SOU 2005:90

Abort i Sverige

Abort i Sverige

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Genom beslut den 23 oktober 2003 bemyndigade regeringen chefen för Socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av att utländska kvinnor, som inte är bosatta i Sverige och som inte är asylsökande, får rätt att göra abort i Sverige under förutsättning att de själva står för kostnaderna (dir. 2003:134). Regeringen beslöt den 28 oktober 2004 genom tilläggsdirektiv att förlänga utredningstiden till den 1 december 2005.

Som särskild utredare förordnades landshövding Eva Eriksson. Som sakkunnig förordnades departementssekreterare Johanna Lithman Sola och till experter förordnades professor Kerstin Hagenfeldt, handläggare Hasse Knutsson, utredare Margareta Pettersson och enhetschef Per-Anders Sunesson. Som sekreterare anställdes utredare Ulla Åhs. F.d. chefsjuristen Gunnar Fahlberg har medverkat i utredningen som juridisk konsult. Monica Berglund, Kommittéservice har assisterat utredningen.

Utredningen om utländska aborter (S 2003:10) överlämnar härmed sitt slutbetänkande Abort i Sverige (SOU 2005:90).

Stockholm i november 2005

Eva Eriksson

/Ulla Åhs

Förkortningar

EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG EG betecknar såväl hela Europeiska gemenskapen som alla olika europeiska gemenskaperna inom EU, t.ex. i författningstext. Före den 1 november 1993 var beteckningen Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) som används i samband med de olika förordningar som antagits före den 1 november 1993

EU Europeiska unionen med 25 medlemsländer 2005 EU-kort Det europeiska sjukförsäkringskortet

EU-land Används i betänkandet som beteckning för de 25 medlemsländerna samt Liechtenstein, Island och Norge som omfattas av EG:s regler genom EES-avtalet och även Schweiz som omfattas av EG:s regler genom särskilt avtal E 112 Beteckningen på ett intyg som är en betalningsförbindelse från sjukvårdsförsäkringen i patientens hemland för planerad vård i ett annat EU-land

FN Förenta Nationerna Federa Federation for Women and Family Planning i Polen

HSL Hälso- och sjukvårdslagen ICPD International Conference on Population and Development; FN:s konferens om befolkning och utveckling

IPPF International Planned Parenthood Federation; en internationell paraplyorganisation för nationella organisationer som arbetar med sexualitet och reproduktiv hälsa

PoA Programme of Action; handlingsprogram formulerat vid ICPD

Prop. Regeringens proposition till riksdagen SOSFS Socialstyrelsens författningssamling (med föreskrifter och allmänna råd) SOU Statens offentliga utredningar

SoU Socialutskottet STI Sexually Transmitted Infections; sexuellt överförbara infektioner UK United Kingdom; Storbritannien

UN United Nation; Förenta Nationerna UNDP United Nations Population Division

UNFPA United Nations Population Fund WHO World Health Organisation; FN:s världshälsoorganisation

Sammanfattning

Enligt den svenska abortlagen får abort endast utföras om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt i Sverige eller om Socialstyrelsen av särskilda skäl lämnar tillstånd. Utredningen föreslår att abortlagen ändras så att en utländsk kvinna ska kunna få abort i Sverige utan prövning av särskilda skäl och enligt samma regler som en svensk kvinna. Detta innebär att kvinnan ska kunna få abort på egen begäran om aborten sker före utgången av graviditetsvecka 18 och efter tillstånd från Socialstyrelsen om aborten genomförs senare i graviditeten. En utländsk kvinna ska också enligt abortlagens bestämmelser erbjudas stödsamtal både före och efter aborten.

Abort är en del av den svenska hälso- och sjukvårdsverksamheten och är en av de tjänster som landstingen har skyldighet att erbjuda den egna befolkningen. Utredningens förslag innebär att särbehandlingen av utländska kvinnor som önskar en abort i Sverige upphör. Finansiering och betalning för en abort ska ske enligt de generella regler som gäller när utländska personer får hälso- och sjukvård i Sverige.

Sverige har genom sitt medlemskap i EU förbundit sig att anpassa svensk lag till EG-fördraget och regler från Europeiska gemenskapen (EG). EG:s regler gäller även om svensk lag säger annat. EG-fördraget innebär redan i dag att kvinnor från ett EUland bör kunna erbjudas abort i Sverige trots abortlagens bestämmelse. Enligt utredningens mening finns inget godtagbart skäl att behålla regler som endast hindrar utländska kvinnor utanför EU från att komma till Sverige för en legal och säker abort. Reglerna strider mot Sveriges prioritering av reproduktiv hälsa i det internationella utvecklingssamarbetet. Att ändra den svenska abortlagen är därför en viktig symbolhandling.

Reglerna för hur en abort ska betalas är olika beroende på om patienten kommer från ett EU-land eller från ett land som inte omfattas av EG:s regler.

En kvinna från ett EU-land som vistas i Sverige, även om hon inte är folkbokförd här, betalar i de flesta fall en svensk patientavgift om hon kan visa sitt EU-kort. Landstinget ersätts för kostnaderna för aborten av Försäkringskassan i Sverige som i sin tur begär ersättning från sjukvårdsförsäkringen i kvinnans hemland. Så sker även för kvinnor från ett EU-land som kommer hit för en abort, om de i förväg har fått ett intyg (E112) där hemlandets sjukvårdsförsäkring förbinder sig att betala aborten.

Alla kvinnor utanför EU och som inte omfattas av EG:s regler ska alltid själva betala hela kostnaden för aborten om de inte är bosatta eller asylsökande i Sverige. Även kvinnor från EU-länder ska betala hela kostnaden själva om de endast kommer till Sverige för en abort och inte kan visa upp intyg E112. En abort i Sverige kommer enligt landstingens prissättning att vara relativt dyr, på samma nivå som i England.

Nederländerna och Storbritannien har under lång tid tillåtit att utländska kvinnor får abort i landet. Erfarenheterna i dessa länder visar att det är en liten och minskande efterfrågan från europeiska kvinnor att få en abort i ett annat land. Det finns egentligen bara ett land i vårt geografiska närområde, Polen, från vilket kvinnor skulle kunna tänkas vilja komma för en abort. Det är emellertid relativt lätt för en polsk kvinna att få en illegal abort utförd i Polen och den illegala abortverksamheten är omfattande. För polska kvinnor är det dyrare och svårare att resa utomlands för en abort. En polsk kvinna som genomgått en illegal abort straffas inte i Polen.

Utredningen bedömer att det är troligt att fler utländska kvinnor som har anknytning till Sverige genom släkt och vänner kommer att efterfråga abort i Sverige men det blir knappast någon omfattande abortverksamhet som avser utländska kvinnor. I Danmark som ändrade sin abortlag den 1 juni 2004 har ingen ökning skett av antalet utländska kvinnor som har fått abort i landet.

En eventuell ökning av antal aborter som följd av lagändringen är finansierad genom att kvinnan själv eller hennes sjukvårdsförsäkring i hemlandet och i vissa fall Försäkringskassan i Sverige ska betala aborten. Landstingets kostnader för abortverksamhet påverkas inte av lagändringen.

Summary

The task of the Committee, specified in the terms of reference, was to investigate if non-resident women should be permitted to undergo an abortion in Sweden. The Swedish Abortion Law of 1974 states that abortions are only permitted for Swedish citizens or residents of Sweden. A non-resident woman must apply to the National Board of Health and Social Services for permission.

The Committee suggests that the abortion law should be changed. Foreign women should be permitted, as are Swedish citizens or residents of Sweden, to undergo an abortion on request until the end of the 18th week of pregnancy. The National Board of Health and Social Services must approve an abortion at a later stage. The woman should also be offered counselling before and after an abortion.

As a Member State of the European Union (EU), Sweden must equalize national legislation with the legislation of the Community and that legislation supersedes the national legislation. The Treaty on European Union Member States implies that women from Member States of EU already have the right to an abortion in Sweden even though the Swedish Abortion Law denies the right for non-residents. There is no acceptable reason to deny the right to an abortion in Sweden to women from countries outside EU. The reproductive health of women in developing countries is a high priority in Sweden and an amendment of the Swedish abortion law will have a high symbolic value.

Financing and payment for abortions should follow the general rules for foreigners getting health services in Sweden. The rules differ between patients from Member States of EU and for patients from countries outside EU.

A woman from a Member State who stays in Sweden, even if she is not a resident, should pay the same fee as a Swedish patient if she can show her European health insurance card. In that case the

social security institution in her homeland pays the cost for the abortion to the Swedish Social Insurance Agency.

All non-resident women from countries outside EU must pay the full cost of an abortion. Women from Member States who travel to Sweden for an abortion must also pay the full cost, unless they have a certificate (E112) confirming that the social security institution in their homeland is liable for the cost. An abortion will be relatively expensive, at a comparable level to the cost in Great Britain.

The Netherlands and Great Britain have permitted abortions for non-residents for a long time. Experiences show that there is a small and diminishing demand from European women to undergo an abortion in another European country. Poland is the only neighbouring country from which there might be a demand for abortion in Sweden. However, it is cheaper and easier for a Polish woman to have an illegal abortion in Poland than to go abroad for an abortion. A Polish woman who has undergone an illegal abortion is not punished in Poland. The Danish Abortion Law changed in 2004 and there has not been any increase of the number of abortions for non-residents in Denmark since the change.

The view of the Committee is that there will probably not be any great demand for an abortion in Sweden from non-resident women. There might be some increased demand from foreign women who have connections to Sweden through relatives or friends.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

1

Abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i riket eller om Socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort eller avbryta havandeskap enligt 6 §. Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänner.

6 §

Kan det antas att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd till avbrytande av havandeskap efter utgången av artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet framskridit.

Utan Socialstyrelsens tillstånd och utan hinder av bestämmelserna i 5 § får avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket utföras av den som är behörig att utöva

Utan Socialstyrelsens tillstånd och utan hinder av bestämmelsen i 5 § får avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket utföras av den som är behörig att utöva

1

Ändringen innebär endast att första stycket upphävs.

läkaryrket, om inte åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan.

läkaryrket, om inte åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1. Inledning

Utredningens uppdrag

Utredningen har haft i uppdrag enligt direktiven (dir. 2003:134, bilaga 1) att utreda förutsättningar för och konsekvenserna av att utländska kvinnor, som inte är bosatta i Sverige och som inte är asylsökande, får rätt att göra abort i Sverige under förutsättning att de själva står för kostnaderna. Uppdraget har varit att belysa konsekvenser av olika slag som en sådan möjlighet skulle medföra samt att lämna förslag till författningsändringar om så är påkallat.

I uppdraget har ingått att belysa abort i ett historiskt perspektiv i Sverige samt särskilt hur man såg på frågan på 1960-talet när svenska kvinnor reste till Polen för abort. Vidare har uppdraget omfattat att belysa bakgrunden till en mer restriktiv abortlagstiftning i andra länder samt konsekvenserna av restriktiva regler på kvinnors reproduktiva hälsa. Utredningen skall också redovisa i vilken mån frågan om abort tas upp inom EU.

Att redovisa de regler som gäller när personer från annat land får vård i Sverige samt omfattningen av sådan vård har ingått i uppdraget liksom att belysa huruvida abort kan sägas skilja sig från annan vård och behandling. Andra delar av uppdraget har varit att analysera konsekvenserna för landstingen och den svenska hälso- och sjukvården samt eventuella straffrättsliga konsekvenser. En uppskattning av de kostnader av olika slag som skulle drabba en utländsk kvinna som får en abort i Sverige har också ingått.

Utredningens arbete

Utredningen har genomförts av en särskild utredare landshövding Eva Eriksson och sekretare Ulla Åhs med hjälp av juristkonsult f.d. chefsjuristen vid Socialstyrelsen Gunnar Fahlberg. En expertgrupp har bistått utredningen med professor emeritus Kerstin

Hagenfeldt Karolinska institutet, departementssekreterare Johanna Lithman Sola Socialdepartementet, handläggare Hasse Knutsson Sveriges Kommuner och Landsting, utredare Margareta Pettersson Folkhälsoinstitutet samt enhetschef Per-Anders Sunesson Socialstyrelsen. Direktiven antogs i oktober 2003. Utredningen påbörjades i augusti 2004 och slutfördes i november 2005.

Utredningen har lagt stor vikt vid att undersöka regler och praxis för abort i andra länder med tonvikt på Europa, se referenser. Översikter om abort från FN, WHO och IPPF (International Planned Parenthood Federation) har använts. Studiebesök har gjorts i Polen och Irland, två länder med Europas mest restriktiva abortlagar, där utredningen träffat bl.a. representanter för hälsoministerierna och nationella organisationer som arbetar med reproduktiv hälsa. I Polen träffade utredningen även en ledamot i polska parlamentet. Vidare har ett studiebesök gjorts i Nederländerna, ett land som under lång tid tagit emot utländska kvinnor för abort, för att diskutera erfarenheter med representanter för hälsoministeriet och kliniker som tar emot utländska kvinnor för abort. Utredningen har också haft kontakt med hälsoministerierna i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.

Avsnittet om abortens historia bygger på litteraturstudier. De delar som avser erfarenheterna av resorna till Polen för abort på 1960-talet utgår från skriftliga minnen och en intervju av redaktör Hans Nestius som då var en förgrundsgestalt för abortfrågan.

Professor emeritus Marc Bygdeman har utarbetat avsnittet om abortmetoder. Han har också tillsammans med Barbro Nylander gjort en statistisk beskrivning av de utländska kvinnor som ansökte om abort 2003 hos Socialstyrelsens rättsliga råd.

Utredningen genomförde i juni 2005 en hearing om utländska aborter med inbjudna riksdagsledamöter, politiker och tjänstemän i landsting samt representanter från berörda myndigheter och organisationer. I bilaga 3 finns en dokumentation av hearingen som sammanställts av vetenskapsjournalist Monika Starendal.

En referensgrupp med riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier har träffats två gånger under utredningen, se referenser.

Utredningen har också träffat ett flertal företrädare för myndigheter och intresseorganisationer under arbetets gång. Möten har genomförts med bl.a. Landstingsförbundets hälso- och sjukvårdsberedning, Socialstyrelsens rättsliga råd, Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsenhet, Epidemiologiskt Centrum Socialstyrelsen, Statens medicinsk-etiska råd, RFSU, Vårdförbundet, Barnmorskeförbun-

det, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, representanter för sjukhuskuratorer, Sahlgrenska International Care, Stockholm Care, Uppsala Care, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och Ja till livet.

Betänkandets innehåll

Utredningens författningsförslag redovisas först i betänkandet. I kapitel 2 redovisas utredningens förslag med motiveringar och i kapitel 3 bedömda konsekvenser av förslaget. Kapitel 4

  • ger faktabakgrunden till utredningen överväganden och förslag. Kapi- tel 14 innehåller författningskommentarer. Listan med referenser anger riksdagsledamöter som ingått i en referensgrupp till utredningen, aktuella lagar och regler, litteratur samt personer som intervjuats vid de internationella studiebesöken. I bilagor finns utredningens direktiv (Dir. 2003:134), utdrag ur aktuella författningar samt en sammanfattning av utredningens hearing om utländska aborter den 7 juni 2005.

2. Utredningens förslag med motiveringar

Förslag

Abort eller avbrytande av havandeskap ska få utföras utan prövning av särskilda skäl även om kvinnan inte är svensk medborgare eller bosatt i riket

Enligt 5 § första stycket abortlagen (1974:595) får abort eller avbrytande av havandeskap endast utföras om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt i riket eller om Socialstyrelsen av särskilda skäl lämnar tillstånd

1

. Utredningen föreslår att även den som in te är svensk medborgare eller bosatt i Sverige utan prövning av särskilda skäl ska kunna få en abort eller avbrytande av havandeskap utförd i Sverige enligt abortlagens bestämmelser. En utländsk kvinna ska således kunna få en abort på egen begäran om den sker före utgången av graviditetsvecka 18 och efter tillstånd från Socialstyrelsen om aborten genomförs senare i graviditeten. En utländsk kvinna ska också enligt abortlagens bestämmelser erbjudas stödsamtal både före och efter aborten. Förslaget innebär att bestämmelsen i 5 § första stycket abortlagen (1974:595) ska upphöra att gälla. Som en konsekvens av lagändringen kommer hänvisningen i 6 § andra stycket enbart att syfta på bestämmelsen i 5 § att åtgärden ska ske på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänt. Ordet ”bestämmelserna” ska således ändras till ”bestämmelsen”. I övrigt föreslås inga författningsändringar. Socialstyrelsens prövning av särskilda skäl för att medge abort om kvinnan inte är svensk medborgare eller bosatt i Sverige upp- hör genom lagändringen. Utredningen föreslår att regeringen ger

1

En utländsk kvinna som kan visa att hon har sökt och väntar på besked om asyl eller uppe-

hållstillstånd i Sverige bör anses som bosatt och behöver inte särskilt tillstånd för abort (SOSFS 2004:4).

Socialstyrelsen i uppdrag att anpassa föreskrifter och allmänna råd i SOSFS 2004:4(M) till lagändringen.

Uppföljning

Utredningen föreslår att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att följa utvecklingen av antalet aborter i Sverige som avser utländska kvinnor som inte är bosatta i Sverige.

Det är angeläget att över tiden kunna följa hur många utländska kvinnor som genomgår en abort i Sverige och från vilket land kvinnorna kommer, dels för att få korrekta tal över abortfrekvensen i Sverige och dels för att över tiden kunna följa hur stor del av abortverksamheten som avser utländska kvinnor. Utredningen föreslår att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att följa utvecklingen av antalet aborter i Sverige som avser utländska kvinnor som inte är bosatta i Sverige.

Socialstyrelsen ansvarar för den officiella statistiken för hälso- och sjukvård enligt förordning (2001:100) om den officiella statistiken. Det är Socialstyrelsen som avgör vilka uppgifter som ska ingå i hälso- och sjukvårdstatistiken. Sedan lång tid har statistik över utförda aborter årligen publicerats. I statistiken redovisas bl.a. uppgifter om kvinnans hemkommun med syftet att kunna analysera skillnader i abortfrekvens mellan kommuner och regioner. Enligt utredningens mening är det angeläget att komplettera abortstatistiken med uppgifter om kvinnans hemland i de fall hon inte är bosatt i Sverige med syftet att kunna följa utvecklingen av antalet utländska kvinnor som genomgår abort i Sverige. Både Nederländerna och Storbritannien som under lång tid har tagit emot kvinnor från andra länder för abort har en sådan officiell statistik.

Motiv till förslaget

Sverige har genom sitt medlemskap i EU förbundit sig att anpassa svensk lagstiftning till EG-fördraget och andra regler från Europeiska gemenskapen (EG). EG:s regler gäller även om svensk lag säger annat. EG-fördraget innebär redan i dag att kvinnor från ett

EU-land

2

bör kunna erbjudas en abort i Sverige trots bestämmelsen

i 5 § första stycket abortlagen. Detta är ett starkt motiv till den föreslagna ändringen av abortlagen. Enligt utredningens mening finns inget godtagbart skäl att behålla regler som endast hindrar utländska kvinnor utanför EU att komma till Sverige för en legal och säker abort. Reglerna strider mot Sveriges prioritering av reproduktiv hälsa i det internationella utvecklingssamarbetet. Att ändra den svenska abortlagen är därför också en viktig symbolhandling. I det följande beskrivs motiven till förslaget mer ingående.

Konsekvenser av EG-fördraget

En av de grundläggande reglerna inom EU är den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer enligt fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget).

Den fria rörligheten för tjänster (EG-fördraget avdelning III kapitel 3, artikel 49 och 50) innebär i första hand att var och en ska kunna erbjuda sina tjänster i ett annat land inom EU men den innebär också att var och en ska kunna ta del av de tjänster som erbjuds i ett annat land. Det finns ingenting i fördraget som undantar hälso- och sjukvårdstjänster från den fria rörligheten. Det innebär att personer från ett EU-land ska kunna ta del av de hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds inom ett annat EU -land. De olika länderna inom EU tillämpar dock fördraget på olika sätt vilket innebär att det saknas en enhetlig praxis för hälso- och sjukvårdstjänster.

Abort ingår som en del av hälso- och sjukvården i Sverige. Abort är därför en tjänst som ska kunna erbjudas kvinnor från ett annat EU-land enligt EG-fördragets intentioner. Bestämmelsen i 5 § första stycket abortlagen om att abort endast får utföras om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt i landet saknar därför giltighet för kvinnor från annat EU-land.

Danmark har som en konsekvens av EG-fördraget ändrat abortlagen den 1 juli 2004. Den danska lagen tillåter nu att utländska kvinnor mot betalning får möjlighet till abort i landet.

2

EG-fördraget gäller genom ESS-avtalet även i Island, Liechtenstein och Norge samt genom

ett särskilt avtal i sina huvuddelar också i Schweiz. Dessa länder inkluderas här i begreppet EU-land.

Landstingets skyldighet

Varje landsting har skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta (folkbokförda) inom landstinget enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Landstinget har en motsvarande skyldighet gentemot personer från ett EU-land som arbetar, söker arbete och deras familjemedlemmar enligt förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (3c § HSL). Skyldigheten omfattar all hälso- och sjukvård således även abort som skall erbjudas på samma villkor som till bosatta i landstinget.

Förordningen (EEG) nr 1408/71 innebär också att en person under trygga omständigheter ska kunna vistas i ett EU-land och inte behöva avbryta en planerad vistelse av medicinska skäl. Landstingets skyldighet omfattar därför även att erbjuda vad man kallar ”nödvändig vård” till personer från ett EU-land som tillfälligt vistas här oberoende av orsaken till och längden av den planerade vistelsen. Det är den behandlande läkaren i Sverige som i det enskilda fallet avgör vad som är nödvändig vård. Om en läkare bedömer att en kvinna som t.ex. studerar i Sverige måste genomgå en önskad abort under den tid som hon planerat att vistas här är det att betrakta som nödvändig vård. Hon ska inte behöva avbryta sina studier för att resa till hemlandet och genomgå en abort.

Abortlagens bestämmelse i 5 § första stycket gäller således inte de EU-medborgare som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 och för vilka landstinget har skyldighet att erbjuda vård. Se också kapitel 12 i betänkandet.

Kvinnors reproduktiva hälsa

Tillgång till legala och säkra aborter är av stor betydelse för kvinnors reproduktiva hälsa. Alla länder har någon form av reglering av aborter. Restriktioner varierar från att kvinnor kan få abort på egen begäran som i Sverige till att abort är helt förbjudet. Reglerna kan mer eller mindre försvåra kvinnors möjlighet till abort. Attityder från vårdpersonal och otillräcklig tillgång till medicinska resurser eller vård av otillräcklig kvalitet kan också betyda begränsningar. Se kapitel 6 i betänkandet.

Där det är svårt att få en legal abort förekommer en omfattande illegal abortverksamhet. Så var det i Sverige innan abortlagen trädde i kraft 1975 och så är det i dag i en stor del av världen. Förändringen av abortlagen i Polen 1993 illustrerar tydligt att aborter inte upphör för att de förbjuds. När den tidigare legala abortverksamheten i Polen blev olaglig har verksamheten i stället fort- satt illegalt på privata kliniker som tidigare utförde legala aborter. Den illegala abortverksamheten i Polen är i dag omfattande. Se kapitel 10.

I länder där aborter är lagliga och genomförs med säkra metoder är komplikationer mycket sällsynta, även i utvecklingsländer. Det är de illegala aborterna som innebär stora hälsorisker för främst fattiga kvinnor i utvecklingsländerna. WHO uppskattar att ca 70 000 kvinnor dör varje år som en följd av osäkra aborter och många fler skadas allvarligt främst i Afrika och Latinamerika där regleringen av aborter är mycket restriktiv. Unga kvinnor riskerar sin hälsa och sina liv genom att de hänvisas till outbildade abortörer som använder riskfyllda tekniker ofta under osanitära förhållanden.

Reproduktiv hälsa är ett prioriterat område i Sveriges utvecklingssamarbete. Sverige driver dessa frågor inom FN, WHO och i sitt biståndsarbete. En stor del av världens länder har anslutit sig till det första internationella handlingsprogrammet om reproduktiv hälsa som antogs vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994. Sverige drev då tillsammans med andra nordeuropeiska länder samt USA kvinnors rätt till legala och säkra aborter men möttes av ett starkt motstånd främst från företrädare för katolska kyrkan och vissa muslimska länder. I programmet som blev en kompromiss står att aborter ska vara säkra i de länder där aborter är lagliga. Alla kvinnor, även i länder där abort inte är tillåtet ska tillförsäkras en god vård vid komplikationer efter en abort och också få råd och undervisning i preventivmetoder för att undvika upprepade aborter.

Enligt utredningens uppfattning har Sverige en möjlig och betydelsefull roll att påverka länder att förbättra kvinnors villkor och reproduktiva hälsa. Sverige kan och bör uppmärksamma vikten av legala och säkra aborter i alla sammanhang där folkhälsofrågor behandlas inom EU, WHO, andra FN-organ och i vårt utvecklingssamarbete med andra länder. Att ha regler som hindrar kvinnor från länder utanför EU att komma till Sverige för en legal och säker abort rimmar illa med den roll Sverige bör ha. Att ändra den svenska abortlagen är därför en viktig symbolhandling.

3. Konsekvenser av förslaget

Abort är en del av den svenska hälso- och sjukvården och är en av de tjänster som landstingen har skyldighet att erbjuda den egna befolkningen. Utredningens förslag innebär att särbehandlingen av utländska kvinnor som önskar en abort i Sverige ska upphöra. Socialstyrelsen ska inte längre pröva särskilda skäl för en utländsk kvinna utan hon ska, liksom en svensk kvinna, kunna få abort enligt abortlagens övriga bestämmelser. Finansiering och betalning för en abort ska ske enligt de generella regler som gäller när utländska personer får hälso- och sjukvård i Sverige.

Utredningen bedömer att det inte kommer ske någon stor ökning av utländska kvinnor som önskar abort i Sverige. Lagändringen bedöms inte medföra straffrättsliga konsekvenser. I det följande beskrivs konsekvenserna mer ingående.

Socialstyrelsens prövning upphör

Sedan abortlagen trädde i kraft 1975 har Socialstyrelsens rättsliga råd prövat de särskilda skälen och beviljat tillstånd till abort för kvinnor som inte är svenska medborgare eller bosatta i Sverige. Det är förhållandevis få utländska kvinnor som har begärt tillstånd till abort, 70

  • varje år och de allra flesta har beviljats abort. Se kapitel 8.

Enligt praxis lämnar Socialstyrelsens rättsliga råd tillstånd till abort om kvinnan har någon anknytning till Sverige t.ex. att mannen är svensk medborgare eller bosatt i Sverige. Kvinnor som studerar i Sverige beviljas också abort oberoende av vilket land de kommer ifrån. Kvinnans sociala situation i hemlandet kan vara ett särskilt skäl om kvinnan befinner sig i Sverige. De utländska kvinnor som kommer hit och vill ha en abort endast av skäl att de inte kan få en legal abort i sitt hemland får som regel avslag.

Prövningen föregås av en kuratorsutredning om kvinnans privatliv och sociala förhållanden. En utländsk kvinna som vill ha abort i Sverige måste redogöra för varför hon är i Sverige, hur länge hon avser att stanna samt när, med vem och var samlaget skedde som orsakade graviditeten. Hon är beroende av en myndighets beslut och kan inte som svenska kvinnor få en abort på egen begäran.

Prövningen är enligt utredningens mening otidsenlig och kan i många fall vara kränkande för kvinnan. Genom den föreslagna ändringen av abortlagen ska denna prövning upphöra.

Generella regler för betalning av abort

De generella regler för ersättning av kostnader för hälso- och sjukvård när en utlänning får vård i Sverige gäller även vid abort. Reglerna för betalning är olika beroende på om patienten kommer från ett EU-land eller från ett land som inte omfattas av EG:s regler.

Landstingets kostnader när en utländsk kvinna genomgår abort ska ersättas antingen av Försäkringskassan i Sverige, kvinnans sjukvårdsförsäkring i hemlandet eller av kvinnan själv beroende på vilka regler som gäller i det enskilda fallet. I korthet gäller följande. En mer ingående beskrivning återfinns i kapitel 12.

Försäkringskassan i Sverige

Landstinget har skyldighet att erbjuda vård till personer från EUland som arbetar i Sverige eller som är familjemedlem till den som arbetar i Sverige (3 c § HSL). Der är alltså personer som har vistats här kortare tid än tolv månader och därför ännu inte är folkbokförda i Sverige. De skall dock vara registrerade hos Försäkringskassan. I sådana fall ska kvinnan vid en abort endast betala en svensk patientavgift. Landstinget ska ersättas för de resterande kostnaderna av Försäkringskassan som också finansierar vården dvs. något krav på ersättning skickas inte vidare till patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet.

Försäkringskassans kostnader för aborter som avser kvinnor från ett EU-land som arbetar i Sverige eller som är familjemedlem till en person som arbetar här kortare tid än tolv månader påverkas inte av

ändringen i abortlagen. Dessa personer ska redan i dag trots abortlagens bestämmelse kunna få en abort i Sverige.

Patientens sjukvårdsförsäkring i ett EU-land

Landstinget har även skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård till personer från ett EU-land som söker arbete i Sverige och deras familjemedlemmar (3 c § HSL). Patienten betalar svensk patientavgift och landstinget ersätts för resterande kostnader av Försäkringskassan, men kassan ska i sin tur få betalt av patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet.

Landstingets skyldighet omfattar även nödvändig vård för personer från ett EU-land enligt förordning (EEG) 1408/71. Om den behandlande läkaren bedömer att en abort inte kan anstå till dess kvinnan planerat att återvända till sitt hemland kan aborten bedömas som nödvändig vård och ska genomföras i Sverige. Det gäller oberoende av vilket skäl kvinnan vistas i Sverige. Även i sådana fall ska kvinnan betala patientavgift till landstinget med villkoret att hon kan visa upp sitt europeiska sjukförsäkringskort, EUkort. Landstinget får betalt för resterande vårdkostnad från Försäkringskassan som i sin tur kräver sjukvårdsförsäkringen i patientens hemland på ersättning för kostnaderna.

En patient från ett EU-land kan också komma till Sverige för en abort som är planerad i förväg. För att försäkra sig om att hemlandets sjukvårdsförsäkring betalar aborten ska hon kunna visa upp intyg E 112 som är en betalningsförbindelse från sjukvårdsförsäkringen. Villkor för att få ett sådant intyg är att abort ingår som en förmån i hemlandets sjukvårdsförsäkring. Även i dessa fall ska patienten betala en svensk patientavgift till landstinget som får betalt för resterande vårdkostnader av Försäkringskassan som i sin tur kräver sjukvårdsförsäkringen i kvinnans hemland på betalning.

Patienten ska betala

En patient från ett EU-land som kan visa sitt EU-kort i de fall aborten bedöms som nödvändig vård eller intyg E 112 i de fall hon kommer hit för en planerad abort betalar endast svensk patientavgift. Den som inte kan visa upp EU-kortet eller intyg E 112 måste betala hela kostnaden för aborten själv direkt till landstinget.

Patienten har sedan möjlighet att i efterhand försöka få ersättning för sina kostnader av sjukvårdsförsäkringen i hemlandet. Se vidare kapitel 12.

Patienter som kommer från länder utanför EU som inte omfattas av EG:s regler och som inte är folkbokförda eller asylsökande i Sverige ska själva betala hela kostnaden för en abort till landstinget.

Inga ökade kostnader för landstingen

Landstinget har endast skyldighet att finansiera hälso- och sjukvård, även abort, till dem som är bosatta (folkbokförda) i landstingsområdet. Som beskrivits ska vården av en utländsk patient som inte är folkbokförd i Sverige beroende på vilka regler som gäller i det enskilda fallet finansieras antingen av patienten själv, av sjukvårdsförsäkringen i hemlandet eller av Försäkringskassan i Sverige.

Den föreslagna ändringen av abortlagen medför inga ökade kostnader för landstingen.

Inga kommunalrättsliga hinder

Landstingen kan på affärsmässiga grunder erbjuda hälso- och sjukvård till patienter som bor i andra länder enligt lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd (tjästeexportlagen). Tjänsteexport ska bedrivas på affärsmässiga grunder och får inte inkräkta på landstingets möjligheter att erbjuda en god vård till den egna befolkningen. En annan förutsättning är att landstinget kan utnyttja överkapacitet inom en verksamhet som redan bedrivs. Patienter kan komma från vilket land som helst för planerad vård under förutsättning att landstinget får betalt för vården och att vården inte inkräktar på den vård landstinget är skyldig att erbjuda. Se vidare kapitel 12 i betänkandet.

Det finns således inga kommunalrättsliga hinder för landstingen att erbjuda kvinnor från andra länder abort om kraven i tjänsteexportlagen är uppfyllda.

Vilka skulle vilja resa till Sverige för en abort?

Det främsta skälet för en kvinna att vilja resa till Sverige för en abort är att det är svårt eller till och med omöjligt att få en legal och säker abort i hemlandet. Inom EU finns fyra länder Irland, Malta, Portugal och Polen där möjligheterna för kvinnor att få en legal abort är små. I dessa länder är kvinnor hänvisade till en illegal abort i det egna landet eller till att resa till ett annat land för abort. I länder utanför EU i vårt geografiska närområde är aborter lagliga. Se också kapitel 10.

Andra länder där kvinnor har svårt att få en legal och säker abort ligger långt från Sverige i Afrika, Latinamerika och södra Asien. Det finns inget skäl att anta att kvinnor från dessa länder i någon nämnvärd omfattning skulle komma till Sverige för abort. Framför allt blir kostnaderna höga för långa resor och de kvinnor som skulle kunna ha råd att resa hit kan ordna en medicinskt säker abort bekvämare och billigare på närmare håll.

Det finns egentligen bara ett land i Sveriges närområde, Polen, från vilket kvinnor i någon betydande omfattning skulle kunna tänkas vilja komma för en abort. De irländska kvinnorna får abort i England under välorganiserade former och det är få irländska kvinnor som söker abort i andra europeiska länder. I Portugal finns en relativt omfattande illegal abortverksamhet och de portugisiska kvinnorna har också länder på närmare håll, bl.a. Spanien, att resa till för en abort.

Det är relativt lätt för en polsk kvinna att komma i kontakt med privata vårdgivare i Polen som trots förbudet utför aborter. Den illegala abortverksamheten i Polen är omfattande, uppskattningsvis 70 000

  • 000 aborter varje år. Aborterna utförs ofta av läkare med gynekologisk kompetens. Det förekommer att polska kvinnor väljer att resa till ett annat land för en legal abort, främst till grannländerna Tyskland, Ryssland (Kaliningrad), Litauen och Tjeckien. Antalet har dock minskat under senare år och omfattningen bedöms av polska organisationer som liten. De organiserade resor som förekom i mitten på 1990-talet har upphört eftersom researrangörerna blev åtalade. För polska kvinnor är det som regel dyrare och svårare att resa utomlands för en abort än att få aborten illegalt utförd i Polen. En polsk kvinna som genomgått en illegal abort straffas inte i Polen.

Det är enligt utredningens bedömning osannolikt att polska kvinnor i stor omfattning skulle resa till Sverige för abort även om antalet kan öka främst bland kvinnor med någon form av anknytning till Sverige. Denna bedömning delas av polska hälsoministeriet och frivilligorganisationer i Polen.

Här ska också påpekas att Polen nu är medlem i EU och omfattas av EG:s regler för vård i annat EU-land. Det innebär att polska kvinnor ska kunna erbjudas en abort i Sverige trots bestämmelsen i 5 § abortlagen. Den föreslagna lagändringen påverkar därför egentligen inte möjligheten för polska kvinnor att komma hit för en abort.

Kvinnans kostnader för abort

Det helt övervägande antalet kvinnor som kan tänkas komma till Sverige enbart med syftet att få en abort måste själva betala hela kostnaden för aborten. Undantagna är endast de som kommer från ett EU-land där abort ingår i hemlandets sjukvårdsförmån och som därför kan få intyg E 112 från den egna sjukvårdsförsäkringen. Utöver kostnaden för aborten kommer kostnader för resor till och uppehälle i Sverige.

Landstingens priser för en abort varierar mellan 5 000

  • 000 kronor beroende på graviditetens längd, metoden som används och var i landet den utförs. Det är ungefär samma prisnivå som i Storbritannien men högre än i Nederländerna där en abort kostar 4 000
  • 000. Priset för en illegal abort i Polen uppges vara

4 000

  • 000 kronor. Prisnivån är således relativt hög i Sverige och den totala kostnaden för att genomgå en abort kommer enligt utredningens bedömning bli högre i Sverige för en utländsk kvinna än om hon väljer att genomgå aborten i ett annat land.

Erfarenheter från andra europeiska länder

Nederländerna och Storbritannien har alltsedan abort blev tillåtet i landet låtit utländska kvinnor komma för en abort. Under 1970- och 80-talet reste ett stort antal kvinnor till dessa länder men i dag är det betydligt färre kvinnor som kommer för en abort. Efter-

frågan har minskat avsevärt såväl i Nederländerna som i Storbritannien.

Flertalet utländska kvinnor som har rest till Nederländerna för en abort har kommit från Tyskland, Belgien/Luxemburg och Spanien och fortfarande kommer de flesta därifrån. Antalet kvinnor från dessa länder har dock minskat från 19 000 år 1985 till 2 600 år 2002 som följd av bättre möjligheter att få en legal abort i hemlandet. Från andra länder i Europa och övriga världsdelar kom totalt 2 100 utländska kvinnor till Nederländerna 2002.

Som mest kom 57 000 utländska kvinnor för abort till England och Wales 1973. Antalet har minskat betydligt och har varit ca 10 000 per år sedan början på 1990-talet. Den helt övervägande majoriteten utländska kvinnor som nu reser till Storbritannien för abort kommer från Irländska republiken och Nordirland, hela 86 procent 2004. Endast 800 kvinnor kom detta år till England och Wales från andra länder i Europa och från länder i andra världsdelar för att genomgå en abort.

Både i Nederländerna och i Storbritannien utförs aborterna på specialiserade privata kliniker med anpassad service till utländska kvinnor. Det är lätt för en utländsk kvinna att få kontakt, klinikerna annonserar bl.a. via Internet. Aborten genomförs med metoder som innebär att kvinnan som regel kan resa hem samma dag. Medicinsk kontroll och rådgivning före aborten samt uppföljning efter det att aborten är genomförd sker som regel i kvinnans hemland. I t.ex. Irland finns en särskild reglering av hur detta ska gå till.

Erfarenheterna från Nederländerna och Storbritannien pekar på en liten och minskande efterfrågan av abort i ett annat land i Europa. Det enda undantaget är egentligen de irländska kvinnorna som efterfrågar abort främst i England. Det finns ingen anledning att tro att irländska kvinnor skulle föredra att resa till Sverige framför England.

Lagändringen i sig ökar inte efterfrågan på aborter i Sverige

Ändringen av abortlagen medför inte automatiskt att kvinnor söker sig till Sverige för en abort. I Danmark har ingen ökning av antalet utländska kvinnor som genomgår abort skett sedan lagändringen den 1 juli 2004. Här ska också påpekas att lagändringen inte innebär någon utökad skyldighet för landstingen. Ett landsting eller en enskild klinik som har ansträngda resurser för abortverksamhet

måste inte erbjuda utländska kvinnor abort i andra fall än som följer av förordning (EEG) 1408/71.

En stor efterfrågan från utländska kvinnor förutsätter att det finns anpassad information på det egna språket, att det är lätt att få kontakt, att aborten sker snabbt med god service, att priset är konkurrenskraftigt i förhållande till andra alternativ samt att kostnaderna för resa och uppehälle hålls nere. Även om dessa krav är uppfyllda är det inte säkert att det finns någon märkbart ökad efterfrågan från utländska kvinnor att få en abort i Sverige.

Utredningen bedömer att fler utländska kvinnor som har anknytning till Sverige genom släkt och vänner kommer att efterfråga abort i Sverige men det blir knappast frågan om någon organiserad abortverksamhet som vänder sig till utländska kvinnor.

Marginellt anspråk på sjukvården

Antalet aborter som utförs i Sverige har sedan abortlagen trädde i kraft 1975 varierat från 30 000 till drygt 35 000 per år. Variationen mellan vissa år har varit betydande, t.ex. genomfördes drygt tusen fler aborter 2003 än 2002. Även om antalet utländska kvinnor som genomgår abort i Sverige skulle flerdubblas från i dag ca 70 till t.ex. 500 blir anspråken på den svenska sjukvården inte större än vad som ryms inom den variation i antal aborter som landstingen är vana vid.

Utredningens slutsats är att lagändringen endast marginellt kan komma att påverka kvinnosjukvården i Sverige. En eventuell ökning av antal aborter som följd av lagändringen är dessutom finansierad genom att kvinnan själv eller hennes sjukvårdsförsäkring i hemlandet ska betala kostnaden för aborten.

Straffrättsliga konsekvenser

Utredningens förslag innebär ingen förändring av Sveriges möjligheter eller skyldigheter att samarbeta med andra länder i brottmålsärenden. Inte heller påverkas de prövningar som skall göras enligt lagstiftningen vid ett sådant samarbete. Se vidare kapitel 13.

Det finns inget känt fall där en utländsk kvinna som genomgått en abort i Sverige eller en utländsk läkare som utfört en abort i Sverige har straffats i sitt hemland och där svenska myndigheter har

medverkat med rättslig hjälp. Svenska myndigheter är enligt nuvarande regler inte skyldiga att medverka till att en utländsk kvinna eller en utländsk läkare ska kunna lagföras i sitt hemland för en legal abort som genomförts i Sverige.

4. Abortens historia i Sverige

Att avbryta en oönskad graviditet (abort) sker och har sannolikt skett i alla tider och kulturer vare sig det är legalt eller inte. Innan Sverige fick en liberal abortlag 1975 var det svårt att få en legal abort beviljad och en omfattande illegal abortverksamhet förekom. Unga kvinnor dog eller fick allvarliga bestående skador som följd av undermåligt utförda aborter. I dag sker inga illegala aborter i Sverige och de metoder som används innebär att aborter är säkra med få medicinska komplikationer som medför risker för kvinnans liv och hälsa.

Nu gällande abortlag (1974:595) trädde i kraft 1 januari 1975. I sina huvuddrag gäller lagen fortfarande så som den då formulerades. Lagen ger kvinnor rätt att begära abort utan att hennes skäl prövas om aborten sker före utgången av den 18 havandeskapsveckan. Abortlagen ersatte lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap. Under mer än 50 år hade då abortfrågan varit mycket kontroversiell i Sverige.

Före 1939 var abort ett allvarligt brott

Den som önskade en abort före 1939 då lagen om avbrytande av havandeskap trädde i kraft var hänvisad till kvacksalvare eller mindre nogräknade läkare som utförde illegala aborter. Uppskattningsvis genomfördes mer än 20 000 illegala aborter per år i början på 1930-talet

1

. Ca 7 5 unga kvinnor dog varje år i sviterna av illegalt utförda aborter och många fick allvarliga och bestående skador. I slutet av 1920-talet och början på 1930-talet började ett fåtal aborter utföras i fall där läkare bedömde att det på medicinska grunder fanns en allvarlig risk för kvinnans liv och hälsa om

1

SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap.

graviditeten fullföljdes. I början på 1930-talet genomfördes ca 200 aborter per år på sådana grunder.

Abort var straffbelagt

Fosterfördrivning har i svensk rätt betraktats som en otillåten gärning ända sedan landskapslagarna på 1200-talet. Enligt 1734 års lag stadgades livsstraff – samma straff som för dråp vid fördrivande av foster. Även försök till fosterfördrivning straffades. Rättstillämpningen tog dock senare hänsyn till om fördrivandet skett innan fostret kommit till liv vilket straffades lindrigare. Bestämmelserna kvarstod ända till 1864 års strafflag då straffet för både kvinnan och den som medverkade till aborten stadgades till mellan två och sex års straffarbete. I slutet på 1800-talet mildrades straffskalan för kvinnan med en lägsta straffsats på ett års straffarbete samtidigt som straffskalan skärptes för den som utförde aborter.

År 1921 mildrades straffsatserna betydligt. En kvinna som använde invärtes eller utvärtes medel för att fördriva sitt foster kunde dömas till fängelse. En kvinna som använde odugliga, inte verkningsfulla abortivmedel var dock straffri. Den som hade medverkat till att aborten genomfördes kunde dömas till straffarbete mellan sex månader och två år. Om abortverksamhet bedrevs vanemässigt och för egen vinning kunde följden bli upp till sex års straffarbete.

Under åren 1929

  • straffades i genomsnitt 21 kvinnor per år för att de avbrutit sin graviditet med fosterfördrivning. Det stora flertalet fick villkorlig dom. Under samma period straffades i genomsnitt 17 personer per år för att de medverkat till eller utfört fosterfördrivning.

Abortfrågan – ett socialt problem

De kriminella aborterna uppfattades som ett allvarligt samhällsproblem. Unga kvinnor miste livet eller fick hälsan förstörd i sviterna av abort. Den allmänna inställningen var att fosterfördrivning måste förhindras genom att straffbeläggas. 1934 års utredning om lag för avbrytande av havandeskap konstaterar dock att straffhotet visat sig otillräckligt för att minska antalet fosterfördrivningar. I stället tycktes antalet öka.

Utredningen lyfte fram vikten av att undanröja de social missförhållanden som i regel var orsaken till kvinnans vilja att avbryta sitt havandeskap. Flertalet av de kvinnor som utsatte sig för illegal abort var ogifta. Vid den här tiden var ett utomäktenskapligt barn mycket skambelagt. Kvinnor förlorade i regel sin anställning vid havandeskap och även vid giftermål och hade små möjligheter att ordna bostad och ensam försörja sig själv och sitt barn. Främst borde aborter förebyggas genom sociala reformer som garanterade kvinnors rätt till arbete oberoende av giftermål och havandeskap, tillgång till bostäder för ensamstående mödrar, hjälpverksamhet för obemedlade mödrar och deras barn, inrättande av barnhem och barnträdgårdar, moderskaps- och barnavårdscentraler samt inte minst förbättrad upplysningsverksamhet angående sexuella frågor.

Abortfrågan var uppmärksammad och omdiskuterad i riksdagen. Den första motionen om att genomföra en utredning om villkor för tillåtna aborter lämnades vid 1927 års riksdag. Motioner om detta lämnades sedan nästan varje år till dess att en utredning tillsattes 1934 med uppdraget att ge förslag om lagstiftning om avbrytande av havandeskap. Bland motionärerna märks Sveriges första kvinna i riksdagen Kerstin Hesselgren och fru Nordgren.

1938 års lag om avbrytande av havandeskap

Den 1 januari 1939 trädde lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap i kraft (prop. 1938:136). Lagen tillät aborter om vissa skäl var uppfyllda nämligen:

  • när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
  • när kvinnan blivit gravid under förhållanden som är straffbelagda och som grovt åsidosatt kvinnans handlingsfrihet t.ex. våldtäkt och utnyttjande av minderårig.
  • när det finns risk för att moderns och faderns arvsanlag kan medföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom hos barnet.

Avbrytande av havandeskap på annan grund än sjukdom eller kroppsfel fick inte ske efter graviditetens tjugonde vecka. I de fall där aborten skedde på grund av olämpliga arvsanlag hos kvinnan måste kvinnan samtidigt steriliseras. I dessa fall måste alltid

Medicinalstyrelsen ge sitt godkännande. I övriga fall avgjorde två läkare i tjänsteställning. Aborterna måste ske på en allmän sjukvårdsinrättning och genomföras av legitimerade läkare.

Strafflagen ändrades inte. Både kvinnan och den som utförde aborter på andra grunder än vad som var lagligt kunde straffas med fängelse och straffarbete. Straffsatsen för personer som utförde aborter utan att ha läkarlegitimation var strängare.

Beslutet i riksdagen innebar att lagen blev mer restriktiv än vad som föreslagits av 1934 års utredning

2

.

Utredningen föreslog en socialmedicinsk indikation

Utredning hade föreslagit att havandeskapet även skulle kunna avbrytas på medicinska och sociala indikationer med formuleringen

  • när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd och ofärd som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas.

Även strafflagen föreslogs ändrad så att kvinnan skulle vara straffri om omständigheterna var synnerligen mildrande. Om aborten utfördes av legitimerad läkare skulle kvinnan också vara straffri.

De flesta remissinstanser

3

och även Lagrådet var starkt negativa

till att en social indikation infördes som skäl för att avbryta havandeskapet. Man var rädd för en glidning av abortindikationer som skulle medföra en ökning av antalet aborter. Vidare önskade man ingen förändring av strafflagen. Aborter skulle endast kunna utföras i undantagsfall och det ansågs nödvändigt att avskräcka med stränga straff för aborter som utfördes på andra grunder än vad lagen tillät.

Riksdagens beslut innebar inte att abortfrågan avfördes som en högaktuell fråga. I ett svar på en inter pellation 1943

4

konstaterade

det ansvariga statsrådet att en förutsättning för 1938 års lagstiftning var att sociala åtgärder vidtogs som relativt snabbt skulle undanröja de ekonomiska och sociala svårigheter vilka föranledde önskemålen om avbrytande av havandeskap. Statsrådet drog slutsatsen att hittills vidtagna reformer inte varit tillräckliga för att föra abortfrågan mot sin lösning. Han ställde förhoppningen till

2

SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap.

3

SOU 1937:6 Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havande-

skap.

4

SOU 1944:51 Betänkande i abortfrågan avgivet av 1941 års befolkningsutredning.

förbättrad sexualundervisning i skolorna varvid det var viktigt att inskärpa sexuell återhållsamhet till dess individen är i stånd att bilda familj samt vårda och uppfostra sina barn. Vidare skulle utan dröjsmål en folkskrift ges ut med upplysningar om de personliga riskerna och samhälleliga vådorna av fosterfördrivning.

En svårlöst och kontroversiell samhällsfråga

1938 års lag kom med vissa justeringar att gälla ända tills den 1 januari 1975. Under dessa 35 år var abortfrågan en minst lika svårlöst och kontroversiell samhällsfråga som under 1930-talet. Ett flertal utredningar om abortfrågan genomfördes.

Socialmedicinsk indikation infördes 1946

År 1946 beslutade riksdagen (prop.1946:156) om vissa ändringar i lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap som bl.a. innebar att havandeskapet kunde avbrytas

  • när eljest med hänsyn jämväl till kvinnans levnadsomständigheter kan antagas att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården av densamma.

Ett tillägg gjordes i strafflagen som innebar att en kvinna som uppsåtligen dödat sitt foster kunde befrias från straff om omständigheterna var synnerligen förmildrande. Man införde således i stora drag de regler som 1934 års utredning om lag för avbrytande av havandeskap hade föreslagit mer än tio år tidigare.

Beslutet motiverades med att 1938 års lag hade tolkats mer restriktivt än vad som avsetts. I praktiken var det nästan omöjligt för kvinnor att få abort även i de fall där det fanns starka socialmedicinska skäl. Totalt under hela perioden 1939

  • hade endast 55 fall av legal abort beslutats med hänsyn till i huvudsak sociala skäl.

Stort motstånd mot en socialmedicinsk indikation

Riksdagens beslut innebar att en socialmedicinsk indikation för abort infördes trots starkt motstånd. 1941

5

års befolkningskom-

mission föreslog inga ändringar av abortlagen och strafflagen. Utredningen ansåg att en rättsligt medgiven abort på sociala indikationer skulle innebära en inkompetensförklaring från samhällets sida att komma till rätta med uppenbara och allmänt medgivna svåra sociala förhållanden.

Utredningen satte fokus på sociala reformer och föreslog bl.a. en starkare ställning för en gravid kvinna på arbetsmarknaden. I lagen (1939:171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m.m. skärptes kraven på arbetsgivaren. En kvinna som blivit havande och fött barn kunde inte sägas upp på grund av detta om hon varit anställd hos arbetsgivaren minst ett år. Hon hade också rätt att få återgå i arbetet efter att ha varit hemma som längst åtta månader. Vidare föreslog man statsbidrag till landsting som inrättade förebyggande mödra- och barnavårdscentraler. Bidrag gavs även till rådgivande verksamhet för havande kvinnor.

Utredningen ägnade stor möda åt att försöka uppskatta antalet illegala aborter trots bristen på statistik. Den kunde konstatera att antalet aborter inte hade minskat utan snarast ökat sedan lagen om avbrytande av havandeskap trätt i kraft 1939. Antalet legala aborter med stöd av lagen hade ökat från 523 år 1939 till 990 år 1943. Samtidigt uppskattade man att de illegala aborterna, 10 000–20 000 per år hade ökat kraftigt sedan 1920-talet. Abortfrekvensen bedömdes på vissa håll vara så stor bland ogifta kvinnor att det var vanligare att avbryta havandeskapet än att fullfölja det.

Många remissinstanser däribland Lagrådet och Medicinalstyrelsen var fortsatt starkt negativa till utvidgade indikationer för abort. Förespråkare för vidgade indikationer för legal abort och en avkriminalisering var främst kvinnoorganisationer.

1950 års abortutredning

Utredningens uppdrag var att göra en socialstatistisk bearbetning av de legala aborterna samt granska den abortförebyggande verksamheten bl.a. den förebyggande mödravården. Utredningen skulle

5

SOU 1944:51 Betänkande i Abortfrågan avgivet av 1941 års befolkningsutredning.

inte föreslå ändringar av 1938 års lag om avbrytande av havandeskap. Utredningen lämnade sitt betänkande 1953

6

.

Utredningen konstaterade att diskussionen om abortfrågan under de två senaste decennierna varit livlig. Debatten hade i huvudsak präglats av befolkningspolitiska, medicinska och religiösa synpunkter och allt emellanåt hade den personliga rösten kommit till tals som framfört kvinnan och hennes önskemål. Åsikterna representerade alla uppfattningar från den som hävdade den enskilda kvinnans rätt att helt själv bestämma om hon vill föda sitt barn till den som hävdade att varje abort är ett ”barnamord” och skall förhindras. Utredningen tog upp de olika argumenten och drog slutsatsen att diskussionen präglades mer av polemiska intressen än av en vilja att i samförstånd söka uppnå bättre förhållande för kvinnorna. Man menade att abortfrågan liksom andra djupgående samhällsproblem inte kommer närmare sin lösning utan en uppriktigt god vilja och allvarliga ansträngningar att föra in sakliga argument i diskussionen.

I utredningen gjordes omfattande undersökningar av abortfrekvens och orsaker till varför kvinnan önskade abort. De legala aborterna hade ökat från drygt 1 000 år 1944 till 5 300 år 1952. Som mest hade 6 300 legala aborter utförts 1951. En mer restriktiv prövning av Medicinalstyrelsen var främsta orsak till de färre aborterna 1952 jämfört med 1951. Utredningen uppskattade att ca 10 000 illegala aborter utfördes omkring 1949. Man drog slutsatsen att en viss minskning av de illegala aborterna skett sedan 1930-talet men att summan av legala och illegala aborter var i stort sett oförändrad.

Utredningen uppskattade att 46 procent av de ogifta kvinnornas havandeskap avbröts med abort medan motsvarande andel för gifta kvinnor var 5 procent. De flesta kvinnor var i åldrarna 20

  • år.

I utredningen gjordes en genomgång av alla de samhällets stödåtgärder som syftade till att förhindra aborter och underlätta för kvinnan att föda och ta hand om sitt barn. Utredningens förslag syftade till att underlätta prövningen av abortansökningar genom att inrätta lokala nämnder som beslutade om abort. Kvinnan skulle ha rätt att hos Medicinalstyrelsen överklaga ett avslag från den lokala prövningsnämnden.

6

SOU 1953:29 Abortfrågan, Betänkande avgivet av 1950 års abortutredning.

Indikation för skada under fosterstadiet

År 1963 beslutade riksdagen (prop. 1963:100) om att införa ytterligare en indikation för laglig abort i 1938 års lag om avbrytande av havandeskap med följande lydelse

  • när med skäl kan antagas att det väntade barnet på grund av skada under fosterlivet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte.

Bakgrunden var att foster skadades och missbildade barn föddes på grund av att modern använt läkemedlet neurosedyn under graviditeten. En ogynnsam blodgruppskombination hos föräldrarna och att modern haft sjukdomen röda hund (rubeola) eller utsatts för strålning under graviditeten var andra orsaker till fosterskador som nämndes. Det övervägande antalet remissorgan tillstyrkte denna ändring.

När svenska kvinnor reste till Polen

Att kvinnan själv skulle kunna bestämma om abort var en mycket kontroversiell fråga i Sverige under 1960-talet. Journalisten Hans Nestius var en av förgrundspersonerna som starkt drev kravet på kvinnans rätt till abort. Beskrivningen bygger i stora delar på hans hågkomster och dokumentation av 1960-talets upprörda deba tt

7

.

Kvinnans rätt att själv bestämma

En motion till folkpartiets ungdomsförbund i början på 1960-talet var inledningen till en intensiv debatt med ungdomsförbundet som den tydligaste förespråkaren för fria aborter. Motionen löd: ”Jag anser att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp, därför kräver jag rätten till fri abort.” Även det socialdemokratiska studentförbundet tog senare ställning för fri abort.

Samtliga företrädare för kyrkan och andra kristliga samfund var starka motståndare mot abort. Detta motstånd är i dag tydligast hos den katolska kyrkan vars inställning är att livet är okränkbart och uppstår när sädescell och äggcell förenas. Varje abort är därför att likställa med ett mord.

7

Intervju och skriftliga minnen av Hans Nestius i februari 2005.

Motståndet hade också ett starkt inslag av förmynderi och tilltro till myndigheter. Man menade att kvinnan inte visste sitt eget bästa. Graviditeten gjorde henne labil och risken var stor att hon allvarligt skulle ångra en abort och få psykiska störningar livet ut. Därför borde objektiva fristående experter besluta om abort.

Godtycke

Möjligheten till abort var både ojämlik och godtycklig. Villkoren för en legal abort var mycket restriktiva och tillämpades olika i olika delar av landet. På vissa ställen vart det så gott som omöjligt att få en legal abort beviljad. Kvinnorna blev godtyckligt och illa bemötta beroende på läkarens eller kuratorns egen inställning till abort. Handläggningen var lång och omständlig och fördröjdes många gånger avsiktligt för att förhindra abort. Välbeställda kvinnor kunde få en visserligen illegal men ändå medicinskt säker abort till höga kostnader. Den som inte hade råd var hänvisad till kvacksalvare eller till att föda ett oönskat barn.

Aborter i Polen

Vid en mycket uppmärksammad konferens om sex och samhälle hösten 1964 blev det allmänt känt att kvinnor kunde resa till Polen och få en abort utförd där. Aborter kunde ske på kvinnans begäran till och med graviditetsvecka 12. Polska kliniker tog även emot utländska kvinnor. En ung kvinna som först nekats abort i Sverige och sedan fått abort i Polen intervjuades anonymt vid konferensen

8

.

Många kvinnor tog efter konferensen kontakt med Hans Nestius för att få närmare upplysningar om möjligheten till abort i Polen. Nestius och den kvinna som hade intervjuats vid konferensen började förmedla kontakter med polsk vård. Uppskattningsvis fick ca 1 000 kvinnor kontakter förmedlade genom dem. Hur många som därutöver sökte sig till Polen för abort är okänt.

8

Liberala studentklubben i Stockholm 1965.

Sex och Samhälle. Tribunserien Bonniers förlag.

Brott mot svensk lag

Riksåklagaren beslutade i februari 1965 att inleda en förundersökning. Riksåklagaren ansåg att en svensk kvinna som utom riket olovligen genomgår abort gör sig skyldig till ett straffbart förfarande. ”Det synes uppenbart att en åtgärd i fosterfördrivande syfte riktad mot ett foster varmed svensk kvinna är havande innebär ett brott mot svenska intressen.” Ett eventuellt åtal skulle prövas på samma sätt som om gärningen begåtts i Sverige. I Sverige straffades i regel endast förövarna och inte kvinnorna för olagliga aborter. Men eftersom abortören i Polen inte kunde straffas fanns det enligt riksåklagaren särskilda skäl till åtal för ”gärningsmannaskap ” av de kvinnor som rest till Polen. Dessutom skulle den som främjar fosterfördrivning, dvs. Hans Nestius, straffas för anstiftan av eller medhjälp (23 kap.4 §brottsbalken) till kvinnans brott.

Hans Nestius blev kallad till polisförhör. En husrannsakan genomfördes hemma hos honom samma dag som förhöret, den 17 februari 1965, för att säkra bevis och få namn på kvinnor som kunde tänkas ha genomfört abort i Polen. Allt skedde under stor brådska och med mycket stor uppmärksamhet från massmedia. Kvällspressen hade under ett par veckors tid stort uppslagna sociala reportage där kvinnor i olika åldrar och med olika social bakgrund berättade om godtycke, förödmjukelser och övergrepp i samband med att de ansökt om abort i Sverige.

Abolition

Inom några veckor hade den allmänna opinionen svängt till förmån för en friare syn på abort. Den socialdemokratiska regeringen ställdes till svars för den omänskliga abortlagen och var hårt trängd. Regeringens dilemma löstes genom att regeringen den 25 februari 1965 beviljade Nestius och kvinnorna abolition

9

och den rättsliga

processen mot dem avbröts. Enligt regeringsformen (RF 13 § andra stycket) får regeringen om det finns synnerliga skäl besluta att en fortsatt utredning eller lagföring av en brottslig gärning inte skall ske. Abolition är en mycket ovanlig åtgärd som endast beviljats ett fåtal gånger av den svenska regeringen.

9

På förslag av Alvar Nelsson, professor i straffrätt Uppsala universitet.

En radikal omsvängning i synen på abort

Den stora massmediala uppmärksamheten 1964

  • kring att svenska kvinnor kunde resa till Polen för abort var säkert starkt bidragande till en omsvängning av allmänhetens inställning till abort. Händelserna bidrog också till att regeringen våren 1965 tillsatte en parlamentarisk kommitté med uppdraget att ändra abortlagen. Utredningen blev klar 1971 och den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1975. Under tiden förändrades praxis för att bevilja aborter. Antalet legala aborter hade ökat från 2 000
  • 000 aborter per år under 1950-talet till närmare 30 000 året innan lagen trädde i kraft. De illegala aborterna upphörde och att resa till Polen för abort var inte längre nödvändigt.

Abortlagen (1974:595) gav uttryck för en radikalt förändrad syn på aborter. Tidigare hade statsmakterna utgått från att det var nödvändigt att förbjuda aborter och utdela straff. Genom detta markerades att aborter är förkastliga även i de fall de var lagliga. Abortlagen bygger på en tilltro till kvinnans egen förmåga att bedöma sin situation och sina möjligheter att ta hand om ett barn. Om kvinnan finner att abort är den bästa lösningen av de problem som en oönskad graviditet medför ska hon också få en abort.

Förändrad syn på sexualitet och fortplantning

1965 års abortkommitté

10

konstaterade att den ökade sexualkun-

skapen och tillgången till preventivmedel hade ändrat värderingarna på det sexuella området. Sexuell avhållsamhet ansågs inte längre eftersträvansvärt i sig. De flesta människor ansåg tvärtom att samlag har ett positivt egenvärde. Även om synen på äktenskap och stadigvarande förbindelser varierar i befolkningen menade kommittén att man allmänt övergivet åsikten att en kvinna som inlåtit sig på ett samlag har ett moraliskt ansvar för graviditeten. I stället fanns kanske uppfattningen att en kvinna som inte vill ha barn är skyldig att skydda sig. Kommittén ansåg dock att det var omöjligt att lägga moraliska värderingar på sexualitet och aborter.

Man menade att fokus på abortsituationen skymmer att män och kvinnor i regel önskar att få barn och att kvinnan gärna föder då hon är säker på att kunna ge barnet den omvårdnad det behöver och en tryggad uppväxt. Samhällets reglering av aborter bör bygga

10

SOU 1971:58 Rätten till abort, 1965 års abortkommitté.

på en tilltro till kvinnans förmåga att tänka rationellt och själv bedöma vilka möjligheter hon har att ta hand om ett barn. Den rätt till trygghet och omvårdnad som varje barn bör ha, har bättre förutsättningar att bli tillgodosedda när kvinnan vill ha barnet än när hon vill slippa föda. Ett planerat föräldraskap ligger både i den enskildes och i samhällets intresse.

Tillämpningen av 1938 års abortlag hade förändrats

Trots att reglerna för abort varit i stort sett oförändrade sedan mitten av 1940-talet hade tillämpningen av reglerna förändrats (prop. 1974:70). Antalet legala aborter hade ökat från ca 1 000 aborter per år under 1940-talet till närmare 30 000 år 1974 dvs. innan den nya abortlagen trädde i kraft. De flesta aborter, 85 procent beslutades med s.k. tvåläkarintyg och en förskjutning hade skett från sena till tidiga aborter. 80 procent av aborterna skedde före utgången av graviditetsvecka 12.

Det fanns stora skillnader i praxis. Läkarens egen inställning till abort spelade stor roll för prövningen vilket påverkade kvinnans möjlighet till framför allt en tidig abort beroende på var i landet hon bodde. Abortutredningen kunde bli en lång och omständlig procedur med utfrågning av såväl kurator, gynekolog som psykiater som tog tid och som innebar att aborter skedde i senare skeden under graviditeten än nödvändigt till men för kvinnan och till höga kostnader för samhället.

Samtidigt uppskattade man att det var ovanligt med illegala aborter. Läkare uppgav att det knappast förekom att patienter visade symtom på komplikationer efter en genomgången illegal abort. Ingen ställdes inför rätta för fosterfördrivningen under början av 1970-talet.

1965 års abortkommitté var försiktig i sina förslag

Som grund för den nya abortlagen låg förslag från 1965-års abortkommitté. Förslagen innebar dels att abort inte skulle straffbeläggas samt att kvinnan i lag skulle vara tillförsäkrad rätt till abort. Kommittén var dock försiktigare i sina förslag om en ny abortlag än vad riksdagen senare beslutade. Kommittén föreslog att kvinnan skulle ha rätt till abort men att lokala nämnder skulle

besluta efter prövning av skälen till abort. Enligt förslaget skulle en kvinna ha rätt till abort om hennes hälsa skulle råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas om havandeskapet fortsatte, om det kunde antas att barnet skulle komma att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte eller om det av annan anledning var oskäligt betungande för kvinnan att fortsätta havandeskapet. Några särskilda tidsgränser föreslogs inte.

Förslaget fick ett blandat mottagande av remissinstanserna

11

.

Flera remissinstanser ville gå längre än kommittén. Riksåklagaren och flertalet domstolar biträdde förslaget om en avkriminalisering. Man menade också att lagen bör grundas på förtroende för kvinnan och att hon bör få en lagfäst rätt till abort. Att reglera grunderna för abort eller att ha särskilda lokala nämnder som skulle besluta menade man var onödigt.

Socialstyrelsen ansåg i sitt remissvar att rätten till abort skulle begränsas till 18 graviditetsveckor och att vederbörande läkare skulle besluta. Endast om det fanns starka medicinska skäl mot en abort i det enskilda fallet skulle läkare kunna vägra kvinnan abort. Några särskilda kriterier för att bevilja abort behövdes inte. Abort efter graviditetsvecka 18 borde prövas av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Lokala nämnder var onödiga. Läkarsällskapet delade Socialstyrelsens uppfattning men ville ha en mer ingående prövning mellan vecka 12 och vecka 18. Även Svensk sjuksköterskeförening ansåg att kvinnans egen önskan var skäl nog för en abort.

Kvinnoorganisationer, samtliga politiska kvinnoförbund och ungdomsförbund med undantag av Moderata samlingspartiet ansåg det angeläget med en ny abortlag och att kvinnans rätt till abort och hennes egen önskan skulle vara utgångspunkten.

Biskopsämbetet och alla trossamfund som lämnat in remissvar var motståndare till en ny abortlag och starkt kritiska till den praxis som vuxit fram i tolkningen av abortlagen. Man menade att lagen även i fortsättningen måste utgå från fostrets egenvärde och därmed stadga ett allmänt förbud mot abort. Kriterier för att bevilja aborter bör vara mycket restriktiva. Abort är en nödlösning och såväl lagstiftning som reformer måste syfta till att få ned antalet aborter till ett minimum.

11

SOU 1972:39 Abortfrågan, remissyttranden över 1965 års abortkommittés betänkande Rätten till abort(SOU 1971:58).

1974 års lag gäller med små ändringar

Abortlagen (1974:595) som trädde i kraft den 1 januari 1975 gäller med små ändringar fortfarande. Lagen ger kvinnan möjlighet att på egen begäran få abort om den sker före graviditetsvecka 18. För en abort senare under graviditeten måste kvinnan ha tillstånd från Socialstyrelsen. Enligt praxis beviljas inte abort efter graviditetsvecka 22. Se vidare kapitel 9 där bestämmelserna i lagen beskrivs.

Redan 1980 års abortkommitté

12

kunde konstatera att en stor del

av de intentioner som fanns bakom 1974 års abortlag hade uppfyllts. Kommittén menade att det var orealistiskt att tro att man med dagens eller framtida preventivmetoder helt kan undvika aborter. Ingen av de preventivmetoder som är tillgängliga är perfekta. Även med en korrekt preventivmedelsanvändning inträffar årligen flera tiotusental ofrivilliga graviditeter. Även den mänskliga faktorn kan leda till misslyckanden. Sexualitet är inte rationell och logisk.

Tidsgränsen för abort

Motioner om en översyn av hela eller delar av abortlagen har behandlats i riksdagen ända sedan abortlagen trädde i kraft 1975. Motioner som vänder sig mot huvudprincipen att kvinnan själv skall vara den som inom vissa tidsgränser avgör om hon vill fullfölja graviditeten har konsekvent avslagits.

Socialutskottet konstaterade i sitt betänkande (1986/87: SoU 5) om familjeplanering och abort att abortlagen inte tillåter abort efter den tidpunkt då fostret kan anses livsdugligt. Vid lagens tillkomst ansågs denna tidpunkt vara 24

  • graviditetsveckor. Den medicinska utvecklingen har emellertid inneburit förbättrade förutsättningar att rädda mycket tidigt födda barn. Utskottet ansåg därför att en prövning av tidsgränsen för abort borde ske så att en sen abort inte kommer för nära den tidpunkt då fostret kan bedömas som livsdugligt. Utredningen om det ofödda barnet fick uppdraget att göra denna prövning

13

.

Utredningen ansåg att det inte fanns skäl att ändra abortlagen. Man ansåg att abort före graviditetsvecka 18 gav en betryggande säkerhetsmarginal, vilket också berodde på förbättrade diagnostiska

12

SOU 1983:31 Familjeplanering och abort, erfarenheter av ny lagstiftning.

13

Den gravida kvinnan och fostret – två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter.

möjligheter att fastställa fostrets ålder. Vidare ansåg man att Socialstyrelsens rättsliga råd som prövar sena aborter har uppdraget att följa den medicinska utvecklingen och vid behov sänka den gräns som gäller enligt praxis för när abort ska vara tillåten, dvs. 22 graviditetsveckor. Detta blev också riksdagens beslut (prop. 1994/95:142, 1994/95:SoU 18).

5. Abort

  • ett etiskt dilemma

Det finns en konflikt mellan kvinnans rätt att själv få bestämma om och när hon önskar föda ett barn och fostrets rätt att få fortsätta att utvecklas till ett barn. I grunden handlar konflikter om abort om detta etiska dilemma. Vems intresse, kvinnans eller fostrets ska väga tyngst? Finns det situationer när det är mer moraliskt försvarbart att genomföra abort i förhållande till andra situationer? Är kvinnan tillräckligt ansvarstagande för att själv kunna göra ett etiskt val?

Slutbetänkande från utredningen om det ofödda barnet (SOU 1989:51) innehåller en ingående beskrivning av konflikten mellan den oföddes och de blivande föräldrarnas – i första hand kvinnans intressen vid fosterdiagnostik och abort. Beskrivningen i detta kapitel utgår i stora delar från denna beskrivning

1

.

Människosyn och människovärde

En humanistisk människosyn innebär att varje individ har ett lika människovärde oavsett kön, etniskt ursprung, religionstillhörighet, funktionshinder, utbildningsnivå och andra liknande faktorer. I den allmänna uppfattningen om människovärdet ligger bl.a. principen om livets okränkbarhet, personens integritet och rätten att vara bärare av mänskliga rättigheter. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 ger en modern uppfattning om människovärde och mänskliga rättigheter. Frågan om det ofödda barnet kan och bör tillskrivas oinskränkt människovärde och mänskliga rättigheter får dock inget svar i förklaringen. Denna uttalar sig bara om individer som fötts till mänskligt liv: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

1

SOU:1989:51 Den gravida kvinnan och fostret – två individer. Om fosterdiagnostik. Om

sena aborter. Slutbetänkande av utredningen om det ofödda barnet.

En uppfattning som omfattas av bl.a. katolska kyrkan är att det redan spirande mänskliga liv som uppstår vid befruktningen bör tillskrivas oinskränkt människovärde. Redan då finns alla anlag till fortsatt individuellt mänskligt liv. Senare händelser som de första fosterrörelserna, fostrets livsduglighet utanför kvinnans kropp och födelsen är bara utvecklingsfaser i det redan påbörjade livet.

En graviditet kan under inga förhållanden avbrytas med ett sådant synsätt, inte ens om kvinnans liv är i fara eller om graviditeten är en följd av en våldtäkt. Att visa respekt för kvinnans personliga integritet blir oförenligt med principen om livets okränkbarhet. Fostrets rätt att utvecklas sätts framför kvinnans liv och hälsa.

En annan uppfattning går ut på att man skiljer på mänskligt liv som en möjlighet och mänskligt liv som utvecklat. Genom befruktningen uppstår liv som är genetiskt programmerat att utvecklas till en människa. Men det är ännu fråga om mänskligt liv som en möjlighet. Detta spirande liv bör tillskrivas ett stort värde alltifrån befruktningen och normalt skyddas så långt det är möjligt. Ändå kan principen om livets okränkbarhet inte göras gällande på samma oinskränkta sätt som i fråga om ett utvecklat människoliv.

Människovärdet kommer helt och odelbart gälla alla personer. Däremot framstår fostrets värde inte som oinskränkt förrän det uppnått ett stadium då det börjar kunna uppfattas som en mänsklig person. Svårigheten är att det inte går att ange någon bestämd tidpunkt från vilken detta gäller. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kringgår denna svårighet genom att enbart tala om födda.

Två skyddsvärda individer

Enligt utredningen om det ofödda barnet (SOU 1989:51) är modern och det blivande barnet två individer som båda är skyddsvärda. Deras intressen kan sammanfalla men också råka i konflikt. Även om båda är skyddsvärda måste man ibland låta den enes intresse gå före den andras. Det spirande människolivet har stort värde och kan inte enbart ses som en del av kvinnans kropp. Men fostret är långt fram i graviditeten beroende av kvinnans kropp för sin utveckling till ett barn.

Om kvinnan befinner sig i en pressad situation och saknar den psykiska beredskapen att föda kan eventuella krav att fullfölja

graviditeten upplevas som en kränkning av hennes personliga integritet. Humanitära skäl talar för att hennes önskan att få abort skall väga tyngre än det i och för sig berättigade intresset hos det spirande människolivet att få fortsätta att utvecklas till en människa. Allt eftersom fosterutvecklingen fortskrider bör fostrets intresse väga allt tyngre.

Den oföddes intresse

Ett foster har i princip rätt till utveckling och rätt att födas vilket innebär att en abort inte kan motiveras ur fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som regel att kvinnans och mannens intressen av att inte fullfölja graviditeten tillåts väga tyngre än fostrets intresse att utvecklas och födas. Enligt utredningen (SOU 1989:51) finns bara ett fall där abort helt klart inte strider mot fostrets intresse. Det är om fosterdiagnostik kan konstatera att fostret är så allvarligt skadat att det inte kommer att överleva förlossningen eller kommer att dö kort tid därefter.

Fosterdiagnostiken har emellertid väckt en debatt om den ofödde har intresse av att inte bli född med svåra sjukdomar och handikapp. Man bör således inte bara tala om fostrets rätt till liv utan bör också ställa vissa kvalitetskrav på livet för att det ska vara värt att leva. Mot detta står handikapporganisationernas entydiga och mycket kraftiga reaktioner mot att det skulle ligga i fostrets intresse att aborteras endast av skäl att det väntade barnet kan förväntas ha en sjukdom eller ett handikapp.

Ett samhälle där endast det friska godtas och där handikappet nedvärderas blir enligt utredningen inhumant. I stället för att gradera människors värde efter om de är friska eller har funktionsinder är det i stället samhällets och människornas sak att skapa förutsättningar för de handikappade att leva ett så fullvärdigt liv som möjligt.

Kvinnans önskan om abort handlar inte om den oföddes intresse att slippa födas med ett handikapp utan om föräldrarnas bristande vilja och förmåga att ta hand om ett handikappat barn. Föräldrarnas oro och vånda överförs på det väntade barnet.

Ytterligare en aspekt är den oföddes rätt att få födas välkommen. Föräldrar som inte har den psykiska beredskapen att ta hand om ett barn, friskt eller handikappat har dåliga förutsättningar att ge barnet en positiv och trygg uppväxtmiljö. Inte heller rätten att få

födas välkommen är enligt utredningen skäl för abort med hänsyn till fostrets intresse. Om föräldrarna inte har den psykiska beredskapen att ta hand om ett barn har kvinnan ofta inte heller beredskapen att fullfölja graviditeten. Men då är det föräldrarnas intressen det handlar om och inte den oföddes intresse.

Kvinnans val

Den svenska abortlagen stadgar att abort får utföras på kvinnans begäran om aborten sker före utgången av graviditetsvecka 18. Efter denna tidpunkt måste kvinnan ha synnerliga skäl för en abort och hon måste ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd. Om fostret är livsdugligt får inte abort ske.

Abortlagen som sådan innehåller inget moraliskt etiskt ställningstagande om aborten sker före graviditetsvecka 18

2

. Lagen ger kvinnor en politiskt grundad rätt att var och en för sig bestämma om de vill genomgå abort och det är kvinnan själv som ska göra de etiska avvägningarna. Det är hon som ska väga sina skäl för att inte fullfölja graviditeten mot fostrets spirande liv. Vid önskan om abort sent i graviditeten träder lagen in och ger företräde för fostrets rätt att leva framför kvinnans önskan om abort. Tidigare abortlag i Sverige (före 1975) överlät åt myndighetspersoner att göra de etiska avvägningarna och besluta på kvinnans vägnar. Lagen angav godtagbara skäl för en abort och kvinnan måste bevisa att hon hade dessa skäl för att få en abort beviljad. Medicinska skäl var godtagbara medan sociala skäl som t.ex. bristande förmåga att ta hand om ett barn tillmättes liten betydelse. Se kapitel 4. Förändringen av synen på kvinnans rätt att bestämma om en abort i Sverige beror på värderingsförskjutningar i samhället med en ökad betoning på den enskilda individen och dennes integritet och självbestämmande i förhållande till samhället (SOU 1989:51). Detta har lett till större frihet för både män och kvinnor vid val av former för samlevnad och familjebildning. Kvinnans starkare samhällsställning i allmänhet och hennes äktenskapliga likställdhet med mannen är också viktiga förutsättningar för den ändrade synen. Abortlagen ger uttryck för att hänsynen till kvinnans personliga integritet och självbestämmande måste vägas tungt i en

2

Sundström, P. Abortetik i ny dager. Nya Doxa 1994.

abortsituation, så tungt att den före graviditetsvecka 18 slår ut principen om det spirande livets okränkbarhet.

För de allra flesta kvinnor grundas en begäran om abort på den sociala situation hon befinner sig i. Aborter genomförs till helt dominerande del under de tre första månaderna av graviditeten. En mindre del av aborterna begärs efter en konstaterad fosterskada senare under graviditeten. Även då beror begäran om abort som nämnts till övervägande del på kvinnans (föräldrarnas) bedömning av sin sociala situation och förmåga att ta hand om ett handikappat barn.

Utredningen (SOU 1989:51) framhåller att det inte kan var någon rättighet än mindre plikt att föda ett friskt barn. Fosterdiagnostik får inte ha funktionen att kvalitetsbestämma foster och utsortera foster som inte uppfyller vissa kvalitetskrav. Det finns emellertid situationer där fosterdiagnostik måste få göras ur kvinnans intresse. Om kvinnan vet att det finns en förhöjd risk och bedömer att det inte är möjligt att ta hand om ett handikappat barn är fosterdiagnostik viktigt för att stilla oron. Exempel är kvinnor som redan har ett handikappat barn eller som vet att det finns en ärftlig sjukdom i släkten. Det kan även gälla kvinnor som uppnått en viss ålder.

Gradering av skäl för abort

Abortlagarna i de flesta länder i världen innehåller en moralisk gradering av skälen för abort. I nästan alla länder är det tillåtet att göra abort om graviditeten av medicinska skäl innebär en allvarlig risk för kvinnans liv. Det finns emellertid en handfull länder där abort enligt landets lag inte får genomföras under några som helst omständigheter. Se kapitel 6.

Ett annat godtagbart skäl för abort är i regel att graviditeten är ett resultat av övergrepp och tvång. Reglerna och samhällets attityder kan emellertid göra det svårt för en kvinna att få en abort beviljad efter en våldtäkt. Flera länder kräver att åtal måste ha väckts för att abort ska beviljas.

Abort kan även beviljas enligt lagarna i många länder när det finns en stor risk för att det väntade barnet kommer få ett handikapp eller en allvarlig sjukdom. Denna indikation har blivit mer vanlig genom förbättrade metoder för fosterdiagnostik. Läkare får i regel ansvaret att bedöma om skadans art motiverar en abort. I

flera länder krävs att två av varandra oberoende läkare gör samma bedömning och ofta ska en myndighet fatta det avgörande beslutet.

De tre indikationerna, kvinnans liv i fara, våldtäkt och ett skadat foster har således i de flesta länder bedömts som moraliskt godtagbara skäl för abort. När det sedan kommer till andra skäl som att kvinnan inte har psykisk kapacitet att ta hand om ett barn, att hennes livssituation är svår, att hon inte orkar föda eller önskar ett barn är praxis och lagstiftning mycket varierad. I en stor del av världen är sådana skäl överhuvudtaget inte godtagbara för abort.

Generellt visar abortlagarna i världen en bristande tilltro till att kvinnan själv skulle ha förmåga att göra etiska avvägningar och på ett moget sätt fatta beslut om abort. Även i länder där abort av sociala skäl är tillåtet och där det i praktiken inte är svårt att få en abort beviljad överlåts det formella beslutet till läkare eller någon myndighet. Som exempel kan nämnas Finland och Storbritannien.

Det är ytterst ovanligt, Sverige är ett undantag, att abort får genomföras enligt kvinnans önskan efter graviditetsvecka 12 utan att hennes skäl prövas av någon myndighet.

Olika religioners syn

Motståndet till abort är starkt präglat av olika trosinriktningar. Abortlagarna speglar i många länder religionens ställning i samhället. Här beskrivs kortfattat den kristna, judiska och muslimska synen på abor t

3

.

Kristen syn

Den kristna traditionen har präglats av en spänning mellan två aspekter på sexualitet. Den ena aspekten innebär att livet är en gåva av Gud. Fortplantningen är en del av livet och därmed något som är gott. Den andra aspekten innebär att sexualiteten är något problematiskt och åtminstone potentiellt ont, en belastning eller en plåga. Delar av den kristna traditionen har mot denna bakgrund starkt präglats av skepsis till sexualiteten. Människor som helhjärtat ägnar sig åt sin gudstro förväntas ofta avstå från sexualitet för att kunna koncentrera sig på det gudomliga.

3

Görman, U. Kap. 5 Religion, sexualitet och abort ur Erfarenheter och egna val- en bok om

abort. Gothia 2000.

Svenska kyrkan

Det finns i luthersk tradition en stor spännvidd mellan olika gruppers uppfattningar om sexualitet och abort. Några gemensamma drag är tilltron till den enskilda kristna människans förmåga att förstå och ta ställning i svåra frågor. Abort uppfattas som en konflikt mellan olika parter där abort ibland kan vara en nödlösning.

Svenska ekumeniska nämnden (ersattes 1992 av Sveriges kristna råd), ett samarbetsorgan för de flesta kristna samfund i Sverige, uttalade sig i abortfrågan 1991. Kyrkorna var eniga i sin uppfattning att det ofödda livet har människovärde och ska skyddas men att det inte går att vinna gehör för att i grunden ändra den svenska abortlagen. Det finns inget alternativ till kvinnans självbestämmande. Nordiska lagar bör dock harmoniseras och den svenska lagen ändras så att abort endast tillåts till och med den tolfte havandeskapsveckan. Faderns roll bör ytterligare diskuteras. Samhällets sociala omsorg bör förbättras och samhället bör sätta in en rad abortförebyggande åtgärder.

Kyrkomötet i Svenska kyrkan avslog år 2002 en motion

4

om att

mötet skulle ta avstånd från abort som ett legitimt sätt att avbryta en graviditet. Motiveringen var:

att eftersom abort är tillåtet enligt svensk lag är det inte möjligt att hävda att abort inte skulle vara legitimt. Att något är legitimt innebär nämligen att det är förenligt med gällande lagstiftning.

Mötet gav också uttryck för att abort är en allvarlig fråga. Kyrkan har ett särskilt ansvar att stå på deras sida som är utsatta i samhället. Hit hör många kvinnor som står inför valet att genomgå en abort. Kvinnan bör ges stöd av kyrkan för att fatta det beslut som framstår som det rätta för henne. För vissa kvinnor innebär detta att välja abort.

Katolska kyrkan

Äktenskapet är enligt den romersk-katolska kyrkan ett sakrament, ett mysterium som förmedlar Guds nåd. Till de gåvor Gud ger i äktenskapet hör den äktenskapliga kärleken och fortplantningen.

4

Svenska Kyrkan 2002. Abortfrågan. Kyrkolivsutskottets betänkande 2002:3, Kyrkomötet

2002.

Det sexuella umgänget är enligt katolska kyrkan förbehållet äkta makar. Att med preventivmedel försöka förhindra fortplantningen ”motsäger den fulla sanningen i sexualakten som uttryck för äktenskaplig kärlek” enligt påvens uttalande i Livets evangelium

5

.

Preventivmedel anses uppmuntra till lössläppthet och bristande ansvar för sexualiteten. Kyrkan anser också att det är svårt att skilja på preventivmetoder och abortmetoder.

Mänskligt liv börjar enligt romersk- katolsk uppfattning vid konceptionen och är redan då värt fullt skydd. Varje mänskligt liv är heligt och okränkbart. Även om embryot eller fostret ännu inte är fullgånget är det potentiellt en människa. Om det får utvecklas på ett naturligt sätt realiseras denna möjlighet och därför ska det respekteras som en människa.

Motståndet mot abort är en viktig profilfråga inom den katolska kyrkan. Påven hänvisar i Livet evangelium till sin läroauktoritet och fördömer i starka ordalag abort som en avskyvärd skändlighet. En framkallad abort, hur den än genomförs, är ett avsiktligt och direkt dödande av en människa i begynnelseskedet av dess existens mellan befruktning och födelsen.

De nordiska katolska biskoparna har 1999 i ett herdabrev uttalat sig om det ofödda barnets värdighet

6

. Deras uttalande understryker

den katolska kyrkans syn på abort.

Vår rätt till självbestämmande får aldrig utövas på bekostnad av någon annans rätt till liv. … Det faktum att vissa graviditeter betraktas som oönskade eller oplanerade ger oss ingen rätt att avsiktligt avbryta dem, eftersom ett mänskligt liv har väckts som är oändligt värdefullt i Guds ögon.

De nordiska biskoparna gör dock undantag för medicinska ingrepp som kan leda till fostrets död men som utförs för att rädda kvinnans liv. I sådana fall är avsikten inte att abortera barnet utan att rädda liv. Biskoparna motsätter sig abort av varje annat skäl även när det väntade barnet har en diagnostiserad allvarlig sjukdom eller ett svårt handikapp.

5

Påven Johannes Paulus II Encyklika evangelium vitae 1995.

6

Katolska kyrkan 1999. Att värna om livet. Herdabrev från de nordiska katolska biskoparna

om det ofödda barnets värdighet.

Judendomen

Att vara fruktsam och föröka sig är ett gudomligt bud enligt judisk tro. Att vara gift är en religiös plikt. Äktenskapet har en rad syften. Ett är fortplantningen, den sexuella gemenskapen är ett annat. Ytterligare ett syfte är att undvika synd. Vad som är rätt sexualitet är noga definierat i Toran (den judiska lagen). Om en graviditet behöver undvikas så är användandet av preventivmedel påbjudet för att inte förhindra den sexuella gemenskapen.

Fostret är enligt judisk tradition en människa i vardande, men det är ännu inte en människa. Det är inte en självständig enhet så länge som det befinner sig i livmodern och uppfattas inte som en person förrän efter födelsen. Därför kan varken ett missfall som framkallas av någon annan eller en abort på moderns begäran uppfattas som mord.

Inom judendomen pågår en diskussion om abort med starkt skilda inställningar. Det är olika grader av hänsynstagande till modern som avgör om abort ska anses acceptabelt. Den stränga inriktningen hävdar att abort ska utföras om moderns liv är hotat av graviditeten men att några andra skäl för abort inte finns. Liberalare inriktningar menar att abort får utföras även av andra skäl som att graviditeten skulle förstöra kvinnans äktenskap och liv.

Några gemensamma drag finns till de olika inställningarna. Abort betraktas inte som mord. Fostret har lägre status än en människa. Abortindikationer är alltid relaterade till moderns välbefinnande. Abort skall ske om graviditeten hotar moderns liv.

Islam

Familjen är den grundläggande sociala enheten i det islamiska samhället. I äktenskapet finns det en förväntan att få barn men det är inte äktenskapets huvudsyfte. Den sexuella gemenskapen mellan man och hustru bidrar till att uppfylla två huvudsyften med äktenskapet, kärlek och förståelse.

Födelsekontroll har diskuterats under lång tid inom islam. De flesta skolor accepterar avbrutet samlag som preventivmetod. Den traditionella diskussionen har kommit att tillämpas på moderna former av preventivmedel. De slutsatser man i allmänhet dragit är

att preventivmedel är acceptabla. I allmänhet uppfattas abort som ett sämre alternativ än att använda preventivmedel.

Abort är inom islam en komplicerad fråga som är föremål för stor oenighet. Muslimska lärde tar ställning i kontroversiella frågor genom ett auktoritativt uttalande, en fatwa. Gemensamt för de lärdes uttalanden under senare delen av 1900-talet är att abort är förbjudet efter 120 dagar när fostret har besjälats enligt muslimsk tradition. De 120 dagarna räknas från befruktningen vilket motsvarar ca 19 graviditetsveckor. Enda undantaget för en abort senare är om den utförs för att rädda moderns liv. Villkoren för abort före 120 dagar avspeglar hela skalan från att det är förbjudet till att det accepteras om familjen så önskar.

Många som talar för en traditionell tolkning av islam menar att abortpraxis i västerlandet är ett uttryck för västerländskt hyckleri och skenhelighet. Vid några tillfällen under senare år har representanter för ett antal muslimska länder (Algeriet, Egypten, Libyen, Pakistan och Sudan) och för Vatikanstaten agerat gemensamt. Så skedde vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 och FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 med dess uppföljningsmöte i New York 2000. Ländernas representanter motsatte sig förslag att öka kvinnors självbestämmande bland annat när det gäller reproduktion, kvinnors skydd mot våld, erkännande av ensamstående mödrar och homosexuella.

Islamiska lärde i Sverige har inte haft något att invända mot den svenska abortlagen.

6. Kvinnors reproduktiva hälsa

Tillgången till preventivmedel och säkra aborter har stor betydelse för kvinnors reproduktiva hälsa. I Sverige har vi sedan 50 år tillbaka obligatorisk sexualupplysning i skolorna, tillgång till billiga preventivmedel även för ungdomar, särskilda ungdomsmottagningar och sedan 30 år en abortlag som utan krångel ger kvinnan rätt att själv avgöra om hon vill genomgå en abort om den sker före utgången av graviditetsvecka 18.

Det är få länder i världen som har en lika okomplicerad syn på sexualitet och reproduktion. På de flesta håll är frågorna laddade och starkt påverkade av religiösa och kulturella hänsyn. Vuxnas brist på adekvat stöd gör att ungdomar smittas av hiv/aids för att de inte vet hur man skyddar sig. Kvinnor dör för att de saknar kunskap om sexualitet, för att de saknar tillgång till preventivmedel, nekas en medicinskt säker abort och för att de utsätts för våld och sexuell exploatering. Okunskap om preventivmetoder och bristande tillgång till preventivmedel samtidigt som abort är förbjudet gör att många kvinnor är utlämnade till kvacksalvare. Många unga kvinnor dör eller får allvarliga skador som en följd av undermåligt utförda aborter. Det gäller särskilt fattiga kvinnor i utvecklingsländerna.

Reproduktiv hälsa är ett av fyra prioriterade områden i Sveriges utvecklingssamarbete. Utrikesminister Laila Freivalds sa i sin utrikespolitiska deklaration i februari 2004:

Frågor kring sexualitet och samlevnad, sexuellt likaberättigande, mödrahälsovård, tillgång till preventivmedel, säkra och lagliga aborter och kvinnors ställning får inte tystas ned. Sverige och EU måste fortsätta att driva på för ett mer progressivt och effektivt internationellt arbete.

Sverige driver dessa frågor inom FN, Världshälsoorganisationen (WHO) och inom utvecklingssamarbetet för att åstadkomma utveckling i ett land. Inom EU är dock kvinnors reproduktiva hälsa

och rätt till abort svårare för Sverige att lyfta fram. Regler om vilken hälso- och sjukvård ett land tillhandahåller inklusive reglerna för abort är en nationell angelägenhet för länder inom EU. Kvinnors rätt att få bestämma över sin kropp och få besluta om abort betraktas inte i alla länder som en mänsklig rättighet. Sverige kan dock uppmärksamma vikten av att kvinnor kan få tillgång till legal abort i sammanhang där folkhälsofrågor behandlas inom EU. De svenska EU-parlamentarikerna kan påverka genom sina respektive partigrupper och med hjälp av lobbyorganisationer.

Den internationella befolkningskonferensen i Kairo 1994

År 1994 genomförde FN en konferens om befolkning och utveckling i Kairo ( International Conference on Population and Development, ICPD). Vid konferensen formulerades ett handlingsprogram

1

(Program of Action, PoA) om reproduktiv hälsa.

Programmet betecknas av många som ett paradigmskifte i synen på utveckling och befolkningens häls a

2

. Tidigare debatter och konferenser satte demografiska mål och man använde termer som befolkningsexplosion och överbefolkning. Konferensen i Kairo innebar att länderna blev överens om att kvinnans livsvillkor, hennes behov och rättigheter var avgörande för ett lands utveckling. Befolkningsfrågan betraktades ur individens perspektiv. Sverige hade med de nordiska länderna beslutat att driva en helhetssyn på sexuella och reproduktiva rättigheter för ungdomar och kvinnor vid konferensen

3

. De nordiska ländernas ståndpunkter fick starkt stöd inte minst beroende på att USA under president Clintons administration drev frågorna i samma riktning. Handlingsprogrammet var det första internationella dokumentet som erkände befolkningens rätt till reproduktiv hälsa. Dokumentet är en tjugoårig handlingsplan som 179 länder har enats om. 1999, fem år efter konferensen hölls en uppföljningskonferens som bekräftade det man var överens om 1994

4

i Kairo (ICPD+5).

1

UN 1994. Programme of Action of the International Conference on Population and Develop-

ment, Cairo, Egypt 1994. Doc. A/Conf. 171/13.

2

RFSU 2004. Fokus Kairo, tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter.

3

SOU 1994:37, Rapport för FN:s konferens om Befolkning och utveckling i Kairo 1994.

Sexualupplysning och reproduktiv hälsa i Sverige under 1900-talet, Bygdeman, M. Lindahl, K.

4

UN 1999. Key actions for the further implementation of the Programme of Action of the

International Conference on Population and Development (ICDP +5) Doc. A/S-21/5/Add.1.

Reproduktiv hälsa

Handlingsplanen innebar att det internationella samfundet för första gången enades om en bred definition av reproduktiv hälsa:

Reproductive health is a state of complete physical, mental and social well-being and not merely the absence of decease or infirmity, in all matters relating to the reproductive system and to its functions and processes. Reproductive health therefore implies that people are able to have a satisfying and safe sex life and that they have the capability to reproduce and the freedom to decide if, when and how often to do so. Implicit in this last condition are the right of men and women to be informed and to have access to safe, effective, affordable and acceptable methods of family planning of their choice, as well as other methods of their choice for regulation fertility which are not against the law, and the right of access to appropriate health services that will enable women to go safely through pregnancy and childbirth and provide couples with the best chance of having a healthy infant (PoA § 7.2)

Överenskommelsen understryker att kvinnor och män ska ha tillgång till ”reproductive health services” i vid bemärkelse dvs. information och rådgivning om preventivmetoder, tillgång till säkra preventivmedel och andra metoder för att reglera barnafödande som de själva väljer om det inte strider mot lagen, samt tillgång till god hälso- och sjukvård under graviditet och förlossning.

I överenskommelsen 1994 finns preciserade målsättningar som bekräftades vid uppföljningskonferensen 1999. Länderna har således förbundit sig att alla som det behöver ska ha tillgång till preventivmedel 2015. Då ska även alla barn bli förlösta med hjälp av utbildad personal.

Programmet omfattar även ungdomars rätt till sexualupplysning, preventivmedel, vård och behandling. De vuxnas och föräldrarnas skyldigheter och ansvar att informera om och ge råd om sexualitet och reproduktion betonas liksom ungdomars rätt till vård och omsorg med ett respektfullt bemötande. Hänsyn ska dock tas till kulturella värderingar och religiös åskådning.

Programmet tar även upp kvinnors och flickors rätt att bestämma över sin fertilitet samt det könsrelaterade våld som utövas mot kvinnor. Även ländernas åtgärder för att hindra spridning av hiv/aids är viktiga delar i programmet.

Tillgång till säker abort

Legala och säkra aborter var den stora kontroversiella frågan vid mötet i Kairo. För första gången konstaterades i ett internationellt dokument att farliga aborter är en starkt bidragande orsak till mödradödlighet. Ett av målen är att begränsa mödradödligheten med två tredjedelar till 2015.

De nordeuropeiska länderna, USA samt många kvinnoorganisationer i hela världen ville att världssamfundet skulle erkänna kvinnors rätt till legala och säkra aborter men mötte ett mycket starkt motstånd främst från företrädare för katolska kyrkan och vissa muslimska länder. Resultatet blev en kompromiss med följande lydelse:

In no case should abortion be promoted as a method of family planning. All Governments and relevant intergovernmental and nongovernmental organizations are urged to strengthen their commitment to women’s health, to deal with the health impact of unsafe abortion as a major public health concern and to reduce the recourse to abortion through expanded and improved family-planning services. Any measures or changes related to abortion within the health system can only be determined at the national or local level according to the national legislative process. In circumstances where abortion is not against the law, such abortion should be safe. In all cases, women should have access to quality services for the management of complications arising from abortion. Post-abortion counselling, education and family-planning services should be offered promptly, which will also help to avoid repeat abortions.” (PoA § 8.25)

Kompromissen innebär således att aborter ska vara säkra i de länder där aborter är lagliga. Alla kvinnor, även i länder där abort inte är tillåtet, ska tillförsäkras god vård vid komplikationer efter en abort och också få råd och undervisning i preventivmetoder för att undvika upprepade aborter. I programmet betonas att varje land har rätten att bestämma reglerna för abort.

Halvtid för handlingsprogrammet

Formuleringarna i handlingsplanen från befolkningskonferensen i Kairo 1994 har, trots starkt motstånd, haft stor betydelse för att flytta fram positionerna i många länder för befolkningens

reproduktiva hälsa. Den bedömningen görs av många organisationer

5

.

Rätten till liv och hälsa ställer krav på regeringar att ge information och rådgivning samt undanröja rättsliga hinder mot reproduktiv hälsovård. De ska inrätta sjukvårdstjänster som är åtkomliga, lättillgängliga och av hög kvalitet.

Rätten att bestämma hur många barn man vill ha, gör regeringar skyldiga att se till att män och kvinnor har tillgång till olika former av preventivmedel. De ska också få upplysning om och tillgång till rådgivning om sexualitet och reproduktiv hälsa.

Regeringarna åläggs också att skydda kvinnor från fysiska kränkningar och övergrepp och andra inskränkningar i kvinnors självbestämmande över den egna kroppen. Idag har fler kvinnor än någonsin tillgång till moderna preventivmedel. Trenden sedan 1994, trots bakslag, går också mot att erkänna kvinnans rätt att välja abort genom att lagstiftningen liberaliseras.

Abortmotståndet

Åtgärder för att förbättra möjligheter till reproduktiv hälsa är kontroversiella och starkt ifrågasatta. I länder där värderingar med fundamentalistiska drag dominerar, oavsett religion, finns ett starkt motstånd mot abort och abort är med få undantag olagligt. Så är det i Latinamerika och många länder i Afrika och Asien men också i ett antal länder i Europa. USA:s sittande president George W Bush har förklarat sig vara motståndare till abort och sexualundervisning i skolorna. Presidenten har återinfört ”the Gag Rule” (munkavleregeln) som innebär att amerikanska biståndsmedel inte lämnas till organisationer som arbetar med information eller rådgivning kring abort. USA drog in bidragen till FN:s befolkningsfond (UNFPA) 2002 under förevändning att organisationen uppmuntrade till och sponsrade aborter. Ett flertal andra inhemska och internationella organisationer som arbetar med reproduktiv hälsa har förlorat bidragen.

5

RFSU 2004. Fokus Kairo, tio år av kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter.

Lagarna

Alla länder har någon form av reglering av aborter. Restriktionerna varierar från att kvinnor kan få abort på egen begäran som i Sverige, till att det är helt förbjudet som i t.ex. Chile, El Salvador och Malta. Reglerna kan mer eller mindre försvåra kvinnors möjlighet till abort. Attityder från vårdpersonal och otillräcklig tillgång till medicinska resurser eller vård av otillräcklig kvalitet kan också betyda begränsningar av möjligheterna till abort. Tabell 6.1 visar villkoren för abort i världens länder som bygger på en sammanställning gjord av UNDP, United Nations Populati on Division

6

.

Tabell 6.1 Villkor för laglig abort i 193 länder omkring 1999

Orsak för att tillåta abort Alla länder Därav utvecklingsländer

Tillåtet Förbjudet Tillåtet Förbjudet

Rädda kvinnans liv

189

4

143

2

Kvinnans fysiska hälsa

122

71

80

65

Kvinnans mentala hälsa

120

73

79

66

Våldtäkt eller incest

83

110

44

101

Fosterskada 76 117 37 108 Ekonomiska och sociala skäl 63 130 27 118 Kvinnans begäran 52 141 21 124

Källa: United Nations Population Division 2001. Abortion Policies: A Global Review.

Effekter av medicinskt osäkra aborter

Världshälsoorganisationen, WHO, ser som en av sina uppgifter att ge medlemsländerna råd för att utveckla kvaliteten inom hälso- och sjukvården. En viktig del omfattar reproduktiv hälsa där säkra aborter och vård av kvinnor som fått komplikationer av medicinskt osäkra aborter ingår. WHO har tagit fram en rapport som ger länderna politiska och tekniska råd om hur säkra aborter ska kunna erbjudas

7

. W HO har också gjort en kartläggning av omfattningen av illegala, medicinskt osäk ra aborter

8

.

Illegala aborter är ett förnekat hälsoproblem i utvecklingsländerna enligt WHO. Kvinnor riskerar sin hälsa och sina liv

6

UNDP 2001. Abortion Policies: A Global Review (1999). United Nations Population Divi-

sion, Department of Economic and Social Affairs.

7

WHO 2003. Safe Abortion: Technical and Policy Guidance for Health Systems.

8

WHO 2004. Unsafe Abortion. Global and regional estimates of the incidence of unsafe

abortion and associated mortality 2000.

genom att de hänvisas till outbildade abortörer som använder riskfyllda tekniker, ofta under osanitära förhållanden. En osäker abort är enligt WHO:s definition att en ofrivillig graviditet avslutas antingen av personer som inte har nödvändiga kunskaper och/eller i en omgivning som inte håller nödvändig medicinsk standard.

När motiven är starka att kontrollera antalet graviditeter men tillgången till preventivmedel är begränsad inträffar många oplanerade graviditeter. Många vill avsluta graviditeten och låter genomföra abort vare sig det är lagligt eller olagligt. Det är vad som nu sker i utvecklingsländerna.

Illegala aborter – en stor hälsorisk

Enligt WHO:s uppskattning blir 210 miljoner kvinnor gravida varje år och 130 miljoner barn föds. En stor del av graviditeterna avslutas med spontana eller planerade aborter. 27 miljoner legala och ca 19 miljoner illegala aborter genomförs varje år enligt uppskattningen. I världen avslutas en av var tionde graviditet med en riskfylld illegal abort.

I utvecklade länder där aborter är lagliga och genomförs med säkra metoder är komplikationer mycket sällsynta men även i utvecklingsländerna är komplikationerna relativt ovanliga när aborterna är legala. Det är de illegala aborterna som innebär stora hälsorisker för kvinnorna, framförallt i fattiga utvecklingsländer. WHO uppskattar att 68 000 kvinnor dör varje år i konsekvenser av osäkra aborter. Allvarliga komplikationer är också vanliga som infektioner, kronisk smärta och infertilitet. Riskerna beror också på tillgången till sjukvård. Behandlingen av komplikationer efter en illegal och medicinskt osäker abort ställer i många utvecklingsländer anspråk på en stor del av de begränsade sjukvårdsresurserna. Det förekommer att hälften av inläggningarna på obstetriska vårdplatser avser kvinnor som fått komplikationer efter en illegal abort. Till det kommer behov av operationer, intensivvård, blod och mediciner.

Mödradödlighet beror till stor del på osäkra aborter

Dödligheten som följd av graviditet och av abort varierar avsevärt i världen och är mångdubbelt högre i utvecklingsländerna än i länder med bättre tillång till hälso- och sjukvårdsresurser. Dödligheten som följd av en illegal abort är dock avsevärt högre även i utvecklingsländerna än om aborten har utförts legalt. I tabell 6.2 visas WHO:s uppskattning och jämförelse av mödradödligheten mellan utvecklingsländerna och USA

9

.

Tabell 6.2 Jämförelse av mödradödlighet mellan utvecklingsländer och USA, antal dödsfall per 100 000 fall 2000

Graviditeten avslutas genom Utvecklingsländer USA

Förlossning av levande barn

250

14

Förlossning med kejsarsnitt

160

41

Legal abort

4

1

Illegal abort

100

  • 000

50

Källa: WHO 2004. Unsafe abortion.

Det förekommer medicinskt osäkra aborter i de flesta delar av världen. Undantag är nästan hela Europa, Nordamerika och östra Asien (t.ex. Kina) där aborter är legala, säkra och relativt tillgängliga. Även i vissa länder i andra delar av världen som i Vietnam, Turkiet och Tunisien förekommer knappast några illegala osäkra aborter. Å andra sidan förekommer även osäkra aborter i länder där det finns möjligheter till legala aborter som t.ex. i Indien, Bangladesh, Nepal och Sydafrika. Trots relativt liberala abortlagar kan det vara svårt för kvinnor att få en legal abort på grund av resursbrist eller okunskap om möjligheten. Det tar tid innan information om och resurser för legala och säkra aborter finns tillgängliga för alla kvinnor som önskar en abort i dessa länder.

Relativt flest osäkra aborter utförs i Latinamerika där 29 osäkra aborter per 1 000 kvinnor 15

  • år beräknas ske. Afrika är därnäst den region som har den högsta förekomsten av osäkra aborter, 24 per 1 000 kvinnor 15
  • år. I Östafrika är den abortrelaterade mödradödligheten högst i världen; 140 dödsfall per 100 000 levande födda barn. Även i mellersta Afrika och Västafrika är dödligheten

9

WHO 2004. Unsafe Abortion, Global and regional estimates of the incidence of unsafe

abortion and associated mortality in 2000.

som konsekvens av abort mycket hög, 110 respektive 90 per 100 000 födda barn. I Sydamerika är motsvarande siffra 40. I Östasien, Nordamerika, Nord- och Västeuropa är mödradödligheten som följd av abort försumbar (0 i statistiken). Se vidare tabell 6.3.

Tabell 6.3 Uppskattning av antal illegala, medicinskt osäkra aborter och mödradödligheten som följd av abort per år omkring 2000

Världsdel Antal

osäkra aborter, 1000-tal

Osäkra aborter per 1000 kvinnor 15

44 år

Antal dödsfall som följd av abort

Dödsfall som följd av abort i förhållande till 100 000 levande födda

Afrika

4 200 24 29 800

100

Östafrika

1 700 31 15 300

140

Mellanafrika 400 22 4 900 110 Nordafrika 700 17 600 10 Sydafrika 200 17 400 30 Västafrika 1 200 25 8 700 90

Asien

10 500 13 34 000

40

Östasien

0 0 0 0

Södra Centralasien

7 200 22 28 700

70

Sydöstra Asien

2 700 21

4 700

40

Västra Asien

500 12

600

10

Europa 500 3 300 5 Östeuropa 400 6 300 10 Nordeuropa 10 1 0 0 Sydeuropa 100 3 <100 1 Västeuropa 0 0 0 0

Nordamerika 0 0 0 0

Latinamerika

3 700 29

3 700

30

Karibien 100 12 300 40 Centralamerika 700 21 400 10 Sydamerika 2 900 34 3 000 40

Världen totalt

19 000 14 67 900

50

Utvecklade länder

500

2

300

3

Utvecklingsländer

18 400 16 67 500

60

Källa: WHO 2004. Unsafe Abortion. Global and regional estimates of the incidence of unsafe abortion and associated mortality 2000.

En restriktiv abortlag påverkar kvinnors hälsa och mödradödligheten i ett land. En tydlig illustration till detta är utvecklingen av mödradödligheten i Rumänien. Före 1966 skedde en omfattande abortverksamhet i landet och det var inte svårt för en rumänsk kvinna att få en legal abort. Aborter förbjöds 1966 och därefter steg den abortrelaterad mödradödligheten dramatiskt från 20 dödsfall per 100 000 levande födda barn per år i början på 1960-talet till 150 per år under 1970- och 1980-talet. När aborter blev lagliga igen 1989 minskade mödradödligheten på ett år från 150 till 20, dvs. den nivå som man hade innan aborter förbjöds.

Tabell 8.1 Antal levande födda barn och legala aborter i Sverige 1955

År Antal

levande födda barn

Antal legala aborter

Födda per 1000 kvinnor 15

44 år

Aborter per 1000 kvinnor 15

44 år

Andel aborter av kända gravi- diteter %

1955 107 300 4 560

73

3

4

1965 122 800 6 200

79

4

5

1970 110 200 16 100

70

10

13

1975 103 600 32 500

65

20

24

1980 97 100 34 900

58

21

26

1985 98 500 30 800

57

18

24

1990 123 900 37 500

71

21

23

1995 103 400 31 400

60

18

23

2000 90 700 31 000

54

18

25

2004 101 000 34 500

59

20

25

Källa: Socialstyrelsen, Statistik hälsa och sjukdomar, Aborter 2004.

En hög frekvens aborter i förhållande till övriga nordiska länder

Sedan abortlagarna infördes under 1970-talet har frekvensen aborter minskat betydligt i Danmark och Finland. Även i Norge har frekvensen sjunkit medan förändringarna varit små i Sverige. I samtliga nordiska länder har relativt små förändringar skett sedan 1995.

År 2003 genomfördes totalt 74 000 aborter i de nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige

3

. Fles t aborter genomfördes i Sverige, 34 000 där även frekvensen aborter är högst, 17,2 per 1 000 kvinnor i åldrarna 15–49 år. I Finland med den lägsta frekvensen, 9,0 aborter genomfördes 11 000 aborter, i Danmark 16 000, i Norge 14 000 samt i Island drygt 900. Frekvensen aborter i Danmark, Island och Norge var ca 13. Se tabell 8.2.

3

Stakes, Finland 2005. Nordisk abortstatistik. Statistikmeddelande 32/2004.

Tabell 8.2 Antal aborter per 1000 kvinnor i åldrarna 15–49 år i Norden

År Danmark Finland Island Norge Sverige Total

1975

23,7 17,9 5,3 17,2 19,3 19,5

1980

19,0 12,3 9,4 14,6 18,3 16,4

1985 15,6 11,0 11,7 14,7 15,6 14,4 1990 15,7 9,7 11,0 14,7 18,2 15,1 1995 13,7 7,8 11,8 12,8 15,4 12,8 2000 12,5 9,0 13,8 13,7 15,6 13,1 2003 12,5 9,0 12,9 17,2 13,3

Källa: Nordisk abortstatistik, Statistikmeddelande 32/2004 Stakes, Finland.

Aborter i olika åldrar

Frekvensen aborter är högst bland de yngre kvinnorna. 2004 genomfördes 31 aborter per 1 000 kvinnor 20

per 1 000 kvinnor 15

Tabell 8.3 Utveckling av antal aborter per 1 000 kvinnor i olika åldersgrupper

Ålder 15

19 20

24 25

29 30

34 35

39 40

44 Summa 15

44

1975 30 27 22 18 15 8 20 1980 22 29 22 21 18 11 21 1985 18 27 21 17 15 9 18 1990 25 33 27 20 16 8 21 1995 17 27 24 20 15 7 18 2000 21 27 23 19 15 7 18 2004 24 31 24 20 16 8 20

Källa: Socialstyrelsen, statistik hälsa och sjukvård, Aborter 2004.

Tonårsaborter

Antalet tonårsaborter steg kraftigt under 1970-talets första hälft i takt med att det blev lättare att få en abort beviljad samtidigt som födelsetalen för tonåringar minskade

4

. Det fanns då en stor oro för att abortlagen skulle medföra ytterligare ökningar av tonårsaborter-

4

Socialstyrelsen 2005. Reproduktiv hälsa i ett folkhälsoperspektiv.

na men både födelsetal och aborter minskade. Senare har frekvensen tonårsaborter samvarierat med de generella födelsetalen i Sverige. De ökade i slutet av 1980-talet och sjönk igen under lågkonjunkturen i början på 1990-talet för att åter öka i slutet på 1990-talet.

Andelen tonåringar som har valt att föda har allt sedan 1970-talet fortsatt att minska. 2004 fullföljde 10 procent i åldersgruppen 15

cent 1995.

Graviditetens längd

Det övervägande antalet aborter, 93 procent 2004 genomfördes före graviditetsvecka 12 och mindre än en procent, 274 aborter efter vecka 18. Flertalet genomfördes i öppen vård utan inläggning på sjukhus, 95 procent 2004. Andelen tidiga aborter har ökat sedan 1975, se tabell 8.4.

Tabell 8.4 Procentuell fördelning av aborterna efter graviditetens längd

År

11 veckor 12

17 veckor 18– veckor

Summa

1975 87 12 1,0 100 1980 89 10 1,0 100 1985 91 8 0,8 100 1990 92 8 0,6 100 1995 93 6 0,5 100 2000 93 6 0,6 100 2004 93 6 0,8 100

Källa: Socialstyrelsen, statistik hälsa och sjukvård, aborter 2004.

Sena aborter

Efter graviditetsvecka 18 måste enligt abortlagen Socialstyrelsen bevilja tillstånd till abort och det ska finnas särskilda medicinska eller sociala skäl. Efter vecka 22 beviljas abort endast om fostret är så svårt skadat att det inte kan anses vara livsdugligt utanför livmodern. Om moderns liv och hälsa är i fara i ett sent skede av graviditeten kan medicinskt ansvarig läkare besluta om att avbryta

havandeskapet med syftet att rädda både moder och barn. Om man måste välja väger moderns liv tyngst.

Det har skett små förändringar av antalet kvinnor som ansökt om att få en abort efter graviditetsvecka 18 mellan 1987 och 2002. Det visar en jämförelse mellan de två åren av ansökningarna till Socialstyrelsens rättsliga råd

5

. 1987 lämnades 304 ansökningar om

sena aborter och 2002 lämnades 316. Av dessa beviljades 75 respektive 85 procent. Se tabell 8.5.

Tabell 8.5 Ansökningar om abort efter graviditetsvecka 18 till Socialstyrelsens rättsliga råd, jämförelse mellan 1987 och 2002

Havandeskaps- 1987

2002

veckor Antal

ansökningar

Beviljade antal %

Antal ansökningar

Beviljade antal %

18

176 148 84 176 169 96

20

96

73 76 109

89 82

23

32

6 19 31

10 32

Totalt 304 227 75 316 268 85 Källa: Socialstyrelsens rättsliga råd 2004, En jämförelse av aborter efter den 18 graviditetsveckan mellan 1987 och 2002.

Den främsta orsaken till att en större andel av ansökningarna har beviljats 2002 jämfört med 1987 är att fosterskador som skäl till abort har ökat betydligt. Genom den medicinsktekniska utvecklingen kan fosterskador nu säkrare diagnostiseras. Andra bidragande orsaker till relativt fler diagnostiserade fosterskador kan vara att fler kvinnor väljer att föda barn i högre ålder. 1987 avsåg 35 procent av de beviljade aborterna fosterskada och 2002 var andelen 53 procent. Se tabell 8.6.

5

Bygdeman, M. Ahlenius, A. Fosterskada allt vanligare orsak till abort efter 18:e veckan.

Läkartidningen nr 8, 2005.

Tabell 8.6 Skäl till att Socialstyrelsens rättsliga råd har beviljat abort efter graviditetsvecka 18, jämförelse mellan 1987 och 2002

Huvudskäl 1987 2002

Antal Procent Antal Procent

Psykosociala skäl 87 38 50 19 Ung ej mogen för föräldraansvar 29 13 34 13 Fosterskada/missbildning 79 35 143 53 Psykisk sjukdom eller insufficiens 14 6 27 10 Kroppslig sjukdom 5 2 6 2 Övrigt 13 6 8 3 Totalt antal beviljade aborter 227 100 268 100

Källa: Socialstyrelsens rättliga råd 2004, En jämförelse av aborter efter den 18 graviditetsveckan mellan 1987 och 2002.

Ansökan om abort från utländska kvinnor

Kvinnan måste vara svensk medborgare eller bosatt i Sverige för att få en abort enligt abortlagen. Socialstyrelsen kan dock medge abort för en utländsk kvinna om det finns särskilda skäl. En utländsk kvinna som väntar på besked om asyl eller uppehållstillstånd räknas som bosatt i Sverige och behöver inte ansöka om tillstånd (6 kap. SOSFS 2004:4).

År 2003 ansökte sammanlagt 76 utländska kvinnor till Socialstyrelsens rättsliga råd om abort före utgången av graviditets- vecka 18. Av dessa fick 67 bifall, 8 avslag och i ett fall fick kvinnan missfall innan ärendet blev behandlat. 2004 gjordes 75 ansökningar varav 72 fick bifall, 2 avslag och i ett fall fick kvinnan missfall

6

.

Kvinnans hemland

Kvinnorna kommer från 37 olika länder, även från länder där det är möjligt att få abort. Det största antalet ansökningar avsåg kvinnor från Thailand (15 stycken) och från Polen (9 stycken). Se tabell 8.7.

6

Studien genomförd av Marc Bygdeman och Barbro Nylander Socialstyrelsens rättsliga råd.

Tabell 8.7 Länder från vilka minst två kvinnor ansökt om abort 2003

Land Antal ansökningar Bifall Avslag

Thailand 15 12 3 Polen 9 7 2 Kenya 4 4 USA 3 3 Filipinerna 3 3 Ecuador 3 2 1 Ukraina 2 2 Makedonien 2 2 Chile 2 2 Bolivia 2 2 Kina 2 2 Estland 2 1 1 Brasilien 2 2

Källa: Socialstyrelsens rättsliga råd.

Dessutom beviljades abort för en kvinna från var och en av följande länder: Albanien, Angola, Australien, Bangladesh, Eritrea, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Japan, Kambodja, Kamerun, Kirgizistan, Libanon, Litauen, Madagaskar, Malta, Marocko, Mexico, Panama, Peru, Ryssland och Syrien. En kvinna från England fick avslag på sin ansökan om abort.

Kvinnans ålder

Medelåldern för de sökande var 25 år. Den yngsta kvinnan var 18 år och den äldsta 35 år. Det fanns ingen skillnad i ålder mellan de som fick bifall på sin ansökan och de som fick avslag.

Graviditetens längd

Den genomsnittliga tiden för graviditeten var 9 veckor + 1 dag vid ansökningstillfället. Av de 67 kvinnor som fick bifall hade 11 passerat graviditetsvecka 12. Av de 8 som fick avslag hade en kvinna passerat vecka 12. Se tabell 8.8.

Tabell 8.8 Antal graviditetsveckor vid ansökningstillfället för utländska kvinnor som ansökt om abort 2003

Antal veckor Bifall

Avslag

39 3

10–12 17 4 13

11 1

Källa: Socialstyrelsens rättsliga råd.

Ansökningarna ger ingen upplysning om hur aborten utförs. Om man utgår från graviditetens längd skulle 39 kvinnor ha kunnat få en medicinsk abort. För övriga hade graviditeten framskridit så långt att detta inte var möjligt. Se vidare kapitel 7.

Skäl till att abort beviljas

Det vanligaste skälet till att en abort beviljades är att det finns en anknytning till Sverige t.ex. att kvinnan blev gravid i Sverige med en svensk man eller med en utländsk man som är bosatt i Sverige. Ofta har graviditeten tillkommit i samband med att kvinnan kortvarigt besökt mannen i Sverige men att parets relation initierats vid mannens tidigare besök i kvinnans hemland.

En annan grupp som numera också får abort är utländska studerande som blir gravida i Sverige och där man ansett att en hemresa skulle innebära ett alltför stort studieavbrott.

50 kvinnor som fick sin abortansökan beviljad blev gravida i Sverige, 32 med en svensk medborgare och 18 med en utländsk man som var bosatt i Sverige. Som regel blev kvinnan gravid i nära anslutning till ankomsten till Sverige. I endast fem fall hade kvinnan varit i Sverige mer än 6 månader vid tidpunkten för sista menstruationen. Främsta skälet till att söka abort var att graviditeten kom ”för tidigt” innan en fast relation hade etablerats. Sju kvinnor som studerade i Sverige blev gravida i landet men med utländsk partner på besök i Sverige. Fem kvinnor blev gravida utanför Sverige men med svensk man och återkom då till Sverige för att söka abort. I ett fall där både kvinnan och mannen var utlänningar men vistats flera år i Sverige rörde det sig om en ”gömd familj”. En kvinna hade uppehållstillstånd och 4 kvinnor hade sökt

uppehållstillstånd varav två dock fått avslag på sin ansökan. Se tabell 8.9.

Tabell 8.9 Huvudsakligt skäl till att en utländsk kvinna beviljades abort i Sverige 2003

Abortskäl Antal kvinnor

gravid i Sverige, mannen svensk medborgare,

32

gravid i Sverige, utländsk man bosatt mer än fem år i Sverige,

7

gravid i Sverige, utländsk man bosatt mindre än fem år i Sverige,

12

studerande, gravid i Sverige, utländsk man

7

gravid utomlands, svensk man,

5

gravid utomlands, utländsk man,

4

Källa: Socialstyrelsens rättsliga råd.

I fyra fall fick kvinnan tillstånd till abort trots att hon varken blev gravid i Sverige eller med en svensk man. Dessa utgjordes av

En kvinna från Afrika som hälsade på släktingar och som inte visste att hon var gravid vid ankomsten till Sverige. Det ansågs inte rimligt att hon skulle resa hem för en abort på grund av förhållandena i hemlandet. En kvinna och hennes partner från ett EU-land som blev häktade och dömda till fängelse i Sverige. Graviditeten konstaterades efter häktningen och eftersom kvinnan inte kunde resa hem beviljades aborten i Sverige. En kvinna från Afrika som hade flytt från Norge till Sverige eftersom hennes norska man misshandlade henne. En kvinna från Asien på tillfälligt besök i Sverige. Hon hade i sitt hemland behandlats med ett abortframkallande medel men var fortfarande gravid vilket konstaterades då hon akut sökte vård i Sverige för buksmärtor.

Avslag på abortansökan

Åtta kvinnor fick avslag på sin abortansökan då det bedömdes att resan till Sverige enbart hade skett med avsikt att få abort. För sex av dessa framgår det klart av ansökningshandlingarna att kvinnan blev gravid i sitt hemland, att mannen inte var svensk och att kvinnan sökt sig till Sverige för en abort. I ytterligare ett fall rörde

det sig om ett gift par med barn på besök i Sverige. Sannolikt blev kvinnan gravid här, men det angivna skälet att paret inte orkade med fler barn ansågs inte tillräckligt. Ett annat avslag avsåg en kvinna från Thailand med svensk pojkvän där det var osäkert om hon blivit gravid i Sverige.

9. Lagreglering av abort i Sverige

Abort regleras såväl av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) – HSL som av abortlagen (1974:595). Dessutom har Socialstyrelsen utfärdat föreskrifter och allmänna råd om abort, SOSFS 2004:4 (M).

Hälso- och sjukvårdslagen

Med hälso- och sjukvård avses enligt 1 § HSL åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar och skador. Även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna är hälso- och sjukvård.

I prop. 1981/82:97, s. 40, skrevs vid beslutet om hälso- och sjukvårdslagen följande:

Den verksamhet som bedrivs inom den allmänna hälso- och sjukvården med stöd av abort- och steriliseringslagarna omfattas i dag inte av landstingskommunernas ansvar enligt sjukvårdslagen, utan utgör ett frivilligt åtagande från huvudmännens sida. Att ombesörja abort och sterilisering bör ingå i landstingskommunernas ansvar enligt den nya ramlagen. Såsom framhölls i prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m.m. är det särskilt angeläget när det gäller abort att ingreppet kan utföras utan onödigt dröjsmål.

I specialmotiveringen till 1 § HSL skrev man följande (prop. 1981/82:97, s. 111):

Till skillnad mot förebyggande åtgärder har sjukvård under lång tid varit en obligatorisk uppgift för landstingskommunerna. Vad som avses med sjukvård har fått en tämligen enhetlig betydelse i praxis. Anledning saknas därför att här mera utförligt behandla innebörden av begreppet. I 3 § första stycket sjukvårdslagen definieras den sjukvård som det åligger landstingskommunerna att ombesörja. Sjukvården anges där omfatta såväl öppen som sluten vård vid sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. Den nya lagen avser inte att göra någon

materiell ändring av innebörden i den del av hälso- och sjukvården som alltjämt kommer att kunna avgränsas som mer renodlad sjukvård. Åtgärder med anledning av kroppsfel och barnsbörd innefattas i begreppet hälso- och sjukvård trots att de inte uttryckligen nämns i den föreslagna lagen. Detsamma gäller åtgärder i samband med abort och sterilisering.

Abort och sterilisering är alltså hälso- och sjukvård och därmed gäller samma regler som för all annan hälso- och sjukvård.

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (2 § HSL). Vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Den ska vara lätt tillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Den ska också främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen (2a § HSL).

Abortlagen och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om abort

Nuvarande abortlag (1974:595) trädde i kraft den 1 januari 1975 (prop. 1974:70, bet. 1974:SoU21). Samtidigt upphörde lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap. Vissa ändringar infördes i lagen (1995:660) den 1 januari 1996 men i sina huvuddrag gäller abortlagen så som den beslutades 1974 (prop. 1994/95:142, bet. 1994/95:SoU18). Socialstyrelsen gav ut föreskrifter och allmänna råd om abort 2004, SOSFS 2004:4(M).

Abort får utföras på kvinnans begäran

Om en kvinna begär att hennes havandeskap ska avbrytas, får abort utföras om den sker före utgången av artonde havandeskapsveckan (1 § abortlagen).

Information om abort bör ges både muntligt och skriftligt till kvinnan. När kvinnan bestämt sig för en abort ska den utföras snarast möjligt (2 kap. SOSFS 2004:4(M)).

Kvinna under 18 år

Att kvinnan är omyndig utgör inget hinder för henne att på egen begäran få en abort utförd. Hon bör dock uppmanas att själv berätta om graviditeten och den önskade aborten för sin vårdnadshavare eller annan vuxen person. I princip kan vårdpersonalen inte ta kontakt med kvinnans vårdnadshavare utan hennes medgivande. Om kvinnan är mycket ung och om hon bedöms att inte själv kunna klara av att reda ut sin situation bör dock kontakt tas med vårdnadshavarna. Är det med hänsyn till förhållandet mellan kvinnan och hennes vårdnadshavare inte möjligt att ta en sådan kontakt måste ansvarig vårdpersonal överväga om man har skyldighet att i stället göra anmälan till socialnämnden enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

Abortens genomförande

Även om abortlagen inte innehåller någon särskild bestämmelse om vem som har skyldighet att se till att ett abortingrepp utförs ger 3 § HSL det lagstadgade stödet för att aborten är en skyldighet för det landsting där kvinnan är bosatt eller där hon har sin bostad efter att ha blivit kvarskriven i ett annat landsting enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481). När abortlagen antogs anfördes följande (prop. 1974/75:70, s. 76):

Vad först gäller frågan om vem som skall ha ansvaret för att abort enligt den nya lagens bestämmelser verkligen blir utförd så ankommer det enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) på sjukvårdshuvudmännen, dvs. landstingen och vissa kommuner, att ombesörja vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Däremot torde sjukvårdshuvudmännen f.n. inte ha någon skyldighet att ta sig an abortfall, men de har frivilligt tagit på sig även denna uppgift. Kommittén har föreslagit att det i den nya abortlagen tas upp en särskild bestämmelse om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen, dvs. det organ som utövar ledningen av huvudmannens sjukvårdande verksamhet, att ombesörja att kvinnan får abort utförd. Enligt arbetsgruppens mening finns det ingen anledning anta annat än att sjukvårdshuvudmännen också i fortsättningen kommer att ansvara för abortverksamheten. Jag instämmer i denna uppfattning och ansluter mig därför även till arbetsgruppens bedömning att det inte i detta sammanhang finns något behov av att särskilt reglera sjukvårdshuvudmännens ansvar vid abort. Frågan bör lämpligen kunna anstå till en eventuell framtida översyn av sjukvårdslagen. Jag vill emellertid understryka vikten av att abortverksamheten likväl kommer att hand-

has på sådant sätt att den kvinna som uppfyller förutsättningarna för abort enligt den nya lagstiftningen alltid kan påräkna att få ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål, oavsett om det gäller ett tidigt ingrepp i öppen vård eller ett ingrepp i så framskridet stadium av graviditeten att det krävs sluten vård.

Det krävs att den som utför abort är behörig läkare. Aborten skall ske på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänt (5 § abortlagen). Vid en medicinsk abort skall den inledande läkemedelsbehandlingen ges på en sådan sjukvårdsinrättning. En medicinsk abort skall avslutas med en efterkontroll som syftar till att fastställa att den är helt genomförd. Vid en kirurgisk abort skall den ansvarige läkaren erbjuda en sådan efterkontroll (2 kap. SOSFS 2004:4(M)).

Stödsamtal före och efter abort

En kvinna som begär abort skall erbjudas stödsamtal innan aborten sker (2 § abortlagen). Kvinnan skall också erbjudas ett stödsamtal efter en abort. Den som ansvarar för verksamheten på det sjukhus eller inrättning där åtgärden har utförts ska se till att kvinnan erbjuds ett sådant stödsamtal (8 § abortlagen).

Stödsamtalen bör genomföras av en yrkesutövare med beteendevetenskaplig kompetens (3 kap. SOSFS 2004:4(M)).

Stödsamtalen fyller en så viktig funktion att det har ansetts nödvändigt att i lag reglera landstingens skyldighet att erbjuda sådana samtal. Ansvarig läkare ska ha klart för sig att kvinnan erbjudits stödsamtal. Erbjudandet och även genomförda stödsamtal ska därför dokumenteras.

Synnerliga skäl för sen abort

En kvinna som önskar en abort efter utgången av graviditetsvecka 18 måste ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd för vissa sociala och medicinska frågor (4 kap. SOSFS 2004:4(M)). Tillstånd till abort kan beviljas om det finns synnerliga skäl och om fostret inte kan antas vara livsdugligt (3 § abortlagen), en bedömning som ska göras av den ansvarige läkaren (4 kap. 1 § SOSFS 2004:4(M)).

Med ”synnerliga skäl” menas att det måste finnas speciella förhållanden, medicinska och/eller sociala för att bevilja abort.

Socialstyrelsens rättsliga råd medger som regel inte att abort får ske efter havandeskapsvecka 22 eftersom det finns risk att fostret är livsdugligt efter denna vecka.

Läkare kan inte vägra

En läkare, som är anställd vid en klinik där aborter utförs, kan inte vägra att utföra en abort av etiska eller moraliska skäl. Endast om aborten på grund av kvinnans sjukdom kan medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa kan läkaren vägra att utföra aborten. Om en läkare vägrar att utföra en abort på kvinnans begäran enligt 1 § abortlagen skall frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning (4 § abortlagen).

Socialstyrelsens beslut kan inte överklagas (7 §).

Endast svensk medborgare eller bosatt i Sverige

Abort eller avbrytande av havandeskap får endast utföras om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt i riket. Socialstyrelsen kan lämna tillstånd för andra kvinnor om det finns särskilda skäl, abortlagen 5 § första stycket.

Denna bestämmelse har tillkommit för att motverka att kvinnor från andra länder med mer restriktiv lagstiftning söker sig hit enbart för att få abort. Lagen ger alltså en utländsk kvinna som är bosatt i riket samma rättigheter som en svensk medborgare medan en annan utländsk kvinna måste ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsen även före utgången av graviditetsvecka 18.

En utländsk kvinna som väntar på besked om asyl eller uppehållstillstånd i Sverige anses i detta sammanhang som bosatt i Sverige och behöver därför inget tillstånd av Socialstyrelsen för abort, 6 kap. SOSFS 2004:4 (M). I förslag till lag om hälso- och sjukvård för asylsökande

1

föreslås att även utländska kvinnor med

tidsbegränsat uppehållstillstånd som inte medger bosättning i Sverige ska kunna få abort utan särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Det kan t.ex. avse en kvinna som efter en ansökan från en

1

Utrikesdepartementet 2005. Förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asyl-

sökande m.fl. Promemoria.

förundersökningsledare beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 a § utlänningslagen (1989:529) för att medverka vid en förundersökning där människohandel utreds.

En ansökan från en utländsk kvinna som inte bor i Sverige bör innehålla kopia av identitetshandling som styrker kvinnans identitet och kopia av pass eller annan handling som visar inresa till Sverige och vistelsens längd. Det anges också att en psykosocial utredning bör innehålla uppgifter om kvinnans anknytning till Sverige, vid vilken tidpunkt och varför kvinnan kom till Sverige och den tid kvinnan avser att stanna i Sverige, 6 kap. SOSFS 2004:4 (M).

Socialstyrelsens rättsliga råd prövar skälen och beslutar om tillstånd för abort. Tillstånd brukar ges om kvinnan på något sätt har anknytning till Sverige, t.ex. att mannen är svensk medborgare eller bosatt i Sverige eller att kvinnan studerar i Sverige.

Avbryta havandeskap

Ett havandeskap får avbrytas även efter utgången av den artonde veckan om graviditeten på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa (6 § abortlagen). Begreppet abort har här ersatts med begreppet avbryta havandeskap. Skillnaden är att fostret om möjligt ska räddas till livet vid ett avbrutet havandeskap. Tillstånd till att avbryta havandeskap ges av Socialstyrelsens rättsliga råd. Om det är brådskande på grund av fara för kvinnans liv och hälsa kan dock behörig läkare avbryta havandeskapet utan ett sådant tillstånd.

Kvinnan ska liksom vid abort erbjudas stödsamtal före och efter ett avbrutet havandeskap (2 § och 8 §abortlagen).

Socialstyrelsens beslut får inte överklagas

Socialstyrelsens beslut om tillstånd till abort eller avbrytande av havandeskap får inte överklagas (7 § abortlagen).

Straffrättsliga regler

Den som utför en abort på annan utan att vara behörig läkare döms för illegal abort till böter (dagsböter) eller fängelse i högst ett år (9 § första stycket abortlagen). Kvinnan som genomgår abort kan således själv inte straffas.

Att utföra illegala aborter bedöms som ett grovt brott om det skett vanemässigt, för vinnings skull eller inneburit en särskild fara för kvinnans liv eller hälsa. Straffet är då fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (9 § andra stycket abortlagen). Även försök till illegal abort är straffbart. Straffet kan då bli lägre än vad som gäller för fullbordat brott enligt 23 kap. brottsbalken.

En läkare som uppsåtligen inte följer abortlagens bestämmelser kan straffas med böter (dagsböter) eller fängelse i högst sex månader (10 § abortlagen).

För den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen gäller även bestämmelserna i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Den som bryter mot dessa regler kan av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd åläggas disciplinpåföljd (varning eller erinran).

EG:s regler tar över svensk lagstiftning

EG:s regler gäller även om svensk lagstiftning säger annat. Eftersom abort är en del av hälso- och sjukvården i Sverige gäller för abort samma regler som för all annan hälso- och sjukvård. Vad som gäller när personer från ett annat EU-land söker vård i Sverige styrs av principen om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer enligt EG-fördraget och av förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Se vidare kapitel 12 ”Vård i Sverige av personer från annat land”.

10. Abort i Europa

Det stora flertalet länder i Europa tillåter abort. Det finns en stor variation i lagstiftningen med olika indikationer, tidsgränser och former för prövning av skälen för abort. Tillämpningen av den egna abortlagen varierar också. Sålunda kan en restriktiv abortlag i praktiken tolkas liberalt. Regler som ger vårdpersonalen rätt att vägra utföra aborter kan å andra sidan medföra att det i praktiken är svårt för en kvinna att få abort på hemorten trots att lagen tillåter det.

Här ges en översikt av regler och praxis för abort i Europas länder. Översikten utgår från sammanställningar gjorda av organisationen IPPF

1

och av FN

2

. St udiebesök har gjorts från utredningen i Irland, Nederländerna och Polen. Regler för abort i de nordiska länderna beskrivs i kapitel 11.

Abort på kvinnans begäran

I de flesta länder i Europa utförs abort till och med graviditets- vecka 12 utan prövning av kvinnans skäl för abort. Sverige hör till de länder där kvinnan på egen begäran kan få abort men avviker genom att ingen prövning av skälen för abort sker ända fram till och med graviditetsvecka 18.

I alla länder sker en prövning av skälen för senare aborter och oftast beviljas aborter till och med vecka 20

  • med en relativt liberal tolkning av de sociala och medicinska skälen. Formuleringarna av villkoren för en sen abort skiljer sig i ländernas lagar. I en del länder är prövningen kopplad till obligatorisk rådgivning, betänketid för kvinnan, bedömning av två läkare eller beslut av en särskild kommitté. För aborter efter 20
  • graviditetsveckor behövs som regel starka skäl såsom att kvinnans liv är i fara om

1

Internationel Planned Parenthood Federation (IPPF) European Network 2004. Abortion

Legislation in Europe.

2

UNDP 2001. Abortion Policies: A Global Review (1999).

havandeskapet inte avbryts eller att fostret är missbildat. Se vidare sammanställningen i tabell 10.1.

Sammanställningen visar att nästan alla östeuropeiska länder tillåter abort på kvinnans begäran. Kvinnans rätt till abort ingick som en del i den kommunistiska politiken och i Ryssland gavs möjligheter till legal abort redan år 1920

3

. Abor tfrekvensen i de forna öststaterna är betydligt högre än i Sverige. Orsakerna är dålig tillgång på preventivmedel, en tillåtande inställning till abort och en lång tradition med legala aborter.

3

Carlbäck, H. Vision och verklighet. Kvinnan, familjen och staten i det tidiga Sovjetryssland ur

Kommunismen hot och löfte – arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917

1991, H.

Blomqvist, L. Ekdahl, Carlssons bokförlag 2002.

Tabell 10.1 Länder i Europa där kvinnan på egen begäran kan få abort sorterade

efter tidsgränsen

Tidsgräns för abort på begäran, antal veckor

Tidsgräns för prövning av sociala och medicinska skäl, antal veckor

Anmärkning

Turkiet

10 Efter 10 veckor risk för missbildning och kvinnans liv

Bosnien/ Hercegovina

10

20 Efter 20 veckor risk för kvinnans liv

Estland

11

21

Österrike

12

18

Norge

12

18 Efter 12 veckor prövar nämnd

Bulgarien

12

20

Grekland

12

20 Till vecka 24 risk för missbildning

Albanien

12

22 Ingen övre gräns för medicinska skäl

Armenien

12

22

Georgien

12

22 Efter 22 veckor prövar nämnd

Lettland

12

22

Litauen

12

22

Ryssland

12

22 Ingen övre gräns för medicinska skäl

Tjeckien

12

24

Danmark

12

24 Efter 12 veckor prövar nämnd

Frankrike

12

24 1 veckas väntetid. Efter 12 veckor godkänt av 2 läkare (socialarbetare)

Ungern

12

24 Rådgivning vid 2 tillfällen

Kazakstan

12

24

Rumänien

12

24 Efter 12 veckor risk för missbildning och kvinnans liv

Slovakien

12

24 Efter 12 veckor våldtäkt, risk för missbildning och kvinnans liv

Uzbekistan

12

24

Moldavien

12

28 Efter 21 veckor prövar nämnd

Ukraina

12

28

Kirgizistan

12

28

Tyskland

12 Ingen övre gräns Väntetid 3 dagar

Nederländerna

13

24 Väntetid 5 dagar

Sverige

18

22 Efter 18 veckor prövar nämnd

Källa: IPPF 2004. Abortion Legislation in Europé.

Länder som prövar sociala och medicinska skäl för alla aborter

Det finns en grupp länder där abort beviljas först efter en prövning av skälen för abort, sociala och medicinska. Kvinnan kan således formellt inte själv avgöra aborten även om reglerna kan tillämpas liberalt så som t.ex. i Storbritannien där det inte är svårare för en kvinna att få abort än i Sverige.

I många fall är kvinnan beroende av inställningen till abort hos den läkare som hon konsulterar och i flera länder är det svårt att i praktiken få aborten utförd på grund av motstånd från sjukvårdspersonal. Se tabell 10.2.

Tabell 10.2 Länder i Europa där sociala och medicinska skäl prövas för alla

aborter

Land Tidsgräns för abort, antal veckor

Anmärkning

Island

12 Två läkare eller en läkare och socialarbetare beslutar

Italien

12 Väntetid 1 vecka

Luxemburg

12 Väntetid 1 vecka

Schweiz

12 Senare vid psykosociala skäl, olika i kantonerna

Belgien

14 Väntetid 6 dagar. Senare vid risk för kvinnans liv eller missbildning

Finland

12 20 24

Två läkare beslutar Nämnd beslutar Risk för kvinnans liv eller missbildning

Storbritannien 24 Två läkare beslutar. Senare vid risk för kvinnans liv

eller missbildning

Israel Ingen gräns Nämnd beslutar Cypern Ingen gräns Två läkare beslutar

Källa: IPPF 2004. Abortion Legislation in Europé.

Länder med mycket restriktiva regler för abort

I Europa finns en handfull länder med mycket restriktiva abortlagar nämligen Irland, Polen, Portugal och Malta. Spanien har liksom Portugal en restriktiv abortlag men tillämpningen är liberal i Spanien. Först beskrivs översiktligt situationen i Malta, Portugal och Spanien. Fördjupade beskrivningar görs senare i kapitlet av Polen och Irland.

Malta

Malta som nu är medlem i EU är ett av de få länder i världen där abort är totalt förbjudet. Abort kan inte genomföras under några som helst omständigheter, inte ens om kvinnans liv är i fara. En kvinna som genomgår en abort kan straffas med fängelse i 18 månader till tre år. En läkare som utför en abort kan straffas med fängelse upp till fyra år och bli avstängd från yrket.

Portugal

Före 1984 var abort helt förbjudet i Portugal. Då infördes regler som innebär att abort kan beviljas de första 12 veckorna av graviditeten om det finns allvarliga risker för kvinnans liv eller långvariga fysiska och psykiska hälsa. Abort kan även beviljas om graviditeten är följden av ett våldsbrott och gränsen är då 16 veckor. Om fostret misstänks vara gravt missbildat eller ha en svår sjukdom kan abort beviljas fram till den 24 graviditetsveckan. Två läkare måste skriftligen bekräfta skälen och kvinnan måste skriva på att hon godkänner att abort får utföras. Obligatorisk väntetid med syftet att ge kvinnan betänketid före aborten är därefter minst tre dagar.

Det är svårt att få en legal abort i Portugal. Många läkare vägrar utföra eller delta i beslut om aborter med hänvisning till samvetet. De flesta aborter i Portugal utförs därför illegalt på privata kliniker, uppskattningsvis 16 000 illegala aborter varje år.

Läkare som utför aborter utan de nödvändiga dokumenten riskerar upp till ett års fängelse. Den som utför aborter som inte omfattas av lagens bestämmelser riskerar upp till tre års fängelse. Även kvinnan kan få upp till tre års fängelse. Straffen är ännu längre för personer som bedriver illegala abortkliniker och som utför aborter för egen vinning.

Våren 2005 skedde ett politiskt maktskifte i Portugal. Den nya regeringen har aviserat en folkomröstning med syftet att kunna införa liberalare regler för abort.

Spanien

Även i Spanien var aborter helt förbjudna före 1985. Enligt 1985 års abortlag som fortfarande gäller kan en kvinna få abort om det finns allvarliga risker för hennes fysiska och psykiska hälsa att fullfölja

graviditeten. Riskerna måste bekräftas av en annan läkare än den som ska utföra aborten. Det finns ingen övre gräns i antal graviditetsveckor för dessa skäl. Abort kan också beviljas om graviditeten är resultatet av en våldtäkt som är rapporterad till polisen, men aborten ska då ske före utgången av graviditetsvecka 12. Vidare kan abort beviljas före utgången av vecka 22 om fostret har en fysisk eller mental missbildning. I detta fall måste två läkare som inte ska utföra aborten bekräfta den bedömda missbildningen.

Trots att den spanska abortlagen i stort sett har samma regler som den portugisiska är det betydligt lättare att få en legal abort beviljad i Spanien än i Portugal. En liten andel av aborterna sker på allmänt sjukhus och de flesta, 94 procent av alla aborter utförs på privata kliniker. Ungefär 85 procent av de aborter som utförs på privata kliniker motiveras av en allvarlig risk för kvinnans fysiska och mentala hälsa.

Irland

Beskrivningen av situationen i Irland grundas främst på en irländsk statlig utredning från år 2000

4

och intervjuer vid ett studiebesök i

Dublin mars 2005

5

.

Abort är olagligt

Abort är ett brott enligt 1861 års lag ”Offences Against the Person Act” i republiken Irland. Enligt denna lag utför varje kvinna som på något sätt avbryter sitt havandeskap en kriminell handling. Att medverka till en abort är också ett brott.

1983 infördes en ändring i den irländska konstitutionen med syftet att stärka skyddet för det ofödda barnet. Tillägget lyder:

The State acknowledges the right to life of the unborn and, with due regard to the equal right to the life of the mother, guarantees in its laws to respect, and as far as practicable, by its laws to defend and vindicate that right (Article 40.3.3).

4

Irish Government 2000. Green Paper on Abortion.

5

Tom Mooney, Deputy Secretary, Department of Health and Children; Nial Behan,

Director, Rosie Toner and Karen Griffin, Irish Family Planning Association (IFPA).

Aborter utförs inte i Irland. Det finns inga ”abortion facilities”. Ändå har irländska kvinnor haft möjlighet till lagliga och säkra aborter ända sedan 1967. De reser till England för abort.

Även försäljning av preventivmedel var olagligt

Först 1980 blev det lagligt att sälja preventivmedel

6

. Recept från läkare fordrades och preventivmedel kunde endast säljas till gifta par. År 1985 ändrades lagen så att det blev tillåtet att sälja kondomer utan recept till personer som fyllt 18 år. 1992 sänktes åldersgränsen till 17 år. Ett år senare blev det lagligt att sälja kondomer i automat och åldersgränsen för kondomer togs bort.

Inte olagligt att resa eller informera om abort

Abort är en kontroversiell fråga som har varit politiskt högaktuell under hela 1980- och 1990-talet i Irland. Organisationer som informerade om möjligheten till abort i England förbjöds i domstol att sprida information. Försök gjordes att lagligen hindra gravida kvinnor från att resa. I ett uppmärksammat fall 1992 med en 14 årig flicka som blev gravid efter en våldtäkt förbjöd High Court (Hovrätten) flickan från att resa till England för abort. Supreme Court (Högsta Domstolen) ändrade beslutet två veckor senare efter massiva protester och lät flickan resa med motiveringen:

if it is established …. that there is a real and substantial risk to the life, as distinct from the health, of the mother, which can only be avoided by the termination of her pregnany, such termination is permissible.

1992 hade även två irländska organisationer fört frågan om information om aborter till European Court of Human Rights (Europadomstolen för mänskliga rättigheter). Domstolen fastslog att förbudet mot att sprida information om aborter inskränkte yttrandefriheten och därmed stred mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Båda dessa domstolsutslag ledde till en folkomröstning om två tillägg i den irländska konstitutionen som innebar att det blev lagligt att resa och att informera om en service (abort) som är lagligt tillgänglig i ett annat land.

6

The Health (Family Planning) Act trädde i kraft i november 1980.

Subsection 3 of this section (Article 40.3.3) shall not limit freedom to travel between the State and another state. Subsection 3 of this section shall not limit freedom to obtain or make available, in the State, subject to conditions as may be laid down by law, information relating to services lawfully available in another state.

Folkomröstningen godkände dessa tillägg och tillbakavisade samtidigt ett förslag om att abort endast skulle tillåtas om kvinnans liv var i allvarlig fara på grund av en fysisk sjukdom men ej vid psykisk sjukdom, dvs. risk för självmord.

Information om abort

Det finns en särskild lag från 1995

7

som reglerar hur information

om abort i annat land får lämnas i Irland. Syftet med lagen är att information ska ges på sådant sätt att antalet aborter kan begränsas. Regeringen har utarbetat särskilda tillämpningsanvisningar

8

.

I Irland använder man begreppet ”crisis pregnancy”. Med det avses en graviditet som varken är planerad eller önskad av kvinnan och som medför en personlig kris.

Information om möjligheten till abort får endast ges av läkare eller särskilt godkända företag. Informationen ska vara objektiv och saklig och innehålla råd om de tre alternativ som står till buds för en kvinna vars graviditet medför en personlig kris. Kvinnan kan fullfölja graviditeten och behålla barnet, fullfölja graviditeten och adoptera bort barnet eller avsluta graviditeten genom en abort i ett annat land.

Information om möjligheten till abort får endast ges muntligt när kvinnan besöker sin läkare eller en auktoriserad rådgivningsbyrå. Skriftlig information får inte lämnas i t.ex. annonser eller broschyrer. Läkaren eller annan rådgivare får inte hänvisa (refer) en kvinna till en enhet som gör abort. Kvinnan måste själv boka tid för abort men kan vid rådgivningstillfället få telefonnummer och adress till enheter i andra länder som utför abort.

Sjukhus och enheter som utför abort i Storbritannien och Nederländerna annonserar på Internet och det är möjligt för en

7

Regulation of Information (Services outside State for Termination of Pregnancies) Act

1995.

8

Irish Government Department of Health 1995. A Guide to the Regulation of Information

(Services outside State for Termination of Pregnanciee) Bill.

irländsk kvinna att boka tid via Internet. Enheterna får dock inte annonsera i Irland.

Särskild myndighet

Den irländska regeringen bildade 2001 en särskild myndighet ”The Crisis Pregnancy Agency” med uppdraget att begränsa antalet ”crisis pregnancies” genom utbildning, rådgivning och preventivmedelsservice. Myndigheten ska även medverka till att begränsa antalet aborter genom att göra andra alternativ mer tilltalande. Dessutom ska myndigheten främja att kvinnan får råd och medicinsk service efter det graviditeten är avslutad oberoende av vilket val kvinnan har gjort. Myndigheten bedriver även uppföljning och forskning om ”crisis pregnancy”.

Hur gör de irländska kvinnorna?

I slutet på 1950-talet gifte sig de unga kvinnorna när de blev med barn. Endast 26 procent av barnen till kvinnor yngre än 20 år föddes utanför äktenskapet. Av dessa barn adopterades nästan alla bort, fler än 97 procent

9

. I dag är det mindre skuldbelagt att vara ensamstående mamma även i Irland och betydligt fler barn föds utanför äktenskapet, 95 procent av barnen till tonårsmödrar 2000 respektive 31 procent av alla barn. Att i dag föda sitt barn och sedan adoptera bort det är ovanligt, mindre än 1 procent av barnen till ensamstående mödrar 2000. Betydelsen av äktenskapet har minskat och andra familjebildningar har ökat även i Irland. Antalet aborter har ökat. Den engelska statistiken över aborter visar att antalet kvinnor som uppgivit en irländsk adress ökat från 4 150 år 1991 till 6 700 år 2001. Antalet var 6 200 år 2004. Det motsvarar ungefär 7

  • aborter per 1 000 kvinnor i åldrarna 15−44 år.

80 procent av aborterna avsåg ensamstående kvinnor och 53 procent kvinnor som var yngre än 25 år

10

.

Av de irländska kvinnor som valde abort hade drygt hälften fått någon form av rådgivning före aborten i sitt hemland enligt en

9

Crisis Pregnancy Agency 2004. O`Keeffe, S. Crisis Pregnancy and Pregnancy Decision

Making: An Outline of Influencing Factors. Report No 1.

10

UK Government 2005. Statistical Bulletin, Abortion Statistics, England and Wales.

intervjuundersökning av ett urval kvinnor genomförd 2001 av Crisis Pregnancy Agency

11

.

Nästan alla irländska kvinnor som genomgår en abort reser till London eller Liverpool i England och till kliniker som är nära flygplatsen.

Kostnader för abort

En irländsk kvinna som vill få abort måste betala den fulla kostnaden för aborten. Det gäller även när den bakomliggande orsaken är en våldtäkt, ett skadat foster eller att kvinnans liv är i fara. Hon måste ordna och betala för resan till ett annat land och själv betala kostnaden för den utförda aborten.

I Storbritannien kostar en abort 6 000

  • 000 kronor beroende på enhetens standard och graviditet ens längd

12

. Enligt IFPA

13

är

priset ca 7 500 kronor för en abort före utgången av graviditetsvecka tolv på en enhet med normal standard.

Irländska kvinnor har även börjat resa till Holland eftersom en abort är billigare där, drygt 4 000 kronor för okomplicerade aborter före utgången av vecka tolv.

Medicinsk säkerhet

En större andel av aborterna sker i ett senare skede för irländska kvinnor än för inhemska kvinnor i England och Wales. Av de irländska aborterna år 1996 skedde 37 procent före utgången av graviditetsvecka nio och 73 procent före utgången av vecka tolv. Motsvarande andelar för de inhemska kvinnorna var 40 respektive 81 procent

14

.

I England utförs endast medicinsk abort om kvinnan bor i närheten eller vistas i minst fem dygn inom en radie som inte överstiger 30 kilometer från den klinik/enhet som genomför aborten. Som en konsekvens erbjuds irländska kvinnor nästan uteslutande kirurgiska aborter. De kirurgiska aborterna sker polikliniskt och kvinnan kan resa hem samma dag som aborten genomförs.

11

Crisis Pregnancy Agency 2004. Conlon, C. Mixed Methods Research of Crisis Pregnancy Counselling and Support Services. Report No 12.

12

Kay Ellis, Department of Health, United Kingdom.

13

Rosie Toner, Irish Family Planning Association.

14

IFPA 1998. Facing up to Reality, an Irish Family Planning Association submission to the Interdepartemental Working Group on Abortion.

Irländska kvinnor har rätt till ”post-abortion care” dvs. en medicinsk uppföljning i sitt hemland efter aborten. Den irländska hälso- och sjukvården är ansvarig för vård av kvinnor med eventuella komplikationer efter abort. Sådan vård ingår i den irländska sjukvårdsförsäkringen.

Polen

Polen har en restriktiv abortlag med en tillämpning som gör att det nästan är omöjligt att få en legal abort. Den illegala abortverksamheten är omfattande och den som kan betala har inte svårt att få en abort utförd i Polen.

Beskrivningen av den polska situationen grundas främst på intervjuer i Warszawa i maj 2005

15

samt skriftligt material från the Fede-

ration for Women and Family Planning i Polen (Federa)

16

.

Ändrade regler för abort

Polen hade som andra kommunistiskt styrda länder i Östeuropa en liberal abortlag 1956

  • som innebar att abort var tillåtet både på medicinsk och på social grund (svåra levnadsomständigheter). Allmänna sjukhus och privata kliniker utförde aborter. Svenska kvinnor reste främst på 1960-talet till Polen för abort då Sverige hade mycket restriktiva regler för abort.

Tillämpningen av reglerna för abort blev restriktivare

17

i början

på 1990-talet i samband med att Polen fick en ny regim. Sålunda infördes utan att lagen ändrades en restriktiv prövning av vad som var svåra levnadsomständigheter. Skälen för abort av sociala skäl skulle godtas av två gynekologer och en allmänläkare och kvinnan var också tvingad att rådgöra med en av staten godkänd psykolog.

År 1993 ändrades lagen och svåra levnadsomständigheter var inte längre ett skäl för abort. Det polska parlamentet (Sejm) antog ”The Family Planning, Protection of Human Fetus and Conditions for

15

Wanda Nowicka Executive Director and Aleksandra Solik, Federa; Eleonora Zielinska, Professor University of Warsaw; Piotr Kalbarczyk, Executive Director TRR; Dorota Kempka, Senator polska parlamentet; Michal Sobolewski and Katarzyna Smolenska, Department of Public Health; Elzbieta Waniewska, Department of Law; Anna Klim, Department of European Integration and Foreign Relations; Stanislaw Radowicki, Prof. med.

16

www.federa.org.pl

17

Federa 2000. The Anti-Abortion Law in Poland, the functioning, social effects, attitudes and behaviors.

Termination of Pregnancy Act”. Lagen betonar det ofödda barnets rätt till liv. De privata abortklinikerna förbjöds. Samtidigt bestämdes att staten skulle garantera fri tillgång till och information om preventivmedel samt förbättra familjepolitiken.

1996 återinförde parlamentet svåra levnadsomständigheter som skäl för abort. Ändringen blev dock kortvarig. En prövning av lagen i högsta rättsinstans och ett senare beslut i det polska parlamentet innebar att lagen redan 1997 upphävdes och 1993 års regler för abort kom att gälla.

Legala aborter

Den polska lagen tillåter i dag aborter under följande omständigheter:

1. Graviditeten innebär ett hot för moderns liv och hälsa. Två läkare ska besluta och aborten ska utföras på allmänt sjukhus.

2. Det finns en stor risk för att fostret är allvarligt skadat. Risken ska bekräftas av två läkare och aborten ska utföras på allmänt sjukhus.

3. Graviditeten är en följd av en våldtäkt, ett brott som ska vara styrkt av åklagare. Aborten ska utföras före utgången av graviditetsvecka 12 och kan då även ske på en privat klinik.

Trots att lagen tillåter abort på dessa grunder är det i praktiken så gott som omöjligt att få en legal abort utförd. Enligt Federa förvägras många kvinnor en legal abort trots att de enligt lagens villkor skulle ha rätt till en sådan. Proceduren för att få en legal abort beviljad är omständlig och tidsödande. Många läkare vägrar att utföra aborter med hänvisning till sitt samvete.

Utveckling av antal legala aborter

Sedan år 1999 utförs endast ca 150 legala aborter per år på allmänt sjukhu s

18

. Siff ran ska relateras till att ca 10 miljoner kvinnor i fertil ålder bor i Polen och till att ca 300 000 legala aborter årligen utfördes under 1970- och 80-talet innan de restriktiva reglerna för abort infördes. Ca hälften av aborterna skedde på allmänt sjukhus

18

Ministry of Health Public Health Department, Poland.

och hälften på privata kliniker, vilka senare inte ingick i den officiella statistiken.

Förbudet mot abort har inte ökat barnafödandet utan tvärtom har antalet födda barn och födelsetalen fortsatt att minska i Polen som i alla andra europeiska länder. 2004 var födelsetalet 1,2

19

vilket

kan jämföras med 1,4 år 1999 och 2,3 i mitten på 1980-talet. Se tabell 10.3.

Tabell 10.3 Utveckling av födelsetal och antal legala aborter på allmänt sjuk-

hus i Polen 1965

År Antal levande födda Födelsetal Antal legala aborter på allmänt sjukhus

1965

546 400

2,5

168 600

1970

546 000

2,2

148 200

1975

643 800

2,3

138 600

1980

692 800

2,3

138 000

1985

677 600

2,3

135 600

1990

545 800

2,0

59 400

1995 433 100 1,6 559 1999 382 000 1,4 151

Källa: Federa 2000. The Anti-Abortion Law in Poland.

Illegala aborter

De restriktiva reglerna för legal abort har inneburit en förskjutning från legala till illegala aborter. Givetvis finns ingen statistik över antalet illegala aborter men samtliga våra intervjupersoner bekräftade att det sker en omfattande illegal verksamhet och uppskattade antalet inom en variationsvidd på 70 000 till 150 000 per år i Polen.

De illegala aborterna uppfattas i allmänhet som medicinskt säkra. Många aborter utförs av gynekologer på deras privata mottagningar. Enligt hälsoministeriet behandlas dock i dag fler kvinnor med komplikationer efter abort på de allmänna sjukhusen även om problemet inte anses som stort.

Det anses vara lätt att få kontakt med en klinik eller gynekolog som utför abort. Kliniker annonserar öppet i dagstidningen med rubriker som gynekologi med fullständig service, gynekologisk ser-

19

Ministry of Health Public Department, Poland.

vice med moderna metoder, tjänster för kvinnor etc. Verksamheten sker främst i de större städerna.

Priset för abort

Legala aborter ingår i den allmänna sjukförsäkringen i Polen och kvinnan betalar endast en mindre avgift för en abort som utförs på allmänt sjukhus. De illegala aborterna måste kvinnan själv betala. Aborter har därigenom blivit en inkomstkälla för gynekologer och andra som utför aborter på sina privata mottagningar. Enligt Federa är priset för en illegal abort mellan 4 500

  • 000 kronor.

Abort i andra länder

En del kvinnor väljer att resa från Polen till ett annat land för att där få en legal abort utförd. Omfattningen bedöms dock vara liten och uppfattningen är att antalet kvinnor som reser har minskat under senare år. Organiserade ”abortresor” som förekom under mitten på 1990-talet har upphört eftersom researrangörerna blev åtalade. Kvinnor som bor i gränstrakter kan sporadiskt själva resa till Tyskland, Kaliningrad, Litauen och Tjeckien. Endast ett mindre antal kvinnor gör längre resor, t.ex. till Nederländerna. För det stora flertalet polska kvinnor är det dyrare och svårare att resa utomlands för en abort än att få aborten illegalt utförd i Polen.

Straffrättslig påföljd

En kvinna som genomgår en illegal abort straffas inte.

Den som utför en illegal abort (abortören) kan straffas med upp till två års fängelse. Straffet kan bli ända upp till tio års fängelse om kvinnan dör som följd av en illegal abort.

Trots den omfattande illegala verksamheten leder relativt få fall till åtal av personer som utför aborter. År 1998 blev 3 av 42 åtalade och år 1999 åtalades 6 av 62 fall

20

.

20

Federa 2000. The Anti-Abortion Law in Poland.

Tillgång till preventivmedel

Preventivmedel säljs i Polen. Tillgången till preventivmedel påverkas emellertid av en många gånger negativ attityd från läkare till att förskriva. Någon subvention av priset finns inte och det är dyrt och svårt för kvinnor att få moderna p-piller. Läkare skriver i regel endast ut recept på 2

  • månader åt gången vilket betyder att kvinnan förutom medicinkostnaden måste betala för upprepade läkarbesök

21

. Apo teken tillhandahåller i regel inte akut p-piller (dagen efter piller) och många läkare vägrar att förskriva sådana eftersom den katolska kyrkan betraktar pillren som abortframkallande medel. Enkäter som redovisats av Federa visar att mindre än 10 procent av kvinnorna använder p-piller. Vanligast är att inte använda några preventivmetoder alls, ca 30 procent, avbrutet samlag 15 procent eller så kallade säkra perioder ca 10 procent. Kondom används av 20

  • procent. Försäljningen av kondomer ökar dock och bland personer yngre än 25 år har 60 procent uppgivit att de använder kondom.

Sexualundervisning

Kravet på sexualundervisning i skolorna upphörde 1999. Den undervisning som nu sker i skolorna syftar till att förbereda för familjebildning och att öka födelsetalen. Den katolska kyrkan har stort inflytande. Unga människor får bristfällig undervisning om sexualitet och om risker för smitta med sexuellt överförda infektioner trots att den sexuella debuten sker långt före åldern för giftermål. Perioden som unga människor har sex utanför äktenskapet ökar även i Polen.

Reproduktiv hälsa

Dåliga kunskaper om smittskydd och bristen på gynekologisk hälsovård uppfattas vara ett större hälsoproblem i Polen än det stora antalet illegala aborter

22

.

21

Piotr Kalbarczyk, TRR.

22

Piotr Kalbarczyk, TRR.

Polska hälsovårdsministeriet har inget program för att hindra utbredningen av klamydiainfektioner varken genom att kartlägga smittspridning eller genom att informera om hur man skyddar sig mot smitta. Man anser sig ha ett lågt antal hiv-smittade, 10 000

  • 000 identifierade fall men det finns inga åtgärder för att hindra smittspridning.

Det sker en mycket begränsad screening för cervixcancer. Det är köer upp till ett halvår för att få en ultraljudundersökning. Ingen screening görs heller för att diagnostisera bröstcancer.

Erfarenheter i länder som tillåter abort för kvinnor från andra länder

Rätt många länder i Europa tillåter att kvinnor från andra länder kommer för en abort. Det gäller de flesta östeuropeiska länder men även Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Danmark (från den 1 juli 2004). Här beskrivs erfarenheterna i Nederländerna och Storbritannien. De nordiska länderna behandlas i kapitel 11.

Nederländerna

Underlag för att beskriva erfarenheterna i Nederländerna har hämtats från material och intervjuer under ett studiebesök i april 2005

23

. Aborter blev lagliga i Nederländerna 1 984

24

. Abortfr ågan hade då varit politiskt kontroversiell ett par decennier

25

. Redan 1970 bilda des Stimezo Foundation med syftet att inrätta kliniker i hela landet som utförde medicinskt säkra aborter. Vid den tiden var det mycket svårt att få en abort utförd på de holländska sjukhusen. Trots att abort var olagligt och straffbelagt ökade antalet abortkliniker snabbt och även i dag utförs huvuddelen av antalet aborter på sådana specialiserade kliniker.

23

Bert van Herk, Managing Director, CASA; Anke Janssen, Researcher and Mechteld Visser, Psychologist, Academic Medical Cener University of Amsterdam; Irene Keizer, Senior Policy Advisor, Ministry of Health Welfare and Sport.

24

Wet Afbreking Zwangerskap trädde i kraft 1984.

25

Ministerie van Buitenlandse Zaken 2003. Abortion. Questions and answers on Dutch policy on abortion.

Kvinnor från andra länder

Redan när abortklinikerna inrättades på 1970-talet kunde kvinnor från andra länder komma för en abort. Lagen från 1984 ändrade inte denna möjlighet. 2002 avsåg 14 procent av alla aborter kvinnor som bor i andra länder. Andelen var dock betydligt högre tidigare, 55 procent 1985 och 37 procent 1995. Kvinnorna kom främst från Tyskland, Belgien/Luxemburg och Spanien. Antalet kvinnor från dessa länder minskade betydligt när abort blev möjlig i det egna hemlandet. Fortfarande kommer dock kvinnor från Tyskland och Belgien/Luxemburg till Nederländerna för abort. De spanska kvinnorna har slutat resa utomlands för abort. Antalet kvinnor från övriga länder har ökat något, men det är inget stort antal kvinnor som kommer från Polen och Irland för abort. Se tabell 10.4.

Tabell 10.4 Antal aborter i Nederländerna efter kvinnans hemland

Hemland 1985

Antal

% 1995

Antal

% 2002

Antal

%

Nederländerna 17 251 45 20 932 73 29 450 86 Tyskland 8 297 22 2 982 10 1 347 4 Belgien/Luxemburg 5 044 13 2 247 8 1 224 4 Spanien 6 344 17 242 1 16 0 Övriga länder 1 006 3 2 282 8 2 131 6 Summa 37 792 100 28 685 100 34 168 100

Källa: Inspectie voor de Gesundheidszorg.

Reglerna

En kvinna får enligt den nederländska abortlagen avbryta en oönskad graviditet och har rätt att själv besluta om abort. Enda kriterium enligt lagen är att hon befinner sig i en besvärlig situation. Hon ska ha möjlighet att ta ett väl övervägt beslut och därför ska det enligt lagen gå minst fem dagar mellan en första konsultation hos läkare till dess att aborten genomförs. Tidsgränsen för en abort är 24 veckor. Efter denna gräns är abort inte tillåtet. Aborten måste utföras på sjukhus eller på en klinik som är godkänd för abortverksamhet.

Abortklinikerna utför övervägande antalet aborter

2003 var 16 privata kliniker godkända för att utföra aborter. 93 procent av alla aborter utfördes på dessa specialiserade abortkliniker

26

. Det är således endast en mindre andel av aborterna som utförs på sjukhus. De flesta kvinnor besöker först sin familjeläkare som remitterar kvinnan till en klinik för abort. Även kvinnor från andra länder kan göra det första besöket hos sin läkare i hemlandet. Som nämnts kan aborten utföras tidigast fem dagar efter det första läkarbesöket.

Kostnaden för abort

Kvinnor som är bosatta i Nederländerna får kostnaden för aborten täckta av sjukvårdsförsäkringen. Kvinnor som bor i andra länder måste själva betala aborten eller få täckning för kostnaden av sjukvårdsförsäkringen i sitt hemland.

En abort före utgången av graviditetsvecka 12 kostar 4 000

  • 000

kronor och en senare abort mer än 6 000 kronor

27

.

Låg frekvens aborter

Frekvensen aborter är låg i Nederländerna, mindre än hälften av den i Sverige i alla åldrar. 2003 utfördes 8,5 aborter per 1 000 kvinnor 15

  • år bosatta i Nederländerna. I Sverige var motsvarande andel 20,2 detta år. Det är svårt att förklara skillnaderna. Statistiken i Nederländerna är korrek t

28

vilket också styrks av att

abortklinikernas inkomster är direkt relaterade till antalet utförda aborter. Se tabell 10.5.

26

Stichting Samenwerkende Abortusklinieken Nederland (Stisan) 2004. Abortus in Nederland 2003.

27

Bert van Herk, CASA.

28

Irene Keizer, Ministry of Health Welfare and Sport.

Tabell 10.5 Antal aborter i Nederländerna och Sverige per 1 000 kvinnor i

åldrarna 15

  • år 2003

Kvinnans ålder Nederländerna Sverige 15

  • 9

25

20

  • 14

31

25

  • 12

24

30

  • 9

21

35

  • 7

16

40

  • 3

7

Totalt

8,5

20,2

Källor: Stisan 2004. Abortus in Nederland 2003. Socialstyrelsen2004. Aborter 2003, Statistik hälsa och sjukdomar 2004:9.

Storbritannien

Storbritannien har haft liberala regler för abort sedan 1967

29

och

sedan dess har det varit tillåtet för kvinnor från andra länder att få en abort i Storbritannien. Abortlagen omfattar England, Scotland och Wales medan Nordirland har restriktivare regler för abort.

Reglerna

Abort är tillåtet om två legitimerade läkare bedömer att så kan ske enligt lagens villkor. Generellt får abort inte ske efter utgången av graviditetsvecka 24. Abort kan beviljas på grund av något eller några av följande skäl.

1. graviditeten innebär en risk för kvinnans liv

2. aborten är nödvändig för att förhindra en allvarlig bestående

skada i kvinnans fysiska eller mentala hälsa

3. att fullfölja graviditeten innebär en risk för kvinnans fysiska

och mentala hälsa som är större än om graviditeten avslutas

4. att fullfölja graviditeten innebär en risk för den fysiska och

mentala hälsan hos kvinnans existerande barn som är större än om graviditeten avslutas

5. det finns en hög risk för att barnet som föds kommer att vara

allvarligt handikappat.

29

The Abortion Act of 1967.

Aborter får endas genomföras på NHS (National Health Service) sjukhus eller på registrerad och godkänd oberoende klinik. Abort måste utföras av legitimerad läkare.

De flesta aborter motiveras av skäl nr 3 dvs. en risk för kvinnans fysiska och mentala hälsa, 95 procent 2004. En vid tolkning av vad som är ett hot mot kvinnans hälsa gör att en kvinna i praktiken kan få abort på egen begäran trots restriktionerna i lagen.

Antal aborter

Totalt genomfördes 194 200 aborter 2004 i England och Wales varav 185 400 avsåg den inhemska befolkningen

30

. Frekvensen aborter

var 17, 8 per 1 000 kvinnor i åldrarna 15

  • år i England och Wales

(Sverige 20,0). 88 procent av aborterna utfördes före utgången av graviditetsvecka 12 (Sverige 93 procent) och 19 procent var medicinska aborter (Sverige 53 procent).

Antal utländska kvinnor

När abortlagen infördes 1967 ökade antalet utländska kvinnor som genomgick en abort årligen och var som flest, 56 600 i England och Wales 1973. Förbättrade möjligheter till abort i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien har inneburit att betydligt färre kvinnor i Europa har rest till Storbritannien för abort.

Från början av 1990-talet har antalet utländska kvinnor som kommit till England och Wales för en abort varit omkring 10 000 per år. 2004 kom endast 8 760 vilket är det lägsta antalet sedan 1969. Den stora majoriteten kom från Irländska republiken, 6 200. Från andra delar av Storbritannien kom 1 800 kvinnor varav 1 300 från Nordirland. Ca 500 kvinnor kom från andra länder i Europa och 300 från andra världsdelar. Det var totalt endast 13 kvinnor från Polen som genomgick en abort i England och Wales 2004.

30

UK Government 2004. Statistical Bulletin, Abortion Statistics, England and Wales.

Kvinnans kostnader

Abort ingår i sjukvårdsförsäkringen för inhemska kvinnor och är i princip gratis. 40 procent av aborterna utfördes på allmänt sjukhus 2004 och resterande på godkända privata kliniker. 18 procent av kvinnorna inklusive de utländska kvinnorna betalade själva hela kostnaden för aborten. Kostnaden varierar mellan 7 000

  • 000 kronor bl.a. beroende på graviditetens längd och använd metod för aborten.

De privata klinikerna har en utåtriktad service och är lätta att ta kontakt med, bl.a. via Internet, och de annonserar om sin service i massmedia.

11. Regler för abort i Norden

Samtliga nordiska länder, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har sedan 1970-talet haft en tillåtande inställning till abort. De abortlagar som då trädde i kraft gäller med vissa ändringar fortfarande. Reglerna skiljer sig åt mellan länderna.

I Danmark, Norge och Sverige kan kvinnan få abort på egen begäran. Tidsgränsen i Danmark och Norge är utgången av graviditetsvecka 12 och i Sverige av vecka 18. Tillstånd från en nationell eller en regional myndighet krävs för senare aborter.

I Island och Finland måste kvinnan alltid ha tillstånd för att få abort enligt vissa kriterier som anges i lagarna. Före utgången av graviditetsvecka 12 beviljas tillståndet av en eller två läkare och efter denna vecka av en nationell myndighet.

Även regleringen av vad som gäller för kvinnor som önskar abort och som är bosatta i annat land varierar mellan de nordiska länderna. I Sverige ska som nämnts kvinnan ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd. En ändring av den danska abortlagen den 1 juli 2004 innebär att utländska kvinnor kan få abort om aborten utförs före utgången av graviditetsvecka 12 och kvinnan själv betalar. I Finland och Norge finns ingen särskild reglering i abortlagarna utan de allmänna reglerna för att söka vård över gränserna gäller även för aborter. Samtliga nordiska länder omfattas av EG:s regler vilka innebär att personer från ett EU-land i vissa fall har samma rätt till vård (även abort) som den inhemska befolkningen. Se vidare kapitel 12.

Danmark

Den danska abortlagen, Lov om svangerskapsafbrydelse og fosterreduktion (LBK nr 541 af 16/06/2004) ger kvinnor rätt att på egen begäran få abort till och med graviditetsvecka 12. Den läkare kvinnan vänder sig till skall erbjuda stödsamtal både före och efter

aborten samt informera om de risker som en abort kan medföra. Om kvinnan står fast vid sin önskan om abort ska en sådan utföras.

Efter utgången av graviditetsvecka 12 kan kvinnan efter särskilt tillstånd få abort i följande sex situationer:

1. Graviditeten, förlossningen eller omsorgen om barnet medför nedsättning av kvinnans hälsa på grund av sjukdom, svaghet eller levnadsförhållanden.

2. Graviditeten har uppkommit efter incest, våldtäkt eller andra sexualbrott.

3. Det finns en risk för att barnet kan drabbas av allvarligt kroppsligt eller själsligt lidande.

4. Kvinnan kan inte på grund av kroppslig eller själslig svaghet ge barnet den omsorg som barn kräver.

5. Kvinnan kan inte på grund av ungdom eller omogenhet ge barnet den omsorg som barn kräver.

6. Graviditeten, förlossningen eller omsorgen om barnet kan antas medföra en allvarlig belastning för kvinnan med hänsyn till hennes sociala förhållanden, ålder, arbetsbörda, familjeförhållanden eller ekonomiska omständigheter.

Om fostret är livsdugligt (ingen tidsgräns anges) får abort endast ske om det finns en risk att fostret är skadat enligt punkt 3.

I varje kommun eller motsvarande ska inrättas ett eller flera organ, kallade Samråd, som ska besluta i framställningar om abort. Samrådet måste vara enigt vid beslut om abort.

Vårdnadshavaren ska lämna sitt medgivande till abort om kvinnan är ogift och under 18 år. Samrådet kan besluta att inte inhämta vårdnadshavarnas samtycke eller att abort får ske även om vårdnadshavarna inte har lämnat sitt samtycke. Samrådets beslut kan överklagas av kvinnan eller av hennes vårdnadshavare till Ankenaevnet (motsvarar länsrätt i Sverige).

Abort får endast utföras av läkare på sjukhus eller privata kliniker med särskilt tillstånd. Efter utgången av graviditetsvecka 12 ska aborten utföras på särskilda offentliga sjukhus. Läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal som av etiska skäl inte vill medverka till abort har rätt att vägra delta.

Kvinnor som inte är bosatta i Danmark

En kvinna som är bosatt i Danmark har rätt att få abort eller fosterreduktion. Kostnaderna för ingreppet ska ersättas av bosättningskommunen. En kvinna som inte är bosatt i Danmark kan få abort under förutsättning att aborten utförs före utgången av graviditetsvecka 12, att kvinnan betalar för aborten och att kliniken bedömer att den har resurser för att utföra aborten.

Abortlagen ändrades den 1 juli 2004. I förarbetena anges att lagändringen är nödvändig för att dansk lag ska överensstämma med EG:s regler för fri rörlighet för tjänster. Att ha en särskild bestämmelse som hindrar kvinnor bosatta i ett annat EU-land att få en abort i Danmark anses strida mot EG-fördraget. Däremot behandlas inte i förarbetena till lagändringen om kvinnor från ett EU-land som uppfyller villkoren i förordningen (EEG) 1408/71 har rätt till fri abort i Danmark på samma villkor som kvinnor bosatta i landet. I förarbetena anges följande:

Retten til at få foretaget abort m.v. vederlagsfrit i offentligt regi vil dog fortsat vaere knyttet til et krav om bopael i landet. Selv om der således på dette punkt opretholdes en restriktion for den fri udveksling af tjenesteydelser, er dette i overensstemmelse med EU-retten. EF-domstolen har anerkendt, at hensynen til at kunne planlaegge en tilstraekkelig kapacitet til et afbalanceret utbud af hospitalsydelser i landet, retfaerdiggör en restriktion i den fri udveksling af tjenesteydelser.

Ingen ökning av aborter för utländska kvinnor

Den danska abortstatistiken visar ingen ökning av antalet utländska kvinnor som genomgått en abort i Danmark efter lagändringen

1

.

2004 genomfördes 71 aborter på danska sjukhus för kvinnor som inte var danska medborgare eller bosatta i Danmark. År 2003 genomfördes 98 och 2002 genomfördes 133. Antalet har således minskat trots att lagändringen medför ökade möjligheter för utländska kvinnor att få abort i Danmark.

1

Sundhetsstyrelsen Danmark 2005. Legalt provokerede aborter 2004.

Finland

Den finska abortlagen, Lag om avbrytande av havandeskap 24.3.1970/239 trädde i kraft den 1 juni 1970. Lagen har därefter ändrats och/eller kompletterats åtskilliga gånger, senast den 1 maj 2001.

I Finland måste en kvinna motivera varför hon vill ha en abort och hon tar inte själv det formella beslutet. Som regel beviljas inte abort efter utgången av graviditetsvecka 12. Skälen för abort ska enligt lagen vara:

1. Havandeskapet eller förlossningen kan medföra fara för kvinnans liv eller hälsa.

2. Förlossningen eller skötseln av barnet skulle vara avsevärt betungande för kvinnan.

3. Havandeskapet har uppkommit efter incest, våldtäkt, tvingande till samlag eller olika former av sexuellt utnyttjande.

4. Kvinnan hade vid konceptionen inte fyllt 17 år, fyllt 40 år eller hade redan fött 4 barn.

5. Barnet kan antas komma att bli psykiskt efterblivet, få en svår sjukdom eller ett svårt kroppslyte.

6. Föräldrarna, eller en av dem, är allvarligt begränsade i sin förmåga att sköta barnet på grund av svår sjukdom, rubbad själsverksamhet eller annan jämförbar orsak.

Abort enligt punkterna 1, 2, 3 och 6 får ske om två läkare beslutar om det. Den ene läkaren ska vara den som har behörighet att avge utlåtande om abort och den andre ska vara den läkare som ska utföra ingreppet. Om kvinnan är yngre än 17 år, har fyllt 40 år eller redan har fött 4 barn krävs endast tillstånd av den läkare som ska utföra aborten.

En social eller medicinsk utredning ska som regel göras om aborten motiveras av att förlossningen eller skötseln av barnet skulle vara avsevärt betungande för kvinnan (punkt 2). Det väntade barnets far ska också få möjlighet när det finns skäl att yttra sig innan ett beslut.

I vissa fall får abort enligt punkten 3 endast ske om åtal för brottet har väckts, anmälts till åtal eller en polisutredning har visat att ett brott har skett.

Före aborten ska kvinnan (eller den legala företrädaren) underrättas om abortens betydelse och verkningar.

Varje läkare i offentlig tjänst och läkare som Rättsskyddscentralen har förordnat är behöriga att avge utlåtande om abort. Abort får ske på sjukhus som Rättsskyddscentralen har godkänt (abortsjukhus). Legitimerade läkare på sådana sjukhus är behöriga att utföra abort.

Rättskyddscentralen ger tillstånd för aborter efter vecka 12

Rättsskyddscentralen (som motsvarar Socialstyrelsens rättsliga råd i detta fall) kan ge tillstånd till abort senare än utgången av graviditetsvecka 12 om kvinnan blivit gravid före 17 års ålder eller om det finns andra synnerliga skäl. I de fallen får abort dock inte ske efter utgången av graviditetsvecka 20.

Rättskyddscentralen ska också besluta om skälet till abort är att barnet kan komma att bli psykiskt efterblivet, få en svår sjukdom eller ett svårt kroppslyte. Abort på sådana grunder får dock inte ske efter utgången av graviditetsvecka 24.

Endast den som är bosatt i Finland har rätt till planerad vård

Abort likställs med annan planerad hälso- och sjukvård. Rätt till planerad vård har endast den som är bosatt i Finland. En utländsk kvinna som inte är bosatt i Finland kan således inte få en abort utförd där.

Den som är bosatt i Finland är försäkrad enligt Sjukförsäkringslag 21.12.2004/1224. Den försäkrade har rätt till ersättning för nödvändiga kostnader vid behandling av sjukdom och för inkomstbortfall vid kortvarig arbetsoförmåga samt vid graviditet och vård av barn.

Vem som anses vara bosatt i Finland regleras i Lagen om till- lämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (1573/1993). En person anses vara bosatt i Finland om han eller hon har sitt egentliga hem i landet och huvudsakligen vistas där. En person som flyttar till Finland kan vara bosatt där om han eller hon redan vid ankomsten har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i landet. Personen ska dessutom ha ett giltigt uppehållstillstånd som berättigar till minst ett års vistelse i landet. I vissa fall kan uppehållstillstånd för kortare tid ge rätt till bosättning. Den som söker asyl anses inte vara bosatt i landet förrän asyl har beviljats.

Norge

Den norska abortlagen, Lov om svangerskapsavbrydd 1975-06-13 nr 50, inleds med en bestämmelse om samhällets skyldighet att sörja för att alla barn växer upp under trygga förhållanden. Som ett led i detta arbete ska var och en få vägledning på olika sätt så att antalet aborter kan bli så få som möjligt.

Om en graviditet medför allvarliga problem för en kvinna ska hon erbjudas information och stöd så att hon själv kan avgöra om hon vill ha en abort utförd. Om kvinnan efter rådgivningen vill ha abort kan hon på egen begäran få en abort om den sker före utgången av graviditetsvecka 12.

Senare aborter kan beviljas om det finns särskilda skäl. Lagen anger fem skäl. I bedömningen enligt punkterna 1

  • ska hänsyn tas till kvinnans samlade situation, särskilt till hur hon själv bedömer sin situation.

1. Graviditeten, förlossningen eller omsorgen om barnet medför en orimlig belastning för hennes fysiska eller psykiska hälsa.

2. Graviditeten, förlossningen eller omsorgen om barnet kan sätta henne i en vansklig livssituation.

3. Det finns en stor fara att det väntade barnet kan få en allvarlig sjukdom pga. arvsanlag, sjukdom eller skadliga påverkningar under graviditeten.

4. Kvinnan har blivit gravid efter incest, våldtäkt eller andra sexualbrott.

5. Kvinnan lider av en allvarlig psykisk störning eller är allvarligt psykisk utvecklingsstörd.

Kraven på skäl till abort ökar ju längre tid graviditeten framskridit. Efter utgången av graviditetsvecka 18 får abort endast ske om det finns tungt vägande skäl. Om fostret är livsdugligt får abort inte ske. Om graviditeten medför överhängande fara för kvinnans liv får dock havandeskapet avbrytas utan hänsyn till övriga regler i lagen.

Om aborten inte kan utföras före utgången av graviditets- vecka 12 ska en ansökan om abort skickas till en särskild nämnd bestående av två läkare.

Om ansökan om abort avslås ska den prövas av en annan nämnd med två nya läkare samt ytterligare en person som utses av Fylkesmannen (motsvarar länsstyrelsen i Sverige).

Ansökan om abort ska göras av kvinnan själv. Om kvinnan är under 16 år ska vårdnadshavaren ges möjlighet att uttala sig om inte

särskilda skäl talar mot det. Om kvinnan är psykiskt utvecklingsstörd ska hennes legala ställföreträdare ges möjlighet att uttala sig.

I vissa fall kan abort bara beslutas av Fylkesmannen. Det gäller i följande tre situationer.

1. Kvinnan är under 16 år och vårdnadshavaren har uttalat sig mot en abort.

2. Kvinnan är psykiskt utvecklingsstörd och den legala ställföreträdaren har uttalat sig mot en abort.

3. Kvinnans samtycke har inte inhämtas eftersom hon lider av en allvarlig psykisk störning eller är allvarligt psykiskt utvecklingsstörd.

Kvinnor som inte är bosatta i Norge

Utländska medborgare med fast bosättning eller fast vistelse i Norge har rätt till hälso- och sjukvård från ”spesialisthelsetjensten

2

”. Även den som är medlem av ”folketrygden” genom en

ömsesidig konvention med ett annat land har rätt till vård och omsorg. Detta följer av föreskrifter om prioritering av och rätt till hälso- och sjukvård som är fastställda med stöd av ”pasientrettighetsloven”. I Norge gäller även samma regler som i EU-länderna enligt förordning EEG 1408/71.

I norsk lag finns således ingen rätt för utländska kvinnor att få abort annat än om de har fast bostad eller fast vistelse i Norge eller omfattas av en ömsesidig konvention. Å andra sidan finns inget uttryckligt förbud i lagstiftningen för utländska kvinnor att få abort i Norge. Det torde därför vara möjligt för en utländsk kvinna att på egen bekostnad få en abort utförd i Norge om den sjukvårdshuvudman som kvinnan vänder sig till accepterar detta.

2

Lov om spesialisthelsetjensten − 1999-07-02 nr 61.

12. Vård i Sverige av utlänningar

I detta kapitel beskrivs reglerna för vård av personer som vistas, tillfälligt eller under längre tid, i Sverige och som kommer från ett annat land

1

.

Genom EG-fördraget och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (rörlighetsdirektivet) har reglerna kommit att bli olika för dem som kommer från ett EU-land och dem som kommer från ett land utanför EU. Med EU-land avses här även Island, Liechtenstein och Norge eftersom EES-avtalet ger samma regler i dessa länder som för EU-medborgare. Även schweiziska medborgare omfattas av i stort sett av likartade regler genom ett särskilt avtal med EU.

EG-fördraget

En av de grundläggande reglerna inom EU är den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer enligt fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskapen (EG-fördraget).

Den fria rörligheten för tjänster (EG-fördraget avdelning III kapitel 3, artikel 49 och 50) innebär i första hand att var och en ska kunna erbjuda sina tjänster i ett annat land inom EU men den innebär också att var och en ska kunna ta del av de tjänster som erbjuds i ett annat land. Det finns ingenting i fördraget som undantar hälso- och sjukvårdstjänster från den fria rörligheten. Det innebär att personer från ett EU-land ska kunna ta del av de hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds inom ett annat EU-land. De olika länderna inom EU tillämpar dock fördraget på olika sätt vilket innebär att det saknas en enhetlig praxis för hälso- och sjukvårdstjänster.

1

Landstingsförbundet 2004. Vård av personer från andra länder.

Villkor för att få vistas i Sverige

Generella regler

Alla personer med giltigt pass har rätt att vistas i Sverige i tre månader oberoende från var i världen de kommer enligt utlänningslagen (1989:529). För vissa länders medborgare krävs även visering. För längre vistelse än tre månader behövs som regel uppehållstillstånd. Personer som avser att vistas i Sverige under längre tid än tre månader för arbete, studier m.m. måste i princip ha uppehållstillstånd innan de kommer hit.

Särskilda regler gäller för den som söker uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller som skyddsbehövande i övrigt. En sådan utlänning får vistas i Sverige under tiden som ansökan om uppehållstillstånd prövas.

Alla personer som avser att stadigvarande bo i Sverige längre tid än ett år ska vara folkbokförda här enligt 3 § folkbokföringslagen (1991:481). Det gäller såväl utländska som svenska medborgare. Grundregeln är att det krävs uppehållstillstånd för att få folkbokföras.

Regler för personer från EU-land

2

För samtliga nordiska länder Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har sedan länge gällt fri rörlighet över gränserna utan krav på uppehållstillstånd enligt 1 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529).

I princip gäller samma rättigheter för medborgare i EU-länder som för medborgare i nordiska länderna enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (rörlighetsdirektivet). En person från ett EU-land behöver inte ha uppehållstillstånd för att få vistas i ett annat EU-land utöver de tre månader som gäller generellt. För personer från ett EU-land gäller uppehållsrätt utan att den först måste fastställas i ett tillståndsförfarande eller genom någon annan prövning.

Enligt rörlighetsdirektivet har följande grupper EU-medborgare uppehållsrätt:

  • arbetstagare och näringsidkare samt vissa grupper som inte längre är yrkesaktiva, t.ex. pensionärer,

2

SOU 2005:49 Unionsmedborgares rörlighet inom EU.

  • den som tillhandahåller tjänster i Sverige,
  • studerande,
  • arbetssökande och
  • familjemedlem till den som tillhör någon av dessa grupper.

Med familjemedlem avses make/maka, barn under 21 år eller annan nära släkting (äldre barn och föräldrar) som är beroende för sin försörjning av den som tillhör någon av ovanstående grupper.

De som kommer hit för att motta en tjänst har emellertid inte utan vidare uppehållsrätt. En person som inte tillhör någon av ovanstående grupper måste ha tillräckliga tillgångar, dvs. möjligheter att försörja sig själv, för att han eller hon ska ha uppehållsrätt. Om så inte är fallet får personen enbart vistas i landet under de tre månader som gäller generellt.

Så länge personen uppfyller villkoren i rörlighetsdirektivet gäller uppehållsrätten under obegränsad tid. En familjemedlem till en person med uppehållsrätt och som kommer från tredje land kan förlora uppehållsrätten om familjeanknytningen upphör. Dock har han eller hon fortfarande uppehållsrätt om familjeanknytningen har upphört genom dödsfall.

De personer som uppfyller villkoren för uppehållsrätt under en fortlöpande tid på fem år har permanent uppehållsrätt i Sverige. Även andra, t.ex. den som blir pensionerad efter att ha arbetat kortare tid än fem år i Sverige, har rätt att permanent uppehålla sig i Sverige. Den som fått permanent uppehållsrätt behöver inte längre uppfylla de primära villkoren. Rätten går bara förlorad om personen är borta från Sverige under en sammanhängande tid av minst två år.

Landstingets skyldighet att erbjuda vård

Varje landsting skall erbjuda ”en god hälso- och sjukvård” åt dem som är bosatta inom landstinget enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) – HSL.

Landstinget skall även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som utan att vara bosatta i Sverige har rätt till vårdförmåner i Sverige enligt förordning (EEG) 1408/71.

Om någon som vistas i landstinget behöver ”omedelbar vård” ska landstinget erbjuda sådan vård även om personen inte är bosatt i landstinget, 4 § HSL.

Vård till personer som är bosatta inom landstingsområdet

Landstinget har således skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård till alla som är bosatta i landstingsområdet. Med bosatt menas att man är folkbokförd i landstinget. Det gäller oavsett om personen är svensk medborgare eller utländsk medborgare. Denna skyldighet omfattar även dem som är kvarskrivna enligt 16 § folkboköringslagen (1991:481) och som stadigvarande vistas i landstinget.

Patienten betalar en patientavgift till landstinget enligt 26 § HSL och landstinget finansierar resterande vårdkostnad.

Ett landsting som vårdar en patient som är bosatt i ett annat landsting får ersättning för kostnaderna av patientens hemlandsting. Regler för ersättning mellan landstingen återfinns i riksavtalet för utomlänsvård som är en rekommendation från Landstingsförbundet.

Personer från EU-land som arbetar eller söker arbete i Sverige

Landstinget ska även enligt 3c § HSL erbjuda en god hälso- och sjukvård till personer som vistas i landstinget utan att vara folkbokförda och som har rätt till vårdförmån enligt förordningen (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom EU. Med detta avses personer från EU-land och deras familjemedlemmar som vistats kortare tid än 12 månader i Sverige för att arbeta eller söka arbete och som därför inte är folkbokförda i Sverige.

Personen ska vara registrerad hos den svenska Försäkringskassan. Den som arbetar måste kunna visa ett anställningsintyg från arbetsgivaren i Sverige. Den som söker arbete ska vara registrerad vid svensk arbetsförmedling och kunna visa att han/hon får arbetslöshetsersättning från hemlandet.

Vården skall erbjudas av det landsting där personen är förvärvsverksam eller när det gäller en person som är arbetslös i det landsting inom vilket denne är registrerad som arbetssökande. Samma vårdförmåner gäller familjemedlemmar till den som arbetar eller söker arbete i Sverige. Familjemedlemmar behöver inte vistas i Sverige för att få del av vårdförmåner här.

Patienten betalar patientavgift enligt 26 § HSL till det landsting som tillhandahåller vården och landstinget kräver i sin tur Försäkringskassan på resterande vårdkostnad. Det är den svenska Försäkringskassan som finansierar vården av den som arbetar och som är registrerad i kassan men ännu inte folkbokförd i Sverige. Däremot kräver Försäkringskassan patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet på betalning om patienten är arbetslös och söker arbete i Sverige.

Nödvändig vård till personer från EU-land som vistas i Sverige men som inte arbetar eller söker arbete

Enligt förordningen (EEG) 1408/71 ska en person under trygga omständigheter kunna vistas i ett EU-land och inte behöva avbryta en planerad vistelse av medicinska skäl. Vistelsen kan avse studier, besök hos vänner, turism med mera. Landstingets skyldighet omfattar därför även att erbjuda vad man kallar ”nödvändig vård” till personer från EU-land som tillfälligt vistas här oberoende av orsaken till och längden av den planerade vistelsen. Med nödvändig vård avses vård vid akut sjukdom men också vård av annat skäl. Till exempel ingår provtagningar, medicinska kontroller, förebyggande mödra- och barnavård samt förlossning.

Nödvändig vård är mer begränsad än den vård landstinget är skyldig att erbjuda dem som är bosatta i landstinget. I begreppet ingår inte sådan planerad vård som kan vänta till dess patienten återvänder till sitt hemland. Det är den behandlande läkaren i Sverige som i det enskilda fallet avgör vad som är nödvändig vård.

Patienten ska betala vanlig patientavgift enligt 26 § HSL till landstinget för nödvändig vård. Landstiget får betalt av Försäkringskassan för resterande vårdkostnad och den svenska Försäkringskassa kräver i sin tur patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet som ska finansiera vården. Dock riktar Försäkringskassan inga sådana krav gentemot de nordiska länderna enligt lagen (2004:114) om nordisk konvention som social trygghet, artikel 15 i bilagan. Kostnaderna för nödvändig vård av nordiska försäkrade patienter stannar därför på Försäkringskassan.

För att styrka sin rätt att betala svensk patientavgift ska patienten visa upp sitt Europeiska sjukförsäkringskort, EU-kort. Av kortet framgår vem som ska betala kostnaden för vården dvs. den sjukvårdsförsäkring som patienten är ansluten till i hemlandet.

Om patienten inte kan visa ett EU-kort måste hon själv betala hela kostnaden. Patienten kan i så fall i efterhand begära ersättning från sin sjukvårdsförsäkring i hemlandet enligt artikel 34 i förordning (EEG) 574/72. Krav på ersättning kan också baseras på artikel 49 och 50 i EG-fördraget. Se även avsnitt om planerad vård till patient från EU-land.

Personer som kommer från land utanför EU och tillfälligt vistas i Sverige

Landstingen har skyldighet att ge ”omedelbar vård vid behov” till alla personer som tillfälligt vistas i Sverige enligt 4 § HSL oberoende av från vilket land personen kommer och orsaken till vistelsen. Begreppet omedelbar vård vid behov är mer begränsat än nödvändig vård. Det handlar om vård vid akut sjukdom och således inte planerad vård vid t.ex. kroniska sjukdomar. Patienter från länder som inte omfattas av EG:s regler ska själva betala hela vårdkostnaden för sådan omedelbar vård. Undantag gäller för Australien, Algeriet och Quebec med vilka Sverige har separata avtal.

Personer som söker uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande i övrigt

Enligt överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting ska landstingen erbjuda asylsökande och utlänningar som tagits i förvar enligt utlänningslagen vård som inte kan anstå, mödravård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning och vård enligt smittskyddslagen (motsvarar ungefär nödvändig vård för EU-medborgare). Abort är att betrakta som vård som inte kan anstå och ingår i överenskommelsen.

En liknande överenskommelse finns för s.k. bevispersoner, dvs. personer som efter ansökan av en förundersökningsledare beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd t.ex. ett offer för människohandel som vistas här och ska höras i brottmål. Under ansökningstiden ska omedelbar vård erbjudas och under tiden med uppehållstillstånd ska landstinget erbjuda hälso- och sjukvård på samma villkor som till den som är bosatt i landstinget.

Staten ersätter landstingen för kostnader för vård av personer som omfattas av överenskommelserna.

Ett förslag att ersätta överenskommelserna med en lag med motsvarande innehåll bereds för närvarande i Regeringskansliet

3

.

Planerad vård till patient från EU-land

Det förekommer även att en patient från ett EU-land reser till Sverige enbart med syftet att få vård. Patienten kan då ha med sig ett intyg E 112 som utformats inom EU och som är en förbindelse från hemlandets sjukvårdsförsäkring att betala vården i Sverige. Patienten behöver i så fall endast betala patientavgift enligt 26 § HSL. Överskjutande vårdkostnader betalas till landstinget av Försäkringskassan i Sverige som i sin tur får ersättning från patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet.

Om patienten saknar intyg E 112 får hon själv betala hela vårdkostnaden till landstinget. Därefter kan hon begära ersättning för sina vårdkostnader från sjukvårdsförsäkringen i hemlandet. Sjukvårdsförsäkringen är under vissa omständigheter skyldig att ersätta patienten för kostnaderna i Sverige. Skyldigheten grundar sig på EG-domstolens tolkning av EG-fördragets artiklar 49 och 50 om fri rörlighet för tjänster (EG-domstolens domar i mål C-158/96, Kohll och C-120/95, Decker). EU-länderna tillämpar emellertid fördragets bestämmelser och EG-domstolens praxis på olika sätt.

Landstingets möjlighet att erbjuda vård på affärsmässig grund

Landstinget kan erbjuda hälso- och sjukvård till personer från annat land enligt lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd (tjänsteexportlagen). Enligt 2 § får en kommun eller ett landsting tillhandahålla sådan kunskap och erfarenhet som finns i den kommunala verksamheten (kommunal tjänst) för export (tjänsteexport). Tjänsteexport betyder inte att tjänsten måste utföras utomlands. Även verksamhet i landet anses som tjänsteexport om den direkt riktar sig till en utländsk köpare.

Tjänsten ska vara av kommunal karaktär och ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. En förutsättning för tjänste-

3

SOU 2003:89 EG-rätten och mottagande av asylsökande, betänkande av Utredningen om

mottangadevillkor för asylsökande; Utrikesdepartementet 2005. Förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asylsökande m.fl.

export är att landstingen redan bedriver sådan verksamhet som den erbjuder sig att exportera.

Kommunal tjänsteexport ska ske på affärsmässiga grunder, 4 § tjänsteexportlagen. De produktrisker, kommersiella risker, politiska risker, finansiella risker och valutarisker som tjänstexporten kan innebära ska beaktas i varje exportaffär och begränsas genom att säkerhet ställs eller genom separata garantier eller försäkringar.

En förutsättning är också att det finns viss överkapacitet inom en verksamhet som redan bedrivs. Det är alltså inte tillåtet att bygga upp en verksamhet som enbart eller till sin huvuddel är inriktad på export. En tjänsteexport får inte heller inkräkta på landstingens möjligheter att erbjuda en god vård till den egna befolkningen enligt hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser.

I priset för tjänsten ska ingå en viss vinstmarginal om inte annat är affärsmässigt motiverat. Det kan även vara aktuellt att ställa upp ett avkastningskrav på den tjänst som exporteras. Hur stor vinstmarginal som ska finnas i priset och vilken avkastning tjänsteexporten ska ge, ska bedömas utifrån vad som tillämpas i branschen. Ett erbjudande från landstinget får inte hämma eller snedvrida konkurrensen.

Ett ytterligare villkor för kommunal tjänsteexport är att det kan ske utifrån ett lågt risktagande. Den kommunala verksamheten ska enligt 8 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) utövas på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. En tjänst som exporteras får alltså inte innebära att kommunmedlemmarnas krav på en sund kommunal ekonomi eftersätts.

Vad betalar patienten?

De personer för vilka landstinget har en skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård enligt 3 § och 3 c § HSL ska behandlas lika. Det innebär att alla patienter, svenska och utländska som är folkbokförda i Sverige eller som omfattas av förordning EEG 1408/71 endast ska betala en svensk patientavgift enligt 26 § HSL. Patientavgiften får högst vara sammanlagt 900 kronor per år för öppen vård och 80 kronor per dygn för sluten vård. Landstingen tillämpar olika avgifter inom ramen för detta högkostnadsskydd.

Patienter från EU-land som inte är folkbokförda i Sverige måste styrka sin rätt att betala svensk patientavgift. Den som arbetar i Sverige kortare tid och därför inte är folkbokförd ska kunna visa

ett anställningsbevis från arbetsgivaren och vara ansluten till Försäkringskassan i Sverige. Övriga personer från EU-land som vistas här kortare tid oberoende av skälen till vistelsen måste visa sitt EUkort för nödvändig vård och visa intyg E112 för planerad vård. EUkortet och intyget är bevis på att patienten är ansluten till en sjukvårdsförsäkring som betalar vården i hemlandet enligt förordning EEG 1408/71.

En patient som saknar ett EU-kort eller intyg E112 kan alltid själv betala hela kostnaden för vården och i efterhand begära ersättning av sjukvårdsförsäkringen i hemlandet.

Patienten ska själv betala hela vårdkostnaden om hon kommer från ett land som inte omfattas av EG:s regler eller som inte har ett sjukvårdsavtal med Sverige. Givetvis är det vanligt att även patienter från länder utanför EU har en sjukvårdsförsäkring som sedan ersätter patienten för vårdkostnader i Sverige.

En särskild reglering av vårdavgifter för asylsökande m.fl. finns i förordning (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar.

Priser för vård i Sverige

Landstinget finansierar endast kostnaderna för vård av dem som är folkbokförda i landstingsområdet. Landstinget ska således ha betalt för patienter som landstinget vårdar men som bor i ett annat landstingsområde eller i ett annat land.

Samtliga landsting tillämpar riksavtalet för utomlänsvård. Enligt avtalet ska landstingets priser för vård vara skäliga och baseras på självkostnad. Riksavtalet innebär att patientens hemlandsting ersätter kostnaderna för vården till det landsting där patienten vårdas.

Landstingen använder i sin prissättning regionala prislistor som är överenskomna mellan landstingen inom respektive sjukvårdsregion och som gäller för alla typer av vård vid regionsjukhus, läns- och länsdelssjukhus inom primärvården och för ambulanstransporter. Det finns sex sjukvårdsregioner i Sverige. Det är inte nödvändigt med enhetliga prisnivåer inom sjukvårdsregionen för en viss typ av vård. Prislistorna publiceras bl.a. via Internet.

Förteckning E används som en reservprislista när det saknas ett regionalt pris. Denna fastställs vart tredje år av Landstingsförbundets styrelse. Enligt denna lista är priset för en vårddag på ett sjukhus 2 800 kronor oavsett specialitet. Genom utvecklingen av de regionala prislistorna har betydelsen av förteckning E minskat.

De regionala prislistorna används även när Försäkringskassan i Sverige eller sjukvårdsförsäkringen för en patient från ett annat EU-land ska betala vården. Det gäller såväl nödvändig som planerad vård. Vidare används priserna när en patient från ett land utanför EU ska betala för omedelbar vård som även de ska baseras på landstingets självkostnad för vården.

För planerad vård på affärsmässiga grunder fastställer respektive landsting själv priserna. Priserna behöver inte baseras på landstingets självkostnad men som regel används de regionala prislistorna. Vissa landsting gör i sådana fall en procentuell uppräkning av de regionala priserna.

Försäkringskassan reglerar betalning från ett annat EU-land

Försäkringskassan i Sverige är mellanhand för betalning av all vård som ska betalas av en sjukvårdsförsäkring i ett annat EU-land. Grundregeln är att landstinget får betalt av Försäkringskassan för vården enligt den regionala prislistan. Detta regleras i förordningen (1994:2053) om vissa ersättningar i internationella förhållanden till landsting och kommuner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Försäkringskassan i sin tur kräver motsvarande ersättning från patientens sjukvårdsförsäkring i hemlandet.

Sammanställning av regler för vård av patienter från annat land

Tabell 12.1 visar en översikt av de regler som gäller för personer från annat land som erhåller vård i Sverige.

Tabell 12.1 Översikt av regler vid vård av patient från annat land i Sverige

Orsak till att patienten vistas i Sverige

Villkor Vem betalar vården

Bosatt i Sverige folkbokförd svensk patientavgift landstinget

Patient från EU-land:

4

Arbetar minst 1 år folkbokförd svensk patientavgift landstinget

Arbetar kortare än 1 år, är inte folkbokförd

registrerad hos Försäkringskassan

svensk patientavgift Försäkringskassan

Är arbetslös och söker arbete i Sverige

Arbetslösersättning från hemlandet, registrerad hos svensk arbetsförmedling (EU-kort)

svensk patientavgift sjukvårdsförsäkringen i hemlandet

Tillfällig vistelse, nödvändig vård

EU-kort svensk patientavgift sjukvårdsförsäkringen i hemlandet

Besök för planerad vård intyg E 112 svensk patientavgift sjukvårdsförsäkringen i hemlandet

Söker vård men saknar EU-kort eller intyg E112

Patienten hela vårdkostnaden, sjukvårdsförsäkringen kan ersätta i efterhand

Patient från land utanför EU:

Tillfällig vistelse Omedelbar vård vid behov Patienten enligt regionala prislistor

5

Besök för vård Planerad vård Patienten enligt pris på affärsmässig grund

4

Gäller även familjemedlemmar till den som arbetar eller söker arbete i Sverige.

5

Om patienten kommer från Algeriet, Australien och Quebec betalar patienten svensk

patientavgift. Försäkringskassan i Sverige ersätter landstingen och får i sin tur ersättning från patientens sjukvårdsförsäkring. Sverige har separata avtal med dessa länder.

Omfattningen av vård i Sverige till personer från annat EU-land

Försäkringskassans statistik visar att 10 300 personer från ett EUland hade fått vård av landstingen 2004. Detta var en ökning med 350 personer från 2003. Det framgår inte av statistiken vilken typ av vård patienterna har fått, men de flesta hade troligen fått nödvändig vård vid en tillfällig vistelse i Sverige.

Kostnaden för vården enligt räkningarna var sammanlagt 82,4 miljoner kronor 2004 och 66,5 miljoner 2003. Det innebär att vården kostade i genomsnitt ca 8 000 kronor 2004 och 6 700 kronor 2003 per patient. Den relativt stora ökningen av kostnaden per patient mellan åren förklaras troligen främst av att fler patienter kommit till Sverige för relativt kostsam högspecialiserad vård. Ökningen avser främst patienter som kommit till Stockholm från de nordiska länderna samt Grekland och Italie n

6

. De nordi ska länderna tar inte betalt av varandra för nödvändig vård varför Försäkringskassans statistik endast redovisar planerad vård för dessa länder. Stockholm Care har ett agentkontor i Grekland som förmedlar planerad högspecialiserad vård i Stockholm för greker. I tabell 12.2 redovisas antal patienter från EU-land som har fått vård i Sverige och för vilka betalningen förmedlats av Försäkringskassan i Sverige. De flesta patienter kommer från Tyskland för främst nödvändig vård. Därnäst följer i ordning Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. De höga kostnaderna per patient från Norden och Grekland beror som nämnts på att den redovisade kostnaden främst avser planerad högspecialiserad och därmed relativt dyr vård. Även för patienter från Italien är den genomsnittliga kostnaden högre än för patienter från övriga EU-länder vilket troligen beror på en högre andel högspecialiserad vård.

6

Verksamhetsberättelse 2004 från Stockholm Care AB, Stockholms läns landsting.

Tabell 12.2 Vård av patienter från EU-land i Sverige 2004 efter patientens

hemland

Land

Antal patienter

%

Kostnad milj. kr.

% Kostnad per patient kr

Norden 60 1 4,3 5 71 000 Frankrike 1 218 12 6,0 7 5 000 Grekland 225 2 24,3 29 108 000 Italien 512 5 5,1 6 10 000 Spanien 1 044 10 6,1 7 5 900 Storbritannien 1 333 13 9,3 11 7 000 Tyskland 4 945 48 21,6 26 4 400 Övriga 968 9 5,7 7 5 800 Totalt 10 305 100 82,4 100 8 000

Källa: Försäkringskassan.

Enligt Försäkringskassans statistik är antalet patienter som kommer från ett EU-land relativt jämnt fördelade över landet medan kostnaderna för vården inte är lika jämnt fördelade. Framförallt Stockholms och Uppsala läns landsting tillhandahåller planerad högspecialiserad vård till patienter från annat EU-land. Tabell 12.3 visar antal patienter från annat EU-land 2004 och kostnaderna fördelade på landsting.

Tabell 12.3 Vård av patient från EU-land i Sverige 2004 efter landsting som

utfört vården

Landsting

Antal patienter

%

Kostnad milj. kr.

% Kostnad per patient kr

Stockholm

1 831 18 37,5

45 20 500

Uppsala

337

3

7,0

9 20 800

Skåne

1 564 15 10,4

13

6 700

Västra Götaland

1 512 15

8,3

10

5 500

Övriga

5 061 49 19,1

23

3 800

Summa

10 305 100 82,4

100

8 000

Källa: Försäkringskassan.

Priser för abort i Sverige

Abort är en medicinsk åtgärd som ingår i landstingens åtagande för dem som är bosatta inom landstingsområdet. En kvinna som är bosatt i landstinget betalar således patientavgift vid abort på samma sätt som vid andra medicinska behandlingar.

Landstinget får ta ut självkostnaden för en abort som ska betalas av ett annat landsting, Försäkringskassan i Sverige eller av en sjukvårdsförsäkring i ett annat EU-land enligt den så kallade självkostnadsprincipen, 8 kap. 3 c § kommunallagen (1991:900). Den innebär att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än vad som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller.

Landstingens genomsnittliga kostnad för kirurgisk abort i öppen vård beräknas 2006 till 6 500 kr. I sluten vård uppgår kostnaden till 10 600 kr. Dessa uppgifter är hämtade från Sveriges Kommuner och Landstings nationella databas över kostnader per patient (KPP).

Priset för en abort varierar mellan landstingen. I tabell 12.4 redovisas cirkapriser för abort i de fyra landsting som har mest omfattande vård från personer från andra länder. Det finns vissa mindre variationer mellan sjukhusen i respektive landsting.

Tabell 12.4 Priser enligt regional prislista för medicinsk och kirurgisk abort,

kronor 2006

Landsting Medicinsk abort Kirurgisk abort Medicinsk abort inkl skrapning

Kirurgisk abort i sluten vård

Stockholms län 5 000

7 000

14 000

16 000

Uppsala län 6 400

8 400

Region Skåne 9 600

14 500

Västra Götaland 10 500

10 500

10 500

10 500

Källa: Landstingsförbundet 2005.

Om kvinnan ska betala den fulla kostnaden för en abort gör två av ovanstående landsting, Stockholm och Uppsala ett påslag på grundpriset. Stockholms läns landsting gör ett påslag på 15 procent på den prislista som används internt i landstinget, vilket innebär att en medicinsk abort kostar 11 000 kronor och en kirurgisk 15 500 kronor. I landstinget i Uppsala län är påslaget 30 procent på den regionala prislistan. En medicinsk abort kostar där 8 300 kronor och en kirurgisk 11 000 kronor.

13. Samarbete mellan länder i brottmål

I detta kapitel beskrivs de regler som gäller för Sveriges samarbete med andra länder i brottmål. Syftet med redogörelsen är att belysa i vilken utsträckning Sverige har en skyldighet att bistå andra länder med rättslig hjälp i de fall abort är straffbelagt i det andra landet.

En förändring av abortlagen enligt utredningens förslag innebär att utländska kvinnor ska kunna erbjudas abort i Sverige i enlighet med abortlagens övriga bestämmelser utan prövning av särskilda skäl. Utökade möjligheter för utländska kvinnor att genomgå en abort i Sverige förändrar inte tillämpningen av de regler som styr det internationella rättsliga samarbetet.

Rättslig hjälp i brottmål

Enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål kan svensk åklagare eller domstol lämna ett annat land rättslig hjälp med utredning om brott. Den rättsliga hjälpen ska lämnas under samma förutsättningar som vid en svensk förundersökning eller rättegång, 2 kap. 1 §. En ansökan om rättslig hjälp ska avslås om hjälpen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet, strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, 2 kap. 14 § första stycket. Vidare får ansökan avslås om det i Sverige redan har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse för gärningen eller om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas, 2 kap. 14 § andra stycket. Regeringen beslutar om avslag på dessa grunder, 2 kap. 15 §.

Rättslig hjälp kan avse förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, förhör genom videokonferens samt att överföra en frihetsberövad person för förhör i ett annat land, 1 kap. 2 § första stycket. Denna typ av rättlig hjälp får lämnas även om gärningen inte är ett brott enligt svensk lag, 2 kap. 2 §.

Den rättsliga hjälpen kan även avse husrannsakan, beslag av egendom, hemlig telefonavlyssning eller kameraövervakning samt rättsmedicinsk undersökning av en avliden person, 1 kap. 2 § första stycket. I sådana fall måste dock gärningen motsvara ett brott enligt svensk lag s.k. dubbel straffbarhet, 2 kap. 2 §. Kravet på dubbel straffbarhet för husrannsakan och beslag gäller inte i förhållande till EU-länder och Norden om det gäller gärningar som kan leda till fängelse i det andra landet.

Om en utländsk myndighet begär att få ut sekretessbelagd information t.ex. patientjournaler som avser aborter, ska den utlämnande myndigheten pröva om de uppgifter som begärs utlämnade skulle kunna utlämnas till svensk myndighet, 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100). Kraven på att lämna ut denna typ av uppgifter till en annan svensk myndighet är mycket högt ställda, 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter får endast ske om det rör ett mycket allvarligt brott eller ett brott riktat mot barn. Detsamma gäller i princip om man begär ett förhör med en person som har tystnadsplikt. Sekretesslagen och motsvarande regler i lagen (1998:531) om yrkesutövning inom hälso- och sjukvårdens område hindrar således att sekretessbelagd information om en laglig abort i Sverige kan lämnas till ett annat land.

Även en begäran om rättslig hjälp som avser någon som inte har tystnadsplikt kan avslås av den myndighet som handlägger ärendet med stöd av bestämmelserna i 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. En ansökan får t.ex. enligt bestämmelsens andra stycke fjärde punkt avslås om omständigheterna i ärendet är sådana att ansökan inte bör bifallas. Enligt förarbetena till lagen avses här t.ex. fall där ”ett bifall till framställningen av något skäl är stötande” (prop. 1999/2000:61, s. 138).

Det finns inget känt fall där en utländsk kvinna som genomgått en abort i Sverige eller en utländsk läkare som utfört en abort i Sverige har straffats i sitt hemland och där svenska myndigheter har medverkat med rättslig hjälp.

Utlämning och överlämnande för brott

Sverige kan bistå andra länder med utlämning eller överlämnande av brottsmisstänkta personer eller av personer som har avvikit från straffverkställighet i det andra landet.

I förhållande till andra EU-länder tillämpas sedan år 2004 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt lagen prövar domstol om en person ska överlämnas till ett annat EU-land. Överlämnande förutsätter som huvudregel dubbel straffbarhet. Undantag från kravet på dubbel straffbarhet finns för olika typer av grov brottslighet som t.ex. mord och grov misshandel (bilaga till 2 kap. 2 §). En framställan från ett annat EU-land om att överlämna en kvinna med syftet att lagföra eller straffa henne för en abort i Sverige eller en läkare för att ha utfört en sådan abort skulle avslås eftersom gärningen som har utförts i Sverige inte är straffbar här, 2 kap. 5 § 7.

Lagen (1957:668) om utlämning för brott innehåller bestämmelser om utlämning till länder utanför EU och Norden. Utlämning beslutas av regeringen (15 §), i flertalet fall efter att ha hört Högsta domstolen (18 §). Det finns ett absolut krav på dubbel straffbarhet (4 §). För utlämning krävs att det för brottet enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Att utlämna en person till ett annat land för en gärning som inte är straffbar här t.ex. abort är således inte möjligt.

14. Författningskommentar

Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)

5 §

Den nuvarande bestämmelsen i första stycket 5 § innebär ett principiellt förbud att utföra en abort eller att avbryta ett havandeskap enligt 6 § om kvinnan inte är svensk medborgare eller bosatt i landet. Socialstyrelsen kan dock av särskilda skäl lämna en utländsk kvinna tillstånd till åtgärden. Vidare har Socialstyrelsen i föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2004:4 (M)) om abort angivit att en kvinna som väntar på besked om asyl eller uppehållstillstånd bör anses som bosatt i landet. Hon behöver då inte ha något särskilt tillstånd av Socialstyrelsen för att få genomgå en abort eller avbryta ett havandeskap.

Genom att upphäva första stycket öppnas möjlighet för kvinnor från alla länder att utan prövning av särskilda skäl kunna få en abort eller avbryta ett havandeskap i Sverige.

6 §

Efter ändringen av 5 § återstår i den paragrafen endast kravet på att åtgärden ska utföras på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänt. Det är då endast det kravet som inte får utgöra hinder för att genomföra ett avbrytande av havandeskap i de fall kvinnans liv eller hälsa är i fara. Därför ändras ordet ”bestämmelserna” i 6 § andra stycket till ”bestämmelsen”.

Referenser

Referensgrupp med riksdagsledamöter

Margareta Andersson (c) Gustav Fridolin (mp) Lars U Granberg (s) Carina Hägg (s) Ulrik Lindgren (kd) Elina Linna (v) Birgitta Ohlsson (fp) Chatrine Pålsson (kd) Annika Qarlsson (c) Inger René (m) Gabriel Romanus (fp)

Regler – Sverige

Abortlagen (1974:595). Folkbokföringslagen (1991:481). Förordning (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar. Förordning (1994:2053) om vissa ersättningar i internationella för-

hållanden till landsting och kommuner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Förordning (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen. Förordning (2001:100) om den officiella statistiken. Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Kommunallagen (1991:900). Lagen (1957:668) om utlämning för brott. Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens

område. Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen (2001:99) om den officiella statistiken.

Lagen (2001:115) om kommunal tjänsteexport och internationellt

bistånd. Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en euro-

peisk arresteringsorder. Lagen (2004:114) om nordisk konvention om social trygghet. Sekretesslagen (1980:100). Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om abort, SOSFS

2004:4 (M). Utlänningslagen (1989:529).

Regler för medlemsstater inom EU

Fördraget om upprättande av Europeiska Gemenskapen (EG-för-

draget); Treaty on European Union Member States (EC Treaty). Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (rörlighets-

direktivet). Förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för

social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom EU.

Litteratur

  • Sverige

Bygdeman, M. Ahlenius, A. Fosterskada allt vanligare orsak till

abort efter 18:e veckan. Läkartidningen nr 8, 2005, sid. 557-9. Görman, U. Religion, sexualitet och abort. Kap. 5 ur Erfarenheter och

egna val

en bok om abort. Gothia 2000.

Katolska kyrkan 1999. Att värna om livet. Herdabrev från de

nordiska katolska biskoparna om det ofödda barnets värdighet. Lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap (prop. 1938:136). Lagen (1939:171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anled-

ning av trolovning och äktenskap m.m. Landstingsförbundet 2004. Vård av personer från andra länder.

Sammanställning av bestämmelser och finansiering via Försäkringskassan, Migrationsverket, patienten och landstingen. Liberala studentklubben i Stockholm 1965. Sex och Samhälle.

Tribunserien, Bonniers förlag. Prop. 1946:156 om vissa ändringar i lagen (1938:318) om avbry-

tande av havandeskap.

Prop. 1963:100 om ändring i lagen (1938:318) om avbrytande av

havandeskap. Prop. 1974/75:70 med förslag till abortlag. Prop. 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag. Prop. 1994/95:142 om fosterdiagnostik och sena aborter. Socialstyrelsen 2005. Reproduktiv hälsa i ett folkhälsoperspektiv. Socialstyrelsen 2005. Aborter 2004. Statistik Hälsa och sjukdomar

2005:3. Socialutskottets betänkande 1986/87:SoU 5 om familjeplanering

och abort. SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande

av havandeskap. SOU 1937:6 Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om

avbrytande av havandeskap. SOU 1944:51 Betänkande i abortfrågan avgivet av 1941 års befolk-

ningsutredning. SOU 1953:29 Abortfrågan, Betänkande avgivet av 1950 års abort-

utredning. SOU 1971:58 Rätten till abort, 1965 års abortkommitté. SOU 1972:39 Abortfrågan, remissyttranden över 1965 års abortkom-

mittés betänkande Rätten till abort (SOU 1971:58). SOU 1983:31 Familjeplanering och abort, erfarenheter av ny lagstift-

ning. SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret – två individer. Om

fosterdiagnostik. Om sena aborter. Slutbetänkande av utredningen om det ofödda barnet. SOU 1994:37 Rapport för FN:s konferens om Befolkning och ut-

veckling i Kairo 1994. Bygdeman, M. Lindahl K. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa i Sverige under 1900-talet. SOU 2003:89 EG-rätten och mottagande av asylsökande, betänkande

från utredningen om mottagandevillkor för asylsökande. SOU 2005:49 Unionsmedborgares rörlighet inom EU. Betänkande

av Utredningen om den fria rörligheten för unionsmedborgare. Stockholms läns landsting 2005. Verksamhetsberättelse 2004 från

Stockholm Care AB. Sundström, P. Abortetik i ny dager. Nya Doxa 1994. Svenska kyrkan 2002. Abortfrågan, Kyrkolivsutskottets betänkande

2002:3 till Kyrkomötet 2002. Utrikesdepartementet 2005. Förslag till lag om hälso- och sjukvård

samt tandvård för asylsökande m.fl.

Litteratur

  • internationella förhållanden

Carlbäck, H. Vision och verklighet. Kvinnan, familjen och staten i

det tidiga Sovjetryssland ur Kommunismen hot och löfte – arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917

1991. Blomqvist, H.

Ekdahl, L. Carlssons bokförlag 2002. International Planned Parenthood Federation (IPPF) European

Network 2004. Abortion Legislation in Europe. Lag om avbrytande av havandeskap 24.3.1970/239, Finland. Lag om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social

trygghet (1573/1993), Finland. Lov om svangerskapsafbrydelse og fosterreduktion (LBK nr 541 af

16/06/2004), Danmark. Lov om svangerskapsavbrydd – 1975-06-13 nr 50, Norge. Lov om spesialisthelsetjensten

  • 1999-07-02 nr 61, Norge

Påven Johannes Paulus II. Encyklika evangelium vitae 1995. RFSU 2004. Fokus Kairo, tio år av kamp för sexuella och reproduk-

tiva rättigheter. Sjukförsäkringslag 21.12.2004/1224, Finland. Stakes Finland 2004. Nordisk abortstatistik. Statistikmeddelande

32/2004. Sundhetsstyrelsen Danmark 2005. Legalt provokerede aborter 2004. UK The Abortion Act of 1967. UK Government 2005. Statistical Bulletin, Abortion Statistics,

England and Wales. UN 1994. Programme of Action of the International Conference

on Population and Development, Cairo, Egypt 1994. Doc. A/-Conf. 171/13. UN 1999. Key actions for the further implementation of the Pro-

gramme of Action of the International Conference on Population and Development (ICDP +5). Doc. A/S-21/5/Add.1. UNDP 2001. Abortion Policies: A Global Review (1999). United

Nations Population Division, Department of Economic and Social Affairs. WHO 2003. Safe Abortion: Technical and Policy Guidance for

Health Systems. WHO 2004. Unsafe Abortion, Global and regional estimates of the

incidence of unsafe abortion and associated mortality in 2000.

Irland

  • studiebesök

Intervjuade personer

Tom Mooney, Deputy Secretary, Department of Health and

Children, Dublin Ireland. Nial Behan, Director, Irish Family Planning Association (IFPA, en

ideell organisation, reproduktiv hälsa) Dublin Ireland. Karen Griffin, IFPA Dublin Ireland. Rosie Toner, IFPA Dublin Ireland.

Regler

Health (Family Planning) Act 1980. Offences Against the Person Act, 1861. Regulation of Information (Services outside State for Termination

of Pregnancies) Act 1995.

Litteratur

Crisis Pregnancy Agency 2004. O´Keeffe S. Crisis Pregnancy and

Pregnancy Decision Making: An Outline of Influencing Factors. Report No 1. Crisis Pregnancy Agency 2004. Conlon, C. Mixed Methods

Research of Crisis Pregnancy Counselling and Support Services. Report No 12. Irish Family Planning Association (IFPA) 1998. Facing up to

Reality, an IFPA submisson to the Interdepartemental Working Group on Abortion. Irish Government 2000. Green Paper on Abortion. Irish Government Department of Health 1995. A Guide to the

Regulation of Information (Services outside State for Termination of Pregnancies) Bill.

Polen

  • studiebesök

Intervjuade personer

Piotr Kalbarczyk, Executive Director, Zarzad Glówny Towarsystwa

Rozwoju Rodziny (TRR, en ideell organisation, reproduktiv hälsa). Dorota Kempka, Senator RP, Parlamentet i Polen. Anna Klim, Ministry of Health, Department of European

Integration and Foreign Relations. Wanda Nowicka, Executive Director, Federation for Women and

Family Planning (Federa, en ideell organisation, reproduktiv hälsa). Stanislaw Radowicki, prof. med. Katarzyna Smolenska, Ministry of Health, Public Health Depart-

ment. Michal Sobolewski, Director, Ministry of Health, Public Health

Department. Aleksandra Solik, Programme Coordinator, Federa. Elzbieta Waniewska, Ministry of Health, Department of Law. Eleonora Zielinska, prof. dr. hab. University of Warsaw.

Lagar

Family Planning, Protection of Human Fetus and Conditions for

Termination of Pregnancy Act 1993.

Litteratur

Federation for Women and Family Planning (Federa) 2000. The

Anti-Abortion Law in Poland, the functioning, social effects, attitudes and behaviors.

Nederländerna

  • studiebesök

Intervjuade personer

Bert van Herk, Managing Director, CASA (Centra voor

Antconceptie, Seksualiteit and Abortus). Anke Janssen, Researcher, Academic Medical Center University of

Amsterdam.

Irene Keizer, Senior Policy Advisor, Ministry of Health Welfare

and Sport, den Haag the Netherlands. Mechteld Visser, Psychologist, Academic Medical Center Univer-

sity of Amsterdam.

Lagar

Wet Afbreking Zwangerskap 1984.

Litteratur

Ministerie van Buitenlandse Zaken 2003. Abortion. Questions and

answers on Dutch policy on abortion. Stisan 2004 (Stichting Samenwerkende Abortusklinieken Neder-

land). Abortus in Nederland 2003

Jaarverslag van de landelijke

abortusregistratie.

Kommittédirektiv

Utländska kvinnors rätt att få abort i Sverige Dir. 2003:134

Beslut vid regeringssammanträde den 23 oktober 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av att utländska kvinnor, som inte är bosatta i Sverige och som inte är asylsökande, får rätt att göra abort i Sverige under förutsättning att de själva står för kostnaderna. Utredaren skall belysa de konsekvenser av olika slag som en sådan möjlighet skulle kunna innebära.

Utredaren skall lämna förslag till de författningsändringar som han finner påkallade.

Bakgrund

Det har i olika sammanhang under det senaste året framhållits att den svenska abortlagen borde ändras så att kvinnor som inte är svenska medborgare har möjlighet att få abort i Sverige. Enligt abortlagen (1974:595) får abort endast utföras på en kvinna som är svensk medborgare eller bosatt i Sverige. När det gäller annan vård och behandling kan sådan däremot under vissa premisser erbjudas medborgare från andra länder. Det har framförts att abort bör vara likställt med annan vård och behandling.

De flesta andra länder har en mer restriktiv abortlagstiftning än Sverige. I somliga länder är abort helt förbjudet. I debatten har det framförts som angeläget att vi från svensk sida visar kvinnor från andra länder medkänsla och möjliggör för dem att få abort i Sverige. Här kan det vara skäl att påminna om svenska kvinnors möjlighet att under 60-talet få abort i Polen.

Frågan har tagits upp i tre motioner under 2002/03 års riksmöte. I dessa har motionärerna yrkat att riksdagen beslutar om rätt till abort för utländska medborgare under förutsättning att de själva står för kostnaderna. Socialutskottet har avslagit motionerna med hänvisning till att Socialdepartementet överväger frågan.

Rättslig reglering

Sverige

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstinget erbjuda hälso- och sjukvård, förutom åt dem som är bosatta inom landstinget, även åt dem som stadigvarande vistas inom landstinget och som omfattas av begreppet ”kvarskriven” i 16 § folkbokföringslagen. Landstinget skall erbjuda hälso- och sjukvård även till dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställd, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Vård av utländska patienter i Sverige i andra fall faller när det gäller den icke akuta hälso- och sjukvården utanför landstingens vårdskyldighet enligt hälso- och sjukvårdslagen. Ett landsting kan dock på frivillig väg tillhandahålla sådan icke akut vård men detta kan bara ske när det finns överkapacitet. Genom lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd finns ett särskilt lagstöd för landstingskommunal export av tjänster inom hälso- och sjukvården.

Abort regleras i en speciallag, abortlagen (1974:595), och där anges förutsättningarna för att ett ingrepp skall få utföras. Enligt abortlagen får abort utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller utländsk medborgare och bosatt här i riket eller om Socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar kvinnan tillstånd.

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpning av abortlagen (SOSFS 1989:6) har den bestämmelsen i abortlagen tillkommit för att motverka att kvinnor från andra länder med mera restriktiv lagstiftning söker sig hit enbart för att få abort. I de allmänna råden konstateras vidare att det har skett en avsevärd invandring till Sverige sedan abortlagen stiftades. Till allra största

delen har andelen aborter bland utländska medborgare utförts på dessa invandrade kvinnor. Ytterst få kommer hit enbart för att genomgå abort. Av de allmänna råden framgår att styrelsen tillstyrker ansökningar om abort från kvinnor som har sökt uppehållstillstånd i Sverige och som väntar på myndigheternas besked om uppehållstillstånd. Om det är frågan om en medicinskt akut situation för kvinnan har hon självfallet möjlighet att få abort i Sverige. För närvarande gör Socialstyrelsen en översyn av föreskrifterna.

Vård och behandling av medborgare från andra EU-länder

När EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 medförde det bl.a. att nya regler började gälla för människors rätt till vård inom EU/EES.

Akut vård ersätts av den allmänna försäkringen när det gäller personer som är försäkrade i andra EU/EES-länder. Patienten betalar själv samma vårdavgift som bosatta inom landstinget.

En medborgare som är bosatt i ett annat EU/EES-land kan begära av sin behöriga institution/försäkringskassa att planerad vård genomförs i exempelvis Sverige och finansieras av hemlandets sjukförsäkring. Patienten betalar själv samma vårdavgift som bosatta i det landsting där vården ges. Oftast tas en direkt kontakt med en svensk vårdgivare av patienten själv, berörd vårdgivare i hemlandet eller patientens behöriga institution/försäkringskassa.

Vård och behandling av medborgare från länder utanför EU

Patienter som är utländska medborgare och som är bosatta i länder utanför EU/EES-området med vilka Sverige saknar sjukvårdskonventioner har inte någon rätt till subventionerad vård av landstingen. Detta betyder att dessa patienter själva får betala den verkliga kostnaden för såväl akut som planerad vård.

Vård och behandling av asylsökande

Hälso- och sjukvård för asylsökande är numera så långt möjligt organiserad på samma sätt som för befolkningen i övrigt. Av en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet framgår att landstingens åtagande innebär att personer över 18 år bl.a. får

omedelbar sjukvård enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvård enligt 6§ tandvårdslagen (1985:125) samt sjukvård och tandvård som inte kan anstå, preventivmedelsrådgivning, mödrahälsovård, förlossningsvård, vård vid abort samt vård och åtgärder enligt smittskyddslagen (1998:1472). Landstingens åtagande innebär även hälsoundersökning eller hälsosamtal. Barn under 18 år skall erbjudas hälso- och sjukvård och tandvård på lika villkor som barn bosatta i Sverige. I den omfattning som landstingen ger vård enligt överenskommelsen lämnas ersättning till landstingen enligt förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande.

Kostnader

Hälso- och sjukvårdens kostnader för en s.k. medicinsk abort (abortpiller) är ca 1 600 kr. Kostnaden för en tidig kirurgisk abort är ca 4 500 kr och för en sen kirurgisk abort betydligt mer eftersom det då också handlar om vård på sjukhus.

Förhållandet i några andra länder

I England kan icke-engelska medborgare få abort om de själva står för kostnaden.

Under år 2002 utfördes abort på ca 10 000 kvinnor som inte var engelska medborgare. Av dessa kom ca 1 600 från Nordirland och ca 6 700 från Irländska republiken.

I Danmark kan en kvinna som inte är bosatt i landet få abort om hon har särskild anknytning till Danmark. Det gäller t.ex. danska medborgare som bor i utlandet. En ändring av abortlagstiftningen förbereds för närvarande. För att få abort utförd kostnadsfritt skall det även i fortsättningen krävas att kvinnan är bosatt i landet, men kvinnor från andra länder skall mot betalning kunna få aborten utförd i Danmark.

Uppdraget

Det har framhållits i debatten att abort bör likställas med annan vård och behandling. När det gäller all annan sjukvård i Sverige finns, pekar man på, möjligheten att ta emot människor från andra länder under förutsättning att de själva står för kostnaderna.

När medborgare från något annat land får vård eller behandling i Sverige är det oftast hemlandets hälso- och sjukvård som står för kostnaderna. Man får emellertid förmoda att en kvinna från ett land med en mer restriktiv abortlagstiftning än den svenska inte skulle få ingreppet betalt av sitt hemlands hälso- och sjukvård.

Det förekommer även att utländska medborgare som får vård eller behandling här själva står för kostnaderna. Enligt uppgift från Landstingsförbundet är omfattningen av denna planerade vård av utländska medborgare mycket liten.

Utredaren skall utreda om utländska kvinnor, som inte är bosatta i landet och som inte är asylsökande, skall ges rätt att få abort i Sverige under förutsättning att de själva står för kostnaderna.

Samtidigt som det kan finnas en önskan att visa kvinnor från andra länder medkänsla och ge dem möjlighet att få abort i Sverige står det helt klart att det här rör sig om en rad komplexa frågor där konsekvenser av olika slag behöver belysas.

Att andra länder har en mer restriktiv abortlagstiftning har i många fall sin grund i kulturella och religiösa betingelser. I vissa länder har detta resulterat i att abort är en brottslig gärning. Som underlag för sina ställningstaganden skall utredaren redovisa vilka regler, bl.a. straffrättsliga, som gäller i andra länder samt mot vilken kulturell och religiös bakgrund dessa regler har kommit till. Utredaren ska belysa de konsekvenser andra länders mer restriktiva abortlagstiftning kan få på kvinnors reproduktiva hälsa. Utredaren skall också redovisa i vilken mån frågan om abort tas upp inom EU.

En annan konsekvens som skall belysas är de straffrättsliga. De stater som kriminaliserat abort kan komma att begära rättsligt bistånd från Sverige, t.ex. hjälp med husrannsakan och beslag. Sverige har i flera internationella instrument åtagit sig, särskilt i förhållande till EU:s medlemsstater, att lämna sådant bistånd.

I uppdraget ingår också att belysa frågan ur ett historiskt perspektiv. Hur såg man på frågan på 1960-talet när vi ännu inte hade den liberala abortlagstiftning vi har i dag och svenska kvinnor reste till Polen för att få abort där? Vilken omfattning hade detta och vad krävdes för att en kvinna skulle kunna göra så?

Utredaren skall också överväga hur opinionen i andra länder skulle kunna påverkas om utländska kvinnor ges möjlighet att få abort i Sverige. Skulle det bidra till att påskynda en ändring av andra länders abortlagstiftning eller skulle det kunna ha en konserverande inverkan på utvecklingen?

Vidare skall utredaren redovisa en uppskattning av de kostnader av olika slag som skulle drabba en kvinna från ett annat land om hon skulle få en abort utförd i Sverige.

Som underlag för sitt ställningstagande skall utredaren närmare redovisa och analysera de regler som gäller för annan vård och behandling av utländska medborgare i Sverige samt belysa omfattningen av denna. Utredaren skall också överväga och bedöma om abortingrepp kan sägas skilja sig från annan vård och behandling och vilka konsekvenser detta i så fall skulle kunna ha.

När annan planerad vård och behandling i dag ges i Sverige till utländska medborgare inom den offentliga vården bedöms det i varje enskilt fall om landstinget har kapacitet och möjlighet att ge sådan vård. Motsvarande förhållande finns inte inom privat verksamhet. Utredaren skall analysera och överväga vilka konsekvenserna skulle bli för den svenska hälso- och sjukvården om det öppnas möjlighet för utländska kvinnor att få abort i Sverige. Denna analys skall göras även mot bakgrund av de kommunalrättsliga bestämmelser som finns. En fråga i sammanhanget är om det kan finnas risk att privat verksamhet expanderar på ett sådant sätt att det får konsekvenser för tillgången på personal inom den offentliga vården.

En komplikation som måste beaktas här är att en abort inte kan vänta. Om en abort skall göras är det av flera skäl angeläget att det sker så tidigt som möjligt i graviditeten. Det finns också en bortre gräns för när en abort kan och får utföras, något som i många fall skiljer abort från annan vård och behandling.

Om utredaren finner att abort skall kunna ges till utländska kvinnor som inte är bosatta i landet och som inte är asylsökande, skall utredaren lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2004. Utredaren skall utarbeta förslag till de författningsändringar som föranleds av uppdraget. Förslagen skall kostnadsberäknas och finansiering redovisas för de föreslagna åtgärderna.

(Socialdepartementet)

Aktuella författningar

  • utdrag

Abortlagen (1974:595)

1 § Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Lag (1995:660).

2 § Om en kvinna begärt abort eller om fråga uppkommit om avbrytande av havandeskapet enligt 6 § skall hon erbjudas stödsamtal innan åtgärden utförs. Lag (1995:660).

3 § Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort utföras endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.

4 § Vägras abort i fall som avses i 1 §, skall frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning. Lag (1995:660).

5 § Abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i riket eller om Socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort eller avbryta havandeskap enligt 6 §. Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänner. Lag (1995:660).

6 § Kan det antas att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd till avbrytande av havandeskap efter utgången av artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet framskridit.

Utan Socialstyrelsens tillstånd och utan hinder av bestämmelserna i 5 § får avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket utföras av den som är behörig att utöva läkaryrket, om inte åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan. Lag (1995:660).

7 § Socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § får inte överklagas. Lag (1995:660).

8 § Efter en abort eller ett avbrytande av havandeskap enligt 6 § skall kvinnan erbjudas stödsamtal. Den som ansvarar för verksamheten på det sjukhus eller den inrättning där åtgärden utförts skall tillse att ett sådant erbjudande lämnas. Lag (1995:660).

9 § Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan, dömes för illegal abort till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings skull eller inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa.

För försök till illegal abort dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

10 § Åsidosätter läkare uppsåtligen föreskrift i 4 § eller, om ej annat följer av 6 § andra stycket, i 3 eller 5 §, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 § Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (2005:294).

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) – Utdrag

3 § Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget. Även i övrigt skall landstinget verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landsting gäller också kommuner som inte ingår i ett landsting, i den mån inte annat följer av 17 §. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva hälso- och sjukvård.

Landstingets ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 § första och tredje styckena.

Ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag och skall därvid ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

Överlämnar landstinget enligt tredje stycket till någon annan att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett sjukhus, skall avtalet innehålla villkor om

1. att verksamheten skall drivas utan syfte att ge vinst åt ägare

eller motsvarande intressent, och

2. att vården skall bedrivas uteslutande med offentlig finansiering

och vårdavgifter enligt 26 §.

Uppgiften att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett regionsjukhus eller en regionklinik får inte överlämnas till någon annan.

1

Landstinget får även träffa överenskommelse med kommun, Försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att inom ramen för landstingets uppgifter enligt denna lag samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Landstinget skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt bestämmelser i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser får landstinget delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.

Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av Försäkringskassan eller

1

Detta tillägg träder i kraft den 1 januari 2006 enligt lag (2005:534).

länsarbetsnämnden. Vid en sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten. Lag (2005:534).

  • − − − − − − − −

3 c § Landstinget skall även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Vården skall i dessa fall erbjudas av det landsting inom vars område personen är förvärvsverksam eller, när det gäller en person som är arbetslös, det landsting inom vars område denne är registrerad som arbetssökande. I den utsträckning familjemedlemmar till dessa personer har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av den nämnda förordningen, skall familjemedlemmarna erbjudas vård av samma landsting. Om familjemedlemmarna är bosatta i Sverige, gäller dock 3 §. Lag (1998:1660).

  • − − − − − − − −

4 § Om någon som vistas inom landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstinget erbjuda sådan vård.

Ett landsting får också i andra fall erbjuda hälso- och sjukvård åt den som är bosatt i ett annat landsting, om landstingen kommer överens om det. Lag (1992:567).

  • − − − − − − − −

Vårdavgifter

26 § Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom patienter som avses i 3 c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om

nedsättning av avgiften som skall gälla. Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag.

Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan långtidssjukvård som den har betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.

Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 § lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård får, tillsammans med avgifter för hemtjänst och dagverksamhet enligt 8 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453), per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet. Avgifterna får dock inte uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadskostnader (förbehållsbelopp). När avgifterna fastställs skall kommunen dessutom försäkra sig om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.

Avgiftsunderlaget och förbehållsbeloppet skall beräknas med tillämpning av 8 kap. 3

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om abort (SOSFS 2004:4) – Utdrag

6 kap. Utländska kvinnor

Föreskrifter

1 § Enligt 5 § abortlagen (1974:595) får Socialstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, lämna tillstånd till abort eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § samma lag till en kvinna som inte är svensk medborgare eller bosatt i riket.

Allmänna råd

En utländsk kvinna som kan visa att hon har sökt och väntar på besked om asyl eller uppehållstillstånd i Sverige bör i detta sammanhang anses som bosatt i Sverige och behöver därför före ut-

gången av artonde graviditetsveckan inte något tillstånd från Socialstyrelsen.

Föreskrifter

2 § Vid ansökan om tillstånd till abort enligt 5 § abortlagen (1974:595) eller avbrytande av havandeskap enligt 6 § samma lag skall de blanketter som anges i 4 kap. 2 § användas.

Allmänna råd

Till ansökan bör bifogas

  • kopia av identitetshandling som styrker kvinnans identitet, och
  • kopia av pass eller annan handling som visar inresa till Sverige och vistelsens längd

Den medicinska utredningen bör i tillämpliga delar innehålla de uppgifter som framgår av de allmänna råden till 4 kap. 2 § under rubriken ”Den medicinska utredningen”.

Den psykosociala utredningen, som bör göras av en yrkesutövare med beteendevetenskaplig kompetens, bör innehålla uppgifter om

  • kvinnans anknytning till Sverige,
  • vid vilken tidpunkt och varför kvinnan kom till Sverige, och
  • den tid kvinnan avser att stanna i Sverige.

Hearing om utländska aborter den 7 juni 2005

Utredningen genomförde den 7 juni 2005 en hearing i Riksdagshuset med inbjudna experter. Avsikten med hearingen var att ge en sammanfattande bild av troliga konsekvenser av en lagändring som ger utländska kvinnor möjlighet att komma till Sverige för en abort.

Till hearingen inbjöds riksdagsledamöter, politiker och tjänstemän i landsting, myndigheter och organisationer som arbetar med abortfrågan. Totalt deltog 90 personer. I denna bilaga redovisas en sammanfattning av hearingen som sammanställts av vetenskapsjournalist Monika Starendal.

Program vid hearingen:

Katarina Lindahl, Kvinnors faktiska möjligheter till abort i Europa Maria Carlshamre, Abortfrågan inom EU

Lena Lennerhed, Abortpolitiken i Sverige under 1900-talet Christian Munthe, Abort och etik

Marc Bygdeman, Antal aborter, abortmetoder, praxis i Socialstyrelsens rättsliga råd

Hasse Knutsson, Vilka regler gäller för att söka vård i Sverige? Kerstin Sjöberg, Vad skulle effekterna bli för landstingen om utländska kvinnor fick rätten till abort?

Diskussion

Ska Sverige öppna sina gränser för abort?

Kvinnors faktiska möjligheter till abort i Europa

Katarina Lindahl, generalsekreterare, Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU

Aborter är ett stort problem för kvinnor i Europa. Även om abort är tillåtet i de flesta EU-länder är det inte detsamma som att kvinnor kan få en abort. Restriktioner finns i de flesta länder. Och de nya EUländerna, de tidigare öststaterna, har övergett den tidigare liberala inställningen, samtidigt som abortsiffrorna är de högsta i EU. I Polen är det nästan omöjligt att få en legal abort, men det finns en utbyggd illegal verksamhet.

Abortfrågan var en av de mest kontroversiella frågorna på FN:s internationella konferens 1994 om Befolkning och utveckling (ICPD). Där enades179 länder om Kairoagendan, som bland annat innefattar kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa. USA spelade en viktig roll för den positiva utgången i form av paragraf I 8:25. Där stadgas att abort är en folkhälsofråga, att abortingrepp ska utföras med säkra metoder där det är lagligt och att kvinnor alltid ska ha rätt till god vård om komplikationer uppstår efter ett abortingrepp. Kairokonferensens beslut i dessa frågor följdes upp av kvinnokonferensen i Peking året därpå (1995).

Sedan dess har den globala abortdebatten hårdnat. USA har fått en ny president, Georg W Bush, som för en restriktiv politik inom området reproduktiv hälsa och aborter. Den amerikanska administrationen förhindrar att biståndspengar betalas ut till organisationer, som i sin verksamhet utför aborter eller arbetar med rådgivning till gravida kvinnor och/eller remitterar eller hänvisar kvinnor till abortkliniker, bedriver påverkansarbete gentemot sin egen regering eller andra regeringar och/eller internationella institutioner för lagliga och säkra aborter. Den amerikanska hållningen har fått allvarliga konsekvenser för viktiga internationella projekt och för arbetet i FN. För närvarande tycks många vara överens om att de starkt konservativa krafterna vinner terräng globalt.

Restriktivare lagar i Europa

De globala siffrorna förskräcker. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, dör 68 000 kvinnor varje år i osäkra aborter och mångdubbelt fler skadas för livet. Osäkra aborter utgör 13 procent av mödradödligheten, men i ett land som Etiopien hela 54 procent.

Efter Kairokonferensen har många regeringar tagit sina beslut på allvar. Abortlagarna har blivit liberalare och kvinnor har getts rätten att besluta om abort upp till och med graviditetsvecka 12 utan restriktioner i länder som Schweiz, Albanien, Sydafrika, Kambodja och Nepal. I vissa afrikanska länder, som Etiopien, Burkina Faso, Benin, Chad, Guinea och Mali, har kvinnan getts rätten att göra abort vid fara för hennes liv, vid fosterskada, allvarlig sjukdom, våldtäkt eller incest.

Samtidigt har lagstiftningen hårdnat i andra länder, också i EUländer. I Polen har lagstiftningen ändrats under 1990-talet. Nu, när Polen är med i EU, gäller inte längre sociala och ekonomiska skäl för abort. I Ungern infördes år 2000 obligatorisk rådgivning och väntetid med syfte att övertala kvinnor att inte göra abort. I Portugal har man börjat fängsla och åtala kvinnor som gör eller utför abort. Och i Spanien ger lagen möjlighet att ställa både kvinna och läkare inför rätta. Omkring hundra sådana fall har tagits upp de senaste åren.

Gamla och nya EU-länder skiljer sig åt. De nya är ofta mer kritiska till rätten till abort, samtidigt som de har de högsta abortsiffrorna. Ett skäl kan vara att abort har varit den enda fertilitetskontroll som kvinnor haft tillgång till. Ett annat att den katolska kyrkan har stort inflytande. Den var viktig när kommunismen störtades vilket har stärkt människors tilltro till den. Det spiller över på frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa. I Litauen exempelvis åtföljs den kritiska synen på abort av en stark skepsis till sexualundervisning och preventivmedelsrådgivning för unga.

Aborter är illegala i Andorra och på Malta, där en kvinna kan dömas till tre års fängelse för abort. I Monaco, San Marino, Liechtenstein, Polen och Irland är abort tillåten vid fara för moderns liv eller om fostret är gravt missbildat. Irland, Polen och Malta har utverkat moraliska undantag i EU från framtida lagar som berör aborter.

Abort med förbehåll

I de flesta andra europeiska länder har kvinnor rätt till abort, men lagarna är olika restriktiva. Ofta har kvinnor inte rätt i sig. De är beroende av inställningen hos läkare eller andra, som fattar de slutliga besluten. I vissa länder finns lagstadgade krav på rådgivning och obligatorisk väntetid. I Belgien är väntetiden 6 dagar, i Tyskland 3, Frankrike 7, Italien 7 och i Nederländerna 5 dagar (när 44 dagar har passerat efter senaste menstruation). Restriktioner och stigma skapar en marknad för illegala aborter, ofta utförda av hälsopersonal, men också av kvinnorna själva eller klåpare som vill tjäna pengar.

I Europa görs mellan 500 000 och 800 000 illegala aborter varje år. Många, mellan 150 000 och 200 000, görs i Ryssland. Tidigare var lagen generös till abort på sociala grunder, exempelvis vid skilsmässa, fattigdom, flyktingstatus, arbetslöshet eller usla bostadsförhållanden. År 2003 ändrades abortlagen att gälla enbart vid fall av våldtäkt, fängelsedom, makes död eller allvarliga sjukdom eller om kvinnan fråntagits vårdnaden om tidigare barn. Anti-choicerörelsen har skaffat inflytande över Duman. Andra kammaren beslutade att sluta finansiera det statliga programmet för familjeplanering. Många ryska kvinnor dör i komplikationer efter aborter, dödligheten är tio gånger högre än i Europa. Ofta görs aborterna utanför de medicinska institutionerna, många görs sent.

I Portugal, med en av EU:s hårdaste abortlagstiftningar, gör kvinnor runt 20 000 illegala aborter per år.

Abortresor vanliga

Det är vanligt att europeiska kvinnor reser till andra länder för att söka abort. Också läkare reser för att arbeta och tjäna pengar på att utföra aborter i andra länder. Kvinnors resor kallas abortturism, läkares kallas fri rörlighet av tjänster och arbete. Varje år reser exempelvis mellan 5 000 och 6 000 irländska kvinnor till Storbritannien, numera också till Nederländerna. Enligt IPCD/Kairoavtalet har kvinnor rätt till uppföljning och eftervård på Irland, liksom information om abort. Informationen ska vara saklig och ge råd om de tre alternativen; att föda och behålla barnet, att föda och adoptera bort barnet eller att göra abort i annat land. Kvinnorna kan vid rådgivningstillfället få telefonnummer och adress till abort-

kliniker i andra länder. I Storbritannien kostar en abort före graviditetsvecka 12 cirka 6 000 kronor (680€), i Nederländerna nära 4 000 kronor (390€). Till Nederländerna reser också österrikiska kvinnor, mellan 100 och 200 per år.

Nya tekniker har gjort abort skonsammare och säkrare. Medicinsk abort kan innebära en revolution för världens kvinnor. Akut p-piller (som ibland kallas dagen-efter-piller) har blivit mer accepterade, inte minst i Europa där de går att köpa utan recept i tio länder. Men de är fortfarande kontroversiella i stora delar av världen. Vissa länder har efter påtryckningar från religiösa fundamentalister stämplat pillren som abortmetod. I många länder finns en utbredd ovilja att göra akuta p-piller lättillgängliga.

Oppositionen infiltrerar

Det preventiva arbetet i Europa ifrågasätts ofta och högröstat av dem som ibland kallas Oppositionen. En strategi har varit att arbeta för att fler länder ska få så kallade moraliska undantag, som Polen. Man arbetar för att samvetsklausuler i känsliga frågor ska få laglig status och för att splittra EU:s medlemsstaters stöd till Kairoagendan, FN:s befolkningsfond (UNFPA) och den internationella familjeplaneringsorganisationen (IPPF).

Oppositionen finns för närvarande på många håll i specialiserade organisationer och i vissa regeringar. Vatikanstaten och den katolska kyrkan har t.ex. en förlängd arm in i FN. Aktiva oppositionspersoner finns i alla parlament. De bearbetar konservativa grupper och religiösa samfund. Enskilda EU-parlamentariker finns nära lobbygrupperna och de religiösa grupperna. I arbetet angriper man jämställdhet mellan män och kvinnor, homo- och transpersoners rättigheter, motarbetar sexualundervisning, kvinnors rätt att besluta om abort och andra rättigheter kopplade till sexualitet och reproduktion.

En taktik är att sprida felaktig information, som att abort ökar risken för bröstcancer. Lögner, förolämpningar och opportunistiska allianser är andra metoder. Prostitutionsfrågan har varit viktig. Förföljelser av personer och våld har förekommit. Man ger ord nya innebörder. Abort kallas ett barn fött i förtid. Akuta ppiller beskrivs som tvångsabort när det ges till våldtagna kvinnor i flyktingsituationer. Man försöker att svärta ner Kairoagendan genom att kalla den en lesbisk och feministisk agenda.

Därtill finns en kanske växande anti-choicerörelse i Europa. De stora USA-baserade organisationerna har utökat sina nätverk under de senaste åren och öppnar kontor i Europa, framför allt i Bryssel. Ofta har organisationerna specialiserat sig. Flera av dem använder till synes neutrala namn som lätt kan förväxlas med organisationer med annan agenda eller med forskningsinstitutioner. Population research institutet, PRI, ägnar sig huvudsakligen åt att sprida lögner om FN:s befolkningsfond (UNFPA) med målet att urholka dess budget och förmå EU att sluta ge bistånd till området sexuella rättigheter och SRHR. Stop IPPF arbetar för att stoppa den globala paraplyorganisationen för familjeplaneringsorganisationer (IPPF). C-FAM, Catholic Family Human Rights Action League lobbar i EU, C-AFRI i FN och World Youth Alliance är en ungdomsorganisation.

Kommer de att lyckas?

Nej, inte om det finns tillräcklig medvetenhet och kunskap om vad som pågår. För det krävs att frivilligorganisationer, politiker och regeringar bestämmer sig för att inte låta redan fattade beslut, som är centrala för människors liv och hälsa, urholkas och tillintetgörs.

Efterföljande diskussion:

Hur kan prostitution och trafficking kopplas till abortfrågan?

Katarina Lindahl tog upp som exempel att den svenska regeringen har gått ut i samarbete med Bushadministrationen i projektet Join hands to fight trafficking. Samtidigt är Bushadministrationens uppfattning att varje organisation som arbetar med prostituerade ska förnekas amerikanska pengar. Det slår mot projekt i Kenya där man arbetar för att förhindra att prostituerades barn ska smittas av hiv när de föds. Det slår också mot alla projekt som över huvud taget arbetar med prostituerade i preventivt syfte.

Bushadministrationens hållning får allvarliga konsekvenser och det går inte att låtsas att man bara arbetar med trafficking, enligt Katarina Lindahl. Trafficking är en avstampsfråga för att höja Bushadministrationens trovärdighet i frågor som rör reproduktion och sexualitet. Men den har en helt annan agenda än de länder som den söker samarbete med.

Abortfrågan inom EU

Maria Carlshamre, (fp), Europaparlamentet

Varje EU-land har sina egna abortlagar. Men abortfrågan bör föras upp på europeisk nivå. Utifrån argument om mänskliga rättigheter, hälsoskäl, fri rörlighet och rättviseaspekter finns det stöd för en liberal hållning i EU-parlamentet och i EG-fördrag. Den lilla moralkonservativa gruppen i parlamentet är liten och tas inte på allvar.

Fyra argument som gör abortfrågan till en EU-fråga

När abortfrågan diskuteras i EU handlar det om situationen i olika medlemsstater och frågan om subsidiaritet, som gör abort till en nationell fråga. Det har funnits en obefogad rädsla hos vissa EUparlamentariker att ta upp abortfrågan på EU-nivå, exempelvis för risken att den svenska abortlagen ska begränsas. Men de som är för inskränkningar struntar i frågan om subsidiaritet.

Även om frågan om abort inte är gränsöverskridande på liknande sätt som handelsfrågor, miljöförstöring, trafficking och internationell brottslighet, finns det skäl att argumentera för att den ska hanteras på EU-nivå, och utifrån motiveringar som redan har stöd i parlamentet och i EG-fördrag:

1. Abort är en fråga om mänskliga rättigheter

Argumentet har stöd i befintliga fördrag, som Amsterdamfördraget. Det skulle ha stärkts med den nya konstitutionen som nu lagts på is. I den finns ett tydligt ställningstagande för att bekämpa olikheter och arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor, också i hälsofrågor. Fri och säker abort är egentligen en självklarhet. Det borde också vara en mänsklig rättighet att bestämma över sin kropp. I förlängningen innebär det att en kvinna ska ha rätt att bestämma om hon vill vara gravid eller inte. Sverige bör därför ta sitt solidariska ansvar för att ge alla kvinnor reproduktiva rättigheter och tillåta att utländska kvinnor kommer hit för abort. Frågan har också en historisk dimension. Svenska kvinnor åkte till Polen när abort inte var tillåtet i Sverige. I dag stoppar vi våra gränser för polska kvinnor som inte får abort i hemlandet.

Det kontroversiella är inte att tala om reproduktiv hälsa utan om reproduktiva rättigheter. Det är där striden står. Det som hände när Women on Waves inte tilläts komma in i Portugal var att frågan kom upp på EU-parlamentets bord. Vi fick en helt ny diskussion i parlamentet. Det blev exempelvis uppenbart för allt fler att portugisiska kvinnor åker till Spanien för att genomgå abort, trots att lagstiftningen är ungefär identisk i de båda länderna. Det är implementeringen och praxis som skiljer sig åt.

2. Hälsoskäl

Kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa är inskriven i internationella överenskommelser som alla EU-länder har ratificerat. Hälsofrågan är en nyckelfråga och är lätt att argumentera för, även bland dem som är tveksamma till abort av andra skäl.

Även om man förbjuder abort, minskar inte antalet aborter i någon större utsträckning, de blir illegala. Varje år utförs omkring 20 000 illegala aborter i Portugal och landet har bland det högsta antalet tonårsgraviditeter i Europa. Många kvinnor vårdas på sjukhus efter illegal abort. Ett annat klassiskt exempel är Rumänien. Där förbjöd man abort under en period på 1960-talet. Dödligheten i illegala aborter rakade i höjden för att sedan gå ner igen när aborterna legaliserades.

3. Den fria rörligheten av kunskap, erfarenhet och människor

Det är en av grundpelarna i de fördrag som finns och ger EU-medborgarna rätt att både erbjuda och ta del av tjänster i andra länder. EU-kommissionen är fördragets vakthund, som ska se till att medlemsländerna följer principen om fri rörlighet. Den ger kvinnor rätt att söka sjukvård utanför sitt eget land. Efter aktionen mot Women on Waves konstaterade kommissionen att principen om fri rörlighet ska följas av varje medlemsland. Men den gick inte in på frågan om Portugal brutit mot en av grundprinciperna.

Rätten till fri abort avgörs i dag av medlemsländerna själva. Men det får inte förhindra att de tjugofem medlemsländerna för en diskussion om sexualupplysning, preventivmedel och abortlagstiftning, liksom att kunskap utbyts om fakta och statistik för att finna bästa praxis. Om det går att visa att strängare abortlagstiftning inte

minskar antalet aborter utan leder till att fler kvinnor dör till följd av illegala aborter, så finns ett starkt argument för att utifrån ett hälsoperspektiv hävda att länder med tillgång till fri abort fungerar bättre. Och det finns skäl att idka självkritik också bland dem som är för fri abort. Varför är exempelvis antalet aborter i Sverige nästan dubbelt så många som i Nederländerna med likartad lagstiftning?

4. Rättviseaspekten

Den påverkas inte av en svensk lagändring. Även om utländska kvinnor ges rätten att söka abort i Sverige, kommer de att få betala för vården. Det drabbar de fattigaste kvinnorna.

Inga EU-hinder för lagändring

Kommissionen har poängterat att även om hälso- och sjukvården i första hand är medlemsstaternas ansvarsområde, ger samarbete på europeisk nivå stora fördelar för patienter och hälsosystemet i sin helhet. Och man poängterar att medborgarna har rätt att söka hälsovård också i andra medlemsstater om de så önskar.

När den dåvarande kommissionären svarade på en fråga om en lagändring skulle vara ett brott mot EG:s grundregler om ömsesidig respekt, var han väldigt tydlig. Tvärtom, Sverige har rätt att stifta en ny lag och att ge möjligheter för kvinnor från andra länder att få sådan vård. Det utgör inget brott mot EG:s grundläggande regler.

Efterföljande diskussion

Att kvinnor i andra EU-länder inte kan åka till Sverige för att göra abort beror inte på EG-reglerna utan på vår egen lagstiftning. Det är den som vi överväger att ändra, underströk dagens moderator och utredaren Eva Eriksson.

Frågan om skillnaderna i de nederländska och svenska abortsiffrorna kommenterades av publiken. Att abortsiffrorna i Sverige är nästan dubbelt så höga, trots att lagstiftningen är ungefär densamma i de båda länderna, kan bero på olika sätt att redovisa abort. Innan fri abort infördes i Nederländerna fanns det en tradition att utföra en sorts menstruationsreglering, en metod att med plaströr

suga ut livmoderns slemhinna och en eventuellt påbörjad graviditet. Metoden liknar den som utförs vid mycket tidig kirurgisk abort. Men ingreppen bokfördes aldrig som abort i statistiken.

Statistik är komplicerat, samtidigt framhölls hur viktigt det är att göra internationella jämförelser, exempelvis görs betydligt färre tonårsaborter i Sverige än i Storbritannien och USA. Även Eva Eriksson återkom till frågan om statistik. Ett grundproblem när man diskuterar illegala aborter är att siffrorna bygger på uppskattningar. Det försvårar debatten och leder till att den ibland i stor utsträckning kommer att handla om vems/vilka siffror som ska anses trovärdiga. Men den osäkerheten får man acceptera och förlita sig på den sakkunskap som finns.

En frågeställare ville veta om EU hade fastslagit någon form av moralisk rätt, dvs. fastställt vad som är moraliskt riktigt, när länder som Malta och Polen getts moraliska undantag. Och finns den rätten i så fall dokumenterad? Beskeden från flera av föredragshållarna var att något sådant ställningstagande eller dokument inte finns. Diskussionerna fördes i samband med medlemsförhandlingarna och Maltas och Polens så kallade moraliska undantag är inget avtal utan löften om att ländernas lagar inte ska påverkas.

Abortpolitiken i Sverige under 1900-talet

Lena Lennerhed, docent i idéhistoria, Södertörns högskola och RFSU

I Sverige utfördes mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter år 1934 enligt statliga utredningar. Av historien kan vi lära oss att kvinnor gör abort oavsett om det är tillåtet eller inte. Alla slags kvinnor gör abort, inte enbart unga, ensamstående eller ”utsläpade”. Kvinnor reser för att få abort, i ett modernt samhälle troligen mer än någonsin. I dag är abortfrågan politisk och internationell på ett sätt som den knappast har varit tidigare.

Det är en vanlig uppfattning att 1900-talet kännetecknas av ökad liberalisering i abortfrågan, från förbud till frihet, från strafftänkande till rättighetstänkande. Den bilden är riktig på många sätt, men den kan också utmanas och problematiseras.

Synen på abort och straffen som utmätts har skiftat under historiens gång. Idén om att livet börjar vid befruktningen är gammal och går tillbaka ända till antiken, men har haft sällskap av andra uppfattningar. I svensk lagstiftning infördes den 1734. Före 1864 stadgades dödstraff för fosterfördrivning (bälgmord). Men rättsfallen var få och det är osäkert om en kvinna någonsin avrättats. Före 1734 bestraffades en kvinna endast efter kvickningen (de första fosterrörelserna). Med andra ord fanns, i Sverige liksom i många andra länder, en acceptans för tidiga aborter. Det är dock inte säkert att kvinnorna själva uppfattade det som abort att exempelvis inta sävenbomsolja, det sågs som ett sätt att reglera menstruationen.

Utifrån 1864 års liberalare lag kunde kvinna och abortör/medhjälpare få fängelse, och rättsfallen blev fler. En möjlig förklaring är att antalet illegala aborter faktiskt ökade och att aborter blev synligare i samhället, exempelvis genom annonser i pressen för sprutor och sonder. En annan förklaring är en ökad problematisering av aborter från samhällets sida. Det fanns hos många en förståelse för att kvinnor i nöd gjorde vad de kunde för att slippa fler barn.

Under 1900-talet fick kvinnor som dömdes för abort endast villkorlig dom. Men aborterna skulle ändå motarbetas. Man talade om ”abortmentalitet”, orsakad av tidens materialism och egoism, att kvinnor inte förstod eller smet undan sin modersplikt.

Abortörerna bestraffades med flera års fängelse och det bedrevs propaganda mot dem. Samtidigt förbjöds upplysning om preventivmedel år 1910.

Abortfrågan blir politisk

Under 1920-talet togs abortfrågan upp på allvar i den politiska debatten. Krav på lagändring restes från kommunister i riks- dagen, feministiska läkare och det socialdemokratiska kvinnoförbundet, och under 1930-talet från bland andra det nybildade RFSU. År 1934 föreslog den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter att abort skulle få utföras av humanitära, eugeniska eller sociala skäl. Medicinskt berättigad abort var redan praxis. Abortkommittén tillsattes. Förslaget, som gick på Schlyters linje, avstyrktes dock i lagrådet 1935. Det kontroversiella i förslaget var att abort skulle tillåtas på social indikation. Att förslaget inte gick igenom väckte starka protester.

Under samma tid fylldes tidningarna av artiklar om aborthärvor, om avslöjade abortörer, om döda och skadade kvinnor. Mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter utfördes år 1934 enligt statliga utredningar. Men uppgifterna är osäkra. År 1934 avled i genomsnitt en kvinna i veckan efter illegal abort.

Berlinresor var en utväg

De illegala aborternas historia är av naturliga skäl dunkel. Det vi vet, vet vi framför allt genom rättegångshandlingar, statistik och sjukhusjournaler. Men de allra flesta illegala aborter har inte lämnat några spår i källmaterialen. Många gick bra trots tidens retorik om snikna och snuskiga kvacksalvarabortörer och farliga aborter. En del kvinnor reste utomlands, ”Berlinresor” var ett begrepp under 1920-talet. I Sverige avslöjades storabortören Olofsson som uppträdde som läkare med klinik och allt. Han åtalades för hundratals illegala ingrepp, samtidigt med över 150 kvinnor. Olofsson var troligen en av Sveriges skickligaste abortörer på den tiden. Men han var inte läkare. Han hade arbetarbakgrund och sexårig folkskola bakom sig.

Olofssonaffären visar att abortörer som inte var läkare kunde vara skickliga och att det inte bara var utsläpade, fattiga flerbarns-

mammor eller övergivna, unga kvinnor som gjorde illegal abort. Olofsson var dyr. Till honom kom medelklassens kvinnor. Majoriteten av de åtalade var gifta eller förlovade och mellan 20 och 35 år. Det var kvinnor som inte ville ha barn eller som önskade skjuta upp sitt barnafödande på grund av yrkesarbete. Om detta talades det knappast alls, antagligen för att det stred mot tidens ideal. Kvinnlighet var starkt kopplat till moderskap.

1930-talets människosyn slår igenom i abortlag

Befolkningsfrågan var central under 1930-talet. Hotbilden var den låga nativiteten och de ”undermåligas reproduktion”, det vill säga att medborgare med förmodat ”goda” arvsanlag skaffade få barn medan de med förmodat ”dåliga” anlag fick många.

Befolkningskommissionen, som tillsattes 1935, fick även abortfrågan på sitt bord. Dess förslag var i princip det som antogs av riksdagen 1938, Sveriges första abortlag som accepterade vissa aborter. Från och med 1938 kunde en kvinna ansöka om abort på medicinsk, humanitär, eller eugenisk indikation. Eftersom abort redan utfördes på medicinsk indikation och de humanitära aborterna var få, innebar lagen i praktiken att eugeniska aborter började göras. Ofta på villkor att kvinnan steriliserade sig. Abort accepterades inte av sociala skäl, om kvinnan var bostadslös, arbetslös, fattig eller ensamstående (vanära). Tanken var att det sociala reformarbete som planerades skulle avhjälpa behoven.

Efter lagens tillkomst utfördes mellan 440 och 700 aborter per år. Legaliseringen av abort fick därmed liten effekt på de illegala. Kvinnor fortsatte att göra illegala aborter, och under krigsåren ökade de troligen ännu mer. Om det vittnade tidens läkare, liksom att fler åtalades för abort.

Krav på fri abort en chock

År 1946 infördes en socialmedicinsk indikation som tog hänsyn till vad ett barn skulle innebära för kvinnans framtida kroppsliga och själsliga krafter. Ett abortförebyggande arbete startade. Speciella abortkuratorer skulle informera om samhällets stöd för att förmå kvinnor att föda i stället för att göra illegal abort. De skulle också hjälpa kvinnorna med vad som uppfattades som tillräckliga skäl för

ansökan. Under 1950-talet blev Medicinalstyrelsen mer restriktiv med tillstånd till abort. År 1951 var de legala aborterna drygt 6 000 per år, åren runt 1960 cirka 3 000. Hur många de illegala aborterna var finns inga säkra uppgifter om.

Med ökad välfärd, bättre hälsa, ökat stöd för mödrar och barn liksom tillgängliga preventivmedel antogs behovet av abort minska. När krav restes 1963 på att släppa aborten fri var det en chock för många. Som skäl anfördes kvinnans frihet, hennes rätt att bestämma över sitt liv och barnets rätt att vara önskat. Frihetsargumentet var nytt. Tidigare uppfattades abortfrågan främst som en social eller medicinsk fråga. Det kontroversiella kravet kom från liberala och socialdemokratiska ungdoms- och studentorganisationer och de flesta partier och organisationer tog till en början avstånd. Först i efterhand blev det en kvinnofråga.

Polenaffären

Så inträffade 1965 den så kallade Polenaffären. Det hade kommit till polisens kännedom att svenska kvinnor åkte till Polen där abort var legalt och gjorde abort. Åtal förbereddes, polisen gjorde husrannsakan hemma hos den ungliberala redaktören Hans Nestius, som förmedlat uppgifter om resor och adresser till polska gynekologer. Affären fick stort utrymme i media, opinionen svängde och regeringen gav de inblandade åtalseftergift. Hur många kvinnor som reste till Polen är okänt. Hans Nestius själv uppskattade att cirka 1 000 kvinnor hade hört av sig till honom med förfrågningar.

Unga kulturradikaler gick i spetsen för fri abort. Traditionella kvinnoorganisationer liksom även dåtidens RFSU var ambivalenta. För den nya kvinnorörelsen Grupp 8, bildat 1970, var fri abort ett centralt krav. Strax efter Polenaffären tillsattes den statliga utredning som 1971 lade fram sitt betänkande och som, efter ytterligare debatt, resulterar i att fri abort införs i Sverige 1975 efter beslut i riksdagen 1974.

Abort och etik

Christian Munthe, Professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd

Utifrån moraliska aspekter är det svårt att dra några bestämda slutsatser om rätt och fel i synen på abort i individuella fall. Men det är viktigt att hålla isär olika aktörer och frågor. För den gravida kvinnan är frågan om hon ska göra abort eller inte. För politikerna hur en viss samhällsreglering ska utformas. Det leder till olika typer av handlingar med olika konsekvenser. Det finns flera olika handlingsalternativ och frågor om den svenska abortlagstiftningen ska ändras.

Kan det någonsin, och i så fall under vilka omständigheter, vara rätt att göra abort? Eller vilka regleringar, om några, bör samhället ha med avseende på abort? Det finns inga slutgiltiga svar på frågorna. Vilken övergripande moralisk hållning man än utgår från är det svårt att dra några specifika slutsatser i det enskilda fallet. Handlingsalternativen ser olika ut för olika aktörer: Den gravida kvinnan, sjukvårdspersonal och andra (kvacksalvare), politiker och i slutändan, i demokratiska länder, väljarna. Det är viktigt att hålla isär de olika aktörerna och frågorna.

Hur man än besvarar den ena frågan så är svaret inte givet på den andra. Även om man anser att aborter är problematiska eller till och med fel, så följer inte automatiskt att de ska vara förbjudna i lag. Ett argument kan exempelvis vara att ett förbud gör en ond sak värre. Eller omvänt, att även om man anser att aborter är förhållandevis oproblematiska så följer inte automatiskt att de ska vara tillåtna. Det kan finnas andra skäl att förhålla sig restriktivt ur samhällets synvinkel, exempelvis ekonomiska.

För att komma fram till ett handlingsalternativ kan resonemangen föras utifrån olika premisser. Endera att samhällets regleringar och politik ska försöka förverkliga de moraliska ideal som man tycker är viktiga. Då blir resonemangen pragmatiska, som att aborter utförs även om det är förbjudet. Eller att det viktiga med politiken är att den uttalar moralen, snarare än att den förverkligar moralen. Det är ett mer symboliskt/fundamentalistiskt sätt att förhålla sig till grundfrågorna. Båda förhållningssätten förekommer.

Ståndpunkter för och emot

Frågan om det är rätt eller fel att göra abort kan besvaras utifrån olika abortetiska positioner. Den konservativa är att abort alltid är fel, utom kanske om kvinnans liv står på spel. Den liberala att abort alltid är rätt om kvinnan önskar det och inga andra starkt vägande skäl talar emot, som medicinsk säkerhet. Däremellan finns moderata positioner med en generösare hållning än den konservativa utan att gå så långt som den liberala. En variant är att framhålla flera undantag än enbart risken för kvinnans liv som skäl att tillåta abort, som kvinnans allmänna hälsa, våldtäkt eller ofrivilliga graviditet. En annan variant är att sätta en tidsgräns för abortens genomförande.

Därutöver finns ytterligare positioner. Den radikala går längre än den liberala och står för att det ibland är fel att inte göra abort. Den extrema (teoretisk numera) positionen att det i vissa fall kan vara rätt att göra abort mot kvinnans vilja.

Två argumentationsmodeller

Argumentationen blir olika utifrån olika förutsättningar. Utgångspunkten för argumenten om fostret står i centrum är att det finns en egenskap, som är sådan att om en varelse har den så är det fel att döda denna varelse. Finns det absoluta gränser för när fostret får denna egenskap eller finns det grader av egenskapen? Det är ett problem för alla kriterier utom för det rent biologiska (homo sapiens), som däremot är mest tveksamt ur moralisk synvinkel. Men hur drar man gränsen för när fostret kan anses ha en själ, ett medvetande/känner smärta, har förnuft/själsliga förmågor eller självmedvetande?

Om egenskapen ökar gradvis borde det rimligen också reflekteras av dess moraliska betydelse. Det blir i så fall mer moraliskt allvarligt att döda någon med exempelvis en högre grad av medvetande än att döda någon med en lägre grad. Men då blir nästa fråga varför diskussionen bara ska gälla fostret, egenskaperna kan ju innehas också av andra individer.

Det kan då finnas andra konsekvenser än bara dödandet som är viktiga att reflektera över ur moralisk synvinkel och som blir relevant i en abortsituation. Det blir således ännu svårare att argumentera när fostret är en av flera: Fostret har viss moralisk betydel-

se liksom andra med moralisk betydelse; barnet som fostret kan utvecklas till, kvinnan, mannen, andra möjliga barn, sjukvårdspersonalen, samhället och hela världen. Alla parter med olika intressen måste vägas mot varandra. Ingens intresse förmår uppväga någon annans utan det krävs kombinationer av argument. Om vi tar det enkla, att en kvinna inte har planerat att bli gravid. Är det ett tillräckligt argument för att det ska vara rätt att göra abort? Inte nödvändigtvis, kvinnan kanske skulle ändra sin inställning under graviditetens gång. Så finns också de som hävdar att det enbart är kvinnans intresse som spelar roll och att de andras argument därför har försvinnande liten betydelse.

Mitt budskap är att oavsett argumentationsmodell är det svårt att dra bestämda slutsatser. Det går bara att komma fram till en entydig uppfattning utifrån förenklade resonemang.

Abortetik och internationell politik

I Sverige förbehåller vi oss rätten att stifta våra egna lagar, som tillåter handlingar som kan vara förbjudna i andra länder. Det är lagar som tillämpas även på tillfälliga besökare i landet. Andra länder gör likadant. Men det gäller endast lagar som tillåter en handling (negativ rätt). Men den svenska abortlagen är inte en sådan lag, den är också knuten till vårt välfärdssystem. Lagen inte bara tillåter abort, den ger kvinnan rätt att få sin abort utförd på ett allmänt sjukhus (positiv rätt).

Det kan jämföras med Storbritannien, som också tillåter abort (negativ rätt). Men även om National Health Service tillhandahåller hjälp med aborter är den rätten inte inskriven i lag. Kvinnor som kommer från ett EU-land kan alltså göra abort i Storbritannien, det är tillåtet, men aborten görs privat.

Hur ska vi prioritera? Ska en svensk lagändring innebära negativ rätt till abort för utländska kvinnor, som i Storbritannien, eller ska kvinnorna också få tillgång till den offentliga hälso- och sjukvården? Det går att analysera frågan utifrån olika argument: Svar 1: nej bara de som är bosatta i riket ska ha rätt att nyttja offentlig vård i Sverige. Det är vad som sägs i den nuvarande svenska abortlagen.

Svar 2: ja om de själva betalar. Kvinnorna får inte rätt till den offentliga hälso- och sjukvården, men kan utnyttja att abort är

tillåtet. Det förutsätter privata mottagningar eller att landstingen tar betalt. Då blir argumentet att skydda svensk välfärd.

Svar 3: ja efter särskild prövning. Är argumentet att undvika abortturism, måste en kvinna kunna visa att hon bor i ett land som inte tillåter abort. Kommer kvinnan från ett land som tillåter abort, men väljer Sverige för att abort är billigare här, då kanske man inte skulle tillåta abort av det skälet. Även här är syftet att skydda svensk välfärd.

Svar 4: ja på samma villkor som svenska kvinnor enligt en solidaritetsprincip, ungefär som att utländska turister som saknar försäkringsskydd har rätt till akutsjukvård.

En ytterligare faktor är hur andra länder ser på abort ur moralisk och politisk synvinkel. Kan ett ändrat svenskt beslut leda till internationella komplikationer som är viktiga att ta hänsyn till? Det är viktigt att göra en vettig riskanalys. Jag har personligen ingen som helst aning om i vilken mån detta skulle utgöra en komplikation eller inte. Men i analysen skulle man kunna använda förhållandet mellan Irland och Storbritannien som modell, samtidigt som det inte är riktigt jämförbart med Sverige eftersom lagstiftningarna inte är riktigt densamma.

Efterföljande diskussion

Frågan om fostrets möjligheter till extrauterint liv som argument för att bestämma en övre gräns för abort debatterades. Det finns ingen moralfilosofisk argumentation att bygga ett ställningstagande på, anser Christian Munthe. När man diskuterade den svenska gränsdragningen influerades beslutet i hög grad av diskussioner med i första hand läkarkåren. Gränsen bestämdes utifrån hälso- och sjukvårdspersonalens situation att ena dagen försöka rädda livet på ett foster, för att nästa dag ta livet av ett annat lika gammalt.

Alla höll inte med om att det var en praktiskt motiverad gräns. I svensk lagstiftning finns en grundläggande princip, som uttrycker en grundläggande moralisk norm, att det är fel att döda. Abortlagens övre gräns vilar då på en princip som är stadfäst i den svenska lagstiftningen, nämligen att det rör sig om enskilda individer med självständig existens. Det som benämns extrauterin livsduglighet, att fostret har förmåga att självständigt existera, är en

gräns. När man sänkte abortgränsen, från början av graviditetsvecka 28 till vecka 22, och i praktiken till vecka 18, är det ett uttryck för en grundläggande etisk ståndpunkt.

I sin kommentar framhöll Christian Munthe att han aldrig sett den ståndpunkten försvarad i den abortetiska litteraturen. Tvärtom är den väldigt problematisk, Sverige är inte ensamt om att sätta en övre gräns. Om förmågan att utan assistans kunna leva utanför någon annans kropp, ska vara kriteriet för när man får/inte får döda hur ska man då förhålla sig till andra individer som för sin överlevnad är beroende av andra? Det är stora problem med en sådan grundläggande moralisk princip.

Däremot höll Christian Munthe med om den första analysen, att lagstiftningen bygger på principen att det är fel att döda. Utgångspunkten för hela abortdiskussionen är att vi ser väldigt allvarligt på dödandet, och abort är en situation som ger utrymme för att döda. Och inom vilka gränser? I Storbritannien kan en kvinna exempelvis få abort när fostret har passerat gränsen för livsduglighet om man konstaterar någon mildare form av fosterskada.

Antal aborter, abortmetoder och praxis i Socialstyrelsens rättsliga råd

Marc Bygdeman, Professor emeritus, kvinnokliniken vid Karolinska universitetssjukhuset, sakkunnig i Socialstyrelsens rättsliga råd

Det är ovanligt att utländska kvinnor söker abort i Sverige. Den svenska abortlagen är mycket restriktiv när det gäller utländska kvinnors möjligheter att få abort. Av 75 utländska kvinnor som sökte abort fick 67 sin ansökan beviljad (2003). Alla sex kvinnor som kommit till Sverige enbart för att söka abort fick avslag. Om abortlagen ändras är det viktigt att inte bara välbeställda kvinnor kan söka sig hit. Kostnaderna får inte bli ett nytt hinder.

Under hela mitt professionella liv har jag bedrivit forskning för att utveckla bättre abortmetoder som är skonsammare för kvinnan. Man kan tycka att det skulle vara ett okontroversiellt forskningsområde, men så är det inte. Det förefaller finnas en uppfattning att aborter ska vara så besvärliga, så påfrestande, så smärtsamma som möjligt för kvinnan. Det är tänkvärt att överväga ibland.

En av de stora fördelarna med en liberal abortlag, som inte kräver väntetider och utredningar, är att aborterna kan utföras tidigt. Tidiga aborter minskar risken för komplikationer, abortmetoderna är betydligt enklare än senare under graviditeten och behandlingen kan ske i öppen vård.

Mellan 30 000 och 35 000 aborter per år

Sedan den svenska abortlagen infördes 1975 har antalet aborter varierat mellan 30 000 och 35 000 per år. Undantag är några år i slutet av 1980-talet med drygt 37 000 aborter. Det innebär att en graviditet av fyra slutar som abort. De allra flesta aborter, 93 procent, görs före utgången av graviditetsvecka 12. Få aborter görs efter vecka 18, endast 0,7 procent av samtliga aborter (2003). Om graviditeten överskrider 18 veckor måste kvinnan söka tillstånd hos Socialstyrelsens rättsliga råd. För att få aborten beviljad krävs synnerliga skäl. Dessa var för år 2002 fosterskada (53 procent), sjukdom hos kvinnan (9 procent) och psykosociala skäl, som missbruk, kriminalitet, asocialitet eller mycket unga flickor (38 pro-

cent). Övre gränsen för abort är fostrets livsduglighet, som för närvarande anges till utgången av graviditetsvecka 22.

Avslag för abortturister

Det är ovanligt att utländska kvinnor söker abort i Sverige. Abortlagen gäller endast svenska medborgare eller utländska kvinnor som stadigvarande bor i Sverige. Till denna grupp hör också flyktingar och invandrare som väntar på besked om uppehållstillstånd. Övriga utländska kvinnor, oberoende av graviditetens längd, måste söka tillstånd till abort hos Socialstyrelsens rättsliga råd och det måste finnas särskilda skäl för att abort ska beviljas.

Under 2003 ansökte 76 utländska kvinnor om abort, de allra flesta under tidig graviditet. Av dessa fick 67 bifall, 8 avslag och i ett fall fick kvinnan missfall innan ärendet behandlades. Flest ansökningar kom från kvinnor från Thailand (15) och Polen (9). Vid ansökningstillfället var graviditeten i medeltal 9 veckor och 1 dag. Av de 67 kvinnor som fick bifall hade 11 passerat graviditetsvecka 12.

De vanligaste skälen till att abort beviljades var att kvinnorna hade en svensk man och att graviditeten tillkommit i Sverige. Även kvinnor som blivit gravida utomlands, men med svensk man, fick aborten beviljad. Studier i Sverige var också ett godkänt skäl, samtliga sju kvinnor som studerade här och som blivit gravida här med utländsk man fick aborten beviljad.

I fyra ärenden, där kvinnorna inte blivit gravida i Sverige och med utländska män, bedömde Socialstyrelsens rättsliga råd att det fanns andra särskilda skäl och beviljade abort.

De flesta kvinnor som fick avslag, 6 av 8, hade sökt sig till Sverige för att få abort då man hade vänner eller släkt här. Det framgick av ansökan att kvinnan hade blivit gravid utomlands och att mannen inte var svensk. Avslag fick också ett gift par från Ecuador på besök i Sverige. Kvinnan blev sannolikt gravid under vistelse här men skälet till abortansökan att man inte orkade med fler barn ansågs inte tillfyllest. Avslag fick också en kvinna från Thailand med svensk pojkvän där det var osäkert on kvinnan blivit gravid i Sverige eller i hemlandet.

Skonsammare tekniker ju tidigare aborten sker

Vid tidiga aborter sker behandlingen i öppen vård. Medicinsk abort utförs till och med vecka 9. Den efterliknar det spontana missfallet. Kvinnan tar först ett piller med antiprogesteron som förbereder livmodern för värkarbete (progesteron är kroppens graviditetsbevarande hormon). Efter 36-48 timmar tar hon ett prostaglandinpreparat, som stimulerar värkarbetet. Det sker vanligen på sjukhus för bättre övervakning och smärtlindring, även om Socialstyrelsen tillåter att det sker i hemmet. Ett krav är att efterkontroll görs efter 2

  • veckor för att bedöma behandlingsresultatet.

Kirurgisk abort, vakuumaspiration, utförs till och med vecka 12. Den görs antingen i narkos eller med lokalbedövning. Foster och moderkaka sugs ut sedan livmoderhalskanalen vidgats med metallstift. Själva ingreppet tar 10

  • minuter. Patienten går hem ett par timmar efter avslutat ingrepp.

Sena aborter efter utgången av graviditetsvecka 12 görs i två steg. Den vanligaste metoden är att kvinnan först får antiprogesteron som vid tidig medicinsk abort. Efter 24

  • timmar tas kvinnan in på sjukhus och behandlas med prostaglandin. Behandlingen upprepas med 3
  • timmars intervall tills kvinnan aborterar vilket i medeltal dröjer 8
  • timmar. Värkarbetet är smärtsamt och det är viktigt att kvinnan får effektiv smärtlindring och ett empatiskt omhändertagande. I 15
  • procent av fallen avgår inte moderkakan i samband med att fostret stöts ut och en skrapning behöver göras. Denna sker i narkos. Om aborten är okomplicerad får kvinnan lämna sjukhuset efter några timmar

Efterföljande diskussion:

Vilka skulle följderna bli om den svenska lagen ändras så att utländska kvinnor kan få abort i Sverige?

Uppfattningen är att kvinnor i länder där det redan i dag är vanligt att göra abort utomlands kommer att fortsätta att söka sig till de länder de redan åker till. Spanska och portugisiska kvinnor far till Nederländerna, österrikiska kvinnor likaså, medan irländska kvinnor väljer Storbritannien. Närmast tillhands är att kvinnor från Polen kommer att söka sig till Sverige. Men det är tveksamt om antalet blir så stort. Det finns en väl utbyggd illegal verksamhet i Polen och kostnaderna för abort i Sverige kan bli ett oöverstigligt

hinder för många. Enligt utredningen skulle man ta fullt betalt. Men, ansåg Marc Bygdeman, det är svårt att acceptera att bara välbeställda kvinnor ska kunna komma hit.

Vad betyder abortförebyggande insatser?

Marc Bygdeman menade att svenska kvinnor visserligen är väldigt bra på att skydda sig mot oönskade graviditeter. Men skulle vi satsa mer på förebyggande insatser som återkommande information om preventivmedel, utökad subvention av preventivmedel och utökad satsning på ungdomsmottagningar kanske aborttalen kan reduceras till häften. Gotlandsprojektet är ett exempel på detta.

Vilka regler gäller för att söka vård i Sverige?

Hasse Knutsson, handläggare vid avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

Det finns ett inarbetat system inom EU för vad som gäller när EUmedborgare får vård i ett annat land. Men det är osäkert om andra länder skulle ersätta kostnaderna för en kvinna som reser till Sverige för att göra abort. Det är kvinnan själv som får betala. Tidig abort inom öppenvård kostar mellan 4 700 och 7 000 svenska kronor. En sen abort inom slutenvård kostar från 15 000 kronor och uppåt.

Svenska landsting har stor erfarenhet av att tillämpa EG:s regler för hälso- och sjukvård. Det finns ett väl etablerat system inom EU för att EU-medborgare ska kunna få sjukvård i andra länder inom unionen. Det gäller såväl akut behandling som planerad vård.

Vårdkostnaderna regleras på olika sätt beroende på vilken vård som ges och under vilka villkor patienten vistas i Sverige. Försäkringskassan kan skicka räkning till motsvarigheten till försäkringskassa i det land patienten är försäkrad eller patienten kan själv stå för hela kostnaden och i efterhand begära ersättning i hemlandet.

Det är dock mycket osäkert om försäkringskassorna i hemländerna skulle betala för aborter utförda i Sverige. Det är kostnader som kvinnan själv i så fall får stå för. Kostnaderna för en abort varierar beroende på ingreppets art. Tidig abort inom öppenvård kostar 4 700

  • 000 svenska kronor. En sen abort inom slutenvård kostar från 15 000 kronor och uppåt.

Regler för EU-medborgare som söker vård i Sverige

1. EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige

För EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige ska landstinget tillhandahålla nödvändig vård. Hit räknas akutvård och annan medicinsk vård, kontroller och prover liksom förebyggande mödra- och barnavård, som krävs för att besökaren inte ska behöva återvända till hemlandet under vistelsen här. Bedömningen görs av behandlande läkare. Vården betalas av hemlandets försäkringskassa. Patienten betalar vanlig patientavgift, alltså samma vårdavgift som andra patienter inom landstinget, eller så betalar patienten själv hela

kostnaden för att i efterhand begära ersättning av hemlandets försäkringskassa.

För planerade sjukvårdsinsatser tar landstingen emot patienter i mån av resurser och överkapacitet. Behandlingen görs upp i förväg, och patienten får sin vård betald av hemlandets försäkringskassa om kassan har utfärdat en betalningsförbindelse.

2. EU-medborgare som arbetar kortare tid i Sverige

En EU-medborgare som arbetar kortare tid än 12 månader i Sverige och därför inte är folkbokförd i Sverige ska vara registrerad hos Försäkringskassan i Sverige. Det innebär att Försäkringskassan står för kostnaderna för både nödvändig och planerad vård. Detta gäller även kvinnor som genomgår abort efter tillstånd från Socialstyrelsen. Försäkringskassan betalar.

3. EU-medborgare som arbetar längre tid än 12 månader i Sverige

Den som bor och arbetar längre tid än 12 månader i Sverige ska vara folkbokförd här och har då rätt till vård på lika villkor som svenska medborgare. Patienten betalar vanlig patientavgift och har tillgång till all slags hälso- och sjukvård. Landstinget står för kostnaderna.

4. Arbetslös EU-medborgare som söker arbete i Sverige

En arbetslös EU-medborgare har rätt att söka arbete i Sverige och har då rätt till vård på lika villkor som svenska medborgare. Hemlandet betalar arbetslöshetsersättningen och eventuella sjukvårdskostnader.

5. Medborgare från länder utanför EU

Patienter som kommer från länder utanför EU saknar rätt till subventionerad vård. Patienterna står själva för kostnaderna av såväl akutsjukvård som planerad vård.

Effekterna för landstingen om utländska kvinnor fick rätten till abort

Kerstin Sjöberg, handläggare vid avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

Eftersom man bara kan föra allmänna resonemang utifrån en eventuell framtida efterfrågan som man inte vet särskilt mycket om är det svårt att uttala sig om följderna för sjukvården. Här finns många osäkerheter om hur många kvinnor som kan tänkas komma, från vilka länder de skulle komma, till vilka landsting de skulle söka sig etc. Men landstingen kommer att kunna hantera den nya situationen och skapa policy för verksamheten.

Landstingen har endast skyldighet att tillhandahålla vård (icke akut hälso- och sjukvård) till utländska medborgare som är bosatta inom landstinget, och dimensionerar sin sjukvård därefter. För andra, utländska medborgare som inte är bosatta i Sverige, bedömer landstingen i varje enskilt fall om man har kapacitet och möjligheter att ge planerad vård och behandling.

I dag kan medborgare från andra länder komma hit för vård om de själva/deras hemland står för kostnaderna och vården är planerad. I vissa landsting finns särskilda bolag för att tillhandahålla sådan vård, exempelvis kan islänningar få högspecialiserad vård i Västra Götalandsregionen, specialistvård som inte kan utföras hemma på Island.

Men abort är ett undantag. Aborter faller i och med nuvarande reglering i abortlagen utanför det som gäller för andra vårdåtgärder, nämligen att en vårdgivare kan erbjuda vård till någon som söker sig hit för planerad vård.

Oviss efterfrågan

Egentligen vet vi ingenting om hur många kvinnor som skulle välja Sverige för abort om lagen ändras. Inte heller i utredningen kommer man att kunna bygga sina beräkningar på kvantifierade underlag. Om den framtida situationen kan man bara föra allmänna resonemang utifrån antaganden och förhållanden som man inte vet särskilt mycket om.

Vi vet att kvinnor i många länder gör illegala aborter i stor utsträckning. Eftersom kvinnor redan i dag kan resa till andra europeiska länder för att göra legal abort, är en fråga vilka fördelarna skulle vara att i stället resa till Sverige. Det land som ligger närmast Sverige och där det utförs många illegala aborter är Polen. Av vilka skäl skulle polska kvinnor vid en lagändring välja legal abort i Sverige i stället för en illegal i Polen? Ett skäl skulle kunna vara att det är ett säkrare alternativ att göra aborten i Sverige. Ett annat att här finns en väl utbyggd och fungerande sjukvårdsverksamhet.

Men hur många kvinnor skulle välja att komma till Sverige? 10 kvinnor per månad eller 100 eller fler? Osäkerheten är stor. Om en kvinna skulle söka sig hit är avhängigt av vilken kapacitet som finns att utföra aborter. Är möjligheterna begränsade kommer man inte att söka sig hit, för på detta liksom på andra områden finns en koppling mellan utbud och efterfrågan.

Till vilka landsting skulle polska kvinnor vända sig för att få abort? Landstingen i södra Sverige ligger närmast till som alternativ, liksom storstädernas kliniker. Redan i dag bor många polacker i Sverige. Ändras lagen skulle abort i Sverige antagligen uppfattas som ett lättillgängligt alternativ.

Landstingen vana vid förändring

Utifrån dagens verksamhet skulle den svenska sjukvården kunna erbjuda vård till en mindre grupp kvinnor utifrån. Vid större efterfrågan är det tveksammare om resurserna räcker till inom den verksamhet som bedrivs i dag. Även andra vårdgivare än landstingen skulle kunna tänkas erbjuda behandling. I region Skåne utfördes till exempel ca 160 aborter i fjol på privata kliniker, finansierade via avtal med regionen.

Det blir också allt vanligare att kvinnor reser till andra länder för att få vård inom andra specialiteter av kvinnosjukvård. Kvinnor söker sig exempelvis redan i dag till Ungern och Slovenien för provrörsbefruktning eftersom den behandlingen, enligt uppgifter i media, är både billig och bra i dessa länder.

Kommer en ändrad lagstiftning, som leder till att privata vårdgivare startar/utvidgar verksamhet med abort, leda till att personalresurser skulle ryckas bort från annan sjukvårdsverksamhet?

Också i denna fråga är slutsatsen osäker, men risken måste ändå bedömas som utomordentligt liten.

Landstingens hälso- och sjukvård är en ständigt föränderlig verksamhet. Organisationen är van att verksamheten och efterfrågan skiftar i omfattning inom olika specialiteter liksom att hantera dessa förändringar. Skulle lagstiftningen ändras så att aborter blir tillåtna för utländska kvinnor, kommer landstingen att kunna hantera den nya situationen och skapa policy för verksamheten. Varje landsting får bedöma det läge som uppkommer om lagstiftningen ändras och komma fram till hur man vill förhålla sig.

Diskussion

  • Ska Sverige öppna sina gränser

för abort?

En lagändring förutsätter att samma högklassiga sjukvård och regler ska gälla också för utländska kvinnor. Ingen tror på en anstormning av polska kvinnor om den svenska lagen ändras. En lagändring kanske inte ens behövs enligt juridisk expertis, eftersom den svenska abortlagen antagligen redan är överspelad av EG-fördraget.

Situationen i Polen belystes igen under slutdiskussionen. Man var överens om att det inte kommer att bli någon anstormning av polska kvinnor om den svenska abortlagen skulle ändras. Vid sidan av de fåtal legala aborterna som görs i Polen, pågår en omfattande illegal verksamhet. Mellan 70 000 och 150 000 illegala aborter utförs av den sjukvårdspersonal som tidigare, när abortlagen var liberal, gjorde dem legalt. En abort kostar runt 5 000 svenska kronor (500€). Det skulle inte heller vara straffbart för polska kvinnor att göra aborterna utomlands.

Det framhölls att det också är svårt för polska kvinnor att få information om preventivmedel och tillgång till p-piller. Och att frågan om reproduktiv hälsa inte bara är ett polskt problem, utan viktig i alla EU-länder. Det vanliga är att länder som har restriktiva abortlagar också är negativa till sexualupplysning etc.

Om den svenska lagen ändras, vilket ansvar har svensk sjukvård att göra de efterkontroller som är obligatoriska efter medicinsk abort och att följa upp eventuella komplikationer?

En lagändring förutsätter att samma högklassiga sjukvård och regler ska gälla också för utländska kvinnor. Det finns regler för hur sjukvården ska hantera aborter, också privata kliniker, som rätten att få träffa kurator, preventivmedelsrådgivning etc. För utländska kvinnor har svenska landsting redan i dag ett paket av rådgivande samtal, rätt till tolk etc. En huvudfråga är att abort inte särskiljs från annan sjukvård. Rent praktiskt är abortverksamheten redan i dag flexibel, hur många kvinnor som gör abort varje år varierar. Och ju tidigare aborterna görs, desto skonsammare tekniker och färre komplikationer.

För eftervård krävs inte att samma instans som gjorde aborten också står för kontrollen. Enligt Kairoagendan, som slöts under FN:s internationella konferens om Befolkning och utveckling i

Kairo 1994 och är en överenskommelse som 179 länder ställt sig bakom, har kvinnor i alla länder rätt till eftervård efter abort.

Inaktuell abortlag?

Under debatten återkom flera gånger frågan om hur tillämplig den svenska abortlagen är utifrån EG:s regler om EU-medborgares rätt till fri rörlighet inom EU och rätt att få sjukvård i andra medlemsstater. I slutändan blir tolkningen avgörande för hur radikal en eventuell föreslagen lagändring blir i praktiken. Är det i själva verket så att den svenska abortlagen redan är överspelad genom EG-fördraget? Kan landstingen redan i dag utföra abort på EUmedborgare med stöd i EG-fördraget?

Frågan behandlades av Gunnar Fahlberg, tidigare Socialstyrelsens chefsjurist: Abort regleras av såväl abortlagen som hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Av de uttalanden som gjordes i regeringens proposition inför att hälso- och sjukvårdslagen antogs framgår tydligt att medicinska ingrepp som aborter och steriliseringar ska regleras av hälso- och sjukvårdslagen.

Artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget ger EU-medborgare rätt att erbjuda sina tjänster i andra EU-länder men också rätt för varje EU-medborgare att ta del av de tjänster som finns i andra EUländer. Eftersom abort enligt svensk lag är en hälso- och sjukvårdstjänst ger det varje kvinna i ett EU-land möjlighet att här få en abort utförd. Det innebär då att ”förbudet” i abortlagen att utföra aborter på utländska kvinnor inte gäller i förhållande till kvinnor från EU-länderna, inklusive Norge, Island och Liechtenstein som omfattas av EG:s regler enligt EES-avtalet. Det betyder vidare att Socialstyrelsens tillstånd till en abort inte behövs för dessa kvinnor.

Frågan om kvinnorna har möjlighet att utnyttja denna ”rätt” beror emellertid på dels om de är beredda att själva bekosta aborten (eller om bosättningslandet har tagit på sig betalningsansvaret), dels om vederbörande landsting har möjlighet att enligt lagen om tjänsteexport erbjuda abort som en tjänst.

Vidare har förordningen (EEG) 1408/71 medfört att Sverige infört en bestämmelse i 3 c § i hälso- och sjukvårdslagen att även personer från EU-länder som arbetar men som ännu inte blivit bosatta här, har samma rätt till hälso- och sjukvård som de som är bosatta i landet. Det innebär att en kvinna från ett EU-land som arbetar eller är familjemedlem till en som arbetar här har samma

”rätt” till abort som en kvinna bosatt i Sverige. I det fallet har hon alltså möjlighet att få aborten utförd till samma kostnad som en i landet bosatt kvinna.

Slutsatsen är att i förhållande till kvinnor från EU-land gäller inte längre ”förbudet” i abortlagen mot att utländska kvinnor som inte är bosatta i Sverige kan få abort här. EG-fördraget och förordningen (EEG) 1408/71 har alltså gjort den bestämmelsen i abortlagen ogiltig, eftersom dessa bestämmelser ”tar över” svensk lag.

Ingen kan invända

Kan andra EU-länder med restriktivare abortlagstiftning dra Sverige inför EU-domstolen om lagstiftningen ändras?

Möjligen, men antagligen meningslöst eftersom det lands lag gäller där tjänsten utförts.

Är det möjligt för mer restriktiva länder, som Polen och Malta, att straffa kvinnor som rest till Sverige för att göra abort?

Polen straffar inte den kvinna som genomgått en illegal abort i Polen vilket säkert också gäller om hon genomgått en legal abort i Sverige. Däremot straffas i Polen den som anordnar ”abortresor” till andra länder. Vad som gäller enligt lagen i Malta är inte känt. En kvinna i Portugal som genomgick en illegal abort lär ha straffats.