Till statsrådet Berit Andnor

Genom beslut vid regeringssammanträde den 11 oktober 2001 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet i socialdepartementet Ingela Thalén att tillkalla en delegation med uppdrag att se över och arbeta med frågor om barns rätt till en stimulerande, trygg och säker uppväxtmiljö. (dir. 2001:79)

Delegationen hade i uppdrag att kartlägga vilka skador och olycksfall som drabbar barn och ungdomar samt vilka barn och ungdomar som drabbas med hänsyn till ålder, kön och bostadsform. Delegationen skulle vidare arbeta för att höja medvetenheten om metoder för skadeförebyggande åtgärder samt förbättra samarbetet mellan olika aktörer på nationell och lokal nivå. Det låg också i delegationens uppdrag att lämna förslag till förbättringar när det gäller statistik och annan kunskapsinhämtning samt överväga förändringar av lagstiftningen för att stärka barns och ungdomars skydd och säkerhet. Delegationen skulle vidare finna former för hur barn och ungdomar kan involveras i det lokala förebyggande arbetet för att ta till vara deras synpunkter på hur detta arbete kan bedrivas. Delegationen skulle även utreda vilken myndighet som i framtiden bör ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna och frågorna om barns lek- och utemiljö.

Delegationen har också haft det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungas säkerhet.

Delegationens arbete ska vara slutfört senast den 31 december 2003. I kapitel 1 lämnas en kortfattad redogörelse för utredningsuppdraget samt arbetet med detta. Direktiven till utredningen (dir. 2001:79) redovisas i bilaga 1.

Den 30 november 2001 förordnade statsrådet Ingela Thalén statssekreterare Agneta Karlsson till ordförande i delegationen.

Den 30 november 2001 förordnades som ledamöter i delegationen professor Ragnar Andersson, Karlstads universitet representerande Statens räddningsverk, enhetschef Ingvar Enqvist, Elsäkerhetsverket,

avdelningsdirektör Gudrun Eriksson, Statens folkhälsoinstitut, samhällsvetare Susanne Fahlgren, Banverket, undervisningsråd Anna-Lena Olsson, Statens skolverk (fr.o.m. 2003-03-01 Myndigheten för skolutveckling), enhetschef Jan Sjögren, Konsumentverket, expert Iréne Tallhage Lönn, Boverket och trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall, Vägverket. Den 15 september 2003 förordnades jurist Ulrika Lindmark, Skolverket som ledamot i delegationen.

Den 30 november 2001 förordnades som sakkunniga i delegationen studerande Marcus Bjering, departementssekreterare Gudrun Dahlberg, Justitiedepartementet (fr.o.m. 2003-01-01 Utbildningsdepartementet), departementssekreterare Lars Darin, Näringsdepartementet, studerande Maria Dréme, departementsråd Björn Dufva (t.o.m. 2002-08-01) Miljödepartementet, brandingenjör Thord Eriksson (fr.o.m. 2002-05-07) Svenska Kommunförbundet, departementssekreterare Sören Kindlund, Socialdepartementet, medlemssekreterare Nic Nilsson, IPA-Sweden (Barns rätt till lek), barnombudsman Lena Nyberg, Barnombudsmannen, departementssekreterare Anna Sanell (fr.o.m. 2002-08-01), Miljödepartementet, departementssekreterare Margareta Wiman, Utbildningsdepartementet.

Den 2 maj 2002 förordnades som experter i delegationen professor Pia Björklid, professor Ulf Björnstig, professor Staffan Janson och docent Lucie Laflamme. Den 1 september 2003 anställdes Gun Neuman som juridisk expert i delegationen.

Vidare har delegationen till sig knutit 4 referensgrupper bestående av representanter för barn och ungdom, frivilligorganisationer samt aktörer för områdena barns utemiljö och skaderegistrering.

Som huvudsekreterare i delegationen tjänstgör sedan den 1 november 2001 generalsekreterare Bodil Långberg, som sekreterare sedan den 1 januari 2002 utredare Marie Hasselberg och barnsjuksköterska Kaj Sundström och sedan den 1 februari 2002 utredare Elisabeth Aldenberg. Delegationens assistent på deltid är Kerstin Sahlin.

Delegationen lämnade den 28 februari 2003 delbetänkandet ”Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. Framtida huvudman.” (SOU 2003:19).

Delegationen har gett ut rapporterna ”Sociala skillnader i skaderisker. En rapport om den socioekonomiska fördelningen av skador bland barn och ungdomar i Sverige” (SOU 2002:68), ”Barns skador i Sverige. Barnskadeatlas med frekvenser och trender på nationell, läns- och kommunnivå 1987–2000” (SOU 2002:99), ”Två läsår bland 10–15 åringar i Stockholms län. Inblick i skademönster, skadeomständigheter och skolliv” (SOU 2003:79). Vidare har delegationen

gett ut rapporterna ”Närmiljö och skaderisk bland barn och unga – en kunskapssammanställning” samt i samarbete med Svenska Kommunförbundet ”Bra barnsäkerhet”.

Till betänkandet fogas enskilda särskilda yttranden av Thord Eriksson och Margaretha Wiman.

Delegationen vill uttrycka ett varmt tack till myndigheter, forskargrupper och enskilda personer som på olika sätt bidragit i vårt arbete.

Barnsäkerhetsdelegationen får härmed överlämna sitt slutbetänkande ”Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling” (SOU 2003:127).

Stockholm december 2003

Agneta Karlsson

Ragnar Andersson Iréne Tallhage Lönn

Ingvar Enqvist Anna-Lena Olsson

Gudrun Eriksson Jan Sjögren

Susanne Fahlgren Claes Tingvall

Ulrika Lindmark

/Bodil Långberg

Elisabeth Aldenberg

Marie Hasselberg

Kaj Sundström

Innehåll

Förkortningar..................................................................... 17

Sammanfattning ................................................................ 21

Summary .......................................................................... 47

Författningsförslag ............................................................. 77

1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) .............. 77

2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)............................................................................... 78

3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) .................................................................................. 79

1 Delegationens uppdrag och dess genomförande............. 81

1.1 Delegationens uppdrag ............................................................ 81

1.2 Delegationens arbete ............................................................... 82

2 Barns rätt till säkerhet och utveckling .......................... 89

2.1 Barnkonventionen en plattform för arbetet........................... 89

2.2 Hur har samhällets syn på barn och ungdomar förändrats? ....... 90

2.3 Ett breddat barnsäkerhetsbegrepp .......................................... 92 2.3.1 Skador – ett hot mot barns liv och hälsa ..................... 92 2.3.2 Hur bedöms en skadas allvarlighetsgrad? ................... 93 2.3.3 Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar .............................................................. 95 2.3.4 Vardagens utemiljö är utvecklingsmiljö ...................... 95 2.3.5 Lek, rörelsefrihet och trygghet – nyckelord för utveckling ....................................................................... 96

7

Innehåll SOU 2003:127

3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling.......... 99

3.1 Barnsäkerhetsdelegationens vision..........................................99

3.2 Utgångspunkter för det framtida arbetet .............................100

3.3 Det framtida arbetets innehåll ...............................................102 3.3.1 Samordning av arbetet ger bättre effekt ....................103 3.3.2 Kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad........107 3.3.3 Metodutveckling .........................................................109 3.3.4 Information, opinionsbildning och utbildning .........110

3.4 Angelägna områden och grupper ..........................................111 3.4.1 Hur kan vi minska sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar? .........................................111 3.4.2 Placera den sociala fördelningen av skador på agendan ........................................................................112 3.4.3 Säkerhetsfrämjande arbete bland ungdomar .............112 3.4.4 Skador i olika typer av bostäder och bostadsområden ..........................................................114

3.5 Nya arbetssätt.........................................................................115 3.5.1 Barns och ungas inflytande.........................................115 3.5.2 Varje skada som leder till dödsfall ska utredas..........116

3.6 Områden där det nationella ansvaret bör tydliggöras..........118 3.6.1 Folkhälsoinstitutet bör utveckla det förebyggande arbetet när det gäller idrottsskador ....119 3.6.2 Boverket huvudman för utvecklingsarbete kring säkra och utvecklande utemiljöer för barn och unga..............................................................................120 3.6.3 Räddningsverket huvudman för att förebygga drunkning ....................................................................122 3.6.4 Den framtida huvudmannen får övergripande samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld..................................................................123 3.6.5 Socialstyrelsen huvudman för att förebygga skador till följd av självdestruktiva handlingar..........124

4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? ...... 125

4.1 Förekomst och fördelning av skador i Sverige .....................125

4.2 Skador i ett globalt perspektiv...............................................129

8

Innehåll

4.3 Statistik och andra kunskapskällor ....................................... 129

4.4 Olika datakällor ger olika skademönster .............................. 130

4.5 Olika typer av skador i olika åldrar....................................... 131 4.5.1 Skador som leder till dödsfall..................................... 131 4.5.2 Vägtrafikskador som leder till död ............................ 136 4.5.3 Skador som leder till sjukhusvård.............................. 139 4.5.4 Fallskador som leder till sjukhusvård ........................ 142 4.5.5 Vanliga skador i olika åldrar....................................... 144

4.6 Regionala skillnader i skador................................................. 144

4.7 Sociala skillnader i olika typer av skador .............................. 145 4.7.1 Socioekonomiska skillnader i skaderisker................. 146 4.7.2 Etniska skillnader i skaderisker.................................. 148

5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete ......................................... 151

5.1 Människors värdering av ökad säkerhet bland barn och unga ..................................................................................... 151

5.2 Många sektorer får bära kostnader för skador bland barn och unga.................................................................................. 152 5.2.1 Direkta och indirekta kostnader................................ 153

5.3 Har satsade resurser effekt? .................................................. 157 5.3.1 Kostnadsintäktsanalys ................................................ 157 5.3.2 Kostnadseffektanalys.................................................. 158 5.3.3 Vilka åtgärder är kostnadseffektiva?.......................... 159

5.4 Sammanfattning och områden att utveckla .......................... 159

6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom ................... 163

6.1 Hur kan vi mäta utveckling, trygghet och säkerhet?........... 163

6.2 En god registrering av skador är grunden för det skadeförebyggande arbetet.................................................... 165 6.2.1 Utöka det befintliga nationella informationssystemet om personskador................... 166 6.2.2 Förbättra kvaliteten i patientregistret ....................... 169

9

Innehåll SOU 2003:127

6.2.3 Nationell referensgrupp..............................................170 6.2.4 Periodisk kartläggning och analys av barns- och ungdomars skador.......................................................171

6.3 Statistik om utvecklande miljöer – syfte, ansvar och avnämare .................................................................................172

6.4 Nationella återkommande datainsamlingar hos myndigheter, försäkringsbolag och frivilligorganisationer........174

6.5 Exempel på regionala och lokala datainsamlingar ................186

6.6 Lagstiftning och förordningar angående registrering ..........188

6.7 Områden där kunskap om skador saknas eller är bristfällig .................................................................................191

6.8 Information om farliga produkter.........................................191

7 Bostaden ................................................................. 193

7.1 Vilka skador sker i hemmet?..................................................193

7.2 Att bygga in barnsäkerhet......................................................196

7.3 Barnsäkerhet i äldre bostäder ................................................197

7.4 Information som följer barnens utveckling..........................198

7.5 Akuta förgiftningstillbud.......................................................199 7.5.1 Giftinformationscentralen en viktig aktör för ökad barnsäkerhet .......................................................200 7.5.2 Information till allmänheten ......................................202 7.5.3 Förbättrad information om innehållet i kemiska produkter.....................................................................203

8 Produktsäkerhet ....................................................... 205

9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola................ 209

9.1 Utemiljön i förskola och skola ..............................................210 9.1.1 Utemiljön in i skollagen .............................................210 9.1.2 Kunskap saknas om barns utemiljö i förskolan.........213 9.1.3 Förskolans utemiljö behöver utvecklas .....................215

10

Innehåll

9.2 Arbetsmiljön i skolan ............................................................ 216 9.2.1 Hur många barn och ungdomar skadas i skolan? ..... 217 9.2.2 Översyn av arbetsmiljölagen...................................... 219 9.2.3 Inspektion av elevernas arbetsmiljö i skolan............. 219 9.2.4 Elevskyddsombudens roll måste stärkas ................... 221 9.2.5 Samverkansavtal och skolans arbetsmiljö.................. 224 9.2.6 Rektorsutbildningen bör omfatta kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete ........................................... 227 9.2.7 Arbetsmiljölagen bör också omfatta barn i förskola och fritidshem .............................................. 228 9.2.8 Även barn från förskoleklass till årskurs 6 bör ha skyddsombud.............................................................. 231 9.2.9 Skolans arbetsmiljöarbete i den årliga kvalitetsredovisningen................................................ 232 9.2.10 Arbetsmiljölagen tydliggörs i skollagen.................... 233 9.2.11 Registrering av elevskador i skolan............................ 234 9.2.12 Exempel på metoder för skolans arbetsmiljöarbete ........................................................ 237 9.2.13 Arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete .................................. 238 9.2.14 Vad säger skolans styrdokument ............................... 240 9.2.15 Efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan ............... 241

10 Minderårigas arbetsmiljö ........................................... 245

10.1 Hur många minderåriga skadas i arbete varje år................... 246

10.2 Arbetsgivarens skyldigheter .................................................. 247

10.3 Anmälan om arbetsskada....................................................... 248

10.4 Information till arbetsgivare och arbetstagare ..................... 249

10.5 Minderårigas arbete i jordbruk och skogsbruk .................... 250

10.6 Barnombudsmannen och minderårigas arbetsmiljö............. 252

10.7 Barn och ungdomar ska skyddas från att skadas under arbete ..................................................................................... 253

11

Innehåll SOU 2003:127

11 Trafikmiljön ............................................................. 255

11.1 Barn och unga i trafiken.........................................................255 11.1.1 Hur exponeras barn och unga för trafik? ..................257

11.2 Från trafikseparering till blandtrafikerade gatumiljöer........259

11.3 Barns skolvägar.......................................................................260 11.3.1 Hur tar sig barn till skolan?........................................260 11.3.2 Säkra skolvägar för barn på landsbygd.......................261 11.3.3 Skolskjuts ....................................................................262

11.4 Skolans arbete med trafikfrågor ............................................268 11.4.1 Trafikundervisningens framväxt ................................269 11.4.2 Skolans arbete med trafikfrågor i dag ........................270

11.5 Säkrare cykling........................................................................271 11.5.1 Sverige är ett cyklande land......................................271 11.5.2 Cykeln ger rörelsefrihet ...........................................272 11.5.3 I vilka trafikmiljöer cyklar barn och ungdomar?....273 11.5.4 En genomtänkt planering ökar barns och ungdomars säkra rörelsefrihet .................................275 11.5.5 Cykelskador – orsaker och konsekvenser...................277 11.5.6 Cykelhjälm förebygger huvudskador......................279 11.5.7 Bestämmelse kan öka hjälmanvändningen..............280 11.5.8 Sociala skillnader i skador kan minskas...................283 11.5.9 Samlade internationella erfarenheter av införande av ”cykelhjälmslag”..................................284 11.5.10 Hjälmanvändning hos barn och unga......................286

11.6 Säkrare mopedtrafik ...............................................................290 11.6.1 Trimning av mopeder..................................................291 11.6.2 Mopedskador...............................................................292 11.6.3 Regler som gäller för klass I och klass II moped ......295 11.6.4 Öka en korrekt hjälmanvändning bland alla ungdomar.....................................................................296 11.6.5 Att skjutsa på moped ..................................................296 11.6.6 Förarbevis för moped .................................................297

11.7 Unga bilförare.........................................................................298 11.7.1 Hur många ungdomar tar körkort? ...........................299 11.7.2 Övningskörning i Sverige ...........................................300

12

Innehåll

11.7.3 Vägtrafikskador under övningskörning och bland nyblivna förare ............................................................ 302 11.7.4 Varför är unga förare skadedrabbade?....................... 302 11.7.5 En nationell kursplan för trafikantutbildning inom gymnasieskolan ................................................. 303 11.7.6 En obligatorisk handledarutbildning......................... 305 11.7.7 Ett obligatoriskt moment för att öka insikten om risker............................................................................ 307

11.8 Barn i bil ................................................................................. 308 11.8.1 En skärpning av lagstiftningen................................... 308 11.8.2 Biltillverkarnas ansvar................................................. 310 11.8.3 Kontinuerlig information........................................... 311 11.8.4 Bilprovningen – en viktig aktör för ökad barnsäkerhet................................................................ 312

12 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter ................................ 313

12.1 Simkunnighet och vattensäkerhet......................................... 313 12.1.1 Drunkningsolyckor och drunkningstillbud ........... 314 12.1.2 Simkunnighet kontra vattensäkerhet...................... 317 12.1.3 Skolan och simundervisningen................................ 318 12.1.4 Utbildning av lärare ................................................. 321 12.1.5 Samarbete skola, simhall och frivilligorganisation .................................................. 322 12.1.6 Kommunens ansvar för obevakade och bevakade friluftsbad ................................................. 322 12.1.7 Många drunkningsolyckor går att förebygga ......... 324 12.1.8 Föräldrars tilltro till barns simkunnighet ............... 324 12.1.9 Simredskap och vattenleksaker ............................... 325 12.1.10 Sektorsansvarig huvudman för frågorna om simkunnighet och vattensäkerhet ........................... 326

12.2 Plats för lek är plats för lärande och utveckling................... 327 12.2.1 Säkerheten på lekplatser ............................................. 327 12.2.2 Nationell drivkraft för att utveckla barns utemiljöer .................................................................... 329

12.3 Idrottsskador bland barn och unga....................................... 331 12.3.1 Idrott och motion bidrar positivt till folkhälsan ...... 331 12.3.2 Idrotts- och motionsvanor......................................... 332 12.3.3 Hur många skadas vid idrott och motion ................. 333

13

Innehåll SOU 2003:127

12.3.4 Vilka typer av skador drabbar barn och ungdomar inom idrotten ..............................................................336 12.3.5 Hur kan skador inom idrotten förebyggas................339 12.3.6 Skolans arbete med att minska idrottsskadorna........344 12.3.7 Riksidrottsförbundet ..................................................345 12.3.8 Ekonomiskt stöd till idrotten ....................................345 12.3.9 Delar av statens stöd till idrotten bör användas till förebyggande arbete mot idrottsskador...............346

12.4 Säkerhet vid musikarrangemang och skaderisker vid höga ljudnivåer........................................................................348 12.4.1 Åtgärdsförslag från Räddningsverket ........................350 12.4.2 Skador på grund av höga ljudnivåer; tinnitus och hyperacusis ..................................................................353 12.4.3 Hur många barn och ungdomar drabbas av tinnitus.........................................................................353 12.4.4 Varför kan man få tinnitus av höga ljudvolymer?.....355 12.4.5 Vad har gjorts tidigare inom området? ......................358 12.4.6 Gällande regelverk vid publikevenemang ..................361 12.4.7 Hur efterlevs lagarna, exempel på tillsynsprojekt.....363 12.4.8 Praktiska exempel för att minska olycksfallskador vid festivaler ....................................365

13 Säkerhet och utveckling i fysisk planering ................... 369

13.1 Öka barns och ungas inflytande ............................................369 13.1.1 Barn och unga kan något som vuxna inte kan...........371

13.2 Länsstyrelsernas roll är att också bevaka barns och ungas intressen .......................................................................373

13.3 Barnkonsekvensanalyser för att sätta fokus på barn och unga ......................................................................................375 13.3.1 Hälsa i miljökonsekvensbeskrivningar ......................377

13.4 Från detaljstyrning till funktionskrav ...................................378 13.4.1 Kunskapsspridning om säkerhet och utveckling i fysisk planering och förvaltning.................................378 13.4.2 Stärkt barnkompetens hos aktörer inom planering, byggande och förvaltning..........................380

14

Innehåll

13.5 Förtätning av bebyggd miljö – vad innebär det för barn och unga?................................................................................ 382 13.5.1 God bebyggd miljö för barn och unga ...................... 384

14 Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador..................................................................... 387

14.1 Problemets utbredning .......................................................... 388

14.2 Skyddande faktorer................................................................ 392

14.3 Hur kan man förebygga självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador bland barn och unga?.................... 392

14.4 Skolan och avsiktliga skador ................................................. 393

14.5 Skolhälsovården och elevers psykiska och sociala ohälsa .... 395

14.6 Stöd till föräldrar.................................................................... 397

14.7 Beredskap hos hälso- och sjukvården ................................... 397

14.8 Samarbete över myndighetsgränserna .................................. 398

14.9 Samhällsinriktade aktiviteter ................................................. 399

15 Metoder för ökad säkerhet och utveckling ................... 401

15.1 Olika ansatser för säkerhetsarbete........................................ 401 15.1.1 ”Bygg in” säkerhet och utveckling i barns och ungdomars miljöer...................................................... 401 15.1.2 När passiva åtgärder inte är möjliga .......................... 402 15.1.3 Åtgärder bör genomföras inom alla samhällsnivåer ............................................................. 403

15.2 Barn och unga ska involveras i arbetet.................................. 403 15.2.1 Bättre beslutsunderlag ................................................ 404 15.2.2 Skolan som en demokratisk aktör i närsamhället ..... 406 15.2.3 Nya arbetssätt ............................................................. 408 15.2.4 På ungdomarnas eget initiativ .................................... 409 15.2.5 Elevers inflytande över miljön i förskola och skola............................................................................. 411 15.2.6 Reflektioner kring barns och ungas inflytande......... 413

15

Innehåll SOU 2003:127

16

16 Exempel på internationellt arbete med säkerhet och utveckling ................................................................ 415

17 Redovisning av delegationens arbete med utåtriktade aktiviteter och referensgrupper................................... 421

17.1 Konferenser ............................................................................421

17.2 Rundabordssamtal..................................................................423

17.3 Kort presentation av delegationens referensgrupper ...........424

17.4 Utåtriktade aktiviteter ...........................................................426

18 Kostnads- och andra effekter av delegationens förslag .. 429

19 Författningskommentar ............................................. 439

19.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) .............439

19.2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166).............................................................................440

19.3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).................................................................................441

Särskilda yttranden .......................................................... 443

Referenser....................................................................... 447

Bilagor

1 Kommittédirektiv...................................................................471

2 Referensgrupper .....................................................................477

Förkortningar

AFS Arbetsmiljöverkets föreskrifter

(före 1 januari 2001 Arbetarskyddsstyrelsen)

AKU Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökningar AML Arbetsmiljölagen AMMOT Föreningen Artister och Musiker mot Tinnitus AV Arbetsmiljöverket BBR Boverkets byggregler BKA Barnkonsekvensanalyser BO Barnombudsmannen BRIS Barnens Rätt I Samhället CEHAPE Children's Environmental Health Action Plan for Europe CIF Centrum för Idrottsforskning DOR Dödsorsaksregistret EHLASS European Home and Leisure Accident Surveillance System EpC Epidemiologiskt centrum (Socialstyrelsen) FN Förenta Nationerna GIC Giftinformationscentralen HKB Hälsokonsekvensbedömningar ICD 10 International Classification of Diseases, version 10 ILO International Labour Organization IPA International Association for the Child’s Right to Play ISA Arbetsmiljöverkets informationssystem för arbetsolyckor KemI Kemikalieinspektionen

17

Förkortningar SOU 2003:127

KOVFS Konsumentverkets författningssamling Lpf 94 Läroplanen för gymnasieskolan och de frivilliga skolformerna Lpfö 98 Läroplan för förskolan Lpo 94 Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmen LSU Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer MCRF Moped- och motorcykelbranschens Riksförbund MKB Miljökonsekvensbeskrivningar NASP Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa NCO Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor NTF Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande NUS Norrlands universitetssjukhus PAR Patientregistret PBL Plan- och bygglagen RF Riksidrottsförbundet RFV Riksförsäkringsverket RMV Rättsmedicinalverket SAMU Stiftelsen Samhällsvetenskapliga Forskningsinstitutet i Uppsala SCB Statistiska centralbyrån SFF Svenska Fotbollsförbundet SIKA Statens institut för kommunikationsanalys SISU Svensk Idrotts Studie- och Utbildningsorganisation SLAO Svenska Liftanläggningars organisation SLS Svenska Livräddningssällskapet SOFI Institutet för social forskning SoS Socialstyrelsen SOSFS Socialstyrelsens författningssamling

18

SOU 2003:127 Förkortningar

19

SOU Statens offentliga utredningar SPES Svenska organisationen för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd SRV Statens räddningsverk STRADA Swedish Traffic Accident Data Acqusition SVEA Sveriges elevråds samarbetsorganisation SWEDAC Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll ULF Undersökning av levnadsförhållanden VITS Vägverkets informationssystem för trafiksäkerhet VTI Väg- och transportforskningsinstitutet VV Vägverket YI Yrkesinspektionen

Sammanfattning

Kap. 1 Delegationens uppdrag och dess genomförande

I betänkandet ”Barnombudsmannen – företrädare för barn och ungdomar” (SOU 1999:65) föreslogs att det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungdomars säkerhet bör förtydligas och överflyttas till någon annan myndighet.

I propositionen 2001/02:96 ”En förstärkt Barnombudsman” som överlämnades till riksdagen februari 2002 föreslogs att som ett led i renodlingen av Barnombudsmannen (BO) ska verksamhetsområdet barnsäkerhet överföras till någon annan myndighet. I propositionen konstaterades även att frågan om barns lek- och utemiljö inte överfördes till BO eller till någon annan myndighet från det dåvarande Barnmiljörådet.

Regeringen hade också uppmärksammat forskningsresultat som pekade på sociala skillnader i barns och ungdomars skaderisker.

Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i oktober 2001 en Barnsäkerhetsdelegation med uppgift att arbeta med frågor som rör barns och ungdomars miljöer med fokus på säkerhet, skadeförebyggande arbete och rätt till lek och rekreation. (S 2001:05)

Delegationen har också haft det samordnande myndighetsansvaret för barns och ungdomars säkerhet.

Delegationens ledamöter och sekretariat tillsattes under hösten 2001 och utredningen påbörjade sitt arbete januari 2002. Uppdraget skulle i sin helhet vara slutfört den 31 december 2003 med ett delbetänkande om vilken myndighet som i framtiden ska ha det övergripande ansvaret för barnsäkerhetsfrågorna. I februari 2003 överlämnades delbetänkandet ”Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. Framtida huvudman.” (SOU 2003:19).

Vi redovisar härmed, i enlighet med direktiven, slutbetänkandet ”Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling” (SOU 2003:127).

21

Sammanfattning SOU 2003:127

Enligt direktivet skulle delegationen se över och arbeta med frågor om säkerhet och förebyggande av skador i barns och ungdomars miljö. Enligt samma direktiv skulle delegationen i sitt arbete särskilt uppmärksamma och beakta olika förutsättningar och behov med avseende på barns och ungdomars kön, funktionshinder, etnicitet, socioekonomiska och regionala förhållanden.

Sekretariatet har tagit del av utredningar, rapporter och forskning inom området samt inbjudit forskare och företrädare från olika verksamheter till delegationens sammanträden för att dels bredda den allmänna kunskapen, dels ge information om en specifik verksamhet. Fyra referensgrupper har varit knutna till delegationens arbete för kunskapsinhämtning och reflektioner kring delegationens förslag. Vidare har vi under arbetets gång gjort studiebesök i olika verksamheter samt samrått med myndigheter och organisationer. Vi har också haft ett flertal enskilda samtal med olika verksamhetsföreträdare.

Kap. 2 Barns rätt till säkerhet och utveckling

Genom att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) har Sverige åtagit sig ”att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”. Delegationen har i sitt arbete i första hand tagit hänsyn till barnkonventionens fyra huvudprinciper: barnets bästa i främsta rummet (art.3); att alla barn har samma rättigheter och lika värde (art.2); rätt till liv och utveckling (art.6) och rätt att uttrycka sina åsikter (art.12). Vi menar att om hänsyn tas till dessa principer, från vilka övriga artiklar i konventionen ska tolkas, utgör de en värdegrund för arbetet med att skapa säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdomar liksom att involvera barn och ungdomar i detta arbete.

Under senare år har synen på barn successivt förändrats inom forskning, politik och andra områden. Barnkonventionen och ny kunskap om barn och barndom har tillsammans bidragit till att vi gått från att se barn som föremål för vuxnas fostran och åtgärder till att se barn som kompetenta aktörer med egen sakkunskap. I arbetet med barns säkerhet och utveckling är det viktigt att beakta att barn har rätt till beskydd och omsorg samtidigt som de har rätt till delaktighet och medbestämmande.

22

SOU 2003:127 Sammanfattning

Sociologisk forskning kring ungdomar och ungdomskulturer hävdar att ungdomar växer upp i ett alltmer föränderligt samhälle. Det innebär att det inte längre är möjligt för ungdomar att ta över föräldragenerationens kulturer, livsmönster och identiteter. De traditionella norm- och värderingssystemen som tidigare formade människors liv håller på att försvagas. Det kan tyckas som om alla valmöjligheter och en ökad individualisering innebär att alla har samma livschanser, men fortfarande finns stora skillnader i levnadsvillkor mellan ungdomar med olika social bakgrund. Även om sociologisk forskning pekar på dessa tendenser, har naturligtvis föräldrarna fortfarande stor betydelse för hur den enskilda unga människan formar sitt liv. I arbetet med säkra och utvecklande miljöer är det viktigt att utgå från kunskapen om att ungdomar är en heterogen grupp med olika intressen och preferenser.

Barnsäkerhetsdelegationens arbete har främst fokuserat på oavsiktliga skador (olycksfall) men tar också upp självtillfogade skador och skador till följd av våld. Vårt arbete har fokuserat på allvarliga och dödliga skador liksom skador som kan ge långvarigt lidande eller nedsatt funktionsförmåga. Att förebygga alla lindriga skador kan innebära alltför stora begränsningar i barns och ungas vardag.

För våldsrelaterade och självtillfogade skador kan man naturligtvis inte föra samma resonemang utan då är det inte bara skadorna i sig som är viktiga att förhindra, utan också de fenomen som står bakom skadorna exempelvis våld och psykisk ohälsa.

Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar. Säkerhetsarbetet kan öka barns trygghet och möjlighet att leka och röra sig fritt. Men säkerhetsarbetet garanterar inte att miljön är stimulerande och utvecklande. För att skapa utvecklande miljöer krävs en delvis annan ansats. En utvecklande miljö ger möjlighet till lek och rörelsefrihet, där barn och ungdomar tryggt kan ta sig till kamrater, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att de själva känner sig trygga i sin omgivning.

Kap. 3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

Barnsäkerhetsdelegationens vision för det framtida arbetet är att alla barn och ungdomar tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt. Det bör ingå i den framtida huvudmannens uppgifter att följa hur olika aktörer i

23

Sammanfattning SOU 2003:127

samhället, såväl offentliga som privata, bidrar till att förverkliga denna vision.

I dag är det inte bara nationella bestämmelser och strategier som påverkar barns situation och däribland barns säkerhet och utveckling i Sverige, utan även t.ex. beslut som fattas inom EU.

Vi vill framhålla fyra viktiga områden som bör beaktas i det framtida arbetet med barns och ungdomars säkra och utvecklande miljöer:

• Öka barns och ungdomars inflytande i beslut som gäller deras vardag

Vi menar att barns och ungdomars delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya områden och produkter som bör uppmärksammas.

• Kunskapen om skadors sociala bakgrundsfaktorer måste fördjupas

I det moderna barnsäkerhetsarbetet bör både psykosociala, socioekonomiska och fysiska aspekter av barns och ungdomars miljö beaktas. Forskningen visar att det finns tydliga sociala skillnader i risken att skadas. Nu behöver kunskapen om orsakerna till dessa skillnader fördjupas. Skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar bör också uppmärksammas.

• Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar Det är viktigt att se barns och ungdomars utveckling i ett sammanhang. Barn och ungdomar har rätt att växa upp i en miljö där de kan leka och röra sig fritt, anta utmaningar, successivt utöka sin aktionsradie och sin självständighet utan att riskera att dödas eller skadas allvarligt.

• Ungdomar är en bortglömd grupp En stor del av det svenska skadeförebyggande arbetet har fokuserat på de yngre barnen. Det är viktigt att detta arbete vidmakthålls, men också att det förebyggande arbetet för ungdomar intensifieras.

Vi anser att den framtida huvudmannens arbete huvudsakligen bör fokusera följande områden; samordning, kunskapsutveckling, metod-

24

SOU 2003:127 Sammanfattning

utveckling, epidemiologisk kunskap samt vara den samlande kraften i utbildnings-, informations- och kampanjaktiviteter. Vi föreslår att den framtida huvudmannen ges i uppdrag att utreda möjligheterna att bygga upp regionala kunskapscentra. Inom området samordning föreslår vi att den framtida huvudmannen i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Skolverket utreder behovet och möjligheten att behandla frågor som rör säkerhet och utveckling i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola samt ger förslag på hur detta kan integreras i den pedagogiska verksamheten på ett naturligt sätt.

Det finns några områden och grupper som vi tycker är angelägna att uppmärksamma i framtiden. Forskning visar att det finns sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar och vi anser därför att det är angeläget att öka kunskapen om hur sociala skillnader i skador bland barn och ungdomar kan minskas. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen tillsammans med berörda sektorsmyndigheter och forskare bör utveckla metoder för hur sociala skillnader i skador kan minskas. Vi menar att det för det framtida arbetet även är betydelsefullt att följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut denna kunskap till beslutsfattare. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen bör följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut den till politiker och beslutsfattare på alla nivåer.

Mycket av det svenska barnsäkerhetsarbetet har hittills haft fokus på de yngre barnen. Det framtida arbetet bör ha ett särskilt fokus på kunskapsutveckling kring säkerhetsfrämjande arbete riktat till ungdomar. Även utvecklande miljöer för ungdomar är ett viktigt område.

Vi har konstaterat att det saknas kunskap om skademönstret i olika delar av bostadsbeståndet. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen och Räddningsverket i samverkan med Boverket ska initiera och bevaka att analyser av skademönstret i olika typer av bebyggelse och bostadsområden genomförs.

Arbetet med vår ungdomsreferensgrupp har visat på vikten av att involvera ungdomar i arbetet. Det är angeläget att fortsätta utveckla former för barns och ungdomars delaktighet på olika nivåer i samhället. Genom att involvera barn och ungdomar och ta del av deras synpunkter och sakkunskap kan arbetet utvecklas och angelägna områden uppmärksammas.

25

Sammanfattning SOU 2003:127

Varje år avlider i Sverige ca 100 barn under 18 år på grund av olycksfall, våld eller självmord. Omkring hälften av barnen dödas i trafiken, därefter följer avsiktliga självdestruktiva skador, drunkning och bränder. Delegationen menar att det är viktigt att utreda skador med dödlig utgång därför att det kan ge värdefull kunskap för det förebyggande arbetet. Vi föreslår att Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO), Räddningsverket ges i uppdrag att dels utreda dödsfall, där detta inte görs, i vilka barn och ungdomar under 18 år avlidit till följd av olycksfall, självmord eller våld, dels i samarbete med myndigheter som gör egna dödsfallsutredningar årligen sammanställa och publicera dessa.

Barnsäkerhetsdelegationen har identifierat områden där det nationella arbetet behöver förstärkas och där ansvarsfrågan bör tydliggöras. Detta gäller skador idrottsskador, området säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt våld och självdestruktiva handlingar. Efter genomgång av berörda myndigheters styrdokument och verksamhet, kan konstateras att flera av områdena redan i dag ligger inom olika myndigheters arbetsområde.

När det gäller idrottsskador saknas en nationell samordning och metodutveckling av det förebyggande arbetet. Folkhälsoinstitutet ska enligt sin instruktion vara nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet liksom främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador. Vi föreslår därför att Folkhälsoinstitutet ges i uppdrag att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och ungdomar.

I dag saknas ett samlat nationellt ansvar för barns rätt till säkra och utvecklande utemiljöer runt förskolor och skolor, liksom i bostadsområden. Frågorna har i stort sett lämnats obearbetade sedan 1993 då Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen. Därför menar vi att Boverket bör vara en nationell drivkraft för dessa frågor och vi föreslår att verket ges ett övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer med särskild inriktning mot barn och ungdomar.

Frågor om drunkning saknar en nationell huvudman. I dag är det huvudsakligen Svenska Livräddningssällskapet, en frivilligorganisation, som arbetar med frågan på nationell nivå. Vi menar att Räddningsverket är den myndighet som är bäst lämpad att vara huvudman för dessa frågor eftersom myndigheten enligt sitt uppdrag ska arbeta för att minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Enligt den nya Lagen om skydd mot olyckor (2003:778), som

26

SOU 2003:127 Sammanfattning

träder i kraft januari 2004, ska kommunerna utforma lokala handlingsprogram för skydd mot olyckor vilka kräver räddningstjänstinsatser. Här bör frågor om drunkning vara ett naturligt insatsområde och vi föreslår att det införs i Räddningsverkets regleringsbrev ett nationellt sektorsansvar för drunkningsförebyggande insatser med särskild inriktning mot barn och unga.

I arbetet för att öka barns och ungdomars trygghet och säkerhet är det viktigt att uppmärksamma skador till följd av våld. Våldsrelaterade skador bland barn och ungdomar är en mycket angelägen fråga ur ett folkhälsoperspektiv och berör i första hand Folkhälsoinstitutet och Brottsförebyggande rådet. Ingen av dessa myndigheter kan i nuläget arbeta aktivt med frågan och vi föreslår därför att den framtida huvudmannen får ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.

Skador till följd av självdestruktiva handlingar såsom självmordsförsök, självmord och självtillfogade skador har uppmärksammats alltmer eftersom kunskapen om företeelsen ökat. Socialstyrelsens verksamhet omfattar politikområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst som alla på olika sätt berör denna problematik och därför frågorna inom Socialstyrelsens ansvarsområde.

Kap. 4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

Skador är i Sverige, liksom i övriga delar av världen, ett av de stora folkhälsoproblemen. Även om antalet dödsfall till följd av skador, i jämförelse med andra länder, är lågt i Sverige utgör skador fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland barn och ungdomar. Antalet skador ökar med minskande allvarlighetsgrad och kan beskrivas som en pyramid, med de dödliga skadorna i toppen och lindriga skador i botten av pyramiden. Trafiken står för den största andelen skador som leder till dödsfall, men när det gäller skador som leder till sjukhusvård är istället olika typer av fall den vanligaste orsaken till skador.

Skadorna är inte slumpmässigt fördelade mellan olika områden eller mellan olika sociala grupper i Sverige. Det finns tydliga regionala skillnader i risken att skadas och i skademönster. Detta beskrivs närmare i den Barnskadeatlas (SOU 2002:99) som utarbetats på uppdrag av delegationen. Nationella studier visar att det också finns socioekonomiska skillnader i risken att skadas, något som

27

Sammanfattning SOU 2003:127

närmare beskrivs i en av Barnsäkerhetsdelegationens rapporter om sociala skillnader i skaderisker (SOU 2002:68).

Även om pojkar överlag har fler dödsfall till följd av skador än flickor uppvisar fördelningen av orsakerna till dödsfallen ett liknande mönster för flickor och pojkar. Trafiken står för den största andelen dödsfall under hela barn- och ungdomstiden och andelen ökar markant med stigande ålder. Drunkning, kvävning och våld orsakar framför allt dödsfall i de yngre åldrarna. I åldern 13–17 år orsakar skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling en stor andel av dödsfallen för både pojkar och flickor. För flickor står dessa skador för en större andel av dödsfallen än för pojkar, men antalet dödsfall till följd av denna typ av skada är högre för pojkar än för flickor.

När det gäller dödsfall till följd av vägtrafikskador dominerar skador i samband med bilåkning för både pojkar och flickor och i alla åldersgrupper. Det bör dock påpekas att det är få barn som dödas i trafiken i de yngsta åldersgrupperna. För pojkar mellan 13 och 17 år står moped och motorcykelskadorna för en stor del av dödsfallen. Specifikt för flickorna är dödsfall som ryttare i trafiken, dvs. skador tillföljd av transportolycka med ryttare eller person i åkdon draget av djur.

Olika typer av fallskador står för mer än hälften av de skador som lett till sjukhusvård upp till 12 år och knappt hälften för åldersgruppen 13–17 år. Ett tydligt åldersrelaterat mönster framträder när det gäller olika typer av fall. Fall i samma nivå och fall från möbler och i trappor är vanligast bland de yngsta barnen. I åldersgruppen 4–6 år minskar fall från möbler och istället ökar fall från lekredskap på lekplatser. I denna åldersgrupp ökar också antalet fall på skidor, skridskor, inlines etc. Dessa ökar ytterligare i åldern 7–12 år samtidigt som fall från lekredskap minskar. Fall i samma nivå ökar i denna åldersgrupp, något som till stor del kan tillskrivas skador inom idrott (fall vid fotboll, innebandy etc.). Dessa fall ökar sedan ytterligare i den äldsta åldersgruppen.

Kap. 5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

Samhällets ambition att värna människors liv och hälsa kommer till uttryck i såväl lagstiftning som mål- och policydokument. Skadeförebyggande åtgärder motiveras sällan av rena ekonomiska skäl,

28

SOU 2003:127 Sammanfattning

utan av en värdering av nyttan att minska skadorna. Därför är det angeläget att få kunskap om vilka skadeförebyggande åtgärder som uppnår samhällets mål till lägsta kostnad. Sådana kostnadseffektanalyser av skadeförebyggande insatser behöver utvecklas. När det gäller barn och ungdomar kan konstateras att vi behöver öka kunskapen om hur säkerhet värderas – både av vuxna och av barnen själva. Vi behöver också utveckla kunskapen om vilken effekt olika insatser har för barn och ungdomar. Vi kan konstatera att samhället satsar stora resurser på det skadeförebyggande arbetet. Det är därför viktigt att öka kunskapen om hur samhällets prioriteringar främjar barns och ungdomars säkerhet.

Även om inte utgångspunkten för det skadeförebyggande arbetet är att spara pengar, så är det viktigt att konstatera att personskador ofta medför olika slags kostnader över en längre tidsperiod fördelat på olika kostnadsbärare såsom hälso- och sjukvård, socialförsäkringssystem, kommuner och försäkringsbolag. Det finns i dag otillräcklig kunskap om vad skador bland barn och ungdomar kostar samhället och hur de fördelas mellan olika kostnadsbärare.

Kap. 6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Det är viktigt att kunna följa förändringar inom de områden, som man vet kan påverka barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Ett sätt att få kunskap om förändringar över tid, är att följa olika typer av händelser som kan kopplas till säkerhet eller utveckling. Information om hur många skador som sker är ett exempel på detta. Data om miljöns utformning som avstånd till skola och områden för lek och rekreation, vägars trafikintensitet, skol- och förskolemiljöers utformning, lekplatsers och lekredskaps skick osv. ger också kunskap om vilka risker och vilka utvecklingsmöjligheter som miljöerna är förknippade med.

En kontinuerlig kartläggning av skador kan identifiera olika typer av skaderisker, skadornas orsaker och ge en bild av hur skadorna fördelar sig i befolkningen vilket ger underlag för hälsofrämjande och skadeförebyggande arbete. I kapitlet beskrivs i korthet nationella återkommande datainsamlingar som ger kunskapsunderlag för arbetet med barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer.

29

Sammanfattning SOU 2003:127

Delegationen anser att det är viktigt att stärka den detaljerade urvalsbaserade delen i patientregistret. Vi föreslår att den insamling av fördjupade data om personskador från ett urval av sjukhus som i dag uppgår till knappt 6 procent ska utökas till ca 15 procent av Sveriges befolkning. I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vad som orsakat skadan. Fördjupade kunskaper om bakgrundsfaktorerna till de händelser som leder till dödsfall och personskador ger ökade möjligheter till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador. Barnsäkerhetsdelegationen understryker vikten av en långsiktig finansiell lösning för att säkra det system som byggts upp och för att möjliggöra en ytterligare utveckling av ett kraftfullt verktyg för effektiv skadeprevention. Informationen i denna del av patientregistret belyser yttre orsaker till skador och ger en tydligare koppling till skadepreventiva åtgärder och vilka aktörer som ansvarar för dessa.

Vi föreslår att en nationell referensgrupp inrättas som ett stöd för att utveckla det nationella informationssystemet Där ska företrädare ingå som särskilt bevakar att kvaliteten på insamlade data kring barns och ungdomars skador förbättras. Delegationen anser det väsentligt att ta tillvara, sammanställa och regelbundet publicera den information som dödsorsaksintygen ger, vi föreslår att det genomförs en sådan sammanställning och publicering. Detta underlag ger ytterligare kunskap om de händelseförlopp som leder fram till dödsfall bland barn och ungdom och kan bland annat identifiera vem som har ansvar för förebyggande åtgärder.

I dag saknas kunskap om hur, hur mycket och i vilka miljöer barn rör sig, exempelvis var de leker och hur de förflyttar sig. Denna kunskap kan barnen själva delge oss. Likaså är det bara barnet självt som kan berätta om hon eller han känner sig trygg eller inte. Känslan av trygghet har betydelse både för säkerhet och utveckling och kan också kopplas till olika miljöer som trafikmiljön, skolmiljön osv.

Utifrån lagstiftning och nationella mål- och styrdokument ansvarar de olika sektorsmyndigheterna för att ta fram kunskap inom sina respektive områden, bland annat genom statistisk bevakning. Eftersom barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer knappast tas upp i lagstiftning eller nationella mål- och styrdokument, saknas ett tydligt nationellt huvudmannaskap för frågorna. Detta innebär att det saknas en nationell drivkraft för statistisk bevakning och

30

SOU 2003:127 Sammanfattning

systematiskt utvecklingsarbete inom området. Flera förslag i detta betänkande innebär därför att frågorna om barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer förs in i lagstiftning och i nationella mål- och styrdokument för att skapa incitament för utveckling av den statistiska bevakningen.

Kap. 7 Bostaden

Barnsäkerhetsarbetet i Sverige har till stor del fokuserat på små barn och insatser i hemmet, något som visat sig ha en reducerande effekt på antalet skador i hemmiljön. Det finns många exempel på framgångsrika lösningar där man ändrat på miljön eller en produkt för att minska skadehändelserna bland barn i hemmet, exempelvis fönsterspärrar, barnsäkra medicinförpackningar och barnsäkra eluttag.

Bland de yngre barnen sker de flesta skadorna i hemmet och i bostadsområdet. Olika typer av fall är den vanligaste orsaken till skador i bostaden. Skador till följd av skållning och förgiftningar är vanliga bland yngre barn, samt kläm- och skärskador för barn upp till 6 år. Även tandskador har uppmärksammats som en vanlig skada, framför allt bland de yngre barnen.

Bostadsmiljön innehåller olika skaderisker för barn, risker som ändras varefter barnet växer och utvecklas. Som förälder kan det vara svårt att upptäcka farorna i tid. Trovärdig och lättillgänglig information till föräldrar är därför en viktig skadeförebyggande åtgärd. Eftersom det hela tiden kommer nya föräldrar krävs det att informationen sker kontinuerligt.

Boverkets byggregler omfattar säkerhetskrav vid nybyggnad och vid ändring av befintliga byggnader. I vilken utsträckning Boverkets byggregler efterlevs är emellertid oklart. Om en byggnad ändras, ansvarar byggherren för att åtgärderna görs utifrån de krav på barnsäkerhet som finns när ändringen görs. Trots detta sätts nya fönster utan spärranordningar och fönsterbeslag in i bostäder och nya spisar byggs in utan att tippskyddet sätts fast. Vi föreslår därför att Boverket genomför en granskning av hur säkerhetskraven efterföljs.

Huvuddelen av kraven på barnsäkerhet för nybyggnad infördes i bygglagstiftningen 1973 och för ombyggnad 1976. I byggnader som är uppförda före 1973 eller ändrade före 1976 finns oftast inte det skydd mot skador som i dag finns vid nybyggnad eller ändring

31

Sammanfattning SOU 2003:127

av byggnader. Detta innebär bland annat att en stor del av de så kallade miljonprogramområdena inte omfattas av barnsäkerhetskraven enligt Boverkets byggregler. Boverket har kunskap om hur man med olika åtgärder och barnskyddande anordningar kan öka säkerheten i bostaden. Vi föreslår därför att Boverket får i uppdrag att utforma och sprida information om hur barnsäkerheten kan förbättras i äldre byggnader.

Giftinformationscentralens (GIC) huvuduppgift är att informera om risker, symtom och ge behandlingsråd vid akuta förgiftningstillbud både till allmänhet och praktiker. Mer än hälften av de frågor som ställs till Giftinformationscentralen gäller barn under 10 år. Ofta har barnen druckit kemiska produkter eller av misstag ätit mediciner. Tillbuden sker huvudsakligen i hemmiljö. I dag lämnas information om kemiska produkters sammansättning frivilligt in till GIC. Vi föreslår att alla företag som tillverkar och/eller säljer kemiska produkter som kan utgöra en förgiftningsrisk ska vara skyldiga att förse Giftinformationscentralen med uppgifter om produkternas kemiska sammansättning.

Kap. 8 Produkter

Barn och ungdomar kommer ständigt i kontakt med produkter som på olika sätt kan utgöra en risk för skada. I ett globalt perspektiv är utbudet av produkter enormt. Ett allt friare flöde av produkter och tjänster inom EU, där producenterna själva svarar för produktens säkerhet, betyder att frågan om produktsäkerhet för konsumenten bör följas noggrant.

Arbetet med att göra produkter säkra bedrivs genom arbete med olika produktdirektiv på europeisk nivå och standardiseringar både på nationell och internationell nivå. Det är nödvändigt att de regelverk som finns inom området kontinuerligt ses över och förbättras då det ständigt kommer ut nya produkter på marknaden.

Kap. 9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

I dag tillbringar barn den största delen av sin vardag i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola. Utemiljön runt förskolor och skolor har därför stor betydelse för barns utveckling och hälsa. För att stärka kraven på en trygg, säker och stimulerande utemiljö

32

SOU 2003:127 Sammanfattning

föreslår vi att skollagen kompletteras med krav på en ändamålsenlig miljö – såväl inomhus som utomhus.

För förskolebarnen är utemiljön en viktig utvecklingsmiljö. Vi har blivit uppmärksammade på att personalminskningar inom förskolan begränsat möjligheterna att besöka parker och andra grönområden samtidigt som den egna utemiljön inte utvecklats för att erbjuda dessa kvaliteter. Därför föreslår vi att Skolverket ges i uppdrag att granska kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.

Även Myndigheten för skolutveckling bör vara en viktig drivkraft och inspiratör när det gäller utveckling av utemiljön i förskolorna och skolorna. Vi föreslår därför att Myndigheten för skolutveckling prioriterar förskolans utemiljö i sitt utvecklingsarbete. Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) ger i sin nuvarande utformning stöd för att förskolans utemiljö ingår i de båda skolmyndigheternas ansvarsområde och vi menar att förskolornas utemiljö bör uppmärksammas mer offensivt.

År 1990 utvidgades delar av arbetsmiljölagen till att omfatta den som genomgår utbildning och från 1998 omfattas också elever i förskoleklass. Lagen gäller i skolan under skoltid och omfattar ca 1,5 miljoner barn och ungdomar. Delegationens mening är att arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete kan vara ett bra instrument för att förbättra hela miljön i barnomsorg och skola. Flera undersökningar pekar på att efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan är mycket låg när det gäller eleverna. Studier visar att många elever drabbas av skador i skolmiljön. Enligt dessa data drabbas fler barn och ungdomar av skador i skolan (mellan 19 och 30 elever per 1 000) jämfört med hur många vuxna som enligt Arbetsmiljöverket skadas under arbete (ca 6 till 8 arbetsolyckor per 1 000).

Yngre elever skadas huvudsakligen under raster och äldre elever under idrottslektioner. Fler pojkar än flickor skadas. Merparten av skadorna sker utomhus. Skador som uppkommer till följd av kroppskontakt (oavsiktliga eller avsiktliga) exempelvis kollisioner, slag, knuffar, sparkar utgör cirka 30 procent av samtliga elevskador.

Delegationen anser att en översyn av hela arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv omedelbart bör påbörjas. En sådan översyn av arbetsmiljölagen bör då också omfatta barnen i förskola och fritidshem. I avvaktan på en sådan översyn lägger delegationen flera förslag med syfte att förbättra arbetsmiljön i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola.

33

Sammanfattning SOU 2003:127

Vi anser att det är av stor vikt att elever har möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen arbetsmiljö i skolan genom att engageras i arbetsmiljöfrågor. Skolan bör ta tillvara den resurs som elevernas kunskap och medverkan utgör. Arbetsmiljöarbete i skolan är också en förberedelse inför arbetslivet. Eleverna har inte på samma sätt som arbetstagarnas parter möjlighet att påverka sin arbetsmiljö utan behöver extra stöd med detta arbete. Vi föreslår därför att Arbetsmiljöverkets tillsyn av elevernas arbetsmiljö i skolan bör utvecklas och förbättras. Vi menar att en förstärkt tillsyn ökar efterlevnaden av aktuella lagar och förordningar och därmed minskar också antalet elevskador på grund av olycksfall.

I våra kontakter med elevorganisationerna framkom att eleverna ofta saknar kunskap om sina rättigheter att utse elevskyddsombud. Skolverket föreslår i rapporten ”Elevmedverkan i skolans arbetsmiljöarbete genom elevskyddsombud” bland annat att rektor ska ha informationsplikt om elevernas rättighet att utse elevskyddsombud och att Arbetsmiljöverket och Skolverket i samarbete ska utarbeta riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör ansvara för utbildningen. Delegationen är positiv och stödjer dessa förbättringar gällande elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Vi utgår från att Skolverkets förslag genomförs.

Barnsäkerhetsdelegationen anser att elevskyddsombudens ställning i skolans skyddskommitté ska stärkas. För att öka elevskyddsombudens inflytande och möjligheter att påverka skolans arbetsmiljö föreslår vi att elevskyddsombudens rättigheter också ska innefatta rätten att lägga förslag samt rösta i skyddskommittén.

Vi föreslår att utbildning i arbetsmiljöfrågor måste ingå i den nya statliga rektorsutbildningen, för att på så sätt förbättra arbetsmiljön i skolan både för elever och personal. Vi föreslår också att barn i förskola och fritidshem ska omfattas av arbetsmiljölagen. Utifrån barnets perspektiv är förskola, fritidshem, förskoleklass och skola en helhet och den miljö där de tillbringar större delen av sin vardag. Barn i förskola och fritidshem har samma behov av god arbetsmiljö som äldre barn och vuxna. Vi föreslår att eleverna från förskoleklass till årskurs 6 får rätt att utse elevskyddsombud.

Vi föreslår att Arbetsmiljöverket i samråd med Skolverket ges i uppdrag att överväga hur en rapportering av skolans arbetsmiljöarbete ska utformas och att det i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det tydliggörs att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för hela skolväsendet.

34

SOU 2003:127 Sammanfattning

Delegationen menar för att uppnå ett effektivt skadeförebyggande arbete är det nödvändigt med en kontinuerlig rapportering och registrering på nationell nivå av skador som sker i skolan. Vi föreslår att Arbetsmiljöverket ska samla in, analysera och publicera data om skador som inträffar i förskoleklass och skola på motsvarande sätt som arbetsskador i övrigt.

Kap.10 Minderårigas arbetsmiljö

Trots att det är väl reglerat vad som gäller för minderåriga i arbetslivet inträffar årligen allvarliga skador och dödsfall i samband med ungdomars arbete. Barnsäkerhetsdelegationen menar att nuvarande lagstiftning om minderårigas arbetsmiljö är tillräcklig. Vi föreslår att informationen till de aktörer som har ansvar för minderårigas arbetsmiljövillkor utökas och förbättras för att minska arbetsskadorna bland barn och ungdomar. Det är också viktigt att minderårigas arbetsskador blir anmälda vilket förbättrar underlaget för det skadeförebyggande arbetet. Det krävs ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter, ansvariga myndigheter och skolan för att sprida information om regler för minderårigas arbetsvillkor till arbetsgivare, barn och ungdomar och deras föräldrar.

Kap.11 Trafikmiljön

Vägtrafikskador är den främsta dödsorsaken bland barn och ungdomar. Biltrafiken påverkar barns och ungdomars liv på många sätt. Trafiken innebär ökade möjligheter att transportera sig, men kan också utgöra ett hinder för barn att upptäcka och utforska sin närmiljö. Regeringen framhåller att barns behov, framför allt med avseende på tillgänglighet, säker trafik och god miljö bör vara vägledande för transportsystemets utformning och funktion.

Delegationens förslag inriktas framför allt på att öka säkerheten och rörelsefriheten för alla barn och ungdomar. Förslagen ska dock inte ses som en ersättning för andra åtgärder som inriktas på att främja alternativa transportsätt. I enlighet med samhällets transportpolitiska och miljöpolitiska mål är det exempelvis viktigt att utveckla den kollektiva trafiken på lokal och regional nivå. Särskilt bör ungdomars möjlighet att transportera sig under kvällar och

35

Sammanfattning SOU 2003:127

helger beaktas, något som även kan bidra till en minskning av antalet alkoholpåverkade förare.

I flera länder har skador bland barn som fotgängare minskat trots att trafiken ökat. För att veta om detta är en följd av att barns säkerhet ökat eller av att de rör sig allt mindre i trafiken måste vi veta var, hur och hur mycket barn och ungdomar rör sig i trafikmiljön. Vi föreslår därför att Vägverket ges i uppdrag att vidareutveckla exponeringsstudier när det gäller barn/ungdomar och trafik.

I dag går utvecklingen mot att oskyddade trafikanter och fordonstrafik ska dela på gaturummet. Vi menar att detta kan få konsekvenser för barns och ungdomars säkerhet och rörelsefrihet. För att säkerställa att denna utveckling inte får negativa effekter för barn och ungdomar föreslår vi att Vägverket och Boverket i samråd med Svenska Kommunförbundet utvecklar kriterier som säkerställer barns och ungdomars säkerhet och utveckling i blandtrafikerade väg- och gatumiljöer.

Många kommuner har kommit långt i sitt arbete med att främja en säker miljö för fotgängare och cyklister inom tätorter. Gång- och cykeltrafiken längs det statliga vägnätet, har inte prioriterats på samma sätt. Vi föreslår därför att Vägverket ges i uppdrag att utveckla gång och cykelinfrastrukturen längs det statliga vägnätet för att göra barns skolvägar säkrare.

Skolskjuts är en service som tillhandahålls av kommunen för att tillförsäkra att även barn som bor långt ifrån skolan kan ta sig dit. I många fall utgör därför skolskjutsen en säkrare transport än om barnen skulle gå eller cykla själva. Vissa problemområden inom skolskjutsverksamheten har dock uppmärksammats under senare år. Delegationen vill därför framhålla tre områden där en förbättring bör ske. Rapporteringen av tillbud och skadehändelser i samband med skolskjutsning måste förbättras och vi föreslår därför att Vägverket utreder möjligheten att inkludera uppgifter om detta i sitt registreringssystem över vägtrafikskador. När kommunen upphandlar skolskjuts har de möjlighet att öka både säkerheten och tryggheten genom att ställa krav på entreprenören, fordonet och förarna (exempelvis krav på alkolås). Vi föreslår att Vägverket i samråd med Svenska Kommunförbundet utarbetar nationella råd och riktlinjer för vilka krav som ska ställas på trafiksäkerheten vid upphandling av skolskjuts. Transportsituationen för funktionshindrade barn är inte tillfredsställande i dag, detta bör särskilt beaktas i riktlinjerna. Flera grupper kommer i kontakt med skol-

36

SOU 2003:127 Sammanfattning

skjutsverksamheten och en ökad dialog mellan dessa grupper skulle öka förståelsen för deras respektive situation och också underlätta hanteringen av olika problem som kommer upp. Vi föreslår att Vägverket i samråd med Svenska Kommunförbundet och Skolverket utvecklar metoder för samråd mellan barn, förare, skola, kommun och föräldrar i syfte att förbättra säkerheten inom skolskjutsverksamheten.

Cykeln är ett viktigt färdmedel för barn och ungdomar och de har rätt till den rörelsefrihet det innebär att kunna cykla till skola och fritidsaktiviteter. Detta berörs i flera nationella och internationella dokument. I vilken omfattning barn och ungdomar kan utnyttja den rörelsefrihet som cykeln ger, avgörs framför allt av tillgång till ett säkert cykelvägnät, som inkluderar viktiga platser för dem såsom skolor, idrottsanläggningar, centrala affärsgator och torg. Det är därför avgörande med en god cykelinfrastruktur och vi föreslår att Boverket och Vägverket i nära samråd med Svenska Kommunförbundet utvecklar modeller för hur en god infrastruktur för säkra cykelvägar kan skapas.

Huvudskador står för en betydande andel av de allvarliga cykelrelaterade skadorna. Detta gäller även barn och ungdomar. Inom ramen för Vägverkets uppdrag nationell samlingen för trafiksäkerhet har en bestämmelse om cykelhjälm för barn diskuterats. Vi föreslår dock att regeringen inför en bestämmelse i trafikförordningen om att alla som cyklar ska använda cykelhjälm. Argumenten för detta förslag är att hjälmanvändningen tycks bli större även bland barn och ungdomar med en lag som omfattar alla; vuxnas attityder och eget beteende har stor betydelse för barn; cykelhjälmen ska knytas till cykling och inte till ålder och att skyldigheten att bära hjälm lätt uppfattas som ”rättigheten” att ta av hjälmen när man inte längre omfattas av bestämmelsen. Vår ungdomsreferensgruppen framhöll att oavsett vilken åldersgräns man skulle välja försvåras hjälmanvändningen för dem som fortfarande omfattas av lagen, när äldre kamrater inte är skyldiga att använda hjälm. Sist men inte minst framhöll ungdomsreferensgruppen att barn och ungdomar behöver sina föräldrar och att även de drabbas om vuxna i omgivningen skadas eller dödas.

En ökad cykelhjälmanvändning kan vara ett steg mot att minska sociala skillnader i skador bland barn. Internationella erfarenheter visar att en ökad hjälmanvändning har större effekt i form av minskad skadefrekvens i låginkomstområden än i höginkomstområden. Därför är det viktigt att göra hjälmen så tillgänglig som

37

Sammanfattning SOU 2003:127

möjligt. Här har priset en betydelse. Vi föreslår att Vägverket utvecklar ett system för subventionering av cykelhjälmar som en del av den informations- och utbildningssatsning som Vägverket avser att genomföra i samband med införande av en cykelhjälmsbestämmelse.

Mopedens popularitet har återigen ökat i Sverige och förutom att öka ungdomars rörelsefrihet och självständighet, innebär detta att ungdomar debuterar som motortrafikanter på ett fordon där de med undantag av hjälmen är helt oskyddade. Detta medför en betydande risk att skadas allvarligt. Det är i dag tillåtet att köra moped från 15 års ålder i Sverige. För att köra moped klass I krävs det ett förarbevis som föregås av både ett teoretiskt och praktiskt prov. En liknande utbildning för klass II mopeden skulle ge ungdomar en bättre förberedelse för sin debut som motortrafikanter i det komplexa system som trafiken utgör. Vi föreslår därför ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter för att utreda möjligheterna för en obligatorisk utbildning och förarbevis för moped klass II. Vidare föreslår vi att Vägverket får i uppdrag att se över bestämmelserna när det gäller skjutsning på moped. Föraren bör själv ha erfarenhet och vana av att köra moped innan han/hon får börja skjutsa.

När det gäller äldre ungdomar vill vi öka möjligheterna för en bredare trafikantutbildning inom gymnasieskolan som kan främja en ökad riskmedvetenhet i trafiken och ge förberedande kunskaper innan den egentliga förarutbildningen. Delegationen har konstaterat att möjligheten till en bredare trafikantutbildning inom gymnasieskolan (inte körkortsutbildning) varierar stort mellan olika delar i landet. För att alla ungdomar oavsett bostadsort skall erbjudas liknande möjligheter till en allmän trafiksäkerhetsutbildning innan den egentliga förarutbildningen föreslår vi att Skolverket i samverkan med Vägverket utvecklar en nationell kursplan för detta.

Ökad erfarenhet av bilkörning har visat sig vara en mycket viktig komponent för att minska bilförares skadehändelser under deras första år med körkort. Studier visar att privat övningskörning utgör en viktig del av förarutbildningen eftersom den leder till ökad säkerhet efter körkortstagandet, men även att det finns vissa problem med hur övningskörningen genomförs och att det sker skador under övningskörning. I syfte att förbättra effekten av privat övningskörning föreslår vi ett förbättrat stöd för handledare och elev i form av en obligatorisk handledarutbildning. Utbildningen

38

SOU 2003:127 Sammanfattning

bör ses som en start på samarbetet mellan handledare och elev och de ska därför genomgå utbildningen samtidigt.

För att bli en säker bilförare räcker det inte med att ha tekniska kunskaper om hur bilen fungerar och att känna till trafikreglerna utan man måste också kunna bedöma riskfyllda moment och kunna avgöra vid vilka förhållanden det är riskfyllt att köra. Vi föreslår att Vägverket föreskriver om ett obligatoriskt moment i förarutbildningen för att ge en ökad insikt om risker i trafiken och beteenden som kan medverka till riskfyllda situationer. Redan i dag omfattar halkutbildningen på trafikövningsplatserna, förutom färdighetsövningar, vissa insiktsövningar. Vårt förslag innebär en utvidgad halk- och riskutbildning.

En viktig fråga för nyblivna föräldrar och anhöriga är hur barnet ska placeras i bilen för att transporteras så säkert som möjligt. Delegationen betonar här vikten av att biltillverkarna tar ett helhetsansvar för barnsäkerheten i sina bilmodeller. Att integrera barnsäkerhet i design och utveckling av nya bilmodeller är en viktig skadeförebyggande åtgärd som underlättar både tillgänglighet och rätt användning av bilbarnstolar. För att samhället tydligare ska markera vikten av att färdas trafiksäkert föreslår vi en skärpning av trafikförordningen dels genom ett förtydligande där det framgår att det i ett fordon inte får färdas fler passagerare än antalet bilbälten medger, dels genom att föreslå att Vägverket utreder möjligheterna och konsekvenserna av en skärpning i förordningen avseende särskild skyddsanordning för barn. Vi föreslår också att Vägverket får i uppdrag att utreda möjligheten för Bilprovningen att genomföra inspektioner av hur bilbarnstolar är monterade.

Kap. 12 Fritidsmiljö och fritidsaktiviteter

Drunkning är den tredje vanligaste dödsorsaken efter trafikskador och skada till följd av avsiktlig självdestruktiv handling bland barn och ungdomar. Simkunnighet, ökad vattensäkerhet samt övervakning av små barn är det absolut viktigaste för att förhindra drunkningsolyckor. Under perioden 1997-2001 dog årligen 8–9 barn i åldrarna 1–17 år till följd av drunkning. Under 2002 drunknade 14 barn i samma åldersgrupp. Merparten av drunkningsolyckorna sker under sommaren och då i samband med utomhusbad.

39

Sammanfattning SOU 2003:127

Säkerhet och vana vid vatten borde vara ett uppdrag för både förskolan, förskoleklassen och skolan. Vi föreslår därför att det i läroplanen (Lpfö 98) förs in att förskolan ska ge barnen kunskaper om vattensäkerhet. Vi föreslår också att begreppet ”kunna simma” i grundskolans kursplan förtydligas för ämnet Idrott och hälsa i linje med den ”officiella” definitionen av simkunnighet: Simkunnig är den som kan falla i på djupt vatten, få huvudet under och efter att åter ha tagit sig upp till ytan kan simma 200 m i en följd, varav 50 m ryggsim.

Vidare föreslår vi att Räddningsverket ges i uppdrag att utfärda ett allmänt råd angående hur kommunala inom- och utomhusbad kan kvalitetssäkras ur säkerhetssynpunkt. I kontakt med Svenska Kommunförbundet konstateras att det inte finns något entydigt svar på vad som är kommunens ansvar för utomhusbaden. Vi föreslår att Räddningsverket i samråd med Svenska Kommunförbundet uppdaterar och förnyar skriften Strandbad samt kompletterar den med information om rättsläget kring kommunernas ansvar för allmänna bad.

Barn tillbringar en stor del av sin utomhusvistelse i miljöer som är skapade för barn av vuxna. Detta ställer stora krav på kunskap om lek och vad leken fordrar i form av fysisk miljö. Sedan Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen har det inte funnits någon nationell drivkraft och kanal ut till lokala aktörer för frågor om barns lekmiljö. Därför ser vi att ett utvecklingsarbete med syfte att höja kunskapen om lekbara miljöer är en viktig uppgift inom ramen för Boverkets övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer. Frågan måste uppmärksammas mer offensivt på nationell nivå för att stötta och utveckla det lokala arbetet. Det handlar både om att skapa insikt och förståelse hos berörda beslutsfattare om att leken är viktig ur många synvinklar och att visa hur goda miljöer för lek kan skapas och förvaltas.

År 1998 presenterades en ny europeisk standard för fasta lekredskap och stötdämpande underlag med syfte att eliminera allvarliga skador på lekplatser orsakade av lekredskap. Året därpå ersattes den i Sverige gällande standarden med den europiska standarden (SS-EN 1176-1/7 och SS-EN 1177). I många kommuner finns en osäkerhet om vad standarden egentligen står för och lekplatser och lekredskap har tagits bort med hänvisning till att dessa inte uppfyller den nya standarden. För att inte osäkerhet kring regler och ansvar ska hämma utvecklingen av goda lekmiljöer för barn

40

SOU 2003:127 Sammanfattning

föreslår vi att Boverket och Konsumentverket i samråd med Svenska Kommunförbundet gemensamt informerar och utbildar kommuner, bostadsföretag och andra berörda aktörer om gällande bestämmelser när det gäller lekplatser och fasta lekredskap.

Idrott och motion bidrar positivt till folkhälsan och ska uppmuntras inte minst mot bakgrund av att inaktivitet troligen är det största framtida hotet mot vår folkhälsa. I dag saknas sammanställda data som beskriver antalet skador i relation till den tid som idrott och motion utövas. För att få ett bättre perspektiv på idrottsskadornas omfattning behövs mer specificerade data på hur mycket barn och ungdomar exponeras för enskilda idrotter. Det faktiska antalet barn och ungdomar som skadas av idrott och motion uppgår till mer än 50 000 personer varje år och förebyggande insatser är nödvändiga både för att minska den enskilde individens lidande och samhällets kostnader.

Delegationens mening är att det skadeförebyggande arbetet för att motverka allvarliga och dödliga idrottsskador måste förbättras. Vi föreslår att kunskap om hur idrottsskador kan förebyggas ska ingå i idrottslärarutbildningen. Vi anser att frågan ska ges stor uppmärksamhet inom idrottsrörelsen och att Riksidrottsförbundet tillsammans med specialidrottsförbunden genom utbildning och information sprider kunskapen om förekomsten av idrottsskador och hur dessa kan förebyggas. Vi föreslår att delar av statens anslag ”Stöd till idrotten” ska användas i arbetet för att förebygga akuta idrottsskador bland barn och ungdomar.

Mot bakgrund av flera allvarliga händelser som inträffat under de senaste åren i samband med diskotek och musikfestivaler och som lett till att ungdomar skadats och omkommit, ingick det i Barnsäkerhetsdelegationens direktiv att lämna förslag på förbättrad säkerhet vid musikarrangemang. Frågan är belyst i två nyligen gjorda utredningar av Ungdomsdelegationen och Räddningsverket. Delegationen noterar att problemet med hörselskador som kan uppstå akut i samband med höga ljudnivåer inte tagits upp i detta sammanhang. Socialstyrelsen har utrett frågan om faran för skada vid höga ljudnivåer under vår utredningstid. I vårt arbete refereras nämnda utredningar och vår syn på vikten av att arbeta förebyggande för att barn och ungdomar inte ska drabbas av tinnitus i samband med arrangemang där höga ljudnivåer förekommer. Barnsäkerhetsdelegationen instämmer i de åtgärder som Räddningsverket föreslår i sin utredning. Vi föreslår att när beslut fattas om förslagens förverkligande måste dessa kompletteras med insatser

41

Sammanfattning SOU 2003:127

som syftar till att minska de skador hos barn och ungdomar som kan uppstå till följd av höga ljudnivåer.

Kap. 13 Säkerhet och utveckling i fysisk planering

Barn och ungdomar har en svag ställning i den fysiska samhällsplaneringen samtidigt som utformningen av miljön i bostadsområden, kring skolor och förskolor har stor betydelse för barn och ungdomar. För att stärka barnperspektivet i planeringen föreslår vi att ordet barn införs i plan- och bygglagens 1kap. 1§. Syftet med tillägget är att förtydliga att lagen i sin helhet ska tolkas ur ett barnperspektiv.

Enligt barnkonventionen har barn rätt att föra fram sina åsikter i alla frågor som rör dem och deras åsikter ska tillmätas betydelse. Barn har också rätt att motta och sprida information liksom välja den uttrycksform som passar barnet bäst. Även plan- och bygglagen ger barn och ungdomar rätt att delta i de samråd som lagen föreskriver. Erfarenheter visar dock att barn och ungdomar sällan kommer till tals. Vi föreslår därför en ändring i plan- och bygglagen att kommunen aktivt ska verka för att barn ges möjlighet att delta och att deras åsikter ska tillmätas betydelse. Med denna komplettering avses en medveten insats från kommunen att komma i kontakt och kommunicera med barn.

Vi ser Länsstyrelsen som en viktig aktör för att säkerställa barns och ungdomars delaktighet i den kommunala planeringen. I sin tillsynsverksamhet enligt plan- och bygglagen bör länsstyrelserna särskilt uppmärksamma hur barns och ungdomars kunskaper och synpunkter tagits tillvara i kommunernas planhandlingar. För att långsiktigt stärka länsstyrelsernas barnkompetens föreslår vi ett tillägg i Länsstyrelsens instruktion där det framgår att länsstyrelserna utifrån barnkonventionens bestämmelser och intentioner ska beakta barns behov, åsikter och rättigheter i sin tillsynsverksamhet.

Barnkonsekvensanalyser är ett viktigt redskap för att på ett systematiskt sätt belysa hur barn och ungdomar kan påverkas av olika beslut. Analysen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet liksom på den kunskap som barnet själv bidragit med. Vi menar att kunskapen är bristfällig när det gäller viktiga bestämningsfaktorer för barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Vi föreslår därför att den framtida huvudmannen ges i uppdrag att

42

SOU 2003:127 Sammanfattning

utveckla kunskapsunderlaget för barnkonsekvensanalyser inom detta område.

Arkitekter, planerare och kommunala handläggare står ofta inför svåra bedömningar i samband med den fysiska planeringen. De normer och regler, som tidigare gav vägledning i utformningen av utemiljön har försvunnit ur plan- och bygglagen. För att stödja det lokala arbetet föreslår vi att Boverket ges i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa och sprida kunskap om hur utemiljön bör utformas för att tillgodose barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer. När detaljregleringen försvunnit ur lagstiftningen förutsätter det att denna kunskap istället finns hos dem som utformar miljöerna. Här har landets olika lärosäten en viktig roll att utforma utbildningsplaner och kursplaner som svarar emot de krav som studenterna möter som yrkesverksamma.

Förtätning av den bebyggda miljön har fått starkt genomslag bland arkitekter och planerare i dag. Förtätningens orsaker och dess effekter är komplexa och det finns delade meningar om vad förtätningen innebär för barn och ungdomar. Men vi kan konstatera att gröna ytor i närområdet försvinner och att allt mindre ytor avsätts för barns och ungdomars lek och rekreation. Det är viktigt att följa denna utveckling och vi föreslår därför att Boverket ges i uppdrag att i samarbete med forskare och myndigheter sammanställa aktuell kunskap om vad förtätning av den bebyggda miljön innebär för barns och ungdomars tillgång till säkra och utvecklande miljöer.

Miljökvalitetsmålen och de delmål som utarbetas under vart och ett av dessa är viktiga styrdokument för vårt samhällsbyggande i dag. Därför menar vi att det är angeläget att utforma delmål som leder till en utveckling där barns och ungdomars behov och rättigheter tillgodoses. Vi föreslår därför att regeringen utvecklar delmål för God bebyggd miljö utifrån barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer.

Kap. 14 Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador

Under tiden 1980–2000 har cirka 20 personer under 18 år årligen avlidit genom självmord. Självmord är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige för flickor mellan 13–17 år och den tredje

43

Sammanfattning SOU 2003:127

vanligaste dödsorsaken för pojkar I samma åldersgrupp. Före 15 års ålder är självmord ovanliga.

Fyra procent av pojkarna och nio procent av flickorna mellan 0 – 17 år vårdades i sluten vård till följd avsiktlig självdestruktiv handling 1998-2000.

När det gäller självskadande handlingar (skära sig, rispa sig etc.) bland barn och ungdomar är det svårt att hitta tillförlitliga siffror. I en enkätstudie framkom att 9 procent (<18 år) någon gång avsiktligt gjort sig själv illa.

Vi menar att en ökad kompetens hos skolpersonal skulle öka möjligheterna för eleverna att bli sedda och få hjälp. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen i samråd med Myndigheten för skolutveckling ges i uppdrag att utfärda riktlinjer för skolan om hur en skriftlig plan för att förebygga självmord, självmordsförsök och annan självtillfogad skada kan utformas. Vi menar också att barns och ungdomars psykiska och sociala ohälsa bör lyftas fram mer i skolhälsovårdens arbete. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen i sitt arbete med Riktlinjer för skolhälsovårdens planering särskilt uppmärksammar barns och ungdomars psykiska och sociala ohälsa.

Vi föreslår också att Socialstyrelsen i nära samarbete med Folkhälsoinstitutet och Landstingsförbundet sprider information om de vanligaste symtomen på psykisk ohälsa bland barn och ungdomar till föräldrar och andra vuxna.

Att förebygga självtillfogade skador hos barn och ungdomar är en komplex fråga som kräver att flera olika discipliner involveras. Vi föreslår därför att det regeringsuppdrag som Socialstyrelsen har i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling att ta fram strategier för samverkan över myndighetsgränserna för utsatta barn kompletteras med gruppen barn och ungdomar med självmordsnära eller självskadande beteende.

Kap.15 Metoder för ökad säkerhet och utveckling

Det är viktigt att skapa förutsättningar för säkerhet och utveckling i de miljöer där barn och unga befinner sig dagligen. En viktig del av säkerhetsarbetet i Sverige har varit inriktat på att försöka bygga in säkerheten i de miljöer där barn och unga vistas.

För vissa typer av olyckor finns det begränsade möjligheter till att bygga in säkerheten. Många skadeförebyggande program har därför inriktats på att försöka påverka beteenden antingen genom lagar

44

SOU 2003:127 Sammanfattning

45

och regelverk (exempelvis mopedhjälm) eller genom information och utbildning (exempelvis simskolor). Det är viktigt att åtgärder genomförs parallellt på samtliga nivåer i samhället.

Erfarenheter visar att samråd med barn och ungdomar bör bli en naturlig del av arbetet inom många verksamheter. Ofta är det vuxna barnsperspektivet styrande, vilket innebär att utgångspunkten är vuxnas uppfattning om vad som är bäst för barn och ungdomar. När vi tar del av deras egna erfarenheter och kunskap framträder en annorlunda bild av verkligheten, vilket medför att arbetet kan inriktas på de områden som verkligen har betydelse för barns och ungdomars vardagsliv.

Det finns goda exempel där kommuner och myndigheter har involverat barn och ungdomar i arbetet. Vanligt är att barn informeras och konsulteras och att deras synpunkter utgör en del av beslutsunderlaget. Barnsäkerhetsdelegationen framhåller att det är angeläget att detta arbete fortgår och utvecklas. Den stora utmaningen ligger sedan i att låta barns och ungdomars synpunkter få genomslag i beslutsfattandet. Barnomsorg och skola har en viktig roll som demokratisk aktör i närsamhället och flera av de lokala projekt som vi presenterar visar hur ett långsiktigt samarbete med skolan kan byggas upp. Det är även angeläget att utveckla elevdemokratin i skolan. Erfarenheter visar att när eleverna involveras i skolans arbetsmiljöarbete kan detta leda till en skolgård som erbjuder utmaningar utöver det vanliga – utan att antal skador ökar. Det finns ingen nedre åldersgräns för barns delaktighet, utan det handlar om hur de involveras och i vilka frågor. Slutligen kan konstateras att avgörande för en dialog mellan barn och vuxna är ömsesidig respekt vilket också innebär att våga bemöta och ifrågasätta varandras synpunkter.

Summary

Chapter 1 The Commission’s terms of reference and procedures

In the report ‘The Office of the Children’s Ombudsman – an advocate for children and young people’ (SOU 1999:65), it was proposed that official responsibility for the coordination of child and youth safety issues should be clarified and transferred to some other agency.

In Government Bill 2001/02:96, ‘Strengthening the Office of the Children’s Ombudsman’, which was presented to Parliament in February 2002, it was proposed that, as part of the process of refining the role of the Children’s Ombudsman, the area of child safety should be reassigned to another authority. It was also observed in the Bill that responsibility for the play and outdoor environments of children had not been transferred to the Children’s Ombudsman or any other agency from the former National Child Environment Council.

In addition, the Government had taken note of research results pointing to social differences in the injury risks of children and young people.

Against this background, in October 2001 the Government appointed a Child Safety Commission to work with issues relating to the environments of children and young people, with a focus on safety, injury prevention, and the right to play and recreation (S 2001:05).

The Commission has also had the official coordinating responsibility for efforts to promote child and youth safety.

The members and Secretariat of the Commission were appointed in the autumn of 2001, and began their work in January 2002. The assignment entrusted to the Commission was to be completed in its entirety by 31 December 2003, and prior to that an interim report was to be submitted on the question of which agency should

47

Summary SOU 2003:127

in future have overall responsibility for child safety issues. In February 2003 the Commission published this interim report, entitled ‘The right of children to safe environments conducive to their development. The future lead agency’ (SOU 2003:19).

We hereby present, in accordance with our terms of reference, our final report: ‘From child accidents to the right of the child to safety and development’ (SOU 2003:127).

Under its terms of reference, the Commission has had the task of reviewing and working with issues of safety and prevention of injuries in the environment of children and young people. The terms of reference have also required the Commission, in its work, to pay particular attention to and take into account the differing basic conditions and needs of children and young people, reflecting their gender, disability, ethnicity, and socio-economic and regional circumstances.

The Secretariat has reviewed studies, reports and research in this field and invited researchers and representatives of different bodies and programmes to Commission meetings and round tables, both to broaden its general understanding of the area and to provide information on specific activities. Four reference groups have been attached to the Commission, to gather information and reflect on its proposals. In addition, in the course of our inquiry we have paid fact-finding visits to various institutions and projects and held consultations with public authorities and organizations. We have also conducted numerous individual interviews with representatives of different bodies.

Chapter 2 The right of the child to safety and development

By ratifying the UN Convention on the Rights of the Child (the Children’s Convention), Sweden has undertaken to ensure to the maximum extent possible the survival and development of the child. In its work, the Commission has primarily taken into account the four main principles of the Convention: that the best interests of the child are to be a primary consideration (Art. 3); that all children have the same rights and are of equal worth (Art. 2); the right to life and development (Art. 6); and the right of the child to express his or her views (Art. 12). We would argue that, if due regard is paid to these principles – in the light of which the other

48

Summary

articles of the Convention are to be interpreted – they provide a value base for the task of creating environments for children and young people which are safe and conducive to their development, and of involving youngsters themselves in this process.

Views of children have gradually changed in recent years, in research, politics and other arenas. The Children’s Convention and new knowledge relating to children and childhood have together helped bring about a shift from a view of children as the object of upbringing and other actions by adults to a view of them as competent actors with expert knowledge of their own. In efforts to promote children’s safety and development, it is important to remember that children have a right to protection and care, while also having a right to participation and a say in decision-making.

Young people are growing up in an increasingly changing society, which means that it is no longer possible for them to take over the cultures, life patterns and identities of their parents’ generation. The traditional norm and value systems that once shaped people’s lives are becoming less influential. It might be imagined that all the choices available and the growing emphasis on the individual would mean that everyone had the same life chances, but major differences in basic terms of existence still exist between young people from different social backgrounds. While these are the tendencies that emerge from sociological research, parents of course still have a significant impact on how the individual young person shapes his or her life. In seeking to promote safe environments conducive to the development of the younger generation, it is important to proceed from an awareness that young people are a heterogeneous group, with varying interests and preferences.

The Child Safety Commission has primarily focused on unintentional injuries (accidents), but it has also looked at selfinflicted injuries and those resulting from violence. Our inquiry has concentrated on serious and fatal injuries, and on injuries that can cause long-term suffering or functional impairment. An endeavour to prevent every minor injury could impose excessive restrictions on children’s everyday lives.

In the case of injuries due to violence and those that are selfinflicted, a different kind of discussion is of course called for: here, it is not only the injuries as such that we are anxious to prevent,

49

Summary SOU 2003:127

but also the phenomena behind them, such as violence and mental ill health.

Safety and development are mutually dependent. Efforts to promote safety can make children more secure and give them greater scope to play and move about freely. But they are no guarantee that the children’s environment will be stimulating and beneficial to their development. To create such environments, a partly different approach is required. An environment conducive to development offers opportunities for play and independent mobility, allowing children and young people to safely visit their friends, go to school, and travel to recreational activities and service outlets. It is also important that they themselves feel secure in their environment.

Chapter 3 Future efforts to promote safety and development

The Child Safety Commission’s vision for future work in this area is that all children and young people should be able to safely play and spend time in all environments without being killed or seriously injured. The responsibilities of the future lead agency should include monitoring how different bodies and organizations in society, both public and private, are helping to realize this vision. Today, the situation of children in Sweden, including their safety and development, is affected not only by national regulations and strategies, but also by decisions taken for example within the European Union.

We wish to highlight four important aims and principles that should guide future efforts to achieve safe environments conducive to the development of children and young people:

• Give children and young people a greater say in decisions affecting their everyday lives

In our view, the participation of children and young people is essential to carrying the process forward, particularly in terms of new methods and approaches and new phenomena that require attention.

50

Summary

• A more in-depth understanding of the social background factors behind injuries is needed

A modern approach to child safety promotion needs to take into account psychosocial, socio-economic and physical aspects of children’s and young people’s environments. Research reveals clear social differences in the risk of being injured; now a deeper understanding of the causes of these differences is needed. Attention should also be paid to injuries resulting from violence and self-destructive acts.

• Safety and development are mutually dependent

It is important to see the development of children and young people in context. Youngsters have a right to grow up in an environment in which they can play and move about freely, accept challenges, and gradually extend their radius of action and their independence, without risking being killed or seriously injured.

• Adolescents are a forgotten group

To a large extent, Swedish injury prevention efforts have focused on younger children. It is important to maintain these efforts, but also to step up preventive action for the benefit of adolescents.

In our opinion, the future lead agency should primarily focus on the following areas of work: coordination, knowledge development, methods development, surveillance and the task of serving as a unifying force for education, information and campaign activities. We propose that the future lead agency should be commissioned to study the feasibility of establishing regional knowledge centres. In the area of coordination we propose that the agency, in consultation with the National Agency for School Improvement and the National Agency for Education, should examine the need and scope to address safety and development issues in pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools, and make recommendations as to how such work could be naturally integrated into the educational activities of these facilities.

There are a number of areas and groups to which we feel attention needs to be devoted in the future. We have noted the

51

Summary SOU 2003:127

existence of social differences in injury risks among children and young people, and therefore consider it important to achieve a better understanding of ways of reducing such differences. We therefore propose that the future lead agency, working with the sectoral authorities concerned and with researchers, should develop methods to diminish social differences in the occurrence of injuries. We believe that it is also important, from the viewpoint of future efforts in this area, to monitor the social distribution of injuries among children and young people and to make the results known to decision-makers. Accordingly, we propose that the future lead agency should monitor the social distribution of injuries among children and young people and make the resultant data known to politicians and decision-makers at all levels.

Up to now, much of the work done in Sweden to promote child safety has had a focus on younger children. In future, special responsibility should be assumed for developing new knowledge relevant to promoting the safety of adolescents. Environments conducive to the development of this age group are another important area of work.

We have noted a lack of knowledge concerning the pattern of injuries across different categories of housing. We therefore propose that the National Board of Health and Welfare and the Swedish Rescue Services Agency, in collaboration with the National Board of Housing, Building and Planning, should initiate and monitor the implementation of analyses of injury patterns in neighbourhoods of different types.

Our discussions with our Young People’s Reference Group have demonstrated the importance of involving young people in the process. It is vital to continue to develop arrangements that will enable children and young people to participate at different levels in society. Involving the young generation and listening to their views and expertise will allow safety promotion activities to be developed and highlight areas in particular need of attention.

Every year around 100 children under the age of 18 in Sweden die as a result of injuries, violence or suicide. Roughly half of these children are killed on the roads, this category being followed by those dying as a result of deliberate self-inflicted injuries, drowning or fires. The Commission considers it important to investigate cases with a fatal outcome, since such inquiries can provide valuable

52

Summary

knowledge for preventive efforts. We therefore propose that the Rescue Services Agency’s National Centre for Lessons Learned from Accidents (NCO) should be commissioned, first, to investigate – where this would not otherwise be done – cases in which children and young people under the age of 18 have died as the result of an accident, suicide or violence; and second, to summarize and publish on an annual basis the results of other agencies’ inquiries into deaths, in collaboration with the agencies concerned.

The Child Safety Commission has identified a number of areas in which more needs to be done at the national level, and in which responsibilities need to be clarified. These areas are injuries resulting from violence and self-destructive acts; sports injuries; drowning; and safe outdoor environments conducive to children’s development. A review of the framework documents and activities of relevant authorities shows that several of these areas already fall within the remit of different authorities.

As regards sports injuries, no national coordination or methodological development of preventive efforts is currently under way. According to its standing instructions, the National Institute of Public Health is to serve as a national knowledge centre for methods and strategies in the field of public health, as well as promoting health and preventing diseases and injuries. We therefore propose that this Institute should be entrusted with developing methods and strategies to prevent sports injuries, in both organized and recreational sport, with a particular emphasis on children and young people.

There is no agency at present with overall national responsibility for ensuring the right of children to safe and developmentenhancing outdoor environments in the vicinity of pre-schools and schools and in residential areas. These questions have received little attention since 1993, when the National Child Environment Council was replaced with the Office of the Children’s Ombudsman. In our view, therefore, the National Board of Housing, Building and Planning should give a national lead in this area, and we propose that it be entrusted with overall responsibility for developing and disseminating knowledge about safe outdoor environments conducive to development, with a particular focus on children and young people.

53

Summary SOU 2003:127

For issues relating to drowning, too, there is no national lead authority at the present time. The principal body currently working with these issues at a national level is the Swedish Life Saving Federation, a non-governmental organization. In our view, the Swedish Rescue Services Agency is the authority best suited to act as the lead agency in this area, since its mandate includes seeking to reduce the number of accidents and to create a safer society. The new Rescue Services Act that has now been proposed will impose an obligation on municipal authorities to draw up local action programmes to prevent accidents which require the deployment of emergency services. The problem of drowning should be a natural focus of action in this context, and we propose that a national sectoral responsibility for measures to prevent drowning should be established in the appropriation directions of the Rescue Services Agency.

In the search for greater security and safety for children and young people, attention needs to be paid to injuries resulting from violence. Such injuries among children and young people are a matter of great concern from a public health point of view, and fall primarily within the remit of the National Institute of Public Health and the National Council for Crime Prevention. Neither of these authorities is currently able to address this issue in an active manner, and we therefore propose that the future lead agency should have a national coordinating responsibility for efforts to prevent injuries caused by violence.

Injuries resulting from self-destructive actions, such as suicide attempts, suicide and self-inflicted injuries, have attracted growing attention as knowledge about such phenomena has expanded. The work of the National Board of Health and Welfare covers the policy areas of health care, social services and public health, all of which are relevant in various ways to this complex set of issues. Such questions therefore fall within the Board’s sphere of responsibility.

54

Summary

Chapter 4 How and in what environments are children and young people injured?

In Sweden as in other parts of the world, injuries are a major public health problem. Even if the number of deaths in Sweden resulting from injuries is low compared with other countries, injuries still represent the commonest cause of death among children and young people. The number of injuries increases as their severity decreases, and the situation can be described as a pyramid, with fatal injuries at the top and minor ones at the bottom. Road traffic accidents account for the largest share of fatal injuries, but when it comes to injuries requiring hospital treatment various types of falls are the commonest cause.

Injuries are not randomly distributed over different areas and different social groups in Sweden. There are clear regional differences in the risk of being injured and in patterns of injury. These are described in more detail in the ‘Child Injury Atlas’ (SOU 2002:99) prepared at the request of the Commission. National studies show that there are also socio-economic differences in the risk of being injured, a state of affairs described more fully in one of the Child Safety Commission’s reports, dealing with social differences in injury risks (SOU 2002:68).

Although generally speaking more deaths due to injuries occur among boys than among girls, a similar pattern of causes of death emerges for both sexes. Road traffic accounts for the largest share of deaths throughout childhood and adolescence, the proportion showing a marked rise with increasing age. Drowning, suffocation and violence primarily figure as causes of death in the younger age groups. Between the ages of 13 and 17, injuries resulting from deliberate self-destructive actions cause a large proportion of deaths among both boys and girls. Such injuries are responsible for a larger share of deaths among girls than among boys, but the number of deaths resulting from them is higher for boys than for girls.

As regards fatalities resulting from road traffic injuries, injuries associated with car use predominate among both boys and girls and in all age groups. It should be noted, though, that in Sweden few children in the youngest age groups are killed on the roads. Among boys aged 13–17, moped and motorcycle injuries account for a

55

Summary SOU 2003:127

large share of deaths. Specific to girls are fatalities arising from horse and pony riding on roads.

Injuries caused by falls of various kinds make up more than half the injuries requiring hospital treatment up to the age of 12, and just under half in the case of the 13–17 age group. A clear agedrelated pattern emerges for different types of falls. Falls on the same level, from furniture and on stairs are commonest among the youngest children. Between the ages of 4 and 6, falls from furniture become less frequent, while falls from playground equipment become more common. In this age group the number of falls on skis, skates, in-line skates etc. also increases. This type shows a further rise among 7- to 12-year-olds, while falls from play equipment decrease. Same-level falls increase in this age group, largely owing to sports injuries (falls occurring while playing football, floorball etc.). Falls of this kind then increase further in the oldest age group.

Chapter 5 Injuries and injury prevention from a national economic point of view

The public policy aim of safeguarding people’s lives and health is manifested in both legislation and goal and policy documents. The case for injury prevention measures is rarely based on purely economic arguments, but rather on a valuation of the benefits of reducing injury rates. It is therefore important to establish what measures to prevent injuries will achieve policy objectives at the lowest cost. To this end, cost-effectiveness studies of such measures need to be developed. With regard to children and young people, we need to achieve a better understanding of how safety is valued – both by adults and by children themselves. It is also necessary to develop the effectiveness of different measures for children and young people. We note that society invests considerable resources in injury prevention. It is therefore important to improve our understanding of how the priorities defined by society promote the safety of children and young people.

While saving money is not the primary aim of injury prevention efforts, it is important to recognize that personal injuries often entail costs of various kinds over an extended period of time, spread over different cost-bearing entities, such as health services,

56

Summary

the social insurance system, local authorities and insurance companies. Existing knowledge about what injuries to children and young people cost society and how they are distributed over different cost bearers is inadequate.

Chapter 6 Statistics and other sources of information on safe environments conducive to children’s and young people’s development

It is important to be able to monitor changes in areas which we know can affect the safety and development of children and young people. One way of acquiring knowledge about changes over time is to track different types of occurrences that can be linked to safety or development, for example the number of injuries occurring. Data on different characteristics of environments, such as distance to schools and play and recreation areas, traffic volume on roads, the design of school and pre-school environments, the condition of playgrounds and play equipment etc., also enhance our understanding of the risks and development opportunities associated with these environments.

Continuous surveillance of injuries can help to identify different types of risks and the causes of injuries, and offer a picture of how injuries are distributed in the population, providing a basis for health promotion and injury prevention activities. This chapter gives a brief account of recurring national data collection programmes which provide a knowledge base for the task of ensuring the right of children and young people to safe environments which promote their development.

The Commission considers it important to strengthen the detailed, sample-based component of the existing national hospital discharge register. We propose that the current arrangement, whereby in-depth data on injuries are collected from a sample of hospitals representing just under 6 per cent of Sweden’s population, should be expanded to cover some 15 per cent of the population. The sample-based part of the system includes information on where, how and when injuries have occurred and on their causes. More detailed information about the background factors behind events leading to deaths and personal injuries provides a better basis for effective injury prevention efforts. Such a system also

57

Summary SOU 2003:127

gives us an improved understanding of the causes of childhood and youth injuries. The Child Safety Commission underlines the importance of a long-term financial solution to safeguard the system that has been developed and to permit further development of what is a powerful tool for effective injury prevention. The information contained in this part of the hospital discharge register sheds light on the external causes of injuries and provides a clearer link with injury prevention measures and the agencies and organizations responsible for them.

We propose that a national reference group be set up to support the development of the national information system. It should include members with a special brief to ensure that the quality of data on children’s and young people’s injuries is improved. The Commission regards it as essential to make full use of, collate and regularly publish the information provided by certificates of cause of death, and we propose that arrangements to do this should be established. This will provide a fuller picture of the sequences of events leading to deaths among children and young people, and could among other things identify where responsibility for preventive action lies.

Not enough is known at present about the nature and extent of children’s movements and the environments in which they take place – for example, where children play and how they move from place to place. Information on these subjects is something children themselves can supply us with. Equally, only youngsters themselves can tell us whether or not they feel secure. This sense of security is important for both the safety and the development of a child, and can be linked to the different environments involved: the road traffic environment, the school environment etc.

As provided in legislation and national goal and framework documents, the various sectoral authorities are responsible for producing knowledge in their respective fields, inter alia by means of monitoring. Since documents of these kinds make little reference to the right of children and young people to environments conducive to their development, national responsibility for this area is not clearly assigned to any specific body. This means that there is no national driving force for monitoring and systematic development relating to these issues. Several of the proposals advanced in this report will therefore require questions concerning the right of

58

Summary

children and young people to development-friendly environments to be incorporated in legislation and national goal and framework documents, in order to create incentives to develop monitoring.

Chapter 7 In the home

To a large extent, child safety efforts in Sweden have focused on young children and on measures in the home, an approach that has in fact reduced the number of injuries occurring in the domestic environment. There are many successful examples of modifications to this environment or to products found there, aimed at reducing incidents in which children are injured at home; these include window stops, childproof medicine containers and childproof electric sockets.

Among younger children, the majority of injuries occur in the home and in residential areas. Different types of falls are the commonest cause of domestic injuries. Injuries resulting from scalding and poisoning are common among young children, as are crushing and cutting injuries up to the age of 6. Damage to teeth has also been observed to be a frequently occurring type of injury, especially in the younger age groups.

The home environment poses different types of injury risk for a child, and these risks change as the child grows and develops. For the parent, it can be difficult to discover the dangers in time. Credible and accessible information for parents is therefore an important injury prevention measure. Since there will always be newcomers to parenthood, such information has to be provided on a continuous basis.

The building regulations of the National Board of Housing, Building and Planning include safety standards that apply to new buildings and to alterations to existing ones. To what extent these regulations are adhered to, however, is unclear. If a building is altered, it is the owner’s responsibility to ensure that the work complies with the child safety standards in force when the alterations are carried out. Despite this, new windows without stops or other safety devices are still fitted in homes, and new cookers are installed without their anti-tipping devices being secured. We therefore propose that the National Board of Housing,

59

Summary SOU 2003:127

Building and Planning should conduct a review of compliance with safety standards.

Most of the existing child safety standards for new buildings were incorporated into the building legislation in 1973, and those for alterations in 1976. Buildings constructed before 1973 or altered before 1976 usually lack the protection against injuries that is now included in new and altered buildings. This means, for one thing, that much of the housing built as part of the ‘million homes programme’ (1964–75) is not covered by the child safety standards laid down in the Board of Housing, Building and Planning’s building regulations. The Board has expertise regarding the different child safety devices and other measures that can be installed and introduced to improve safety in the home. We therefore propose that the National Board of Housing, Building and Planning should be given the task of producing and disseminating information on ways of enhancing child safety in older buildings.

The principal role of the Swedish Poisons Information Centre (GIC) is to provide information about risks and symptoms and to give advice on treatment in the event of acute poisoning incidents, both to the general public and to practitioners. More than half the enquiries the Centre receives relate to children under the age of 10. Often, the children concerned have drunk chemical products or ingested medicines by mistake, and such incidents mainly occur in the home. At present, information on the composition of chemical products is supplied to the Centre on a voluntary basis. We propose that all companies manufacturing and/or selling chemical products which could entail a risk of poisoning should be required to supply the Poisons Information Centre with data on the chemical composition of those products.

Chapter 8 Products

Children and young people constantly come into contact with products which in one way or another can pose a risk of injury. Globally, the range of products available is enormous, and increasingly free movement of goods and services within the EU, where producers themselves are responsible for product safety, means that the question of the safety of products to consumers needs to be carefully monitored.

60

Summary

The aim of making products safe is being pursued through work on various product directives at the European level and through standardization on both a national and an international basis. Existing rules in this field need to be continuously reviewed and improved, since new products are constantly appearing on the market.

Chapter 9 Pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools

Children today spend the largest part of their everyday lives at preschool, at an after-school centre, in a pre-school class or at school. The outdoor environments in the immediate vicinity of pre-schools and schools are therefore very important for their development and health. To raise standards in terms of secure, safe and stimulating outdoor environments, we propose that the Education Act should be supplemented to include a requirement that both indoor and outdoor school environments are suited to their purpose.

For pre-school children, outdoor spaces are an important developmental environment. It has been drawn to our attention that staffing cuts at pre-schools have reduced the scope for visits to parks and other green spaces, at the same time as the pre-schools’ own outdoor environments have not been developed so as to offer corresponding amenities. We therefore propose that, as part of its inspection of local authorities, the National Agency for Education should be asked to review the way in which authorities are discharging their responsibilities for the outdoor environments of pre-schools.

The National Agency for School Improvement, too, should be an important driving force and source of inspiration when it comes to developing the outdoor environments of pre-schools and schools. We therefore propose that this Agency should give priority to the outdoor environment of pre-schools in its development work. The Pre-School Curriculum (Lpfö 98), as currently worded, supports the view that the outdoor environment of pre-schools falls within the remit of both national education agencies, and it is our opinion that a more proactive approach to this question is called for.

61

Summary SOU 2003:127

In 1990 the application of parts of the Work Environment Act was extended to include individuals undergoing education, and since 1998 these rules have also applied to children in pre-school classes (aged 6–7). The Act applies on school premises during school hours, and covers some 1.5 million children and young people. The Commission’s view is that the Work Environment Act and the systematic working environment programmes which it requires could be a valuable means of improving the overall environment of child day care and school education. Several surveys suggest that compliance with the Act in schools is very poor as far as pupils are concerned. Studies show that many pupils sustain injuries in the school environment. According to the data emerging from these studies, the number of children and young people injured at school (between 19 and 30 pupils per 1,000) is higher than the number of adults who, according to the Swedish Work Environment Authority, are injured at work (roughly 6 to 8 workplace accidents per 1,000). Younger pupils are mostly injured during breaks and older ones during physical education lessons. More boys than girls are injured. Most of the injuries occur outdoors. Body contact (unintentional or intentional), e.g. collisions, hitting, pushing or kicking, accounts for some 30 per cent of all injuries to pupils.

The Commission is of the opinion that a review of the entire Work Environment Act from the standpoint of the pupil should be commenced immediately, also taking into account children at preschools and after-school centres. Pending the outcome of such a review, the Commission is presenting several proposals aimed at improving the working environment of pre-schools, after-school centres, pre-school classes and schools.

We consider it very important to give pupils the opportunity to influence and assume responsibility for their own working environment at school by involving them in work environment issues. Schools should make use of the resource which their knowledge and participation represent. In addition, working environment activities in schools provide a preparation for the world of employment. School students do not have the same opportunities as employees’ representatives to influence the environment in which they work, and need extra support in this context. We therefore propose that supervision by the Work

62

Summary

Environment Authority of the working environment of pupils in schools should be developed and improved. It is our view that more effective supervision will improve compliance with the relevant legislation and thereby reduce the number of pupil injuries resulting from accidents.

From our contacts with their organizations, it emerges that pupils are often unaware of their right to appoint their own safety representatives. In a report entitled ‘Pupil involvement in schools’ work environment activities through pupil safety representatives’, the National Agency for Education proposes, among other things, that head teachers should be required to inform pupils of their right to elect such representatives, and that the Work Environment Authority and the Agency for Education should together draw up guidelines on what training for pupil safety representatives should include and who should be responsible for it. The Commission welcomes and supports these measures to improve pupil participation in working environment activities. We assume that the proposals of the National Agency for Education will be implemented.

The Child Safety Commission feels that the position of pupil safety representatives on schools’ safety committees needs to be strengthened. To give these representatives a greater say and more scope to influence the working environment of their schools, we propose that they should also have the right to present proposals and to vote at safety committee meetings.

We propose that working environment training should be included in the new state education programme for school heads, so as to improve the school working environment of both pupils and staff. We also propose that the provisions of the Work Environment Act should apply to children at pre-schools and afterschool centres. From the vantage point of the child, pre-school, after-school centre, pre-school class and school form a coherent whole and constitute the environment in which they spend the greater part of their everyday lives. Children at pre-schools and after-school centres have the same need of a good working environment as older children and adults. We propose that children from pre-school classes up to year 6 should be given the right to appoint pupil safety representatives.

63

Summary SOU 2003:127

We propose that the Work Environment Authority, in consultation with the National Agency for Education, should be asked to deliberate on appropriate arrangements for reporting of schools’ work environment activities, and that the general provisions chapter of the new Education Act should include a clause making it clear that the Work Environment Act and its provisions apply to the school system as a whole.

The Commission takes the view that, to achieve an effective injury prevention programme, injuries occurring in schools need to be continuously reported and recorded at a national level. We propose that the Work Environment Authority should collect, analyse and publish data on injuries occurring in pre-school classes and schools in the same manner as it does for occupational injuries in general.

Chapter 10 The working environment of minors

Although the working conditions of minors are carefully regulated, serious injuries and deaths nevertheless occur every year in conjunction with the employment of young people. The Child Safety Commission considers the existing legislation on the working environment of minors to be adequate. We propose that the information given to those responsible for the working conditions of young people should be broadened and improved, so as to reduce occupational injury rates among this group. It is also important to ensure that workplace injuries affecting minors are reported, so as to improve the basic data for injury prevention efforts. The social partners, responsible authorities and schools must work together to disseminate information about the working conditions of minors to employers, children and young people and their parents.

Chapter 11 The road traffic environment

Injuries on the roads are the principal cause of death among children and young people. Road traffic affects young people’s lives in many ways. It opens up greater opportunities in terms of mobility, but may also be an obstacle to children wishing to

64

Summary

discover and explore their immediate surroundings. The Government has emphasized that the needs of children, especially in terms of access, traffic safety and a good environment, should guide the way the transport system is designed and operates.

The Commission’s proposals are above all intended to enhance the safety and independent mobility of all children and young people. They should not, though, be seen as a substitute for other measures designed to promote alternative modes of transport. It is important for example, in line with government objectives in the areas of transport and environment policy, to develop public transport at the local and regional levels. Particular attention should be paid to transport for young people in the evenings and at weekends, a factor that could also help to reduce the occurrence of drink-driving.

In several countries, injuries to child pedestrians have decreased, despite an increase in traffic. To establish whether this is because conditions for children have become safer or because they are spending less and less time in traffic, we need to know the nature and extent of children’s and young people’s movements in the road traffic environment. We therefore propose that the National Road Administration should be given the task of further developing studies of children’s/young people’s exposure to road traffic.

These days, vulnerable road users and vehicular traffic are increasingly having to share the space available on roads and streets. In our opinion, this trend could have consequences for the safety and mobility of children and young people. To avoid any adverse impacts for the young generation, we propose that the National Road Administration and the National Board of Housing, Building and Planning, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should develop criteria to ensure the safety and development of children and young people in road and street environments with mixed traffic.

Many local authorities have achieved a great deal in terms of promoting safe environments for pedestrians and cyclists in builtup areas. On the state road network, on the other hand, pedestrian and cycle traffic has not been given the same priority. We therefore propose that the National Road Administration should be charged with developing the pedestrian and cycling infrastructure along state roads, to make it safer for children to travel to school.

65

Summary SOU 2003:127

School transport services are provided by local authorities to ensure that children who live a long way from school are also able to attend. In many cases, therefore, they offer a safer means of transport than if the children were to walk or cycle on their own. However, certain problems with these services have emerged in recent years. The Commission consequently wishes to draw attention to three areas in which improvements need to be made. Reporting of incidents and injuries in conjunction with the use of school transport services must be improved, and we therefore propose that the National Road Administration should examine ways of including data on such occurrences in its system for recording road traffic injuries. When local authorities award school transport contracts, they have an opportunity to improve both safety and security by laying down requirements concerning contractors, vehicles and drivers (e.g. a requirement that alcohol ignition interlock devices be fitted). We propose that the National Road Administration, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should prepare national advice and guidelines concerning the road safety requirements to be imposed when purchasing school transport services. The transport situation for children with disabilities is not satisfactory at present, and the guidelines should take particular account of this. Several groups are affected by school transport services, and closer dialogue among them would make for a better understanding of their respective situations, as well as making it easier to deal with problems that arise. We propose that the National Road Administration, in consultation with the Association of Local Authorities and the National Agency for Education, should develop methods for consultation between children, drivers, schools, local authorities and parents, with a view to improving the safety of school transport services.

Bicycles are an important mode of transport for children and young people, and they have a right to the independent mobility which being able to cycle to school and to recreational activities entails. This is touched on in several national and international documents. The extent to which children will actually be allowed to cycle on their own and young people will be able to make use of the mobility afforded by the bicycle depends above all on their having access to a safe network of cycle tracks, linking places that

66

Summary

are important to them, such as schools, sports facilities, central shopping streets and market places. A good cycling infrastructure is therefore crucial, and we propose that the National Board of Housing, Building and Planning and the National Road Administration, in close consultation with the Association of Local Authorities, should develop models that will enable a good infrastructure of safe cycleways to be created.

Head injuries account for a significant proportion of serious cycling-related injuries. This is also true of children and young people. In the framework of the National Coalition for Road Safety, launched by the National Road Administration, a rule requiring children to wear cycle helmets has been discussed. However, we propose that the Government should include a provision in the Road Traffic Ordinance requiring all cyclists to wear helmets. The arguments in favour of this proposal are that use of helmets seems to increase among children and young people, too, when there is a law that applies to everyone; that adults’ attitudes and behaviour are a major influence on children; that cycle helmets should be linked to cycling, not to age; and that the obligation to wear a helmet can easily be perceived as a ‘right’ to stop wearing one when a young person is no longer covered by the requirement. The Commission’s Young People’s Reference Group emphasized that, whatever age limit were to be chosen, those still required to wear a helmet would find it more difficult to do so when their older friends no longer had to. Last but not least, the Reference Group stressed that children and young people need their parents and that they, too, are affected if adults close to them are injured or killed.

Increased use of cycle helmets could be a step in the direction of narrowing social differences in injury rates among children. International experience shows that increased helmet use has a bigger impact in terms of reducing injury rates in low-income areas than in high-income neighbourhoods. This is why it is important to make helmets as widely available as possible. In this regard, price is a significant factor. We propose that the National Road Administration should develop a system to subsidize cycle helmets for a limited period, as a complement to the information and education campaign which it intends to launch to coincide with cycle helmets becoming compulsory.

67

Summary SOU 2003:127

The moped has seen a new rise in popularity in Sweden and, as well as increasing young people’s mobility and independence, this means that youngsters are beginning their careers as motorized road users on a vehicle which, apart from the helmet they are required to wear, leaves them completely unprotected. This creates a significant risk of serious injury. The minimum age for moped riders in Sweden is currently 15. Riders of Class I mopeds must hold a licence, which they can obtain after passing a theory and a practical test. Similar training for Class II (low-performance) mopeds would prepare young people better for their motor vehicle debut in the complex system which road traffic represents. We therefore propose additional terms of reference for the committee that is currently studying the question of licences for riders of Class I mopeds and light all-terrain vehicles, requiring it also to examine the possibility of compulsory training and licences for Class II mopeds. In addition, we propose that the National Road Administration should be asked to review the regulations concerning the carrying of passengers on mopeds. Riders should have some experience of handling a moped themselves before they are permitted to start carrying passengers.

In relation to older adolescents, we wish to increase the availability of broader-based road user training at upper secondary schools, to promote greater risk awareness on the roads and to lay a foundation of knowledge and skills prior to actual driver training. The Commission has noted that access to broader training of this kind (as opposed to training for a driving licence) in upper secondary schools varies widely across the country. To ensure that all young people, wherever they live, have a similar chance of receiving general road safety training before learning to drive, we propose that the National Agency for Education, in collaboration with the National Road Administration, should develop a national syllabus for such a programme.

More extensive driving experience has been found to be a very important factor in reducing the number of incidents giving rise to injuries in which car drivers are involved during their first year with a licence. Studies show that private driving practice is an important part of the training of learner drivers, since it results in greater safety after they have passed their tests, but also that there are certain problems with the way in which such practice is

68

Summary

undertaken, and that injuries occur in conjunction with it. To enhance the effectiveness of private driving practice, we propose improved support for supervisors and learner drivers in the form of compulsory supervisor training. This training should be seen as an initial step in the collaboration that is to take place between supervisor and learner, and they should therefore undergo it at the same time.

To be a safe driver, it is not sufficient to have a technical understanding of how a car works and to know the rules of the road; it is also necessary to be able to judge risk factors and to decide under what conditions it is dangerous to drive. We propose that the National Road Administration should make it compulsory for driver training to include a component designed to create a greater awareness of risks in road traffic and of behaviour that can give rise to dangerous situations. The skid control training provided at skid training centres already includes, in addition to training in practical skills, certain risk awareness elements. Our proposal envisages an expanded programme of skid control and risk training.

An important question for new parents and their relatives is how children should be placed in cars in order to be carried as safely as possible. Regarding this issue, the Commission stresses the need for car manufacturers to assume an overall responsibility for the child safety aspects of their vehicles. Integrating child safety into the design and development of new car models is an important injury prevention measure, facilitating both access to and correct use of child restraints. To give a clearer signal of the importance society attaches to road safety, we propose a tightening up of the Road Traffic Ordinance: on the one hand, it should be clarified to the effect that vehicles may not be used to carry more passengers than the number of seatbelts permits; on the other, we propose that the National Road Administration should study the feasibility and consequences of including in the Ordinance stricter provisions on special safety equipment for children. We also propose that the National Road Administration should be asked to study the feasibility of the national vehicle inspection company Bilprovningen carrying out inspections of how child restraints are fitted.

69

Summary SOU 2003:127

Chapter 12 The recreational environment and recreational activities

Drowning is the third commonest cause of death among children and young people, after road traffic injuries and injuries resulting from deliberate self-destructive acts. Swimming ability, improved water safety and supervision of young children are by far the most important factors in preventing drowning accidents. Over the period 1997–2001, 8–9 children aged 1–17 died as a result of drowning every year. In 2002, 14 children over the same age range drowned. The majority of drowning accidents occur in summer, in conjunction with outdoor bathing.

Pre-schools, pre-school classes and schools all have a part to play in promoting water safety and experience of water. We therefore propose that teaching of water safety should be included in the Pre-School Curriculum (Lpfö 98). We also propose that the expression ‘be able to swim’ in the physical education and health syllabus for compulsory schools should be clarified on the basis of the ‘official’ definition of swimming ability: a person is able to swim if they can fall into deep water, have their head submerged and, after surfacing again, swim 200 m without stopping, including 50 m on their back.

In addition, we propose that the Swedish Rescue Services Agency should be entrusted with the task of issuing general guidance on quality assurance of local authority indoor and outdoor bathing facilities from a safety point of view. From our contacts with the Swedish Association of Local Authorities it emerges that there is no clear-cut answer as to what responsibilities local authorities have in relation to outdoor bathing facilities. We propose that the Rescue Services Agency, in consultation with the Association of Local Authorities, should revise and update the publication Strandbad (‘Shore bathing’) and supplement it with information on the legal position regarding local authorities’ responsibilities for public bathing places.

Children spend a large proportion of the time they are outdoors in environments created for them by adults. This demands a great deal in terms of those adults’ understanding of play and what it requires in the form of physical environments. Since the National Child Environment Council was replaced with the Office of the Children’s Ombudsman, there has been no national driving force and channel for communication with local bodies on issues relating

70

Summary

to the play environment of children. We therefore see a development effort aimed at creating a better understanding of environments suitable for play as an important part of the National Board of Housing, Building and Planning’s overall task of developing and disseminating knowledge about safe outdoor environments conducive to children’s development. This question must receive more active attention at the national level, in order to support and develop local efforts. It is a matter both of creating awareness and understanding among the decision-makers concerned that play is important from many points of view, and of demonstrating how good environments for play can be created and managed.

In 1998 a new European standard for fixed playground equipment and impact-absorbing playground surfacing was presented, with the aim of eliminating serious injuries resulting from equipment in play areas. The following year the standard previously in force in Sweden was superseded by this European standard (SS-EN 1176-1/7 and SS-EN 1177). In many municipalities there is uncertainty about what the new standard actually entails, and playgrounds and play equipment have been removed on the basis that they do not comply with it. To prevent uncertainty about rules and responsibilities inhibiting the development of good play environments for children, we propose that the National Board of Housing, Building and Planning and the Swedish Consumer Agency, in consultation with the Swedish Association of Local Authorities, should together inform and educate local authorities, housing corporations and others concerned about existing regulations on play areas and fixed play equipment.

Sport and exercise make a positive contribution to public health and should be encouraged, not least in view of the fact that inactivity is probably the biggest future threat to the health of the nation. Collated data relating numbers of injuries to the time devoted to sport and exercise are not available at present. More detailed data are needed on how much children and young people are exposed to specific sports, to get a better perspective on the scale of sports injuries. The number of children and young people actually injured when taking part in sport or exercise is more than 50,000 per year, and preventive action is necessary to reduce both the individual suffering involved and the cost to society.

71

Summary SOU 2003:127

The Commission’s view is that more effective efforts need to be made to prevent serious and fatal sports injuries. We propose that methods of preventing sports injuries should be included in the training of physical education teachers. We believe that this issue should be given high priority within the sports movement, and that the Swedish Sports Confederation, together with the specialized sports federations, should, by means of education and information, create wider awareness of the incidence of sports injuries and how they can be prevented. We propose that some of the state appropriation for ‘Support to sport’ should be used for efforts to prevent acute sports injuries among children and young people.

In the light of several serious accidents in recent years at discos and music festivals, resulting in young people being injured and killed, the Child Safety Commission’s terms of reference included the task of proposing ways of improving safety at musical events. This question has been examined in two recent studies by the Youth Advisory Committee and the Swedish Rescue Services Agency. The Commission notes that the problem of sudden-onset hearing damage, caused by high sound levels, is not addressed in these studies. While our own inquiry has been in progress, the National Board of Health and Welfare has studied the risk of damage to hearing due to high sound levels. In our report we describe the main findings of the studies mentioned, and stress our view of the importance of preventive action to ensure that children and young people do not develop tinnitus as a result of events involving high levels of sound. The Child Safety Commission endorses the measures recommended by the Rescue Services Agency in its report. We propose that, when decisions are taken to implement those recommendations, they should be supplemented with measures to reduce the injuries which children and young people can suffer as a result of high sound levels.

Chapter 13 Safety and development in physical planning

The position of children and young people in the context of physical planning is weak, and yet the design of residential, school and pre-school environments is of great importance to them. To ensure a stronger focus on children in planning, we propose that the word ‘children’ should be included in the purpose section of the

72

Summary

Planning and Building Act. The intention is to make it clear that the Act as a whole is to be interpreted from a children’s point of view.

Under the Convention on the Rights of the Child, children have the right to express their views in all matters affecting them, and due weight is to be given to those views. They also have the right to receive and impart information, and to do so using the medium of their choice. Similarly, the Planning and Building Act gives children and young people the right to participate in the consultation processes for which it provides. However, experience shows that their voices are rarely heard in this context. We therefore propose an amendment to the Planning and Building Act, requiring local authorities to take active steps to ensure that children have the opportunity to participate, and that due weight is given to their views. This amendment is intended to promote a conscious effort by local authorities to come into contact and communicate with children.

In our view, county administrative boards have an important part to play in securing the involvement of children and young people in municipal planning. In their supervisory role under the Planning and Building Act, these boards should look in particular at how the knowledge and views of children and young people have been taken into account in local authorities’ planning documents. To strengthen the expertise of county administrative boards on children’s issues in the longer term, we propose an addition to their standing instructions, requiring them to take into account in their supervisory activities the needs, views and rights of children, in the light of the provisions and aims of the Children’s Convention.

Child impact assessments are an important means of systematically elucidating how children and young people may be affected by different decisions. Such assessments should be based on research and empirical experience, as well as on the knowledge children themselves have contributed. In our opinion, a number of key factors determining the safety and development of children and young people are inadequately understood. We therefore propose that the future lead agency should be given the task of developing the knowledge base needed for child impact assessments in this field.

73

Summary SOU 2003:127

Architects, planners and local government officers often have to make difficult judgements in the context of physical planning. The standards and rules that used to provide guidance on the design of outdoor environments have been removed from the Planning and Building Act. To support work at the local level, we propose that the National Board of Housing, Building and Planning, in collaboration with researchers and relevant authorities, should be entrusted with the task of summarizing and communicating knowledge about how outdoor environments need to be designed in order to secure the right of children and young people to safe environments beneficial to their development. The elimination of detailed statutory regulation makes it necessary for the people who design such environments to possess knowledge in this area. Here, the relevant educational institutions have an important role to play in ensuring that their curricula and syllabuses correspond to the demands which students will face in their professional careers.

The concept of urban densification, or urban compaction, has gained a strong following among the architects and planners of today. The causes and effects of higher urban densities are complex, and opinions differ as to what they entail for children and young people. What is clear, though, is that green spaces in local neighbourhoods are disappearing, and that smaller and smaller areas are being set aside for children’s and young people’s play and recreation. It is important to monitor this trend, and we therefore propose that the National Board of Housing, Building and Planning, in collaboration with researchers and relevant authorities, should be given the task of collating up-to-date knowledge about what urban densification entails for children’s and young people’s access to safe environments which promote their development.

The national environmental quality objectives and the interim targets elaborated under each of them are important guidelines for community planning today. Consequently, we consider it important to formulate interim targets which result in a process of development that provides for the needs and rights of children and young people. We therefore propose that the Government should develop interim targets under the objective ‘A Good Built Environment’ which take account of the right of children and young people to safe environments conducive to their development.

74

Summary

Chapter 14 Suicide, suicide attempts and other self-inflicted injuries

Over the period 1980–2000, around 20 people under the age of 18 died each year as a result of suicide. Suicide is the second commonest cause of death in Sweden for girls aged 13–17, and the third commonest among boys in the same age group. Among children under 15, suicide is uncommon.

Between 1998 and 2000, 4 per cent of boys and 9 per cent of girls aged from 0 to 17 years received in-patient hospital care as a result of deliberate self-destructive behaviour.

Regarding acts of self-harm (cutting, scratching etc.) among children and young people, it is difficult to find reliable figures. A questionnaire survey showed that 9 per cent of respondents (under the age of 18) had at some time deliberately harmed themselves.

In our view, greater expertise on the part of school staff would improve the chances of the pupils concerned being seen and receiving help. We therefore propose that the National Board of Health and Welfare, in consultation with the National Agency for School Improvement, should be asked to draw up guidelines for schools on the elaboration of written plans to prevent suicide, suicide attempts and other self-inflicted injuries. We also consider that the mental and social ill health of children and young people should be given greater prominence in the work of the school health services. We therefore propose that, in the guidelines for school health service planning which it is elaborating, the Board of Health and Welfare should draw particular attention to mental and social ill health among children and young people.

We also propose that the National Board of Health and Welfare, in close collaboration with the National Institute of Public Health and the Swedish Federation of County Councils, should disseminate information on the commonest symptoms of mental ill health among children and young people to parents and other adults.

Preventing self-inflicted injuries in children and adolescents is a complex matter that requires the involvement of several different disciplines. We therefore propose that the assignment given by the Government to the National Board of Health and Welfare, in association with the National Police Board and the National Agency for School Improvement, to develop strategies for interagency collaboration for the benefit of vulnerable children, should

75

Summary SOU 2003:127

76

be broadened to include children and young people with suicidal or self-harming behaviour.

Chapter 15 Methods of achieving enhanced safety and development

To a significant extent, safety promotion efforts in Sweden have focused on building safety into the environments in which children and young people live their lives.

With regard to certain types of accidents, the scope to build in safety in this way is limited. Consequently, the emphasis of many injury prevention programmes has been on influencing behaviour, by means of either laws and regulations or information and education.

Experience makes it clear that consultation with children and young people should become a natural part of the work of many agencies and programmes. We often proceed from an adult view of the child, believing that we know what is best for children and young people. When we give them the opportunity to share their own experience and knowledge, a different picture of reality emerges, allowing efforts to be focused on the areas that genuinely make a difference to the everyday lives of the younger generation.

We can find good examples of local and other authorities involving children and young people in their work. Commonly, children are informed and consulted and their views form part of the input into the decisions taken. The Child Safety Commission emphasizes the need to maintain and further develop this approach. As the next step, the big challenge is to allow the views of children and young people to have a real impact on the decisions reached. Day care facilities and schools have an important part to play in promoting democracy in the local community, and several of the local projects which we present show how long-term collaboration with schools can be built up. It is also important to develop pupil democracy in schools. From experience we know that, when pupils are involved in a school’s work environment programme, the result can be a school playground that offers challenges that are something out of the ordinary – without increasing the number of injuries. There is no lower age limit for involving children; rather, it is a matter of how they are involved and in what issues. Finally, it may be noted that a crucial factor in any dialogue between children and adults is mutual respect, which also means having the courage to respond to and question one another’s views.

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs att det i 1 kap. skall införas en ny paragraf 2 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 a §

Huvudmannen skall tillhandahålla en ändamålsenlig utemiljö, anpassad för elevernas olika förutsättningar och behov, som syftar till att främja barns lärande och utveckling.

77

Författningsförslag SOU 2003:00

2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

Härigenom föreskrivs att 8 a § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §

1

En skyddskommitté bör sammanträda minst en gång var tredje månad.

Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården var närvarande.

Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160), får närvara och yttra sig vid skyddskommittésammanträden. Elevskyddsombuden inom varje skyddskommittéområde bestämmer vilken eller vilka som skall företräda dem vid sammanträdet.

En skyddskommitté bör sammanträda minst en gång var tredje månad.

Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården vara närvarande.

Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160), får närvara och yttra sig, rätt att lägga förslag och rätt att rösta vid skyddskommittésammanträden, i frågor som rör elevernas arbetsmiljö. Elevskyddsombuden inom varje skyddskommittéområde bestämmer vilken eller vilka som skall företräda dem vid sammanträdet.

1

Förordning 1991:678

78

SOU 2003:00 Författningsförslag

3 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 5 kap. 20 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

2

Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande.

Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande.

Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för alla människor, såväl barn som kvinnor och män, i dagens samhälle och för kommande generationer.

5 kap.

20 §

3

När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter,, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt

När program utarbetas och när förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och kommuner som berörs av programmet eller förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt

2

Senaste lydelse 1993:419.

3

Senaste lydelse 1995:1415.

79

Författningsförslag SOU 2003:00

80

intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

intresse av programmet eller förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Vid samrådet skall kommunen aktivt verka för att även barn ges möjlighet att delta och att deras åsikter tillmäts betydelse.

SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling

av exempelvis ett nytt bostadsområde? Tillmäts barns subjektiva ”här och nu” beskrivningar något egentligt värde? Vilka metoder använder vuxna för att ta reda på olika barns och barngruppers uppfattningar? Hur tolkas och redovisas resultaten i olika slag av beslutsunderlag?

Ännu saknas kunskap om vad barnen egentligen tycker om alla ”välvilliga” initiativ som tas av vuxna för att ge barn möjlighet till delaktighet och inflytande. Får barns och ungas åsikter något genomslag i den fysiska utformningen och leder detta i så fall till miljöer som främjar deras utveckling? Bodil Rasmusson avslutar sitt resonemang med att konstatera att vi i dag har mer teoretisk kunskap om barn och barndom och att vi i större utsträckning tar del av barns kunskap och erfarenhet. ”Våra möjligheter att bestämma vad som karaktäriserar en säker, trygg och utvecklande miljö för barn har på en gång blivit både enklare och svårare.”

Genom att vända sig till barn som sakkunniga informanter om sina egna miljövillkor kan vi få kunskap om barns vardag så som de själva upplever den. Genom att se barn som aktörer och medskapare av sin egen tillvaro framstår bostadsområdet, skolan och fritidshemmet, kamrater, TV, böcker, musik, ”gameboy”, dataspel m.m. ur ett nytt perspektiv där dessa företeelser ges en ny och mer nyanserad innebörd. Bodil Rasmusson visade i sin avhandling om barns vardag i en modern förort (Rasmusson 1998) att vuxnas föreställningar om ”att barnen bara sitter framför datorn nu för tiden” är en förenkling. Visst spelar barnen dataspel, men de gör så mycket mer och genom att utgå från barnets eget perspektiv ges även denna aktivitet en ny mening.

Hur har samhällets syn förändrats när det gäller ungdomarna? Docent Mats Lieberg (bilaga till SOU 2003:127) menar att ungdomar har fått en allt större plats i offentligheten och medierna. Ungdomarna uppträder i många olika miljöer och sociala sammanhang som skola, idrottssammanhang, föreningsliv, diskotek och stadens offentliga miljöer. Mats Lieberg framhåller att ungdomarna inte bara finns i dessa miljöer utan att de i allra högsta grad sätter sin prägel på dem och laddar dem med nytt innehåll och ny betydelse. De offentliga rummen och fritidsmiljöerna blir därmed de ungas arenor.

När vuxna planerar barns och ungdomars miljöer utgår de ofta från sina egna referensramar. Men Lieberg konstaterar att det finns en inneboende konflikt mellan vuxnas och barns bilder av hur miljöer ska utformas. Vuxna har ett ansvar för att ungdoms-

91

Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127

miljöerna är säkra och trygga. Samtidigt behöver de unga spännande och utvecklande miljöer som ger dem frihet att utvecklas till självständiga individer.

Lieberg menar att unga växer upp i ett alltmer föränderligt samhälle. Det innebär att det inte längre är möjligt att ta över föräldragenerationens kulturer, livsmönster och identiteter. Identiteten söks i större utsträckning i kamratgänget, populärkulturen, konsumtionsindustrin och medierna. De traditionella norm- och värderingssystemen som tidigare formade människors liv håller på att försvagas. Framtiden måste den unga människan själv skapa, vilket innebär ökade möjligheter, men också ökad social och psykologisk press att lyckas. Det kan tyckas som om alla valmöjligheter och en ökad individualisering innebär att alla har samma livschanser, men fortfarande finns stora skillnader i levnadsvillkor mellan unga med olika social bakgrund.

Ungas ökade individualisering har betydelse för arbetet med barns och ungas rätt till en säker och utvecklande miljö. Det är viktigt att vara medveten om att ungdomar är en heterogen grupp med olika intressen och preferenser. Det innebär att vi inte kan planera och forma miljöer för gruppen ”ungdomar”, utan vi måste tillsammans skapa platser och möjligheter där unga i samvaro med andra eller i enskildhet kan utvecklas och forma sin egen självkänsla och identitet.

2.3 Ett breddat barnsäkerhetsbegrepp

2.3.1 Skador – ett hot mot barns liv och hälsa

Skador är den vanligaste dödsorsaken bland barn och unga i Sverige. Allvarliga skador leder ofta till långvarigt lidande och nedsatt funktionsförmåga. Även skador som inte uppfattas som allvarliga när de inträffar kan få långsiktiga konsekvenser för den enskilde individen.

Skador delas ofta in i oavsiktliga och avsiktliga skador, där oavsiktliga skador beskriver en skada till följd av en plötslig händelse där det inte funnits någon uttalad intention att skadan skulle uppstå. Till skillnad från detta beskriver avsiktliga skador följden av en plötslig händelse där intentionen varit att skada en annan person (övergrepp/våld) eller att skada sig själv (självtillfogad skada/självmord).

92

SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling

En ytterligare diskussion kring begreppen återfinns i slutbetänkandets bilagedelen (Andersson 2003).

Barnsäkerhetsdelegationens arbete har främst fokuserat på oavsiktliga skador men tar också upp självtillfogade skador och skador till följd av våld. När det gäller oavsiktliga skador har vi inspirerats av Vägverkets nollvision, vars syfte är att förhindra allvarliga och dödliga konsekvenser av olycksfall genom att skapa en ”förlåtande miljö” där människors misstag och felbedömningar inte ska få allvarliga konsekvenser. Vårt arbete har därför fokuserat på allvarliga och dödliga skador liksom skador som kan ge långvarigt lidande eller nedsatt funktionsförmåga. Att förebygga alla lindriga skador kan innebära alltför stora begränsningar i barns vardag.

För våldsrelaterade och självtillfogade skador kan man naturligtvis inte föra samma resonemang utan då är det inte bara skadorna i sig som är viktiga att förhindra, utan också de bakomliggande orsakerna till skadorna exempelvis våld och psykisk ohälsa.

2.3.2 Hur bedöms en skadas allvarlighetsgrad?

För att kunna jämföra förekomsten av skador över tid och mellan olika grupper i en befolkning är det viktigt att veta allvarlighetsgraden på de skador man jämför. Ett mått på skadors allvarlighetsgrad kan också användas för att utvärdera det akuta omhändertagandet vid skadetillfället och vården på sjukhuset.

En viktig anledning är också att orsakerna till allvarliga skador ofta inte överensstämmer med de vanligaste orsakerna till mindre allvarliga skador. Exempelvis är trafikolyckor orsak till en stor del av de allvarliga och dödliga skadorna, medan olika typer av fall är den främsta orsaken till mindre allvarliga skador.

Ett vanligt sätt att klassificera skadors allvarlighetsgrad är att dela upp dem i skador som leder till dödsfall, skador som kräver vård på sjukhus och skador som behandlas i öppenvården. Att dela in skadorna efter vårdbehov är en både användbar och många gånger tillräcklig uppdelning. Inte minst för att uppgifter om detta finns att tillgå i nationella register. Vår kartläggning av hur barn skadar sig i kapitel 4 baseras framför allt på uppgifter från patientregistret och dödsorsaksregistret.

Det finns dock vissa problem förknippade med denna avgränsning, exempelvis kan hälso- och sjukvårdens organisation under olika tidsperioder eller i olika delar av landet påverka om en skada

93

Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127

behandlas på sjukhus eller inte. Avstånd till sjukhuset kan också avgöra om en patient blir inlagd över natten eller kan åka hem.

Det har därför utvecklats ett antal poäng system för att bedöma skadors allvarlighetsgrad. Systemen speglar olika aspekter av skadans konsekvenser, där vissa bedömer skadans omedelbara konsekvenser t.ex. om en skada är livshotande och andra system bedömer hur vaken och orienterad patienten är.

Ett vanligt förekommande poäng system är Abbreviated Injury Scale (AIS). Detta system introducerades 1969 med syfte att förse forskare med en enkel metod för att ranka och jämföra skador. Systemet har efterhand uppdaterats och reviderats.

Skadan rankas på en skala mellan 1 och 6, där 1 beskrivs som en lindrig skada (minor) och 6 som en dödlig skada (maximum injury).

Avståndet mellan skalstegen är inte lika stora. Skillnaden mellan 1 och 2 är inte lika stor som mellan 5 och 6. AIS avser endast den allvarligaste skadan hos patienten (Traumabank 2003).

Många allvarliga skadehändelser, exempelvis till följd av trafikolyckor, omfattar skador på fler kroppsdelar. En skala som baseras på AIS, men som relaterar bättre till en persons totala skadebild är Injury Severity Score (ISS). Här kodas varje skada enligt AIS och fördelas sedan efter vilken kroppsdel som skadats, endast det högsta AIS-värdet för varje kroppsdel används. De tre högsta AIS värdena kvadreras därefter och läggs ihop till ett ISS-värde (Traumabank 2003).

Denna typ av poäng system är också ett viktigt redskap för att utvärdera hur svårt skadade barn vårdas i olika delar av landet. Exempelvis inriktas ett forskningsprojekt i Göteborg på att studera svårt skadade barn och omhändertagandet av barnen såväl på skadeplatsen som på sjukhuset (Franzen, m.fl. 2002).

Bestående men

Både AIS och ISS har som syfte att urskilja livshotande skador och fungerar således inte lika bra för lindrigare skador. En stor del av skadorna bland barn och ungdomar sker till följd av hem- och fritidsolycksfall. Det kan därför diskuteras om det behöver utvecklas ett mått som även differentierar skador som inte är direkt livshotande, men väl kan leda till långvarigt lidande och bestående men.

Exempelvis, behövs det ytterligare kunskap om hur många barn och ungdomar som skadas i samband med sport- och idrotts-

94

SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling

aktiviteter. Dessa skador klassificeras vid omhändertagandet ofta som lindriga, men kan för den enskilda individen innebära långvarig smärta och nedsatt funktionsförmåga. Skador i samband med sport och idrott framhålls i Socialstyrelsens utredning om förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen (SoS 6346/2002) som ett område där ytterligare kartläggning och analys behövs. Det system som Socialstyrelsen har föreslagit med en urvalsbaserad del i patientregistret, som omfattar mer detaljerad information om plats och aktivitet vid skadan kan ligga till grund för en sådan analys. Försäkringsbolagens bedömningssystem av medicinsk invaliditetsgrad kan också vara en hjälp för att utreda vilken typ av skador som leder till bestående men.

2.3.3 Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar

Skador är ett av de största hoten mot barns och ungas liv och hälsa i dag. Men bristande säkerhet har också betydelse för barns utveckling. Det är ofta bristande säkerhet och otrygghet som begränsar barns och ungas rörelsefrihet och möjlighet till lek. Det kan handla om att undvika att gå hem till en kompis som bor på andra sidan av en trafikerad väg eller att inte gå till en park och leka därför att man upplever den som otrygg. Vuxnas oro innebär också minskad frihet för barnen. Istället för att gå eller cykla till skolan på egen hand skjutsas de av vuxna, vilket innebär mindre möjligheter att ta eget ansvar och därigenom utvecklas till självständiga individer liksom minskad fysisk aktivitet.

Säkerhetsarbetet kan därför göra att alla barn och ungdomar tryggt kan leka och röra sig fritt utan att riskera att dödas eller skadas allvarligt t.ex. genom trafiklösningar där farliga vägar ges en ny sträckning eller genom att produkter utformas på ett säkert sätt.

2.3.4 Vardagens utemiljö är utvecklingsmiljö

Säkerhet är en förutsättning för en utvecklande miljö – men inte tillräckligt. Direktivet tar upp barns lek och utemiljö liksom säkerhet och stimulans i barns och ungdomars miljö. Därför har vi framför allt att uppmärksammat den fysiska utemiljöns betydelse för barns utveckling och hur barns behov tillgodoses i deras

95

Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling SOU 2003:127

vardagsmiljöer. Det handlar inte om särskilda ”utvecklingsmiljöer” för barn och unga utan snarare om att barns och ungas behov beaktas i de miljöer där de befinner sig i dag. Miljön i och kring hemmet, förskolan och skolan utgör en betydelsefull del av uppväxtmiljön, som delvis avgör barnets uppväxtvillkor och utvecklingsmöjligheter (Heurlin-Norinder 1997).

2.3.5 Lek, rörelsefrihet och trygghet – nyckelord för utveckling

I vårt arbete har vi valt att utgå från några nyckelbegrepp, som på olika sätt är viktiga för barns utveckling. En utvecklande miljö är en miljö som ger möjlighet till lek och rörelsefrihet, liksom tillgänglighet till t.ex. kompisar, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att barn och ungdomar känner sig trygga i sin omgivning. Valet av dessa begrepp som nyckelord för en utvecklande miljö för barn och unga, vilar på aktuell kunskap om barns utveckling inom pedagogik, psykologi, ergonomi och sociologi, liksom forskning om skador och säkerhet.

Leken kan förstås på många olika sätt. Utifrån ett kulturellt perspektiv är barnet subjekt och leken ses som ett uttryck för barnens egen kultur. Inom pedagogiken framhålls lekens betydelse för barns utveckling och ur ett hälsoperspektiv är leken hälsofrämjande både i fysisk och i mental bemärkelse. I Sverige finns en stark tradition av att vara ute och leka och vistas i naturen.

Med rörelsefrihet menas den frihet barnen har att vistas i sin utemiljö utan att behöva eskorteras av vuxna. Rörelsefrihet innebär därför möjligheten att röra sig fritt i sitt grannskap, möta människor och utforska sin utemiljö. Om miljön är eller upplevs vara sådan att den utgör ett hinder eller barriär för barns rörelsefrihet t.ex. på grund av föräldrars oro för att barnet ska skadas i trafiken, leder det till minskad rörelsefrihet vilket kan få negativa effekter på barns utveckling, välbefinnande och hälsa – och möjlighet till medinflytande (Heurlin-Norinder 1997).

Med trygghet menar vi barns och ungdomars egna upplevelser av miljön. Även föräldrars eller andra vuxnas upplevelse av hur trygg miljön är, har betydelse för barns och ungas rörelsefrihet, vilket framgår ovan. Att bygga en gångväg under en trafikerad väg kommer endast att leda till ökad säkerhet om den känns trygg, och därigenom används. Därför är tryggheten en förutsättning för att uppnå såväl ökad säkerhet som ökad rörelsefrihet. Att arbeta med

96

SOU 2003:127 Från barnsäkerhet till barns säkerhet och utveckling

97

barns och ungdomars trygghet kräver ett reellt barnperspektiv där utgångspunkten är de ungas egna uppfattningar.

3 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

3.1 Barnsäkerhetsdelegationens vision

Barnsäkerhetsdelegationens vision är att alla barn och unga tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt.

Det bör ingå i den framtida huvudmannens uppgifter att följa hur olika delar av samhället bidrar till att förverkliga denna vision. Ett förverkligande kräver insatser från såväl offentliga som privata aktörer.

Visionen utgår ifrån att säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar. Att se barns och ungdomars utveckling och säkerhet i ett sammanhang innebär att utgå från deras rätt till en uppväxtmiljö där de tryggt kan leka och röra sig fritt, anta utmaningar, successivt utöka sin aktionsradie och sin självständighet utan att dödas eller skadas allvarligt. Detta borde vara en självklarhet, men under sin uppväxt konfronteras barn och ungdomar med miljöer där andra mål ofta prioriteras, vilket kan innebära ökade skaderisker och ökad otrygghet, liksom minskade möjligheter till utveckling.

Säkerhet innebär inte att eliminera alla risker utan snarare att kontrollera risker som utgör hot mot människors hälsa och välbefinnande (Montreal Declaration People’s Right to Safety, 2002). Säkerhet är en förutsättning för utveckling, men att bara se till säkerheten är inte tillräckligt. Lek, rörelsefrihet och trygghet är andra nyckelord för barns och ungas utveckling. För de mindre barnen är lek lika med utveckling. För de lite större barnen blir det viktigt att kunna röra sig fritt i sitt grannskap och ta sig till skola och fritidsaktiviteter utan att följas av vuxna. Om miljön utgör ett hinder eller en barriär som begränsar rörelsefriheten, t.ex. oro för risker i trafiken, kan det få negativa effekter på barns utveckling (Björklid 2002b). För tonåringarna har leken ersatts av andra fritidsintressen. Sport och idrott är viktiga fritidssysselsättningar liksom att umgås med kamrater (Nilsson 1998). Rörelsefrihet i denna åldersgrupp

99

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

kan underlättas av en väl fungerande kollektivtrafik, som är anpassad efter deras behov. Det kan handla om att kunna ta nattbuss hem istället för att vara beroende av skjuts med kamrater.

Det finns anledning att tro att den gynnsamma utvecklingen av skador bland barn som vi haft i Sverige bland annat kan förklaras av ansatsen att beakta barns miljöer utifrån ett helhetsperspektiv, vilket exempelvis inneburit att i bostadsområden har barn och trafik skilts åt och utrymmen har avsatts för lek. Det är viktigt att denna inställning till barns och ungdomars liv och miljö bibehålls. Därför behövs en nationell drivkraft som kan säkerställa att barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer tillgodoses.

Den framtida huvudmannen har en viktig roll i att analysera vilka aktiviteter och produkter som kan utgöra hot mot barns och ungas säkerhet och utveckling i deras vardagsmiljöer.

Länderna inom EU och de tillträdande staterna har alla ratificerat barnkonventionen. I dag är det inte bara nationella bestämmelser och strategier som påverkar barns situation och däribland barns säkerhet och utveckling i Sverige, utan även t.ex. beslut som fattas inom EU. Delegationen noterar att Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa innehåller skrivningar om barnets rättigheter. Delegationen förutsätter mot denna bakgrund att frågor som rör barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, och däribland hur barn och unga får delaktighet i beslutsprocesser som rör dem, är områden som kommer att ges uppmärksamhet inom EU

.

3.2 Utgångspunkter för det framtida arbetet

Under arbetets gång har det för delegationen utkristalliserats fyra viktiga områden som, vi menar, bör ligga till grund för det framtida arbetet med barns och ungas säkra och utvecklande miljöer. Det är naturligtvis angeläget att fortsätta det framgångsrika arbete som hittills har bedrivits i Sverige, exempelvis inom barnhälsovården. Men för att ytterligare stärka och höja kvaliteten på det framtida arbetet menar vi att dessa fyra områden särskilt bör beaktas. Här finns såväl mänskliga som samhälleliga vinster att göra.

100

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

• Öka barns och ungas inflytande i beslut som gäller deras vardag

Vi menar att barns och ungas delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya fenomen som bör uppmärksammas. Det är viktigt att det förebyggande arbetet grundar sig i den vardag som barn och unga upplever i dag och att inte utgå från vår egen barndom och ”att det var bättre förr”. För vuxna kan vardagen för dagens barn framstå som främmande, exempelvis en ökad användning av datorer, mobiltelefoner etc. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att följa hur barns lekmiljöer och aktiviteter utvecklas för att upptäcka nya risker och eventuella begränsningar i barnens miljö. Vi har under hela vår verksamhetstid haft ett nära samarbete med en grupp ungdomar från 14–18 år. Ungdomarna har både framfört områden där de själva upplever att det finns problem och kommenterat delegationens förslag och aktiviteter. Vi bedömer att detta varit en oerhörd tillgång i delegationens arbete och därför vill vi framhålla vikten av ett sådant arbetssätt inför det framtida arbetet.

• Kunskapen om skadors sociala bakgrundsfaktorer måste fördjupas

Det svenska barnsäkerhetsarbetet har lett till att det i dag finns en betydligt större insikt och kunskap om skaderiskerna i barns liv och miljö. Detta har skett på samma gång som ett bredare allmänt säkerhetsmedvetande växt fram både nationellt och internationellt. Barnsäkerhetsarbetet var från början framför allt inriktat på oavsiktliga skador, men har under det senaste decenniet börjat inkludera även skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar. Genom vårt arbete kan vi också konstatera att det behövs mer kunskap om dessa typer av skador. Exempelvis står självdestruktiva skador för en stor andel av dödsfallen i åldersgruppen 13–17 år för både pojkar och flickor. Denna bredare syn på barnsäkerhet innebär att alltfler aspekter av barns och ungdomars miljöer – både psykosociala, socioekonomiska och fysiska – måste beaktas i det moderna barnsäkerhetsarbetet.

Forskningen visar tydligt att skadorna inte fördelas slumpmässigt mellan olika områden och mellan olika sociala grupper. Två av Barnsäkerhetsdelegationens rapporter uppmärksammar såväl regionala som socioekonomiska skillnader i risken att skadas bland

101

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

barn och ungdomar i Sverige (SOU 2002:68; SOU 2002:99). Nu behöver kunskapen fördjupas om orsakerna till dessa skillnader, exempelvis behöver betydelsen av miljön och närområdet ytterligare studeras.

• Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar

Att se barns och ungas säkerhet och utveckling i ett sammanhang förutsätter ett samarbete mellan alla aktörer som har inflytande över barns och ungas vardagsmiljöer. Vi menar att en miljö som enbart fokuserar säkerhet inte främjar barns och ungas utveckling och tvärtom. Under sin uppväxt konfronteras barn och ungdomar med miljöer som inte planerats utifrån detta synsätt, vilket kan innebära ökade skaderisker eller minskade möjligheter till utveckling.

• Ungdomar är en bortglömd grupp

En stor del av det skadeförebyggande arbetet som bedrivits i Sverige har fokuserat på de yngre barnen och det är också där vi kan se den största nedgången i antalet allvarliga och dödliga skador. Ungdomar är däremot en på många sätt bortglömd grupp som bör lyftas fram i det framtida arbetet. Detta gäller också miljöer för ungdomar, där forskare visat att det generellt finns färre saker att göra i bostadsområden ju äldre barnen blir. Det är viktigt att det förebyggande arbetet som inriktats mot yngre barn vidmakthålls och att förebyggande arbete för ungdomar intensifieras.

3.3 Det framtida arbetets innehåll

Den framtida samordnande huvudmannen har ett sektorsövergripande ansvar, vilket innebär att vara samlande, pådrivande och stödjande i förhållande till andra berörda parter. Genom samarbete med myndigheter och andra såväl offentliga som privata aktörer inom området liksom en övergripande epidemiologisk bevakning, bör huvudmannen skaffa sig en helhetsbild och på så sätt identifiera områden där initiativ bör tas.

102

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

3.3.1 Samordning av arbetet ger bättre effekt

Det svenska barnsäkerhetsarbetet har sedan 50-talet haft en nationell samordnande aktör, något som i internationella sammanhang framhållits som en av framgångsfaktorerna för det svenska barnsäkerhetsarbetet. En av de viktigaste slutsatserna från vårt arbete är också att det behövs en tydlig struktur när det gäller ansvar för att samordna arbetet på nationell, regional och lokal nivå. I kontakt med myndigheter, organisationer och yrkesgrupper som arbetar med barns säkra och utvecklande miljöer framhålls ofta behovet av nationell samordning i arbetet.

Redan i betänkandet Barnombudsmannen - företrädare för barn och ungdom (SOU 1999:65) konstaterades ”att de informations- och utbildningssatsningar som görs inom barnsäkerhetsområdet av centrala myndigheter behöver bättre samordning”.

Samordning kan ske på olika sätt; en total samverkan i ett projekt, varje aktör bidrar med sin kunskap eller sitt material i en aktivitet eller enbart en tidsmässig planering av aktiviteterna.

Statliga myndigheter och organisationer bör aktivt bistå kommuner, landsting och andra lokala aktörer i det lokala förebyggande arbetet. För att detta ska bli möjligt bör den framtida nationella huvudmannen vara tydlig i sin samordnande roll mellan de ansvariga myndigheterna

Brister i samordningen kan leda till dubbelarbete, dåligt utnyttjande av resurser eller att en viss målgrupp bearbetas av flera samtidigt vilket försvårar för den berörda gruppen att tillgodogöra sig all information. Barnhälsovården och skolan med alla skolformer når i princip alla barn och unga. Dessa verksamheter vill många använda som kanal för sina budskap, vilket naturligtvis inte är lätt att hantera för dem.

Internationell nivå

Det finns i dag förhållandevis många internationella organisationer och nätverk inom området säkerhet dels för området säkerhet i vid bemärkelse, dels för säkerhet inom mer avgränsade frågor som produktsäkerhet, trafiksäkerhet och så vidare. Inom EU finns det för produktsäkerhetsområdet ett särskilt nätverk ECOSA och knutet till detta ett nätverk som enbart arbetar med barns och ungas säkerhet – Child Safety Alliance.

103

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

Vår mening är att det är av stor betydelse för det svenska säkerhets- och utvecklingsarbetet att Sverige deltar i det internationella arbetet dels för att erhålla kunskap, dels för föra ut svenska framgångar. Sektorsansvariga myndigheter och andra aktörer som deltar i internationellt arbete bör, när så är aktuellt, informera den framtida huvudmannen om för området angeläget internationellt pågående arbete. Enbart med syftet att utbyte av kunskaper och erfarenheter oftast berikar arbetet.

Nationell nivå

Den framtida huvudmannen bör ta ett tydligt grepp om den nationella samordningen av olika åtgärder inom området säkerhet och utveckling för barn och unga. Med de förhållandevis små resurser, både personella och ekonomiska, som finns för skadeförebyggande arbete är det viktigt med ett effektivt utnyttjande av de dessa.

Erfarenheter visar att de förebyggande program som fungerar innehåller en bred tvärsektoriell samverkan, mellan politiker och beslutsfattare, praktiker och forskare, mellan olika samhällssektorer, tillsammans med föräldrar och barn, och med ett långsiktigt mål. (Haglund B, Svanström L 1999)

Den framtida huvudmannen bör utveckla samarbetsformer, nätverk eller arbetsgrupper, av de i Barnsäkerhetsdelegationen ingående myndigheterna eftersom dessa utifrån olika roller har ansvar för barns säkerhet och utveckling. Barnombudsmannen, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet är andra viktiga aktörer i det nationella samordningsarbetet.

Minst lika betydande är frivilligorganisationerna. Här återfinns organisationer som på ett mycket förtjänstfullt sätt arbetar med exempelvis opinionsbildning, metodutveckling, utbildning och statistikinsamling. Det går inte att, på ett rättmätigt sätt, lyfta fram och exemplifiera med någon eller några organisationer men de utför ett mycket förtjänstfullt arbete. Det finns också organisationer som man inte naturligt förknippar med säkerhet och utveckling men som vi anser är viktiga i det skadeförebyggande arbetet. Vi vill nämna Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) och enskilda ungdomsorganisationer som exempelvis elevorganisationerna. Även bildningsförbund kan vara viktiga samarbetspartners.

Samordningen måste präglas av dialog och öppenhet och inkludera delaktighet från barn och unga.

104

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

Regional nivå

På den regionala nivån är det framför allt verksamheter inom landstingen och länsstyrelserna som är aktuella.

Barnhälsovården, som är en del av landstingets hälso- sjukvårdsverksamhet, har alltsedan mitten på 1950-talet utgjort en av de viktigaste hörnpelarna i arbetet med barns säkerhet och utveckling. Denna verksamhet är fortfarande mycket viktig i det förebyggande arbetet. Andra delar av hälso- och sjukvården, som exempelvis akutmottagning och barnsjukvård, är betydelsefulla i arbetet med skaderegistrering.

När det gäller länsstyrelserna är det framför allt i deras roll som tillsynsmyndighet för plan- och bygglagen, som de kan ha stor påverkan på barns och ungas utemiljö.

Lokal nivå

I våra kontakter med kommuner har det framkommit att det förekommer lokala samverkansgrupper kring barnsäkerhet på flera platser i landet. På vissa håll ingår också representanter från landstingen, såsom folkhälsoplanerare eller representanter för barnhälsovården.

En säker och trygg kommun är ett exempel på hur det lokala säkerhetsförebyggande arbetet kan organiseras. Det är en strategi för hur ett långsiktigt, övergripande och tvärsektoriellt skadeförebyggande arbete kan utformas. Arbetssättet är en av strategierna i WHO:s globala skadeförebyggande program. Skadeförebyggande arbete för barn och unga är ett av kriterierna för att bli utnämnd till En säker och trygg kommun. Även Räddningsverkets samarbetsmodell Trygga kommuner är exempel på samverkan på lokal nivå. Inom Räddningsverkets skadeförebyggande program pågår en sammanlänkning av de två nämnda modellerna.

Januari 2004 träder Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) i kraft. Lagen handlar huvudsakligen om den framtida räddningstjänstens organisation och innehåll. Enligt lagen ska också varje kommun upprätta en handlingsplan för sin olycks- och skadeförebyggande verksamhet. Vi menar att barns och ungas säkerhet och utveckling särskilt bör uppmärksammas i en sådan plan samt att barn och unga bör vara delaktiga i den process under vilken planen arbetas fram.

105

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

Det är viktigt att etablerade och upparbetade lokala samordningsgrupper fortsätter sitt arbete. Men utifrån tidigare resonemang i detta betänkande bör fokus även i det lokala arbetet vara barns rätt till säkra och utvecklande miljöer. I de lokala grupperna bör finnas representanter för kommunal fysisk planering, parkförvaltning, kommunal trafikplanering, socialtjänst, ungdomsråd eller liknande, förskola och skola. Även här är naturligtvis frivilligorganisationer viktiga. Där det finns kommunala konsumentvägledare är detta också en viktig kompetens.

Vi menar att den framtida huvudmannen i samråd med andra nationella aktörer bör vidareutveckla och stötta det lokala arbetet genom att t.ex. arbeta fram modeller för lokalt arbete eller erbjuda lokala beslutsfattare och politiker utbildningar eller information kring aktuella ämnen. Det är viktigt att utveckla ett brett kontaktnät lokalt och regionalt. Utan detta får de nationella satsningarna och initiativen liten eller i värsta fall inget genomslag lokalt. Det är på den lokala och regionala nivån som en stor del av praktiska arbetet genomförs.

Samordnad säkerhetsinformation

I våra kontakter med myndigheter och organisationer, som ofta är avsändare av olika informationsaktiviteter, samt skolor, som är mottagare, har framkommit att man periodvis och ibland ganska ofta känner en mättnad på nytt informationsmaterial inom en mängd olika områden. Det kommer väldigt mycket material, oftast pedagogiskt och bra, men man saknar lektionstid för att omsätta dessa i undervisningen.

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Skolverket i uppdrag att utreda behovet och möjligheten att behandla frågor som rör säkerhet och utveckling i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola, samt ge förslag på hur detta kan integreras i den pedagogiska verksamheten på ett naturligt sätt.

106

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

I utvecklingsarbetet bör också myndigheter och organisationer som använder sig av skolan som kanal för sina budskap involveras. Vi menar att en årligen återkommande undervisning anpassad till elevernas ålder och mognad har bättre förutsättningar att få genomslag.

3.3.2 Kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad

Beslut om exempelvis åtgärder, prioriteringar eller budget, baseras på många olika överväganden. Även om vi aldrig kan förvänta oss att ha fullständig kunskap om alla aspekter på våra frågor är det ändå givet att vi så långt som möjligt ska utveckla området.

Med en helhetssyn på barn och ungdomar är det viktigt att sammanföra forskare och aktörer från både skadeområdet och miljöområdet. Ett sådant samarbete kan leda till en intressant utveckling där barns och ungdomars rättigheter står i centrum och en helhetssyn på barns och ungdomars miljöer – såväl fysiskt som socialt – kan utvecklas. Vi vill understryka vikten av att ha med barn och unga i det kunskapsutvecklande arbetet.

Kunskapsutveckling kan ske genom exempelvis forskning, datainsamling, dokumentation, uppföljning och utvärdering av såväl lagstiftning som metoder.

Forskning

Vi menar att den framtida huvudmannen bör följa forskning inom området, såväl nationellt som internationellt, samt tolka och föra ut forskningsresultat till berörda aktörer. Den framtida huvudmannen bör också initiera kompletterande studier när så behövs.

Huvuddelen av de egentliga forskningsinsatserna som berör säkra och utvecklande miljöer för barn och unga och frågor som relateras till detta område sker vid universitet och högskolor. Vi menar att den framtida huvudmannen bör utreda möjligheterna att initiera och stödja ett antal regionala kunskapscentra. Uppgifter för ett kunskapscentrum skulle exempelvis kunna vara att göra omvärldsanalyser, bedriva vetenskaplig forskning eller medverka i utbildningar.

107

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att utreda möjligheterna för att bygga upp regionala kunskapscentra.

Vissa forsknings- och utvecklingsinsatser sker också vid forskningscentra som exempelvis Väg- och transportforskningsinstitutet och Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen. Inom vissa kommuner och landsting finns forsknings- och utvecklingsenheter.

Av stor betydelse är den ömsesidiga återkopplingen mellan forskning och praktik. Hur sprids forskningsresultat till praktiker och hur får forskarvärlden del av praktikernas erfarenheter? Det är svårt för praktiker inom området att skaffa sig en samlad bild av forskningen. Det är också viktigt att forskning på ett naturligt sätt knyts till arbetet med barns och ungdomars miljöer.

Den framtida huvudmannen bör även etablera kontakter förutom med aktuella forskningsinstitutioner också med de stora forskningsråden.

Barnsäkerhetsdelegationen lämnar i detta betänkande flera förslag som på olika sätt berör forskningen.

Datainsamling

Vi anser att den framtida huvudmannen bör ha ett övergripande epidemiologiskt perspektiv så att uppmärksamheten i arbetet riktas mot de mest angelägna frågorna.

Skadestatistik är en viktig grund för det förebyggande arbetet, men det är också viktigt att ta till vara och utveckla andra kunskapskällor för att identifiera skaderisker för att förebyggande åtgärder kan sättas in innan skadorna inträffar. Skadestatistiken har en naturlig eftersläpning och det kan därför behöva utvecklas mer ”trendkänsliga” instrument. Det är även viktigt att förebygga effekter av risker, som inte är skador, såsom ökad otrygghet och minskad rörelsefrihet. En väg kan t.ex. vara farlig utan att det kan avläsas i skadestatistiken. Det kan helt enkelt vara så att människor undviker vägen (inte exponeras för risken).

Det är mycket angeläget att utveckla kunskapen kring ”utvecklingsmöjligheter” för barns och unga, vilket kräver forskningsinsatser. Flera förslag i detta betänkande syftar till att samla den kunskap

108

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

som finns och utveckla mätmetoder för att kunna följa utvecklingen över tid.

Förbättrad dokumentation och uppföljning

Dokumentation, uppföljning och utvärdering bör förbättras inom arbetet med barns och ungas säkra och utvecklande miljöer. Det gäller arbetet på såväl nationell, regional som lokal nivå. Den framtida huvudmannen bör i samråd med sektorsansvariga myndigheter initiera sådant arbete. Ansvaret bör också inkludera spridning av materialet till berörda parter.

En förutsättning för att kunna följa det lokala och nationella arbetet är att det dokumenteras på ett tillräckligt bra sätt. Det är både stimulerande och angeläget att regionalt och lokalt arbete uppmärksammas och sprids. Den framtida huvudmannen bör därför få ansvar för detta. I delegationens och Svenska Kommunförbundets rapport Bra barnsäkert (Barnsäkerhetsdelegationen & Svenska Kommunförbundet 2003) ser vi ett axplock av det förebyggande arbetet som pågår lokalt.

Ofta är det projekt och projektliknande utvecklingsarbete som dokumenteras och följs upp, men vi vill påpeka att det är minst lika viktigt att den ordinarie verksamheten blir föremål för granskning. All verksamhet är inte lämplig för vetenskaplig utvärdering, men systematisk uppföljning och dokumentation möjliggör enklare utvärderingar. Det är angeläget att den framtida huvudmannen tar initiativ i detta arbetet.

3.3.3 Metodutveckling

Den framtida huvudmannen bör ha ett ansvar att tillsammans med sektorsansvariga myndigheter främja och initiera metodutveckling inom angelägna områden.

Brist på resurser ställer i dag allt större krav på att de åtgärder som genomförs ska vara evidensbaserade. Med andra ord ska metoderna vara utvärderade så att man vet att de ger önskad effekt. Det finns kunskap om evidensbaserade skadeförebyggande metoder (Mölstedt m.fl. 1999; Haglund & Svanström 1999), men det är viktigt att komma ihåg att det som är evidensbaserat är det som är utvärderat. Det finns många områden som saknar evidens därför att

109

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

forskningen inte inriktats på dessa områden. Kanske därför att det inte har funnits ekonomi för detta. Det är med andra ord inte nödvändigtvis så att det finns evidens där det bäst behövs.

Det är viktigt att framhålla att nya metoder behöver utvecklas när det gäller skador med psykosocial bakgrund. Skador till följd av självdestruktiva handlingar och våld kanske inte ökar, men är svårare att komma tillrätta med och därför kan dessa skador komma att utgöra en större andel av det totala antalet skador framöver.

En studie från Stockholms län om utlösande faktorer till skador har bidragit till en ökad kunskap om individuella mekanismer som ligger bakom förekomsten av skador i barndomen. Projektet beskrivs närmare i en av delegationens rapporter (SOU 2003:79). För att kunna dokumentera hur utlösande faktorer påverkar risken att skadas räcker det inte med uppgifter från de traditionella hälsoregistren, utan istället behövs barnens egna berättelser om vad som hänt vid själva skadan, hur skadan gick till och vad som föregick skadan. Denna typ av metodutveckling bör stödjas i framtiden.

3.3.4 Information, opinionsbildning och utbildning

Den framtida huvudmannen bör vara den samlande kraften i utbildnings-, informations- och kampanjaktiviteter som sträcker sig över varje enskild sektorsansvarig myndighet.

Ett framgångsrikt informationsarbete bör involvera många delar av samhället. Samordning av informationssatsningar gör att resurser utnyttjas på ett mer effektivt sätt samt att det förmodligen ökar trovärdigheten för budskapet hos mottagaren. Den framtida huvudmannen bör därför, i nära samarbete med myndigheter, frivilligorganisationer och andra aktörer, aktivt verka för att informationsinsatser samordnas. I detta arbete är det angeläget att barn och unga involveras och att deras synpunkter beaktas.

Bra grundutbildning samt kontinuerlig kompetensutveckling för yrkesgrupper som arbetar med barns och ungas säkerhet och utveckling är en förutsättning för att Sverige ska bibehålla de låga skadetalen och ytterligare kunna minska antalet allvarliga skador och dödsfall till följd av skador. Den framtida huvudmannen bör därför kontinuerligt bevaka dels behovet av utbildnings- och

110

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

fortbildningsinsatser, dels det övergripande nationella arbetet med måldokument för olika utbildningar.

Trovärdiga informationskanaler

Flera myndigheter och organisationer funderar i dag över vad som egentligen är trovärdiga och bra informationskanaler. Förmodligen varierar detta över tid och beroende på målgrupp och syfte. Men att föra ut sitt budskap eller sin information är så pass kostsamt och kan få etiska konsekvenser att misstagen bör vara så små som möjligt.

Vi menar att den framtida huvudmannen tillsammans med kommunikationsforskare, intresserade myndigheter och organisationer bör ta upp denna problematik.

3.4 Angelägna områden och grupper

3.4.1 Hur kan vi minska sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar?

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att i samarbete med sektorsmyndigheter och forskare initiera metodutvecklingsprojekt för att öka kunskapen om hur sociala skillnader i skador bland barn och ungdomar kan minskas.

Laflamme med flera (SOU 2002:68) visade att en jämlikare fördelning av skaderiskerna skulle innebära en betydande förbättringspotential främst när det gäller våldsrelaterade och självtillfogade skador och de flesta typer av trafikskador. De framhöll dock att det i dag finns lite kunskap om hur det förebyggande arbetet bör utformas för att minska sociala skillnader i skador. Dowswell och Towner (2002) gjorde samma iakttagelse efter en genomgång av internationell forskningslitteratur.

Därför är det betydelsefullt att huvudmannen för barns säkra och utvecklande miljöer i samarbete med sektorsmyndigheter och forskare initierar metodutvecklingsprojekt för att öka kunskapen om hur vi kan minska olika typer av skador för alla barn och unga.

111

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

Det är viktigt att integrera skadors sociala fördelning i utvärderingen av olika åtgärder då vissa insatser till och med kan leda till en ökning av sociala skillnader. Information och upplysning om skaderisker som riktas mot allmänheten kan bidra till att öka de sociala skillnaderna genom att de resursstarka grupperna i samhället har större möjligheter att omsätta kunskapen i praktisk handling, t.ex. köpa säkerhetsutrustning (SOU 2002:68).

3.4.2 Placera den sociala fördelningen av skador på agendan

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen i uppdrag att följa den sociala fördelningen av skador bland barn och ungdomar och föra ut denna kunskap till politiker och beslutsfattare på alla nivåer, som underlag för handling.

Dowswell och Towner (2002) konstaterade att trots att Storbritannien haft en nedgång av antal skador bland barn totalt, så har denna nedgång framför allt skett bland barn i mer välbärgade familjer, medan nedgången inte alls varit lika stor bland barn i familjer med mindre ekonomiska resurser. Detta pekar på vikten av att integrera skadors sociala fördelning som en del av den epidemiologiska bevakningen. Den framtida huvudmannen bör därför ansvara för att bevaka sociala skillnader både generellt (dvs. alla typer av skador sammantagna) och specifikt (dvs. varje skadetyp för sig) för att placera skadors sociala fördelning på dagordningen och hålla diskussionen vid liv (SOU 2002:68).

3.4.3 Säkerhetsfrämjande arbete bland ungdomar

Delegationen menar att den framtida huvudmannen har ett särskilt ansvar för kunskapsutveckling kring säkerhetsfrämjande arbete riktat till ungdomar.

När det gäller den politiska synen på ungdomar har samhällets motiv utgått från ett behov av att kontrollera och uppfostra. Redan på 1950-talet lämnade staten över ansvaret för fritidsaktiviteter och fritidsmiljöer till kommunerna (Ungdomsstyrelsen 2001). Sedan dess har det inte funnits någon självklar nationell huvudman för

112

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

dessa miljöer, som är en viktig arena för ungdomarna. Jens Nilheim (1999) konstaterar också att generellt sett finns det allt färre saker för barn att göra i bostadsområden ju högre upp i åldrarna de kommer. Ungdomsstyrelsen har i sitt uppdrag att bevaka ungdomspolitiken och ungdomars livsvillkor, men har inte huvudmannaskap över de arenor som på olika sätt berörs (t.ex. idrottsföreningar, idrottsanläggningar och fritidsgårdar).

Ragnar Berfenstam konstaterade på ett seminarium 1994 att ungdomarna ”svikits” i det skadeförebyggande arbetet (Menckel red. 1994). Mycket av det säkerhetsarbete som syftat till att ”bygga in” säkerheten i och kring bostäder, skolor och förskolor, har haft fokus på små barn och skolbarn. Det arbete som riktat sig till ungdomar har snarare syftat till att förändra ungdomars beteende t.ex. i trafiken eller när det gäller alkohol. Detta kan ses som en konsekvens av samhällets generella syn på ungdomar. Det finns mycket forskning kring ungdomars riskbeteende – också kopplat till skador (se t.ex. Gullone & Moore 2000; Petridou m.fl. 1997; Cherpitel 1993). Detta kan ha bidragit till att åtgärder snarare sökts hos enskilda individers beteende och livsstil än i miljön.

Laflamme med flera (SOU 2002:68) framhåller att barn och ungdomar påverkas av sin fysiska och sociala omgivning både direkt genom risker i närmiljön och indirekt genom begränsade valmöjligheter. Exempelvis kan dåligt utbyggd kollektivtrafik ”tvinga” ungdomarna att ta egen bil eller ordna skjuts av äldre kamrater till konserter, diskotek, fester och så vidare. I en internationell litteraturgenomgång av hur skador bland ungdomar till följd av olyckor kan förebyggas (Munro med flera 1995) drog författarna slutsatsen att de åtgärder som utvärderats och visat sig effektiva var förändring av lagar och regler inom trafik, idrott och arbetsmiljön, liksom en bred tvärsektoriell lokal samverkan för att förebygga skador.

I Sverige är de sociala skillnaderna mer uttalade bland ungdomar än bland yngre barn. För pojkar (15–19 år) är det framför allt trafiken och för flickor (15–19 år) framför allt självdestruktiva skador (SOU 2002:68). Därför är det viktigt att i det fortsatta arbetet ha större fokus på ungdomarnas situation. Huvudmannen har här en viktig uppgift som pådrivare och inspiratör genom kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad.

113

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

3.4.4 Skador i olika typer av bostäder och bostadsområden

Såväl svenska som internationella studier visar att både den fysiska och sociala miljön påverkar barns risk att skadas. I en studie om närmiljöns betydelse för risken att skadas refereras en rad studier som studerat hur olika aspekter av barns miljö ökar deras risk för olika typer av skador (Laflamme 2003). I rapporten presenteras också en studie från Stockholms län som studerat om socioekonomiska förhållanden och status samt den sociala integrationen i ett område påverkar risken att skadas för barn upp till 15 år. Resultaten visar att skador som orsakats av fall från möbler visade sig vara vanligare bland barn i socialt segregerade områden med sämre socioekonomiska förhållanden och lägre socioekonomisk status. Detta bör speciellt uppmärksammas vid utformningen av åtgärder, då aspekter som tillgänglighet och priset på säkerhetsutrustning särskilt bör beaktas.

En ytterligare svensk studie visar att små barn (0–3 år) i familjer med unga mödrar och låg inkomst har högre risk för skador genom fall och förgiftningar (Hjern m.fl. 2001).

Delegationen har haft kontakt med olika myndigheter, forskningsinstitutioner och organisationer för att undersöka om det finns uppgifter för att genomföra en analys av hur skademönstret ser ut i olika delar av bostadsbeståndet i Sverige. Vi har då funnit att det saknas uppgifter och att en sådan analys skulle vara alltför omfattande för att kunna genomföras under delegationens utredningstid. Analysen kräver uppgifter om bostadsbeståndet som kan kopplas till hur människor skadas. Hänsyn måste också tas till att människor flyttar.

Vi bedömer att en studie av hur den fysiska och sociala miljön påverkar risken att skadas skulle vara relevant och öka kunskapen om hur skador kan förebyggas.

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen och Statens räddningsverk i uppdrag att i samverkan med Boverket initiera och bevaka att analyser av skademönstret i olika typer av bebyggelse och bostadsområden genomförs.

114

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

Socialstyrelsens epidemiologiska centrum har erfarenhet av registerstudier och har också utvecklat en områdesindelning som skulle kunna användas för att belysa de sociala aspekterna i ett bostadsområde. Räddningsverkets nationella centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor har som uppdrag att utgöra en samordnande och gemensam resurs för det uppföljande arbetet inom politikområdet Skydd mot olyckor. Boverket har ansvar för byggd miljö och hur bygglagstiftningen varierat över tid och har därför viktiga kunskaper som bör tas tillvara i projektet.

3.5 Nya arbetssätt

3.5.1 Barns och ungas inflytande

Barn och unga har kunskaper om sina miljöer som vuxna saknar. När vi tar del av deras egna erfarenheter och kunskap framträder en annorlunda bild av verkligheten, vilket medför att arbetet kan inriktas på de områden som verkligen har betydelse för barns och ungas vardagsliv. Därför är barns och ungas sakkunskap nödvändig för ett fullständigt beslutsunderlag.

Ofta arbetar vi utifrån det vuxna barnperspektivet där vi tror att vi vet vad som är bäst för barn och unga. Mycket arbete pågår inom kommuner och myndigheter där barn och unga involverats. Barnsäkerhetsdelegationen framhåller att det är angeläget att arbetet fortgår och utvecklas och att den framtida huvudmannen bör fungera som stöd och inspiratör i arbetet.

Vi menar att barns och ungas delaktighet är en förutsättning för att föra utvecklingen framåt särskilt när det gäller nya metoder och arbetssätt och när det gäller nya fenomen, som bör uppmärksammas. Den framtida huvudmannens arbete bör vara vägledande för andra. Genom att visa goda exempel på hur barn och ungdomar kan involveras i arbetet kan kunskap och erfarenheter spridas. Många aktörer kan känna en osäkerhet inför dessa nya arbetssätt och därför bör en annan uppgift vara att bygga nätverk kring dessa frågor som hjälp och stöd för arbetet inom olika samhällssektorer.

115

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

3.5.2 Varje skada som leder till dödsfall ska utredas

Varje år avlider i Sverige ca 100 barn under 18 år på grund av olycksfall, våld eller suicid. Omkring hälften av barnen dödas i trafiken, därefter följer skador till följd av självdestruktiva handlingar, drunkning och bränder.

Kan vi lära oss något av dessa tragisk händelser?

Delegationen menar att det är viktigt att utreda skador med dödlig utgång därför att det kan ge värdefull kunskap för det förebyggande arbetet. Det är ett välkänt faktum att tillvaratagande av erfarenheter från olyckor och tillbud är ett av de mera effektiva sätten att undvika ytterligare allvarliga skador. Samhället bör därför ta ett ansvar för att dessa tragiska händelser blir allsidigt belysta och utredda. Det är angeläget att det finns system och rutiner som kan ta tillvara kunskapen. Varken forskning eller tillsynsverksamhet kan i dag tillhandahålla denna kunskap.

Dödsfallsutredningarnas främsta syfte är att öka kunskaperna om skador som leder till för tidig död. Informationen kan användas som underlag för förebyggande insatser, utredningar eller att olika aktörers samarbete förbättras. Kvalitativa studier där enskilda skadefall analyseras av flera aktörer med olika kompetenser, kompletterar och tillför kunskap till den kvantitativa insamlingen av data.

Några aktörer utreder redan i dag olyckshändelser med dödlig utgång. Syftet med dessa analyser är inte bara att klarlägga den direkta orsaken till olyckan utan också bakomliggande orsaker som exempelvis bristande utbildning, otydlig information eller otillräckligt ledarskap. I dag genomförs noggranna utredningar av dödsolyckor av Arbetsmiljöverket (arbetsolyckor), Banverket (järnvägsolyckor och spårvägar), Elsäkerhetsverket (elolyckor), bränder (Räddningsverket) och Vägverket (trafik). Svenska livräddningssällskapet samlar kunskap om drunkningsolyckor genom att sammanställa pressklipp. De berörda aktörerna använder sig av dessa tragiska händelser för att öka kunskapen och förbättra arbetet inom sina respektive ansvarsområden.

Vi har kunnat konstaterat att det råder skillnader mellan olika aktörers utredningar. Man använder olika insamlingsmetodik, beskriver saker på olika sätt osv.

116

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

Myndighetsgemensamma riktlinjer för exempelvis faktainsamling skulle göra det möjligt att erhålla jämförande sektorsövergripande beskrivande statistik och analyser.

Vi menar att systemet med dödsfallsutredningar ska omfatta alla skadehändelser med dödlig utgång, olyckshändelse, våld eller självmord, i vilka barn och unga är involverade och inte som i dag enbart inom enstaka myndigheters verksamhetsområde. Arbetet med befintliga dödsfallsutredningar inom de tidigare nämnda myndigheterna ska fortsätta. Räddningsverket bör ansvara för att utreda de dödsfall som i dag inte utreds bl.a. drunkning och förgiftning. Delegationen anser att det finns mycket kunskap att hämta från dödsfallsutredningar. Det bör därför göras årliga sammanställningar av dessa utredningar, vilka också publiceras. För att ytterliga höja kvaliteten i arbetet med dödsfallsutredningen bör ett utvecklingsarbete tillsammans med berörda myndigheter kring metodutveckling och metodstöd påbörjas.

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor, Statens räddningsverk, i uppdrag att dels utreda fall, där detta inte görs, i vilka barn och unga under 18 år avlidit till följd av olyckshändelse, våld eller självmord, dels i samarbete med myndigheter som gör egna dödsfallsutredningar årligen sammanställa och publicera dessa.

Med den inriktning som vi menar att arbetet med dödsfallsutredningar föreslås få och med det uttalade syftet att höja kvaliteten i arbetet med barns säkra och utvecklande miljöer anser vi att Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO), Räddningsverket är den myndighet som bör ges uppdraget att initiera metodutveckling, samordna och årligen sammanställa genomförda dödsfallsutredningar.

NCO har till uppgift att ge en samlad bedömning av olycksfallsutvecklingen och säkerhetsarbetet i Sverige utifrån nationella, regionala och lokala behov. (Enligt regeringsbeslut nr. 22 år 2003)

Rättsmedicinalverket förutsätts också involveras i arbetet då de utreder alla dödsfall som inträffar i samband med olyckor.

117

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

3.6 Områden där det nationella ansvaret bör tydliggöras

Barnsäkerhetsdelegationen tillsattes med uppdrag att bland annat föreslå en framtida samordnande huvudman för barnsäkerhetsfrågorna och frågorna om barns lek- och utemiljö. Detta har redovisats i SOU 2003:19. Ett fungerande nationellt samordningsansvar förutsätter att varje myndighet tar sitt ansvar för de frågor som har anknytning till den egna verksamheten.

Den nationella samordnande huvudmannens roll inom området barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer ska inte sammanblandas med de sektorsansvariga myndigheternas uppdrag. De sektorsansvariga myndigheterna har i uppdrag att arbeta med de frågor inom området, som har anknytning till myndighetens verksamhet. Exempelvis arbetar Konsumentverket med produktsäkerhet med inriktning mot barn och unga och Boverket arbetar med barns och ungas inflytande i fysisk planering.

Den framtida samordnande huvudmannen har ett sektorsövergripande ansvar, vilket innebär att vara samlande, pådrivande och stödjande i förhållande till andra berörda parter. Genom samarbete med myndigheter och andra aktörer inom området liksom en övergripande epidemiologisk bevakning, skaffar sig huvudmannen en helhetsbild över frågeställningarna och kan på så sätt identifiera områden där initiativ bör tas. Vi kan konstatera att barns rätt till säkra och utvecklande miljöer berörs i flera regelverk och att ansvaret är fördelat på olika myndigheter. Vi kan också konstatera att det finns ett antal ansvarsområden som i dagsläget inte har en självklar hemvist hos någon befintlig myndighet. Det innebär att det inte finns någon som bedriver ett systematiskt arbete inom dessa områden. Detta gäller idrottsskador, området säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar.

Efter en genomgång av områdenas art och olika myndigheters ansvarsområden, kan vi konstatera att flera av områdena redan i dag ingår eller borde ingå i en eller flera myndigheters sektorsansvar.

Det finns därför behov av att för varje område identifiera brister i det nationella arbetet och förtydliga ansvarsfördelningen för de insatser som krävs för att åtgärda dessa. Nedan föreslår vi hur ansvaret bör fördelas mellan olika myndigheter och vilka arbetsuppgifter som myndigheten blir huvudman för. I vissa fall blir området tämligen nytt för myndigheten och i andra fall handlar det

118

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

snarare om en breddad inriktning på arbetet för att bättre fokusera barns och ungdomars speciella situation.

Det är angeläget att de myndigheter som får ett tydligare uppdrag att arbeta med områdena idrottsskador, säker och utvecklande utemiljö, drunkning samt skador till följd av våld och självdestruktiva handlingar, tar ansvar för kunskapsutveckling inom respektive område, bedriver opinionsbildning och lyfter frågan i den allmänna debatten. Det finns ett särskilt behov av att utveckla det förebyggande arbetet inom de olika områdena liksom att ta med barns och ungas kunskaper och åsikter i arbetet.

3.6.1 Folkhälsoinstitutet bör utveckla det förebyggande arbetet när det gäller idrottsskador

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och unga.

I dag saknas en nationell samordning och metodutveckling när det gäller skadeförebyggande arbete inom organiserad, oorganiserad och kommersiell idrott och motion. Att utveckla metoder och strategier för att motverka idrottsskador bör ligga inom Folkhälsoinstitutets arbetsområde eftersom det i myndighetens instruktion (SFS 2001:309, 1 §) står att institutet har till uppgift att främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador. Vidare står att Folkhälsoinstitutet ska vara nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet.

I regeringens förslag till nationella folkhälsomål (proposition 2002/03:35) handlar målområde 5 om sunda och säkra miljöer och produkter såväl inom- som utomhus. Även detta målområde gör Folkhälsoinstitutet till en viktig aktör inom området.

Hittills har institutet inte prioriterat idrottsskadeproblematiken i sitt arbete. Utifrån den problembild som idrottsskadorna visar och utifrån institutets utvecklingsarbete kring ökad fysisk aktivitet föreslår vi därför att regeringen ger Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utarbeta metoder och strategier för att motverka idrottsskador inom

119

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

både organiserad idrott och motionsidrott, med särskild inriktning mot barn och unga då mer än hälften av idrottsskadorna drabbar den åldersgruppen.

Folkhälsoinstitutet ska genom samarbete med idrottens aktörer skaffa sig en helhetsbild av idrottsskadeproblematiken och arbeta fram strategier för att minska skadorna. Vidare ska institutet ansvara för att kunskap och information om skadornas epidemiologi och förebyggande metoder sprids när det gäller idrottsskador. Vi föreslår i kap. 12.3 att delar av statens anslag ”Stöd till idrotten”, som fördelas av Riksidrottsförbundet, ska användas i arbetet för att förebygga akuta idrottsskador bland barn och ungdom.

Den positiva betydelsen av fysisk aktivitet ska betonas, men idrottsskadeproblematiken får inte glömmas. Riksidrottsförbundet, Korpen och Friluftsfrämjandet är exempel på aktörer genom vilka det konkreta arbetet bör ske. Många idrottsskador inträffar inom skolidrotten och därför är även Skolverket och Myndigheten för skolutveckling viktiga samarbetspartners. Exempel på ytterligare aktörer kan vara expertis inom idrottsmedicin och skaderegistrering, Riksidrottsförbundet, specialidrottsförbunden, Svensk idrotts studie- och utbildningsorganisation (SISU), med flera. En samordning är viktig för att aktörerna ska kunna delge varandra kunskap, för att upprätthålla de framgångar som görs och för att utveckla det skadeförebyggande arbetet. Aktörerna kan gemensamt arbeta för att sprida förebyggande metoder som kan minska idrottsskadorna.

3.6.2 Boverket huvudman för utvecklingsarbete kring säkra och utvecklande utemiljöer för barn och unga

Vårt förslag:

Regeringen föreslås införa i Boverkets regleringsbrev ett övergripande ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsspridning om säkra och utvecklande utemiljöer med särskild inriktning mot barn och unga.

Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas ett samlat nationellt ansvar för barns rätt till säkra och utvecklande utemiljöer i förskola, skola och bostadsområde. På lokal nivå är kommunerna huvudman för planering och utformning av utemiljön, men på

120

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

nationell nivå har frågorna i stort sett lämnats obearbetade sedan 1993 då Barnmiljörådet ersattes av Barnombudsmannen. Tidigare hade först Lekmiljörådet (1971–79) och sedan Barnmiljörådet (1980-93) uppgifter att bedriva kunskapsutveckling och opinionsbildning om barns möjlighet till utvecklande lek.

Målen för bostadspolitiken är vägledande för Boverkets arbete. I målen anges att ”…alla skall ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.” I Boverkets instruktion (SFS 1996:124) 1 § anges att verket är en central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med mark- och vattenområden, fysisk planering, byggande och boende. Vi menar att kunskapsutveckling och kunskapsspridning när det gäller utemiljöns utformning för att tillgodose barns och ungdomars rätt till säkra och utvecklande miljöer har tydlig anknytning till verkets verksamhetsområde och att verket därför är en lämplig huvudman för dessa frågor.

För att ge Boverket möjlighet att utveckla sitt arbete krävs en förstärkning av såväl miljöpsykologisk som pedagogisk kompetens och vi föreslår därför en resursförstärkning.

Vi ser att flera nationella aktörer på olika sätt har ansvar inom området. I detta betänkande föreslår vi exempelvis att en ny paragraf införs i skollagen (1985:1100) avseende krav på ändamålsenlig utemiljö för lärande och utveckling. Med ett sådant förslag får skolmyndigheterna ett tydligt ansvar för utvecklingsarbete respektive kvalitetsuppföljning av utemiljön i förskola, skola och fritidshem.

Därför bör Boverket samordna arbetet med exempelvis de båda skolmyndigheterna, Konsumentverket och Svenska Kommunförbundet. Boverket bedriver sedan tidigare ett utvecklingsarbete om hur barns och ungas delaktighet i fysisk planering kan stärkas och vi menar att detta arbete ger en god grund för hur man kan ta tillvara den kunskap som barn och unga själva har. En annan angelägen uppgift för verket är att vidareutveckla samarbete med forskningsinstitutioner för att ta tillvara och omsätta den kunskap som finns till praktiskt arbete.

121

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

3.6.3 Räddningsverket huvudman för att förebygga drunkning

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Statens räddningsverk ett nationellt sektorsansvar för drunkningsförebyggande insatser med särskild inriktning mot barn och unga.

Barnsäkerhetsdelegationen har på olika sätt gjorts uppmärksam på att frågor om drunkning och livräddning saknar en nationell huvudman. I dag är det huvudsakligen Svenska Livräddningssällskapet (SLS), en frivilligorganisation, som arbetar med frågan på nationell nivå.

SLS har under flera år drivit detta arbete på ett förtjänstfullt sätt, men för att säkerställa det långsikta arbetet bör huvudansvaret ligga hos ett statligt organ. Redan i dag upphandlar Räddningsverket utbildning i vattensäkerhet från SLS inom ramen för verkets verksamhet rörande ”självskyddsutbildning”. Att arbete med att förebygga drunkning innebär bland annat också att arbeta för ökad simkunnighet. Här är också Svenska simförbundet en mycket aktiv aktör.

Frågan behöver en nationell uppmärksamhet och drivkraft. SLS statistik visar att antalet barn och unga som omkommit genom drunkning har minskat markant sedan 1970-talet fram till nu. Under 2002 var det en liten ökning av antalet drunknade från 9 år 2001 till 14 år 2002. SLS visar i sin årliga simkunnighetsundersökning på en fortsatt låg simkunnighet för elever i grundskolan.

Vi menar att Räddningsverket är den myndighet som är bäst lämpad att vara huvudman för frågor om drunkning och livräddning. Myndigheten ska enligt sitt uppdrag (SFS 1988:1040) bland annat genom förebyggande åtgärder arbeta för att minska antalet olyckor och skapa ett säkrare samhälle. Enligt den nya Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) ska kommunerna utforma lokala handlingsprogram för skydd mot olyckor vilka kräver räddningstjänstinsatser. Här bör frågor om drunkning vara ett naturligt insatsområde. Räddningsverkets enhet Centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor, NCO, bör inom sitt arbete naturligt kunna utveckla statistiken över drunkningsolyckor.

Räddningsverket ska genom samarbete med andra aktörer inom området såsom de båda skolmyndigheterna, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Konsumentverket och frivillig-

122

SOU 2003:127 Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling

organisationer verka för en helhetssyn på det drunkningsförebyggande arbetet.

I ett sådant samarbete kan frågor om simkunnighet, livräddning, vattenvana, föräldrainformation, säkra simhjälpmedel och vattenleksaker hanteras.

3.6.4 Den framtida huvudmannen får övergripande samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge den framtida huvudmannen för barns rätt till säkra och utvecklande miljöer ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.

I arbetet för att öka barns och ungdomars trygghet och säkerhet är det viktigt att uppmärksamma skador till följd av våld. Vi menar att våldsrelaterade skador bland barn och unga är en mycket angelägen fråga ur ett folkhälsoperspektiv, särskilt med tanke på den sociala snedfördelning som finns när det gäller dessa skador (SOU 2003:68).

Våldsrelaterade skador bland barn och unga kan därför ses som ett arbetsområde för Folkhälsoinstitutet. I diskussion med myndigheten framhölls dock att ett nationellt sektorsansvar för dessa frågor ligger utanför institutets verksamhetsområde.

Utifrån frågornas art ansåg vi att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) naturligen skulle kunna ha ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld bland barn och unga.

I dagsläget sker en översyn av BRÅ:s verksamhet (dir. 2003:104). Utredningen beräknas avsluta sitt arbete den 30 april 2004. Av utredningens direktiv framgår att BRÅ ska bli en stabsmyndighet utan operativa arbetsuppgifter. Enligt Brottsförebyggande rådets nuvarande instruktion (SFS 1997:1056) är rådets uppgifter att initiera och stödja brottsförebyggande insatser inom olika samhällssektorer, bedriva forsknings- och utvecklingsarbete, ansvara för officiell statistik samt ge ut rapporter från forsknings- och utvecklingsprojekt. BRÅ:s verksamhet ligger inom politikområde Rättsväsendet och styrs därför utifrån ett kriminalpolitiskt

123

Det framtida arbetet med säkerhet och utveckling SOU 2003:127

124

perspektiv där ingången i arbetet är brottslighet och inte skador till följd av våld. Sammantaget kan konstateras att BRÅ inte är den myndighet som kommer att vara bäst lämpad för att ta det nationella samordningsansvaret för att förebygga våldsskador bland barn och unga utifrån ett folkhälsoperspektiv.

Vi föreslår därför att regeringen ger den framtida huvudmannen för barns rätt till säkra och utvecklande miljöer ett nationellt samordningsansvar för att förebygga skador till följd av våld. Arbetet bör ske i bred samverkan med BRÅ och Folkhälsoinstitutet, liksom Rikspolisstyrelsen, Svenska Kommunförbundet och frivilligorganisationer. I det nationella samordningsansvaret bör också ingå att utveckla samarbete med forskningsmiljöer, såsom exempelvis Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet, för att ta tillvara befintlig kunskap och initiera kunskapsutveckling inom angelägna områden.

3.6.5 Socialstyrelsen huvudman för att förebygga skador till följd av självdestruktiva handlingar

Skador till följd av självdestruktiva handlingar såsom självmordsförsök, självmord och självtillfogade skador har fått ökad uppmärksamhet allteftersom kunskapen ökat, bland annat om den sociala snedfördelningen liksom olikheter i flickors och pojkars utsatthet.

Socialstyrelsens verksamhet omfattar politikområdena hälso- och sjukvård och socialtjänst som på olika sätt berör denna problematik. Skador till följd av självdestruktiva handlingar har ofta bakomliggande orsaker i psykisk ohälsa. I Socialstyrelsens ansvarsområde ligger att utveckla kunskapen om psykisk ohälsa i befolkningen samt hur denna kan förebyggas. I enlighet med detta har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att se över flickornas situation bland annat när det gäller skador till följd av självdestruktiva handlingar. På regeringens uppdrag arbetar Socialstyrelsen även med att utveckla mätinstrument att användas i nationella undersökningar för att få mer kunskap om barns och ungdomars psykiska hälsa. Arbetet ska avrapporteras i september 2004.

Av denna genomgång framgår att Socialstyrelsen redan i dag på olika sätt arbetar med att utveckla kunskapen om skador till följd självdestruktiva handlingar. Socialstyrelsen menar att frågorna ligger inom myndighetens ansvarsområde.

125

4 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

4.1 Förekomst och fördelning av skador i Sverige

Skador är i Sverige, liksom i övriga delar av världen, ett av de stora folkhälsoproblemen. Även om antalet dödsfall till följd av skador, i jämförelse med andra länder, är lågt i Sverige utgör skador fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland barn och ungdomar. År 2000 var det 94 barn i åldern 0 till och med 17 år som dog till följd av oavsiktliga och avsiktliga skador och 1999 orsakade skador 112 dödsfall i samma åldersgrupp.

Nedan visas den procentuella fördelningen av dödsorsaker i olika åldrar. Bilderna visar att skador och förgiftningar står för en stor del av dödsfallen bland barn och att skador är den dominerande dödsorsaken bland ungdomar. Som diagrammen visar gäller detta både för pojkar och flickor.

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

126

Figur 1. Fördelning av underliggande dödsorsak 0–85 år under perioden 1997–2000

a) Män

b) Kvinnor

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 56 60 64 68 72 76 80 84

Ålder

Pr ocent

Övriga sjukdomar Cirkulationsorganens sjukdomar Tumörer Skador och förgiftningar

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 56 60 64 68 72 76 80 84

Ålder

Pr ocent

Övriga sjukdomar Cirkulationsorganens sjukdomar Tumörer Skador och förgiftningar

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

127

Förutom att skador leder till ett stort antal förlorade levnadsår för barn och ungdomar bidrar de också till en stor del av belastningen på sjukvården och inte minst humanitära kostnader för det enskilda barnet och familjen.

Antalet barn som dödas till följd av oavsiktliga skador har minskat sedan 50-talet i Sverige. Figuren nedan visar antalet dödade barn per 100 000, till följd av olycksfall, för både pojkar och flickor, sedan slutet av 60-talet fram till idag.

Figur 2. Antal döda till följd av olycksfall per 100 000 barn, 0–17 år, 1969–1999

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

Hur många skador som totalt sker i Sverige är i dag svårt att uppskatta, även om man utgår från skador som krävt någon typ av sjukvård. Antalet skador ökar med minskande allvarlighetsgrad och kan beskrivas som en pyramid, med de dödliga skadorna i toppen och lindriga skador i botten av pyramiden. Detta har beskrivits i en rapport från Stockholms läns landsting, där proportionerna mellan skador som leder till död, sjukhusvård (slutenvård) och öppenvård har beräknats (se Figur 3). Proportionerna mellan olika allvarlighetsgrad skiljer sig mellan olika åldrar. Utifrån data i Stockholms län upp-

0 5 10 15 20 25 30

19

69

19

71

19

73

19

75

19

77

19

79

19

81

19

83

19

85

19

87

19

89

19

91

1993

19

95

19

97

19

99

Pojkar Flickor

0 5 10 15 20 25 30

19

69

19

71

19

73

19

75

19

77

19

79

19

81

19

83

19

85

19

87

19

89

19

91

1993

19

95

19

97

19

99

Pojkar Flickor

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

128

skattas proportionerna för alla åldrar till 20 slutenvårdade och 200 öppenvårdade per dödsfall. För barn var motsvarande antal ca 200 respektive 4000 per dödsfall (Andersson m.fl. 1999).

Figur 3. Proportioner mellan skador av olika allvarlighet, Stockholms

län.

Källa: Ur CSP KortRapport 1999:4 (Andersson m.fl. 1999)

Den nationella statistiken omfattar i dag framför allt dödsfall och sluten sjukhusvård, men i vissa landsting genomförs registrering av hem och fritidsolyckor också i öppen vård på sjukhus och på jourcentraler. Detta sker inom ramen för ett europeiskt registreringssystem, EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System). I Sverige utgör befolkningsunderlaget år 2003 ca 6 procent. Utifrån denna registrering kan sedan nationella skattningar göras. En skattning utifrån detta urval visar att det uppskattningsvis sker ca 200 000 skador per år för barn upp till 18 år (Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen).

Det finns avsevärda skillnader i skadornas fördelning och storlek mellan olika åldrar, flickor och pojkar samt olika regionala och sociala grupper. Generellt sett skadar sig fler pojkar än flickor. Skillnaden mellan könen har dock minskat från att tidigare vara 70 procent pojkar och 30 procent flickor till 60 procent pojkar och 40 procent flickor. Anledningen till detta kan vara flera, exempelvis att pojkar och flickor gör mer lika saker i dag än tidigare, men också att typen av skador förändrats över tid.

Skador, tot. Barn och ungdom

1

1

200

4 000

200

20

Dödade

Slutenvårade

Öppenvårdade

Skador, tot. Barn och ungdom

1

1

200

4 000

200

20

Dödade

Slutenvårade

Öppenvårdade

Skador, tot.

Barn och ungdom

1

1

200

4 000

200

20

Dödade

Slutenvårdade

Öppenvårdade

Skador, tot.

Barn och ungdom

1

1

200

4 000

200

20

Dödade

Slutenvårdade

Öppenvårdade

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

129

4.2 Skador i ett globalt perspektiv

I OECD länderna dödas mer än 20 000 barn i åldern 1 till 14 år till följd av skador varje år. Det visar en rapport från Unicef (Unicef 2001). Rapporten presenterar en ranking lista över antalet dödsfall till följd av skador i 26 av de rikare länderna i världen.

Sverige har i jämförelse med de andra länderna lägst antal skadade barn. När det däremot handlar om hur mycket länderna har förbättrats sedan 1970 ligger Sverige först på en nionde plats.

Rapporten visar att skador är den ledande dödsorsaken bland barn i hela västvärlden. Den pekar vidare på att fattigdom ökar risken att skadas. Andra faktorer som framhålls i rapporten som betydelsefulla för en förhöjd risk att skadas är ensamstående föräldraskap, låg utbildningsnivå hos mamman, låg ålder hos mamman vid barnafödande, eftersatta hus, familjer med många barn och missbruk hos föräldrarna.

4.3 Statistik och andra kunskapskällor

Information om skador och skaderisker bör samlas in fortlöpande, såväl för att följa utvecklingen av skador över tid som för att upptäcka farliga produkter och miljöer i barns vardag. Skadestatistik är en viktig grund för att kartlägga var och hur barn och ungdomar skadar sig. I det skadeförebyggande arbetet är det också viktigt att systematiskt identifiera skaderisker innan skadorna inträffar.

Att förebygga skaderisker i barns och ungdomars levnadsmiljö bör utgå från barnens vardagsmiljö och inte begränsas av den statistik om skador som finns tillgänglig. Andra kunskapskällor som exempelvis kvalitativa och kvantitativa undersökningar och forskningsrapporter är också viktiga underlag för att uppmärksamma olika typer av skaderisker som barn möter i dagens samhälle. Hörselskador och belastningsskador är exempel på skador, där det är svårt att genom den statistik som finns i dag avgöra hur stora problemen är.

Den nationella statistik som finns om skador i dag är framför allt baserad på uppgifter om dödsorsaker och sjukhusvård. Den ger en översiktlig bild av vilka typer av skador som sker, men ger ingen fördjupad bild av en viss typ av skada (exempelvis var skadan har inträffat). Fördjupningsstudier inom speciella grupper eller områden är ett komplement till datainsamling på nationell nivå och där kunskapen sedan kan överföras till andra områden. Lokal skaderegistrering är

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

130

ett exempel på detta, där statistiken fyller ett stort behov för det lokala förebyggande arbetet, men där kunskapen också kan överföras till andra områden.

4.4 Olika datakällor ger olika skademönster

En beskrivning av var och hur barn skadar sig ser olika ut beroende på vilken typ av data man väljer att använda. Det skademönster som framträder för dödliga skador skiljer sig från mönstret för skador som leder till sjukhusvård. Exempelvis står trafiken för den största andelen skador som leder till dödsfall, men när det gäller skador som leder till sjukhusvård är istället olika typer av fallolyckor den vanligaste orsaken till skador. Skadornas allvarlighetsgrad kan också visa olika könsspecifika mönster. Följande exempel tydliggör detta. När det gäller skador som föranlett sjukhusvård har flickor fler skador till följd av avsiktliga självdestruktiva handlingar än pojkar, men för självdestruktiva handlingar som lett till död har pojkar fler skador än flickor. Med andra ord varierar könsfördelningen för denna typ av skada med vilken typ av uppgifter man väljer att studera.

Tabell 1. Skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling per 100 000 barn, genomsnittlig årlig incidens för perioden 1987–2000.

Vårdade på sjukhus

Döda

Ålder Pojkar Flickor Ålder Pojkar Flickor

7–12 2,1 4,5 7–12 0,1 0,1

13–17 52,2 203,5 13–17 3,8 2,7

Källa: Patientregistret och Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

För att få en helhetsbild av var och hur barn och ungdomar skadar sig kommer presentationen därför att omfatta både skador som leder till dödsfall och vård på sjukhus.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

131

4.5 Olika typer av skador i olika åldrar

Följande presentation ger en översiktlig bild av hur antalet skador fördelar sig bland barn och ungdomar i åldern 0 till och med 17 år i Sverige. I denna presentation redovisas både avsiktliga och oavsiktliga skador. När redovisningen bara omfattar en viss typ av skador klargörs detta i texten. Presentationen inleds med skador som leder till dödsfall och följs av skador som leder till sjukhusvård.

4.5.1 Skador som leder till dödsfall

Trafiken står för nästan 50 procent av dödsfallen till följd av skador för både pojkar och flickor. Skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling står för hela 12 procent av dödsfallen för flickor och 11 procent av dödfallen för pojkar. Våldsrelaterade skador omfattar 5 procent av skadorna för pojkar och 9 procent av skadorna för flickor.

Figur 4. Döda till följd av skador 1987–1999. Fördelning av yttre orsak till skadan, pojkar och flickor 0–17 år.

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

Vägtrafik Drunkning

Öppen eld Kvävning Annat olycksfall Självtillfogad skada Våld Tveksamt uppsåt

Pojkar

Flickor

(n=1220)

(n=712)

45%

10%

5%

5%

15%

11%

5%

4%

49%

6%

8%

3% 9% 12%

9%

4%

Vägtrafik Vägtrafik Drunkning Drunkning

Öppen eld Öppen eld Kvävning Kvävning Annat olycksfall Annat olycksfall Självtillfogad skada Självtillfogad skada Våld Våld Tveksamt uppsåt Tveksamt uppsåt

Pojkar

Flickor

(n=1220)

(n=712)

45%

10%

5%

5%

15%

11%

5%

4%

45%

10%

5%

5%

15%

11%

5%

4%

49%

6%

8%

3% 9% 12%

9%

4%

49%

6%

8%

3% 9% 12%

9%

4%

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

132

Vid en analys av skador i olika åldrar framträder ett tydligt åldersrelaterat mönster. Cirklarna i figur 5 och 6 visar hur olika typer av dödsfall till följd av skador fördelar sig över ålder för pojkar och flickor. Cirklarna visar fördelningen av dödsfallen till följd av skador i varje åldersgrupp. Det är inte antalet skador som jämförs, utan varje cirkel består av olika antal skador (antalet skador i varje åldersgrupp är redovisat som n under varje cirkel), vilket gör att cirklarna för pojkar och flickor inte ska jämföras mot varandra. Pojkar har med några få undantag fler skador än flickor.

Vi har i denna presentation valt att inte ta med diskoteksbranden i Göteborg 1998. Anledningen till detta är inte att, på något sätt, negligera att händelsen kan upprepas, utan att den förändrar fördelningen högst påtagligt och ger en känsla av att det sker fler dödsfall till följd av brand varje år än dödsfall till följd av trafikskador.

Trafiken står för en stor del av dödsfallen i alla åldersgrupper. I den yngsta åldersgruppen orsakar även drunkning, kvävning och våld en stor andel av dödsfallen. För pojkar mellan 4–6 år står drunkning för nästan lika stor andel av dödsfallen som trafiken, medan dödsfall till följd av kvävning minskar i denna åldersgrupp. I de två äldsta åldersgrupperna är trafiken den dominerande orsaken till dödsfallen. Det bör också observeras att i den äldsta åldersgruppen sker 21 procent av dödsfallen till följd av avsiktlig självdestruktiv handling.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

133

Figur 5. Döda till följd av skador per 100 000 barn, 1987–2000.

Fördelade efter yttre orsak. Pojkar uppdelade i fyra åldersgrupper.

0–3 år

(n=188)

4–6 år

(n=155)

7–12 år

(n=235)

13–17 år

(n=690)

I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

(n=188)

(n=239)

(n=150)

(n=690)

Vägtrafik Drunkning Öppen eld Annat olycksfall Kvävning Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld Tveksamt uppsåt

I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

134

Även om pojkar överlag har fler dödsfall till följd av skador än flickor uppvisar fördelningen av orsakerna till dödsfallen ett liknande mönster för flickor och pojkar. I den äldsta åldersgruppen orsakar, som tidigare nämnts, skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling en stor del av dödsfallen för både pojkar och flickor. För flickor står dessa skador för en större andel av dödsfallen (28 %) än för pojkar (21 %), men antalet dödsfall till följd av avsiktlig självdestruktiv handling är högre för pojkar (3,8 per 100 000 barn) än för flickor (2,7 per 100 000 barn).

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

135

Figur 6. Döda till följd av skador per 100 000 barn, 1987–2000.

Fördelade efter yttre orsak. Flickor uppdelade i fyra åldersgrupper.

0–3 år

4–6 år

7–12 år

(n=148)

13–17 år

(n=340)

I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Källa: Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen

(n=146)

(n=79)

(n=153)

(n=340)

Vägtrafik Drunkning Öppen eld Annat olycksfall Kvävning Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld Tveksamt uppsåt

I dessa värden ingår inte diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Källa: Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

136

4.5.2 Vägtrafikskador som leder till död

Som visats ovan står trafiken för en stor andel av dödsfallen i alla åldersgrupper. En närmare analys av trafikskadorna visar ett åldersrelaterat mönster för olika typer av trafikantgrupper. Nedan visas hur dödsfallen i vägtrafiken fördelar sig mellan olika typer av trafikanter i olika åldersgrupper. I alla åldersgrupper och för både pojkar och flickor dominerar skador i samband med bilåkning. Det bör dock påpekas att det är få barn som dödas i trafiken i de yngsta åldersgrupperna (se antal under varje cirkel som avser hela tidsperioden, 1987–2000). För pojkar i åldersgruppen 4–6 år står skador som fotgängare för nästan lika stor andel av dödsfallen som skador som bilpassagerare. För pojkar i den äldsta åldersgruppen står moped och motorcykelskador för en stor del av dödsfallen. Specifikt för flickorna är dödsfall som ryttare, dvs. skador till följd av transportolycka med ryttare eller person i åkdon draget av djur.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

137

Figur 7. Döda i vägtrafikolyckor fördelade på olika typer av trafikantgrupper, 1987–2000. Pojkar uppdelade i fyra åldersgrupper.

0–3 år

(n=49)

4–6 år

(n=50)

7–12 år

(n=108)

13–17 år

(n=353)

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

(n=49)

(n=50)

Fotgängare Cykel MC/Moped Bil Övrigt Ryttare Ospec

(n=108)

(n=353)

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

138

Figur 8. Döda i vägtrafikolyckor fördelade på olika typer av trafikantgrupper, 1987–2000. Flickor uppdelade i fyra åldersgrupper.

0–3 år

(n=52)

4–6 år

(n=32

7–12 år

(n=99)

13–17 år

(n=183)

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen

(n=52)

(n=32)

(n=99)

(n=183)

Fotgängare Cykel MC/Moped Bil Övrigt Ryttare Ospec

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

139

4.5.3 Skador som leder till sjukhusvård

Varje år vårdas ca 20 000 barn mellan 0 och 17 år på sjukhus för avsiktliga och oavsiktliga skador. Fördelningen av skador som leder till sjukhusvård skiljer sig från skador som resulterar i dödsfall. Här dominerar olika typer av fallskador.

Nedan presenteras fördelningen av skador som resulterat i sjukhusvård för pojkar respektive flickor uppdelat på tre åldersgrupper. Skadorna delas in efter den kod om yttre orsak till skadan som registreras i sjukvården i samband med en skada. För de två yngsta åldersgrupperna ser fördelningen av skador liknande ut för pojkar och flickor medan skademönstret skiljer sig åt i den äldsta åldersgruppen (13–17 år). För flickor i denna åldersgrupp står skador till följd av avsiktlig självdestruktiv handling för 22 procent av skadorna, medan samma orsak står för 5 procent av skadorna bland pojkar.

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

140

Figur 9. Vårdade i sluten vård till följd av skada 1997–2000, per 100 000.

Fördelning av den yttre orsaken till skadan. Pojkar i tre åldersgrupper.

0–6 år

7–12 år

13–17 år

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen

Vägtransport

Fall

Annat olycksfall Avsiktlig självdestruktiv handling

Övergrepp, våld

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

141

Figur 10. Vårdade i sluten vård till följd av skada 1997–2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan. Flickor i tre åldersgrupper.

0–6 år

7–12 år

13–17 år

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen

Vägtransport Fall Annat olycksfall Avsiktlig självdestruktiv handling Övergrepp, våld

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

142

4.5.4 Fallskador som leder till sjukhusvård

Olika typer av fallskador står för mer än hälften av sjukvården till följd av skador upp till 12 år och knappt hälften för åldersgruppen 13–17 år. Nedan följer en presentation av hur olika typer av fallskador fördelar sig över ålder och för flickor och pojkar. Fallskadorna delas in i olika typer efter den kod om yttre orsak till skadan som registreras på sjukhuset. Inte oväntat framträder ett tydligt åldersrelaterat mönster.

För barn upp till 3 år är fall den dominerande orsaken till skador, såväl fall i samma nivå som fall från en nivå till en annan (t.ex. fall från en möbel eller fall i trappa). Fördelningen av olika typer av fallskador ser likadan ut för pojkar och flickor i denna åldersgrupp.

I åldersgruppen 4–6 år minskar fall från möbler och istället ökar fall från lekredskap på lekplats. I denna åldersgrupp ökar också antalet fall från skidor, skridskor, inlines etc. Även i denna åldersgrupp ser fördelningen av fallskador liknande ut för pojkar och flickor.

I åldern 7–12 år ökar fall från skidor, skridskor och inlines ytterligare och fall från lekredskap på lekplats minskar. Andelen fall från möbler och i trappor har också minskat markant i denna åldersgrupp. Fall i samma nivå ökar i denna åldersgrupp, något som till en stor del kan tillskrivas skador inom idrott (fall vid fotboll, innebandy etc.).

I den äldsta åldersgruppen utgör andelen fall i samband med skidåkning, skridskor eller inlines samt fall i samma nivå en ytterligare större andel av fallen samtidigt som fall från en nivå till en annan minskar i denna åldersgrupp. Fall i samband med skridskor, skidor eller inlines utgör en större andel av fallskadorna bland pojkar än bland flickor.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

143

Figur 11. Pojkar vårdade på sjukhus till följd av fallskada 1997– 2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan.

Figur 12. Flickor vårdade på sjukhus till följd av fallskada 1997–2000, per 100 000. Fördelning av den yttre orsaken till skadan.

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen

0 50 100 150 200 250 300

0 - 3

4 - 6

7 - 12

13 - 17

Åldersgrupper

Antal fall/100 000 barn

Fall i trappa Fall från möbel Fall från lekredsk. Annat fall från högre nivå Fall vid skridsko, skidor, inlines Annat fall i samma nivå

0 50 100 150 200 250 300

0 - 3

4 - 6

7 - 12

13 - 17

Åldersgrupper

Antal fall/100 000 barn

Fall i trappa Fall från möbel Fall från lekredsk. Annat fall från högre nivå Fall vid skridsko, skidor, inlines Annat fall i samma nivå

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

144

4.5.5 Vanliga skador i olika åldrar

Utifrån det europeiskt registreringssystemet, EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System) kan följande beskrivning ges av vanliga skadehändelser i olika åldersgrupper.

0–3 år De flesta skadorna sker i hemmet och bostadsområdet.

Fall är den vanligaste skadeorsaken, både fall i samma plan och fall från en nivå till en annan. Skador på grund av kollision med andra barn eller möbler samt klämskador är också vanliga i denna åldersgrupp.

4–6 år Även i denna åldersgrupp dominerar skador i hem och

bostadsområdet, men skador i skola och i förskola är också vanliga. Fall är också här en stor diagnosgrupp. Skador på grund av kollisioner (stöta ihop/springa ihop) med andra barn och klämskador är vanliga i denna ålder.

7–12 år I denna åldersgrupp fördelas skadorna jämnt mellan

hemmet/bostadsområdet och sport- och idrottsplatser. När det gäller olika typer av skador utgör fallskador den största gruppen följt av skador på grund av kollisioner med andra barn eller föremål.

13–17 år Här sker de flesta skadorna på sport- och idrottsplatser,

följt av trafiken. Fall är även här en stor skadegrupp, men även skador på grund av kollision med andra barn, föremål eller djur är vanliga.

Källa: EHLASS, EpC, Socialstyrelsen

4.6 Regionala skillnader i skador

Barnsäkerhetsdelegationen gav under hösten 2002 ut en rapport om hur skador bland barn och ungdomar fördelar sig i olika delar av Sverige (SOU 2002:99). Rapporten visar att antalet barn och ungdomar som vårdas på sjukhus till följd av skador skiljer sig åt mellan olika kommuner i Sverige. Det finns med andra ord tydliga regionala skillnader i risken att skadas och i skademönster bland barn och ungdomar i Sverige. De regionala mönster som framkommer i rapporten skiljer sig åt för pojkar och flickor.

Initiativet till denna barnskadeatlas (Barns skador i Sverige, SOU 2002:99) har tagits av forskare och Barnsäkerhetsdelegationen.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

145

Rapporten framställdes av Karolinska Institutet, Institution för folkhälsovetenskap, avdelningen för socialmedicin i nära samarbete med Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån.

Rapportens syfte var att uppmärksamma regionala skillnader i barnens skadesituation och därmed ge underlag för myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer. Genom överskådliga kartor, tabeller och diagram visas geografiska skillnader i fördelning av barns skador i landet. Atlasen syftar också till att öka medvetenheten om att hälsodataregister finns och vilka möjligheter dessa utgör som planeringsunderlag för förebyggande åtgärder på olika nivåer och sektorer i samhället.

I rapporten görs inte en fördjupad analys av de olika geografiska områdenas skademönster och skadeutveckling. Forskarnas förhoppning är att rapporten ska leda till fortsatt arbete bland folkhälsoplanerare, politiker, kommunplanerare, forskare, hälso- och sjukvårdspersonal, statliga myndigheter, föräldraorganisationer, enskilda personer m.fl. framför allt på läns- och kommunnivå eftersom skadeutfallet kan variera högst påtagligt från område till område.

I rapporten beskrivs huvudsakligen hur många barn och ungdomar i åldern 0–20 år som vårdats inneliggande på sjukhus åren 1987–2000, men även dödliga skador bland barn 0–17 år redovisas för åren 1987–1999. Skador definieras i rapporten som kroppsskada orsakad av olycksfall, våldshandling eller självtillfogade handling (enligt ICD9 och ICD10).

Redovisningen på kommunnivå uppvisar stor spridning i skadenivå år 2000. Även stora skillnader i skadenivå och skadeutveckling förekommer på länsnivå

Forskarna beskriver i rapporten att det i dag finns ett antal kommuner och landsting som bedriver ett organiserat tvärsektoriellt skadeförebyggande arbetet. Dock har utvecklingstakten varit långsam och ännu återstår att fördjupa många program för att förebygga barnskador eller att innefatta alla Sveriges kommuner i arbetet.

4.7 Sociala skillnader i olika typer av skador

Den forskning som finns om sociala skillnader i skador visar att dödlighet och sjukdom till följd av skador inte är slumpmässigt fördelade mellan olika typer av områden och individer. En rad svenska undersökningar har studerat olika sociala faktorers betydelse för

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

146

risken att skadas bland barn och ungdomar (Engström 2003, Laflamme m.fl. 2002, Hasselberg m.fl. 2001, Hjern m.fl. 2001). Studierna visar att betydelsen av olika sociala bestämningsfaktorer varierar med olika typer av skador. Exempelvis har en studie visat att barn till unga mödrar (yngre än 24 år) oftare vårdas på sjukhus till följd av fallskador och förgiftningar (Hjern m.fl. 2001). Den sociala bestämningsfaktor som visat sig ha störst betydelse för risken att skadas är emellertid socioekonomisk status (Hjern och Bremberg 2002).

4.7.1 Socioekonomiska skillnader i skaderisker

På uppdrag av Barnsäkerhetsdelegationen presenterades i början av hösten 2002 en rapport om sociala skillnader i skaderisker bland barn och ungdomar i Sverige. Rapporten har sammanställts av forskare vid Karolinska institutet, institutionen för folkhälsovetenskap, avdelningen för socialmedicin (SOU 2002:68).

Rapportens syfte var att presentera aktuell forskning om socioekonomiska skillnader i risken att skadas bland barn och ungdomar i Sverige.

I rapporten sammanställs resultaten från ett antal nationella registerstudier, där barn i olika åldrar studeras utifrån familjens socioekonomiska status. Studierna omfattar första hälften av 90-talet och inkluderar både dödliga skador och skador som lett till sjukhusvård. Baserat på kunskap från internationella studier om sociala skillnader i skaderisk har fler specifika skadediagnoser studerats, såsom olika typer av trafikskador, våldsrelaterade och självtillfogade skador.

Sammanfattningsvis visar rapporten att barn till arbetare har en högre risk att skadas i olika typer av skador jämfört med barn till mellan och högre tjänstemän. När det gäller trafikskador har även barn till lantbrukare och andra egna företagare en högre risk att skadas än barn till mellan och högre tjänstemän. Skillnaderna är tydliga för både pojkar och flickor, men varierar däremot över ålder. I den yngsta åldersgruppen (0–4 år) är skillnaderna små, men ökar med stigande ålder. I åldersgrupperna 5–9, 10–14 och 15–19 år är socioekonomiska skillnader i trafikskador tydliga och för de två äldsta åldersgrupperna finns stora skillnader även för våldsrelaterade och självtillfogade skador. När det gäller trafikskador ökar skillnaderna med stigande ålder och när unga kommer i kontakt med motorfordon.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

147

När det gäller självtillfogade och våldsrelaterade skador har senare studier visat att de socioekonomiska skillnaderna reduceras betydligt när man kontrollerar för andra sociala variabler som exempelvis civilstånd, föräldrarnas födelseland och befolkningstäthet (Engström 2003, Engström m.fl. 2003). Till skillnad från detta kvarstår de socioekonomiska skillnaderna i trafikskador även efter kontroll av de ovan nämnda variablerna (Engström m.fl. 2003). Detta visas också i en annan undersökning som studerat olika sociala variabler och deras betydelse för olika typer av skador. Föräldrarnas socioekonomiska position visade sig då vara den viktigaste bestämningsfaktorn för motortrafik skador (Hjern m.fl. 2002).

Rapporten (SOU 2002:68) redovisar också en förbättringspotential när det gäller fördelningen av skador genom att visa den potentiella reduktion av skador som skulle ske om alla grupper hade samma antal skador som barn till mellan och högre tjänstemän. Den största förbättringspotentialen återfinns bland avsiktliga skador, framför allt för våldsrelaterade skador bland 10–14 åringar (51 %). När det gäller oavsiktliga skador är den största förbättringspotentialen i den yngsta åldersgruppen för övriga oavsiktliga skador (dvs. det som inte är fall- eller trafikskador). Trafikskador har däremot störst potential för förbättring i de äldre åldersgrupperna (20 %, 14 % respektive 20 %).

Att skaderisken skiljer sig mellan olika grupper i samhället kan bero på att barn och ungdomar i olika socioekonomiska grupper har olika förutsättningar genom:

1. olika tillgång till säkerhet, som t.ex. att vissa exponeras för fler

risker i den fysiska och sociala omgivningen (sk. differentiell exponering);

2. olika förutsättningar att undvika att de risker man utsätts för

leder till en skada, beroende på möjlighet att motverka – eller handskas med – risker och därmed att undvika olyckor (så kallad differentiell sårbarhet);

3. olika tillgång till hälso- och sjukvård (behandling och rehabilitering).

Rapporten lyfter fram fyra typer av insatser som, utifrån resonemanget ovan, kan bidra till en utjämning av skaderiskernas fördelning. Den första typen av insats syftar till att minska skillnaderna i exponering för risker mellan människor från olika socioekonomiska grupper genom att minska riskerna i den fysiska och sociala miljön. Denna typ av insats omfattar förebyggande åtgärder, såsom

Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar? SOU 2003:127

148

fungerande och tillgänglig kollektivtrafik, reglering av produktsäkerhet och ökad tillgänglighet till allmänna platser för rekreation.

Den andra typen av förebyggande åtgärder syftar till att minska den individuella sårbarheten för skador snarare än de risker för vilka personerna exponeras. Exempel på detta är simundervisning i skolan eller gratis installation av brandvarnare i mindre privilegierade områden.

En tredje typ av insats som tas upp är att förebygga sociala skillnader i konsekvenserna av skador. Exempel på detta är att ha en väl fungerande vård och rehabilitering. Åtgärder som minskar effekten av olyckshändelser är också ett exempel på detta. Inom trafiken representerar Vägverkets ”Nollvision” en sådan ansats, där syftet är att ingen ska dödas eller bli allvarligt skadad som följd av trafikolycka.

Den fjärde typen av åtgärd, som i hög grad skiljer sig från de andra, är att påverka själva den sociala strukturen, genom ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga insatser, i syfte att minska skillnaderna mellan sociala grupper.

4.7.2 Etniska skillnader i skaderisker

Att studera socioekonomiska skillnader i hälsa har en betydligt längre historia i Sverige än att studera etniska skillnader i hälsa. Utländskt ursprung har ofta använts för att stratifiera olika delar av befolkningen eller som kontrollvariabel vid studier av exempelvis olika socioekonomiska grupper. Man har då använt den information som finns tillgänglig i nationella register exempelvis uppgifter om moderns eller faderns födelseland eller uppgifter om var personen själv är född. I vissa fall tas hänsyn till hur länge familjen levt i Sverige. Variabeln etnicitet är däremot sällan definierad och underbyggd av ett teoretiskt resonemang om vad man egentligen mäter.

Syftet med att särskilja utländskt ursprung i epidemiologiska studier är att beskriva hälsoeffekter av vissa speciella skydds- och riskfaktorer som kan sammankopplas med etnicitet och migration (Hjern 1998). Kunskapen kan sedan ligga till grund för utformning av insatser och förebyggande program.

Att vara invandrare i ett samhälle kan medföra en socialt utsatt position genom exempelvis diskriminering, små möjligheter till medinflytande kommunikationsproblem och knappa materiella livsvillkor, faktorer som på olika sätt kan påverka familjens livsvillkor.

SOU 2003:127 Hur och i vilka miljöer skadas barn och ungdomar?

149

Under senare år har ett antal svenska epidemiologiska studier genomförts med syfte att bland annat studera etniska skillnader i risken att skadas. I en rapport från Stockholms läns landsting visas att barn i åldersgruppen 5–14 år med utlandsfödda föräldrar har en lägre skadefrekvens när det gäller olycksfallsskador som krävt sjukhusvård än barn med föräldrar födda i Sverige. I övriga åldersgrupper är skillnaderna små. Barn som nyligen kommit till Sverige vårdas mer sällan på sjukhus på grund av olycksfall (Hjern 1998).

En vetenskaplig studie från 2001 visar att skållningsskador var vanligare hos barn till mödrar som var födda utanför Västeuropa än bland barn med svenskfödda mödrar. Barn med utlandsfödda mödrar vårdades däremot mer sällan för fallskador (Hjern m.fl. 2001).

5 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

I samhället finns en ambition av att värna människors liv och hälsa bland annat genom att öka människors säkerhet. Denna önskan kommer till tydligt uttryck i såväl lagstiftning som mål- och policydokument. Skadeförebyggande åtgärder motiveras därför sällan av rena ekonomiska skäl, utan snarare av en värdering av nyttan av att minska skadorna. Att diskutera samhällsekonomiska aspekter av skador och skadeförebyggande arbete handlar inte om att visa att skadeförebyggande arbete lönar sig i kronor, utan om att utnyttja resurser på bästa sätt för att skapa ett säkrare och tryggare samhälle. Det finns en vilja att skapa ytterligare trygghet för barn och unga.

5.1 Människors värdering av ökad säkerhet bland barn och unga

Eftersom skadeförebyggande åtgärder sällan motiveras av rena ekonomiska skäl, är det viktigt att utgå ifrån hur människor värderar, eller vilken nytta man tillskriver, en högre säkerhet bland barn och unga. Nyttan mäts ofta genom betalningsviljan, dvs. uttrycks i kronor. I vägtransportsystemet används belopp på ca 15 miljoner kronor som ett uttryck för samhällets värdering av att eliminera ett dödsfall. Ett antagande skulle exempelvis kunna vara att samhället har en högre betalningsvilja när det gäller att öka säkerheten för barn och unga än när det gäller att öka säkerheten för människor i medelåldern.

Samhället satsar exempelvis resurser för att förebygga skador och dödsfall för oskyddade trafikanter. Dessa insatser har en dokumenterad effekt när det gäller att minska antal dödade och svårt skadade. Utifrån en kostnadsintäktsanalys skulle insatserna förmodligen inte löna sig eftersom det samhället sparar i form av minskade sjukvårdskostnader osv. inte överstiger kostnaden för

151

Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127

insatserna. Åtgärder motiveras däremot av en samhällsekonomisk nyttokostnadsmodell som inkluderar människors riskbedömning och vilja att betala för att minska denna risk. De resurser som samhället sparar i sjukvårdskostnader med mera står därmed för en liten del av nyttan (Nordlöf 2003).

5.2 Många sektorer får bära kostnader för skador bland barn och unga

Även om inte utgångspunkten för det skadeförebyggande arbetet är att spara pengar, så är det viktigt att konstatera att skador kostar samhället stora summor pengar. Pengar som skulle kunna användas för att uppnå andra samhällsmål. Sjölin (2003) har beräknat att samhällets kostnader för olyckor

år 1998 var trettionio miljarder

kronor. I denna summa ingår både direkta kostnader såsom medicinska kostnader, rehabilitering, materiella kostnader, administrationskostnader, övriga kostnader och indirekta kostnader i form av produktionsbortfall till följd av död och invaliditet liksom tillfälligt produktionsbortfall under rehabilitering. Av analysen kan inte utläsas hur stor andel av dessa kostnader som barns (upp till 18 år) skador står för. Jämfört med 1995 hade samhällets kostnader för skador stigit med 2 miljarder kronor (i 1998 års priser).

I samma studie beräknades samhällets olycksförebyggande insatser till 35 miljarder, vilket var en miljard mer än 1995 (i 1998 års priser). Alltså kunde en viss ökning skönjas både när det gäller kostnader för olyckorna i sig och för att förebygga olyckor.

Eftersom barn utgör en femtedel av befolkningen skulle man kunna anta att samhällets kostnader för barns olyckor utgör en femtedel av de totala kostnaderna, dvs. åtta miljarder kronor. Men detta är förmodligen en alltför grov förenkling. Samhällets kostnader för skador skiljer sig mellan olika åldersgrupper. Den skadades ålder påverkar både fördelningen och storleken på kostnaderna. Barn och unga som skadas kan oftast ganska snabbt ta sig tillbaka till full funktion, vilket gör vårdkostnaderna förhållandevis låga. En skada som kräver längre rehabilitering eller som leder till funktionsnedsättning kan kosta samhället stora summor i form av föräldrars produktionsbortfall, kostnader för hjälp och stöd i

1

Olycka definierades i denna studie som ”en ickeuppsåtlig, plötslig och oförutsedd händelse

utlöst under mänsklig aktivitet. Händelsen leder till en påvisbar skada på människor, materiel eller miljö.” I beräkningarna ingår således även olyckor som

inte lett till skada.

152

SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

vardagen, liksom att barnet inte kommer att kunna bidra fullt ut i produktionen under resten av sin livstid.

För att med säkerhet kunna säga vad barns och ungas skador kostar krävs fördjupade analyser med fokus på dessa åldrar (Sund (2003).

5.2.1 Direkta och indirekta kostnader

Personskador medför ofta olika slags kostnader över en längre tidsperiod fördelat på olika kostnadsbärare (Berglöf 2003). Kostnaderna kan vara direkta eller indirekta. Direkta kostnader avser kostnader för direkt behandling av skadan. Det handlar om resursförbrukning i form av sjukvård, läkemedel, sociala insatser och så vidare. Indirekta kostnader avser andra, mindre självklara, konsekvenser av skadan. Som exempel kan nämnas produktionsbortfall och humanvärdesförlust. Det sistnämnda kan vara särskilt svårt att skatta eftersom det uttrycker en hypotetisk betalningsvilja för att minska risken för en olycka och dess konsekvenser.

Sund (1997) presenterade följande indelning av de kostnader som kan uppstå till följd av skada (något justerat av Berglöf, 2003).

Kostnadsslag Direkta Indirekta Innehåll

Medicinska kostnader

X Behandlingskostnader i sluten- respektive öppenvård, transportkostnader till och mellan sjukvårdsinrättningar (ambulans, taxi, privat bil, buss etc.), läkemedelskostnader, tekniska hjälpmedel.

Rehabiliterings- kostnader

X Avser den process som syftar till att föra tillbaka en skadad individ till ett ”normalt” liv. För vuxna ofta arbetslivsinriktad rehabilitering.

Produktionsbortfall X Avser värdet av de varor och tjänster som inte framställs på grund av

skada vid olycksfall. Innefattar oftast enbart produktionsbortfall till betald arbetstid eftersom fritidsproduktion är svår att värdera. För barn är missad skolgång en typ av produktionsbortfall.

Humanvärdesförlust

X Avser dödsfall och nedsatt livskvalitet, sveda och värk.

Materiella kostnader X Skador på egendom. Administrativa kostnader

X Merkostnader för myndigheter och företag, exempelvis försäkringsadministration, socialförsäkringsadministration, polis- och rättsväsendets kostnader.

Övriga kostnader X X Tidsförlust för tredje person (exempelvis väntetider vid sjukvårdsbesök, räddningstjänsten, nyttoförlust då man inte har tillgång till ägodelar som skadats. (Sund 1997, Berglöf 2003)

153

Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127

Efter litteraturgenomgång och forskarkontakter, kan konstateras att vi saknar kunskap om hur mycket skador bland barn kostar samhället varje år. För att ge en uppfattning om kostnaderna ges nedan en översikt av vilka samhällssektorer som påverkas ekonomiskt av inträffade skador, utan att storleken på kostnaderna kan anges: hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemet, kommuner och försäkringsbolag.

Direkta kostnader

Hälso- och sjukvård

Olycksanalysgruppen, Akut- och katastrofmedicinskt centrum vid Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå, har räknat ut vad skador bland barn och unga (0–17 år) som besökt öppenvården eller blivit inlagda kostade år 2002 (Bylund 2003).

Vårdkostnader för skadade barn och ungdomar 0–17 år som sökt vård vid Norrlands universitetssjukhus under 2002.

Typ av skada

Slutenvård Öppenvård Total kostnad Medelkostnad

per skadad

Fordon (n=361) 1 066 400 503 250 1 569 650

4 348

Sport (n=933) 942 400 1 400 850 2 343 250

2 512

Övriga (n=1878) 2 219 600 2 755 500 4 975 100

2 649

Totalt (n=3172) 4 228 400 4 659 600 8 888 000

2 802

Bylund 2003

Totalt besökte 3 172 barn och ungdomar NUS på grund av skada. Det motsvarar ca 10 procent av barn och ungdomar i NUS primära upptagningsområde (Umeå, Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors och Vännäs med tillsammans 30 208 barn i åldrarna 0–17, 31 december 2002 (SCB 2003)).

Kostnader för slutenvården uppgick år 2002 till 4 228 400 kronor. Kostnadsanalysen är beräknad utifrån att ett vårddygn i slutenvård inklusive behandlingskostnad kostar 6 200 kronor. Öppenvårdsbesöken kostade landstinget 4 659 600 kronor år 2002. Kostnaden för ett öppenvårdsbesök beräknades kosta 1 100 kronor. Och varje skada beräknades i genomsnitt kräva 1,5 besök. Ur Folkhälsa i siffror (Socialstyrelsens hemsida 2003) kan utläsas att barn och unga i

154

SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

åldrarna 0–19 år (observera åldersintervallet) hade 42 660 vårddygn till följd av skada år 2001. Med antagandet om en slutenvårdskostnad på 6 200 kronor per dygn, kostade detta samhället knappt 265 miljoner kronor år 2001 (beräknat med 2002 års pris).

Om man utgår från Umeås siffror att 10 procent av barn och unga (0–17 år) söker vård till följd av skada med en genomsnittlig vårdkostnad på 2 802 kronor (öppen- och slutenvård), kostar detta uppräknat till nationella siffror ungefär 540 miljoner kronor (1 940 910 x 0,10 x 2 802).

Socialförsäkringssystem

Socialförsäkringssystemet står för en stor del av de direkta kostnader som är kopplade till skador bland barn och unga. Försäkringskassan konstaterar att de flesta av socialförsäkringssystemets ersättningar kan bli aktuella i samband med en skada, som innebär långvarig funktionsnedsättning. De ersättningar som kan utgå är tillfällig föräldrapenning för vård av barn; vårdbidrag till föräldrar för omsorg och utökade kostnader i samband med barnets skada; aktivitetsersättning och sjukersättning till barnet från och med 19 års ålder vid funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga; liksom handikappersättning för att kompensera ökade omkostnader.

Det är därför intressant att få en bild av hur stora kostnader som socialförsäkringssystemet får bära för barns och ungas skador. I kontakter med Riksförsäkringsverket (RFV) framgår att uppgifter om orsak till utgående ersättningar saknas i RFV:s statistik. Det vill säga, diagnosen finns, men inte orsaken till diagnosen. Därför går det inte att utläsa hur stor andel av utgående ersättningar som beror på skador. Man kan dock anta att socialförsäkringssystemet får bära en betydande del av kostnaderna både för att kompensera föräldrarnas inkomstbortfall och för att kompensera barnets framtida inkomstbortfall vid skada som leder till funktionsnedsättning.

Kommuner

Efter en invalidiserande skada träder flera lagstiftningar in där kommunen åläggs att ge stöd och hjälp för ett fungerande vardagsliv. Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387)

155

Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127

anger ett antal insatser som kan vara aktuella om barnet bedöms uppfylla de kriterier som krävs för att omfattas av lagstiftningen. Barnet har rätt till personlig assistans vid varaktiga och stora funktionshinder som innebär behov av hjälp med sin personliga hygien, måltider, på- och avklädning och att kommunicera med andra. Det bör framhållas att syftet med personlig assistans är att ge individen möjlighet att frigöra sig från beroende av föräldrar och andra anhöriga. Därför är denna typ av stöd ovanligt bland barn. Kommunen är också skyldig att erbjuda avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse utanför hemmet och korttidstillsyn för skolungdom över 12 år i anslutning till skolan och under lov.

Om bostaden behöver anpassas för att vara ändamålsenlig, betalar kommunen ut bostadsanpassningsbidrag. Staten lämnar bidrag med 40 procent av kommunens kostnader.

Barn inom förskola, skola och fritidshem har rätt till särskilt stöd om deras speciella behov kräver det (Skollagen SFS 1985:1100). Vid varaktig funktionsnedsättning är kommunen även skyldig att anordna skolskjuts (Skollagen SFS 1985:1100, 4 kap. 7 §). Brutna ben och armar, stukningar och vrickningar ger inte rätt till skolskjuts (Svenska Kommunförbundet 1994).

I kontakter med Svenska Kommunförbundet framgår att man saknar kunskap om kommunernas kostnader för skador bland barn och unga.

Försäkringsbolag

Genom kommunförsäkringar omfattas alla barn i kommunal omsorg av olycksfallsförsäkring. Försäkringarnas omfattning skiljer sig åt mellan kommuner. En del kommuner försäkrar barnen dygnet runt och andra försäkrar barnen under resor till och från och under vistelsen i förskola, skola och fritidshem. I försäkringarna ingår kostnadsersättning för läkarbesök, medicin, resor till och från läkarbesök och rehabilitering, tandskador, kläder och glasögon. Dessutom utgår ersättning för vanprydande ärr, sveda och värk, invaliditet och dödsfall. Invaliditetsersättning utgår till och med det år barnet går ut gymnasiet.

Folksam, som har en stor del av kommunförsäkringarna i Stockholms län, har känt av ökande kostnader för barnolycksfall inom kommunförsäkringarna. Det är svårt att veta vad denna ökning beror på, men det finns anledning att närmare undersöka om skadorna ökar i förskola och

156

SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

skola. En studie från Umeå universitetssjukhus (Björnstig & Björnstig, bilaga till SOU 2003:127) pekar på en sådan utveckling. Även de tjänstemän som handlägger barnolycksfallsskador på Folksam menar att det inträffar mycket skador i förskola och skola. Vanligt är frakturer, sårskador och knäskador. Eftersom dessa skador sällan innebär inläggning på sjukhus, skulle en eventuell ökning inte synas i slutenvårdsstatistiken.

Indirekta kostnader

Produktionsbortfall

En invalidiserande skada hos ett barn leder till framtida produktionsbortfall under lång tid. Sjölin (2003) har beräknat att framtida produktionsbortfall vid dödsfall i åldern 0–15 år är drygt två miljoner kronor för kvinnor och nästan 3 miljoner kronor för män (år 1998). Det totala produktionsbortfallet för dödsfall bland barn (0–15 år) under 1998 kostade samhället drygt 220 miljoner kronor. Indirekta kostnader kan också utgöras av föräldrars produktionsbortfall då ett barn skadas (Glendor m.fl. 2001).

5.3 Har satsade resurser effekt?

Ovan har beskrivits vad skador kostar samhället och vilka samhällssektorer som bär stora kostnader för skador bland barn och unga. Vi har också visat hur mycket pengar samhället satsar på att förebygga olyckor (Sjölin 2003). Det som däremot är mest intressant att få veta är om de resurser som satsas på förebyggande arbete har effekt. Dvs. om de förebyggande insatserna lönar sig i form av sparade pengar (kostnadsintäktsanalys), eller om vi använder den metod som leder till att vi uppnår vårt mål till lägsta kostnad (kostnadseffektanalys).

5.3.1 Kostnadsintäktsanalys

Under åren 1983–89 satsade Motala kommun och landsting 7,3 miljoner kronor på skadeförebyggande arbete enligt modellen Säker och trygg kommun. Insatserna bestod framför allt av informations- och utbildningsinsatser och förändringar av den fysiska miljön. Mellan 1983–84 och 1989 minskade antal registrerade skador

157

Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127

med 13 procent. Det var framför allt medelsvåra skador som minskade i antal. Denna minskning gav en besparing på drygt 20 miljoner kronor (Laur m.fl. 1999). En senare ekonomisk utvärdering drog slutsatsen att, under förutsättning att programmet fortsätter att minska kostnaderna för skador, är besparingarna större än kostnaderna för de förebyggande insatserna (Lindqvist & Lindholm 2001). Studierna visade att ett systematiskt skadeförebyggande arbete på kommunnivå enligt modellen för Säker och trygg kommun, kan motiveras även ur ett ekonomiskt perspektiv.

Kostnadsintäktsanalys innebär att effekterna av en åtgärd omsätts i pengar, för att kunna jämföra de resurser som sparas in med de resurser som satsats. Till skillnad från andra ekonomiska utvärderingsmetoder krävs inga jämförande alternativ för att kunna tolka resultatet. Den allmänna regeln är att marginalnyttan (i vårt fall nyttan av att förhindra ytterligare en skada) ska vara större än marginalkostnaden (kostnaden för att förhindra ytterligare en skada). Det betyder att om intäkterna är större än kostnaderna kan insatsen rekommenderas. (Janlert 2000; Månsson & Rydberg 2003)

5.3.2 Kostnadseffektanalys

Samhället ställer upp mål inom olika områden genom politiska beslut. Därför det ofta relevant att ta reda på vilka insatser som leder till måluppfyllelse till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Denna typ av analys kallas kostnadseffektanalys. I en sådan analys nöjer man sig med att beskriva de effekter som insatsen leder till. Målet är sedan att besvara frågan vilken åtgärd som når den beskrivna effekten till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Om målet är att minska antal idrottsskador bland barn med 30 procent, avstår man i en kostnadseffektanalys från att värdera fördelarna med detta. Istället studerar man vilken av flera åtgärder som kan åstadkomma en sådan minskning till lägsta kostnad. På så sätt slipper man svårigheten med att värdera vad dessa skador kostar i form av handikapp, sjukvårdskostnader med mera (Janlert 2000).

I kontakter med forskare och utredare kan konstateras att i Sverige finns knappast några kostnadseffektstudier av säkerhetsfrämjande insatser bland barn och unga. Det är viktigt att olika former av åtgärder utvärderas mer systematiskt för att ta reda på om satsade resurser används på effektivast sätt för att nå ett uppsatt mål. Kunskapen behöver utvecklas både när det gäller kostnads-

158

SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

effekterna av skadeförebyggande insatser inom en sektor och jämförelser av insatser inom olika sektorer (Sund 2003).

5.3.3 Vilka åtgärder är kostnadseffektiva?

Ofta anförs att passiva åtgärder (dvs. att bygga in säkerheten) är mer effektivt än aktiva åtgärder (som kräver en aktiv handling hos individen) (Laflamme m.fl. 1999). Är det också så att passiva åtgärder når den önskade effekten till lägsta samhällsekonomiska kostnad?

Vägverket ligger långt fram när det gäller att analysera samhällsekonomisk nytta av investeringar, drift och underhåll av trafikinfrastrukturen. Vägverket, konstaterar att mätningar av den samhällsekonomiska nyttan av informations- och utbildningsaktiviteter, stöd till intresseorganisationer etc. inte har genomförts och att detta är ett område där kunskapen behöver öka. Preventionsinsatser är dock ofta en process där olika åtgärder och verksamheter kombineras och koordineras. Det är svårt att bryta ut en enskild del av processen, exempelvis information och utbildning. Effekten av en process kan uppstå genom att lagstiftning, övervakning, teknik, information och utbildning används tillsammans. De är i sådana fall inte utbytbara och en analys måste ofta ske på hela processen.

5.4 Sammanfattning och områden att utveckla

I samhällsekonomiska beräkningar inkluderas såväl direkta som indirekta kostnader liksom människors värdering av risker/säkerhet. När det gäller barn och unga kan konstateras att mycket lite arbete är gjort. Vi behöver öka kunskapen om hur säkerheten för barn och unga värderas – både av vuxna och av barnen själva. Vi behöver också utveckla kunskapen om effekten av olika insatser för barn och unga. Vägverket avser att utveckla en fördelningsprofil för att göra det möjligt att beräkna effekten av åtgärder för olika grupper, bland annat för barn.

I dag görs sällan jämförelser mellan insatser inom olika sektorer. Vilken effekt får satsade resurser på säkerhetsfrämjande arbete inom trafiksektorn jämfört med samma resurser inom skolan? Detta är ytterligare ett område där forskningen bör utvecklas.

159

Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete SOU 2003:127

Vi kan konstatera att samhället satsar stora resurser (35 miljarder kronor år 1998) på det förebyggande arbetet. Hur kommer dessa medel barn och unga till del? Det är viktigt att se över fördelningen mellan olika åldrar inom en sektor, exempelvis hur mycket barns säkerhet ökar av de resurser som satsas på förebyggande arbete inom trafiksektorn. Det är också angeläget att undersöka fördelningen mellan olika sektorer. Elsäkerhetsverket har i samarbete med flera myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen 1996) uppskattat kostnaderna för att förebygga barnleukemi till följd av exponering för magnetfält. Exemplen på kostnadsuppskattningarna visade att kostnaden för att undvika ett statistiskt fall av leukemi bland barn genom att minska exponeringen för magnetfält varierade mellan 2 och 370 miljoner kronor beroende på hur kostsam åtgärden var och hur många barn som berördes av åtgärden. Denna typ av uppskattningar gör det möjligt att jämföra hur en viss summa pengar kan användas mest kostnadseffektivt.

Forskningsrådsnämndens rapport Konsumentsäkerhet och skadeanalys (Strindberg & Andersson 1999) visade att stora resurser satsas på att öka säkerheten i arbetslivet, vilket framför allt kommer vuxna till del, medan förhållandevis små resurser satsas inom fritidssektorn, vilket framför allt skulle komma barn och unga till del.

Figurerna nedan visar antal olyckor inom olika arenor och samhällets direkta kostnader för dessa olyckor i förhållande till hur mycket samhället satsar på förebyggande arbete och säkerhetsforskning inom dessa arenor. Figurerna öppnar för en diskussion kring samhällets prioriteringar när det gäller forskning och förebyggande arbete liksom hur detta påverkar arbetet med barns och ungas säkerhet.

160

SOU 2003:127 Samhällsekonomiska aspekter på skador och skadeförebyggande arbete

161

Fördelning av skador, kostnader för skador, förebyggande arbete och forskningsmedel över sektorerna hem- och fritid, arbete och transport.

Hem- o fritid

Arbete

Transport

Andelen skador i olika arenor Samhällets direkta kostnader för olyckor

Ehlass 199x

−2002 Räddningsverket,

1997

Samhällets kostnader för säkerhetsarbete Samhällets kostnader för forskning om

säkerhet

Räddningsverket, 2000 Forskningsrådsnämdnen, 1999

Källa: Räddningsverket, 2003

Vi kan slutligen slå fast att det är angeläget att förebygga skador bland barn och unga därför att de kostar samhället pengar – hur mycket saknar vi dock kunskap om. Vi vill dock framhålla att det största skälet till att förebygga skador bland barn och unga är att vi värderar barns och ungas liv och hälsa så högt att vi också vill satsa resurser för att minska skadorna.

6 Statistik och andra kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Kunskapsbasen för den framtida huvudmannens arbete utifrån visionen om att alla barn och ungdomar tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt, måste byggas med bidrag från en mängd olika vetenskapsgrenar, forskningsområden och praktiska erfarenheter. En säker och utvecklande miljö för barn och ungdomar innebär inte att eliminera alla risker utan snarare att kontrollera risker som utgör ett hot mot deras hälsa och välbefinnande (Montreal Declaration of People’s right to safety 2002) liksom att ge möjlighet till lek och rörelsefrihet, liksom tillgänglighet t.ex. kamrater, skola, fritidsaktiviteter och service. Det är också viktigt att barn och ungdomar känner sig trygga i sin omgivning.

6.1 Hur kan vi mäta utveckling, trygghet och säkerhet?

Det är viktigt att kunna följa förändringar inom de områden, som man vet kan påverka barns och ungdomars säkerhet och utveckling. Ett sätt att få kunskap om förändringar över tid, är att följa olika typer av händelser som kan kopplas till säkerhet eller utveckling. Information om hur många skador som sker och deras svårighetsgrad är ett exempel på detta. Skadestatistik är ett utfallsmått med ett snabbt förlopp mellan orsak och utfall, vilket underlättar en analys av skadeförloppet. Därigenom synliggörs de förebyggande åtgärder som bör vidtas. Många andra utfallsmått är svårare att härleda till specifika orsaker därför att det kan vara flera orsaker som samverkar under lång tid innan ett utfall blir synligt. Detta gäller t.ex. många sjukdomar. Inom folkhälsovetenskapen talar man därför om bestämningsfaktorer för sjukdom eller skada. Med bestämningsfaktor menas betingelser i människors levnadsvillkor, miljö och levnadsvanor som påverkar omfattningen, fördelningen och konsekvenserna av sjukdom och skador (SOU 2000:91). Nationella folkhälsokommittén formulerade de nationella folkhälsomålen i termer

163

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

av ohälsans bestämningsfaktorer. När dessa mål ska följas upp är det inte utfallet i form av sjukdom eller skador som står i fokus, utan de förhållanden som i sin tur kan leda till dessa utfall.

Utifrån nationella register och lokal skaderegistrering vet vi i dag, trots de brister som finns, relativt mycket om hur och i vilka miljöer som barn och ungdomar skadar sig. Skadestatistik räcker dock inte som mått på risker i miljön, som kan innehålla risker utan att någon (ännu) skadats där. En väg kan t.ex. vara farlig utan att det kan avläsas i skadestatistiken. Det kan helt enkelt vara så att människor undviker vägen (inte exponeras för risken).

Risker i miljön begränsar ofta barns och ungdomars rörelsefrihet. Vuxnas oro innebär också minskad frihet för barnen. Istället för att gå eller cykla till skolan på egen hand skjutsas de av vuxna, vilket innebär mindre möjligheter att utvecklas till självständiga individer och minskad fysisk aktivitet (Björklid 2002a; 2002b). Säkerhetsarbetet kan därför göra viktiga miljöer tillgängliga för barn och ungdomar t.ex. genom trafiklösningar där farliga vägar ges en ny sträckning.

Människors beteende kan utgöra viktiga mått på risker i miljön genom att visa konsekvenserna av risker i form av t.ex. minskad rörelsefrihet. Ett mått på hur riskfylld en väg är, kan vara andel barn som kan gå själva till skolan eller hur väl man känner grannarna på andra sidan gatan, dvs. om människor undviker risken på bekostnad av sociala kontakter i bostadsområdet (Hillman, Adams, Whitelegg, 1990).

Platsers sociala och kulturella värden, dvs. hur de uppfattas av människorna som vistas där, måste inhämtas från brukarna själva. Stockholms stad (Sandberg A, 2002) har utvecklat begreppet ”sociotop” för att beskriva hur en plats upplevs och värderas, bland annat hur trygg den är. Sociotopen speglar platsens upplevda livsvärden till skillnad från biotopen som beskriver platsens fysiska värden (ekologiska och kretsloppstekniska).

Data om miljöns utformning som avstånd till skola och områden för lek och rekreation, vägars trafikintensitet, skol- och förskolemiljöers utformning, lekplatsers och lekredskaps skick osv. ger också kunskap om vilka risker och vilka utvecklingsmöjligheter som miljöerna är förknippade med. För att veta i vilken mån barn och ungdomar exponeras för dessa risker och utvecklingsmöjligheter måste man också veta hur mycket barn och ungdomar vistas där.

När det gäller nationell statistik över barns och ungas riskexponering (t.ex. hur mycket barn vistas i trafiken) och utvecklings-

164

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

möjligheter (t.ex. i vilken mån barn kan röra sig självständigt i sin närmiljö) kan man konstatera att pusselbitar får hämtas från olika nationella datainsamlingar. Några riksrepresentativa datainsamlingar genomförs regelbundet och gör det möjligt att följa utvecklingen över tid. Andra datainsamlingar görs utifrån specifika syften vid enstaka tillfällen inom ramen för olika forskningsprojekt. Även på lokal och regional nivå samlas data in på olika sätt, som också ger viktig information.

6.2 En god registrering av skador är grunden för det skadeförebyggande arbetet

En kontinuerlig kartläggning av skador kan identifiera olika typer av risker och ge en bild av hur dessa fördelar sig i befolkningen. Skaderegistrering ger underlag för hälsofrämjande och förebyggande arbete, forskning samt möjlighet till prioritering och utvärdering av förebyggande insatser.

Skaderegistrering kan ge kunskap om:

– vem som drabbas av skador (t.ex. ålder, kön, grupp av individer) – hur skadan uppstår (utlösande faktor, händelseförlopp) – vad orsakade skadan (produkt som orsakar skadan) – var skadan inträffar (typ av plats / område, geografiskt) – när skadan inträffar (typ av aktivitet, tidpunkt på dygnet, årstid) – vilken typ av skada som uppstår (medicinsk diagnos).

I dag samlas uppgifter in på nationell och lokal nivå av enskilda myndigheter och organisationer. Nationella data kan användas för att få en generell översikt av problemets storlek, detaljerade lokala data är en stor tillgång i det lokala förebyggande arbetet.

Nationell skadestatistik är ofta inte tillräckligt detaljerad för att kunna användas i ett lokalt skadeförebyggande arbete. Lokala data skapar ett lokalt intresse med fler detaljer om bakgrunden till skadehändelsen och dess förlopp, detaljerade uppgifter som kan användas konkret i det lokala skadeförebyggande arbetet.

Många myndigheter, branscher och organisationer har statistik som är utformad efter sina egna behov, intressen eller resurser. De uppgifter som samlas in varierar, vilket gör det svårt att få en helhetsbild eller att jämföra data från dessa register. Uppgifterna blir användbara i olika utsträckning för det förebyggande arbetet

165

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

och i skadeforskningen. Framtida skadestatistik som insamlas av olika myndigheter, verk och andra organisationer bör bland annat vara uppdelad på ålder och kön så att det är möjligt att presentera data på ett enhetligt och jämförbart sätt för barn och ungdomar. Dessa bör få information och ökad kunskap om vikten av att skadestatistiken ska vara mer detaljerad vilket kan ge ett bättre underlag till det skadeförebyggande arbetet.

Delegationen anser att samverkan mellan aktörer och samordning av nationella data är av största vikt för att kunna förbättra det skadeförebyggande arbetet för barn och ungdomar. Inom verksamheten för Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (se 6.4 Räddningsverket) planeras en sådan typ av samverkan och samordning.

6.2.1 Utöka det befintliga nationella informationssystemet om personskador

Vårt förslag: Barnsäkerhetsdelegationen föreslår en långsiktig finansiering och en utökning av den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador.

Underlaget för insamlande av data bör utökas till 15 procent av Sveriges befolkning för att få ett tillräckligt underlag om de bakgrundsfaktorer som påverkar uppkomsten av skador.

Delegationen anser att det är viktigt att stärka det befintliga nationella skaderegistreringssystemet istället för att satsningar görs på nya system.

Delar av det befintliga nationella informationssystemet om personskador bör utökas. Systemet innehåller uppgifter från dödsorsaksregistret (skadefall med dödlig utgång), patientregistret (personskador i sluten- och delar av öppenvården) och fördjupade data om personskador från ett urval av befolkningen (tidigare kallat EHLASS, se 6.4 Socialstyrelsen).

Data i dödsorsaksregistret och om slutenvårdspatienter håller i dag god kvalitet med ett litet bortfall. Till patientregistret lämnas från år 2002 uppgifter om patienter som behandlats för skador i

166

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

öppenvård som inte är primärvård. I dödsorsaks- och patientregistret saknas information om var och hur skadorna uppstått.

Fördjupade data om personskador finns i patientregistret från ett urval av sjukhus som uppgår till knappt 6 procent av Sveriges befolkning. I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vad som orsakat skadan. De fördjupade kunskaperna om bakgrundsfaktorerna till de dödsfall och personskador som inträffar på grund av händelser som leder till skador, ger ökade möjligheterna till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador.

Socialstyrelsens skriver i rapporten Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen (2003-03-31), att det primära syftet med det föreslagna informationssystemet är att på olika sätt förse de aktörer som ansvarar och har intresse för säkerhet och skadeförebyggande arbete inom olika samhällssektorer med användbar statistik samt att göra skadedata tillgängliga för media, allmänhet och forskning.

Framför allt ger dödsorsaksregistret och den heltäckande delen av patientregistret avnämarna en god överblick över skador som folkhälsoproblem genom att på olika sätt belysa problemets omfattning och förändring över tid. Många nationella aktörer är intresserade av data bland annat Räddningsverket, Konsumentverket, Vägverket, Folkhälsoinstitut. Skadefallen kan presenteras geografiskt, såväl på den skadades hemort (län och kommun) som på vårdgivande huvudman (endast i det rikstäckande patientregistret) vilket ger möjligheter för ansvariga på primär- och landstingskommunal nivå att få och jämföra statistik om skadepanorama och utveckling i befolkningen inom det egna ansvarsområdet.

Med den detaljerade urvalsbaserade delen av patientregistret kan den övergripande informationen (dödsorsaks- och patientregistret) kompletteras med data som bättre belyser yttre orsaker till skador och ge en tydligare koppling till skadepreventiva åtgärder och vilka aktörer som ansvarar för dessa.

Från den urvalsbaserade delen av patientregistret förutsätts Sverige också bidra till EU:s databas med uppgifter om hem- och fritidsolycksfall.

Barnsäkerhetsdelegationen instämmer i Socialstyrelsens uppfattning att den urvalsbaserade (mer detaljerade) insamlingen av skadedata som i dag täcker sex procent av befolkning bör utökas till ca 15 procent. Motivet är att förbättra det redan existerande systemet

167

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

genom att öka kvaliteten, minska bortfallet och göra den urvalsbaserade delen mer nationellt representativt för att bättre svara mot samhällsstrukturen. I dag är bland annat de allra yngsta barnen något underrepresenterade. Att utöka den urvalsbaserade delen med data från öppenvården ger en betydligt bättre bild om barns och ungdomars skador och skadeorsaker än vad slutenvården ger.

Kostnader

I Socialstyrelsens rapport Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen beräknades kostnaden för en fullt utbyggd urvalsbaserad del av informationssystemet uppgå till 4,2 miljoner kronor årligen.

Datainsamlingen har till och med utgången av 2002 delfinansierats med bidrag från EU. Därefter förutsattes medlemsländerna själva svara för en långsiktig finansiering. För att bibehålla datainsamlingen och samarbetet med de sjukvårdshuvudmän som deltar i dag och för att möjliggöra någon eller några månaders pilotregistrering vid nytillkommande sjukhus samt för en resursförstärkning på Socialstyrelsen/EpC har regeringen tillskjutit tillfälliga medel för 2003.

I avvaktan på regeringens ställningstagande till Socialstyrelsens förslag finansieras datainsamlingen från de sjukhus som deltar i dag med tillfälliga medel även under 2004.

Långsiktig lösning

Det är delegationens bestämda uppfattning att allt skadeförebyggande arbete måste vara kunskapsbaserat och bygga på systematiskt insamlade fakta analyserade enligt vetenskapliga kriterier. Ett grundläggande sådant underlag är ett informationssystem med nationellt representativa och åtgärdsinriktade data om inträffade olycksfallsskador.

Med ovanstående modell kan ett nationellt system skapas som samtidigt motsvarar högt ställda krav på både nationell representativitet och åtgärdsinriktade data. Enligt Barnsäkerhetsdelegationens uppfattning är detta det mest kostnadseffektiva sättet att åstadkomma ett fullgott underlag för skadeförebyggande insatser bland barn och ungdom. Det måste ses som en stor fördel att samma system kan nyttjas vid preventiva åtgärder mot alla typer av skador och även

168

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

mot åtgärder riktade till andra befolkningsgrupper. För att ett sådant nationellt informationssystem ska bli verklighet behöver den urvalsbaserade datainsamlingen både ges en långsiktig finansieringslösning och utvidgas för att bli mer nationellt representativ. Delegationens mening är att barns och ungdomars representation i underlaget särskilt ska beaktas vid en utökning av systemet.

Kostnaden måste betraktas som liten i relation till de vinster som kunskapsbaserade och därmed effektivare skadeförebyggande insatser kan innebära. Samtidigt är kostnaden för stor för att kunna bäras av de aktörer som i dag använder materialet i sitt preventiva arbete. Barnsäkerhetsdelegationen understryker vikten av att regeringen åstadkommer en långsiktig finansiell lösning för att säkra det system som byggts upp och för att möjliggöra en ytterligare utveckling av ett kraftfullt verktyg för effektiv skadeprevention.

6.2.2 Förbättra kvaliteten i patientregistret

Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ett ansvar att förebygga ohälsa. Att bidra till en god skaderegistrering inom sjukvården är en grundläggande del i det skadepreventiva arbetet.

Data av hög kvalitet från sjukvården är nödvändig för att få ökad kunskap om skadeproblematiken när det gäller skador inom skola, idrott och fritidssektor.

De uppgifter som är mest intressanta är skadediagnosen och den yttre orsaken till skadan. Det är nödvändigt med data som beskriver skadornas orsaker och bakgrundsfaktorer, var (plats) och i vilket sammanhang (typ av aktivitet) skadan inträffar för att de aktörer som ansvarar för det skadeförebyggande arbetet ska få ett förbättrat underlag.

Det finns stora skillnader mellan landstingen i rapportering av skadedata till patientregistret. Medan de flesta sjukvårdshuvudmän har en komplett rapportering av skadeorsaker är bortfallet stort i något enstaka landsting. Delegationen anser att Socialstyrelsen ska ha höga krav på sjukvårdshuvudmännen att de data som ska levereras till patientregistret också lämnas in. I dag finns också vissa brister när det gäller att registrera och rapportera yttre orsaker på den detaljeringsnivå som föreskrivs. Särskilda insatser bör göras för att förbättra detaljeringsnivån vid datainsamlingen till patientregistret på nationell nivå.

169

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

I dag används klassifikationen International Classification of Diseases, version 10 (ICD 10) inom sjukvården för att ange typ av skada och yttre orsak till skadan. ICD 10 innehåller drygt 1 700 skadediagnoser och mer än 20 000 koder för yttre orsak. Det stora antalet koder betyder praktiska svårigheter med att sätta rätt diagnos och yttre orsakskod, vilket försämrar kvaliteten.

För att uppnå högre kvalitet finns behov av hjälpmedel som underlättar klassificeringsarbetet och därmed bidrar till att diagnoser och koder verkligen används och att det blir rätt när en skada registreras. Det är viktigt att sjukvårdshuvudmännen får stöd och förbättrade möjligheter att lämna data av god kvalitet.

6.2.3 Nationell referensgrupp

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta en nationell referensgrupp som stöd för arbetet med att utveckla ett nationellt informationssystem om personskador. I gruppen ska företrädare ingå som särskilt ska bevaka att kvaliteten på barns och ungdomars insamlade data förbättras. De ska också finna metoder för hur data ska förmedlas för att användas i förebyggande syfte.

I Socialstyrelsens rapport om Förutsättningarna för ett nationellt informationssystem för att följa personskadeutvecklingen framhålls att det finns ett behov av att knyta en referensgrupp till arbetet med det nationella informationssystemet. Gruppen ska utveckla datainsamlingen genom att tillvarata de åsikter som finns hos de olika avnämare som är i behov av nationella skadedata. Gruppen har en viktig funktion i att säkra kvaliteten i datainsamlingen och i den långsiktiga utvecklingen av systemet.

Barnsäkerhetsdelegationen anser att barns och ungdomars intressen särskilt ska beaktas när en sådan referensgrupp skapas. Exempel på andra aktörer som kan ingå i en sådan grupp är företrädare som bevakar produktrelaterade skador, äldres skador, företrädare för Landstings- och Kommunförbund.

170

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

6.2.4 Periodisk kartläggning och analys av barns- och ungdomars skador

Vårt förslag:

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att ta fram ett system för att vart femte år redovisa statistik vad gäller våld mot barn. Regeringen föreslås utvidga detta uppdrag till att även omfatta olycksfall och skador till följd av självdestruktiva handlingar.

Det är angeläget att med hjälp av dödsorsaks- och patientstatistik med några års intervall specialstudera utvecklingen av skador bland barn.

Ca 100 barn och unga under 18 år avlider på grund av olycksfallsskador i Sverige varje år, omkring hälften dödas i trafiken och ca 8 till 10 drunknar respektive omkommer i brand. Om de bakomliggande orsakerna till dödsfallen kan klargöras finns möjlighet att med skadeförebyggande arbete minska antalet omkomna.

I dag innehåller inte dödsorsaksregistret någon information om skadeplats och aktivitet vid skadetillfället, uppgifter som är nödvändiga bland annat för att identifiera ansvaret för förebyggande åtgärder. Anledningen är att uppgifterna på dödsorsaksintygen som ligger till grund för registret generellt är otillräckliga. Socialstyrelsen har därför ändrat blankett och föreskrifter för att förbättra möjligheterna att även inkludera dessa uppgifter i registret.

Dödsorsaksintyg som avser barn innehåller redan i dag ofta kompletterande information om bland annat skadeplats och aktivitet. Socialstyrelsen överväger därför möjligheterna att efterkoda denna manuellt. Delegationen anser det väsentligt att på detta sätt så långt möjligt ta tillvara och sammanställa sådan information som kan ge underlag för förståelse av de skeenden som leder fram till dödsolyckor bland barn och ungdom.

Mot bakgrund av behovet av underlag för att kunna planera och genomföra insatser i syfte att förebygga att barn far illa har regeringen givit Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett system för att utifrån patient- och dödsorsaksregistren vart femte år redovisa statistik över avsiktligt våld mot barn. Delegationen föreslår att regeringen utvidgar uppdraget till att omfatta alla skador bland barn och ungdomar.

171

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

6.3 Statistik om utvecklande miljöer – syfte, ansvar och avnämare

I dag saknas kunskap om hur, hur mycket och i vilka miljöer barn rör sig. Exempelvis var de leker och hur de förflyttar sig. Denna kunskap kan barnen själva delge oss. Likaså är det bara barnet självt som kan berätta om hon eller han känner sig trygg eller inte. Känslan av trygghet har betydelse både för säkerhet och utveckling och kan också kopplas till olika miljöer som trafikmiljön, skolmiljön osv.

Varför behöver vi denna kunskap?

Barn och unga tillbringar en stor del av sin vardag i miljöer som är skapade av vuxna. Det innebär att vuxna har ett stort ansvar att utforma miljöer som erbjuder barn och ungdomar möjlighet till utveckling fysiskt, psykiskt och socialt. Utemiljön kring skolan, förskolan eller i bostadsområdet är därför viktiga utvecklingsmiljöer för barn och ungdomar. Det är i dessa miljöer som de ska ha möjlighet att anta utmaningar, att successivt öka sin aktionsradie och sin självständighet.

Barn och ungdomar har en svag ställning i samhällsplaneringen. Därför är det viktigt att samhället frågar sig: Tillgodoses barns och ungdomars behov och rättigheter på ett tillfredsställande sätt? Hur ser utvecklingen ut över tid när det gäller kvaliteten på skolgårdar och utemiljön runt förskolan, andel barn som kan gå säkert till skola och fritidsaktiviteter, som känner sig trygga i sitt bostadsområde och så vidare? Vilka konsekvenser får det om dessa rättigheter inte tillgodoses – på kort och på lång sikt?

Stöd i lagstiftning och nationella mål- och styrdokument

Lagstiftning och nationella mål- och styrdokument lyfter fram behovet av kunskap som de olika sektorsmyndigheterna ansvarar för att ta fram, bland annat genom statistisk bevakning inom sina respektive områden. Eftersom barns och ungdomars rätt till utvecklande miljöer knappast tas upp i lagstiftning eller nationella mål- och styrdokument, saknas ett tydligt nationellt huvudmannaskap för frågorna. Detta innebär att det saknas en nationell drivkraft för statistisk bevakning och systematiskt utvecklingsarbete

172

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

inom området. Pusselbitar kan hämtas från olika datainsamlingar, som var och en är framtagna utifrån delvis andra syften, vilket ger en ganska fragmenterad och ofullständig bild.

Flera förslag i detta betänkande innebär därför att frågorna om barns och ungas rätt till utvecklande miljöer förs in i lagstiftning och i nationella mål- och styrdokument för att skapa incitament för utveckling av den statistiska bevakningen. Exempelvis föreslår vi i detta betänkande att utemiljön i skola och förskola tas upp på ett tydligare sätt i skollagen. Med detta tydliggörs skolmyndigheternas sektorsansvar för en säker och utvecklande utemiljö i barnomsorg och skola, vilket innebär att inom ramen för sin verksamhet avsätta medel för statistisk bevakning, besluta om vad som ska mätas och hur, liksom att sprida kunskapen till berörda och agera om det visar sig att uppsatta mål inte uppfylls.

Den framtida huvudmannen kommer att ha en viktig roll att sammanställa den nationella statistiken och bevaka att det finns ett adekvat kunskapsunderlag för arbetet med barns rätt till säkra och utvecklande miljöer.

Kunskaps- och metodutvecklingsarbete

I vårt utredningsarbete har vi blivit uppmärksammade på att det krävs såväl kunskaps- som metodutvecklingsarbete inom detta område och flera förslag i detta betänkande är steg på vägen i detta arbete. Bland annat har det i flera sammanhang pekats på svårigheten att med kvantitativa mått fånga upp de kvaliteter i miljön som är viktiga för barn och unga. Dessutom har barn och unga unika kunskaper om sina miljöer, vilket understryker vikten av att fråga dem.

För att sammanfatta resonemanget kan vi konstatera att det hittills saknats nationella incitament i form av mål- och styrdokument för statistisk bevakning av barns och ungdomars utemiljöer. I anslutning till detta kan vi också slå fast att det saknats en nationell huvudman för frågorna, vilket inneburit att frågorna blivit osynliga på den nationella agendan. I diskussioner med en mängd aktörer, är den samlade bedömningen att kunskapsutvecklingen inte heller prioriterats och att såväl kunskap om vad som ska mätas och hur detta ska mätas behöver utvecklas.

173

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

6.4 Nationella återkommande datainsamlingar hos myndigheter, försäkringsbolag och frivilligorganisationer

Nedan anges de nationella återkommande datainsamlingarna som ger kunskapsunderlag för arbetet med barns och ungas rätt till säkra och utvecklande miljöer.

Arbetsmiljöverket (AV).

Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk. Alla anmälda arbetsskador registreras i informationssystemet om arbetsskador (ISA). ISA är ett landsomfattande system med information om arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Arbetsskadestatistiken används som ett hjälpmedel för att förebygga arbetsskador samt att identifiera riskgrupper och arbetsmiljöproblem.

Anmälan om arbetsskada ska göras till Försäkringskassan av arbetsgivare för arbetstagare. Skolan anmäler studerandes skada. Försäkringen gäller elever i yrkesutbildning och förberedande yrkesutbildning efter fullgjord skolplikt, i årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, i särskolans yrkesskola och i gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Men då bara i de moment som kan jämföras med eller som liknar förvärvsarbete och därmed kan utsättas för särskild risk.

Utöver anmälan till Försäkringskassan ska arbetsgivaren, enligt Arbetsmiljöförordningen (SFS 1997:1166), utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöinspektionen om ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet orsakat dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare.

Banverket

Verket kommer från och med 2002 att särredovisa barn och ungdomar under 18 år som skadas eller dödas i olyckshändelser som berör järnvägstrafiken.

174

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Elsäkerhetsverket

Verket får kännedom om elolycksfall genom rapporter från bland annat olika nätägare, Arbetsmiljöinspektionen och Banverket. Olycksfallen utreds av verkets tillsynsdistrikt. Utredningarna sammanställs och analyseras. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6, 7–14 och 15–17 år och är könsuppdelad.

Försäkringsförbundet

Ingen samordnad skaderegistrering förekommer i försäkringsbranschen, enligt Försäkringsförbundet. De enskilda försäkringsbolagen för statistik på skador som berör deras eget intresseområde/egna försäkringstagare.

Giftinformationscentralen (GIC)

GIC för statistik utifrån de telefonsamtal som kommer till deras rådgivningstelefon huvudsakligen angående förgiftningar. Ungefär 20 procent av samtalen kommer från hälso- och sjukvården, resterande kommer främst från allmänheten. De har specificerade uppgifter om barn till och med nio år. Av de drygt 57 000 samtal som gällde akuta förgiftningar/förgiftningstillbud hos människor år 2002, rörde 29 900 (52 procent) barn under tio år. Tre fjärdedelar av de 29 903 frågorna rörde barn i åldersgruppen 1–4 år och gällde något oftare pojkar än flickor. Olycksfall i hemmiljö, inklusive feldosering eller förväxling av läkemedel, var vanligast.

Skolverket

Skolverket har sedan läsåret 1993/94 genomfört tre undersökningar av elevers, föräldrars, lärares och allmänhetens attityder till grund- och gymnasieskolan. Undersökningen riktar sig till elever i årskurs 7–9 och uppåt gymnasiet. Studien bygger på ett slumpmässigt urval av personer från respektive grupp och datainsamlingen sker via enkät och telefonintervju. Undersökningen tar bland annat upp den fysiska miljön i skolan som klassrum och skolgård och den psykosociala miljön som sammanhållning, stämning och stress.

175

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

Studien gör det möjligt att följa utvecklingen över tid utifrån ett nationellt perspektiv.

Verket för inte statistik över elevskador. Enligt regleringsbrevet för 2002 ska Skolverket utreda möjligheten att samla in skadestatistik. Skaderegistrering finns på lokal nivå i vissa kommuner.

Socialstyrelsen

Epidemiologiskt centrum (EpC) vid Socialstyrelsen ansvarar i dag för två nationella register med data om skador och förgiftningar. I dödsorsaksregistret (DOR) finns uppgifter om samtliga avlidna personer som är folkbokförda i Sverige. I patientregistret (PAR) finns i första hand uppgifter om de skadefall som vårdats som inskrivna på sjukhus och från och med 2002 uppgifter om läkarbesök i sådan öppenvård som ej är primärvård. Utöver den rikstäckande informationen finns detaljerad information i patientregistret om skador som samlats in från ett urval av sjukhus (se EHLASS nedan).

EpC:s data är uppdelade på ålder och kön vilket gör det möjligt att presentera barn och ungdom för sig.

Dödsorsaksregistret

Detta registers syfte är att ge underlag till den officiella dödsorsaksstatistiken och tillhandahålla data om den orsaksspecifika dödligheten för beskrivningar av befolkningens hälsa, bland annat som underlag för det förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården, för uppföljning och utvärdering av olika insatser inom hälso- och sjukvården samt för forskningen. Registret innehåller bland annat uppgifter om personnummer, hemort (län, kommun, församling), underliggande dödsorsak, skadans natur, dödsdatum, ålder och kön.

Tillförlitligheten i registret varierar framför allt med ålder och dödsorsak hos den avlidne. En osäkerhetskälla är läkarnas fastställande av och rapportering av dödsorsak. På dödsorsaksintyget anges dödsorsaksuppgifterna av den läkare som konstaterat dödsfallet. Internationella studier visar att tillförlitligheten varierar med den avlidnes ålder och den uppgivna dödsorsaken. Dödsorsaksuppgifterna är säkrare för yngre personer än för äldre.

176

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Eftersom uppgifter sedan 1997 inlämnats från befolkningsstatistiken ingår alla dödsfall i dödsorsaksregistret. I senaste statistik avseende år 2000 uppgick bortfallet av uppgifter om dödsorsak till 0,58 procent av samtliga dödsfall. Bortfallet i enskilda variabler varierar. Övriga bearbetningsfel är små, uppskattningsvis mindre än 1 procent.

Patientregistret

Registret omfattar data från sluten vård. Registrets syfte är att tillhandahålla data om vårdutnyttjande för forskning, utvärdering, planering och allmän samhällsinformation. De mest centrala variablerna är diagnoser, operationer, yttre orsaker till skador (Ekoder), kön, ålder, hemort, sjukhus, specialitet samt in- och utskrivningssätt. Registret omfattar för de senaste åren ca 1,5–1,7 miljoner vårdtillfällen per år, av dessa var ca 136 000 orsakade av olycksfall, våldsskador eller självtillfogade skador år 2001.

Underrapporteringen till registret uppskattas till mindre än en procent. Personnummer saknas eller är felaktigt för knappt en procent av vårdtillfällena, varav merparten avser barn eller utomlands boende. Huvuddiagnos saknas för c:a en procent av vårdtillfällena. 3,75 procent av vårdtillfällena med skador eller förgiftningar saknar under större delen av 1990-talet uppgift om yttre orsak. Från 1997 har detta bortfall ökat. Variabler som sjukhus, klinik, kön, ålder, in- och utskrivningsdatum är så gott som kompletta.

Till PAR samlas från år 2002 data in från sådan öppenvård som ej är primärvård (enligt förordningen om patientregister SFS 2001:707). Denna datainsamling är under uppbyggnad och beräknas vara klart inom några år när sjukvårdshuvudmännen ställt om sina system.

Fördjupade data om personskador från ett urval av befolkningen

Tidigare kallat EHLASS (European Home and Leisure Accident Surveillance System). För att få information från den öppna vården och för att få mer detaljerade skadedata än från DOR och PAR, registreras skador som uppstår i hemmet eller på fritiden och som krävt ett läkarbesök på akutmottagning eller jourcentral. Denna registrering är nu integrerad i patientregistret. Projektet är ett EUinitiativ som startades i början av 1980-talet. I Sverige (start 1995)

177

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

är projektet ett samarbete mellan Socialstyrelsen och Konsumentverket i samråd med Folkhälsoinstitut. Bakgrunden till initiativet är att olycksfallsskador utgör ett av Europas stora folkhälsoproblem. Vidare gör ett allt friare flöde av produkter och tjänster inom EU, där producenterna själva ska svara för säkerheten, att frågan bör följas. Syftet är att samla information om vilka produkter som orsakar skador och därmed få ett underlag för ett effektivare konsumentsäkerhetsarbete. Konsumentverket sammanställer bland annat skadestatistik om barn och ungdom kopplat till olika produkter.

I Sverige har projektet med tiden fått en bredare bas med insamling av data om samtliga skador utom de som orsakats av självmordshandlingar. Med hög detaljeringsnivå och tillgång till produktrelaterad information kan dessa data användas bland annat som underlag för skadepreventivt arbete. Befolkningsunderlaget för den urvalsbaserade registreringen utgör i dag knappt 6 procent av Sveriges totala befolkning. Arbete pågår för att utvidga antalet deltagande sjukhus för att få ett mer riksrepresentativt urval. I dag saknas helt data från storstäder och dess förorter. Industrikommuner och större städer är i viss mån underrepresenterade. Socialstyrelsen anser det önskvärt att utöka registreringen till att omfatta 15 procent av befolkningen, möjligen är det en fara att utöka då kvaliteten på primärdata kan bli lidande. De sjukvårdsinstanser som i dag deltar i registreringen får viss kostnadstäckning för varje registrerad skada.

I de tidigare EHLASS-rapporterna redovisades förutom antalet registrerade skador också nationella antalsskattningar, där det går att få uppgifter om barn och ungdomar fördelat på kön. Kvaliteten på kodning och klassificering av skadorna ägnas stor uppmärksamhet och kan förbättras. Dagens urval gör att vissa typer av speciellt miljö- och/eller aktivitetsrelaterade olycksfall kan vara under- respektive överrepresenterade. Sjukvårdstrukturen kan göra att vissa skadetyper som kräver speciell medicinsk utrustning och kompetens innefattas eller utesluts. Exempelvis finns i Sverige nationella brännskadecentra som tar hand om de allra allvarligaste fallen, vilket medför att de inte inkluderas i denna registrering, såvida inte det initiala omhändertagandet skett på ett deltagande sjukhus.

Det totala svarsbortfallet i registreringen enligt EHLASS-modellen år 2000 har beräknats till 13,3 procent (en förbättring med två

178

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

procentenheter jämfört med 1998), bortfallet är störst på jourcentralerna.

Patientregistret innehåller alltså skadedata både från sluten- och öppenvård varav vissa delar är relativt detaljerade data.

Miljöhälsorapport

Socialstyrelsen genomför nationella enkätstudier av miljörelaterad ohälsa hos befolkningen. Datainsamlingen genomförs vart fjärde år varav varannan datainsamling kommer att fokusera barnens situation. År 2003 görs den första datainsamlingen, som avser barn i åldersgrupperna 8 månader, 4 år och 12 år. I enkätstudien ställs frågor om barns miljö och hälsa, såsom allergier och hörselnedsättning, bostadens inomhusmiljö avseende ventilation, buller och höga ljudvolymer. Enkäten tar också upp resvanor till skola, fritidsaktiviteter och kamrater; hur mycket barnet vistas i natur, park eller grönområde; hur ofta barnet tränar eller idrottar på fritiden och trivsel i närområde och skola. Rapport kommer att sammanställas och publiceras i slutet av 2004.

Denna datainsamling, som vart åttonde år kommer att belysa barns situation, kommer att utgöra en viktig kunskapskälla när det gäller att följa den miljörelaterade o/hälsan över tid. I samtal med Socialstyrelsen framgår att man inför datainsamlingen hade mycket diskussioner om säkerhet skulle ingå, men man beslutade att inte ta med denna aspekt. Man menar vidare att mycket lite handlar om hälsofrämjande fysisk miljö. En av anledningarna som angavs var att detta är svårt att belysa och vedertagna mått saknas i stor utsträckning.

Vi menar att enkäten tar upp viktiga aspekter för arbetet med barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, men att denna del av enkäten kan och bör utvecklas till nästa datainsamling, vilket även Socialstyrelsen fann angeläget.

Mätningar av barns och ungdomars psykiska hälsa

Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under tre år (2001–2003) förbereda och utveckla metodiken kring återkommande mätningar av barns och ungdomars psykiska hälsa. Pilotstudier har genomförts i åtta regioner i Sverige och utifrån resultaten kommer ett

179

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

mätinstrument att utvecklas. Tanken är att hela eller delar av detta mätinstrument ska kunna användas för att mäta psykisk hälsa bland barn och ungdomar i redan pågående longitudinella datainsamlingar såsom exempelvis Barn-ULF. Inga frågor ställs explicit kring självmordsförsök eller andra självdestruktiva handlingar, däremot är den allmänna psykiska hälsan en viktig bestämningsfaktor för dessa utfall (Hagqvist 2003).

Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA)

SIKA har ansvar för officiell statistik över omkomna och skadade i samband med olyckor i väg- och järnvägstrafiken, sjöfart och luftfart och arbetar med utredningar, statistik, prognos- och analysmetoder inom transport- och kommunikationsområdet. Rapporteringsskyldig till SIKA för vägtrafikolyckor är polisen och för järnvägsolyckor sammanställer Banverket data för SIKA:s räkning. SIKA har information om svenskars resande från bland annat Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Vägverket.

Folkhälsoinstitut

Skolbarns hälsovanor

Skolbarns hälsovanor (Danielsson & Marklund 2000) är en enkätstudie som genomförts regelbundet sedan början av 1980-talet i ett växande antal länder. Sedan 1985 är studien accepterad som en ”WHO collaborative study”. Datainsamling genomförs vart fjärde år i ett riksrepresentativt urval elever i årskurserna 5, 7 och 9 (drygt 1 000 elever i varje åldersgrupp 11 13, 15).

Enkäten innehåller ett antal återkommande kärnfrågor, som gör det möjligt att följa utvecklingen över tid. Dessutom behandlar varje datainsamling ett eller flera fördjupningsteman som är desamma för varje land. Utöver detta har varje land möjlighet att komplettera enkäten med egna frågor. De återkommande kärnfrågorna är:

• sociodemografiska karaktäristika såsom ålder, kön, familjekonstellation och föräldrars yrke

180

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

• hälsorelaterat beteende såsom tobaksbruk, alkoholkonsumtion, medicinering, fysisk aktivitet, fritidsaktiviteter, kost och tandhygien

• självskattad hälsa och välbefinnande och fysiska besvär

• psykosocial anpassning, självkänsla, kroppsuppfattning

• familjerelationer och kamratrelationer, inklusive mobbning uppfattning om skolan.

Skolbarns hälsovanor ger information om fritidsvanor, skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö (dock saknas information om skolgård och skolväg) samt beteenden som kan ha betydelse för risken att skadas, exempelvis bilbältesanvändning, cykelhjälm, mobbning och slagsmål. I datainsamlingen 1997/98 var frågor om skador ett fördjupningstema. Det är i dagsläget osäkert om skador kommer tillbaka som ett fördjupningstema.

Folkhälsoenkät

Folkhälsoinstitutet har i samarbete med landstingen arbetat fram flera enkäter. En enkät syftar till att följa utvecklingen av folkhälsoarbetet inom kommuner och landsting. En annan enkät syftar till att följa hälsoutvecklingen och vänder sig till enskilda. Tanken är att denna folkhälsoenkät på sikt ska ersätta landstingens egna datainsamlingar. På så sätt skapas möjlighet för de enskilda landstingen att jämföra sig med riksgenomsnittet (ett nationellt urval som Folkhälsoinstitut ansvarar för) och med andra landsting. Folkhälsoenkäten vänder sig till personer 18–84 år. Institutet planerar att utveckla enkäter med fokus barn och ungdomar med mål att de ska vara i bruk år 2005.

Räddningsverket (SRV)

SRV för statistik över antalet omkomna i samband med brand, fördelat på ålder och kön, sedan 1999. Det pågår ett arbete med att skapa en databas över bränder med dödlig utgång där troligen data ända från år 1988 ska ingå. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6 och 7–17 år och är könsuppdelad. För att analysen av dessa bränder ska bli så heltäckande som möjligt samlar Räddningsverket information från flera olika kanaler, bland annat

181

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

de lokala räddningstjänsterna, Räddningsverkets brandutredare, polisens tekniska utredningar, Rättsmedicinalverket och Svenska Brandförsvarsföreningen.

Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) – Ny nationell aktör från oktober 2002

Verksamheten ska bedrivas i bred samverkan mellan SRV och andra säkerhetsansvariga myndigheter, Statistiska centralbyrån, Svenska kommunförbundet, företag, forskningsinstitutioner och andra intressenter.

Verksamhetens grundidé är

• att bidra till att minska antalet olyckor och deras konsekvenser genom en kvalitetshöjning inom samhällets arbete med att lära av inträffade händelser

• att genom att sätta kunderna i fokus skapa en bättre motivation och förståelse för nyttan av olycks- och tillbudsrapportering

• att bidra till att skapa ett nytt förhållningssätt till tvärsektoriell samverkan när det gäller skyddet mot olyckor,

• att erbjuda en mötesplats för intressenter och att upprätthålla och vårda ett stort nätverk av nationella och internationella kontakter

• att utveckla generell kompetens – på hela skalan från praktik till forskning – som är tillgänglig för alla aktörer inom verksamhetsområdet

• att betona lärandet genom inrättande av processer som stödjer detta, exempelvis seminarier, utbildning och traineeprogram

• att betona ett proaktivt synsätt på riskhanteringen genom att involvera systemägarna

Den mest heltäckande informationen finns i dödsorsaks- och slutenvårdsregistren, dessa källor har en begränsning i bristen på åtgärdsinriktad information kring skadorna, dvs. rörande när, var och hur skadorna inträffat. De sektorsvisa registren är ofta utförligare på denna punkt, men har istället brister i täckningsgrad som principiell svaghet. Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) är ett initiativ för att förena dessa två informationskällor.

182

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Statistiska Centralbyrån (SCB)

Utvärdering av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö

Boverket har gett SCB i uppdrag att utveckla indikatorer för uppföljning och utvärdering av miljömålet God bebyggd miljö (Statistiska Centralbyrån 2002, 2003). SCB har, huvudsakligen via flygbildsstudier, följt förändringar i markanvändningen sedan 1970 i ett stickprov på 60 tätorter. Utifrån målet God bebyggd miljö är framför allt olika typer av grönytor och fritidsanläggningar och vägar intressanta. Arealuppgifterna för dessa typer av markanvändning är uppräknade till riksnivå med fördelning på tre tätortsstorlekar för åren 1970, -80, -90 och 1995 samt förändringar under mellantiden. På så sätt kan förändringar av bland annat arealen grönytor mätas.

SCB menar att det är möjligt att utvidga denna tätortsstudie och även ta fram mer detaljerade uppgifter rörande intressanta ytor, som inte ingår i det ovan beskrivna grönytemåttet, såsom trädbevuxna och öppna insprängda grönytor bland flerbostadshus samt i småhusområden. En sådan statistik inryms enligt SCB inte i det uppdrag de hittills haft från Boverket.

Vi menar att den här typen av statistik är viktig för att kunna följa utvecklingen över tid när det gäller vissa aspekter i närmiljön runt bostadsområden och så vidare. Den här typen av mått ger en objektiv bild av den fysiska miljön vilket ger viktig kunskap för att på nationell nivå kunna följa utvecklingen och vidta åtgärder om uppsatta mål och riktlinjer inte uppfylls.

Däremot säger måtten ingenting om hur miljön upplevs av dem som använder den. För att få denna kunskap måste brukarna tillfrågas. Den typen av data, som bygger på människors egna upplevelse blir med naturlighet alltid platsanknuten och därmed svår att generalisera.

Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) och Barn-ULF

Kommittén Välfärdsbokslut genomförde år 2000 den första levnadsnivåundersökningen där barn och ungdomar själva tillfrågades om sina levnadsförhållanden (Barn-LNU) (SOU 2001:55). I Barn LNU intervjuades eventuella hemmaboende barn (10–18 år) till de vuxna intervjupersonerna i LNU.

Sedan denna första datainsamling har institutet för social forskning (SOFI) gett SCB i uppdrag att årligen genomföra Undersök-

183

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

ningen av levnadsförhållanden (ULF) bland barn, numera kallad Barn-ULF. Hittills har undersökningen genomförts åren 2001, 2002 och 2003. I kontakter med SCB framhålls att studien hittills finansierats genom forskningsmedel från SOFI. Den framtida finansieringen är i dagsläget osäker, men SCB framhåller att Barn-ULF kommer att fortsätta genomföras, frågan är när. Vi menar att det är angeläget att en långsiktig finansiering säkerställs.

Barn-ULF och ULF ger tillsammans viktig kunskap om barns levnadsförhållanden såsom de själva upplever sin situation liksom deras föräldrars uppfattning. Bland annat är boende och trafik ett återkommande fördjupningstema.

Svenska Brandförsvarsföreningen

Föreningen samlar uppgifter om bränder med dödlig utgång baserade på tidningsklipp och annan bevakning via massmedia.

Svenska Liftanläggningars organisation (SLAO)

SLAO har ingen samlad publicerad statistik över alpina skador. Enskilda skidanläggningar registrerar skador, kvalitén är osäker då parametrar som ålder, kön och plats för skadan inte alltid finns med.

Svenska Livräddningssällskapet (SLS)

SLS samlar information via tidningsklipp om omkomna i drunkningsolyckor, enligt egna uppgifter så ger detta näst intill hundraprocentig täckning.

Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–4, 5–9, 10– 14 och 15–17 år och är könsuppdelad.

I projektet Ett tryggt bad görs riskanalyser genom att följa upp skador och tillbud i simhallar. Ca 200 simhallar samlar in uppgifter om tillbud, arbetet syftar till att förbättra rutiner och säkerhetsplaner. Projektet sker i samarbete med Räddningsverk och Badmästarförbundet.

184

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Väg- och Transportforskningsinstitutet (VTI)

Resvaneundersökningar

Resvaneundersökningar som genomförs av Väg- och Transportforskningsinstitutet (VTI) och Banverket ger värdefull information om hur olika trafikantgrupper exponeras i trafiken. Bland – VTI skickar dagligen sedan 1992, via SCB, ut enkäter till 35 personer i åldrarna 0–84 år med frågor om trafikanters resvanor och förflyttningar i olika trafikmiljöer under ett dygn. Informationen från enkäten är en viktig del i uppföljningen av trafiksäkerhetsarbetet som Vägverket och VTI bedriver.

Vägverket (VV)

VV bearbetar statistik över antalet omkomna och skadade i trafiken. Statistiken bygger på polisrapporterade vägtrafikolyckor och sedan 2002 till viss del data från sjukvården i skade- och olycksfallsinformationssystemet STRADA. Polisens rapportering av trafikskador utgör mellan 10–40 procent av personskadorna beroende på trafikanttyp. Oskyddade trafikanter (mopedister, cyklister och fotgängare) som skadats i singelolyckor finns sällan med i de polisrapporterade skadorna utan återfinns i hälso- och sjukvårdsstatistiken, medan personskador som uppstått i samband med motorfordonsolyckor är bättre täckta av polisens rapporter. Statistiken presenteras uppdelad i åldersgrupperna 0–6, 7–14 och 15–17 år och är från år 2002 könsuppdelad.

En rapport från Väg- och Transportforsknings Institutet (VTI) som beskriver trafikskador i Skaraborg 1998 utifrån hälso- och sjukvårdens registrering och polisens rapporter, visar att polisen tillför 8 procent till de sjukvårdsregistrerade trafikskadorna.

STRADA, Swedish Traffic Accident Data Acqusition

STRADA är ett samarbetsprojekt mellan Rikspolisstyrelsen, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen, Svenska Kommunförbundet, SIKA, SCB och Vägverket, som också är huvudman.

Vägverket har ett uppdrag, enligt regeringsbeslut 1996-10-31, att förbättra och samordna trafikskaderegistreringen i Sverige. Polisens och

185

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

hälso- och sjukvårdens trafikskadedata ska samordnas för att få en mer komplett bild av trafikskadorna. Uppgifterna samlas i en nationell databas i avidentifierad form och finns tillgängliga för alla som på olika sätt arbetar med trafiksäkerhet, myndigheter, forskare med flera på central, regional och lokal nivå. Uppgifterna från både polis och hälso- och sjukvård ger en bredare kunskap om trafikskadorna och ger därmed ett bättre underlag för att bedriva ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. De resurser som avsätts till trafikskadeförebyggande arbete kan bättre prioriteras.

Vägverket tillhandahåller mjuk- och hårdvara, service och uppgradering av program. Hälso- och sjukvården står själv för de resurser som krävs för att samla data och lägga in data i programmet. STRADA behöver utvecklas och ta mer hänsyn till sjukvårdens behov så att sjukvården löpande kan få tillgång till egna data, som t.ex. diagnoser, om patienten blir inlagd eller ej.

Trafiksäkerhetsenkät

Sedan 1981 genomförs årligen en trafiksäkerhetsenkät (TS-enkäten) i ett slumpmässigt urval i åldrarna 15–84 år. Enkäten tar bland annat upp frågor om bilbältes- och cykelhjälmsanvändning samt allmänhetens inställning till viktiga trafiksäkerhetsfrågor.

Inom Vägverket pågår också ett utvecklingsarbete kring indikatorer för barns rörelsefrihet.

6.5 Exempel på regionala och lokala datainsamlingar

På lokal nivå kan mer platsanknuten kunskap ge viktig vägledning i arbetet. Skadestatistiken kan kopplas till specifika platser där åtgärder behöver genomföras och mer kvalitativ kunskap om hur människor upplever och använder olika miljöer ger viktigt underlag för den fysiska planeringen.

Arbetsmiljöarbete i förskola och skola

Stiftelsen Samhällsvetenskapliga Forskningsinstitutet i Uppsala (SAMU) Arbetslivsinstitutet bedriver i samarbete, i Uppsala, Gotland och i en kommundel i Göteborg, ett organiserat arbetsmiljöarbete i förskola och skola. Arbetet har inneburit en systematisk registrering

186

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

och analys av förloppet i samband med de tillbud och skador som drabbat elever och barn i dessa verksamheter. I arbetsmiljöarbetet ingår skador som registrerats i hälso- och sjukvård och tandvård. Insamlandet av data utgår från kravet på systematisk uppföljning av skador och allvarliga tillbud som återfinns i arbetsmiljölagstiftningen, Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) I arbetsmiljölagstiftningen jämställs skolelever med vuxna arbetstagare, regleringen gäller inte förskolebarnen. I de aktuella kommunerna har barnen i förskolan inkluderats i arbetsmiljöarbetet.

Lokal skaderegistrering

Det finns flera lokala pågående skaderegistreringsprojekt i landet (främst på kommunnivå). Som exempel kan nämnas i Västra Götalands regionen Skaraborg där akutmottagningar, vårdcentraler och tandhälsovården registrerar olycksfallsskador i öppenvård, Umeå universitetssjukhus och Hälsingland har skaderegistrering som både används lokalt och i det urvalsbaserade nationella informationssystemet.

Skaderegistrering sker också på många skolor runtom i landet. I vissa skolor utgör registreringen ett viktigt underlag för skolans interna arbetsmiljöarbete (Källbygård i Götene kommun) och i andra skolor rapporteras data vidare till kommunen eller skolhälsovården centralt för sammanställning (exempelvis Skolhälsovården i Stockholm).

Stockholms stads arbete med stadsmiljöns användbarhet och upplevelsevärden

Under 1980- och 1990-talen har parker och naturområden i Stockholm i stor omfattning tagits i anspråk för ny bebyggelse. Värdefulla vistelseytor för bland annat barn och ungdomar har exploaterats utan att man ersatt de förlorade värdena. Detta har i sin tur lett till omfattande protester som försvårat och försenat många planprojekt. För att värna värdefulla parker och naturvärden beslutade kommunfullmäktige 1996 att ny bebyggelse i staden i första hand skulle ske på redan exploaterad mark och att parker och värdefulla naturområden i möjligaste mån skulle bevaras.

187

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

Uppdraget till Stockholms stadsbyggnadskontor var att inventera, klassificera och värdera stadens grönytor. För att fånga grönytornas värden, som brukarna ser dem, har ett nytt begrepp ”platsen som sociotop” använts. Den sociala dimensionen måste platsanknytas. Det innebär att ta reda på platsers och rörelsestråks användar- och upplevelsevärden. Tillgänglighet och kvaliteter på platsen är de viktigaste dimensionerna. Läs mer om Stockholm stads arbete i kapitel 15.

Barntråkk – Ett exempel från Vestfold i Norge

I Vestfold län i Norge bedrivs ett liknande arbete med att tydliggöra barns och ungdomars användning av närmiljön som en del i beslutsunderlaget i samband med kommunernas planläggning. I Vestfold är detta arbete en del av ett större demokratiprojekt och det praktiska arbetet sker i skolorna. På flygfoton och kartor markerar barnen och ungdomarna vilka områden de använder på sommaren och på vintern och vilka som används alla årstider. De markerar även platser och vägar som de tycker är otrygga. Norska kartmyndigheten har digitaliserat barnens markeringar och fört in dessa i det nationella geografiska informationssystemet AREALIS.

6.6 Lagstiftning och förordningar angående registrering

Hälso- och sjukvårdslagen

Landstingens ansvar för personskador uttrycks detta i hälso- och sjukvårdslagen (1998:1660) i följande paragrafer:

1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

2 c § Hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Den som vänder sig till hälso- och sjukvården skall när det är lämpligt ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

188

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

Personuppgiftslagen (1998:204), PuL, som reglerar hanteringen av personuppgifter trädde i kraft 1998. För att särskilt värna integritetsskyddet i fråga om centrala personregister med information om hälsoförhållanden infördes samtidigt en särlagstiftning, lagen (1998:543) om hälsodataregister.

Lagen om hälsodataregister

Hälsodatalagstiftningen (1998:543) och PuL reglerar rätten och möjligheterna för centrala förvaltningsmyndigheter inom hälso- och sjukvården att behandla personuppgifter i så kallade hälsodataregister. Som central förvaltningsmyndighet inom hälso- och sjukvården räknas myndigheter som enligt sin instruktion har ett ansvar för en eller flera verksamheter inom området. Hälsodataregister finns i dag vid Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen för tre hälsodataregister, cancerregistret, medicinska födelseregistret och patientregistret. Samtliga förvaltas vid EpC som är en särskild verksamhet hos Socialstyrelsen som avser framställning av statistik. EpC har även ansvar för ytterligare ett nationellt register, dödsorsaksregistret. Uppgifter som avser avlidna är inte personuppgifter. I och med detta är PuL och hälsodatalagen inte tillämplig på dödsorsaksregistret. Registret innehåller dock integritetskänsliga uppgifter och Socialstyrelsen hanterar i praktiken dessa uppgifter på samma sätt som uppgifterna i hälsodataregistren.

Förordningen om patientregister

Förordningen om patientregister hos Socialstyrelsen (SFS 2001:707) gör det möjligt att samla in data till patientregistret (PAR) från den öppna vård som inte är primärvård (t.ex. akut- och specialistmottagningar). Dessa uppgifter ska komplettera EHLASS när nationella skattningar görs för att få säkrare data.

189

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

Statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor

SFS 1965:561 om statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor. Om en vägtrafikolycka inträffar, skall polismyndigheten i det polisdistrikt där skadehändelsen inträffat, inom 48 timmar från det att polisen fått kännedom om händelsen lämna uppgifter om den till Vägverket. Förordning (1998:1329).

Lagen om arbetsskadeförsäkring

Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk.

Anmälan om arbetsskada ska göras till Försäkringskassan av arbetsgivare för arbetstagare i detta fall minderåriga (under 18 år) med fast anställning eller tidsbegränsad anställning som vikarie, projektanställd, annan överenskommen visstidsanställning eller är provanställd.

Skolan anmäler studerandes skada. Försäkringen gäller elever i yrkesutbildning och förberedande yrkesutbildning efter fullgjord skolplikt, i årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, i särskolans yrkesskola och i gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Men då bara i de moment som kan jämföras med eller som liknar förvärvsarbete och därmed kan utsättas för särskild risk.

Arbetsmiljöförordningen

Utöver anmälan till Försäkringskassan ska arbetsgivaren, enligt Arbetsmiljöförordningen (SFS 1997:1166), utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöinspektionen om ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet orsakat dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare.

Arbetsgivaren är enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) skyldig att utreda orsakerna till olyckor och allvarliga tillbud och årligen göra en skriftlig sammanställning över det som hänt.

190

SOU 2003:127 Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom

6.7 Områden där kunskap om skador saknas eller är bristfällig

Det statistiska underlaget när det gäller händelser där barn och ungdomar skadas är överlag bristfälligt. Det leder till otillräcklig kunskap om deras skadesituation och de bakomliggande orsakerna till skadehändelser inom bostadsmiljön, idrotts- och fritidssektorn, i skolmiljön inklusive skolans närmiljö och vid skolskjuts och vid skador till följd av suicidförsök.

Som exempel kan nämnas att Vägverket borde utveckla rutiner för att registrera skador som inträffar i samband med skolskjutsar. Både i trafikskaderegistreringsystem STRADA och i den urvalsbaserade detaljerade delen i patientregistret borde det vara möjligt för Vägverket att forma sådana rutiner.

Skälet till att detta nämns som exempel är bland annat att det i dag pågår en debatt inom både skola, bland föräldrar och barn samt hos berörda myndigheter och organisationer om hur hög säkerheten vid skolskjuts egentligen är. Hur många skador sker och hur uppkommer de, är det under transport, vid hållplatser. För att kunna vidta nödvändiga åtgärder behöver vi förbättrad kunskap.

Ett annat exempel på område med bristfällig kunskap är självtillfogade skador, suicidförsök och suicid bland barn och ungdomar. Detta är på många sätt en svår kunskap att ta fram men att följa och analysera hälso- och sjukvårdsdata är en möjlighet. Detta har också tidigare påpekats av Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitut. Vi menar att ett effektivt preventivt arbete bör vila på bland annat kunskap om problemets förekomst i gruppen och andra faktorers inverkan.

6.8 Information om farliga produkter

Konsumentverket

Konsumentverket nyligen inrättat en Kommunikationsavdelning i syfte att bättre fånga upp problem som konsumenter möter, däribland produktrelaterade risker. Olika sätt att säkerställa att allmänheten kan meddela sig med myndigheten diskuteras, bland annat verktyg på webbplatsen.

191

Statistik och kunskapskällor om säkra och utvecklande miljöer för barn och ungdom SOU 2003:127

192

Risklinjen

Risklinjen är en telefonlinje till vilken allmänheten kan ringa och tipsa om skaderisker i miljön. Risklinjen startade 1993 som ett gemensamt utvecklingsarbete mellan Folkhälsoinstitutet, Jämtlands läns landsting, Östersunds kommun och SOS Alarm. Syftet med Risklinjen är att öka allmänhetens möjligheter att aktivt medverka i det säkerhetsfrämjande och skadeförebyggande arbetet. Det ska vara enkelt att rapportera in skaderisker och allmänheten inte ska behöva ha kunskaper om vems ansvar det är att åtgärda riskerna. De uppgifter om skaderisker som rings in (020-930000)tas emot av SOS-Alarm och vidarbefordras till berörd kommun (som är ansluten till tjänsten). I dag är ca 70 kommuner anslutna till Risklinjen.

Majoriteten av de risker som rapporteras i dag finns inom trafik- och lekmiljöer. Ytterligare insatser krävs för att risker i övriga miljöer ska uppmärksammas. För en god rapportering visar erfarenheten att det behövs kontinuerlig information om telefonnumret och återkoppling till anmälaren om åtgärder vidtagits eller inte.

Delegationen anser att ambitionen måste vara att Risklinjen blir en heltäckande nationell telefonlinje för rapportering av risker i miljön.

Varningar via Internet

Varningar och information om farliga produkter som kan utgöra risk för personskador finns bland annat på Konsumentverkets, Elsäkerhetsverkets, Giftinformationscentralen, Kemikalieinspektionens hemsidor och SRV:s hemsida Skyddsnätet.

Barnsäkerhetsdelegationen anser att det är av stor vikt att det finns en rapporteringsväg för allmänhet och olika yrkesgrupper, där farliga produkter snabbt kan uppmärksammas och eventuellt tas ur marknaden. Varningar till allmänheten vid enstaka händelser och när nya och farliga produkter som orsakat personskador dyker upp på marknaden är av stor vikt. En detaljerad insamling av skadedata kopplad till produkt kan sedan visa hur omfattande problemet är.

7 Bostaden

De flesta skadorna bland barn upp till 6 år sker i hemmet och i bostadsområdet. Även i åldern 7–12 år sker ungefär hälften av skadorna i denna miljö, men från den åldern blir också skador i andra miljöer allt vanligare (EHLASS, Socialstyrelsen 2000). De flesta skadorna som händer i hemmet sker i bostadsrum, sovrum, matrum följt av skador som sker i köket (EHLASS, Socialstyrelsen 2000).

Sveriges mångåriga tradition av barnsäkerhetsarbete har fokuserat mycket på små barn och insatser i hemmet, något som också visat sig ha en reducerande effekt på antalet skador i hemmiljön. Det finns många exempel på framgångsrika lösningar där man ändrat på miljön eller en produkt för att minska skadehändelserna bland barn i hemmet. Exempel på detta är fönsterspärrar, barnsäkra medicinförpackningar och barnsäkra eluttag. Ett annat exempel är att brännskador som orsakats av spisar har minskat över tid. Detta är troligen en följd av förebyggande insatser som avskärmning, spisskydd, barnsäkra lås på ugnsluckor samt ökat riskmedvetande hos föräldrarna (Steinwall 1998). En ökad medvetenhet hos föräldrar och adekvat information har även tagits upp i andra studier som ett sätt att förbättra säkerheten i hemmiljön (Laflamme & Eilert-Petersson 1998).

7.1 Vilka skador sker i hemmet?

Olika typer av fall är den vanligaste orsaken till skador i bostaden. Skador till följd av skållning och förgiftningar (tas upp närmare i kapitel 7.5) är vanliga bland små barn (upp till 3 år) samt kläm- och skärskador för barn upp till 6 år (Patientregistret 1997–2000).

En studie från Västmanlands län baserad på skador insamlade vid sjukhusets öppenvårdsmottagningar och vårdcentraler visar ett liknande skademönster (Eilert-Petersson & Laflamme 1998). Inom

193

Bostaden SOU 2003:127

detta projekt uppmärksammas också tandskador som en vanlig typ av skada, framför allt bland de yngre barnen (Laflamme m.fl. 1998).

Skador bland barn i hemmet kan ofta relateras till barns utveckling och mognad. När de minsta barnen börjar vända sig ökar risken för fall från möbler, skötbord och barnvagn, när barnen börjar krypa ökar deras aktionsradie och de kan komma åt saker som disk-, tvätt- och rengöringsmedel samt klämma sig i skåp och dörrar. När de börjar resa sig och klättra ökar deras aktionsradie ytterligare och de når saker högre upp och risken att få över sig heta drycker och kokande vatten ökar.

Fallskador

Bland fallskador är fall från möbler och i trappor vanligast, men även fall i samma plan. Enligt Konsumentverket är fall från möbler och i trappor vanligast för barn mellan 0–3 år, men det är också vanligt att barn faller från någon person, hög barnstol, skötbord eller barnvagn. Balkonger, fönster och fönsterdörrar utan tillräckliga säkerhetsanordningar innebär också risker för att barn ska falla ut och skadas svårt. Ett barn som lutar sig ut genom ett öppet fönster kan lättare falla ut eftersom barnets huvud utgör en större del av deras kroppsvikt.

Skållningsskador

Varje år skadas cirka 6 000 svenska barn genom skållningsskador i hemmet. Drygt 400 av dessa är i behov av sluten vård på sjukhus och av dessa behöver cirka 50 barn vård på högspecialiserad brännskadeavdelning (Steinwall 1998).

Skållningsskadorna sker oftast av varma vätskor, t.ex. potatisvatten, kaffe eller te och skadan sker oftast i köket. Skållningsskador av hett kranvatten drabbar framför allt mindre barn. Detta beror på en kombination av de yngre barnens tunna hud och deras oförmåga att tillräckligt snabbt dra sig undan.

Vattentemperaturen och exponeringstiden är två faktorer som avgör hur allvarlig skadan blir. Enligt Boverkets byggregler får varmvattentemperaturen vid tappstället för hushållsändamål och personlig hygien inte överstiga 65

°

C (BFS 1993:57 med ändring till

och med 2002:19) BBR, avsnitt 8. Men redan vid en vatten-

194

Bostaden

temperatur på 60

°

C krävs det mindre än 5 sekunders kontakt med

vattnet för att en brännskada ska uppstå (Steinwall 1998).

Flera studier har visat att en sänkning av vattentemperaturen kan minska antalet skållningsskador och att lagstiftning är den effektivaste metoden att åstadkomma detta (Mölsted m.fl. 1994).

Kläm- och skärskador

Skåp, spisar och annan inredning som kan tippa innebär en risk att barnen kan klämmas och skadas svårt. All liknande inredning bör därför förses med tippskydd.

Skärskador kan inträffa om barn faller mot glas i dörrar eller fönster. I dag är alltfler inredningsdetaljer av glas och detta kan också innebära en ökad skaderisk. Skärskador kan naturligtvis även orsakas av knivar och andra vassa föremål. Barnsäkra kökslådor är ett sätt att förebygga en del av dessa skador.

Elskador

Skador som orsakas av elektricitet är ovanliga bland barn, men om de inträffar kan de få mycket allvarliga konsekvenser. Elsäkerhetsverket har en lång tradition av förebyggande arbete inom detta område. Med stöd av ellagstiftningen kan Elsäkerhetsverket hindra försäljning eller annan överlåtelse av elprodukter med säkerhetsbrister.

Bostadsbränder

Enligt Räddningsverkets statistik inträffar de allra flesta dödsbränderna i bostäder. Det är relativt få barn som dör till följd av bostadsbränder utan framför allt är det medelålders män som är överrepresenterade i statistiken. Många av de hushåll där dödsbränder inträffar saknar en monterad och fungerande brandvarnare. Avsaknad av batteri eller ett batteri som är urladdat är en vanlig orsak till att brandvarnaren inte larmar. Det händer också att brandvarnaren är felaktigt placerad så att larmet hörs för sent (Räddningsverket 2002).

Sedan 1999 finns det krav i Boverkets byggregler på att brandvarnare ska installeras i alla nybyggda bostäder. Enligt Räddnings-

195

Bostaden SOU 2003:127

verkets allmänna råd till Räddningstjänstlagen bör det finnas brandvarnare i alla byggnader som används till bostadsändamål. Några kommuner ställer också, med stöd av Räddningstjänstlagen, krav på att alla bostäder ska ha brandvarnare (Räddningsverket 2002).

Skador i lantbruksmiljö

Barn som växer upp i lantbruksmiljöer har en högre risk att skadas (Jansson 1999). Boendemiljön för barn i lantbruksmiljöer är ofta densamma som föräldrarnas arbetsmiljö och därigenom förknippad med risker i form av maskiner, verktyg och dylikt. Enligt Socialstyrelsens urvalsbaserade del i patientregistret (som omfattar tre sjukvårdsområden) skedde det 672 lantbruksrelaterade skador bland barn upp till 19 år under åren 1998–2001. Värt att notera är att flickor hade fler skador än pojkar (58 %), något som kanske skulle kunna tillskrivas ridskador.

7.2 Att bygga in barnsäkerhet

Bygglagstiftningen innehåller krav på att byggnader och tomter ska utformas så att man får tillräcklig säkerhet vid användning och så att risken för olycksfall begränsas. Kraven gäller för nybyggnad och vid ändringar av befintliga byggnader. Det finns också krav på att byggnader och tomter ska underhållas så att säkerheten bibehålls. Boverket har tagit fram mer detaljerade regler med syfte att förebygga skador som kan uppstå genom fall, sammanstötning, klämning eller snubbling. Reglerna gäller också brännskador, explosioner, drunkningsolyckor, instängning, förgiftning, elstötar och elchocker. Detta sker genom Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändring till och med 2002:19) BBR, avsnitt 8, där myndigheten föreskriver om barnsäkerhet för utrymmen i byggnader där barn kan vistas. Exempel på sådana utrymmen är bostäder, men också gemensamma utrymmen i bostadshus som exempelvis korridorer, trapphus, tvättstugor och fritidslokaler. Även hotellrum och utrymmen i förskolor, barnavårdscentraler, barnkliniker, bibliotek och andra liknande lokaler där barn i förskoleåldern kan tänkas vistas ingår i detta begrepp.

I Boverkets byggregler anges många av kraven som funktionskrav. Med funktionskrav menas att det i bindande föreskrift anges

196

Bostaden

vilken egenskap som ska uppnås, men inte hur kravet ska uppfyllas eller hur utformningen ska vara. Byggherren har ansvaret för att byggnaden utformas så att kraven på säkerhet tillgodoses. Byggnadsnämnden har tillsynsansvar och fastighetsägaren ansvarar för att säkerheten bibehålls under byggnadens brukstid.

Boverket har också gett ut en handbok (Boverket 1996) med en rad goda exempel på hur byggnader och inredningsdetaljer kan utformas barnsäkert i anslutning till bestämmelserna i Boverkets Byggregler.

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att granska hur säkerhetsreglerna i Boverkets byggregler efterföljs vid nybyggnad och vid ändring av befintliga byggnader.

I vilken utsträckning Boverkets byggregler efterlevs vid nybyggnader och vid ändring av befintliga byggnader är oklart. Om en byggnad ändras, ansvarar byggherren för att åtgärderna görs utifrån de krav på barnsäkerhet som finns när ändringen görs. Detta gäller oavsett om bygglov söks eller bygganmälan görs för ändringsåtgärderna eller inte (Boverket 1996). Trots detta sätts nya fönster utan spärranordningar och säkerhetsbeslag in i bostäder och nya spisar byggs in utan att tippskyddet sätts fast. Vi föreslår därför att Boverket genomför en granskning av hur säkerhetskraven efterföljs.

7.3 Barnsäkerhet i äldre bostäder

I Barnsäkerhetsdelegationens direktiv tas frågan om säkerhetsreglerna för befintliga bostäder upp. Riksdagsmotioner i bostadsutskottet och socialutskottet ((2000/01:So12, 2000/Bo511, 2000/01:Bo540) har pekat på att bostäder byggda före 1973 inte omfattas av barnsäkerhetskraven i bygglagstiftningen. Huvuddelen av kraven på barnsäkerhet för nybyggnad infördes i bygglagstiftningen 1973 och för ombyggnad 1976. I byggnader som är uppförda före 1973 eller ändrade före 1976 finns oftast inte det skydd mot olyckor som i dag finns vid nybyggnad och ändring av en byggnad. Det betyder att en stor del av de så kallade miljonprogramområdena inte omfattas av barnsäkerhetskraven enligt Boverkets byggregler.

197

Bostaden SOU 2003:127

När det gäller underhåll och reparationer ansvarar fastighetsägaren för att i stort sett samma barnsäkerhet uppnås som lagstiftningen krävde när fastigheten byggdes.

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Boverket i uppdrag att utforma och sprida information om hur barnsäkerheten kan förbättras i äldre byggnader.

I Boverkets handbok Barnsäkerhet i byggnader presenteras hur barnsäkerheten kan förbättras i befintliga byggnader (Boverket 1996). Här presenteras hur man med olika åtgärder och barnskyddande anordningar kan öka säkerheten i de byggnader som redan finns och i den egna bostaden.

Handboken utkom 1996 och utgår från då gällande byggregler. Boverket har sålt cirka 1 000 exemplar av boken och dessutom delat ut cirka 500 böcker vid olika konferenser som myndigheten deltagit i. Under de senaste två åren har ungefär 30 exemplar per år sålts.

Handboken ger ett utmärkt stöd för personer som arbetar med att planera, utforma och underhålla byggnader där barn kan tänkas vistas. Handboken sprids och används i dag inte i den utsträckning som den skulle kunna göra, därför bör Boverket sträva efter en bredare spridning av boken. För att behålla bokens aktualitet finns det behov av att uppdatera boken i enlighet med nu gällande lagar och regler.

7.4 Information som följer barnens utveckling

Bostadsmiljön innehåller olika typer av skaderisker för barn, risker som också ändras varefter barnet växer och utvecklas. Som förälder kan det vara svårt att upptäcka farorna i tid. Föräldrar kan också missta sig på barns utveckling, dels genom att inte uppfatta att barnet tagit ett nytt steg i utvecklingen, dels genom att tro att barnet klarar av mer avancerade saker än de faktiskt gör (Janson 2003 Bilagedelen 4). Trovärdig och lättillgänglig information till föräldrar är därför en viktig skadeförebyggande åtgärd. Eftersom det hela tiden kommer nya föräldrar krävs det att informationen

198

Bostaden

sker kontinuerligt. Barnhälsovårdsöverläkare och barnhälsovården har en lång tradition av att informera föräldrar om skadeförebyggande åtgärder, detta arbete bör främjas och stödjas ytterligare.

Här har flera myndigheter en viktig roll, exempelvis redan nämnda Boverket, Räddningsverket och Elsäkerhetsverket. Konsumentverket har också en viktig uppgift, ett av myndighetens övergripande mål är att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet och medverka till att konsumenterna har tillgång till god vägledning, information och utbildning (Förordning 2002:566).

Konsumentverket har också en viktig roll i barnsäkerhetsarbetet genom sina marknadskontroller. Genom dessa kan verket bidra till att produkter som inte uppfyller ställda säkerhetskrav tas bort från marknaden. I Konsumentverkets regleringsbrev för 2003 anges att myndighetens arbete med produktsäkerhet och marknadskontroll ska förstärkas, särskilt när det gäller barns säkerhet.

7.5 Akuta förgiftningstillbud

Förgiftningstillbud är relativt vanligt förekommande inom akutsjukvård för barn. Vanligen är det barn i 2 till 4 årsåldern som överraskats av närstående när de smakar på något giftigt, som borde ha varit mer effektivt undanstoppat (tabletter, flytande mediciner, kemikalier). Giftiga ämnen smakar nästan alltid illa, varför barnen lyckligtvis spottar ut eller kräks. Dödsfall på grund av förgiftning genom olyckshändelse har blivit mycket sällsynta genom ökad upplysning och säkrare förpackningar av mediciner och kemikalier. Det är ovanligt att barn över 3–4 års ålder stoppar i sig främmande saker av ren nyfikenhet och barn under 2 års ålder kan vanligen inte pilla ut tabletter ur endosförpackningar (läkemedelskartor). Vid sådana fall bör man alltid överväga om barnet blivit avsiktligt förgiftat (Sundelin 2003).

Kemikalier finns överallt omkring oss, därför är också tillsynen uppdelad på olika myndigheter beroende av vilken produkt och vilket användningsområde produkten har. Kemikalieinspektionen (KemI), som sorterar under Miljödepartementet, är central tillsynsmyndighet för kemiska ämnen och produkter och kontrollerar tillverkare och importörer. Läkemedelsverket ansvarar för kemikalier i läkemedel och kosmetika. Läkemedelsinspektionen ansvarar för att läkemedelsutveckling, läkemedelstillverkning, förvaring och distribution bedrivs så att användarna erhåller läkemedel som uppfyller

199

Bostaden SOU 2003:127

gällande krav. Konsumentverket gör tester av produktfunktion och säkerhet av kemiska produkter som schampo, rengöringsmedel och leksaker. Giftinformationscentralen har till uppgift att ge råd vid förgiftningstillbud både till allmänheten och hälso- och sjukvården.

Barn och ungdomar 0 till 17 år vårdade på sjukhus på grund av förgiftning

Antalet barn och ungdomar som blir inlagda för vård på sjukhus på grund av förgiftning uppgår till cirka 400 barn per år i åldern 0–3 år (pojkar ca 1,5 gånger fler). I åldrarna 4 till 12 år vårdas cirka 130 barn per år på sjukhus på grund av förgiftning ( pojkar mer än dubbelt så ofta som flickor) och i åldern 13–17 år är antalet cirka 160 per år, jämt fördelat på könen (uppgifter ur patientregistret åren 1998 till 2000).

7.5.1 Giftinformationscentralen en viktig aktör för ökad barnsäkerhet

Giftinformationscentralen (GIC), som är en självständig enhet inom Apoteket AB, informerar om förgiftningsrisker och ger råd om hur förgiftningstillbud kan undvikas. Vid förgiftningstillbud hos barn krävs god information om åtgärder via kanaler som är väl kända av allmänhet och praktiker. Giftinformationscentralen är tillgänglig dygnet runt alla dagar på året för allmänheten och hälso- och sjukvården, i akuta fall via 112. GIC för statistik utifrån de telefonsamtal som kommer till deras rådgivningstelefon, huvudsakligen angående förgiftningar. Ungefär 20 procent av samtalen kommer från hälso- och sjukvården, resterande kommer främst från allmänheten. Antalet förfrågningar uppgick år 2002 till totalt 76 751 samtal. Av dessa rörde 57 011 människor och 4 183 djur medan resterande 15 557 var frågor av allmän karaktär rörande förgiftningsrisker, profylax med mera. Huvuddelen av frågorna till GIC gällde förgiftningsolycksfall bland barn och då främst med hushållskemikalier. Mer än hälften av de frågor som ställs till Giftinformationscentralen gäller barn under 10 år där tillbuden huvudsakligen sker i hemmiljö. Antalet förfrågningar har ökat med 16 procent från 1995 till 2002, enligt GIC beror det troligen på att

200

Bostaden

allmänheten har en ökad kännedom om verksamheten (Giftinformationscentralen 2003).

Akuta förgiftningar och förgiftningstillbud – barn under 10 år

Av de 57 011 frågor som gällde förgiftningar och tillbud hos människor rörde 52 procent (29 903) barn under 10 år. Tre fjärdedelar av de frågorna gällde barn i åldersgruppen 1 till 4 år och gällde något oftare pojkar än flickor. Olycksfall i hemmiljö, inklusive feldosering eller förväxling av läkemedel, var vanligast. Nio av 10 frågor gällde förtäring, de övriga fördelade sig på frågor som gällde ögon, inandning, hud och bett/stick.

Knappt häften av frågorna rörde hushållskemikalier medan växter och läkemedel utgjorde cirka en fjärdedel vardera, en mindre del av frågorna gällde tobak, svampar och bett/stick.

Av de 13 635 barntillbuden med kemikalier bedömdes förgiftningsrisken som relativt liten i 90 procent av fallen och en enkel åtgärd på platsen för tillbudet var tillräcklig. För resterande fall rekommenderades sjukhusvård eller gavs behandlingsråd till sjukvården.

Ungefär hälften av förgiftningstillbuden med kemikalier som föranlett sjukvårdsbehandling involverade kemikalier innehållande petroleumdestillat som kan förorsaka kemisk lunginflammation om det kommer ner i luftvägarna (t.ex. tändvätska, lampolja, lacknafta, vissa bilprodukter) eller frätande kemikalier (t.ex. propplösare, vissa maskindiskmedel, vissa toalettrengöringsmedel, hushållsättika 24 %).

De vanligaste läkemedlen involverade i barntillbuden omfattade smärtstillande medel, medel mot hosta, hälsokost, naturläkemedel, hudläkemedel och p-piller. Förgiftningsrisken bedömdes som relativt liten i 87 procent av de 6 854 läkemedelstillbuden. I 13 procent av fallen rekommenderades sjukhusvård eller gavs behandlingsråd till sjukvården. En del läkemedel innebär stor förgiftningsrisk, som hjärt- och blodtrycksmediciner, malariapreparat, medel mot depressioner, smärtstillande medel, sömnmedel, järnpreparat. Att flera av dessa inte syns i statistiken beror på att det totala antalet förgiftningar/tillbud med dem är litet. Läkemedel som GIC får många frågor om är i princip ofarliga exempelvis p-piller, vitaminer, hälsokostpreparat (Giftinformationscentralen 2003).

201

Bostaden SOU 2003:127

Akuta förgiftningar/förgiftningstillbud – vuxna och barn över 10 år

Detaljerade uppgifter om barn och ungdomar mellan 10 och 17 år finns inte tillgänglig i GIC:s rutinstatistik, men kan vid behov tas fram.

Nästan hälften av frågorna i vuxen- och ungdomsgruppen var relaterade till olika typer av olycksfall, inklusive olycksfall på arbetet och tillbud vid kemikalieanvändning i hemmiljö. En fjärdedel av förfrågningarna gällde avsiktligt intag, huvudsakligen av läkemedel. Frågor angående feldosering/förväxling av framför allt läkemedel har ökat kraftigt under år 2002 och utgjorde 14 procent av förfrågningarna. Majoriteten av dessa frågor kommer från privatpersoner som oavsiktligt tagit t.ex. dubbel dos av ett läkemedel, vilket sällan innebär någon förgiftningsrisk (Giftinformationscentralen 2003).

7.5.2 Information till allmänheten

Giftinformationscentralen

Giftinformationscentralen ger i första hand upplysning via telefonförfrågningar. Information till allmänheten finns också som broschyrer och på GICs hemsida. Information ges om hur förgiftningsolyckor kan förebyggas och om första hjälpen vid förgiftningstillbud. Det finns också listor på bland annat kemiska produkter, svampar och växter som kan utgöra en fara för förgiftning, vad som kan göras vid huggormsbett och getingstick, råd om medicinsk kol vid förgiftningstillbud med mera.

GICs råd om hur förgiftningstillbud kan förebyggas:

• Lås alltid in alla läkemedel i ett särskilt medicinskåp.

• Förvara farliga kemikalier ”barnsäkert” och i originalförpackning och håll noggrann uppsikt över produkterna under användning. Läs varningstexten.

• Vissa kemikalier är så skadliga, t.ex. kaustik soda och starka syror, att de är olämpliga att ha hemma.

• Plocka bara svamp som du av egen erfarenhet absolut säkert vet är ätlig. Tänk på att förtäring av giftig svamp kan få allvarliga följder.

202

Bostaden

• Se till att barn har stövlar när de går i ormrika marker, och lär dem att aldrig plocka upp ormar.

• Ha alltid medicinskt kol hemma.

• Tänk på att risken för förgiftningstillbud ökar när barnet är på besök i mindre "barnsäker" miljö.

Konsumentverket

Ett samarbete finns mellan Konsumentverket och GIC i frågor som gäller förgiftningar och tillbud. Konsumentverkets bok ”Farligt – Ofarligt” Hur man undviker förgiftningstillbud och ger första hjälpen, där GIC informerar om förgiftningsrisker i hemmet, ger råd om första hjälpen och förslag till åtgärder för att förhindra olyckor. Två omfattande listor över kemiska produkter respektive växter ingår. Boken vänder sig främst till småbarnsföräldrar men även till alla andra som har hand om barn. Boken finns också i en nätversion på Konsumentverkets hemsida (Konsumentverket 2002).

Kemikalieinspektionen

Informerar om kemikalier som kan utgöra en risk för förgiftning i skriften Kemikalier i barns vardag, finns även tillgänglig på deras hemsida (Kemikalieinspektionen 2002).

7.5.3 Förbättrad information om innehållet i kemiska produkter

Olyckstillbud med kemiska produkter är alltså relativt vanliga. Ofta är det små barn som smakar på eller spiller produkten över sig. För att Giftinformationscentralen ska kunna ge adekvata råd vid förgiftningstillbud måste fullständig information om innehållet i kemiska produkter finnas, det gäller alla kemiska produkter även de som bedöms som ofarliga.

Sedan lång tid lämnas information om produkternas kemiska sammansättning till GIC av tillverkare och importörer på frivillig väg. Produktinformationen hanteras och lagras enligt sekretesslagen och används enbart för värdering av produktens akuta giftighet. Vid besvarandet av förfrågningar röjs aldrig något om produktens

203

Bostaden SOU 2003:127

204

sammansättning, utom då sådana upplysningar kan ha betydelse för läkare som skall behandla en förgiftad patient.

Giftinformationscentralen anser att det inte är sannolikt att alla företag frivilligt förser GIC med information om samtliga produkter som finns på markanden. Enligt GIC är produktinformationen väsentligen tillfredställande när det gäller konsumentprodukter men när det gäller industrikemikalier saknas information om många produkter.

EU-direktiv inom kemikalieområdet

För närvarande pågår en diskussion inom EU att samla ett antal direktiv på kemikalieområdet i en EU-förordning, som i motsats till tidigare direktiv, blir direkt bindande för medlemsländerna.

Regeringen har i detta sammanhang för avsikt att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att titta på innehållet i olika produkter som vänder sig till konsumenter. Hur uppdraget ska utformas utreds för närvarande i Miljödepartementet. Att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att utreda möjligheten att förelägga producenter och leverantörer av kemiska produkter en skyldighet att ge GIC detaljerad information om sammansättningen av sina produkter passar väl in inspektionens utredningsuppdrag.

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att utreda om företag som tillverkar och/eller säljer kemiska produkter, som kan utgöra en hälsofara, kan föreläggas skyldighet att förse Giftinformationscentralen med dessa produkters kemiska sammansättning.

Barnsäkerhetsdelegationen bedömer att Giftinformationscentralens verksamhet är väl fungerande och väl känd både av allmänhet, hälso- och sjukvård och andra praktiker. För att ytterligare förbättra GIC:s möjligheter att ge adekvata råd anser delegationen att alla företag som tillverkar och/eller säljer produkter som kan utgöra en förgiftningsrisk ska vara skyldiga att förse GIC med uppgifter om produkternas kemiska sammansättning.

8 Produktsäkerhet

Barn och ungdomar kommer ständigt i kontakt med produkter som på olika sätt kan utgöra en risk för att skadas. I ett globalt perspektiv är utbudet av produkter enormt och ett allt friare flöde av varor och tjänster inom EU, där producenterna själva svarar för produktens säkerhet, betyder att frågan om produktsäkerhet för konsumenten bör följas noggrant.

Arbetet med att göra produkter säkra bedrivs genom arbete med olika produktdirektiv på europeisk nivå och standardisering både på nationell och internationell nivå. Det är nödvändigt att de regelverk som finns inom området kontinuerligt ses över och förbättras då det ständigt kommer ut nya produkter på marknaden.

Delegationen har valt att inte ge förslag till förbättringar inom detta område, då vi konstaterar att det fortlöpande bedrivs ett omfattande arbete av olika verk och myndigheter inom produktsäkerhetsområdet. Bland annat genom Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Arbetsmiljöverket.

Vi beskriver nedan kortfattat exempel på produktsäkerhetsarbete som berör barn och ungdomar.

Exempel på lagstiftning och tillsyn inom området produktsäkerhet

Konsumentverket arbetar för att tillverkarna ska göra så säkra produkter som möjligt. Verket kontrollerar att produkter som säljs på marknaden, uppfyller fastställda säkerhetskrav, bland annat med stöd av produktsäkerhets- och leksakslagen. När det gäller säkerheten hos alla de elprodukter som finns på marknaden så kontrolleras de av Elsäkerhetsverket med stöd av ellagen (1997:857).

205

Produktsäkerhet SOU 2003:127

Produktsäkerhetslag (1988:1604)

Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Lagen tillämpas beträffande varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och om varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. Med stöd av lagen utövar Konsumentverket tillsyn.

Leksakslagen och CE-märkning

Särskilda säkerhetskrav för leksaker gäller enligt lagen (SFS 1992:1327) och förordningen om leksakers säkerhet (KOVFS 1993:9) samt Konsumentverkets föreskrifter. Lagstiftningen överför EU:s direktiv om leksakers säkerhet till svensk lagstiftning. En leksak får bara säljas om den uppfyller lagens krav beträffande säkerhet, information och märkning. Om en leksak tillverkas helt i enlighet med den europeiska standarden för leksakers säkerhet (SS-EN 71-1:1999), anses den uppfylla kraven i leksakslagen. I detta fall krävs inte att leksaken provas av en oberoende institution. Skulle dock tillverkaren välja att inte tillverka leksaken helt enligt standarden krävs att leksaken typgodkänts av en tredje part.

Konsumentverket kan med stöd av produktsäkerhetslagen ingripa mot leksaker som har säkerhetsbrister, även om den uppfyller kraven i leksaksstandarden eller har typgodkänts. Det kan inträffa om standardens krav visar sig vara för lågt ställda eller om en tillämplig standard eller standardregel saknas.

Ellagstiftning

Elprodukters säkerhet regleras av EU-direktiv som implementeras i den svenska ellagstiftningen. Lagstiftningen syftar till att endast säkra produkter ska få placeras på marknaden och tillämpas på i stort sett alla elprodukter.

Elsäkerhetsverket kan med stöd av ellagstiftningen hindra försäljning eller annan överlåtelse av elprodukter med säkerhetsbrister. Ett omfattande samarbete sker med såväl elsäkerhetsmyndigheter i medlemsländerna inom EU som EU-kommissionen. Myndigheter och kommissionen informerar varandra när en farlig produkt har

206

SOU 2003:127 Produktsäkerhet

stoppats för fortsatt försäljning i ett land så att produkten även stoppas i övriga länder.

CE-märkning i EU

Produkter som kan vara farliga för användaren, t.ex. el-produkter, maskiner och leksaker måste enligt lag sedan 1993 vara CE-märkta (1992:1534). Genom CE-märket garanterar tillverkaren eller importören att produkten uppfyller alla grundläggande hälso- och säkerhetskrav och utan märket får produkterna inte säljas. CEmärkningen handlar om säkerhet och har ingenting med produktens kvalitet, funktion eller prestanda att göra. Märkningen gäller för många produkter som säljs inom EU, oavsett om de har tillverkats i eller utanför EU. CE-märket är det enda märke som krävs för att produkten ska anses vara säker nog för att få säljas i Sverige och i resten av EU.

Myndigheter övervakar

En marknadskontroll infördes 1993 för att garantera CE-systemets trovärdighet och för att se till att produkterna verkligen uppfyller de krav på hälsa och säkerhet, som tillverkaren garanterar med CEmärket. Marknadskontroll innebär att EU ländernas olika myndigheter på olika sätt kontrollerar att produkterna som säljs uppfyller de krav direktiven ställer samt att de är CE-märkta.

Konsumentverket kontrollerar leksaker och personlig skyddsutrustning för privat bruk, Elsäkerhetsverket kontrollerar elprodukter och Arbetsmiljöverket kontrollerar maskiner och personlig skyddsutrustning. Andra myndigheter med kontrollansvar för vissa produktgrupper är Läkemedelsverket, Sjöfartsverket, Boverket, Post- och Telestyrelsen samt SWEDAC (Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll).

Exempelvis genomför Elsäkerhetsverket marknadskontroller av elektriska och elektroniska produkter. Kontrollvolymen inom elproduktområdet omfattar i dag ca 70 000 produkttyper. Tillverkare, importörer och butiker besöks och kontroll görs av ett urval av dessa produkter. Om en produkt misstänks vara bristfällig köps den in för test och kontroll. Bristfälliga produkter kan beläggas

207

Produktsäkerhet SOU 2003:127

208

med försäljningsförbud. Om produkterna har mycket allvarliga brister kan verket även besluta att de ska återtas från konsument.

Information till allmänheten

På Konsumentverkets hemsida finns varningar (aktuella och tidigare) för leksaker och andra produkter som kan vara farliga för barn. Där finns också råd om rätt skyddsutrustning för olika aktiviteter som t.ex. hjälmar vid cykling och flytvästar.

Listor med elprodukter som har försäljningsförbud finns på Elsäkerhetsverkets hemsida. Där finns också råd och allmän information om elsäkerhet.

Information om skador relaterat till produkt

I Sverige finns detaljerad information om olycksfallsskador relaterat till produkt i den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet om personskador (tidigare kallat EHLASS, se kap. 6.4 Socialstyrelsen). Syftet är att samla information om vilka produkter som orsakar skador och därmed få ett underlag för ett effektivare produktsäkerhetsarbete.

9 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

I dag tillbringar barn den största delen av sin vardag i barnomsorg och skola. Aldrig tidigare har barn tillbringat så mycket tid i miljöer som är skapade för barn, av vuxna. Barns upplevelse av platser bestäms därför inte längre i lika hög grad av vad de vill göra som av vad de kan göra. Med detta följer ett stort ansvar.

Både forskare och utredare har uppmärksammat såväl inom- som utomhusmiljön i barnomsorg och skola. Vi vet i dag att dessa miljöer är viktiga bestämningsfaktorer för barns hälsa – både fysiskt, intellektuellt och socialt och att de utgör en viktig del av barns uppväxtvillkor. I den första diskussionen med Barnsäkerhetsdelegationens ungdomsreferensgrupp kom arbetsmiljön i skolan upp som det område ungdomarna själva fann mest angeläget för delegationen att arbeta med.

Utifrån barns och ungas rätt till trygga, säkra och utvecklande miljöer, är det angeläget att diskutera hur barnomsorg och skola, liksom närmiljön och skolvägen tillsammans kan bidra till att öka barns och ungas säkerhet och utveckling – med andra ord bidra till en sådan barndom som vi vill erbjuda våra barn.

I detta kapitel lämnas förslag på hur utemiljön i förskola och skola kan förbättras, hur arbetsmiljöarbetet i skolan bör utvecklas liksom hur barns och ungas egna kunskaper och synpunkter bör tas tillvara i detta arbete.

209

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

9.1 Utemiljön i förskola och skola

9.1.1 Utemiljön in i skollagen

Vårt förslag: Regeringen föreslås genomföra en ändring i skollagens (1985:1100) 1 kap. 2 a §. Paragrafen är ny.

Föreslagen lydelse 1 kap.

2 a §

Huvudmannen skall tillhandahålla en ändamålsenlig utemiljö, anpassad för elevernas olika förutsättningar och behov, som syftar till att främja barns lärande och utveckling.

Vi anser att utemiljön kring förskola, fritidshem, förskoleklass och skola har stor betydelse för elevers utveckling och lärande och utgör en viktig del av barnens uppväxtvillkor. Dessa miljöer måste i högre grad betraktas som de miljöer i vilka dagens barn har en chans till såväl platsbundna lekar, som utforskande aktiviteter. I dag har skolgården fått än större betydelse i och med att förskoleklasserna integrerats i skolan liksom fritidshemmet. Vi föreslår därför att Skollagen (1985:1100) ändras med krav på en ändamålsenlig utemiljö. Med en ny paragraf betonas utemiljöns betydelse för eleverna och skolans yttre miljö, inklusive skolgården, innefattas i den pedagogiska verksamheten och omfattar alla barn för vilka skollagen gäller. Lagen gäller även barn i motsvarande fristående skolformer. En god och säker utomhusmiljö med möjligheter till fysisk aktivitet och samvaro bidrar till elevernas utveckling och hälsa.

Den nuvarande skollagen innehåller inga bestämmelser om skolans inom- och utomhusmiljö. Den befintliga lagen har varit under översyn och ett förslag till ny skollag redovisas i Skollagskommitténs betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet, SOU 2002:121. Vi har tagit del av det nya förslaget och kan konstatera att inte den heller innehåller någon bestämmelse om skolans utemiljö, vilket vi också påpekat i vårt remissvar på nämnda utredning. Skollagskommitténs förslag tar däremot upp inomhusmiljön i kap. 3 Lokaler och utrustning. Om skollagskommitténs förslag på ny skollag genomförs bör den föreslagna 2 a § föras in

210

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

under detta kapitel och rubriken ändras till Lokaler, utrymmen och utrustning inom- och utomhus.

Vårt förslag att komplettera den befintliga skollagen, som nu är gällande med krav på en ändamålsenlig utemiljö, syftar till att främja barns utveckling och lärande och att tydligt visa att även utemiljön är en del av skolans pedagogiska ansvar. Med Skollagskommitténs förslag att även förskolan ska omfattas av skollagen, innebär detta ökade möjligheter till en god utemiljö för alla barn i barnomsorg och skola.

Vår avsikt är att på detta sätt tillförsäkra alla barn ett fysiskt utrymme i och med att utemiljön inte kan prioriteras bort då nya skolor planeras liksom ett starkare skydd mot exploatering av befintliga skolgårdar för t.ex. bostäder eller annan nybyggnation. En ändamålsenlig utemiljö runt skolan är särskilt viktig i områden med tät bebyggelse. Det är också i dessa områden, med högt tryck på att bebygga marken, som det kan vara svårast att hävda att mark ska avsättas för skolgård.

Skolans utemiljö – en pedagogisk fråga att ta på allvar

Skolgårdar är en miljö där alla barn i Sverige tillbringar en stor del av sin utomhusvistelse och därför av stor betydelse för barns utveckling, lärande och hälsa. Skolgården har hittills hamnat mellan olika aktörer både på nationell och lokal nivå och skolelevers utevistelse ses fortfarande mer som ett rastvaktsproblem än en pedagogisk fråga värd att ta på allvar (Lindholm 1995). Skolgården utgör sällan en pedagogisk resurs i skolans arbete. En svensk studie (Grahn 1988) av hur lärare använde skolgården i undervisningen visade att biologilärare, som angett att de har en väl fungerande skolgård utnyttjade parker och naturområden 150 procent oftare än de som angett att de inte har någon skolgård alls eller att den inte är ändamålsenlig. Det kan tolkas som att positiva erfarenheter av att använda skolgården i undervisningen leder till att lärare även utnyttjar närmiljön.

Forskare och psykolog Wendy Titman (1994) visade i en engelsk studie att lärare inte upplevde något stöd i läroplanen för att använda skolgården i undervisningen. Det innebar att lärarna saknade kunskap om och platser för utomhusundervisning, liksom tillräcklig tid för att gå ut.

211

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Den föreslagna ändringen av skollagen (1985:1100) syftar till att göra skolans utemiljö till en viktig pedagogisk fråga för förskolorna och skolorna själva, liksom för de nationella skolmyndigheterna och andra aktörer med inflytande över den fysiska miljön. Det behövs en nationell drivkraft för skolgårdsutveckling som kan främja samarbetet mellan aktörer såväl nationellt som lokalt inom kommunerna exempelvis mellan elever, lärare, utbildningsförvaltning och parkförvaltning. Vi menar att Myndigheten för skolutveckling bör utvecklas till en sådan drivkraft.

Skolgården för lek, samvaro och lärande

Eftersom skollagen i dag inte ställer krav på en ändamålsenlig utemiljö, kan skolor inrättas i miljöer, som utifrån barns rätt till säkra och utvecklande miljöer, är direkt olämpliga. Den kommunala skolan har i de allra flesta fall en skolgård, men fristående skolor och privata förskolor inrättas inte sällan i lokaler utan tillhörande gård.

En säker, trygg och stimulerande utemiljö främjar barns utveckling. Professor och pedagog Pia Björklid framhåller att utemiljö är utvecklingsmiljö. Därför är skolans utemiljö än viktigare i dag när såväl förskoleklassen och fritidshemmet är integrerade i skolan och barn tillbringar en mycket stor del av sin vardag i skolmiljön. För närvarande finns det inget i läroplanen (Lpo 94) om barnens utemiljö. Enligt (Lpo 94) ska eleven ha grundläggande kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa samt ha förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan och miljö. Under avsnitt 1 Skolans värdegrund och uppdrag har nyligen (genom SKOLFS 2003:17) införts att ”Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Skolan skall sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.” Bestämmelserna i styrdokumenten får anses poängtera hälsans betydelse för barnens lärande.

En god utemiljö i skolan har stor betydelse för barns lek och rekreation liksom för det sociala samspelet på skolgården. Exempel från skolgårdsutvecklingsprojekt visar att en stimulerande skolgård leder till bättre socialt klimat med färre mobbnings- och konfliktsituationer och i förlängningen färre interaktionsskador (Menckel 1994).

212

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

Laflamme & Menckel (1998) visade att drygt 40 procent av skadorna i grundskolan inträffade under oorganiserad aktivitet på skolgården, under förflyttning eller i en kösituation i skolan. När det gäller skolgårdarna är det ofta stor konkurrens om utrymmet och rasterna är ofta alltför korta för att det ska vara någon idé att påbörja någon lek. Pedagogen Anders Hjalmarsson (citerad i Hurtig 2001) menar att det är i dessa situationer som konflikter mellan barnen uppstår. På en gård bestående av en plan, blir det svårt att leka parallella lekar samtidigt.

Eleverna i den tidigare nämnda engelska skolgårdsstudien (Titman 1994) var helt överens om vad de önskar av skolgården: En plats för lugn, välbefinnande, eftertanke, inspiration och reflektion; samarbete och kommunikation få möjlighet att utveckla sociala färdigheter; en plats där det är ”OK att bara ha kul och leka”; färgrik, fantasieggande, spännande och rik på upplevelser och också gå att förändra och omskapa efter skiftande behov; ge möjlighet till aktivt lärande, utmaning, risk och äventyr för att kunna testa sina gränser inom olika områden. Många elever tyckte att skolgården snarare ökade stressen än minskade den. Inte heller kunde skolgården tillgodose behovet av att umgås med kamrater.

Skolgårdens utrymme är särskilt viktigt i områden där skolbarnens alternativa lekmöjligheter begränsas exempelvis på grund av hög bebyggelsetäthet eller där närliggande parker och lekplatser i hög utsträckning utnyttjas av allmänheten.

9.1.2 Kunskap saknas om barns utemiljö i förskolan

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Skolverket i uppdrag att i inspektionen av kommunerna även granska kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.

Förskolornas gårdar och omgivningarna kring dessa är en viktig utvecklingsmiljö för de minsta barnen. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98) anges att förskolan ska erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet såväl inomhus som utomhus liksom att utomhusvistelse bör ge möjlighet till lek och andra aktiviteter både i planerad miljö och i naturmiljö.

213

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Vi har konstaterat att Skolverket sällan tar upp utemiljön i sin tillsynsverksamhet. Man anger två skäl till detta. För det första att det står så lite om utemiljön i styrdokumenten, varför kartläggningar eller tillsyn av detta inte prioriterats i arbetet och kompetens inom området inte har utvecklats. För det andra är det svårt och resurskrävande att fånga in de kvaliteter som är viktiga att belysa.

Under den närmaste 6-årsperioden kommer Skolverkets inspektion när det gäller förskolan och skolbarnomsorgen, att fokusera på huvudmannens sätt att ta ansvar för verksamheten. Utbildningsinspektionen syftar till att utveckla kvaliteten i kommunernas skolverksamhet. Vi menar att detta ger tillfälle att uppmärksamma kommunerna på vikten av en ändamålsenlig utemiljö för de mindre barnen. När inspektionen är klar får kommun och verksamheter en rapport som underlag för utvecklingsarbete. Vi anser därför att det är mycket angeläget att kommunens hantering av förskolornas utemiljö belyses i denna rapport. Eftersom Skolverkets inspektionsuppdrag omfattar både förskola och skolbarnomsorg, ser vi det som naturligt att även skolbarnomsorgens utemiljö beaktas.

Fredrika Mårtensson (2003), forskare vid institutionen för landskapsplanering i Alnarp, konstaterar att en samlad kunskap om vilka utomhusmiljöer barn har tillgång till inom förskola och skola saknas hos kommunerna.

Förskolornas utemiljö är av mycket skiftande kvalitet och i innerstaden är miljön ofta begränsad med mycket hårdgjorda ytor. Fredrika Mårtensson menar att barns utomhuslek i hög grad handlar om sinnlig kontakt med omgivningen och fysisk rörelse vilket kräver rejäla ytor och intressant innehåll. Nyare förskolor ligger ofta insprängda i vanliga bostadskvarter med en begränsad utemiljö som ska delas med de boende. Detta innebär att barnens rörelsefrihet begränsas och de blir mer passiva under utevistelsen. Utemiljöer som vuxna kan uppfatta som trygga, lätta att överblicka och trevligt utformade, saknar ofta de kvaliteter som barn behöver i sin utomhuslek.

Vi menar att det är hög tid att uppmärksamma förskolornas utemiljö. Eftersom alla barn omfattas av förskoleverksamheten, har den miljön som förskolan erbjuder stor betydelse för barns uppväxtvillkor. Vi har blivit uppmärksammade på en oroande utveckling där minskad personaltäthet begränsar möjligheterna att besöka parker och andra grönområden samtidigt som kvaliteten på den egna utemiljön runt förskolan inte har utvecklats och ibland till och med har försämrats. Detta uppmärksammades även av Nationella

214

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

folkhälsokommittén (SOU 2000:91), som slår fast att goda utemiljöer kring förskolan har stor betydelse för de mindre barnens hälsa.

Små barn har i realiteten nästan inga möjligheter att själva ställa krav eller påverka beslut som berör dem. Därför ska vuxenvärlden se till barnets bästa (barnkonventionens art. 3) i de prioriteringar och beslut som påverkar de miljöer där barnen vistas dagligen. Därför anser vi det angeläget att Skolverket granskar kommunernas sätt att ta ansvar för förskolans utemiljö.

9.1.3 Förskolans utemiljö behöver utvecklas

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att i sitt utvecklingsarbete prioritera förskolans utemiljö. Detta arbete bör ske i samarbete med berörda aktörer såväl lokalt som nationellt.

Vi anser att Lpfö 98 ger stöd för att förskolans utemiljö ingår i Myndigheten för skolutvecklings ansvarsområde. Myndigheten för skolutveckling bör vara en viktig drivkraft och inspiratör när det gäller utveckling av utemiljön i förskolorna och skolorna.

Studier av förskolor, skolor och vårdinstitutioner har visat att ju mindre ändamålsenlig den egna utemiljön är, desto mindre är man ute över huvud taget (Grahn 1988). Det är alltså inte så att man kompenserar en ”dålig” egen utemiljö med att vara ute i andra naturmiljöer. Därför har utemiljön i bland annat förskolan en avgörande betydelse för utevistelsens omfattning. Lekminnena hos vuxna ofta är knutna till specifika platser utomhus och framför allt till upplevelser av självständigt utforskande (Moore 1990; Sandberg 2003). Miljön kring skolor och förskolor och dess omgivningar måste i högre grad betraktas som de miljöer i vilka dagens barn har chans, inte bara till mer platsbundna lekar, utan denna typ av utforskande aktiviteter.

Nationella folkhälsokommittén (SOU 2000:91) konstaterade att närmiljön är en viktig bestämningsfaktor för hälsa och en förskola med en god utemiljö som stimulerar fysisk aktivitet, intellektuell

215

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

och social utveckling är viktigt för att uppnå bättre hälsa hos de mindre barnen (Grahn & Mårtensson 1997).

Resultat från en studie vid Umeå universitetssjukhus (Björnstig & Björnstig 2003, bilagedel till SOU 2003:127) visade att hos förskolebarn (1–6 år) har antalet ”icke-lindriga” skador, såsom frakturskador och hjärnskakningar, fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Författarna menar att förändrat socialt klimat på förskolan och lägre personaltäthet kan ha betydelse för den fördubbling av skador på förskolan som studien visar. Även sociala faktorer måste därför beaktas i det skadeförebyggande arbetet.

Minskad personaltäthet bör också ses i ett utvidgat riskperspektiv som beaktar aspekter av miljön som kan begränsa barns utvecklingspotential, (Björklid 2002a). En studie av hur närtrafikmiljön påverkade det pedagogiska arbetet i förskolan, visade att personalen bekymrades över att trafiken hindrade barnen från att knyta och bibehålla sociala kontakter. Men de var mest bekymrade över att barnen inte får uppleva naturen. Därför gjorde personal och barn regelbundna utflykter till naturområden. Om inte dessa områden fanns inom gångavstånd tog man buss eller tunnelbana (Vågberg 1994). Två år senare gjorde Vågberg en uppföljande studie (1996) som visade att på grund av personalminskningar kunde inte personalen ta barnen till naturområden i samma utsträckning som tidigare. Barnen blev därför mer hänvisade till sin egen gård och grannskap och de möjligheter till lek och rekreation som finns där.

Vi menar att när de båda skolmyndigheterna utifrån sina respektive uppdrag sätter fokus på förskolornas utemiljö, så kommer det att ge skjuts åt denna mycket angelägna fråga.

9.2 Arbetsmiljön i skolan

Från 1 juli 1990 utvidgades delar av arbetsmiljölagen (AML, 1977:1160) till att omfatta ”den som genomgår utbildning” och från 1 januari 1998 omfattas också elever i förskoleklass. Ändringarna gäller kapitlen 2–4 och 7–9. Motiven var bland annat att eleverna skulle ha möjlighet att påverka och ta ansvar för sin egen arbetsmiljö genom att engageras i arbetsmiljöfrågor. Ett annat viktigt skäl var att ta tillvara den resurs som elevernas kunskap och medverkan utgör, ytterligare en anledning var att arbetsmiljöarbete i skolan blir en förberedelse för arbetslivet (prop. 1989/90:61).

216

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

Skolan är därmed landets största ”arbetsplats” som omfattas av arbetsmiljölagen. Lagen gäller i skolan under skoltid och omfattar ca 1,5 miljoner barn och ungdomar. Läsåret 2001/02 fanns i förskoleklass ca 100 000 barn, i grundskolan knappt 1,1 miljon barn och i gymnasieskolan drygt 300 000.

Det är svårt att få uppgifter om hur många elever som skadas varje år i skolan. Enligt föreskriften om systematisk arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren varje år göra en skriftlig sammanställning av ohälsa, olycksfall och allvarliga tillbud som inträffat i arbetet (AFS 2001:1,§9). Denna bestämmelse omfattar således också verksamheten i förskoleklasserna, grundskolan och gymnasieskolan. Vi vet att många enskilda skolor har en tillbuds- och skaderegistrering som används för det interna arbetsmiljöarbetet. Men ingen nationell myndighet har i dag ansvaret för att samla in, sammanställa och analysera de skador som drabbar eleverna.

Elevers hälsa påverkas av psykiska och sociala faktorer. Till elevorganisationerna, Barnombudsmannen och BRIS vänder sig många elever och berättar om stress, högt studietempo och mobbning i skolmiljön.

Undersökningar visar att mobbning, trakasserier och våld är en del av elevernas skolmiljö. Kamrattrakasserier i skolmiljön är en faktor som påverkar barns säkerhet både direkt och indirekt (SOU 2003:79).

9.2.1 Hur många barn och ungdomar skadas i skolan?

Det finns inget heltäckande nationellt skaderegister omfattande elevskador i skolmiljö. Man kan dock få en uppfattning om problemets storlek genom den urvalsbaserade delen i det nationella skaderegistreringssystemet och olika lokala registreringar av elevskador.

1994 uppskattade dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen att varje år skadas tre procent av eleverna i grundskola och gymnasium så allvarligt att det krävs vård utanför skolan. Det innebar att nästan 35 000 grundskole- och gymnasieelever skadades i skolan så svårt att det krävdes vård på sjukhus, vårdcentral eller liknande, 3 procent motsvarar ca 180 elever varje skoldag eller 28 olycksfall per 1 000 elever och år. Det är fler elever i årskurs 4 till 9 som skadar sig än årskurs 1 till 3 och gymnasieskolan (Folkhälsoinstitutet 1994).

I en analys av anmälda tillbud och skador bland elever i Uppsala kommuns grundskolor 1996–1999 beräknades en genomsnittlig skadeincidens på minst 30 skador per 1 000 grundskoleelever och

217

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

år, inklusive förskoleklass, som krävt vård utanför skolan (tillbuden ingår inte i skadeincidensen) (Larsson m.fl. 2000).

I en rapport från Folkhälsoinstitutet redovisas skador registrerade under vårterminen 1997 på 79 skolor, både grundskolor och gymnasieskolor, fördelade över hela landet. Rapporten visar en skadefrekvens på 19 skador per 1 000 elever. Skadefrekvensen var lika för pojkar och flickor (Laflamme m.fl. 1998).

I Arbetsmiljöverkets (AV) informationssystem för arbetsolyckor, ISA redovisas antalet arbetsolyckor som anmälts till Försäkringskassan. År 1999 anmäldes 143 arbetsolyckor bland personer under 18 år, 38 procent av dessa drabbade elever inom gymnasieskolan. Enligt flera källor finns det en underrapportering av de arbetsolyckor som sker i skolan till Försäkringskassan.

I EHLASS-rapporten från 1999 redovisas läkarbesök till följd av olycksfall. Materialet är hämtat från lokala registreringar som omfattar 5,2 procent av befolkningen. Nationella skattningar utifrån dessa data anger att i åldersgruppen 7–12 år inträffar 11 500 skador i skolan eller på skolgården. Det betyder att vart sjätte olycksfall, ca 17 procent, som registrerats i den åldersgruppen sker i skolan eller på skolgården (Socialstyrelsen 2001).

Det är således svårt att ange hur många elever som skadas varje år i skolmiljö. Men enligt ovanstående undersökningar skadas varje år i skolan två till tre procent eller mellan 19 och 30 elever per 1 000 så svårt att de får uppsöka läkare.

I en undersökning omfattande två läsår (år 2000 till 2002) intervjuades mer än 600 elever (10–15 år) som sökt sjukhusvård för skada visas att 3,8 procent av eleverna skadats på grund av avsiktliga våldshandlingar. Studien visar också att 14 procent av pojkarna och 17 procent av flickorna trakasserades ofta (två gånger i veckan eller oftare) 4,4 procent av eleverna hade utsatts för trakasserier samma dag som skadan inträffade (SOU 2003:79).

Var och hur skadar sig elever

Brister i skolans fysiska miljö är orsak till många skador. Det kan vara trasig eller felaktig lekutrustning, brister i att följa olika säkerhetsföreskrifter, dåligt underhållna byggnader och maskiner, bristande avspärrningar vid markarbeten och byggnationer eller fordonstrafik på skolgården och i skolans närområde (t.ex. busshållplatser för skolskjutsar).

218

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

En rapport från Folkhälsoinstitutet 1998 som omfattar elevskador i grund- och gymnasieskolor visar att de flesta skadorna inträffar under rast eller idrottslektion. Yngre elever skadas huvudsakligen under raster och äldre elever under idrottslektioner. Mer än 40 procent av elevskadorna sker under oorganiserade aktiviteter på skolgården, vid förflyttning i trappor och korridorer eller i olika köer. Fler pojkar än flickor skadas. Merparten av skadorna sker utomhus. Vid en tredjedel av skadorna finns ingen vuxen närvarande. Kroppskontakt mellan elever är naturligt både vid organiserade och oorganiserade aktiviteter. Skador som uppkommer till följd av dessa oavsiktliga eller avsiktliga handlingar och aktiviteter, exempelvis kollisioner, slag, knuffar, sparkar, utgör ca 30 procent av samtliga elevskador.

9.2.2 Översyn av arbetsmiljölagen

Regeringen skriver i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (2001/02:14) att en översyn bör ske av arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv i syfte att förtydliga elevernas inflytande över arbetsmiljön i skolan, medverkan i arbetsmiljöarbetet och elevskyddsombudens utbildning.

Barnsäkerhetsdelegationen anser den i propositionen föreslagna översynen av arbetsmiljölagen ur ett elevperspektiv omedelbart bör påbörjas. En sådan översyn av arbetsmiljölagen bör också omfatta barnen i förskola och fritidshem.

I avvaktan på en sådan översyn lägger delegationen följande förslag med syfte att förbättra arbetsmiljön i förskola, fritidshem, förskoleklass och skola.

9.2.3 Inspektion av elevernas arbetsmiljö i skolan

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda hur tillsynen av elevernas arbetsmiljö i skolan kan utvecklas och förbättras.

Som framgår i inledningen drabbas många elever av skador i skolmiljön. Enligt dessa data drabbas fler barn och ungdomar av skador i skolan (mellan 19 och 30 elever per 1 000) jämfört med hur många

219

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

vuxna som enligt Arbetsmiljöverket skadas under arbete (ca 6 till 8 arbetsolyckor per 1 000).

Det är svårt att exakt ange hur många inspektioner som görs av elevernas arbetsmiljö. Enligt Arbetsmiljöverket görs vissa inspektioner på en skola, andra besöker kommunen eller skolförvaltningen och inspekterar på så sätt av många skolor samtidigt. Det betyder att någon exakt siffra på hur många skolor som inspekteras inte kan anges. Vidare finns enligt AV ingen regel för hur många besök inspektörerna ska göra inom varje bransch, ca 30 procent av deras tid går till verksgemensamma tillsynsprojekt, 30 procent till distriktsvisa projekt och 30 procent till akuta utryckningar.

Delegationens mening är att arbetsmiljölagen (1977:1160) och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) kan vara ett bra instrument för att förbättra förskolans och skolans hela miljö. Det är inte bara brister i den fysiska miljön som kan leda till olycksfallskador, utan även brister i den psykosociala omgivningen kan innehålla utlösande faktorer som leder till skador. Det systematiska arbetsmiljöarbetet ska, enligt föreskrifterna, omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön (AFS 2001:1 §3). Delegationen anser att enbart en utökad och förbättrad information till skolhuvudmännen om lagarnas och föreskrifternas innehåll inte är tillräckligt.

Eleverna har inte på samma sätt som arbetstagarnas parter möjlighet att påverka sin arbetsmiljö utan behöver extra stöd med detta arbete. Arbetsmiljöverket bör därför i sin verksamhet öka tillsynen vad gäller elevernas arbetsmiljö i skolan. Det finns ett behov av kompetensutveckling bland inspektörerna för att få in ett barnperspektiv i samband med inspektionerna i skolan.

Barnsäkerhetsdelegationen menar att de inspektioner som utförs via kommun eller skolförvaltning ofta har ett vuxenperspektiv och kan inte vara tillräckliga för att ge en god uppfattning om elevernas fysiska eller psykosociala arbetsmiljö på den enskilda skolan.

Delegationen anser att Arbetsmiljöverket bör ges ökade resurser alternativt omprioritera nuvarande resurser för tillsyn av hur arbetsmiljölagen och dess föreskrifter efterlevs i skolan. Vi menar att en förstärkt tillsyn ökar efterlevnaden av aktuella lagar och förordningar och därmed minskar också antalet elevskador på grund av olycksfall.

220

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

9.2.4 Elevskyddsombudens roll måste stärkas

I våra kontakter med elevorganisationerna framgår att eleverna ofta saknar kunskap om sina rättigheter att utse elevskyddsombud.

För att skolan ska vara både säker och utvecklande är det viktigt att engagera alla elever i skolans arbetsmiljöfrågor, att stärka elevernas ställning och ge dem möjlighet att påverka och ta ansvar för sin miljö. Delegationen anser att det är av stor vikt att eleverna på skolan företräds av egna elevskyddsombud.

I arbetsmiljölagen 6 kap. 17 § sägs att de som genomgår utbildning ska av huvudmannen för utbildningen ges tillfälle att genom elevskyddsombud medverka i skyddsverksamheten på arbetsstället, om det är rimligt med hänsyn till utbildningens art och utbildningsperiodens längd. AML är en rättighetslag och inte en skyldighetslag. Eleverna ska alltså erbjudas möjligheten att utse elevskyddsombud. Det betyder att rektor inte är skyldig att se till att det finns elevskyddsombud på skolan. Vi anser att om rektor har informationsplikt finns det bättre möjligheter att eleverna får kunskap om sina rättigheter. Observera att om elevskyddsombud finns på en skola ska de erbjudas utbildning (6 kap. 18 §) och ingå i skyddskommitté (Arbetsmiljöförordningen 8a §)

Elevmedverkan gäller från årskurs 7 i grundskolan (AML 6 kap. § 17). Arbetsmiljölagen säger vidare att eleverna har rätt att utse två elevskyddsombud per årskurs från årskurs 7 och på gymnasieskolan två per utbildning som omfattar minst ett år. Barn och ungdomar har stor kunskap om sin egen miljö. De vet var farorna finns, var tillbud och olyckor sker. Den kunskapen ska tas tillvara bland annat genom att elevers delaktighet i arbetet ökar. Det är mycket väsentligt att elever och elevskyddsombuden ges kunskap och verktyg för att ha möjlighet att påverka sin egen arbetsmiljö.

Enligt arbetsmiljölagen (6 kap. 18 §) ska huvudmannen för utbildningen se till att elevskyddsombuden får den utbildning och den ledighet som behövs för uppdraget.

Arbetsmiljöverket skriver i sin rapport Skolans arbetsmiljö 2002 att det saknas riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör hålla i utbildningen.

Också Barnombudsmannen skriver i sin rapport Liten blir stor (1998) att det är viktigt att elevskyddsombuden ges utbildning och relevanta kunskaper i arbetsmiljöarbete.

Att ett elevskyddsombud kan vara verksamt i högst tre år vardera i högstadiet och gymnasiet, kräver aktivt stöd och många utbildnings-

221

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

tillfällen. Delegationen anser det därför angeläget att nya årskullar av årskurs 7 erbjuds utbildning om arbetsmiljöarbete.

Sveriges elevråd (SVEA) och Elevorganisationen erbjuder utbildning av elevskyddsombud på förfrågan från enskilda skolor eller kommuner. Under år 2002 genomförde SVEA ca 20 utbildningar för elevskyddsombud (i Sverige finns ca 1 500 grundskolor, årskurs 7–9 och ca 750 gymnasieskolor).

Skolverket har haft i uppdrag att skriva föreskrifter till AML kap 6 § 17 för elevskyddsombudens medverkan i skyddsverksamheten på skolan. Arbetsmiljöverket och Skolverket har gemensamt arbetat fram förslag till föreskrifter. Uppdraget redovisades den 30 september 2003, i Skolverkets rapport (Dnr 62-2003:2037) ”Elevmedverkan i skolans arbetsmiljöarbete genom elevskyddsombud”.

Skolverket föreslår bland annat att rektor ska ha informationsplikt om elevernas rättighet att utse elevskyddsombud och att Arbetsmiljöverket och Skolverket i samarbete ska utarbeta riktlinjer för vad utbildningen av elevskyddsombud ska innehålla och vem som bör hålla i utbildningen.

Barnsäkerhetsdelegationen är positiv och stödjer dessa förbättringar gällande elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Vi utgår från att Skolverkets förslag genomförs.

Vårt förslag: Barnsäkerhetsdelegationen anser att elevskyddsombudens ställning i skolans skyddskommitté ska stärkas. Till elevskyddsombudens rätt att närvara och yttra sig i skyddskommittén ska förslags- och rösträtt läggas.

Barnsäkerhetsdelegationen Förslag till lag om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

8 a §

Ny lydelse: En skyddskommitté bör sammanträda minste en gång var tredje månad.

Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företagshälsovården vara närvarande.

Två av de elevskyddsombud, som har utsetts enligt 6 kap. 17 § arbetsmiljölagen (1977:1160) får närvara, yttra sig, rätt att lägga förslag och rätt att rösta vid skyddskommittésammanträden, i frågor som gäller elevernas arbetsmiljö.

222

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

Två elevskyddsombud har rätt att medverka i skolans skyddskommitté. Elevskyddsombuden har rätt att närvara och yttra sig, men inte rätt att lägga förslag och rätt att rösta i skyddskommittén (Arbetsmiljöförordningen 1977:1166, 8a §). Elevskyddsombuden ska enligt arbetsmiljölagen beredas tillfälle att delta i skolans skyddsarbete i alla väsentliga avseenden. I detta ligger t.ex. att delta i planering av nya eller ändrade lokaler, arbetsmetoder eller arbetsförhållande i övrigt.

I regeringens prop. 89/90:61 slogs elevernas medverkan i miljöarbetet fast, liksom deras rätt till representanter i skyddskommittén. Någon fullständig anpassning till de förhållanden som gällde för arbetstagarnas ledamöter i skyddskommittén skedde emellertid inte. De bestämmelser i arbetsmiljölagen som hade en huvudskalig arbetsrättslig grund kunde inte föras över till elevområdet. Att arbetet i skyddskommittén (alternativt samverkansgruppen) till stor del reglerades genom avtal mellan arbetsmarknadens parter ansågs också utgöra ett hinder.

Elevernas arbetsmiljö och skolans verksamhet har uppmärksammats allt mer under de senaste tio åren. Synen på barns och ungdomars medverkan i samhällsfrågor har radikalt förändrats. Enligt delegationens uppfattning bör ett ökat inflytande för elevskyddsombuden kunna lösas genom överenskommelser inom skyddskommittén utan hinder av eventuella avtal på arbetsmarknaden. De specifikt arbetsrättsliga frågorna bör dock även fortsättningsvis vara undantagna från elevskyddsombudens område.

För att öka elevskyddsombudens inflytande och möjligheter att påverka skolans arbetsmiljö föreslår vi att elevskyddsombudens rättigheter också ska innefatta rätt att lägga förslag och rätt att rösta i skyddskommittén. Mot bakgrund av elevskyddsombudens kunskap om sin egen arbetsmiljö anser delegationen att det inte räcker med enbart rätt att närvara och yttra sig. Elevmedverkan är en viktig del av arbetsmiljöarbetet i skolan. Eleverna känner många gånger själva bättre till de brister och faror som finns i skolmiljön än de vuxna som finns i skolan. Elevskyddsombuden bör ha stärkta rättigheter för att kunna ha reella möjligheter att påverka arbetet i skyddskommittén.

223

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Avbryta arbetet vid omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa

När det gäller frågan om elevskyddsombud ska ha samma rätt som skyddsombud (AML 6 kap 7§) att avbryta arbetet när omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv och hälsa finns (så kallad stopprätt), menar vi att elever inte bör ha sådan rätt, av de skäl som anges nedan. I dag har elevskyddsombud eller en enskild elev möjlighet att själv kontakta Arbetsmiljöinspektionen om de anser att det finns så allvarliga brister i skolans arbetsmiljö att verksamheten måste stoppas. Om bristerna i miljön bedöms vara så allvarliga att arbetet måste avbrytas, ska Arbetsmiljöinspektionen fatta detta beslut. På varje Arbetsmiljöinspektion finns skolinspektörer som har ansvar för de skolor som finns i respektive distrikt, de ska fungera som stöd till elevskyddsombuden i dessa komplicerade frågor. Delegationen menar att ökade insatser bör göras för att informera elever om deras rätt att kontakta Arbetsmiljöinspektionen. Det är viktigt att eleverna kan utnyttja denna kompetens i arbetsmiljöarbetet.

Barnsäkerhetsdelegationens ungdomsreferensgrupp anser att elever inte bör ha ansvar för att avbryta verksamheten vid allvarlig fara för liv och hälsa, det ansvaret ska ligga hos vuxna. Elevorganisationen anser att elevskyddsombuden ska kunna stoppa verksamheten och tillkalla Arbetsmiljöinspektionen om så krävs för att garantera en säker arbetsplats, Sveriges Elevråd (SVEA) har inte tagit ställning i frågan. Elevorganisationerna anser att en förutsättning för utökade rättigheter för elevskyddsombuden är att de ska ha uppnått straffmyndig ålder, 15 år. Elevorganisationerna menar att en sådan åldersgräns stärker trovärdigheten. Också Arbetsmiljöverket är tveksam till att det införs stopprätt för elever, de anser att dialog och samverkan mellan elever och skola är att föredra för att föra arbetsmiljöarbetet framåt i skolan. Ett sätt att förbättra sådan samverkan är att elevskyddsombuden ges rätt att lämna förslag och att inneha rösträtt i skyddskommittén och Arbetsmiljöverket förordar därför ett sådant förslag.

9.2.5 Samverkansavtal och skolans arbetsmiljö

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har tillsammans med arbetstagarparterna ingått en central överenskommelse, ”Utveckling-92”, om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagarnas

224

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

parter gällande medbestämmande-, arbetsmiljö- och verksamhetsfrågor.

I dag finns samverkansavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna i de flesta av Sveriges kommuner. I samverkansavtalet ingår utvecklingssamtal, arbetsplatsträffar och samverkansgrupper där arbetstagare och arbetsgivare för en dialog om bland annat arbetsmiljöfrågor. Samverkansgruppen ska fungera som skyddskommitté, i gruppen ska skyddsombud ingå.

Det kan finnas en risk att elevskyddsombuden och elevernas arbetsmiljö i skolan glöms bort i denna form av samarbetsavtal. Arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller också i denna typ av samarbete. Om en samverkansgrupp fungerar som skyddskommitté i skolan ska elevskyddsombud kallas till dessa möten.

Delegationen anser att i den dialog som förs i kommunens samverkansgrupp angående arbetsmiljöfrågor i skolan ska det tas beslut om vilka frågor och miljöer som berör eleverna. Besluten ska tas gemensamt av elevskyddsombuden och övriga deltagare i samverkansgruppen. Inom de beslutade områdena ska elevskyddsombuden förutom sin rätt att närvara och yttra sig också ha rätt att lägga förslag och rätt att rösta.

Exempel på sådana områden kan vara miljön i matsal, gymnastiksal, utrymmen och platser som används under rast (både inne- och utemiljöer). Det kan var frågor som berör den psykosociala situationen för eleverna i skolan, frågor som berör elevskyddsombudens utbildning.

Delegationen påminner om kommunens arbetsgivaransvar. När samverkansavtal ingås mellan en kommun och arbetstagarnas parter, ska det i de avtalstexter som styr detta samarbete när det gäller skolans verksamhet skrivas in att elevskyddsombuden ska ingå i samverkansgruppen som handhar skolans arbetsmiljöarbete. Det är en väg att höja elevskyddsombudens kunskapsnivå och status vilket då stärker deras ställning och inflytande i arbetsmiljöfrågorna. Samverkansgruppen kan då fungera som en stödfunktion där ett av syftena ska vara att stödja skolans arbetsmiljöarbete i ett elevperspektiv.

Elevskyddsombudens kunskaper ska tillvaratas och de ska ha det inflytande på arbetsmiljöfrågorna som lagen föreskriver. Samverkansgrupper där skolans arbetsmiljöarbete planeras kan fungera som ett forum där elevers och vuxnas gemensamma kunskaper och erfarenheter utnyttjas för att förbättra skolmiljön.

225

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

I samverkansgruppen kan policydokument och handlingsplaner och befattningsbeskrivningar för skolans arbetsmiljö arbetas fram, dokument som i undersökningar visat sig vara viktiga instrument för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Samverkansgruppen kan även vara en resurs för utbildning av elevskyddsombud.

Arbetsmiljöverket menar i sin rapport Skolans arbetsmiljö 2002 att det är nödvändigt att betrakta arbetsmiljön i skolan utifrån ett helhetsperspektiv. Ett samverkansarbete måste utvecklas, där elever, lärare och rektor diskuterar hur man tillsammans ska utveckla bra arbetsförhållanden utifrån gällande arbetsmiljölagstiftning.

Delegationen menar att samverkansgrupperna ska ses som en resurs där alla skolans aktörer, inte minst eleverna, kan delta i planeringen och genomförandet av skolans arbetsmiljöarbete. Samverkansgrupperna kan med ett sådant arbetssätt förbättra kunskapen om och efterlevnaden av arbetsmiljölagen och det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan.

Det är av stor vikt att elevskyddsombudens ställning i arbetsmiljöarbetet stärks och att de blir tagna på allvar av alla de aktörer som deltar i arbetet. Elevskyddsombudens inflytande ska vara reellt och deras synpunkter respekteras. Det är viktigt att vuxna tar tillvara den kunskap eleverna har om sin egen skolmiljö och att arbetsmiljöarbetet bedrivs i samverkan med eleverna. Eleverna bör aktivt stödjas i detta arbete. De får inte bli passiva deltagare vars synpunkter inte beaktas.

Flera aktörer anser att elevskyddsombudens ställning måste stärkas

Elevorganisationerna anser att elevskyddsombudens ställning ska stärkas och att deras rättigheter ska utökas. De anser att elevskyddsombuden bör få samma ställning som skyddsombuden dvs. ha förslags- och rösträtt i skyddskommittén.

I regeringens proposition om Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14) skrivs att en översyn utifrån ett elevperspektiv bör ske av arbetsmiljölagen i syfte att förtydliga elevernas inflytande över arbetsmiljön i skolan, medverkan i arbetsmiljöarbetet och elevskyddsombudens utbildning. Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Barnombudsmannen föreslog också i sin rapport Liten blir stor (1998) att elevskyddsombuden får en förstärkt roll genom att

226

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

införa förslags- och beslutanderätt för dem i skyddskommittéarbetet.

Arbetsmiljöverket anser att elevernas skyddsombud måste ingå i arbetsmiljöarbetet och att samverkan mellan elever och personal behöver stärkas (Arbetsmiljöverket 2002).

I betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) anser kommittén att frågan om att ge elevskyddsombuden en starkare ställning är mycket angelägen. Kommittén menar att frågan bör prövas i den översyn av arbetsmiljölagen ur ett elevperspektiv som regeringen föreslog i proposition Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14).

9.2.6 Rektorsutbildningen bör omfatta kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att se till att rektorsutbildningen omfattar utbildning om elevers arbetsmiljö i vid mening, vilket inkluderar utbildning om gällande regler.

Från och med år 2002 kommer nyutnämnda rektorer och andra befattningshavare med ledningsansvar i verksamheter som omfattas av läroplanerna (Lpfö 98, Lpo 94 och Lpf 94) att utbildas i en förnyad rektorsutbildning som utgår från ett regeringsbeslut (2000-12-21, U2000/4535/S). Rektorsutbildningen omfattar också rektorer och ledare i godkända fristående skolor.

Delegationen menar att utbildning i arbetsmiljöfrågor måste komma in i den nya statliga rektorsutbildningen samt i den introduktionsutbildning som nyanställda rektorer bör få av berörd kommun. Utbildningen bör förutom teori ge praktiska anvisningar om hur arbetsmiljöarbetet i skolan ska bedrivas.

En genomgång av måldokumentet för rektorsutbildningen visar att inget finns nämnt om arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. Delegationen föreslår därför ett tillägg om att kunskap om arbetsmiljölagen och riktlinjerna för systematiskt arbetsmiljöarbete ska obligatoriskt ingå i utbildningen, för att på så sätt förbättra arbetsmiljön i skolan både för elever och personal.

227

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Det yttersta arbetsgivaransvaret för elevernas arbetsmiljö inom det offentliga skolväsendet har skolhuvudmannen, (AML 3 kap. 2 §), dvs den kommunala nämnd som ansvarar för skolverksamheten. I de flesta fall är ansvaret sedan delegerat till rektor eller motsvarande. För fristående skolor kan huvudmannen t.ex. vara ett aktiebolag, en stiftelse eller en ideell förening.

Enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren (kommunen) fördela uppgifterna i verksamheten (skolan) på ett sådant sätt att en eller flera chefer, arbetsledare eller andra arbetstagare får i uppgift att verka för att risker i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås.

Arbetsgivaren ska se till att de som får dessa uppgifter är tillräckligt många samt har de befogenheter, resurser och kompetens som behövs. Uppgiftsfördelningen ska dokumenteras skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i verksamheten. Arbetsgivaren ska också se till att arbetstagarnas kunskaper om arbetet och riskerna i arbetet är tillräckliga för att ohälsa och olycksfall ska kunna förebyggas och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Chefer och arbetsledande personal ska ha de särskilda kunskaper som de behöver för sina uppgifter i det systematiska arbetsmiljöarbetet (AFS 2001:1; 6, 7 §).

Skolverket menar att de enskilda kommunerna har ett ansvar att utbilda sina chefer i de lagar som styr kommunala verksamheter. Skolverket menar också att kommunerna ska i introduktions- och rekryteringsutbildningar till rektorer erbjuda en grundutbildning där bland annat arbetsmiljölagen ska ingå.

Skolverket kommer under 2003 att fråga alla landets ca 8 000 rektorer om de erbjudits en sådan kommunal utbildning.

9.2.7 Arbetsmiljölagen bör också omfatta barn i förskola och fritidshem

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda de förändringar som är nödvändiga i arbetsmiljölagen för att denna också ska omfatta barn i förskola och fritidshem.

228

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

Barn på förskola och fritidshem omfattas inte av arbetsmiljölagen i dag. Vi anser att barn på förskola och fritidshem ska omfattas av arbetsmiljölagen, då yngre barn och barn på fritidshem har samma behov av god arbetsmiljö som äldre barn och vuxna.

Verksamheten inom förskola som fritidshem omfattas av läroplanerna Lpfö 98 respektive Lpo 94. Skollagskommittén (SOU 2002:121) skriver att i propositionen om vissa skolfrågor (prop. 1995/96:206) framhöll regeringen redan 1995 att all pedagogisk verksamhet som rör barn och ungdom ses som en helhet och att en integration dem emellan kommer att leda till en höjd kvalitet i samtliga tre verksamheter. Sedan dess har även förskoleklassen blivit en del av den pedagogiska verksamheten. Det är därför naturligt att såväl förskola, skola som fritidshemmet också omfattas av arbetsmiljölagen, särskilt som de utifrån barnets perspektiv utgör en helhet och den miljö där de tillbringar större delen av sin vardag.

Resultat från en studie vid Umeå universitetssjukhus (Björnstig 2002) visade att hos förskolebarn (1–6 år) har antalet ”ickelindriga” skador, såsom frakturskador och hjärnskakningar, fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Författarna menar att förändrat socialt klimat på förskolan och lägre personaltäthet kan ha betydelse för den fördubbling av skador på förskolan som studien visar. Detta visar att det är mycket angeläget att ett systematiskt arbetsmiljöarbete genomförs inom förskolan utifrån barnens perspektiv.

Även miljön i fritidshemmet är en angelägen fråga. Skolverket konstaterar i sin rapport Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och fritidshem (Skolverket 2003) att fritidshemmens personaltäthet har halverats på tio år och gruppstorlekarna nästan fördubblats. I genomsnitt fanns det 18 barn per grupp 1990 och tolv år senare, 2002, har den siffran stigit till i genomsnitt 34 barn per grupp. Även personaltätheten har mer än halverats under samma period. Skolverket anser att den negativa bild som tecknades av fritidshemsverksamheten år 1998 i rapporten Finns fritids? (Skolverket 1998), rentav har förvärrats och att kvaliteten på fritidsverksamheten är hotad.

Vi menar att det är angeläget att ett systematiskt arbetsmiljöarbete bedrivs utifrån barnens rättigheter och behov. Barnens kunskaper och synpunkter ska vara en naturlig del av arbetet och därför föreslår vi även att eleverna från förskoleklass till årskurs 6 ska få rätt att utse elevskyddsombud.

229

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Att involvera de yngre barnen i arbetsmiljöarbetet är angeläget för att bland annat få information om var skaderisker finns samt förslag på hur dessa kan åtgärdas. Detta är också ett sätt att praktiskt arbeta med delaktighet. Här behöver förmodligen utvecklas metoder för ett sådant arbete. Men vi kan konstatera att sådant arbete bedrivs framgångsrikt på olika ställen i landet, bland annat i Nyköping.

Detta innebär att Arbetsmiljöinspektionen vid sina inspektioner av förskolor tar hänsyn till säkerheten i de miljöer som barnen vistas i, t.ex. att det finns klämskydd i dörrar, att barnens utemiljö är säker. För att detta ska fungera förutsätter vi att det finns kompetens om förskolebarn och deras vistelsemiljöer inom Arbetsmiljöinspektionen.

Flera aktörer anser att arbetsmiljölagen bör omfatta förskola och fritidshem

Skollagskommittén föreslår i betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) att begreppet utbildning utvidgas till att också omfatta verksamhet i förskola och fritidshem. Förskolan ska vara en egen skolform och fritidshemsverksamheten betraktas som utbildning (frivillig läroplansstyrd). Det får bland annat som konsekvens att arbetsmiljölagen också ska omfatta barnen i dessa verksamheter. Kommittén menar att de förändringar i arbetsmiljölagen som detta kan föranleda bör övervägas inom ramen för den utredning som regeringen föreslog i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14). Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.

I en skrivelse till regeringen den 30 mars 2000 ställer sig dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen positiv till en lagändring som innebär att arbetsmiljölagen utvidgas att omfatta barnen också inom förskolan och fritidsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsen menar att det framstår som omotiverat att barnen i dessa verksamheter har ett sämre skydd mot olycksfall och ohälsa än barnen i skolan (refererat i SOU 2002:121).

Även Barnombudsmannen föreslog i sin årsrapport Liten blir stor 1998 att arbetsmiljölagstiftningen skulle utvidgas till att också omfatta förskola och fritidshem. BO menar att de yngre barnens behov av en god arbetsmiljö inte skiljer sig nämnvärt från skolbarnens eller de vuxna arbetstagarnas. Yngre barn har till och med

230

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

större skyddsbehov än vuxna och deras miljöfrågor borde bevakas på motsvarande sätt som de vuxnas.

9.2.8 Även barn från förskoleklass till årskurs 6 bör ha skyddsombud

Vårt förslag:

Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda nödvändiga förändringar i arbetsmiljölagen så att elever från förskoleklass till årskurs 6 ges rätt att utse elevskyddsombud samt att utforma riktlinjer för de vuxna barnskyddsombudens arbetsuppgifter och rättsliga ställning.

För att ge eleverna i förskoleklass till årskurs 6 rätt till en god arbetsmiljö, föreslår vi att det i arbetsmiljölagen görs ett tillägg för att inrätta vuxna barnskyddsombud. De vuxna barnskyddsombuden förutsätts verka i nära samarbete med barnen. De vuxna barnskyddsombuden bör ges samma rättsliga ställning som arbetsmiljölagen ger elevskyddsombud.

Att elevskyddsombud saknas är ett särskilt stort problem i de skolor där enbart elever från förskoleklass till och med årskurs 6 finns, eftersom det inte finns något elevskyddsombud som kan tillvarata de yngre elevernas intressen. I skolor där elever i årskurs 7 och högre finns, kan elevskyddsombuden också bevaka frågor som rör de yngre eleverna men för att med tyngd bevaka arbetsmiljöfrågorna för förskoleklass till årskurs 6 anser delegationen att vuxna barnskyddsombud är nödvändiga. Här bör framhållas att det är fullt möjligt för skolorna att själva inrätta elevskyddsombud före årskurs 7. Det är viktigt att stimulera skolorna i detta arbete.

Barnombudsmannen påpekade redan 1998 i sin årsrapport Liten blir stor att barn i förskoleklassen och till och med årskurs 6 inte har något skyddsombud. BO påpekar att arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete omfattar alla elever i grundskolan. Motiven att lagen infördes var framför allt pedagogiska och syftade bland annat till att engagera eleverna i arbetsmiljöfrågor och därigenom stärka elevernas ställning samt ge dem möjlighet att påverka och ta ansvar för sin miljö. För att syftet med lagen ska uppnås bör eleverna i årskurs 1 till 6 få rätt att utse

231

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

elevskyddsombud. Dessa elevskyddsombud kan kompletteras med vuxna barnskyddsombud (t.ex. förälder eller lärare) som representerar barnen i förskoleklassen och barnen årskurs 1 till och med 6.

Riksförbundet Hem och skolas uppfattning i frågan är att en förälder som får utbildning som ett ordinarie skyddsombud kan fungera som ett vuxet barnskyddsombud för förskoleklass till årskurs 6. Kommunen ska som huvudman för skolan erbjuda adekvat utbildning.

Barnsäkerhetsdelegationen menar att personal inom skolhälsovården skulle kunna agera i rollen som vuxna barnskyddsombud för barn från förskoleklass till årskurs 6.

9.2.9 Skolans arbetsmiljöarbete i den årliga kvalitetsredovisningen

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i samråd med Skolverket i uppdrag att överväga hur kravet på en rapportering av skolans arbetsmiljöarbete ska utformas.

Vi anser att den skriftliga uppföljningen av arbetsmiljöarbetet som enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) årligen ska göras, ska bifogas den kvalitetsredovisning som upprättas enligt förordningen om kvalitetsredovisning (1997:702) och lämnas in till skolhuvudmannen varje år. Kvalitetsredovisningen ska i första hand visa om de nationella målen för skolan uppnås. Delegationen anser att hälsa och lärande går hand i hand och för att de nationella målen ska uppnås är det väsentligt att det finns en god fysisk och psykosocial arbetsmiljö för eleverna. Vi anser därför att elevernas arbetsmiljö bör ingå i kvalitetsredovisningen minst vart tredje år.

De årliga kvalitetsredovisningarna är ett led i uppföljningen och utvärderingen av om målen för utbildningen uppnåtts. Om uppgifter om skolans arbetsmiljöarbete bifogas kvalitetsredovisningen får skolhuvudmannen en överblick över elevernas arbetsmiljö inklusive tillbud och olycksfallsskador i skolmiljön. Vi anser att kvalitetsredovisningen ska arbetas fram i samarbete mellan skolledning, personal och representanter för eleverna (i detta fall elev-

232

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

skyddsombuden). Kvalitetsredovisningarna kan också bli ett underlag för arbetet i de skyddskommittéer eller samverkansgrupper som arbetar med skolans arbetsmiljö.

Det pågår för närvarande ett arbete med att utveckla kvalitetsarbetet i skolan. Bland annat har Skolverket i uppdrag att utveckla en struktur för att redovisa indikatorer för kvalitetsredovisning samt att föreslå sådana indikatorer. Indikatorerna ska ge möjlighet att identifiera olika problem. Inför läsåret 2004/05 ska Skolverket ges rätt att utfärda föreskrifter om kvalitetsredovisning.

Enligt förordningen om kvalitetsredovisning finns det inget krav på skolan att lämna kvalitetsredovisningen till skolhuvudmannen. Det bör i de nya föreskrifterna ingå ett sådant krav.

Vi menar att den skriftliga uppföljningen av arbetsmiljöarbetet som årligen ska göras (enligt AFS 2001:1), kan utgöra en indikator på elevernas fysiska, psykiska och sociala arbetsmiljö. Denna skriftliga sammanställning ska bifogas den kvalitetsredovisning lämnas in till skolhuvudmannen och skolverket.

9.2.10 Arbetsmiljölagen tydliggörs i skollagen

Vårt förslag:

Regeringen föreslås införa en bestämmelse i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter och där tydliggöra att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för hela skolväsendet.

Den psykiska och sociala miljön i skolan regleras i dag till viss del i skollagen (SFS 1985:1100) 1 kap. 2 §. Bland annat sägs att verksamheten ska utformas efter grundläggande demokratiska regler, främja aktning för varje människas egenvärde, skolan ska aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Arbetsmiljölagen syftar till att förbättra hela arbetsmiljön på en arbetsplats såväl den fysiska som den psykiska och sociala. Vi instämmer i 1999 års skollagskommittés förslag. De anser att det i den nya skollagens kapitel om allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det tydliggörs att arbetsmiljölagen med dess föreskrifter gäller för skolan. Skollagskommittén anser att arbetsmiljölagen och dess föreskrifter är tillräckliga för att ge elever och personal en god arbetsmiljö. Kommittén menar att de brister som

233

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

finns i skolan beror på bristande kunskap om gällande bestämmelser, även om medvetenheten om lagstiftningen ökat.

Skollagskommittén föreslår att begreppet utbildning också ska omfatta förskola och fritidshem vilket betyder att barnen i dessa verksamheter också kommer att omfattas av arbetsmiljölagen. Tydliggörandet av arbetsmiljölagen med dess föreskrifter i skollagen gäller då också dessa barn. Barnsäkerhetsdelegationen menar att Skollagskommitténs förslag bör genomföras.

9.2.11 Registrering av elevskador i skolan

Delegationen anser att registrering av elevernas skador i skolmiljön är viktigt för att få en uppfattning om skadornas omfattning och bakgrund. En lokal kartläggning av skadorna ger kunskaper som kan användas i det lokala förebyggande arbetet. De årliga sammanställningar av olycksfall och tillbud i skolan som ska göras enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete ska sammanställas på lokal nivå för att förbättra det förebyggande arbetet. Vi menar att i kommunens samverkansgrupp där skolans arbetsmiljöarbete diskuteras kan initiativ tas till insamling och bearbetning av lokala skadedata.

Regeringen har i propositionen Hälsa, lärande och trygghet (prop. 2001/02:14) uppdragit till Skolverket att lämna förslag till utformning av statistikuppföljningar för att belysa flickors och pojkars ohälsa och arbetsmiljö i skolan.

Skolverket har i samverkan med Arbetsmiljöverket, (PM 2002-10–14) inventerat och beskrivit nuvarande insamling av nationella och lokala data om ohälsa i skolan samt lämnat förslag till en framtida insamling av skadestatistik. Arbetsmiljöverket menar att merparten av landets rektorsområden saknar rutiner för denna registrering. Skolverket delar regeringens uppfattning om att den nationella statistiken över ohälsa och olycksfall måste förbättras och samordnas.

Arbetsmiljöverket och Skolverket anser att ett skaderegister ska övervägas för att få en heltäckande bild av elevernas fysiska och psykosociala arbetsmiljö. Registret ska innehålla skador både av fysisk karaktär och psykosociala data. Inrapportering av data kan göras en gång per år via Internet både till kommun och Skolverk.

234

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

Vårt förslag: Regeringen föreslås ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att redovisa hur data om inträffade olycksfall och annan skadlig inverkan inom förskola, fritidshem, förskoleklass och skola med tillfredställande kvalitet kan insamlas, analyseras och publiceras på motsvarande sätt som arbetsskador i övrigt.

För att uppnå ett effektivt skadeförebyggande arbete är det enligt Barnsäkerhetsdelegationens uppfattning nödvändigt med en kontinuerlig rapportering och registrering på nationell nivå av skador som sker i skolan. Det finns en omfattande underrapportering av de arbetsolyckor som sker i skolan, ett tydliggörande av lagar och föreskrifter gällande arbetsmiljön kan förbättra rapporteringen av arbetsolyckor och därmed underlaget för att förebygga skador i skolan.

Enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1976:380) är anmälan om arbetsskada obligatorisk, skolan anmäler studerandes skador.

Delegationen anser att det är av största vikt att elevskador blir anmälda enligt de lagar och förordningar som beskrivs i kap. 6.4 Arbetsmiljöverket. Utbildning och information till rektor och anställda, elever och elevskyddsombud i arbetsmiljöfrågor ska också ge kunskap om vikten av att anmäla de arbetsskador som drabbar elever i skolan då den statistiken kan användas i det förebyggande arbetet genom att olika risker och arbetsmiljöproblem identifieras.

Vårt förslag under rubriken 9.2.9 Rektorsutbildningen bör ge kunskaper om skolans arbetsmiljöarbete, syftar till att rektorsutbildningen ska omfatta utbildning om gällande regler.

I kapitlet om minderårigas arbetsmiljö finns förslag om förbättrad information till skolan om vikten att anmäla arbetsskada för elever i skolan.

Utökning av den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet

Uppgifter med fördjupade data om personskador som behandlats på akutmottagningar på ett urval av svenska sjukhus, som täcker knappt 6 procent av befolkningen, finns som en del i patient-

235

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

registret (se kap. 6.4 Socialstyrelsen, EHLASS). Registret innehåller också skador som drabbat elever i skolan.

I de tidigare årliga EHLASS-rapporterna redovisas förutom antalet registrerade skador också nationella antalsskattningar som visar problemets nationella storlek.

Barnsäkerhetsdelegationen anser att ett nationellt informationssystem om personskador är av stor vikt och att satsningar gör för att stärka det redan befintliga skaderegistreringssystemet. Vi föreslår i kap. 5 att underlaget för insamlande av data till den urvalsbaserade delen i det nationella informationssystemet bör utökas till 15 procent av Sveriges befolkning.

I den urvalsbaserade delen finns upplysningar om var, hur och när en skada inträffat och vilken produkt som orsakat skadan. De fördjupade kunskaperna om bakgrundsfaktorerna till de dödsfall och personskador som inträffar på grund av olycksfall, ger ett förbättrat underlag om skadornas orsaker och ger ökade möjligheterna till ett effektivt skadeförebyggande arbete. I ett sådant system förbättras också kunskapen om orsakerna till barns och ungdomars skador som inträffar i skolan.

Höga ljudnivåer i förskolan och skolan

I den allmänna debatten sägs att i förskolan, förskoleklass och skolan förekommer allt för höga ljudnivåer. Delegationen har inte funnit några studier som bedömer att ljudnivåerna i förskolan eller skolan är så höga att det finns risk för hörselskada. Möjligen är det så att höga ljudnivåer förekommer under delar av skoldagen och under vissa lektioner (t.ex. idrott, slöjd). Även om inte hörseln påverkas kan höga ljudnivåer exempelvis påverka elevernas prestationer negativt på grund av den stress som höga ljudnivåer kan utgöra.

I Arbetsmiljöverkets data finns en ökning av bullerskador de senaste åren. Denna ökning härrör bland annat från anställda i barnomsorg och skola, möjligen på grund av att barngrupperna i skolor och förskolor har blivit större med en ökad ljudnivå som följd. (Tinnitus som uppstår akut på grund av höga ljudnivåer beskrivs närmare i kapitlet 12.4.2.)

236

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

9.2.12 Exempel på metoder för skolans arbetsmiljöarbete

Skolmiljö 2000. Skolans arbetsmiljörond, Arbetsmiljöinstitutet. Inom arbetet med Skolmiljö 2000 har tagits fram en enkät vars syfte är att hjälpa såväl den offentliga som fristående skolan att få en miljöprofil på sin skola. Metoden presenteras, från mars 2003, på webbplatsen www.skolliv.nu.

Skolmiljö 2000 innehåller: Fakta och bestämmelser för arbetsmiljöarbetet – policy och rutiner. En enkät med frågor för beskrivning av den egna skolans arbetsmiljö. Frågorna finns i tre versioner; för personal, äldre elever, yngre elever Frågorna berör tre områden; arbetet i skolan, människan i skolan, miljön i skolan. Det finns möjlighet att lägga till egna frågor som kan vara intressanta för det lokala arbetsmiljöarbetet.

I ett interventionsprojekt har metoden provats i ett antal skolor åren 1996 till 1999 (Servais m.fl. 2002) och visar att när ett nätverk där utbildning och tillgång till konsultation om skolans arbetsmiljöfrågor finns förbättras både den psykosociala och fysiska miljön. Hälsovariabler som mindre skolk och mindre ont i axlar och rygg förbättrades också. Förbättringen var i relation till skolor som bara fick utbildning utan konsultation. Deltagarna i projektet bestod av arbetsgivare, arbetstagarnas parter, elevorganisationen och arbets- och miljömedicinsk expertis. Författarna menar att en kommunal stödfunktion kan stödja och stimulera skolor till ett kontinuerligt arbetsmiljöarbete och även vara till hjälp inom utvecklingsområden som skolorna har svårt att hantera på egen hand. Erfarenhet finns således av metoden och i de kommuner där en kommunal stödfunktion har inrättats, finns möjlighet till utvärdering och jämförelse med tidigare studier. En lyckad försöksverksamhet kan få andra kommuner att följa efter.

Vår Arbetsmiljö – vi har ett gemensamt ansvar, är ett metodmaterial om skolans arbetsmiljö. Materialet är framtaget av Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen (2002), inspirerad av Skolmiljö 2000. Materialet syftar till att skapa förutsättningar för en hälsofrämjande skola för elever och personal. Målet är att alla elever ska bli delaktiga och aktiva i arbetet på skolan. Materialet finns i två versioner, en för grundskolan årskurserna 1–6 och en för grundskolan årskurserna 7–9 och gymnasieskolan. Även handledning finns.

237

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Arbetsmiljöplan för Källby Gård, Götene. I planen ingår information om Källby Gårds metod att förebygga olyckor, bland annat genom registrering av tillbud och olycksfall. Barnen vid låg- och mellanstadieskolan Källby Gård deltar i en skyddsrond som genomförs varje termin och de deltar också aktivt i den tillbuds- och skaderegistreringen.

Hälsofrämjande skola är ursprungligen ett initiativ av WHO, EU och Europarådet. I Sverige drevs projektet i samverkan med Folkhälsoinstitutet, dåvarande Skolverket och Svenska Kommunförbundet. I dag har ansvaret övergått till myndigheten för skolutveckling. Hälsofrämjande skola är en arbetsmiljösatsning där skolan arbetar aktivt med barnens totala miljö. Att verka för en hälsofrämjande skola handlar om att dels utveckla skolans vardag som en stödjande och främjande fysisk och psykosocial miljö för hälsa och lärande, dels att stärka och utveckla hälsoundervisningen.

Barnskyddsronder finns i ett flertal kommuner. Barnskyddsronder inventerar risker i inner- och yttermiljö och kan vara en användbar metod i skola och förskola för att minska skador på grund av olycksfall. De bör genomföras regelbundet 1 gång/termin och kan med fördel utföras i samband med ordinarie skyddsronder. Det viktiga är att de utförs med ett barnperspektiv. Målet är att höja säkerheten och minimera olycksriskerna, göra barn, elever och personal uppmärksamma på vilka risker som finns och var de finns. Barnskyddsronderna ska utföras efter en checklista, skyddsronderna dokumenteras genom att checklistan fylls i. Brister som framkommit uppdelas i vilka som kräver omedelbara åtgärder och vilka som kan åtgärdas inom framtida budget. Protokoll från föregående rond ska finnas med när skyddsronder genomförs. För att förebygga skador som uppstår på grund av olycksfall bör personalen också vara informerade om vilka säkerhetsrutiner som gäller vid t.ex. brand, badutflykter. Skriftliga rutiner ska finnas på vad som ska göras när ett barn skadas svårt.

9.2.13 Arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete

Arbetsmiljölagen (1977:1160), (för de som genomgår utbildning tillämpas kap. 2–4 och 7–9 i lagen) och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) är viktiga instrument för att nå framgång i att minska skador bland elever i skolan. I arbets-

238

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

miljöarbetet ingår den totala miljö som finns på en arbetsplats och som på ett eller annat sätt påverkar individens hälsa. Alltså inte bara den fysiska miljön med dess olycksrisker utan också den psykiska och sociala miljön, alla dessa tre aspekter nämns i arbetsmiljölagen. Ökad kunskap och höjd medvetenhet om arbetsmiljöfrågornas breda perspektiv behöver spridas till alla kategorier i skolan. Detta är en grundförutsättning för att lyckas med att reducera elevernas olycksfallsskador.

I regeringens proposition om elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet anges fler motiv till att arbetsmiljölagens bör införas i skolan, dels skulle eleverna engageras i arbetsmiljöfrågor och därigenom stärka sin ställning dels att ge eleverna möjlighet att påverka och ta ansvar för sin arbetsmiljö. Den resurs som elevernas engagemang och medverkan utgör ska ses som en tillgång. Det finns också ett värde i att eleverna lär sig det samspel som finns mellan parterna i arbetsmiljöarbetet, det blir en förberedelse för arbetslivet och en vana att medverka i skyddsarbetet skapas. I elevernas arbetsmiljö finns dessutom arbetsmiljöfrågor som inte har motsvarighet i yrkeslivet (prop. 1989/90:61).

Arbetsmiljölagen ger de yttre ramarna för vad som gäller beträffande miljön på arbetsplatser, i detta fall skolor. Vid tillämpning av lagens 2–4 och 7–9 kapitel likställs den som genomgår utbildning med arbetstagare. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.

I arbetsmiljöförordningen (1977:1166) ges kompletterande bestämmelser. Bland annat bemyndigas Arbetsmiljöverket att mer i detalj reglera frågor som gäller arbetsmiljön. Detta görs genom föreskrifter och allmänna råd samlade i Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS) där verket preciserar vilka krav ställs på arbetsmiljön.

Till hjälp för att hantera arbetsmiljölagen och för att hitta metoder för arbetet finns Arbetsmiljöverkets föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete. Med systematiskt arbetsmiljöarbete menas i dessa föreskrifter arbetsgivarens arbete med att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Det systematiska arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten. Det ska omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön. Arbetsgivaren ska ge arbetstagarna och skyddsombuden möjlighet att medverka i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

239

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

Det är obligatoriskt att skriva ner riskbedömningar och handlingsplaner och göra årliga sammanställningar/registrering över sjukdomar, olycksfall och allvarliga tillbud i verksamheten. Om det finns allvarliga risker ska det finnas skriftliga instruktioner. Det ska finnas en arbetsmiljöpolicy, rutiner, uppgiftsfördelning och årlig skriftlig uppföljning. All information och dokumentation ska vara tydlig och lätt att förstå, vilket inte minst är viktigt i förhållande till skolelever.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete står att om kompetensen inom den egna verksamheten inte räcker för det systematiska arbetsmiljöarbetet kan arbetsgivaren anlita företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp utifrån. (AFS 2001:1 §12)

9.2.14 Vad säger skolans styrdokument

I nuvarande skollag finns inget nämnt om skolans fysiska arbetsmiljö. Bestämmelser som reglerar skolans arbetsmiljö mot kränkande behandling finns i skollagen (1 kap. 2 §).

I slutbetänkandet från 1999 års skollagskommitté (SOU 2002:121) föreslås dock att det i skollagens kapitel med allmänna föreskrifter införs en bestämmelse där det erinras om att i arbetsmiljölagen finns föreskrifter om krav på en god arbetsmiljö. Skollagskommitténs motiv är att bristerna i skolornas arbetsmiljöarbete beror på okunnighet om bestämmelserna i arbetsmiljölagen och deras tillämplighet på skolområdet.

Grundskoleförordningen, (1994:1194)

I grundskoleförordningen, 1 kap. 4 § finns angivet att skolan ska ha ändamålsenliga lokaler och utrustning som behövs för en tidsenlig utbildning. Detta innebär att lokaler och utrustning måste vara säkra och anpassade till elevernas förutsättningar. Skolverket har inget tillsynsansvar för skolans fysiska miljö.

Den offentliga tillsynen av skolans arbetsmiljö utförs av Arbetsmiljöinspektionen. Kommunerna med dess nämnder ansvarar för att gällande lagar följs. Den kommunala nämnd som ansvarar för skolan måste se till att verksamheten uppfyller de lagkrav som

240

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

gäller, t.ex. på arbetsmiljöområdet. För reparation och underhåll av kommunens fastigheter (t.ex. skolor) ansvarar fastighetsnämnden (eller liknande) för att lagar och regler följs (Arbetsmiljöverket 2001).

Läroplaner

I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmen, Lpo 94 och läroplanen för gymnasieskolan och de frivilliga skolformerna, Lpf 94, betonas vikten av trygghet och trivsel i skolmiljön och betydelsen av elevernas delaktighet i miljön. Alla som arbetar i skolan ska främja elevers förmåga och vilja till ansvar för den sociala, kulturella och fysiska miljön i skolan. Rektor har ett särskilt ansvar för utformningen av skolans arbetsmiljö och integreringen av ämnesövergripande områden som exempelvis miljö och trafik.

Kursplaner för grundskolan och gymnasieskolan

Kursplanerna kompletterar läroplanen och anger målen för undervisningen i varje enskilt ämne. Ämnet Idrott och hälsa för grundskolan ska bland annat sträva mot att eleven utvecklar kunskaper om handlande i nöd- och katastrofsituationer. I slutet av årskurs fem i skolan ska eleven kunna simma och ha någon kunskap om skolans arbetsmiljö.

Ämnet Idrott och hälsa för gymnasieskolan har bland annat som mål att eleven ska utveckla kunskap om samspelet mellan människa, teknik och miljö och hur arbetsplatser, miljöer och produkter kan anpassas och utformas efter människans förutsättningar.

9.2.15 Efterlevnaden av arbetsmiljölagen i skolan

Arbetsmiljöverket

Efterlevnaden av Arbetsmiljölagen i skolan har, enligt Arbetsmiljöverket, förbättrats under åren från 1990 då den infördes. Arbetsmiljöverket menar dock att det finns mycket mer att önska för att uppnå en bättre miljö i skolan. Verkets slutsatser görs utifrån resultatet av enkätundersökningar där landets rektorer lämnat sina synpunkter på skolans arbete med arbetsmiljön, vid

241

Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola SOU 2003:127

fyra tillfällen mellan åren 1992 och 2002 (Arbetarskyddsstyrelsen 1997, Arbetsmiljöverket 2002).

Arbetsmiljöverkets kommentarer till rapporterna sammanfattas på följande sätt.

• I skolor och kommuner måste ansvarsfrågor tydliggöras – vem är ansvarig för arbetsmiljöarbetet och hur tydliggörs den personens befogenheter att fatta beslut och ges resurser för att åtgärda brister.

• Såväl kommuner som skolledare behöver kunskaper om arbetsmiljö och de lagar och förordningar som reglerar den, för att kunna bedriva ett bra arbetsmiljöarbete.

• Alla skolor behöver komma igång med sitt systematiska arbetsmiljöarbete.

• Det behövs en bättre helhetssyn i skolan där elevernas och personalens behov av inflytande på sin arbetsmiljö och behovet av återhämtning uppmärksammas.

• Personalens och elevernas skyddsombud måste få ingå i arbetsmiljöarbetet, och samverkan mellan elever och personal behöver stärkas.

• Varje skola behöver en plan för hur kunskap om arbetsmiljö ska komma med i undervisningen

Arbetsmiljöinspektionen

Tre rapporter från Yrkesinspektionen, YI (i dag Arbetsmiljöinspektionen) visar trots att skolan omfattas av arbetsmiljölagen sedan 1990 så fungerar inte efterföljandet av lagen tillfredställande. Rapporterna bekräftar brister i skolans samverkan med elever och elevers delaktighet i arbetsmiljöarbetet.

I ett tillsynsprojekt, utfört av YI i Falun 1997, omfattande 68 grundskolor (årskurserna 1–9) i samtliga kommuner i Dalarna och Gävleborg. Tillsynen fokuserade på elevolycksfall och elevernas delaktighet i arbetsmiljöarbetet. Enskilda skolor hade ett mycket bra arbetsmiljöarbete. De områden där åtgärdskrav ställdes var bland annat brister i skolornas samverkan med eleverna i arbetsmiljöfrågor. Det var mycket vanligt med underrapportering av olyckor och tillbud. Information var bristfällig till skolans nyanställda om arbetsmiljölagen ur elevernas perspektiv. Det förekommer att kommuner på central nivå saknar policydokument och arbetsmiljömål när det gäller elevernas arbetsmiljö. När brister upptäcks i skol-

242

SOU 2003:127 Förskola, fritidshem, förskoleklass och skola

243

miljön finns samordningsproblem mellan förvaltningar i kommunerna vilket betyder att åtgärder inte utförts.

Hösten 1999 genomfördes ett tillsynsprojekt av YI i Örebro med syfte att få ökad kunskap om elevernas arbetsmiljöförhållanden. Urvalet var 37 skolor i årskurserna 7–9, vid besöken träffades elevrepresentanter, rektorer och skolsköterskor (tillsammans eller enskilt). 30 av de besökta skolorna hade brister i elevernas arbetsmiljö. De flesta brister visar att många skolor inte har organiserat sitt arbetsmiljöarbete så att eleverna blir delaktiga och att elevskyddsombudens roll var otydlig. Elevskyddsombuden har inte fått tillräckliga arbetsmiljökunskaper.

Dåvarande Yrkesinspektionen i Malmö gjorde under år 2000 en inventering av de yngsta elevernas arbetsmiljö (förskoleklass till och med årskurs 6). Inventeringen gjordes i samarbete med berörda skolledningar, skyddsombud och skolhälsovårdspersonal. Eleverna fick själva berätta om de risker och brister som de upplever i skolan, vilket gav en bild av riskerna i arbetsmiljön.

Lokaler och utemiljö är inte utformade för att passa 6-åringar och orsakar därmed skador och tillbud. Miljön för denna nya grupp av elever som kommit in i grundskolan (1998) är dåligt anpassad till deras behov och förmåga. Ofta saknas klara och tydliga rutiner för rapportering av elevernas tillbud och skador.

10 Minderårigas arbetsmiljö

Med minderårig avses enligt Arbetsmiljölagen (1977:1160) person som ännu ej fyllt 18 år.

Trots att det i arbetsmiljölagen (AML) och i Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS 1996:1) finns väl reglerat vad som gäller för minderåriga i arbetslivet, noterar delegationen att det inträffar både allvarliga arbetsskador och dödsfall i samband med minderåriga ungdomars arbete.

Enligt Arbetsmiljöverket (AV) är de stora arbetsgivarna väl medvetna om reglerna och anlitar oftast inte minderåriga till riskfyllda arbetsuppgifter. Små företag och familjeföretag är inte alltid medvetna om att man bryter mot reglerna.

Enligt AV finns det troligen brister i kunskapen om föreskrifterna, som säger att minderåriga ska få utbildning och information så att de klarar arbetsuppgifterna utan att skada sig och att de dessutom ska ha en handledare som hjälper dem. Det är tidskrävande att se till att de minderåriga verkligen har tagit till sig informationen och förstår allvaret med att de inte får göra vissa saker.

AV menar att det är svårt att få ut information till småföretagare och vill istället satsa på ungdomarna så att de känner till vilka regler som gäller. Inför sommarloven bör det i skolan ges information om vad eleverna ska tänka på då de söker sommarjobb. Det gäller så väl avtal, löner, arbetstider som arbetsuppgifter och arbetsmiljöfrågor.

Sommararbete är för ungdomar en viktig start inför det framtida arbetslivet. Det är därför betydelsefullt att arbetsuppgifterna är säkra och anpassade till rätt nivå när det gäller kunskap, utveckling och ålder.

245

Minderårigas arbetsmiljö SOU 2003:127

10.1 Hur många minderåriga skadas i arbete varje år

Arbetsskador bland minderåriga åren 1999 till 2001

Under åren 1999 till 2001 har det årligen anmälts mellan 140 till 150 arbetsskador bland minderåriga, ca 70 procent är pojkar. Största gruppen anmälda arbetsskador återfanns bland elever i grundskoleutbildning och gymnasial studieförberedande utbildning eller yrkesutbildning (över 30 %). Näst största grupp var köks- och restaurangpersonal (ca 8 %).

Drygt var fjärde drabbad ungdom hade mindre än en veckas erfarenhet av arbetsuppgiften (motsvarande andel för alla åldrar var 5 %).

Ca 30 procent av skadehändelserna inträffade under juni och juli månad, men det framgår inte om det är sommarjobb eller annan typ av tillfälligt arbete.

De vanligaste skadehändelserna bland pojkar var maskin- och hanteringsolyckor och bland flickor händelser orsakade av person/djur och fallolyckor. Framför allt var andra personer, knivar och trappor inblandat i skadehändelserna. Sårskada på hand var den vanligaste skadan bland pojkar och stukning/sträckning bland flickor. (Arbetsmiljöverket 2001; 2003)

Antalet omkomna minderåriga i arbetsolyckor

Under åren 1996 till 2001 omkom sju minderåriga i arbetsplatsolyckor, dvs. mer än en person per år.

Någon typ av fordon eller lantbruksmaskin har varit inblandad i de sju dödsolyckorna. Fem av de omkomna var pojkar. Sex av de omkomna var mellan 15 och 17 år och en omkommen var 10 år (Arbetsmiljöverket Statistikenheten Kjell Blom, särskilt uttag oktober 2003).

Arbetsskadestatistiken varierar med antalet sysselsatta

Från 1989, då antalet anmälningar till ISA (registrering startade 1979) var som högst, till 1999 har antalet anmälda arbetsolyckor bland minderåriga minskat med 92 procent, från 1 818 till 143 stycken (minskningen för alla åldrar samma period var 66 %). Samtidigt minskade antalet anställda i åldern 16–17 år under samma period

246

SOU 2003:127 Minderårigas arbetsmiljö

med 62 procent (Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökningar, AKU). År 1999 fanns det ca 34 800 sysselsatta i åldersgruppen 16–17 år.

Från 1996 då antalet anmälda arbetsolyckor var 110 till år 1999 har arbetsolyckorna bland minderåriga ökat med 30 procent, medan olyckorna för samtliga åldrar ökat med 10 procent.

10.2 Arbetsgivarens skyldigheter

Arbetsgivaren är skyldig att efterleva arbetsmiljölagen och föreskrifterna om minderåriga och ansvarar för att kraven som ställs på minderårigas arbetsmiljö blir uppfyllda.

I Arbetsmiljölagen (1977:1160), kapitel 5 finns de regler som gäller minderåriga. Bland annat står att en minderårig inte får anlitas till eller utföra arbete som medför risk för olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om minderåriga