
Den studie som gjorts på uppdrag av Barnsäkerhetsdelegationen av Lucie Laflamme m.fl. av sociala skillnader i skaderisker (SOU 2002:68) är ytterligare ett exempel på viktig forskning, som uppmärksammar oss på att barn är en heterogren grupp med varierande villkor. Det finns inte en barndom utan flera barndomar.
266
Bilaga 8
FN:s barnkonvention ger stöd
Forskare och olika kategorier med ansvar för och engagemang i barns miljövillkor kan hämta stöd i barnkonventionen. Det synsätt på barn och barndom som kommer till uttryck i den nya barnforskningen stämmer i flera avseenden överens med barnkonventionens barnsyn. Det är emellertid viktigt att lägga märke till att barnkonventionens innehåll bygger på en idé om ett abstrakt, universellt barn och en universell barndom. “Konventionsbarnet framstår som en stereotyp”, skriver Kristina Bartley (1998, s 77). De teorier som utvecklats i den nya barnforskningen är därför viktiga som teoretiska verktyg när vi vill analysera barns villkor, välfärd och vardagsliv med barnkonventionen som bas.
I artikel 3 i barnkonventionen slås fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Ett sätt att i praktiken omsätta barnkonventionens krav är att göra särskilda prövningar av vad som är barnets bästa, s.k. barnkonsekvensanalyser. Bedömningen av vad som är barnets bästa måste göras inför varje beslut och bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med en bedömning av just detta barns/dessa barns livssituation. En viktig del i en sådan bedömning är förstås barnets/barnens egen åsikt. Runtom i landet pågår försök med att utveckla former för barns delaktighet och inflytande i samhällsplaneringen och i utformningen av barns vardagsmiljöer på skolgårdar och andra lekmiljöer. Försöken bygger på resultat från forskning som bedrivs och bedrivits av pedagoger, psykologer och landskapsarkitekter med miljöpsykologisk inriktning Det kan handla om trafikmiljö, olika lekmiljöer på skolgården, på gårdar och i parker, där barn medverkar i förändringsarbetet på olika sätt (Boverket 1999, Olsson 1998).
Kravet på konsekvensanalyser omfattar alla åtgärder på olika nivåer i samhället där barn på något sätt berörs. Barnombudsmannen har utvecklat en modell för barnkonsekvensanalyser där barnets bästa utgör ramen, ett utvecklingsarbete där jag själv var engagerad som sakkunnig på uppdrag av BO. Barnkonventionens grundprinciper och andra artiklar ger vägledning. Förutsättningar ges genom relevanta lagtexter, förarbeten, föreskrifter, riktlinjer och policies. Kunskaper hämtas från relevant forskning, expertmedverkan, studier och kartläggningar. Arbetsprocessens form igenomförandet av analysen ges av myndighetens ansvar och mandat. Följande punkter bör belysas och tydliggöras:
267
Bilaga 8 SOU 2003:127
• Vilket barn eller vilka grupper av barn berörs?
• Vika insatser eller beslut ska bedömas?
• Vilken form ska konsekvensbedömningen ha?
• Vilka konsekvenser ska bedömas?
• Vilka värderingsgrunder ska gälla? (Barnombudsmannen 2001)
Det handlar om att väga samman olika slag av kunskaper och att göra analyserna med hänsynstagande till olika sammanhang och varierande förhållanden i de enskilda fallen.
Diskussion
Från objektsyn till aktörsyn?
Ett återkommande konstaterande är att det förändrade synsättet på barn inneburit att vi gått från en objektsyn till en aktör- eller subjektsyn (se t.ex. regeringens skrivelse 2002/02:166). Konstaterandet är riktigt om vi betraktar det mot bakgrund av den samhällsutveckling som ägt rum. Barn räknas numera in i kretsen av de sakkunniga.De är inte längre bara föremål för vuxnas planering, fostran och åtgärder. Men det finns skäl att problematisera detta ganska ytliga konstaterande.
Barn är och måste få vara både subjekt och objekt. Enligt barnkonventionen har de har rätt till beskydd och omsorg samtidigt som de har rätt till sådana villkor som främjar deras möjligheter till delaktighet och medbestämmande. Det råder ett spänningsförhållande i synen på barn som objekt och aktörer. Utvecklingen ger upphov till en mängd nya frågor och problemställningar.
Nya stadsbyggnadsideal, barnpolitikens och bostadspolitikens utformning, beslut som leder till förändringar i infrastrukturen eller på detaljplanenivå i det nära grannskapet bidrar på olika sätt till att konstruera barndomen. Barns vardagsliv skiljer sig åt i olika typer av miljöer och innebörden i begreppen objekt och aktör varierar. I barnkonsekvensanalyser ska barns uppfattningar och åsikter vägas samman med expertkunskaper, forskningsresultat och lagstiftningens och barnkonventionens intentioner. Men erfarenheterna från praktiken av ett sådant tillvägagångssätt är ännu mycket begränsade och någon forskning om implementeringen av barnkonventionen bedrivs ännu inte.
268
Bilaga 8
Kunskap är makt, brukar man säga, och makten över kunskapen gäller också makten att tala och bli trodd. Hur värderas barns unika kunskaper och erfarenheter i olika led i en planprocess inför byggandet av ett nytt bostadsområde? Tillmäts barns subjektiva “här – och – nu” beskrivningar egentligen något värde? Vilka metoder använder vuxna för att ta reda på olika barns och barngruppers uppfattningar? Hur tolkas och redovisas resultaten i olika slag av beslutsunderlag? Detta är några av de frågor som söker svar. Vi saknar alltjämt kunskaper om hur barn uppfattar alla de välvilliga initiativ som tas av vuxna med avsikt att skapa möjligheter för barns delaktighet och inflytande. Vi har ännu inte undersökt i vilken utsträckning barns uppfattningar får något avtryck i olika planer och om fattade beslut faktiskt leder till utformning av miljöer som främjar barns utveckling. Fördjupade analyser måste göras för att vi ska kunna definiera utrymme och möjligheter, men även gränserna för barns medbestämmande.
Barn saknar alltjämt rösträtt och åtminstone de yngre barnen saknar den kunskap och överblick som krävs för att de ska kunna vara delaktiga i komplicerade beslut som rör t.ex. samhällets infrastruktur och fördelningspolitik. Maktfrågorna handlar därför även om makten för de vuxna som agerar för barns rättigheter. I internationella sammanhang förekommer begreppet “ombudswork” som ett paraplybegrepp som innefattar både motiv och strategier för att stärka barns position i samhället. Barnrättsrörelsens strategier kan enligt Eugen Verhellen (1989, ref i Flekkøy 1993) summeras enligt följande:
• Child advocacy
• The study of the Child
• Self – Organization of Children
• The Development of Network
Med “Child advocacy” avser Verhellen en strategi, inom ramen för barnrättsrörelsen, som syftar till att ändra sociala system, institutioner och strukturer för att maximera barns möjligheter till självbestämmande.
Ann Oakley (1994) har gjort en genomgång av likheter och skillnader mellan kvinnoforskning och barnforskning, kvinnorörelsen och barnrättsrörelsen. Hon har funnit många parallella drag men framhåller en väsentlig skillnad. Barnrättsrörelsen kompliceras av att det är vuxna som talar å barnens vägnar. Detta i
269
Bilaga 8 SOU 2003:127
motsats till kvinnorörelsen, som uppstod utifrån missnöje med rådande förhållanden bland kvinnorna själva och där kvinnorna för sin egen talan. Det vilar således ett stort ansvar på alla vuxna som tar sig eller får uppdraget att föra barns talan.
Slutord
Utvecklingen inom barndomsforskningen, policyutvecklingen i myndigheter, kommuner och landsting samt målen för den nationella barnpolitiken med stöd av barnkonventionen pekar i samma riktning. Barndomen tillmäts ett egenvärde och betraktas inte längre bara som en förberedelse för vuxenlivet. Vi har fått nya kunskaper, teoretiska verktyg, begrepp och tankemodeller samt tillgång till metoder för att få del av barns upplevelser, kunskaper och erfarenheter. Goda ambitioner har formulerats och olika försök har inletts för att öka barns delaktighet och medbestämmande i samhällsplaneringen. Vår kunskap om barns generella villkor och välfärd har ökat väsentligt. Barndomens föränderlighet kräver att vi fortsätter söka kunskap och ställa kritiska frågor. Våra möjligheter att bestämma vad som karaktäriserar en säker, trygg och utvecklande miljö för barn har på en gång blivit både enklare och svårare.
270
Bilaga 8
Referenser
Alanen, L. (1992). Modern childhood? exploring the ´Child Question´ in
sociology. University of Jyväskylä (Diss). Ariès, Ph. (1982, orig.1960). Barndomens historia. Stockholm:
Gidlund. Bartley, K. (1998) Barnpolitik och barnets rättigheter. Göteborgs
universitet, sociologiska institutionen. Avhandling. Barnombudsmannen (2001) Upp till 18. Fakta om barn och ungdom. Barnombudsmannen (2001) Med barnkonventionen som karta och
kompass i kommuner och landsting. Stockholm: Barnombudsmannen och Kommentus förlag. Berfenstam, R., Ehrenpreis, Th., Garsten, P., & Myrin, S-O. (1957).
“Barnolycksfallen i Stockholm 1955 ” i: Läkartidningen 1957:54. Björklid, P. (1996) Barn-Trafik-Miljö. Ett miljöpsykologisk perspektiv.
Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik. Institutionen för pedagogik. Lärarhögskolan i Stockholm Boverket (2000) Unga är också medborgare – om barns och ungdomars
inflytande i samhällsplaneringen. Karlskrona: Boverket Bronfenbrenner, U. (1993). ”The Ecology of Cognitive Development:
Research Models and Fugitive Findings” i: Wozniak, R.H. & Fischer, K.W (red) Development in Context. Acting and Thinking in Specific Environments. Hillsdale: Lawrence Erlbaum Associates Publishers Bäck-Wiklund, M. (2001) “Senmodernt familjeliv och barns vardag” i:
Bäck-Wiklund, M. & Lundström, T. (red) Barns vardag i det senmoderna samhället. Stockholm: Natur och Kultur. Dencik, L. (1999) “Framtidens bØrn – om postmodernisering og
socialisering” i: Dencik, L. & Schultz Jørgensen (red) BØrn og familie i det postmoderne samfund. Köpenhamn: Hans Reitzels förlag. FlekkØy, M.G. (1993) Children's Rights. Universiteit Ghent,
Centrum voor de Rechten van het Kind (Diss). Myrdal, A. (1935). Stadsbarn. En bok om deras fostran i storbarn-
kammare. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag. Näsman (1994). ”Individualization and Institutionalization of
Childhood in Today´s Europe” i Qvortrup, J., Bardy, M., Sgritta, G. & Wintersberger, H. (red) Childhood Matters. Social Theory, Practice and Politics. European Centre Vienna, Aldershot: Avebury.
271
Bilaga 8 SOU 2003:127
Qvarsell, B. (1988). Barn, kultur och inlärning. Om skolbarns utveck-
lingsuppgifter i ett mediesamhälle. Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet. Qvortrup, J., Bardy, M., Sgritta, G. & Wintersberger, H. (red)
Childhood Matters. Social Theory, Practice and Politics. European Centre Vienna, Aldershot: Avebury. Oakley, A. (1994). ”Women and Children First and Last: Parallells
and Differences between Children´s and Women´s Studies” i: Mayall, B. (red) Children´s Childhoods: Observed and Olsson, T. (1998) (red) Människans natur. Det grönas betydelse för
vårt välbefinnande. Stockholm: Byggforskningsrådet. Prout, A. & James, A. (1990): ”A New Paradigm for the Sociology of
Childhood? Provenance, Promise and Problems”. i: James, A. & Prout, A. (eds) (1990): Constructing and Reconstructing Childhood. Contemporary Issues in the Sociological study of Childhood. London: The Falmer Press. Qvortrup, J.; Bardy, M.; Sgritta, G.; Wintersberger, H. (eds)
(1994): Childhood Matters. Social Theory, Practice and Politics. European Centre Vienna, Avebury, Aldershot. Qvortrup, J. (1999) “Barndom og samfund” i: Dencik, L. &
Schultz Jørgensen (red) BØrn og familie i det postmoderne samfund. Köpenhamn: Hans Reitzels förlag. — (1994). ”Childhood Matters. An Introduction” i: Qvortrup, J.,
Bardy, M., Sgritta, G., Wintersberger, H. (red) Childhood Matters. Social Theory, Practice and Politics. Aldershot, European Centre Vienna: Avebury. Rasmusson, B. (1998) Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern
förort. Meddelanden från socialhögskolan 1998: 7. Avhandling. Rasmusson, B. (1999) Låt oss vara med! Barn om barndom i en modern
förort. Stockholm: Kommentus. Regeringens skrivelse 2001/02:166 Barnpolitiken – arbetet med
strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter. Socialdepartementet. Skolnick, A. (1975). ”The Limits of Childhood: Conceptions of Child
Development and Social Context” i Law and Contemporary Problems, vol. 39. Skolöverstyrelsen (1983). Skolan och Trafiken. Handledning till Lgr
80. Stockholm: Liber Utbildningsförlaget. SOU 1997:116 Barnets bästa i främsta rummet. Stockholm: Fritzes SOU 2001:55 Barns och ungdomars välfärd. Betänkande från kommitté Välfärdsbokslut. Stockholm: socialdepartementet.
272
Bilaga 8
273
SOU 2002:68 Sociala skillnader i skaderisker. En rapport om den socio-
ekonomiska fördelningen av skador bland barn och ungdomar i Sverige. Stockholm: Barnsäkerhetsdelegationen. Tiller, P.O. (1987). ” ´Barnets verden – og forskerens´.
Åpningsforedrag ved konferansen ´Growing into a Modern World´ ”i: Barn. Nytt fra forskning om barn i Norge, 1987:3. Trondheim: Norsk Senter for Barneforskning. Tiller, P.O. (1991). ”´Barneperspektivet´ om å se og bli sett. Vårt
perspektiv på barn eller omvendt? i Barn. Nyttt fra forskning om barn i Norge, 1991:1. Trondheim: Norsk Senter for barneforskning. Verhellen, E.(1989) Ombudswork for Children. Leuven: Acco
(Academic Publishing Company) Waksler, F.C. (red) (1991) Studying the Social World of Children.
London: The Falmer Press.