SOU 1982:38

Fakta för konsumenter

Fakta för on sumenter

Betänkande av varuprovningskormmttén

Fakta för en sumenter

_____

'” 1,—'

ww 1982:38

&? Handelsdepartementet

Fakta för konsumenter

Betänkande av garuprovningskommittén

Stockholm 1982

Omslagsfoto Lars Grönwall Omslagsarrangemang Johan Ogden Risbergs Tryckeri AB, Uddevalla

ISSN 0375-250X ISBN 91-38-07082-0

Gotab, Stockholm 1982

Tfill Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Rdegeringen bemyndigade den 30 augusti l979 chefen för handelsde- paartementet att tillkalla en kommitté med högst åtta ledamöter med upppdrag att utreda frågan om jämförande varuprovningar och mark-

naadsöversikter.

Trill ledamöter i kommittén förordnades den 2l februari 1980 borgar- rrådet Lennart Rydberg, tillika ordförande, direktören Arvid Brand— boerg (t o m 28 februari l98l), direktören Bert Malmgren, riksdags- ldedamoten Hans Pettersson, direktören Edmund Sandgren (fr o m ll mars l981), riksdagsledamoten Sten Svensson, byråchefen Ursula Ndallberg och direktören Per Wallin.

Söom sakkunniga att biträda kommittén förordnades den 21 februari lq980 chefredaktören Maja-Lisa Furusjö, konsumentsekreteraren UJlla Ljungberg och departementssekreteraren Ann-Christin Nykvist ssamt den 27 februari 1980 planeringschefen Christer Gemmel och ddepartementssekreteraren Svante Sjöberg.

PProfessor Ulf Bernitz har enligt departementschefens förordnande dden 9 september 1981 biträtt kommittén som juridisk konsult i vvissa frågor avseende kapitlen l2 och l3.

Tlill sekreterare i kommittén förordnades den 21 februari l980 nu— mmera avdelningsdirektören Ewa Kohlström och utredningssekreteraren KKerstin Plym Forshell som biträdande sekreterare.

Kommittén har kallat sig varuprovningskommittén.

Kommittén har nu slutfört sitt uppdrag och överlämnar härmed sitt betänkande.

Till betänkandet har fogats ett flertal särskilda yttranden.

Stockholm den 23 juni 1982

Lennart Rydberg

Bert Malmgren Hans Pettersson Edmund Sandgren

Sten Svensson Ursula Wallberg Per Hallin

/Ewa Kohlström

Kerstin Plym Forshell

INNEHÅLLSFURTECKNING Innehåll .......................... Förkortningar ...... _ ................. Sammanfattning ....................... I INLEDNING .................. . . . . 1 UTREDNINGSUPPDRAGET ................. 1. Varuprovningskommitténs direktiv ........... 1.2 Bakgrund till utredningsuppdraget .......... 1.3 Avgränsning av utredningsuppdraget .......... 1.3.1 Varor och tjänster som omfattas av uppdraget 1.3.2 Officiell provning ............. 1.3.3 Frivillig provning ............. 1.3.4 Konsumentinformation ............ 1.3.5 Andra konsumentpolitiska kommittéer m m 1.3.6 Finansieringsfrägor ............ 1.4 Genomförande av uppdraget .............. II KARTLAGGNING AV PROVNINGSVERKSAMHET OCH AV INFORMATION

2.1 2.2

2.3

OM PROVNINGSRESULTATEN ........... . . . . .

PROVNINGSVERKSAMHET VAD GÄLLER KONSUMENTVAROR

Provning av konsumentvaror ............... Officiell provning .................. 2.2.1 Bakgrund .................. 2.2.2 Föreskrivande myndigheter . . . . . . . . . 2.2.3 Riksprovplatser — Samordning och organisation Frivillig provning .................. 2.3.1 Provning initierad av statliga institutioner 2.3.1.1 Allmänt .................. 2.3.1.2 Konsumentverket ........... _. . . 2.3.1.3 Apoteksbolaget ...............

2.3.1.4 Handikappinstitutet ............

17

31

31 31 31 37 37 39 40 40 41 42 43

45

45 45 47 47 49 50 54 54 54 55 59 50

4.2 4.3

5.1 5.2

5.3 5.4 5.5

2.3.2 Provning initierad av privata och kooperativa organisationer . . . . . . . . . ..... 62 2.3.2.1 Allmänt .................. 62 2.3.2.2 Främjandeorganisationer .......... 63 2.3.2.3 ICA-förbundet . . ............. 54 2.3.2.4 Kooperativa förbundet (KF) . . . . . . . . 66 2.3.2.5 Ljudtekniska institut ........... 69 2.3.2.6 Motororganisationer ............ 70 2.3.2.7 Postorderföretag ............ 72 PROVNINGSLABORATORIER ................ 73 Statliga och delvis statliga provningslaboratorier . . 73 3.1.1 Instanser som åtar sig provningar ..... 74 3.1.2 Instanser som inte åtar sig provningar . . . 78 3.2 Privata och kooperativa provningslaboratorier 83 PROVNINGSMETODER ......... ' ......... 87 Standardiserade provningsmetoder ........... 87 4.1.1 Vad är standardisering? .......... 87 4.1.2 Utarbetande av standard .......... 88 4.1.3 Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) 89 4.1.4 Fackorgan . . . .............. 90 4.1.5 Internationell standardisering ....... 9] 4.1.6 Utländsk standardisering .......... 93 4.1.7 Försäljning av standarder ......... 94 Icke standardiserade tekniska provningsmetoder . . . . 94 Subjektiva mätmetoder .............. . . 95 INFORMATION OM PROVNINGSRESULTAT FÖRE KÖPTILLFALLET 97 Bakgrund 97 Förutvarande direktrådgivning hos konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden . . ........... 97 Kommuner och länsstyrelser ........... . . . 100 övriga statliga myndigheter ............. 103

Organisationer/Företag ............... . 104

5.6

05 O”! OH Ca 03 m 03 Ch . . . . . . . Xl GW (rl J> (Å) rx) _.

7.1

7.2

7.3

Tidskrifter ..................... 107 5.6.1 Allmänt .................. 107 5.6.2 Rundfråga till tidskrifter - . . - - . . - 107 5.6.3 Olika typer av provningar ......... 108 5.6.4 Sammanställning av olika tidskrifters varu- provningar och marknadsöversikter ..... 110 MÄRKNING OCH ANNAN EGENSKAPSREDOVISNING . ." ..... 113 Bakgrund ...................... 113 Enkät ...................... . . 114 Obligatorisk provning och märkning ......... 115 Semiobligatorisk provning och märkning ....... 119 Konsumentverkets riktlinjer ............. 121 Semiobligatorisk egenskapsredovisning ........ 123 Frivillig provning, märkning och egenskapsredovisning 123 6.7.1 VDN deklarationssystem .......... 123 6.7.1.1 Varudeklarationsnämnden .......... 123 6.7.1.2 VDN Fakta ................. 124 6.7.1.3 Normframställning ............. 125 6.7.1.41 Kontroll ............... ' . . 126 6.7.1.5 Leverantörernas nyttjande av VDN Fakta . . 126 6.7.1.6 Erfarenheter av VDN Fakta ......... 127 5.7.2 Möbelfakta ' .......... '.' ..... 133 6.7.3 Ullmärket ................. 133 6.7.4 övrig frivillig provning, märkning m m . . 135

UTLÄNDSK OCH INTERNATIONELL KONSUMENTVARUPROVNING OCH

VARUDEKLARATION . . . . ............... 139 Nordisk konsumentvaruprovning ............ 139 7.1.1 Danmark ................... 139 7.1.2 ”Finland . . .". . . . . . ......... 145 7.1.3 Norge ................... 148 7.1 4 ' Island ........... ' ....... 15? Nordiska varudeklarationssystem .......... ; 153 7.2.1 ' Danmark . . . . . . . ......... _. . 153 7.2.2 Finska Varudeklarationsförbundet r.y. (Tavaraselosteliitto) ........... 158 7.2.3 Norska Varefakta- Komiteen . . . ... . . . 162

Övrig ut1ändsk nationell konsumentvaruprovning och information om provningsresultat . . ........ 167

III

10

10.1

7.3.1 Europa . . ............... 7.3.1.1 Belgien ................. 7.3.1.2 Frankrike ................ 7.3.1.3 Holland ................. 7.3.1.4 Schweiz . . _ .............. 7.3.1.5 Storbritannien ............. 7.3.1.6 Västtyskland ............ , . . 7.3.1.7 Österrike ................ 7.3.2 Övriga världen ............. 7.3.2.1 Australien ............... 7.3.2.2 Japan .................. 7.3.2.3 Kanada ................. 7.3.2.4 USA ................... 7.4 Internationell konsumentvaruprovning 7.4.1 Nordiska ämbetsmannakommittén för konsu— mentfrågor (NÄK) ............ 7.4.2 European Testing Group (ETG) ...... 7.5 Internationella åtaganden vad gäller prov—

ning och märkning av konsumentvaror . .

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG .............

BAKGRUND TILL ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG ...... Grundsyn på konsumenten och marknadsekonomin Grundsyn på ansvarsfördelningen myndigheter - övriga intressenter ................... Sammanfattning av kartläggningsarbetet ......

JAMFURANDE KONSUMENTINFORMATION — SYFTE OCH BAKGRUND

JÄMFÖRANDE KONSUMENTINFORMATION FÖRE OCH I SAMBAND MED KÖP ............ . ......... Olika typer av jämförande konsumentinformation * 10.1.1 Olika sätt att lösa konsumentproblem 10.1.2 Jämförelser mellan fabrikat/modeller 10.1.3 Jämförelser mellan individuella exemplar 10.1.4 Slutsatser ............... 10.1.5 Avgränsning av kommitténs förslag . Nuvarande information före köp ..........

167 169 170 172

184 185

186

189

189 189

190 191

199

207 207 207 209 209 209 211

10.

10.

10.

11

11.

11.

11. 11.

12

12. 12. 12. 12.

12. 12.

12.

12. 12.

3

4

5

1

ÖGON—

U'I

Tidigare och nuvarande information i samband med köp 10.3.1 VDN Varufakta .............. 10.3.2 Möbelfakta ............... 10.3.3 Synpunkter på tidigare och nuvarande in- formation ................ Varor och tjänster om vilka jämförande information

behövs ...................... Informationens innehåll .............. 10.5.1 Tidigare och nuvarande information 10.5.2 Kommitténs syn på vad informationen bör innehålla ................ VARUPROVNINGAR OCH MARKNADSÖVERSIKTER ....... Varuprovningar .................. 11.1.1 Omfattning ............... 11.1.2 Marknadstäckning ............ Provningsmetoder ................ '. 11.2.1 Tidigare och nuvarande provningsmetoder

11.2.2 Problem med hittills använda provnings- metoder ................. 11.2.3 Kommitténs syn på provningsmetoder Utvärdering av varuprovningar ........... Marknadsöversikter ................

INFORMATION FöRE KÖPTILLFÄLLET .......... Den kommunala konsumentvägledningen ........ Nuvarande informationsflöde till konsumentvägledarna Problem med nuvarande informationsflöde ...... Information som behöver finnas hos konsumentväg- ledarna ..................... Krav på information från konsumentvägledarna

Olika sätt för informationsöverföring till konsu- mentvägledarna .................. Administration av teledatasystem för informations— överföring till konsumentvägledarna ........ Inmatning och uppdatering i databasen ....... Ansvar för och kontroll av informationen .....

214 215 216

216

218 221 221

222

225 225 225 226 227 227

227 228 230 231

233 233 234 236

237 239

240

243

244 245

12.

12. 12. 12. 12.

13

13. 13. 13. 13. 13. 13. 13. 13. 13.

14

14. 14.

15

16

IV

Särskilt yttrande av ledamoten Sten Svensson .....

10

11 12 13 14

kOCOxlmU'l-bOON—i

Utrustning för teledataöverföring av information till konsumentvägledarna ................. Databasens omfattning .......... Möjlig Utveckling .................. Tidsplan ...................... Resursbehov . . . . .................

INFORMATION I SAMBAND MED KUPET ......... Frivilligt informationssystem . ........... Framtagande av informationsregler .......... Informationens utformning . . . ...... Organisatorisk uppläggning ............. Framtagande av information . . ........... Informationens presentation . ............ Ansvar och kontroll ............ Tidsplan ...................... Resursbehov .....................

INFORMATION OM LIVSLÄNGD OCH REPARATIONSBENÄGENHET Synpunkter, önskemål och kritik ........... Kommitténs förslag .................

INFORMATION OM DE NYA SYSTEMEN ...........

FINANSIERING ....................

SÄRSKILDA YTTRANDEN .................

Särskild yttrande av ledamöterna Edmund Sandgren och Per Hallin samt den sakkunnige Christer Gemmel .........

Särskilt yttrande av ordföranden Lennart Rydberg, leda— möterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt de sakkunniga Maja-Lisa Furusjö och Ulla Ljungberg

Särskilt yttrande av ledamöterna Bert Malmgren, Hans Petters— son och Ursula Hallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg

Särskilt yttrande av ledamöterna Hans Pettersson och Ursula Hallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg .

Särskilt yttrande av de sakkunniga Christer Gemmel och Svante Sjöberg ....................... 310

. 249

254 255 257

. 263

263 267

. . 270

272 275 277

. 278

281 282

289 289 292

295

297

301

. 301

303

. 306

307

308

V

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

Bilaga

Bilaga Bilaga

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

Bilaga

BILAGOR

0301-5me

10 11 12 13 14 15 16

17

18

Varuprovningskommitténs direktiv . . ..... 311 Terminologi ................. 317 Historik ................... 323 Varudeklarationer i riksdagen åren 1973-1980 365 Riksprovplatser och auktoriserade provplatser 389 Statliga och delvis statliga provningslaborato-

Synpunkter från centrala, regionala och kommu— nala konsumentvägledare ........... 431 Konsumentinformation i tidskrifter ...... 441 Provning, märkning och egenskapsredovisning - statliga myndigheter ............. 461 Provning, märkning och egenskapsredovisning - företag och organisationer .......... 503 Internationella överenskommelser ang tekniska handelshinder ................ 513 Informationsregler i konsumentverkets rikt—

linjer .................... 519 Teledata ................... 529 Kommunal konsumentpolitisk verksamhet . . . . 541 Reklamationer ................ 553 Hushållens konsumtion ............ 559

Statliga resurser för butiksbesök i kontrolle- rande syfte ................. 565 Litteraturförteckning ............ 571

FÖRKORTNINGAR

ACA Australian Consumers'Association

ACL Apoteksbolagets Centrallaboratorium AFNOR Association Francaise de Normalisation AMA Allmän Material- och Arbetsbeskrivning ANSI American National Standards Institute APP Auktoriserad provplats

ARN Allmänna reklamationsnämnden

ASS Arbetarskyddsstyrelsen

BS British Standard

BSI British Standards Institution

BST Byggstandardiseringen

CCA Consumer and Corporate Affairs

CEN Comité Européen de Normalisation CENELEC Comité Européen de Normalisation Electrotechnique CU Civilutskottet

DIN Deutsches Institut för Normung DTG Direction Générale des Télécommunications DVN Dansk Varefakta Naevn

ECE Economic Commission for Europe EFTA European Free Trade Association EG Europeiska gemenskapen(-erna) EHL Elektriska Hushållsapparat Leverantörer ETG European Testing Group FASS Farmaceutiska Specialiteter i Sverige FDA Food and Drug Administration FFA Flygtekniska försöksanstalten FOA Försvarets forskningsanstalt FS Författningssamling FSAB Försäkringsbranschens Service AB

GATT General Agreement on Tariffs and Trade HFI Hemmens forskningsinstitut HiFi High fidelity

IEC International Electrotechnical Commission IHF Institute for Hifi Standardization INSTA Internordisk standardisering

ISO IVHA INS JN JoU KAK KF KI

KMA KO KOV KR LBS Lgr lkp LO

M MD MFL MHF MNC NO NÄK NU OECD RMP RPP RRV RS rskr RSV SA SATRA SBN Sbrn SCB SEK

International Standardization Organization Stichting Instituut voor Huishoudtechnisch Advies International 0001 Secretariat

Statens jordbruksnämnd

Jordbruksutskottet

Kungliga Automobilklubben

Kooperativa Förbundet Konsumentinstitutet (egentligen statens institut för konsumentfrågor) Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg Konsumentombudsmannen

Konsumentverket

Konsumentrådet (egentligen statens konsumentråd) Lantbruksstyrelsen Läroplan för grundskolan

lönekostnadspåslag Landsorganisationen

Motormännens riksförbund Marknadsdomstolen

Marknadsföringslag

Motormännens Helnykterhetsförbund Metallnormcentralen Näringsfrihetsombudsmannen

Nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor Näringsutskottet Organisation for Economic Co-operation and Development Riksmätplats Riksprovplats

Riksrevisionsverket Regummeringsspecialisternas förening riksdagens skrivelse Riksskatteverket

AB Statens Anläggningsprovning Shoe & Allied Trades Research Association Svensk Byggnorm Statens brandnämnd

Statistiska centralbyrån Svenska Elektriska Kommissionen

SEMKO SEMKO, Svenska elektriska materielkontrollanstalten AB

SFS Svensk författningssamling

SIFO Statens Institutt for Forbruksforskning

SIFU Statens institut för Hantverk och Industri

SIK Svenska livsmedelsinstitutet

SIND Statens industriverk

SIS Standardiseringskommissionen i Sverige

SJ Statens järnvägar

SKB Schweizerischer Konsumentenbund

SKS Stiftung för Konsumentenschutz

SLV Statens livsmedelsverk

SMAK Svensk matpotatiskontroll

SMS Sveriges Mekanstandardisering SOU Statens offentliga utredningar SP Statens provningsanstalt SPK Statens pris- och kartellnämnd SPRI Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut

SRL Sveriges Radioleverantörer

SS Svensk standard

SSI Statens strålskyddsinstitut STU Styrelsen för teknisk utveckling SUK Statens utsädeskontroll

TCO Tjänstemännens centralorganisation TEFO Svenska Textilforskningsinstitutet TSL Tavaraselosteliitto

TSV Trafiksäkerhetsverket

TT Tidningarnas telegrambyrå UFIDEC Union Feminine Pour l'Information et la Defense du Consommateur

UL Underwriters Laboratories Inc

VDN Varudeklarationsnämnden

VTI Statens Väg- och Trafikinstitut VU Varudeklarationsutredningen

VVS Värme, ventilation, sanitet

öEF överstyrelsen för ekonomiskt försvar

SAMMANFATTNING

Bakgrund

En fungerande marknadsekonomi kräver väl informerade konsumenter. Kommittén delar den syn på konsumentens roll i marknadsekonomin som kom till uttryck i regeringens konsumentpolitiska proposition 1972.

Kommittén anser att konsumentvaruprovning och varuinformation bör utökas och utformas så att jämförelser mellan varutyper inom sam- ma varugrupp underlättas.

Ansvaret för informationen om varor och tjänster bör främst ligga Information - på näringslivets olika delar från tillverkare/importörer och till 2ä;$2£511vet5 detaljister samt dessas organisationer eftersom dessa har de störs-

ta resurserna liksom de största kunskaperna om varor och tjänster. ryndigheternas, främst konsumentverkets, roll bör främst vara att -analysera och lyfta fram konsumentproblem i syfte att näringslivet

självt skall lösa dessa. Konsumentverket bör bl a med utgångspunkt

från marknadsföringslagen (MFL) verka för att information tas fram

där så är angeläget och där information inte finns. Inom aktuella ekonomiska ramar blir med nödvändighet konsumentverkets möjligheter

att självt utforma information begränsade. Om ingen annan instans

har ansvar för och möjlighet att på egen bekostnad genomföra konsu- mentvaruprovningar inom visst område, bör provningar genomföras i konsumentverkets regi.

Under 1970-talet har en rad förändringar genomförts på det konsu- mentpolitiska området. Ny lagstiftning har givit konsumenterna ökat skydd. Nya former för stöd tilleonsumenterna har införts på såväl statlig som kommunal nivå. Trots detta har konsumenterna up- penbara svårigheter att välja varor.

Syftet med konsumentinformation är enligt kommittén Syftet med pro- duktinformation

att underlätta för konsumenten att bedöma om en varas egenska- per motsvarar de egna behoven i det aktuella fallet,

* att underlätta för konsumenten att bedöma en varas prisvärde i förhållande till andra likartade varor på marknaden, både vad gäller inköpspris och eventuella driftkostnader,

Tre typer av information

Stort behov av information före köp

* att underlätta för tillverkare och andra marknadsförare att motivera ett pris, såväl ett lågt som ett högt,

* att hålla tillbaka prisstegringarna genom att motverka onö- digt höga krav vad gäller kvalitet och utförande.

Vad som i det följande sägs om varor gäller även tjänster som säljs i"standardiserad” form, t ex försäkringar, sällskapsresor m m.

Enligt kommittén kan man skilja på tre olika typer av informa— tion om varor/tjänster.

1. Information angående olika sätt att lösa ett konsument- problem. Sådan generell information lämnas med fördel före köptillfället.

2. Information som syftar till att möjliggöra jämförelser mel- lan fabrikat/modeller. Viss sådan information kan lämnas före köptillfället i t ex form av marknadsöversikter med eller utan tester. Annan sådan information kan lämnas i samband med köptillfället i form av varufakta.

3. Information som syftar till att möjliggöra jämförelser mellan enskilda exemplar av en varumodell/fabrikat.

Endast information av den typ som lämpar sig för marknadsöversik— ter eller varufakta behandlas i betänkandet.

Nuvarande information före köp förmedlas främst via butiksperso-

nal, släkt och bekanta samt reklam. Ett stort antal frågor kommer årligen till de kommunala konsumentvägledarna men de utgör ändå en försvinnande liten del av de frågor konsumenterna sannolikt skulle

vilja ha svar på inför ett köp. Information lämnas även via kon- sumentverkets tidskrift Råd och Rön. Även andra tidskrifter lämnar information i form av bl a marknadsöversikter. På permanenta ut- ställningar, typ Svensk Byggtjänst, lämnas information från branschorgan och leverantörer. På försäkringsområdet finns konsu— menternas försäkringsbyrå.

Den information som finns till hands nyttjas inte alltid så att den kommer konsumenterna till godo. En effektiv och tillräcklig kanal till konsumenterna saknas för att informera om marknadsöver—

sikter och provningsresultat.

Information som redan finns framtagen genom t ex provning eller faktasammanställningar bör i högre grad än för närvarande kunna utnyttjas i konsumentupplysningssyfte.

Sådan information kan t ex vara information om typgodkända varor, resultat från besiktningsverksamhet, jämförande varuprovningar från organisationer eller tidskrifter, allmän varuinformation från organisationer eller tidskrifter, företagens egen informa— tion.

Behovet av jämförande varuinformation är stort när det gäller nya varutyper som introducerats på marknaden. Sådan information behöver inte alltid redovisa mätresultat från provningar utan kan t ex innehålla jämförelser med tidigare på marknaden existerande varutyper med likartat användningsområde. Ex jämförelse vann- luftsugn - vanlig ugn.

Opartisk konsumentinformation är viktig i följande fall:

* det krävs speciella kunskaper eller speciell apparatur för att kunna bedöma varutypens egenskaper,

& inköp av varutypen är av ekonomisk betydelse för det en- skilda hushållet, antingen därför att inköpen tar stor del av hushållsbudgeten genom frekventa inköp eller genom att varutypen är en sällanköpsvara men innebär en stor utgift,

* inom varutypen finns en omfattande pris- och/eller kvali- tetsspridning,

* konsumenten ställer speciella krav på varutypens prestation, * varan kan bli dyr att underhålla,

* varan kräver speciell skötsel,

x varutypen är ny på marknaden

* avancerade och/eller omfattande beräkningar krävs för att

avgöra vilket erbjudande som är fördelaktigast (företrädes- vis tjänster).

Kommittén anser att de tre först redovisade kriterierna bör till— mätas störst vikt.

Information som finns mås- te utnyttjas bättre

Kriterier för när opartisk information är viktir

Kravet på exakt- het_i.provnings- metoderna bör inte drivas för långt

Viktigt prova egenskaper som intresserar konsumenten

Informationen i samband med köp bör innehålla både allmänna uppgif— ter, som redovisar vad konsumenten kan förvänta sig av varutypen i fråga, och specifik information, som redovisar egenskaper för den aktuella varumodellen.

Kommittén anser att en utgångspunkt måste vara att provningsmeto- der är av sådan kvalitet att en korrekt redovisning av provnings- resultaten inte står i strid med vederhäftighetskraven i 2 & MFL. Kravet på exakthet i provningsmetoderna bör inte drivas så långt att provningsmetoder för väsentliga egenskaper inte kan tas fram. En provningsmetod måste mäta egenskaper som är relevanta när det

gäller information om den varutyp som är aktuell. Provningsmeto- der bör vidare vara reproducerbara. Vid redovisning av resultaten

behöver emellertid inte skillnader anges om de inte är intressanta för vanliga konsumenter. Kommittén anser att man i viss utsträck— ning kan skilja mellan kraven på provningsmetoder för jämförande varuprovningar och för provningar som görs i syfte att fastställa grundkrav eller för att jämföra med en fast värdeskala. Något läg— re krav bör kunna accepteras på metoder för jämförande provningar. Praktiska provningar är angelägna.

Om det finns provningsmetoder som fastställts av standardiserings- organ eller annars är allmänt vedertagna och som mäter de för konsumenterna väsentliga egenskaperna hos varan, bör dessa prov- ningsmetoder användas. Om inte bör andra metoder kunna komma till användning.Därvid kan ofta delar av redan befintliga provnings— metoder användas med framgång. Det är bättre att använda icke fastställda metoder som mäter de för konsumenten väsentliga egen- skaperna, än att använda fastställda metoder som mäter viktiga tekniska data, som inte är av primärt intresse för konsumenten. Man bör sträva efter att förankra arbetet hos Standardiserings— organ men i samarbete med dessa söka enklare modeller. Vidare

bör man sträva efter internationell harmonisering av provnings— metoderna.

Information före köpet

Kommittén föreslår att informationen till de kommunala konsument— vägledarna effektiviseras genom modernare rutiner i informations- flödet från konsumentverket till kommunerna.

Det informationsmaterial som nu kommer konsumentvägledarna till del har vissa brister. Det är ofta inaktuellt och täcker inte stora delar av de varor som konsumenternas frågor avser. Efter- som informationsmaterialet distribueras med posten och förvaras i pärmar hos de kommunala konsumentvägledarna måste omfattningen av materialet vara av hanterlig storlek. Den sökordlista som distribueras var fjärde månad från konsumentverket är mycket be— gränsad för att den inte skall bli ohanterlig. Det innebär att uppgifter tas bort i efterföljande sökordslista, även om nyare information ännu inte tillkommit i samma ämne. I sökordslistan hänvisas till artiklar, men artiklarna finns inte i materialet. Det innebär att vägledarna behöver tillgång till de tidskrifter man hänvisar till i sökordslistan.

Marknadsöversikter som sammanställts av privata organisationer eller företag t ex tidskrifter m m, utnyttjas sällan av vägledar- na på grund av bristande kunskap om att marknadsöversikterna finns.

Enligt kommitténs mening bör de kommunala konsumentvägledarna

ha tillgång till fler marknadsöversikter genom att man på bättre sätt nyttjar det material som finns. De bör dessutom ha tillgång till mer aktuell information. Uppdatering bör göras oftare. Ut- över marknadsöversikter bör även annan information av snabbt föränderligt slag finnas tillgänglig hos vägledarna.

Kommittén förordar att den utökade och aktuellare informationen förs över från konsumentverket till kommunerna med teledata. Da— tabasen bör ägas av konsumentverket, men verket bör kunna upplå— ta utrymme i databasen för utanför verket stående statliga och privata organisationer. Konsumentverket bör träffa avtal om så—

Information till konsument— Vägledare bör effektiviseras

Material som finns bör ut— nyttjas bättre

Teledata kan ge snabbare information

dan upplåtelse och ställa upp regler för hur sådan upplåtelse skall ske. Konsumentverket bör även träffa avtal om att få använ- da material från utomstående organisationer i sin databas.

Det bör framgå vem som är ansvarig för informationen i teledata- basen. Ansvaret kan åvila olika organisationer när det gäller olika information. Vem som ansvarar bör anges på varje sida i databasen.

Även om sålunda ansvarig utgivare finns angiven kan konsumentver- ket inte undandra sig ansvaret helt. Normala aktsamhetskrav gäl— ler härvidlag och det är verkets skyldighet att reagera på uppen- bart oriktiga uppgifter.

Erforderlig utrustning för'ett teledatasysteniär en minidator hos kon— sumentverket och terminaler hos nyttjarna, främst dekonnunala konsu— mentvägledarna. Inmatningsterminal måstefinnas hos konsumentverket och hos andra som skall kunna mata in information i databasen.

Efter en kort övergångstid kan konsumentverket inte längre per post distribuera informationsmaterial av snabbt föränderlig ka- raktär till kommuner, som väljer att stå utanför datasystemet.

Initialkostnader Kostnaderna för ett teledatasystem belöper sig till sammanlagt

1,9 milj - års- kostnad 90 000 ca 1,9 milj kr under de första fem åren vad gäller statsverket. Under åren därefter torde kostnaderna kunna uppskattas till knappt 90 000 kr per år. Kommunerna som väljer att ansluta sig till sys— temet gör en investering på drygt 16 000 kr och kommer därefter att ha en driftskostnad på ca 1 000 kr per år.

Systemet kan vara utbyggt två år efter det att det påbörjas men kan byggas ut ytterligare. Framtida möjligheter till utveckling av systemet finns, bl a följande.

Varefter avtal om inmatning kan träffas med olika organisationer och företag bör antalet "inmatare" kunna öka och mängden informa— tion i teledatabasen likaså.

Det är också fullt möjligt att bygga ut antalet söktenninaler, Bibliotek, bu— tiker kan an— så att sådana finns tillgängliga på t ex postkontor, bibliotek OCh slutas på försäljningsställen. På sikt är det även tänkbart att te— ledataterminaler finns i hushållen.

Andra framtida möjligheter kan vara:

* Möjligheten till elektronisk postfunktion kan komma att rationalisera arbetet vid konsumentverket. Det kan vara fördelaktigt att förfrågningar från konsumentvägledarna till konsumentverket matas in av konsumentvägledarna allt- eftersom frågor uppkommer. Konsumentverket kan vid vissa tillfällen besvara de frågor som finns lagrade i databasen genom att lägga in svaren i databasen. Svar på frekventa frågor kan lagras permanent i databasen, medan andra svar raderas bort efter viss tid.

* De kommunala konsumentvägledarna kan komplettera databa— sen med eget material som är av lokalt värde.

& Inmatningsterminaler kan i framtiden finnas hos hemkon- sulenterna, för inmatning av regionalt intressant informa— tion.

Ilnformation i samband med köpet

Information direkt på köpstället, och företrädesvis direkt på eller i samband med varan är, enligt kommitténs mening, av flera skäl ett nödvändigt komplement till informationen före köptill— fället.

Informationen bör vara opartisk och syfta till att lämna en från konsumentsynpunkt rättvisande bild av varans egenskaper och möj-

liggöra jämförelse mellan enskilda fabrikat och varumodeller in- om samma varugrupp.

Informationen bör enligt kommittén vara enkel och enhetligt Läthgåt tåg; na l . utformad så att konsumenterna känner igen den och därmed lär att ]äsa

sig fråga efter den. Gemensam logotyp bör finnas på de varor som förses med denna typ av information.

Frivillig enhetlig opartisk

Näringslivet har visat in- tresse

Konsumentverkets roll i informationssystemet bör främst vara att peka på var konsumentproblemen ligger och initiera framtagning av information.

Denna typ av information bör ses som ett komplement till annan mer eller mindre obligatorisk information. Den bör vara frivillig, enhetlig och opartisk. Det faktum att frivillig, enhetlig och opartisk information tagits fram och fastställts inom ett område bör leda till att konsumentverket i praktiken inte behöver ingripa med andra medel.

Frivilliga informationssystem har givetvis även nackdelar. Förut- sättningarna för att systemet skall fungera bygger på näringsli— vets medverkan. Företrädare för näringslivet har emellertid för- klarat sig intresserade av ett frivilligt informationssystem. Det är med nuvarande statsfinansiella läge helt omöjligt att tänka sig ett informationssystem vari staten ikläder sig ansvaret för fram- tagning av provningsnormer, informationsregler, provningsverksam— het, kontroll m m. Kommittén vill därför föreslå ett system i vil- ket marknadsförarna själva utför största delen av arbetet men i vilket konsumentintressen är företrädda. Att lägga ansvaret för marknadsföringen på marknadsförarna torde vara helt i linje med marknadsföringslagens anda. Det har emellertid varit kommitténs uppgift att föreslå instrument för att föra ut väsentlig informa- tion till konsumenterna.

Informationsregler, som i förekommande fall inkluderar provnings— metoder, bör i huvudsak tas fram av den som marknadsför varan el- ler av dennes organisationer. Kontakter bör under detta arbete tas med konsumentverket. Befintliga provningsmetoder och be- fintliga varudeklarationer från t ex Danmark och Norge bör kunna

komma till användning.

Kommittén anser det önskvärt att ett brett varusortiment hamnar inom det nya informationssystemets ram. Om informationsregler för viktiga varugrupper inte utarbetas bör konsumentverket ta initiativ till sådant utarbetande.

I vissa fall bör resultat från jämförande varuprovningar, om representativt urval av marknadens utbud testats, kunna komma till användning inom systemet. Det kan t ex anges i informatio— nen hur den aktuella varans kvalitet är i förhållande till mark- nadens utbud i stort.

Information om på marknaden nya produkttyper passar ofta bättre i den databas som föreslagits än inom detta system.

I samband med informationen, på etiketten etc, skall en logotyp finnas. Detta igenkänningstecken skall ange att infonnationen är uppställd efter vissa regler, att den är opartisk och korrekt.

Varor, som förses med denna typ av information, skall uppfylla vissa grundkrav. Dessa bör dock inte sättas högre än att varor som uppfyller lägsta rimliga krav för normal användning kan ingå i systemet. Varans huvudsakliga användningsområde skall vidare anges på etiketten.Strävan bör vara att söka ett fåtal karaktäris-

tiska egenskaper hos varje vara och att få redovisningen på eti— ketten så kortfattad som möjligt.

De framtagna förslagen till informationsregler samt revideringen av dessa fastställs i en särskild stiftelse, förslagsvis kallad Stiftelsen Varufakta. Stiftelsen bör i första hand utformas som ett beslutsorgan. Arbetet med att ta fram förslag till informa— tionsregler bör ligga på marknadsförarna själva och deras orga- nisationer. Kontrollfunktionen ligger på stiftelsen och i sista hand på konsumentverket. Stiftelsen skall inte vara en myndig— het. Stiftelsen bör vara innehavare av ett kollektivmärke (logo-

typen) som även används som styrmedel.

I stiftelsens styrelse bör finnas representanter för näringslivet och för konsumenterna. Styrelsen bör bestå av en opartisk ordföran- de som utses av regeringen och av förslagsvis åttaledamötersom kan utses av exempelvis Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossist— förbund, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, NO, Kon- sumentvägledarnas förening, konsumentverket och allmänna reklama—

Logotyp mås- te finnas

Förslag om stiftelse

Marknadsföraren tar fram varu- fakta

2 5 marknadsfö— ringslaqen

tionsnämnden. Styrelsens uppgift skall vara att: fastställa infor— mationsregler, fastställa revideringar i informationsregler, med— dela tillstånd för marknadsförare att nyttja informationssystemet, ompröva tillstånd när felaktigheter förekommit. Beredning av ären— den skall ej ske i styrelsen. Styrelsen bör eftersträva enhälliga beslut. Till stiftelsen skall vara knutet ett litet kansli. Arbets- uppgifterna skall främst vara administrativ och expeditionell karaktär men även marknadsföring av systemet, samordning av arbe- tet med framtagning av informationsregler med avseende på regler- nas tekniska utformning och i vissa fall initiering av revide- ringar av informationsregler bör åligga kansliet. För dessa arbets- uppgifter erfordras en kvalificerad kanslichef och en assistent.

Ansvaret för att ta fram den varuspecifika informationen åvilar marknadsföraren. Denne skall, enligt de informationsregler som ställts upp för varugruppen i fråga, ta fram mätresultat och annan egenskapsredovisning samt sammanställa dessa uppgifter på sådant sätt som anges i reglerna. Tester bör kunna göras av mark- nadsföraren själv om lämpliga provningsresurser finns eller på annat laboratorium med lämpliga resurser inom eller utom Sverige.

Informationen bör främst finnas presenterad på köpstället på el- ler i omedelbar anslutning till varan. Även i övrig marknadsfö— ring t ex katalogmaterial, broschyrer, annonser m m bör informa— tion enligt de fastställda reglerna kunna presenteras.

Sammanställningar av information varugruppsvis görs av stiftel- sens kansli på begäran av den organisation som önskar nyttja sammanställningen. Sådana sammanställningar lämpar sig väl för den föreslagna databasen.

Fastställda informationsregler måste lägst vara av sådan kvalitet att information som grundar sig på reglerna och är utformad i en- lighet med reglerna uppfyller de krav på vederhäftighet som föl— jer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & mark—

nadsföringslagen.

Även den information som lämnas av marknadsförarna inom systemets ram måste vara korrekt och uppfylla de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & MFL. Vilseledande uppgifter av denna typ av information utgör en form av vilseledande marknadsföring som kan angripas enligt MFL.

Enligt kommitténs mening bör redan gällande riktlinjer som utar— betats av konsumentverket vara en utgångspunkt för de frivilliga informationsreglerna.

Vid missoruk av systemet bör i första hand anmälan ske till stif- telsens kansli för åtgärd. Tillståndet att använda logotypen bör i första hand användas som styrmedel. Vidare kan konsumentverket alltid agera med stöd av 2 & marknadsföringslagen. Möjlighet för konsumentverket att göra stickprovskontroller bör finnas.

Möjligheten att få efterfrågan på information enligt systemet är avhängig av en god start. Om konsumenterna efterfrågar systemet blir intresset större från marknadsförarnas sida. Om. å andra sidan, stor uppslutning kring systemet finns från marknadsförar- na, ökar möjligheterna att snabbt få systemet känt hos och efter- frågat av konsumenterna. För att möjliggöra en effektiv "sjö- sättning" av informationssystemet bör start ske inom en begrän— sad sektor, t ex inom området elektriska hushållsapparater. Där- vid kan varudeklarationsnormer från Danmark och Norge liksom bedrivet arbete inom EHL användas.

Om stiftelsen startar sin verksamhet den första januari 1984 bör de första informationsreglerna kunna fastställas under våren

1984 och informationen nå ut till konsumenterna under hösten 1984.

Samtidigt bör information om det nya systemet kunna riktas till konsumenterna. Marknadsföring av informationsregler till närings- idkare bör ske så snart regler fastställs under våren 1984.

Kontroll genom självsanering och konsument- verket

Start 84-01-01

Organisations- kommitté bör tillsättas

Av ift bidrar ti l kostnader-

na

En utvärdering av informationssystemets omfattning bör göras ef- ter ca fem år. För att systemet skall anses ha tillfredsställande utbredning bör man ha som riktmärke att i genomsnitt fem till tio nya informationsregler fastställs per år under ett uppbyggnads— skede. Efter fem år bör således minst 25—50 informationsregler finnas i bruk. Marknadstäckningen bör vara minst 30-40 procent. Utvärderingen bör göras av konsumentverket.

En organisationskommitté bestående av de organisationer som av— ses ingå i stiftelsens styrelse bör snarast tillsättas med upp- gift att utforma stadgar, arbetsordning, budget, avgiftssystem, anskaffa lokaler m m. Organisationskommittén bör tillsättas av regeringen.

Nya resurser behöver tillskapas för stiftelsen och dess kansli,

för en informationskampanj för att göra systemet känt och för

en utvärdering av systemet. Stiftelsekapital bör tillskjutas med lika delar från staten och från näringslivets organisationer som medverkar i stiftelsens styrelse. Totala stiftelsekapitalet bör

vara 100 000 kr.

För stiftelsens verksamhet erfordras ca 480 000 kr under det första året och därefter ca 435 000 kr per år.Därutöver tillkom— mer en informationskampanj som torde medföra en kostnad av ca

en milj kr under det första året. Vidare kostar utvärderingen av systemet ca 35 000 kr.

Finansieringen beräknas kunna ske genom en tillståndsavgift som utgår för de marknadsförare som önskar nyttja systemet. Avgif— ten föreslås vara 200 kr per tillstånd. Avgiften beräknas in— bringa 4 000 8 000 kr det första året och 35 000 — 70 000 kr det femte året. Därtill bör komma en nyttjandeavgift för logo-

typen. Sådan avgift bör inbringa ca 400 000 kr per år. Avgifter— nas storlek får avpassas härefter. Under de första åren bör stats—

finansiering av delar av verksamheten kunna komma i fråga. Erfor- derliga statsmedel under de fem första åren blir i genomsnitt drygt 400 000 kr per år.

Kommittén anser att livslängd och reparationsbenägenhet är vikti- Livslängd och ga egenskaper hos varor. Kommittén har emellertid inte funnit nå— Egparationsbe- gon väg att på rättvisande sätt redovisa dessa egenskaper. Kom-

mittén föreslår därför att dessa frågor övervägs ytterligare. Som

en tillfällig lösning bör de leverantörer, som anser sig kunna re-

dovisa livslängd och reparationsbenägenhet, kunna göra detta an- tingen inom eller utom informationssystemet.

De båda informationssystemen: databasen och stiftelsen, behöver Statliga medel

även finansieras med statsmedel. Kommittén anser det nödvändigt med denna utvidgade information som avser att stödja konsumenter- na. Kommittén har i sitt arbete med finansiella frågor funnit det anmärkningsvärt med den obalans som föreligger mellan stat- liga anslag till t ex funktionsorovning av jordbruksmaskiner avsedda för yrkesmässig användning och för funktionsprovning av konsumentvaror för användning i hemmen. Mycket stora summor läggs också årligen ned på statlig verksamhet att minska olycksfalls— riskerna i yrkeslivet, medan motsvarande satsning för att minska olycksfallsriskerna i hemmen inte är särskilt omfattande.

En annan fördelning av anslag med ekonomiskt stöd till konsument— information, kan möjligen ge större samhällsnytta.

Medel kan också vinnas genom rationaliseringsvinster. Kommittén vill peka på det dubbelarbete med butiksbesök som görs på olika håll inom den regionala konsumentverksamheten. Butiksbesök görs

i olika syften av bl a SCB, justerarverksamheten vid statens prov— ningsanstalt, SEMKO, hemkonsulenterna och de lokala priskontoren. Kommittén anser att det bör utredas om en ökad samordning kunde ge vinster. Dessa borde kunna komma den av kommittén föreslagna infor- mationsverksamheten till del.

I INLEDNING 1 UTREDNINGSUPPDRAGET l.l Varuprovningskommitténs direktiv

Den 20 augusti l979 bemyndigade regeringen chefen för handelsde— partementet att tillkalla en kommitté med högst åtta ledamöter med uppdrag att utreda frågan om jämförande varuprovningar och marknadsöversikter.

Bakgrunden var de problem som möter konsumenterna när det gäller att överblicka ett mycket omfattande utbud av varor och tjäns—

ter. Komnittén skulle därför utreda hur den framtida verksamhe- ten med konsumentvaruprovningar och spridning av marknadsöver— sikter skulle ske. Frågor som skulle belysas var bl a vem som skall ta ansvaret för och utföra provningar, vem som skall ut— forma och sprida information om provningar i form av marknads— översikter, vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för provning och vilka krav som bör ställas på mätmetoderna. En kommitté tillkallades sålunda med uppgift att analysera vilka problem som finns när det gäller att tillhandahålla sammanställd information om produktutbudet. Kommittén har kallat sig varu— provningskommittén.

Kommittédirektiven återfinns i bilaga 1.

l.2 Bakgrund till utredningsuppdraget

Statlig konsumentupplysning har funnits i Sverige sedan år 1940, då byrån Aktiv hushållning tillskapades. Syftet var att åstad- komma en effektivare hushållning med konsumtionsvaruresurserna under andra världskriget.

År l944 tillkom Hemmens forskningsinstitut (HFI), vilket hade Hus- mödrarnas samarbetskommitté och Hushållslärarinnornas samarbets- organisation som huvudmän. Institutet erhöll statsbidrag från första verksamhetsåret. Ett villkor för bidraget var att insti- tutet skulle samarbeta med Aktiv hushållning.

Alltsedan dess har en mängd utredningar gjorts av problem i sam- band med att ta fram underlag för konsumentinformation. Under he— la perioden har stor enighet rått om vikten av ökad och ständigt fördjupad konsumentvaruforskning. Viktiga inslag i forskningsverk- samheten har ansetts vara varuprovningar liksom arbete med att ta fram lämpliga provningsmetoder.

Vad som skiljt olika utredningar är synen på hur informationen till konsumenterna skall utformas liksom huruvida information kan anses ge tillräcklig vägledning för konsumenterna.

I det följande redovisas kortfattat de väsentliga dragen i ett antal betänkanden och rapporter angående varuprovningar som under- lag för konsumentinformation samt angående utformningen av denna information. Utförligare redovisning av de nedan relaterade ut- redningarna återfinns i bilaga 3.

Även andra utredningar än de här redovisade har i sina betänkan— den berört dessa frågeställningar, dock utan att primärt syssla med ämnesområdet i fråga.

Är l947 lade Hem— och familjeutredningen fram betänkandet (SOU l947:46) "Familjeliv och hemarbete" vari föreslogs bl a att ett statistiskt—sociologiskt forskningsorgan med uppgift att skapa underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle skulle inrättas. Bland annat skulle detta organ undersöka de

faktiska levnadsvanorna och betingelserna för dessa inom olika befolkningsgrupper. Hemmens forskningsinstitut (HFI), son bildats år l944, ansågs av utredningen böra ägna sig åt funktionsunder- sökningar och andra typer av provningar av konsumentvaror. Ut- redningen föreslog vidare en sammanslagning av Aktiv hushållning och Hemmens forskningsinstitut. Denna sammanslagning kom dock inte till stånd förrän år l954.

Även |946 års utredning om kvalitetsforskning och konsumentupplys- ning föreslog år l949 en sådan sammanslagning i sitt betänkande. (SOU l949zl8). Den allmänna konsumentupplysningen borde, enligt

utredningen, syfta till att ge konsumenterna möjligheter att bätt— re överväga sina behov och att hjälpa dem att tillfredsställa be- hoven på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt, vilket skulle kun— na leda till en höjning av den reala standarden för konsumenterna. Utredningen fann emellertid att den förekommande varuinformatio- nen inte var tillräcklig härför. Man ansåg därför att uppgifter borde lämnas om varors innehåll och egenskaper i form av enhet- lig varudeklaration. Varudeklarationer,och kvalitetsmärkning för produkter som inte lämpade sig för deklaration, borde införas på frivillighetens väg i samarbete mellan intresserade parter på varumarknaden. Lagstiftning i form av märknings- och deklarations- plikt ansågs mindre lämplig. Deklarationen borde omfatta sådana uppgifter som inte omedelbart och utan svårighet framgick av va- ran. Uppgifterna borde vidare ha väsentlig betydelse för det än- damål varan anskaffats för. En varumärkningsnämnd föreslogs få hand om varudeklarationerna och kvalitetsmärkningen inom samt— liga konsumtionsvaruområden. På grundval av betänkandet inrätta- des Varudeklarationsnämnden (VDN) år l95l.

I en utredning inom handelsdepartementet år l955 om Behov och

resurser inom konsumentvaruforskningens område konstaterades ett

stort behov av att samordna denna forskning. Man föreslog därför inrättandet av ett så kallat konsumentråd, med översiktliga upp- gifter på konsumentområdet. Utredningen föreslog vidare att den praktiska provningsverksamheten hos HFI borde fortsätta, men att forskningen i övrigt skulle beställas hos andra institutioner. Enligt utredningen borde HFI förstatligas och ges namnet statens institut för konsumentfrågor. Ett av de främsta skälen härtill var vikten av att en upplysningsverksamhet i statlig regi som var obunden av producentintressen antogs få en större tyngd och en mer auktoritativ ställning. '

Konsumentupplysningsutredningen avgav två betänkanden. Det förs- ta betänkandet (SOU l964z4) Effektivare konsumentupplysning be—

handlade primärt frågor om organisationen för konsumentinsti- tutets upplysningsavdelning. Utredningen ansåg emellertid att vä-

väsentligt ökade personella och materiella resurser behövdes för den undersöknings- och forskningsverksamhet som låg till grund för upplysningsverksamheten. Det var vidare, enligt utred- ningen, angeläget att man i ökad utsträckning sökte skaffa in, presentera och nyttiggöra utländskt material av värde för svenska konsumenter. Inriktningen på konsumentupplysningen borde, enligt utredningen, inriktas på att genom allmän konsumentfostran ska- pa konsumenter som var mer mottagliga för en fortlöpande saklig pris— och varuinformation.

Konsumentupplysningsutredningens andra betänkande (Ds H l966:3) Effektivare konsumentforskning behandlade konsumentvaruforskning— ens resurser, verksamhet och organisation. Utredningen fann att konsumentinstitutet, för att bredda underlaget för informations- arbetet, borde etablera ett intensivare samarbete med andra forsk— ningsinstitutioner och i större utsträckning än tidigare använda sig av hos dessa befintligt material. Ett trettiotal institutio— ner som konsumentinstitutet borde kunna inleda eller intensifiera ett samarbete med nämndes i betänkandet. Särskilt berördes sam— arbetet med Varudeklarationsnämnden vad gällde provningar och norm— utvecklingsarbete. Utredningen föreslog även en förstärkning av

den tekniska sidan av institutets verksamhet. Eftersom man fann

att en helhetssyn rörande de konsumentpolitiska strävandena sak— nades, tillsattes en ny utredning - konsumentutredningen (jfr nedan).

I l960 års radioutrednings betänkande (SOU l964:54) Konsument- upplysning i televisionen framhölls att en av den moderna konsu- mentupplysningens uppgifter måste bli att väcka intresse för upp— lysningen hos personer som inte frågar efter den. TV ansågs där— vid vara ett lämpligt medium. Som underlag för Sveriges Radios programverksamhet på detta område tänkte sig utredningen ett in— tensivare utnyttjande av material från bl a institutioner med provnings- och undersökningsverksamhet, men även att Sveriges

Radio skulle kunna göra egna undersökningar av detta slag. För— i slagen har dock inte realiserats. ! En arbetsgrupp inom SAP—LO, den s k Skoglundgruppen, behandlade i en rapport till handelsministern år l968 bl a varudeklarationer.

I konsumentutredningens slutbetänkande (SOU 1971137) Konsument— politik, riktlinjer och organisation ansågs att den splittrade organisationen, otillräckliga resurser och avsaknaden av en grund— läggande konsumentpolitisk målsättning försvårat den dittillsva- rande verksamheten. Man föreslog därför inrättandet av ett kon- sumentverk. Verksamheten vid statens konsumentråd, statens in— stitut för konsumentfrågor och Varudeklarationsnämnden skulle samtidigt upphöra. Utredningen betonade att en viktig uppgift

inom konsumentverket var att vidareutveckla varudeklarationssyste- met. Inom verket borde man vidare utveckla nya mera konsumentan- passade informationssystem för produkter (varor och tjänster) och produktgrupper. Utredningen ansåg att varudeklarationerna hade kommit att få en utpräglat teknisk inriktning. I stället borde, enligt utredningen, brukssynpunkter starkt skjutas i förgrunden när det gällde varudeklarationer.

Livsmedelsstadgekommittén avlämnade år 1970 sitt betänkande (SOU 1980:6 och 7) Ny livsmedelsstadga m m. Förslaget innebar bl a en hel rad märkningsbestämmelser för främst färdigförpackade livsmedel. Man föreslog inrättandet av ett nytt livsmedelsverk skulle kontrollera att lagstiftningen efterföljdes. Eftersom märk- ningsbestämmelserna i mycket liknade varudeklarationerna på livs- medel föreslogs att en samordning skulle komma till stånd när det gällde varudeklarationer av livsmedel. Varudeklarationsnämnden borde här, enligt kommittén. underställa viktiga frågor prövning av det nya centrala verket.

Varudeklarationsutredningen tillsattes år 1972 med uppgifterna att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer och att undersöka hur VDN-systemet fyllt sin funktion. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU l973:20) Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken en rad åtgärder för att förbättra det befintliga varudeklarationssystemet. Man föreslog bl a deklara- tionsplikt när det gällde liv—hälsa-aspekter. I övrigt borde va- rudeklarationssystemet vara frivilligt. Endast om det visat sig omöjligt att på frivillig väg få fram tillräcklig anslutning till ett deklarationssystem borde en övergång till obligatoriska dekla-

rationer ske. För att överbrygga bristen på provningsmetoder ansåg utredningen att konsumentverket borde överväga om andra än tekniska mätmetoder skulle kunna godtas som underlag för de— klaration. Man avsåg här särskilt panelmätningar och resultat från jämförande varuprovningar.

Reklamutredningen lade år 1974 fram sitt betänkande (SOU l974z23) Reklam V, Information i reklamen. I betänkandet behandlades frå—

gan om reklamens användbarhet som ett medel att överbringa på visst sätt reglerad och standardiserad information från närings- idkare till konsument. Utredningens förslag innebar lagstiftning som skulle ge konsumentverket befogenhet att utfärda föreskrifter om informationslämnande i de fall informationen är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

En arbetsgrupp inom konsumentverket utarbetade under år l974, mot bakgrund av varudeklarationsutredningens och reklamutred- ningens betänkanden,en rapport Lag om produktsäkerhet - en principskiss (l974zl2). I rapporten betonade konsumentverket att det varotillfredsställande att konsumenterna inte lagstift- ningsvägen kunde skyddas mot produkter som medförde risk för skada på person eller egendom. Konsumentverket ansåg att möjlighet måste finnas att reglera produkter vilkas användning eller för— brukning kan medföra skada på person eller egendom och produkter

som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Arbetsgruppen lämnade förslag till en produktsäkerhetslag.

På grundval av vad som framkommit i samband med remissbehand- lingarna av varudeklarationsutredningens och reklamutredningens be- tänkanden och konsumentverkets rapport, föreslog regeringen i

prop l975/76z34 med förslag till marknadsföringslag m m, som i huvudsak byggde på lagen (l970:4lZ) om otillbörlig marknads- föring en viss möjlighet att påverka produktutformingen vad gällde produktsäkerhet och tjänlighet. Vissa krav skulle även kunna ställas på information som har särskild betydelse från

konsumentsynpunkt.

Med stöd av bl a bestämmelserna i marknadsföringslagen utfärdar konsumentverket riktlinjer för marknadsföring och information vad gäller olika varor och tjänster. I riktlinjerna finns krav (skall-regler) och önskemål (bör—regler) om varans beskaffenhet och om information i samband med marknadsföringen av varan eller tjänsten. Med stöd av marknadsföringslagen kan krav endast rik- tas mot marknadsföraren, inte mot tillverkare/importör om inte denne är identisk med marknadsföraren. Marknadsföringslagen och konsumentverkets riktlinjesystem är för närvarande föremål för överväganden inom riktlinjekommittén (H l979:04).

Varudeklarationssystemet har sedan år l973,då konsumentverket bildades, legat mer eller mindre i träda. Varudeklarerade va-

ror finns fortfarande på marknaden, men administration och kon- troll av systemet har upphört sedan år 1975. Detta kommer att vi- dare behandlas i avsnitt 6.7.l. Ett antal motioner har lagts i riksdagen angående behov av varudeklarationer både vad gäller enstaka varor eller varugrupper och mer generella system. En sammanställning av dessa återfinns i bilaga 4.

__: b.) Avgränsning av utredningsuppdraget

l.3.l Varor och tjänster_sgnLomfattaslav_uppdraget

Enligt direktiven har kommittén haft i uppdrag att ompröva verk— samheten rörande varuprovningar och marknadsöversikter i syfte att konsumenternas krav härvidlag i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodoses. Kommittén har därvid bl a prövat

a) nuvarande insatser på varuprovningsområdet

b) vem som skall ha ansvaret för och utföra varuprovningar

c) vem som skall utforma och sprida information i form av marknadsöversikter

d) vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för provning

e) vilka krav som bör ställas på mätmetoderna.

Utredningsuppdraget avser provning av och information om egenska— per hos varor och tjänster som tillhandahålls till konsumenter, dvs konsumentvaror och —tjänster.

Konsumentvaror

Från begreppet konsumentvaror avskiljs i detta sammanhang varor som huvudsakligen framställs för och används i yrkesmässig han- tering. Avgränsningen är här inte helt enkel. På marknaden före— kommer nämligen en hel del varor som egentligen är framställda för yrkesmässig hantering men som av konsumenter köps för enskilt bruk. Emellertid bör varor köpta av konsumenten för i huvudsak enskilt bruk, oberoende av för vilket användningsområde, ingå i begreppet konsumentvaror. En lämplig definition har vi därför ansett vara: "sådana varor som näringsidkare saluhåller till konsumenter för enskilt bruk”.

Konsumenttjänster

Samma resonemang som ovan förts gäller även beträffande tjänster. En avgränsning av uppdraget kan definieras:"Sådana tjänster som

näringsidkare tillhandahåller direkt till enskilda konsumen- ter".

Inskränkningar

För en rad konsumentvaror finns i dag speciallagstiftning vari ställs krav på från konsumentsynpunkt väsentliga egenskaper hos varan. Exempel på sådana varor är bl a livsmedel och läkemedel. Konsumentvaror, vars från konsumentsynpunkt väsentliga egenska— per redan är reglerade i speciallagstiftning, har vi bedömt fal— la utanför utredningsuppdraget.

l.3.2 Officiell provning

Beskaffenhet och innehåll hos en hel del konsumentvaror regleras i särskilda författningar. Exempel på sådan lagstiftning som stäl— ler krav på provning av konsumentvaror är livsmedelslagen (l97l15ll),

läkemedelsförordningen (l962z70l) och strålskyddslagen (l958:ll0). Detsamma gäller lagen (l973:329) om miljö- och hälsofarliga varor, lagen (l975:69) om explosiva och brandfarliga varor, liksom for- donskungörelsen (l979:64l) och arbetsmiljölagen (l977zll60).

Sådan teknisk provning som är föreskriven i lag eller annan för- fattning, och som inte är egenkontroll, benämns officiell prov— ning. Skyldigheten att låta utföra officiell provning regleras

i lag. Myndigheter vilka har ansvar för skydd av liv, hälsa och egendom ger ut föreskrifter om officiell provning. Bestämmelser om provning av sådana egenskaper som är reglerade på detta vis ingår inte i kommitténs uppdrag att ompröva. Formerna för den officiella provningen ingår inte heller i kommitténs uppdrag att pröva. Däremot anges i direktiven att kommittén skall ompröva möjligheterna till en samordning mellan den officiella prov— ningsverksamheten och den frivilliga konsumentinriktade prov- ningen. Syftet bör, enligt direktiven, vara att undvika dubbel- arbete och dubbel kompetens- och resursuppbyggnad inom den stat- liga provningsverksamheten.

Att utreda iörutsättningarna för sådan provningsverksamhet som innebär undersökningar som kan hänföras till besiktningar, certi- fieringar eller kalibreringar ingår inte i kommitténs uppdrag. Däremot medger direktiven att kommittén utvärderar och lägger synpunkter på bearbetningar och redovisningar av resultat och erfarenheter av sådan verksamhet i de fall bearbetningarna och redovisningarna syftar till information till enskilda konsumenter. Exempel på sådan information är Svensk Bilprovnings "Bilens svaga punkter". Regler och provningsverksamhet som hänger samman med myndigheters och företags inköp av varor ingår heller inte i vårt uppdrag för såvitt inte provningsresultaten används i konsument- upplysande syfte.

l.3.3 Frivillig_pr9vning

Med hänsyn till kommitténs direktiv är den frivilliga provningen av konsumentvaror som finns vid sidan av den officiella prov- ningen av särskilt stort intresse för utredningsuppdraget.

Fabrikanter låter ofta prova sina produkter, dels som ett led i produktutvecklingsarbetet, dels för att skaffa sig information om sina färdiga produkter, inte sällan för att kunna jämföra sin vara med konkurrentens. Tidningar, facktidskrifter, bransch- och intresseorganisationer utför, låter utföra och bekostar provningar av konsumentvaror. Resultat av dessa provningar publiceras i tid- ningar och i handböcker. Provningarna, som är helt frivilliga, utförs på olika sätt och med varierande ambitionsnivåer. Konsu— mentverket utför, men uppdrar också åt andra att utföra, jämfö— rande varuprovningar. Verket deltar även i en försöksverksam—

het med gemensamma provningar av kapitalvaror inom Nordiska ministerrådets ram, och i gemensamma europeiska provningar t ex inom European Testing Group (ETG).

En annan form av frivillig provning bygger på av myndigheter ut- arbetade anvisningar för frivilliga typgodkännanden. Exempel

på sådana är Sjöfartsverkets frivilliga typprovning av fritids- båtar och trafiksäkerhetsverkets regler för typprovning av bil- barnstolar.

All ovan beskriven provningsverksamhet är av intresse för kom- mittéuppdraget.

1.3.4 Konsgmentinfgrmatign'

Målet för kommitténs arbete har enligt direktiven varit att i ökad utsträckning tillgodose konsumenternas behov av informa— tion om varuutbudet på marknaden så att deras val underlättas och köpen blir väl övervägda. För att nå detta mål, kan två typer av information komplettera varandra, information före köp och in— formation i samband med köpet.

Information före köp kan bestå av resultat från varuprovningar och redovisning av andra egenskaper hos varan. Informationen

ställs samman i en marknadsöversikt.

Informationen vid köpet kan bestå av resultat från varuprov— ningar och sammanställning av andra egenskaper hos varan. In— formationen återfinns i nära anslutning till varan i fråga på köpstället.

Analys av hur dessa typer av information bör vara beskaffade har ingått i kommitténs uppdrag.

I kommitténs uppdrag har också ingått att analysera vem som bör ansvara för att information finns tillgänglig och når ut till konsumenterna, liksom hur information sprids. I denna senare ana- lys har vi ansett oss också böra diskutera vilka medier som kan komma till användning. Vi har därför funnit att det i vårt upp— drag har ingått att pröva i vad mån man kan ta till vara den nya informationsteknik som t ex teledata utgör. Informationsteknolo— giutredningen (U l978:12) har av regeringen haft i uppdrag att utreda de nya mediernas utvecklingsmöjligheter samt frågor om ansvar och finansiering (se betänkande SOU l98l:45). I våra direk— tiv framhålls att vi bör samråda med denna utredning.

l.3.5 Andra konsumentpolitiska_kommittéer m m Riktlinjekommittén

Det arbete som bedrivs inom riktlinjekommittén (H l979:04) har många beröringspunkter med det inom varuprovningskommittén.

Regler i konsumentverkets riktlinjer som berör konsumentens

skydd mot risk för skada på liv och hälsa pga felaktigt konstru- erade produkter bedöms ligga utanför varuprovningskommitténs upp- drag. Däremot har det ingått i vårt uppdrag att behandla frågor rörande information om konsumentvarors och —tjänsters egenskaper vad gäller funktion, hållbarhet m m och hur sådan information bör vara beskaffad. Information om hur risker för skada på liv

har vidare ingått i uppdraget att analysera.

Vidare har riktlinjekommitténs arbete vad gäller information i marknadsföringen varit av intresse för vårt uppdrag.

Projektgruppen "Information på säljställeti

Projektgruppen, som arbetat inom konsumentverket, har haft rege— ringens uppdrag att pröva utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Gruppen har gjort en kartläggning avseende så— väl tidigare som nuvarande former för information på säljstället. Gruppen har även tagit fram en redovisning av tidigare skisser till nya former för varuinformation. Gruppens arbete har resul- terat i en rapport (l982z7-0l) som överlämnats till regeringen.

l.3.6 Fipapsiepipgsfpågop

I kommitténs direktiv framhålls att vi skall lämna förslag som utgör alternativ till nuvarande ordning. Därvid skall vi utgå ifrån de resursramar som för närvarande gäller för den statliga provningsverksamheten samt att samhället har begränsade möjlig— heter att avdela ytterligare resurser för konsumentpolitiska åt- gärder.

Enligt de särskilda direktiv som antagits vid regeringssamman- träde den l3 mars l980 gäller att alla förslag som kommittéer lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område förslagen avser. Det innebär att om kost- nadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur försla— gen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller enskilda. Kommittéerna skall därför så omsorgs— fullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempel-

vis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan med— föra för myndigheter och enskilda.

Förslag som innebär ökade resurser för statliga myndigheter kan därför inte komma i fråga.

l.4 Genomförande av uppdraget

Omfattande litteraturstudier har gjorts. Särskilt har det arbete som lagts ned av varudeklarationsutredningen bedömts vara mycket värdefullt. Synpunkter har inhämtats under hand från berörda par- ter och kommittéer med uppdrag som anknyter till varuprovnings- kommitténs.

Diskussioner har förts med bl a företrädare för Apoteksbolaget, bostadsstyrelsen, branschforskningsinstitut såsom textilforsk— ningsinstitutet (TEFO) och skoforskningsinstitutet m fl, flygtek- niska försöksanstalten, försvarets forskningsanstalt, handikapp— institutet, kommerskollegium, konsumentverket, livsmedelsverket, möbelinstitutet, näringsfrihetsombudsmannen, SEMKO, skolöversty- relsen, sjöfartsverket, statens industriverk (SIND), statens ma- skinprovningar, statens pris- och kartellnämnd, statens provnings- anstalt, statens väg— och trafikinstitut, statskontoret, Sveriges Standardiseringkommission, AB Svensk Bilprovning, televerket, universitet och högskolor. Dessutom har synpunkter inhämtats från förutvarande tjänstemän på Varudeklarationsnämnden, hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare.

Samråd har fortlöpande skett med informationsteknologiutredningen, riktlinjekommittén och den projektgrupp inom konsumentverket som arbetat med information på säljstället. Underhandskontakt har även tagits med standardiseringsutredningen.

Kommittén har vidare inhämtat synpunkter från näringslivet bl a genom diskussioner med företrädare för Svensk Industriförening, Sveriges Grossistförbund, SHIO-familjeföretagen, Sveriges Industri- förbund, Sveriges Kommunförbund , Sveriges Köpmannaförbund,

Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklambyråförbund, ett antal företag inom hushållskapitalvarusektorn samt ICA och Kooperativa Förbundet.

Synpunkter från konsumentsidan har erhållits i diskussioner med Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Kooperativa Konsumentgilles- förbundet, LO och TCO.

Diskussioner har vidare förts med företrädare för de nordiska kon- sumentmyndigheterna och varudeklarationsnämnderna samt med repre- sentanter från vissa utländska konsumentorganisationer.

II KARTLÄGGNING AV PROVNINGSVERKSAMHET OCH AV INFORMA- TION OM PROVNINGSRESULTATEN

2 PROVNINGSVERKSAMHET VAD GALLER KONSUMENTVAROR 2.l Provning av konsumentvaror

I syfte att kartlägga i vilken omfattning konsumentvaruprovningar görs inom landet, har kommittén genomfört ett antal intervjuer under våren, sommaren och hösten l980 med företrädare för vissa statliga och delvis statliga laboratorier. Till andra laborato- rier har en skriftlig förfrågan sänts ut. De frågor som önskades belysta var om laboratoriet ägnar sig åt konsumentvaruprovning, vilka varor man åtar sig att prova och vilka egenskaper som kan provas. Vidare önskades en bild av omfattningen av sådan provning och en bedömning av den framtida omfattningen av konsumentvaru- provningen.

Det har visat sig mycket svårt att få en överblick när det gäller omfattningen av konsumentvaruprovning mätt i pengar eller person- dagar. Att omfattningen är stor går att konstatera, men exakt hur stor låter sig svårligen bedömas. Det är tämligen vanligt att en statlig myndighet söker anslag för provning av konsumentvaror

hos någon annan myndighet eller fond, medan provningen i sin tur läggs ut på en tredje institution. Vid sammanräkning av belopp som används för provning av konsumentvaror kan då en provning räk- nas tre gånger. Vidare skiljer sig redovisningen vad avser varu- provningar åt beroende på om det är en ren rutinprovning eller om det ingår ett visst mått av metodutveckling, som kan bokföras som forskning, i provningen. Oftast ingår metodutveckling, eftersom man ständigt från provares och beställares sida strävar efter att hål— la provningsmetoder aktuella. Följande skattning kan dock göras.

Statliga medel, som används för jämförande eller annan provning av konsumentvaror med syfte att skapa underlag för konsumentupp- lysning, är mycket begränsade och utgör en liten del av den totala konsumentvaruprovningen inom landet. Det rör sig här främst om konsumentverkets provningar, vilka sker inom eller utom verket

I detta sammanhang kan även räknas in handikappinstitutets verk- samhet vad gäller konsumentvaruprovning. Konsumentverkets stats- finansierade varuprovning torde belöpa sig till omkring en milj kr per år (företagsfinansierade uppdragsprovningar ej inräknade) och den del av handikappinstitutets verksamhet som rör konsument- varor kan skattas högst till en milj kr. Den totala statsfinansie— rade konsumentvaruprovningen för konsumentupplysande ändamål blir därmed högst två milj kr per år.

Den totala konsumentvaruprovningen, främst finansierad med avgif— ter från näringsliv, massmedia och konsumenter, är däremot mycket mer omfattande. Vid statens provningsanstalt utfördes under budget— året l980/8l provningar för knappt 60 milj kr, varav ungefär en tredjedel gällde officiell provning. Uppskattningsvis kan hälften av återstoden bedömas vara konsumentvaror. Det innebär att provning av konsumentvaror görs för ca 20 milj kr. Största delen av dessa provningar bekostas av tillverkarna, användarorganisationer och massmedia.

Vid apoteksbolaget görs årligen provningar av konsumentvaror för ca tre milj kr. Möbelinstitutet provar möbler för Möbelfakta för drygt en milj kr per år. SEMKO provar elmateriel för ca 36 milj

kr per år. Universitet tar årligen emot provningar av konsument- varor för mellan två och tre milj kr. Svensk Bilprovning kontroll- besiktigar bilar årligen för ca 350 milj kr. Televerket provar telemateriel för ca 300 000 kr per år. Statens väg- och trafik- institut åtar sig frivillig provning för ca 20 milj kr per år, varav konsumentvaror dock utgör en begränsad del. Provning av konsumentvaror sker på privata eller kooperativa laboratorier, på tidningsredaktioner, i tillverkarnas laboratorier och på ett antal statliga eller delvis statliga laboratorier, somainte nämnts i texten ovan.

Den totala frivilliga provningen av konsumentvaror som årligen sker på statliga eller delvis statliga laboratorier torde därmed kunna uppskattas till omkring 30 milj kr per år. övriga insat- ser på området inom den privata och kooperativa sektorn kan antas

vara minst lika stora. Inräknas även den officiella konsument- varuprovningen blir beloppen avsevärt större, ca 400-500 milj kr

per år.

2.2 Officiell provning

2.2.l Bakgpupd

Med officiell provning avses sådan teknisk provning som är före— skriven i lag eller annan författning och som inte är egenkon- troll. Skyldigheten att låta utföra provning regleras vanligen i föreskrifter från myndigheter som har ansvar för skydd av liv, hälsa och egendom på olika områden. För denna s k officiella prov- ning finns särskilda regler som antagits av riksdagen. Riktlin- jerna för provningsverksamheten antogs av riksdagen år 1972 (se prop 1972154) och år 1974 (se prop 1974:162).

1972 års beslut innebar att statens provningsanstalt (SP) utsågs till central förValtningsmyndighet för officiell provning och kontroll samt för officiell metrologisk verksamhet fr o m den

1 juli 1972. Riksdagens beslut år 1974 innebar en författnings- reglering av denna verksamhet.

1972 års riksdagsbeslut

1972 års riksdagsbeslut innebar att ansvaret för att samordna all provning med anledning av olika myndigheters föreskrifter lades på SP, som därmed blev central förvaltningsmyndighet för den officiella provningen. Syftet var att man skulle få en klar ansvarsfördelning, ett effektivt resursutnyttjande och garantier för opartiskhet i denna verksamhet.

Den praktiska verksamheten skulle enligt prop 1972:54 organiseras så, att lämpliga, redan befintliga provningsresurser utnyttjas i första hand. Ett antal organ, som vart och ett är ledande inom sitt område och som i övrigt uppfyller vissa krav på kompetens

och oberoende, utsågs till s k riksprovplatser (RPP) och riksmät- platser (RMP). Dessa skulle täcka behovet av officiell provning, kontroll, mätning och kalibrering. Vidare skulle de nationellt fungera som referensorgan beträffande prov- respektive mätmetoder. En särskild uppgift för riksprovplatserna är att tillgodose olika myndigheters behov av samråd vid utarbetande och utfärdande av föreskrifter, som kräver eller förutsätter provning och kontroll.

Som ett komplement till systemet med riksprov- och riksmätplatser finns möjlighet att utse auktoriserade prov- och mätplatser. Stat— liga och kommunala verk med teknisk verksamhet samt industrila- boratorier och konsultföretag, som för egen eller andras räkning utför provning, kontroll eller mätning, kan på detta sätt aukto- riseras av SP.

l9Z4_ärs_riksdegstSIUL

År 1974 återkom regeringen till riksdagen i prop l974:162 med förslag till lagstiftning för den officiella provningen. I pro— positionen görs en precisering av 1972 års riktlinjer beträffan- de hur samspelet skall ske mellan provningsanstalten, föreskri— vande myndigheter och provande organ.

Lagen (1974z896) om riksprovplatser innehåller vissa grundläggan— de bestämmelser om riksprovplatser och auktoriserade provplatser. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1975.

Enligt lagen om riksprovplatser skall riksprovplats vara organ som kan antas utföra officiell provning på ett opartiskt och sakkunnigt sätt. Vid bedömningen av ett organs lämplighet som riksprovplats diskuteras främst ägarförhållanden, beslutsord- ning, vinstintressen och verksamhet utöver officiell provning.

Verksamhet utöver officiell provning bör tillåtas endast om det

är uppenbart att riksprovplatsens opartiskhet och oberoende inte sätts i fråga. Det bör t ex inte få förekomma att en riksprovplats eller anställd hos riksprovplats åtar sig sådana uppdrag t ex i form av konsultverksamhet som gör att man tar på sig ett ansvar för egenskaperna hos en produkt som sedan skall underkastas offi- ciell provning hos riksprovplatsen.

Ansvaret för varje objektområde skall vid uppbyggnaden av riks- provplatsorganisationen läggas på en enda riksprovplats.

I den enskilda riksprovplatsens ansvar ingår att bedriva verksam- heten riksomfattande och med anpassning till det totala behovet inom provplatsens objektområde. Detta kan föra med sig att riks- provplatsen får bedriva verksamhet på flera orter i landet.

2 - 2- 2 Eöreskrixands myndiweter.

Officiell provning föreskrivs vanligen av myndigheter som har ansvar för skydd av liv, hälsa och egendom på skilda områden. Närmare ett 30-tal myndigheter ger ut sådana föreskrifter. Ne- dan följer en redovisning av vissa myndigheter som direkt eller indirekt föreskriver provning vid riksprovplats.

Tabell 2:1 Myndigheter som föreskriver provning vid riksprovplats

___,_______________________________.____________________________.__ Föreskrivande myndighet Riksprovplats _____c____________________.._____________________________________

Trafiksäkerhetsverket, arbetar- AB Svensk Bilprovning skyddsstyrelsen, statens industri— verk, riksskatteverket, natur— vårdsverket, statens kärnkraft— inspektion, statens strålskydds— institut, statens livsmedelsverk

Arbetarskyddsstyrelsen, statens AB Statens Anläggnings- kärnkraftinspektion, statens in- provning dustriverk, sprängämnesinspektio—

nen, sjöfartsverket, statens plan- verk, statens livsmedelsverk

________________________—_——————_————

Föreskrivande myndighet RiksprOVplats _______________________________________.____________________________ Statens industriverk, arbetar— SEMKO, Svenska Elektriska skyddsstyrelsen, statens strål- Materielkontrollanstal- skyddsinstitut, statens planverk ten AB Arbetarskyddsstyrelsen, trafik— Statens Maskinprovningar säkerhetsverket

Statens planverk, arbetarskydds- Statens provningsanstalt styrelsen, trafiksäkerhetsverket, statens industriverk, sjöfarts-

verket Socialstyrelsen Apoteksbolaget AB Trafiksäkerhetsverket Statens väg— och trafik-

institut

2.2.3 Riksprovplatser — Samordning och organisation

Enligt instruktionen (l965:650) för SP har anstalten till uppgift att organisera och samordna officiell provning och kontroll samt allmän och legal metrologi. Till SP är dessutom två rådgivande organ knutna. nämligen rådet för provning, kontroll och legal metrologi (P—rådet) och rådet för allmän metrologi (M—rådet).

SP:s huvudförvaltning består förutom av verksledning och kans— li - av två teknisk—administrativa enheter och tre tekniska av- delningar. För organisation och samordning av provning, kontroll och legal metrologi svarar enheten Provcentrum som också utövar tillsyn över de riksprovplatser som inte är myndigheter. Utöver huvudförvaltningen, som är lokaliserad till Borås, finns tre re- gionala avdelningar i Stockholm, Göteborg och Lund samt betong- tekniska filialer, ädelmetallkontrollanter och justerarkontor på ett 30-tal platser i landet.

Utseende av en ny RPP bereds inom Provcentrum och beslutas av rege- ringen. Detta förfarande har hittills även tillämpats vid utseen- de av RPP som inte är myndighet trots att SP i sådant fall har be-

fogenhet att själv fatta beslutet. Beslut att utse riksprovplats kan förenas med olika villkor. Beslut kan återkallas.

Riksprovplatsernas avgifter för officiell provning skall täcka

kostnaderna för provningar och administration. En RPP som

är myndighet sätter sina taxor i samråd med riksrevisionsverket

(RRV). För övriga RPP sätts taxorna antingen av SP efter samråd

med RRV eller av regeringen.

Sju myndigheter och bolag är av regeringen utsedda till riksprov— platser för sammanlagt 19 objektområden enligt nedanstående.

Tabell 2:2

Riksprovplats

Statens maskinprovningar Statens provningsanstalt

Statens provningsanstalt

Statens provningsanstalt AB Statens anläggningsprovning

Förteckning över riksprovplatser och objektområden utsedda t o m maj 1980

Objektområde

1. Grävmaskiner och traktor- grävmaskiner

. Eldningsapparater med till— behör

. Fordonsbelysning, reflex-

anordningar, varningstriang— 1ar, akustiska alarmanord— ningar för utryckningsfordon, färdskrivare, kilometerräk- nare och bilbälten

. Elektriska överfyllningsskydd . Tryckkärl, cisterner och järn—

vägscisternvagnar, fasta och begränsat rörliga lyfftran— sportanordningar, mobila lyft- kranar och lyftplattformar samt lyftredskap, allt med undantag av

a) sådant som finns i fartyg som avses i 7 kap 15 5 första stycket lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg

b) öppna cisterner med tillbehör vilka utnyttjas för förvaring av brandfarliga vätskor, i den omfattning statens industri- verk föreskriver

Riksprovplats

Objektområde

Statens provningsanstalt Statens provningsanstalt

Statens provningsanstalt Statens provningsanstalt Statens Statens maskinprovningar

SEMKO, Svenska Elektriska Mate- rielkontrollanstalten AB

väg- och trafikinstitut

Statens provningsanstalt

Apoteksbolaget AB AB Svensk Bilprovning

13.

14. 15.

. Redskap för bestämning av volym eller massa

. Arbeten av guld, silver el-

ler platina

. Arkivbeständigt skrivmaterial . Emballage för farliga varor

10. 11. 12.

Påskjutsbromsar Förarhytter till lastbilar

Elektrisk materiel som är avsedd att anslutas till elek- trisk starkströmsanläggning med en systemspänning av högst 1 000 V samt elektrisk materiel som är avsedd att användas i eller vid sådan anläggning, allt med undan— tag av

a) eldningsapparater med till- behör, elektriska över— fyllningsskydd, lyft- och transportanordningar, red— skap för bestämning av volym och massa, slutna vattenmätare, explosions- skyddad materiel, statio— nära industrimaskiner, elektromedicinska appara- ter avsedda endast för kli- nisk användning

b) radiostörningskontroll

Trämaterial och träkonstrukt- tioner för byggändamål med undantag av sådan provning, kontroll eller besiktning som enligt byggnadsstadgan (1959z612) eller med stöd därav meddelade föreskrifter åvilar byggnadsnämnd Preventivmedel

Motorfordon, terrängfordon och släpfordon till motor- fordon, allt med undantag

av justering av redskap för bestämning av volym eller massa samt flygande inspek- tion och inspektion hos'för- säljare

Riksprovplats Objektområde

AB Statens Anläggningsprovning 16. Maskindrivna portar

AB Statens Anläggningsprovning 17. Containrar, tankcontain- rar och tillbehör till dessa

Statens provningsanstalt 18. El-, vatten- och värme- mätare

AB Statens Anläggningsprovning 19. Verkstadsmaskiner samt styr- och skyddssystem till dessa

Statens provningsanstalt 20. Värmepumpssystem Statens provningsanstalt 21. Laserutrustningar

Statens provningsanstalt 22. Prefabricerade ställ-

ningar och fallskydd

Följande huvudsakliga typer av provning kan ingå i officiell provning.

a) Typprovning bildar underlag för typgodkännande. Den kan bestå av en granskning av ritningar och beräkningar, kompletterd med en förstörande eller oförstörande provning av något eller några exemplar av produkten.

b) Typefterkontroll/tillverkningskontroll är en kontroll av att de serietillverkade exemplaren av produkterna fortlöpande överensstämmer med det typprovade och typgodkända exemplaret.

c) Återkommande provning av produkter som tagits i bruk och vars egenskaper kan påverkas aV-t ex slitage eller åldring.

d) Första besiktning/registreringsbesiktning av alla produkter eller anläggningar av ett visst slag innan de första gången får tas i bruk.

Riksprovplatserna och systemet med auktoriserade provplatser beskrivs

närmare i bilaga 5.

2.3 Frivillig provning

2.3.1 Provning initierad av statliga institutiongp

2.3.1.1 Allmänt

Förutom att provning initieras av statliga myndigheter genom före- skrifter, s k officiell provning, initieras provningar i syfte att utreda kvalitet och funktion hos varan i fråga. Syftet med provningen kan vara att förbättra kvaliteten eller funktionen.

Det kan också vara ett huvudsyfte att informera om provnings— resultaten.

Vissa statliga myndigheter initierar provning av konsumentvaror i syfte att själva informera konsumenten. Sådana myndigheter re— dovisas i det följande. I arbetet med att kartlägga i vilken om- fattning jämförande provningar av konsumentvaror görs och i vil- ken omfattning resultaten från provningarna delges konsumenter har kunnat konstateras att på den statliga och delvis statliga sidan endast ett fåtal av laboratorierna informerar konsumenter— na om provningsresultatet. Provningar som görs på initiativ av en myndighet äger inte sällan rum på något utomstående labora- torium.

Andra myndigheter som initierar provningar initierar i själva verket ett provnings— och informationssystem, vars användning

är avhängig av nyttjarnas intresse. Så är t ex fallet med sjö- fartsverkets system för provning av fritidsbåtar och möbelinsti- tutets provningar av möbler. Denna provning redovisas under ka- pitel 6 och i bilaga 6.

Av statliga myndigheter som själva provar eller låter prova varor i syfte att informera och skapa underlag för jämförelser mellan olika modeller av en varutyp, ägnar sig konsumentverket, Apoteksbolaget och handikappinstitutet åt provning av konsument- varor, medan statens maskinprovningar på eget initiativ endast provar varor avsedda för yrkesmässigt bedrivet jord— och skogs-

bruk samt trädgårdsskötsel, samtidigt som man på uppdrag kan åta sig provning även av konsumentvaror.

2.3.1.2 Konsumentverket

Konsumentverket är enligt sin instruktion den 3 juni 1976 (nr 429; ändrad senast 1980:873) central förvaltningsmyndighet för konsument- frågor och har till uppgift att stödja konsumenterna och-förbättra deras ställning på marknaden.

Verksamheten är uppdelad på tre huvudprogram nämligen Efggfam_1, Marknadsinriktade aktiviteter, Erggpam_2, Systeminriktade aktivi- teter samt Erggram_3, Allmän information. Därtill finns ett sär- skilt intäktsfinansierat Program 4, Varuprovningar m m på uppdrag.

Program 1 är i sin tur uppdelat på följande delprogram: hemproduk— tion, boende, transporter m m, övrig konsumtion, teknisk provning och KO—sekretariatet. Målet för programmet är att för konsumenter— na ange möjligheter till ett resursutnyttjande som bättre tillgodo- ser deras behov och att påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas be- hov. Det är främst inom detta program interna varuprovningar finns. Aven marknadsöversikter finns inom detta program.

Till Program 3 hör också information i olika fonner om den egna verksamheten. De uppgifter som här aktualiseras är utgivning av tidskrifter, framställning av utställningsmaterial, presskontak— ter m m.

Inom ramen för Program 4 äger den uppdragsprovning rum som spelar en viktig roll för kontakterna med näringslivet särskilt inom vissa produktområden.

Verkets totala budget är på omkring 40 milj kr (l979/80. Av budgeten har avsatts högst 400 000 kr för jämförande varuprovningar inom Program 1. (År l979/80 nyttjades 280 000 kr för varuprovningar). Därtill kommer uppdragsprovningar för mellan 500 000 och 800 000 kr årligen (Program 4). Därutöver har nordiska ämbetsmannakom—

mittén för konsumentfrågor i sin budget avsatt omkring 260 000 kr (kalenderåret 1979) för gemensamma tekniska provningar inom Norden av hushållskapitalvaror.5verige har till dessa provningar bidragit med ca 100 000 kr. Viss del av nordiska ämbetsmanna- kommitténs provningsbudget ingick i konsumentverkets intäkter för uppdragsprovningar. Totalt sett torde varuprovningsverksam— heten röra sig om ungefär en milj kr per år. Dessutom har verket möjlighet att hos t ex Styrelsen för teknisk utveckling (STU) eller Energisparkommittén söka anslag för provningar och fram- tagning av provningsmetoder. Anslagens storlek varierar på projek— tens art.

Tekniska provningar som görs på konsumentverket gäller huvudsak—

ligen tvätt— och diskmaskiner, torktumlare och köksfläktar. För fläktarna finns ett speciellt laboratorium byggt för panelbestäm— ningar. Provningarna bekostas till största delen av tillverkare/ importörer (Program 4) och genomförs på tekniska byrån. Byrån pro- var även säkerhetsanordningar hos vattenanslutna apparater mot risken att förorena dricksvattnet eller vålla översvämning. Prov- ningarna sker enligt statens planverks normer för typgodkännande av tvätt- och diskmaskiner. I samband med sådana provningar sker ofta en granskning av mekanisk säkerhet hos tvättmaskiner enligt

arbetarskyddsstyrelsens bestämmelser. Bland nyutvecklade områden kan också nämnas hållbarhetsprovning av dammsugare och säkerhets- provning av leksaker.

Vissa provningar läggs ut till andra laboratorier såsom statens provningsanstalt, skoinstitutet, livsmedelsverket, statens väg— och trafikinstitut m fl. Sporadiskt läggs även arbete med att ta fram provningsmetoder ut. Exempel är provning av stereoanlägg— ningar hos audiologiska institutioner på karolinska institutet.

Tester köps vidare från European Testing Group(ETG), både av ver- kets utredningsavdelningar, dess tekniska byrå och av Råd och Rön Användbarheten hos dessa tester är beroende av om sortimentet på den svenska marknaden stämmer överens med det övriga europeiska sortimentet. I vissa fall kan svenska produkter tas med i prov-

ningarna, vilka genomförs hos olika statliga och privata provnings- organ i medlemsländerna. I andra fall kan kompletterande provning av svenska produkter ske i svenska laboratorier. Utvärdering av provningsresultaten sker hos konsumentverket. Det innebär att viss arbetsinsats krävs för deltagande i eller köp av ETG-provningar men denna är avsevärt mindre än om motsvarande provningar skulle göras enbart inom landet. Kostnaden för att köpa ett ETG-test rör sig om 25-50 000 kr.

Provningar inom Program 1 sker till övervägande del på tekniska byrån. Där genomförs även provningar på uppdrag av övriga byråerin- om Program 1 och av Råd och Rön. Alla byråer och Råd och Rön kan beställa provningar utanför verket. Beställningarna görs på de in- stitutioner som man anser har de bästa förutsättningarna i varje enskilt fall.

Vid provningarna används provningsmetoder som fastställts av svenskt, utländskt eller internationellt standardiseringsorgan och som ibland har utarbetats i samverkan med konsumentverket. Aven provningsmeto- der som utarbetats inom verket och ej fastställts av standardiserings- organ används. Numera inriktas metodarbetet huvudsakligen på att hålla provningsmetoderna ä jour med utvecklingen på apparatområdet och följa det internationella standardiseringsarbetet på provnings— området.Rationa1isering av provningsförfarandet pågår kontinuerligt. Metodutveckling sker även för framtagning av tekniska funktions- krav som underlag för riktlinjer.

Information från konsumentverket vad gäller testresultat och mark- nadsöversikter delges konsumenterna i olika former. Tidningen Råd ochRönredovisar ofta resultat av provningar som gjorts inom verket, hos andra statliga myndigheter och institut eller inter- nationella provningar som genomförts hos t ex ETG. Tidningen fi— nansieras genom prenumerationsavgifter.

Provningar redovisas även i handböcker. Böckerna betalas av kon- sumenterna och är avsedda att vara självbärande.

Faktablad innehåller mer allmän information och mer sällan test- resultat. Faktablad distribueras huvudsakligen via kommunala och regionala konsumentvägledare. Kommunerna betalar självkostnads— pris för faktabladen. Dessutom utarbetas gratis informationsun- derlag som vägledarna själva duplicerar.

Marknadsöversikter från konsumentverket innehåller inga provnings- resultat utan endast vissa från fabrikanterna erhållna uppgifter om varorna. översikterna stencileras på utredningsbyråerna och lämnas inte direkt till konsumenter, utan endast till konsument— vägledare. Kostnaderna är enligt konsumentverket synnerligen be— gränsade.

Totalt har verket under budgetåret l979/80 använt 550 000 kronor för information i form av marknadsöversikter m m (275 000 kro- nor inom Program 1 och 275 000 kronor inom Program 3).

Verket för statistik över de förfrågningar som görs, dels till verket och allmänna reklamationsnämnden, dels till kommunala kon-

sumentvägledare och länsstyrelserna. I statistiken indelas kon— sumentkontakterna i frågor före köp, i konsumenträttsfrågor och i klagomål.

Frågor till kommuner och länsstyrelser var under år 1979 omkring 255 000. Av dessa gällde 155 000 frågor före köp, 66 procent av frågorna före köp avsåg testresultat och marknadsöversikter. Av samtliga frågor rörde 40 procent testresultat och marknadsöver— sikter.

Under vecka 13 år 1980 antecknades inkommande telefonsamtal till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden. Av de samtal från enskilda konsumenter som gällde frågor före köp avsåg 73 pro— cent marknadsöversikter och testresultat. Detta var en minskning från samma tid år 1979, då motsvarande siffra var 84 procent. Se vidare kapitel 5.

2.3.1.3 Apoteksbolaget

I Apoteksbolaget ingår Centrallaboratoriet (ACL, tidigare Apote- kens Centrallaboratorium). Vid centrallaboratoriet finns ungefär 65 anställda uppdelade på apotekare, kemister och ingenjörer. La— boratoriet är inriktat på analyser och mätningar av kemiskt, fy- sikalisk, biologisk och mikrobiologisk art. Laboratoriet är prov- ningsinstitution för sugnappar enligt konsumentverkets riktlinjer (KOVFS l979le). Laboratoriet är vidare riksprovplats för meka- niska preventivmedel samt kemiska medel utom p-piller.

Inom bolaget bedrivs en omfattande kontroll och provning av va- ror. I stor utsträckning omfattar denna provning av naturliga skäl läkemedel. Denna provning regleras författningsmässigt i sär- skild ordning och kommer därför ej att beröras i det följande.

Utöver läkemedel har Apoteksbolaget en ganska omfattande försälj— ning av även andra varor, 5 k fria handelsvaror. Försäljningen av dessa uppgår till ca 300 milj kr per år. Hit hör varugrupper som sedan gammalt haft anknytning till apoteken såsom hud- och hårvårdsmedel, förbands- och sjukvårdsartiklar, hygienproduk- ter, sårvårdsmedel m m. Riktlinjer för sortimentsvalet inom det— ta område fastlades i början av 70-talet. Därvid inrättades sär- skilda sortimentsråd, som i samband med sortimentsgenomgången får ta ställning till nya produkter som är av intresse att even- tuellt upptas i apotekssortimentet. Bland grundläggande faktorer för bedömning av sortimentsvalet ingår kvaliteten på varan och i det sammanhanget har stor vikt fästs vid att bolaget skall för- foga över egna tekniska resurser för kvalitetsbedömning. Dessa finns vid bolagets centrallaboratorium, som är inriktat på kva— litetsprovning av produkter som säljs inom Apoteksbolaget. Kost— naden för denna verksamhet för fria handelsvaror uppgår till ca tre milj kr per år.

Kvalitetskontroller görs av nya produkter som ett led i att få fram underlag för sortimentsrådens ställningstagande. Vidare wt- förs kontinuerlig efterkontroll av vissa produkter enligt upp— lagda program. Resurser används även för undersökning av rekla- merade varor.

Bland de produkter, som underkastas stickprovsundersökningar, kan nämnas sugnappar, dambindor, tamponger, bomull, fetvadd, febertermometrar, gasbinda, sterila kompresser och plåster. Dessutom utförs omfattande kvalitetskontroll på munhygieniska hjälpmedel.

I samband med att nya produkter bedöms som intressanta för apo- tekssortimentet utförs, förutom dokumentationsgranskning, även jämförande provning för att bedöma kvalitetsskillnader.

Inom områden närbesläktade med konsumentvaror som sterila engångs- artiklar (t ex injektionssprutor och kanyler) och vissa handi- kapphjälpmedel (urinuppsamlingspåsar och stomihjälpmedel) finns resurser för kvalitetskontroll.

Information om sortiment och i viss mån om provningsresultat finns tillgänglig på apoteken för konsumenterna.

2.3.1.4 Handikappinstitutet

Handikappinstitutet har till uppgift att ta fram lämpliga hjälp- medel för handikappade. Institutet har staten och landstingsför— bundet som huvudmän. Staten lämnar till landstingen 75 kr per invånare och år för handikapphjälpmedel. Av dessa går tre kr per invånare vidare till handikappinstitutet. Det innebär att bud- geten är på omkring 25 milj kr per år. Institutets provnings- verksamhet sysselsätter 15 personer och kostar ca fyra milj kr per år.

Institutet provar hjälpmedel som antingen är dyra eller som kan innebära speciella säkerhetsrisker för personer med handikapp.

Till största delen provar man varor som inte är konsumentvaror,

t ex rullstolar, reglerbara sängar, personlyftar m m. Men institutet utför även viss provning av konsumentvaror. Provningarna är främst av praktisk karaktär, dvs man provar praktiskt om produkten i frå— ga fungerar för personer med vissa handikapp. Vartannat år provar man exempelvis kassettbandspelare för bl a synskadade. Egenskaper som provas är t ex om tangenterna är placerade på lämpligt sätt, om kassetten stannar kvar i spelaren när denna stängs av, om batterier går lätt att byta även för en penson som inte ser.

Vartannat år genomförs en provning av inställbara stolar. Prov— ningen gäller funktionen hos reglage etc med utgångspunkt från en rörelsehindrad användare. De stolar som kommer ifråga för prov— ning är redan provade av möbelinstitutet och uppfyller minst grundkraven.

De provningar som görs är antingen rent tekniska mätningar (t ex på hörapparater) eller praktiska bedömningar. Endast när man inte på annat sätt kan komma fram till en rimlig bedömning av varans funktion, låter man presumtiva användare prova varan.

Förutom provning finansierar man externa projekt. Institutionen för teknisk audiologi på tekniska högskolan driver ett projekt inom vilket man syftar till att utarbeta normer för framtagning av frekvenskurvor för hörtelefoner (hörlurar), eftersom resonan- sen kan vara ett problem. Dessutom intresserar man sig för vad

som kan vara farlig ljudnivå i hörtelefoner. Hörtelefoner provas även från funktionssynpunkt. Olika typer har olika för- och nack- delar och 1ämpar sig olika bra för olika typer av hörselskador.

I handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning förs de produkter upp som provats och som har befunnits lämpliga. Förteckningen sprids sedan till de olika sjukvårdshuvudmännen och deras organ. Insti- tutet ger även ut produktinformation över de provade och godkän- da produkterna. Infonnation som bl a behandlar vissa produktgrup-

per rent allmänt ges även ut.

2.3.2 Provning initierad av privata och kooperatiyg

2.3.2.1 Allmänt

En mycket stor del av den provning av konsumentvaror som görs inom landet, genomförs på initiativ av tillverkare eller leveran- törer. Syftet är primärt att utröna huruvida varan i fråga uppfyl- ler vissa krav vad gäller främst det tekniska utförandet. Samma typ av provningar görs även på initiativ av återförsäljande före- tag, som vill försäkra sig om viss kvalitetskontroll i samband med inköp.

En typ av frivillig provning som initieras av tillverkare/leveran— törer är den som kan leda till någon form av kvalitetsmärkning eller godkännande. Sådan provning och märkning redovisas i kapi- tel 6 samt bilagorna 9 och 10.

Oberoende av vem som initierar provningarna genomförs de i många fall på utomstående statliga eller privata laboratorier. Många intresseorganisationer, typ branschorganisationer, har tillgång till egna laboratorier och/eller framtagning av provningsmetoder.

Andra intresseorganisationer, typ motororganisationer eller främ- jandeorganisationer, åtar sig praktisk provning av funktionen hos vissa varor inom det egna kompetensområdet. I de fall laboratorie— resurser (t ex verkstäder) finns, genomförs tekniska provningar.

Resultaten av de varuprovningar som sker redovisas i tidskrifter eller via de egna organisationerna i de fall redovisning sker. Om varuprovningarna är avsedda att ligga till grund för företa- gens egen information om sina eller konkurrenternas produkter, sker oftast ingen extern redovisning.

I det följande redovisas olika typer av provningsverksamhet med avseende på konsumentvaror, vilken initieras av privata eller kooperativa organisationer. Tidskrifternas provnings- och konsu— mentupplysningsverksamhet behandlas dock i kapitel 5.6.

2.3.2.2 Främjandeorganisationer

Främjandeorganisationerna, eller som de egentligen heter "Utanför riksidrottsförbundet stående organisationer" får sina anslag från jordbruksdepartementet via riksidrottsförbundet. Dessa organisa- tioner erhåller i statsbidrag årligen mellan nio och tio milj kr. Följande organisationer tillhör denna kategori:

Fritidsfiskarnas riksförbund Ridfrämjandet

Friluftsfrämjandet Livräddningssällskapet - Simfrämjandet Cykel- och mopedfrämjandet Svenska Ponnyföreningen Svenska Pistolskytteförbundet

Svenska Båtunionen Lantliga ryttares förening.

De tre största organisationerna, Friluftsfrämjandet, Ridfrämjandet och Fritidsfiskarnas riksförbund erhåller ungefär tre fjärdedelar av statsbidragen.

Många av dessa organisationer provar utrustning inom sitt fack- område för information till konsumenter. Huvudsakligen rör det sig om praktisk provning av utrustning eller redskap. Som exempel nämns här Friluftsfrämjandet och Fritidsfiskarnas riksförbund. Men principerna för organisationernas provningsverksamhet är ungefär desamma i de olika förbunden.

Friluftsfrämjandet

Friluftsfrämjandet har en utrustningskommitté med en heltidsan— ställd konsulent som sekreterare. Kommittén bevakar området fri- luftsutrustning och ger information till medlemmar och allmänhet. Kommittén genomför praktiska provningar av sport— och frilufts- utrustning. Provningarna görs ofta i samarbete med konsumentver- ket. Kostnaderna för inköp av materiel och för transporter täcks då av konsumentverket och ingår i verkets provningsbudget. Prov- ningarna kombineras ofta med tekniska prov vid KF:s textillabo- ratorium.

Av Friluftsfrämjandet bekostas för provningsmverksamheten i genom- snitt 1/4 tjänst. Dessutom används frivilliga försökspersoner utan kostnad. Vid provningarna används flera försökspersoner, uppemot 25 provare. Deras omdöme vägs samman i en rapport. ProvningsreSul- tat publiceras i organisationens tidskrift ”I Alla Väder”.

Till utrustningskommittén är knutet ett utrustningsråd med repre- sentanter från andra organisationer och statliga verk.

Fritidsfiskarnas riksförbund

Förbundet provar rullar, spön och andra fisketillbehör. Ibland gör man tekniska tester, t ex beträffande linhållfasthet, hos statens provningsanstalt. Mest genomförs praktisk provning, var- vid 4—5 försökspersoner (vana fritidsfiskare) provar redskapen under en säsong och därefter upprättas provningsprotokoll. I vissa fall, om utrustning överensstämmer med tidigare provad dylik, provar man endast över en helg. Kostnaderna tas över tid- ningens budget. Förbundet bevakar redskapsmarknaden och skriver om provningar i sin tidning.

2.3.2.3 ICA-förbundet

Test- och varuprovningsverksamheten inom ICA sker genom följande kanaler: ICA Centrallaboratorium, ICA Provkök, kontroll— och ut-

vecklingsenheterna vid BOB Industrier, ICA Rosteri, Svea Choklad och ICA Frukt och Grönsaker samt ICA Banan. Dessutom sker om— fattande testverksamhet i tidningen ICA-kurirens regi.

Vid ICA Centrallaboratorium, som ligger i anslutning till BOB Industrier i Kumla, sker analyser av främmande ämnen i livsmedel och bakteriologisk kontroll. Laboratoriet har utrustning för bak— teriologisk kontroll och analyser av olika metaller, toxiner och konserveringsmedel. Möjlighet finns att skaffa utrustning när be- hov av andra analyser anses föreligga. Importerade livsmedel, främst konserver, provtages för kvalitetskontroll. Partier som vid ankomst ej uppfyller kraven stoppas. Kvalitetskontrollen be— står i bestämning av tenn—, kadmium— och blyinnehåll i konserver, histamin— och kvicksilverinnehåll i tonfiskkonserver, vattenhalt i djupfrysta räkor samt bakteriologisk status i livsmedel. (Djup- frysta kräftor skall t ex vara godkända av centrallaboratoriet innan de distribueras till butikerna). Vattenhalter, fett— och torrsubstanshalter mätes, liksom hållbarhet hos färskvaror samt hur förpackningsmaterial och metoder påverkar hållbarheten.

ICA Provkök, som har 18 personer anställda, genomför livsmedels- provningar som redovisas i tidningen ICA-kuriren samt åtar sig uppdragsprovningar inom livsmedels- och husgerådssektorerna. Test- avdelningen genomför sensoriska analyser, dvs bedömningar av ett livsmedels utseende, lukt, smak och konsistens. Till hjälp vid sådana bedömningar finns en konsumentgrupp på ca 150 personer. Bedömarna representerar olika yrkeskategorier och familjestor- lekar, även enpersonshushåll. I gruppen ingår ungdomar, män och kvinnor från 13 och upp till 55 år. En potentiell provsmakare genomgår identifikationstest för att utröna om han/hon kan skilja på de fyra grundsmakerna sött, surt, salt och beskt. Meto- den för detta är utvecklad av SIK (Svenska livsmedelforsknings- institutet).

En mindre provgrupp, kallad Provköksgruppen, består av hushålls— 1ärarna vid Provköket. Denna grupp görs mindre omfattande bedöm- ningar; t ex då det gäller nya varor, sortiment och kvalitet i

förhållande till pris m m.

Vid redskapsprovninoarna kontrolleras proverna beträffande utform— ning, lätthet att hantera och lätthet att diska. Eventuellt provas varan även vad gäller maskindisktålighet. Tids- och arbetsstudier görs. Provköksgruppen diskuterar resultatet och provsmakar i de fall det är aktuellt. Husgeråd och hjälpmedel för handikappade provas också.

På provköket utförs även praktiska provningar av specialvaror av— sedda för försäljning i ICA-butikerna, t ex hushållsredskap.

2.3.2.4 Kooperativa förbundet (KF)

Varuprovningsverksamheten inom Kooperativa förbundet ligger inom sektorerna livsmedel och specialvaror. Livsmedelssektorn har livsmedelslaboratorium och provkök. Specialvarusektorn har spe- cialvarulaboratoriet, inom vilket alla varugrupper utom livsmedel provas. Dessutom finns laboratorier ute på producerande företag ägda av KF. I dessa laboratorier sköts produktutveckling och pro- duktkontroll.

KF har tipstörre laboratorier på de olika industrierna och dess- utom ett antal mindre på charkuterifabrikerna. Totalt arbetar

ca 115 personer med laboratoriemässig kontroll av livsmedel. Både den egna tillverkningen och varor som köps från annat håll - främst import - kontrolleras.

Verksamheten omfattar bl a kemisk, bakteriologisk och sensorisk kontroll av livsmedlen. KF:s egna produkter är näringsdeklarerade vilket medför ett stort antal analyser av näringsvärdet (protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineralämnen). Vidare kontrolle- ras förekomsten av eventuella tillsatser, vissa metaller (bly, tenn och kvicksilver) samt främmande ämnen, t ex histamin i fisk och besprutningsrester på vegetabilier.

Den bakteriologiska kontrollen inriktas främst på färskvaror, t ex köttprodukter, samt på det djupfrysta sortimentet.

Provköket består av tre enheter; livsmedelsprovning, redskapsprov- ning och information.

Avdelningen för livsmedelsprovning provar livsmedel på uppdrag av KF:s industrier och inköpsavdelningar. Budgeten omfattar ca 1,5 milj kr, varav ca 70 procent debiteras industrier och avdel- ningar inom KF. All slags livsmedel utom barnmat, kaffe och te provas. Det är huvudsakligen de sensoriska egenskaperna (dvs ut- seende, smak, lukt, konsistens) hos livsmedlen som mäts. För detta används en panel av provsmakare. I panelen ingår ca 150 konsumenter fråntio år och uppåt, som tränats i smakbedömningar. Vissa detaljbedömningar görs av en expertpanel bestående av an- ställda på KF:s provkök. Årligen bedöms ca 4 000 prover av kon- sumentpanelen och ca 800 prover av expertpanelen. Metodiken för provning med konsumentpanel har utarbetats av SIK. Produkttester- na kan indelas i tre grupper. Livsmedel tillverkade av KF:s in- dustrier kvglitetskgnprgllepag stickprovsmässigt och provas då i jämförelse med andra på marknaden förekommande fabrikat. Egen— tillverkade produkter under ptvepklipg provas även. I dylika fall används ofta expertpanelen förutom konsumentpanelen. En tredje typ av provning är den s k offertprovningen, vari livsmedel till- verkade av företag ej tillhöriga KF provas.

Konsumentpanelen används även för provning av kemisk-tekniska va- ror, vilka provas i panelmedlemmarnas hem.

Kvalitetsmärkning på livsmedel finns genom att endast varor som uppfyller vissa baskrav bl a med avseende på smak får säljas un- der det egna varumärket Coop.

Matinformationen inom provköket ger ut mat- och konstinforma- tion.

RedSkapsprovningen sorterar under specialvarulaboratoriet. I provningarna läggs huvudsakligen praktiska synpunkter och säker- hetssynpunkter på varorna. Dessutom kontrolleras ändamålsenlig- heten hos bruksanvisningarna. Varor som inte godkänns vid prov— ningarna kan antingen konstrueras om eller uteslutas ur, alter-

nativt inte tas in i, KF:s sortiment. Varor med varumärket "Gunda" uppfyller vissa baskrav.

Det har visat sig att varor som fått höga betyg i konsumentverkets provningar, haft mindre goda egenskaper i andra icke testade av— seenden. Exempelvis har diskmaskiner med betyget 5 i torkeffekt ofta så hög temperatur i torkprogrammet - upp till 980 - att disk- godset löper risk att skadas. Temperaturen kan jämföras med varu— deklarationsnormen för provning av diskmaskinståliqhet hos porslin. vari anges att glasyren skall tåla 75—80o för att porslinet skall erhålla betyget 5. KF efterlyser bättre överensstämmelse mellan olika provningskrav.

Vid redskapsprovningen sker även viss produktutveckling vad avser funktion hos hUShållsredskap.

Vid specialvarulaboratoriet testas alla varor utom livsmedel och kemisk-tekniska produkter. KF testar textilier, skor, resväskor, möbler (provningarna sker i Lammhult), leksaker m m. Av standardi- seringsorgan fastställda provningsmetoder används i den mån sådana finnas. I andra fall, t ex vad gäller skor, används metoder och apparatur utvecklade av fabrikanter.

KF testar varor enligt SIS och egna KF—normer. Egenskapsredovis— ningen sker genom olika typer av varudeklarationer och informa- tioner. På resväskor och skor anges t ex användningsområdet. Anda— målet med provningarna är detsamma som angetts beträffande prov- ningarna på livsmedelssidan.

Även specialvarulaboratoriet arbetar med en testpanel om 800 per- soner över hela landet, som provar KF:s basgarderob, underkläder, barnkläder och strumpbyxor.

Testerna ger KF en bred erfarenhet beträffande olika varors egen- skaper. Förutom till produktutveckling och inköpskrav, nyttjas denna erfarenhet för' konsumentupplysning. KF ger ut en serie kallad ”Tjäna på att veta". Det är foldrar som behandlar ett kon- sumtionsområde eller en varugrupp. Foldrarna innehåller främst allmänna köpråd.

2.3.2.5 Ljudtekniska institut

Svenska Bilradioinstitutet

Bilradioinstitutet är en ideell förening med ca 15 medlemmar, vilka är tillverkare/importör av bilradioutrustning. Institutet

är knutet till Sveriges Radioleverantörer (SRL), som är en bransch- förening inom Sveriges Grossistförbund. Institutet bildades år 1978 och arbetar i huvudsak med att ta fram mätmetoder för bil- radioapparater. Man ger periodiskt ut en handbok som heter "Bil- stereohandboken”. En testkassett för bilstereo, som innehåller

tips för bättre ljud i bilen samt krävande originalmusik har ta— gits fram.

Institutet tar Vidare fram standardiserade mätmetoder. Den IEC- kommitté som arbetar med normer för bilstereo informeras konti- nuerligt om Bilradioinstitutets arbete.

Genom att standardiserade mätmetoder används, redovisas data om apparaterna i fabrikantens/importörens katalog på ett likformigt sätt. Konsumenten kan därigenom jämföra olika fabrikat. Institutet genomför inga tester utan varje fabrikant/importör har att själv ombesörja test enligt de gemensamma provningsmetoderna. Provnings- metoderna innefattar enbart tekniska mätningar, inga bedömningar av ljudkvalitet etc.

Fabrikanter/importörer som står utanför Bilradioinstitutet redo- visar egenskaperna hos sina produkter på annat sätt eller inte alls.

Institutet använder en halv tjänst för utarbetande av mätmetoder och för konsumentupplysande funktioner.

Svenska HiFi-institutet

HiFi-Institutet inledde i början av 1970-talet ett samarbete med SRL. Institutets verksamhet är sedan år 1977 integrerad i SRL.

Ungefär 25 tillverkare och importörer av HiFi-anläggningar samverkar inom institutet.

Institutet arbetar fram gemensamma redovisningsnormer för HiFi- fakta, har tagit fram testskivor och ger varje år ut Stereo—HiFi- handboken. I handboken redovisas, i form av marknadsöversikter, egenskaper hos olika HiFi-utrustningar. Test som ligger till grund för redovisningar i handboken, bekostas av produktens leve- rantör, som även ansvarar för att korrekta mätresultat redovisas. För en extra kontroll tar institutet för provning ut tio procent av de apparater som redovisas i handboken samt alla apparater, vilkas mätresultat kan antas vara behäftade med fel. Varje leve- rantör väljer själv ut de varor i sortimentet som skall vara med i handboken, dvs varor som antas finnas kvar i oförändrat skick och som bedöms vara representativa för leverantören ifråga. Leve- rantören förbinder sig att även i andra sammanhang redovisa de mätta egenskaperna hos apparaterna på samma sätt som i hand- boken.

Särskilda kommittéer för olika HiFi—apparater (t ex högtalar- kommittén) föreslår vilka provningsmetoder som skall användas. Man strävar efter att i största möjliga utsträckning använda IEC- metoder, allteftersom sådana tas fram. Annars används andra me- torder som fastställts av standardiseringsorgan. För högtalare har man utarbetat en provningsmetod hos statens provningsanstalt.

Kostnaderna för deltagande i handboken är för leverantören ca

3 000 kr/apparat. varav ca 2 000 kr är testkostnad och ca 1 003 kr är redigeringskostnad.

2.3.2.6 Motororganisationer

I Sverige finns flera motororganisationer och/eller sammanslut- ningar av fordonsägare. Motormännens riksförbund (M) är den övec- lägset största organisationen av detta slag. Från årsskiftet 1981/82 har M och Kungl Automobilklubben (KAK) gått samman i aå måtto, att M tagit över KAK:s administration och service till medlemmarna,

Motormännens Riksförbunds uppgift är att bevaka bilismens in- tressen i alla former. En del i verksamheten är tester och till— behörsprovningar som redovisas i förbundets tidskrift MOTOR. Vi- dare bedrivs en omfattande testverksamhet vid förbundets test- stationer.

Ifråga om tillbehör m m hade M tidigare en betydligt mer omfattan- de testverksamhet. Den har inskränkts efter konsumentverkets till- komst år 1973. För närvarande genomförs endast enklare provningar, typ torkarblad, bilschampo etc. Mer kostnadskrävande undersök- ningar läggs oftast ut på andra provningsanstalter.

. Motormännens Riksförbund har visst samarbete med konsumentverket.

? Eftersom organisationen finansieras genom medlemsavgifter är det 1 dock svårt att motivera deltagande i dylikt arbete om man inte kan marknadsföra sitt engagemang genom att t ex publicera resul- taten av arbetet gemensamt med konsumentverket. Konsumentverket har valt att gå ut med egen information trots M:s medverkan.

På de 18 teststationerna utför man årligen ca 21 000 konditions- besiktningar, vilket innebär en genomgång av bilen på 230 punkter. Vid genomgången upptäcks både fel som kan inverka på trafiksäker— heten och andra fel vars åtgärdande kan ställa sig dyrbara för bilägaren. Kostnaden för en s k grundtest var 162 kr i mars 1982 för organisationens medlemmar mot 271 kr för icke medlemmar. Testprotokoll upprättas vid varje grundtest. Ur dessa väljs de bilmodeller ut av vilka tillräckligt stort antal finns för en statistisk databehandling. Sammanställningen redovisas i tidningen MCTOR.

Utöver rena produkttester görs också 5 k stickprovskontroller av kvaliteten på verkstadsarbeten och rostskyddsbehandlingar. Både då det gäller utvärdering av M:s testprotokoll och proto— koll från stickprov är konsumentverket intresserat av ett sam- arbete.

2.3.2.7 Postorderföretag

Fliesbergs Sport och Fritid är ett postorderföretag som säljer sport- och friluftsutrustning. Många varor som marknadsförs i företagets katalog har genomgått provning. Företaget har även viss egen testutrustning.

Provningarna syftar främst till att bedöma vilka varor som är lämpade att tas in i sortimentet. Men man provar även i syfte att få underlag för konstruktion av egna varor (t ex skidor, skridskor, fritidskläder). Provningarna är främst av praktisk karaktär, dvs man provar hur varan fungerar under normala be- tingelser.

Aven mycket enkla tekniska provningar görs ibland. Sålunda provas termosar genom att lika varmt vatten hälls i samtliga termosar som ingår i provningen. Temperaturen avläses efter viss tid.

Resultatet av provningarna är som nämnts ovan att varor som be- funnits lämpliga tas med i sortimentet. Men provningsresultaten

redovisas till viss del även i katalogen. Man anger t ex till vilken kroppsstorlek de olika ryggsäckarna passar, vilka tempera— turer som olika sovsäckar kan användas vid m m. Provningsresulta- ten redovisas i form av marknadsöversikter. Dessutom finns kon- centrerade ”köpråd” i katalogen. Där beskrivs kortfattat vad som är viktigt att tänka på före köp av produkten i fråga.

När företaget påpekat för tillverkarna att man vid provningarna funnit brister i deras varor, har tillverkaren i allmänhet ändrat den bristfälliga detaljen. Om den bristande funktionen gällt hela varan har det hänt att tillverkaren dragit in produkten helt.

3 PROVNINGSLABORATORIER 3.1 Statliga och delvis statliga provningslaboratorier

Ett stort antal statliga och delvis statliga myndigheter och institutioner har tillgång till laboratorier med mer eller mindre omfattande utrustning för mätningar och analyser.

Vissa statliga laboratorier har tillkommit främst i syfte att utgöra ett provningsorgan. Så är t ex fallet med statens prov— ningsanstalt. Det finns även andra myndigheter och institutioner som har tillgång till laboratorier i vilka man har möjlighet att göra jämförande eller andra varuprovningar avseende konsument- varor. Exempel härpå är flygtekniska försöksanstalten (FFA), som främst ägnar sig åt forskning inom flygtekniska områden, men som även gör rutinprovningar. Ett annat exempel är FOA, som också främst ägnar sig åt forskning, men som kan äta sig uppdrag när det gäller utveckling av mätmetoder och vissa mätningar. Där- emot åtar man sig inte gärna rutinprovningar. Detsamma är fallet med universitet och högskolor som ofta har tillgång till betydan- de laboratorieresurser. Televerket testar apparatur som är av- sedd för anslutning till det allmänna telenätet. De 5 k bransch- forskningsinstituten har en unik kompetens inom sina respektive områden och har tillgång till laboratorieresurser, vilka främst är avsedda för utveckling av produkter inom den egna branschen, men som även kan användas för test av konsumentvaror.

I syfte att kartlägga i vilken omfattning konsumentvaruprovningar görs inom landet har kommittén under våren, sommaren och hösten 1980 genomfört ett antal intervjuer med företrädare för vissa statliga och delvis statliga laboratorier. Till andra laborato- rier har en skriftlig förfrågan sänts ut. De frågor som önskades belysta var om laboratoriet i fråga åtog sig konsumentvaruprovning. vilka varor man i så fall åtar sig att testa och vilka egenskaper som kan testas. Vidare önskades en bild av omfattningen av dyli-

ka test och en bedömning av den framtida omfattningen av konsum- mentvaruprovning vid laboratoriet i fråga.

Beträffande den lediga kapacitet som finns på de olika laborato- rierna, har man från flera håll uttryckt tankegångar som går ut

på att ledig kapacitet är en följd av prioriteringar. Ingen an— ställd vid laboratoriet anses gå utan meningsfyllda arbetsuppgif- ter. När provningsuppdrag saknas, ägnar man sig bl a åt metodut- veckling. Om uppdrag kommer in till laboratoriet kan man priorite— ra ned metodutvecklingen, men det är inte alltid säkert att så sker. Det måste bli en bedömning från fall till fall. Vissa av la— boratorierna har dock, med nuvarande personella och utrustnings— mässiga resurser, uppgett sig ha möjlighet att ta emot uppdrag i större omfattning än den nuvarande. Andra måste utöka personal och/eller lokaler för att kunna ta emot fler uppdrag.

Myndigheter och institutioner har i sina svar framhållit att man åtar sig tester inom det egna kompetensområdet. Man får då ha i minnet att detta kompetensområde kan vara bredare än det vid förs- ta påseende förefaller vara. Som exempel kan nämnas att FFA åta— git sig mätning av värmeutbredning i stekpannor, FOA har åtagit sig provning av sovsäckar, statens väg— och trafikinstitut (VTI) har provat boxningshandskar.

3.1.1 Ingtgnger 5om_åtar_sig proyningar

I det följande redovisas mycket kortfattat vilka laboratorier eller typer av laboratorier som åtar sig konsumentvaruprovningar. En mer utförlig beskrivning återfinns i bilaga 6 om inte annat anges.

Apoteksbolaget har egna laboratorieresurser för testning av varor som säljs av apoteken. Testen är delvis rena leveranskontroller, men man genomför även jämförande varuprovningar för att få under- lag för sortimentsvalet. Apoteksbolaget är riksprovplats för me- kaniska och vissa kemiska preventivmedel. Man åtar sig även test av konsumentvaror, t ex att utröna om kraven i konsumentverkets riktlinjer för sugnappar är uppfyllda.

Apoteksbolagets verksamhet beskrivs utförligare i avsnitt 2.3.1.3 och bilaga 5.

Branschforskningsinstitut är, som namnet antyder, forskningsinsti- tut vars verksamhet syftar till forskning och utveckling inom den egna branschen. Många av dessa institut finansieras till lika de-

lar av statsmedel via styrelsen för teknisk utveckling (STU), och av medel från industrin inom branschen via en intressentförening.

Andra institut finanseras helt av bidrag från branschen och orga- nisationer branschen närstående. Instituten har i allmänhet möjlig— het att utanför det 5 k ramprogrammet, dvs den forskning och ut- veckling som finansieras av stat och bransch, ta emot uppdrags— provningar i sina laboratorier.

Flygtekniska försöksanstalten FFA) arbetar främst med forskning, utveckling och provning inom det flygtekniska området. Men man åtar sig i viss utsträckning, beroende på ledig kapacitet, även andra provningar. Man har bl a utvecklat provningsmetoder för sport- hjälmar åt konsumentverket. Se vidare bilaga 6.

Försvarets forskningsanstalt FOA) arbetar med forskning inom to— talförsvaret. FOA är indelad i fem huvudavdelningar inom vilka arbetas med: utredningar, Operationsanalys, planerings— och ut— redningsmetodik (FOA l), vapensystem, verkan och skydd (FOA 2), teknisk informationsbehandling (FOA 3), skydd mot kemiska och biologiska stridsmedel samt radiobiologi och radioekologi (FOA 4) samt mänsklig prestation och funktion (FOA 5). Man kan inom av- delningarna 2, 3, 4 och 5 åta sig uppdrag vad gäller konsument- varor, främst avseende kravspecifikationer och utveckling av provningsmetoder. Se även bilaga 6.

Konsumentverket provar i egen regi vissa konsumentvaror. Verket utvecklar även provningsmetoder. Verket åtar sig även uppdrags- provningar på uppdragsgivarens bekostnad. Man förbehåller sig dock rätten att publicera testresultaten om den testade appara- ten kommer ut på marknaden i oförändrat skick. Uppdragsprovningen har uppgått till ca 500—800 000 kr/år. Den minskade under budget- året 1980/81 för att sedan öka kraftigt 1981/82. Vissa varuprov— ningar läggs av konsumentverket ut på statliga eller privata laboratorier eller på organisationer som genomför praktiska prov- ningar. Man deltar även i internationella och internordiska

provningar. Provningsresultat delges konsumenten i form av märk- ning (t ex flytvästar) i handböcker eller i artiklar i Råd och Rön. Marknadsöversikter innehåller inga testresultat och sprids endast till konsumentvägledare. I marknadsöversikterna redovisas fabrikantens uppgifter om varorna. Faktablad ger allmänna råd

om varor och tjänster. I dessa blad finns inga testresultat eller marknadsöversikter. Verkets varuprovningsverksamhet omfattar ca en milj kr årligen, uppdragsprovningen ej inräknad. Se vidare av— snitt 2.3.1.2.

Möbelinstitutet utvecklar provningsmetoder för möbler och åtar sig provningar. Testresultaten delges konsumenten på en etikett som talar om för vilket ändamål möbeln är avsedd samt om de uppfyller baskrav, höga eller extra höga krav i tre olika avseenden. Alla möbler som är märkta med institutets etikett uppfyller minst bas- kraven. Testuppdragen omfattar årligen ca 700 000 kr. Möbelinsti— tutets totala budget rör sig om fyra milj kr och omfattar även forskning om konsumentkrav, utveckling av provningsmetoder, stan- dardisering och information. Se vidare bilaga 6.

Sjöfartsverket genomför frivillig provning av fritidsbåtar. Prov— ningen är omfattande och de flesta småbåtar på marknaden är numera typgodkända. Båtar som uppfyller verkets minimikrav vid teknisk och praktisk provning får märkas med verkets godkännandeskylt.

Se vidare bilaga 6.

Statens maskinprovningar provar och informerar om maskiner avsedda för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk. Huvudsakligen gäller det maskoner som används yrkesmässigt. Men man kan på uppdrag som ger full kostnadstäckning även åta sig provningar av konsumentvaror. Exempel härpå är hobbymotorsågar och gräsklippare. Statens maskin— ' provningar gör både tekniska och praktiska provningar. Se vidare bilaga 6.

Statens provningsanstalt (SP) är den institution som har den största provningskapaciteten inom de flesta områden. SP har labo-

1 l i l [

ratorier inom områdena byggnadsteknik,byggnadsfysik, elteknik, akustik, legal metrologi, fysikalisk mätteknik, VVS—teknik, meka- 1

I 1 1 _j

nik, brandteknik, polymerteknik, kemisk analys, ädelmetallkon- troll samt ytskydd och korrosion. Dessutom har SP filial vid tex- tilinstitutet där tester av textilteknisk art kan göras. Offi- ciell provning,bl a ädelmetallkontroll och regional justering, står för ca 30 procent av anstaltens provningsintäkter. Större delen av provningarna är alltså frivillig provning.

Statens väg— och trafikinstitut (VTI arbetar med forskning och provning inom områden som gäller vägar, trafik och säkerhet. VTI kan äta sig provningar av teknisk karaktär, dvs tekniska mät- ningar efter standardiserade eller andra provningsmetoder, och provningar som gäller t ex hanterlighet hos och effekt av vissa produkter. Se även bilaga 5.

AB Svensk Bilprovning svarar som riksprovplats för föreskriven provning och kontroll av motorfordon, släpvagnar och terräng- fordon. Aven viss frivillig fordonskontroll utförs.

Bolaget utger en årlig rapport som heter ”Bilens svaga punkter" och som är baserad på kontrollbesiktningsresultaten för de van— ligaste bilmodellerna. Rapporten säljs till konsumenter och alla intresserade.

Provningsverksamheten omfattar ca 370 milj kr per år. Se även bilaga 5.

Televerket har monopol på tillhandahållande av basutrustning av- sedd för anslutning till det allmänna telefonnätet. Utrustning

som inte faller inom telemonopolet, men som ändå skall anslutas till telenätet måste först provas av televerket för typgodkännan— de. Sådan provning görs vid televerkets centrallaboratorium. Enligt riksdagens beslut år 1981 (trafikutskottets betänkande l980/8119, om vissa åtgärder på teleområdet) har telemonopolet inskränkts, vilket kan medföra ökad provning av varor för telekommunikation.

Se även bilaga 6.

Vid ett antal universitet och högskolor finns laboratoriekurser avsedda för forskning och undervisning inom det egna ämnet. Vissa institutioner åtar sig provningar som ligger inom det egna ämnes- området och som bedöms tillföra institutionen kompetens. Vid ett antal högskolor har man ansett denna verksamhet så viktig att man har 5 k kontaktsekretariat, avsedda att förmedla kontakter mellan de olika institutionerna och företag. Man har även givit ut 5 k servicekataloger, i vilka beskrivs vilken teknisk utrustning som finns på olika institutioner, vad denna utrustning kan användas till och exempel på provningar och mätningar som man kan äta sig. Se vidare bilaga 6.

3.1.2 Instanser som inte åtar sig provninggp

Ett antal statliga eller delvis statliga instanser har tidigare genomfört jämförande eller andra provningar av konsumentvaror eller på annat sätt åtagit sig uppdrag inom konsumentvaruområdet, t ex ritningsgranskning, rådgivning angående konstruktioner m m. De instanser som redovisas i detta avsnitt har laboratorieutrust- ning som eventuellt skulle kunna användas för provning av konsu- mentvaror, eller sådan kunskap som skulle kunna användas vid kon- sumentinformation. Samtliga av dessa instanser uppger att man f n inte ägnar sig åt någon konsumentvaruprovning, och man tror inte heller att man i framtiden kommer att göra detta. Flera av instan—

serna har slutat med konsumentvaruprovning, sedan systemet med riks— provplatser införts och statens provningsanstalt byggts ut i Borås.

SIFU

SIFU startade år 1922 som Hantverksinstitutet och drevs av Sveriges

Hantverks— och Industriorganisation. Institutet ombildades seder- mera till statens hantverksinstitut och till statens institut för hantverk och industri. År 1970 ombildades institutet till "statens institut för företagsutveckling" vilket år 1974 blev en enhet inom statens industriverk. I juli 1980 bildades en särskild statlig stiftelse kallad "Stiftelsen Institutet för företagsutveckling".

%

Verksamheten har tidigare varit inriktad på bl a provning, besikt— ning och utveckling av provningsmetoder. Sålunda har i ett energi- tekniskt laboratorium genomförts jämförande provningar av olje- eldade villapannor. Denna verksamhet har numera överförts till statens provningsanstalt. Provning av påskjutSbromsar har över- förts till statens väg— och trafikinstitut. Ett vattenlaborato— rium med ett femtontal anställda har överförts till lantbruksuni- versitetet i Uppsala. Livsmedelslaboratoriet, i vilket utfördes hygienisk kontroll av livsmedel, har övertagits av Stockholms

kommun.

Institutet fungerade tidigare även som inofficiell reklamations— nämnd när det gällde byggnads- och måleritekniska problem. Det har också svarat för sekretariatsfunktionen åt dåvarande skore- klamationsnämnden och tvättreklamationsnämnden.

Den 1 juli 1981 övertogs verksamheten vid SIFU av stiftelsen. SIFU:s pannlaboratorium och elektroniklaboratorium i Stockholm kommer

fr o m den 1 juli 1982 att i nyuppförda lokaler i Borås komplette— ras med verkstadshall jämte laboratorier för process—, ytbehand- lings—, kemi—, bygg-, VVS— och mätteknik samt akustik.

Enligt departementschefsuttalande i 1977 års småföretagsproposi- tion kan SIFU bedriva konsult- och provningsverksamhet i anslut- ning till kursverksamheten. Stiftelsen ser dock som sin primära uppgift att genom fortbildningsverksamhet stärka de små och medel- stora företagens livskraft och utvecklingsförmåga. För verksam- heten, som är praktiskt inriktad, krävs utrustning och tekniskt kvalificerad personal. Omsättningen budgetåret 1981/82 beräknas till 57 milj kr, varav 14 milj kr i statligt bidrag, och antalet anställda till 170.

Sammanfattningsvis kan sägas att i princip har all provning av kon- sumentvaror och all utveckling av provningsmetoder upphört hos SIFU.

Spri—sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationa— liseringsinstitut

Huvudintressenter i Spri är Landstingsförbundet och staten. Spri har till uppgift att

- främja och samordna samt medverka i planering och rationali- sering inom hälso- och sjukvården

- insamla och sprida information inom området

- fastställa svensk sjukhusstandard

- verka för samordning mellan hälso- och sjukvård samt socialvård.

Formellt har Spri ingen myndighetsfunktion - även om Spri:s rekom— mendationer många gånger i praktiken har lika stor genomslags- kraft som myndighetsföreskrifter.

Spri ger ut fem publikationsserier. En av dessa, Spri specifika- tioner är svensk sjukhusstandard, dvs branschstandard.

Standarden anger krav avseende bl a mått, material, prestanda för olika produkter som används i sjukvården. Där så erfordras anges även de provningsmetoder som skall användas för att kon— trollera att kraven är uppfyllda.

Tillämpning av standard är frivillig. Den vanligaste användningen av standard är som tekniskt underlag ("kravspecifikation") vid upphandling. I och med att köpare och säljare är överens om att tillämpa standarden får den bindande kraft för parterna. I vissa fall ges en standard bindande karaktär genom att en myndighet hänvisar till standarden t ex i föreskrifter. Den myndighet som

i Sprizs fall kommer i fråga är normalt socialstyrelsen.

I standarden kan utöver de tekniska kraven på den aktuella produk— ten även föreskrivas typprovning på närmare angivet sätt. I sådana fall räcker det inte att leverantören försäkrar att den erbjudna produkten fyller standardens tekniska krav, utan han måste kunna förete ett protokoll från typprovning utförd av en opartisk prov- ningsinstans.

Om en standard, som innehåller typprovnings— eller annat provnings- krav. görs bindande genom avtal eller myndighetsföreskrift, blir alltså även kravet på provning bindande.

Märkning av varor i identifieringssyfte föreskrivs i Spri specifika- tioner. Exempel på sådana märkningar är Spri—beteckning (ordet

Spri + specifikationsnummer) i textila plagg, färgmärkning som anger dimension på injektionskanyler, färgmärkning på gasled- ningar och kopplingar för att ange innehåll.

För vissa medicintekniska produkter utarbetar Spri marknadsöver- sikter. Dessa kan någon gång ingå som textavsnitt i Sprizs pub— likationsserie Råd eller Rapport, men vanligen utges de separat. I det senare fallet blir köparen automatiskt abonnent på upp- daterande information om den aktuella produkten.

Spri Materialprovning AB, ett dotterbolag till Spri, utför på upp- drag granskning och provning av bl a medicinska apparater, hygien- utrustning, (t ex så kallade desinfektorer), engångsartiklar och kemisktekniska produkter, med avseende på viktiga funktionella egenskaper och säkerhet. Arbetet baseras vanligen på av Spri fastställda produktgranskningsprogram (finns för vissa medicin- tekniska apparater) eller standarder. Någon märkning av granska- de eller provade produkter sker ej. Provningsresultaten dokumente- ras i protokoll.

Sprängämnesinspektionen

Sprängämnesinspektionen bedriver ingen egen provningsverksamhet. Däremot utfärdar inspektionen typgodkännande för t ex viss utrust— ning för tankfordon. Den provning på vilken typgodkännandet grundas sker inte vid Sprängämnesinspektionen. Inspektionen är vidare fö- reskrivande myndighet och tillsynsmyndighet för brandfarliga och explosiva varor. Den enskilde konsumenten berörs nännast av inspek- tionens verksamhet när det gäller cisterner (oljetankar) och mindre behållare.

Konsumenter som kontaktar inspektionen har i allmänhet hänvisats dit av något annat "utåt mer känt" organ, t ex brandkåren.

AB Statens Anläggnings rovning SA)

Konsumentvaror inom SA:s arbetsområde är automatiska portar för t ex garage. Dessa typgranskas och besiktigas av SA, varvid typ— granskningen underlättar besiktningen men är inte obligatorisk. Bestämmelser om detta ingår i SBN (Svensk Byggnorm) och utfärdas av statens planverk. Provning för frivilligt typgodkännande sker till vissa delar vid statens provningsanstalt i Göteborg.

AB Statens Anläggningsprovning beskrivs närmare i bilaga 5.

Statens Miljömedicinska Laboratorium

Statens Miljömedicinska laboratorium ingick tidigare i statens naturvårdsverk och utgjorde där den omgivningshygieniska avdel- ningen. Avdelningen ombildades den 1 juli 1980 till egen myndig— het.

Omgivningshygieniska avdelningen vid naturvårdsverket har vid en- staka tillfällen utfört test av vissa konsumentvaror. Man har

bl a testat vissa kaffebryggare med avseende på kadmiumhalten i det bryggda kaffet, man har gjort vissa vattenarmaturanalyser

och viss medicinsk-hygienisk testning av vattentankfärger (främst vattentankar för båtar). Testen har genomförts efter förfrågningar från andra myndigheter. Man anser det inom laboratoriet föga troligt att man i framtiden kommer att rutinmässigt utföra test

av konsumentvaror.

Marintekniska institutet

Marintekniska institutet utför på uppdrag av myndighet eller en- skild provningar och undersökningar av betydelse för sjöfart, skepps- och havsteknik samt, i den mån institutets utrustning i övrigt medger, även andra provningar och undersökningar. Upp- dragsverksamheten skall vara självfinansierande. Ersättning här- för utgår enligt priser som institutet självt fastställer i syfte att erhålla full kostnadstäckning. Eftersom institutet arbetar i internationell konkurrens tas därvid hänsyn till utländska

konkurrenters prisnivå. Uppdragsverksamheten uppgår till ca 34 milj kr per år. Egen forskning samt myndighetsuppgifter finansie- ras med ett särskilt bidragsanslag på ca fem milj kr per år.

Uppdragsverksamheten är primärt inriktad på Sjöfarts, skepps— och havsteknik. Till ca 60 procent utgörs verksamheten av forskning och utvecklingsarbete, resten är rutinprovningar. Man har hittills inte åtagit sig provningar inom konsumentvarusektorn.

3.2 Privata och kooperativa provningslaboratorier

Omfattande provningsverksamhet vad gäller konsumentvaror äger rum på privata och kooperativa provningslaboratorier. Dels provar man på eget initiativ OCh dels åtar man sig uppdragsprovningar från ex- terna beställare.

Många intresseorganisationer, typ branschorganisationer, har till- gång till egna laboratorier och/eller egen framtagning av prov- ningsmetoder. Många organisationer av den typ som redovisas nedan åtar sig praktisk provning av funktionen hos vissa varor.

Privata laboratorier för främst kemiska och elektrotekniska ana— lyser och mätningar finns på många håll.

De större företagen, främst tillverkare av elektriska apparater med hög teknisk precision, har omfattande laboratorieutrustning till sitt förfogande. Provningar ingår som ett led i produktut- vecklingen.

ICA—Förbundets och Kooperativa Förbundets laboratorieresurser har beskrivits i det föregående kapitel 2.3.2. Båda dessa företag åtar sig uppdragsprovningar. Inköpskontroll förekommer hos ett flertal andra företag, mestadels dock i betydligt mindre omfatt- ning än hos ICA och KF. Exempel är den tidigare redovisade prov- ning som sker på Fliesbergs postorderföretag, se avsnitt 2.3.2. Även motororganisationers laboratorieutrustning har beskrivits i kapitel 2.3.2.

Ett antal provkök finns inom landet. De flesta arbetar på likar- tat sätt. Man åtar sig provning av livsmedel och eventuellt även a vissa redskap och apparater för matberedning. Vid de sensoriska mätningarna (främst smaktest) används samma metoder vid de olika provköken, dvs de metoder som utarbetats av SIK (Svenska livs- medelsforskningsinstitutet).

Privata laboratorier och konsulter finns inom ett stort antal tekniska områden. Många av dessa utför besiktningar av ibruktagen materiel, dvs kontrollerar på användarplatsen om produkten i

fråga uppfyller vissa krav som antingen ställts i leveranskontrakt eller som, främst beträffande säkerhet, ställts av myndigheter. Vissa laboratorier eller konsulter åtar sig leveranskontroller. Det innebär att man tar stickprov av levererad vara och kontrol- lerar att den både vad gäller kvalitet och kvantitet uppfyller villkoren i det kontrakt som skrivits om leveransen.

Dessutom finns direkta analys- och mätlaboratorier. Till dessa lämnas en vara för analys av viss egenskap. Det är dessa labo— ratorier som i viss omfattning utför jämförande varuprovningar av konsumentvaror. Sådana laboratorier finns främst inom det ke— miska och inom det elektrotekniska omrädet.

Analys- och mätmetoder utvecklas och förfinas alltmer. För att utföra mätningarna, krävs ofta dyr och specialiserad apparatur. Det innebär att laboratorierna av ekonomiska skäl blir allt mer specialiserade, eller läggs ned. Inom det elektrotekniska området har antalet fristående laboratorier/konsulter minskat starkt

de senaste åren.

De kemiska laboratorierna gör i de flesta fall enstaka analyser, mer sällan jämförande varuprovningar. Många kemiska laboratorier arbetar med analyser inom arbetsmiljöområdet och med vattenanaly— ? ser. Andra speciallaboratorier inom den kemiska sektorn gör me- i dicinska analyser, biologiska test och jordanalyser.

) i __l

Många tillverkare av konsumentvaror, främst inom mindre och medel- stora företag använder sig av denna typ av laboratorier och kon- sulter i sin produktutveckling och produktionskontroll.

Det är främst på den ljudtekniska sidan man anlitar privata labo— ratorier för att kontrollera om produkten uppfyller vissa krav, t ex hifi—normer m m.

Företagens egna laboratorieresurser. Som ett led i den egna pro- duktutvecklingen provar tillverkare sina varor. Oftast gäller det sådana varor som skall uppfylla höga krav på teknisk preci- sion. Större företag har ofta omfattande laboratorieutrustning.

Vissa företag provar, inte bara egna produkter, utan även kon- kurrenternas. Vid vissa av laboratorierna finns avancerad automa- tik vad gäller provningsutrustningen. Detta leder till att ett stort antal provningar kan göras till begränsade kostnader.

Även mindre företag har ofta viss begränsad utrustning för enklare provningar av egna och andras varor.

Internationella ullsekretariatet (IMS) har ett textiltekniskt laboratorium. Kapaciteten nyttjas dock nästan helt för kontroll av att märkningsbestämmelser uppfyllts. Se vidare kapitel 6.7.3.

Provning för godkännande (av frivillig art) görs av flera organi— sationer av vilka vissa har tillgång till egna labbratorieresurser. Denna typ av provningsverksamhet redovisas, liksom de laboratorie- resurser som finns härför,under kapitel 6.4 och 6.7-

4 PROVNINGSMETODER

4.l Standardiserade provningsmetoder

Vid kommitténs diskussioner med företrädare för näringsliv och organisationer i Sverige, har framkommit att man så långt möjligt strävar efter att använda standardiserade, svenska, utländska eller internationella, provningsmetoder vid de varuprovningar som görs. Man föredrar att använda internationellt standardise- rade provningsmetoder, bl a därför att test utfört enligt in- ternationell provningsmetod kan redovisas i flera olika länder.

Avsnitten 4.l.l - ?.l.3 och avsnitten 4.1.5 - 4.l.7 är i huvud- sak hämtade ur Standardiseringskommissionens i Sverige skrifter "Standardkalendern l98l" och ”Standardisering inom konsument- varuområdet”.

4.l.l Mag äp_stapdprgi5e£ipg_?

Standardisering är ett systematiskt uppordnings-, urvals- och re- gelbildningsarbete vara syfte är att förenkla och förbilliga sett från företagsekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.

Standardiseringen är en länk i framställningskedjan av en pro- dukt och har starkt samband med forskning och utveckling.

Allmänt kan man också säga att en standard är en överenskommelse om att göra någonting — utforma en produkt, använda en metod el- ler något annat - på ett visst, bestämt sätt. Det finns standard på flera nivåer - intern (företags-) standard, branschstandard, nationell standard, internationell standard.

Svensk standard är sådan nationell standard som är fastställd av SIS Standardiseringskommissionen i Sverige. Den har en viss bestämd utformning, och den har tillkommit enligt en viss bestämd procedur.

Svensk standard kan ses som en frivillig överenskommelse mellan de intresserade parterna - tillverkare, användare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter. Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart säkerställer detta en allmän tillämpning av den. I annat fall utnyttjas den inte.

Även om standarden i sig själv alltid är frivillig kan den bli tvingande om en myndighet hänvisar till den i en föreskrift, vilket förekommer när det gäller bestämmelser avseende hälsa, säkerhet och miljö, t ex inom bygg- och elområdena.

Den internationella standardiseringsorganisationen ISO har defi- nierat standardisering på följande sätt:

"Standardization: An activity giving solutions for repetitive application, to problems essentially in the spheres of science, technology and economics, aimed at the achivement of the opti- mum degree of order in a given context. Generally, the activity consists of the processes of formulating, issuing and implement— ing standards."

Man kan indela standarden på olika sätt och i olika typer. Man ta- lar t ex om

Grundstandard. Standard som fastlägger allmänna data, begrepp och metoder och utgör grund för fortsatt standardisering av kon- kreta objekt. Hit hör t ex måttenheter och matematiska symboler, terminologi, toleranser och ritregler.

Produktstandard. Standard som avser material och varor. Produkt— standarden kan avse en varas dimensioner, ett materials hållfast-

het eller någon annan egenskap, eller fastlägga egenskaperna hos en viss produkt. ,

Metodstandard. Standard som avser metoder, förfaranden o d. Ofta avser metodstandarden en provningsmetod, som är knuten till en kvalitetsuppgift för en produkt.

Även andra indelningar av standarder förekommer och gränserna mellan huvudtyperna ovan är inte skarpa. Inom byggområdet används ofta begreppet ramstandard, som avser grundläggande mått för en viss produkttyp.

4.l.2 gtgrpegapdg gv_s£apdgrg

Initiativet till en ny standard kan komma från olika håll — i princip kan vilken instans som helst, enskild eller samhällelig, vända sig till ett standardiseringsorgan med förslag om att stan— dardisering bör sättas i gång på något visst område. I praktiken tas ofta initiativet av företag eller myndigheter - ibland genom en redan bildad kommitté som i sitt arbete uppmärksammats på nya behov av standarder.

Standardiseringsorganet — standardiseringsgruppen eller ett fack— organ - planerar och fördelar uppgifterna. Gäller ärendet en helt ny standardiseringsuppgift måste en ny kommitté bildas. Kommittén sätts samman av experter som representerar olika in- tressen inom området - det kan vara tillverkare, användare, stat— liga verk, organisationer eller institutioner. Man eftersträvar alltid att göra kommittén så representativ som möjligt för alla intresserade parter i den aktuella standardiseringsuppgiften.... Kommitténs tekniske sekreterare kommer från standardiserings— organet.

Kommitténs uppgift är att arbeta fram ett förslag till svensk standard. Ofta baseras arbetet på internationella standarder el- ler standardförslag. Utredningar och undersökningar gjorda inom

organisationer eller företag används ofta som underlag för arbe- tet - ibland kan också kommittén initiera sådana undersökningar. under arbetet hålls kontakt med motsvarande internationella kom- mittéer och medlemmar i kommittén deltar även i det internatio- nella arbetet.

När kommittén arbetat fram ett förslag till standard sänds detta ut på remiss. Remissen går till företrädare för såväl tillverkare som användare i form av företag, organisationer, myndigheter etc som berörs av förslaget men som inte finns representerade i kom- mittén. Samtidigt anmäls förslaget i tidskriften STANDARD och i fackpressen.

Standardförslaget bearbetas sedan av kommittén med ledning av re- missvaren. Blir det många ändringar kan förslaget gå ut på re- miss en gång till — annars går förslaget vidare till huvudkom- mitté eller fackorganstyrelse för godkännande.

Först därefter kan förslaget anmälas till SIS tekniska nämnd för fastställelse som svensk standard. Tekniska nämnden bedömer då om standarden uppfyller de allmänna, tekniska och formella krav i som bör ställas på den, om den är riktigt utformad och om den är | tillfredsställande samordnad med andra standarder, både natio- nella och internationella. Om tekniska nämnden avvisar förslaget går ärendet tillbaka till kommittén för förnyad behandling.

I särskilda fall kan SIS styrelse fatta beslut om fastställandet av svensk standard som överförts från tekniska nämnden till sty- relsen.

4.l.3 Stångapdisgringskommisåigngn_i_51epigg (SIS) SIS — Standardiseringskommissionen i Sverige som bildades l922, är centralorgan för standardiseringsverksamheten i Sverige.

SIS är en förening med stadgar fastställda av regeringen, som ock- så utser SIS ordförande. Medlemmarna är organisationer som är in— tresserade av standardiseringsverksamheten.

SIS och fackorganens verksamhet finansieras (fackorganen, se av— snitt 4.l.4) dels genom direkta bidrag från staten (både över bud- getpropositionen och som uppdragsmedel och från näringslivet, dels genom SIS försäljningsverksamhet.

Årsbudgeten baserad på dessa medel är l98l/82 ca 55 Mkr per år.

Summan motsvarar i verkligheten bara en mindre del av de fak- tiska kostnaderna för standardiseringsarbetet. Deltagandet i kom— mittéarbetet, utredningar och undersökningar som görs i samband med utformningen av standardförslag m m är i praktiken natura- bidrag från de intressenter - företag, organisationer, myndig- heter osv — som är representerade i kommittén, och motsvarar ett årligt belopp om ca 73 Mkr.

Av penningbidrag och naturabidrag sammantagna kommer ca 55 pro— cent från näringslivet, 30 procent från staten och l5 procent från försäljningsverksamheten.

ålSlät-36-5!!9959991Etén_fer_kenäupent:_99b_säksrbststsknik Inom SIS tekniska avdelning fanns tidigare en standardkommitté för konsumentvaror. Dessutom fanns med sekretariat på SIS en samarbetskommitté mellan å ena sidan Konsumentverket och andra sidan SIS och fackorganen, den s k SIS/SAMKO vars ordförande alltid kom från Konsumentverket. Huvuduppgifter för SAMKO var att dels vara forum för informationsutbyte och dels behandla principfrågor rörande standardisering av konsumentvaror, som var av gemensamt intresse för Konsumentverket och standardise— ringsorganen.

l977 ombildades standardkommittén till en s k huvudkommitté för konsument— och Säkerhetsteknik. Samtidigt lades SAMKO ned och så— väl informationsutbytet som policyfrågorna placerades i den rekon— struerade kommittén som därmed fick vidgade arbetsuppgifter och sammansättning.... Kommittén har hittills haft som ordförande en avdelningschef från Konsumentverket, sedan l979 Nils Ringstedt, och som vice ordförande direktör Iwan Ahlström, Sveriges Grossist— förbund.

HK 36 svarar för sådan standardisering inom det konsumenttekniska område, som inte naturligen placeras i någon av de speciella pro- dukthmmittéer som finns inom SIS och fackorganen. Dessutom är kommittén kontaktorgan mellan dessa andra kommittéer och berörda myndigheter.... Sedan 1979 ligger även handikappfrågor under HK 36

För att kontinuerligt klarlägga behovet och lämpligheten av att ta fram standard som underlag för Konsumentverkets planerade rikt- linjer utgör en genomgång av riktlinjeplaneringen en stående punkt på dagordningen vid kommitténs sammanträden, normalt två gånger per år.

4.l.4 Fackorgan

Byggstandardiseringen (BST) svarar för nationell och internatio- nell standardisering inom byggområdet.

BST:s uppgift är att Utarbeta svensk standard som kan bidra till ökad rationalisering i vid mening i byggandet genom koordinering, variantbegränsning och effektivare resursanvändning inom projekte— ring, produktion och förvaltning.

Byggstandardiseringens medlemmar är företag, myndigheter, insti— tutioner och sammanslutningar inom branschen.Såväl konsument- som producentintressen är företrädda.

Metallnormcentralen (MNC) bildades år l947 genom omorganisation av den inom SIS år 1942 tillsatta Stål- och Metallnormskommittén. MNCzs högsta styrande organ är en styrelse, med medlemmar tillsatta av fem intressentorganisationer: Jernkontoret, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Varvsindustriförening, Gränges Aluminium och Gränges Me- tallverken samt Svenska Järn- och Balkgrossisters Förening.

Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) bildades år 1937 genom en sammanslagning av Svenska Elektrotekniska Kommittén (bildad år 1907) och Elektriska Standardiseringskommittén (bildad år 1919). SEK är dels svensk nationalkommitté av IEC (International Electrotechni- cal Commission) och av CENELEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique), dels fackorgan för standardisering inom eltek- niken och som sådant anslutet till SIS.

Sveriges Mekanstandardisering (SMS) svarar för nationell och in—

ternationell standardisering inom det mekanisk—tekniska området. SMS är bildat och finansierat av mekanbranschen, myndigheter, kon- sumentorganisationer m fk organisationer. Verksamheten startade

år l9l9.

Arbetsområdet omfattar bl a grundläggande system och metoder, kon- struktions- och kraftöverföringselement, produktionsmedel, bilar, kärnenergi, utrustningar för lantbruk, skogsbruk, entreprenad och närtransport, gas— och vätsketeknik, kyl— och Värmeteknik, energi- sparteknik, flygmateriel samt allmän räddningstjänst.

4.l.5 Internationell standardiseripg

Den övervägande delen av standardiseringsarbetet sker i direkt kon— takt med motsvarande internationella arbete, och det internatio- nella arbetet får allt större betydelse. Det internationella ar- betet sker i både globala och regionala organ.

Det finns två globala standardiseringsorgan: ISO och IEC. Namnet ISO är en beteckning, inte en förkortning. På engelska kallas ISO International Organization for Standardization. IEC betyder Inter- nationell Electrotechnical Commission. Både ISO och IEC har central- sekretariat i Geneve.

Medlemmar i ISO och IEC är nationella standardiseringsorgan, ett från varje land.

Liksom på det nationella planet utarbetas de internationella standarderna av tekniska kommittéer. Delegaterna utses av de medlemsorgan som förklarat sig intresserade av kommitténs arbete. Ett av de deltagande medlemsorganen åtar sig sekretariatet för kommittén, vilket betyder att det tillhandahåller teknisk sekre- terare, sköter all korrespondens, skriver ut standardförslag, pla- nerar sammanträden i samråd med ISO:s centralsekretariat etc.

En ISO—kommitté utformar först ett förslag, kallat draft proposal. Detta behandlas av de länder som deltar i kommittéarbetet. När kommittén slutbehandlat förslaget sänds det till ISO:s central- sekretariat, som registrerar det som en Draft International Stan— dard och sänder ut det till samtliga ISO-medlemmar för omröstning. Om röstningen ger positivt utslag enligt ISO:s regler går för- slaget till ISO Council, som fastställer det som International Standard.

ISO ger dels ut International Standards (som tidigare fastställ— des enligt något annorlunda regler och då kallades ISO Recommen- dations), dels Technical Reports. De senare är dokument som av olika skäl inte kunnat fastställas som standarder, men som ändå bedömts ha allmänt intresse.

De två globala organisationerna har i stort sett samma struktur, och arbetet går till på ungefär samma sätt. Ett nära samarbete förekommer, bl a för att få ökad samstämmighet i regler och ar- betsmetoder och för koordinering av det tekniska arbetet. IEC är 40 år äldre än ISO, och den internationella standardiseringen på elområdet har hunnit mycket långt.

En IEC—kommitté utarbetar först ett förslag, kallat Secretariat Draft, som via IEC s Central Office i Geneve sänds ut till alla IEC-medlemmar (nationalkommittéer) för kommentarer. Dessa be- handlas därefter av kommittén, som därefter gör ett slutförslag. Slutförslaget sänds via Central Office ut på omröstning, och kallas då Central Office Draft. Vid bifall enligt IEC:s regler fastställs förslaget som IEC Standard. I undantagsfall publice— rar man i stället en IEC Report, som då har karaktär av en sam— manfattning eller en redovisning av riktlinjer snarare än av en standard.

Det dominerande internationella arbetet utförs av ISO och IEC, men det finns också regional samordning av standardisering. De länder som är med i antingen EG eller EFTA samarbetar i organisa— tionen CEN, och på elområdet i CENELEC. Dessutom ingår i CENELEC Spanien och i CEN Spanien och Grekland. Uppgifter för dessa re— gionala organ är att genom att fastställa europeisk standard (EN- standard) komplettera de globala resultaten och samordna till— lämpningen av de internationella standarderna regionalt genom 5 k harmonisering av de nationella standarderna.

Om ISO eller IEC-arbete inte pågår inom ett område som bedöms som viktigt av europeiska myndigheter kan CEN eller CENELEC självstän— digt utarbeta standard.

Även i Norden finns ett regionalt samarbete, som har stor bety- delse för samordning av nationella standarder och för undvikande av dubbelarbete. Ofta eftersträvar man också ett gemensamt upp— trädande i de internationella organen. De nordiska standardiserings- organen - både centralorgan och fackorgan samarbetar inom ramen för ett avtal, kallat INSTA (INternordisk STAdardisering). INSTA gör inga egna standarder, utan man eftersträvar likalydande stan- darder i de nordiska länderna.

4.l.6 Utländsk standardiseripg

I de flesta västeuropeiska länder är standardiseringsorganen upp- byggda på ungefär samma sätt som i Sverige - dvs som fristående organisationer med mer eller mindre stark anknytning till staten. Arrangemanget med ett centralorgan och flera fristående organ för vissa fackområden återfinns också i flera länder - bl a i några av de nordiska länderna.

I det internationella arbetet har Västeuropa hittills spelat en ledande roll. Standardiseringsorganen i Tyskland, Frankrike och Storbritannien är mycket stora och har åtagit sig en mycket stor del av sekretariaten inom ISO.

I USA har standardiseringsarbetet länge varit fördelat på ett stort antal organisationer, men på senare år har den amerikanska ISO—medlemmen ANSI, förstärkts. Man har bl a ökat insatserna på det internationella området kraftigt.

Standardiseringsorganen i öststaterna är statliga. Sovjetunionens standardiseringsorgan utgör ett eget ministerium, och har även hand om kvalitetskontrollapparatur. Standarderna i östländerna är vanligen inte frivilliga som i de allra flesta fall i väst, utan har närmast karaktär av föreskrifter. Även för Sovjetunionen gäller att man på senare år gjort kraftigt ökade insatser på in- ternationell standardisering.

De fem standardiseringsorgan som har störst engagemang i den in- ternationella standardiseringsorganisationen ISO är:

Association Francaise de Normalisation, AFNOR (Frankrike), som utger standard med beteckningen NF

British Standards Institution, BSI (Storbritannien), BS Deutsches Institut för Normung, DIN (Tyskland) DIN

American National Standards Institute, ANSI (USA), ANSI.

Standardiseringskommissionen i Sverige, SIS (Sverige) SS

4.l.7 Försäljning av standarder

Svensk standard säljs av SIS. Även utländsk nationell standard säljs av SIS. Man kan inte köpa utländsk standard direkt från det utländska standardiseringsorganet, utan måste bestämma stan— darden genom SIS. Detsamma gäller internationell standard från ISO och IEC. Man kan abonnera på ny svensk standard liksom också på ny utländsk och internationell standard.

4.2 Icke standardiserade tekniska provningsmetoder

Med standardiserade provningsmetoder menar man oftast nationell eller internationell standard. Företagsintern standard eller branschstandard är en typ av allmänt vedertagna provningsmetoder som inte är standardiserade av något standardiseringsorgan.

Inom textilområdet har textilforskningsinstitutet utarbetat ett stort antal provningsmetoder, s k TEFO-metoder. Dessa metoder blir ofta efter en tid svensk standard. Inom skoområdet finns dels branschstandarder från SATRA (Shoe and Allied Trade Asso— ciation), dels företagsstandarder från t ex skoföretaget Bally. Dessa företagsstandarder används allmänt inom skobranschen över hela världen.

Många institut som åtar sig uppdragsprovningar, åtar sig även ut— veckling av provningsmetoder. Ofta bygger dessa metoder på att standardiserade eller allmänt vedertagna provningsmetoder appli- ceras på nya områden. Ibland används kombinationer av olika stan- dardiserade provningsmetoder varvid en egenskap hos provobjektet mäts enligt en standardiserad metod och en annan egenskap enligt någon annan standardiserad metod (t ex kan vissa egenskaper mä- tas enligt DIN-standarder och andra egenskaper enligt BS—stan- darder). Det händer också att standardiserade metoder används med viss modifiering.

Vissa facktidskrifter och branschorgan tar fram egna provnings- metoder för varor som är nya på marknaden. Exempel på detta finns särskilt inom elektronikområdet. Tidskriften Hifi och Musik utar-

betar för närvarande egna provningsmetoder för videobandspelare och videokameror. Hifi-institutet bildades ursprungligen för att ta fram mätmetoder för ljudanläggningar av hög kvalitet. (Se även kapitel 2.3.2.5).

4.3 Subjektiva mätmetoder

Gemensamt för huvudparten av de ovan relaterade provningsmetoder- na är deras tekniska karaktär. En varas prestanda kan med hjälp av provningsmetoderna mätas med avseende på ett antal egenskaper. Vid mätningarna används teknisk utrustning och mätresultaten uttryckt

i fysikaliska enheter.

Vissa egenskaper går inte att på ett meningsfullt sätt mäta tek- niskt. Man måste då använda bedömare och metoderna är 5 k sub— jektiva mätmetoder. Vissa sådana metoder är standardiserade av nationella eller internationella standardiseringsorgan. Så är t ex fallet med mätning av inbrottsskyddets effekt när det gäller lås och dörrar. Enligt den svenska standarden skall låset respektive dörren motstå inbrottsförsök under viss tidsrymd. En kvalifice- rad "inbrottstjuv" används som mätverktyg.

I andra fall finns standardiserade bedömningsmallar. Detta gäl— ler särskilt textilier, vilka med hjälp av mallar kan bedömas med avseende på skrynklighet, pilling (noppighet) m m. Även en ovan bedömare kan med dessa mallar göra relativt säkra bedömning-

ar.

Aven vad gäller praktisk provning krävs viss reproducerbarhet för att metoden skall bli allmänt vedertagen. För panelprovningar finns metoder för sensoriska mätningar (smaktester) utprovade av SIK (Svenska livsmedelsforskningsinstitutet). Metoderna beskriver hur personer, som skall ingå i provpanelen, väljs ut, samt hur prov- ningarna skall genomföras. Dessa metoder används av de svenska provköken (t ex ICA, KF och Jordbruket).

För bedömning av bruksegenskaper, såsom hanterbarhet, hos varor finns inga standardiserade provningsmetoder.

Det vanligaste tillvägagångssättet vid dylik provning torde va- ra att personer, som är vana vid produkten eller produkttypen i fråga, får använda varan och avge ett omdöme. Ibland avges detta i omdöme spontant (t ex när Friluftsfrämjandet låter vana skidåkare % prova skidskor), ibland används testprotokoll (som när Fritids— fiskarnas riksförbund låter erfarna fritidsfiskare prova spinn- spön under en säsong), ibland intervjuas försökspersonerna flera gånger under pågående försök (t ex när Skoinstitutet provar ar- betsskor på byggnadsarbetare). Gemensamt är att man efter avslutad! provning väger samman resultaten till någon form av gemensam be- dömning. Det förekommer också att en eller ett par personer pro- var användbarheten hos varor under "standardiserade" provnings— betingelser (t ex ICA provkök provar stekpannor genom att vid samma tillfälle steka samma maträtt i samtliga stekpannor som ingår i provningen och stekningen sker vid samma stektempera- tur).

5 INFORMATION OM PROVNINGSRESULTAT FöRE KöPTILLFÄLLET 5.l Bakgrund

Det finns för närvarande eller har till för kort tid sedan funnits ett antal olika system för information till konsumenten före köp. De mest kända systemen är den rådgivningsverksamhet som konsument- verket och hemkonsulenterna har haft och den som de kommunala konsumentrådgivarna har. En annan känd kanal för information före köp är företagens reklam. Viss information av väsentlig betydel- se från konsumentsynpunkt kan med stöd av 3 & marknadsförings- lagen krävas i marknadsföringen, dvs i reklambroschyrer, annonser, på varans förpackning etc. Så sker t ex genom konsumentverkets riktlinjer.

I detta sammanhang är främst informationen om provningsresultat av intresse. Sådan information lämnas av en rad andra statliga myndigheter än konsumentverket såsom AB Svensk Bilprovning, Apoteksbolaget, statens maskinprovningar, handikappinstitutet och SEMKO. Annan information om provningsresultat lämnas av or- ganisationer, företag och tidskrifter.

5.2 Förutvarande direktrådgivning hos konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden

Konsumentverket (KOV) har tidigare lagt ned betydande resurser på direktrådgivning till konsumenter. Sedan år l979 får det dock an- ses vara en kommunal uppgift att svara för vägledning till enskil- da konsumenter. Konsumentverket har därför strävat efter att minska denna direktrådgivning och att föra över konsumenternas frågor till de kommunala konsumentvägledarna. Mot bakgrund av

den starka utbyggnaden av direktrådgivningen till enskilda kon- sumenter som skett hos kommunerna har regeringen i budgetpropo— sitionen l982 angivit att direktrådgivningen hos verket skall avvecklas.

På allmänna reklamationsnämnden (ARN), som numera är en själv— ständig myndighet, har man lyckats nedbringa direktrådgivningen.

På konsumentverket och ARN har man vid tre tillfällen, innan ARN blev självständig myndighet, fört statistik under en vecka över inkomna telefonsamtal i nya rådgivningsärenden. Samtliga tjänste- män på berörda byråer har därvid under en vecka antecknat varje inkommande rådgivningssamtal på en särskild blankett. Undersök- ningarna har omfattat alla rådgivningssamtal från enskilda kon- sumenter, komnunala konsumentvägledare, hemkonsulenter, närings— idkare och andra kategorier. Registreringen har pågått hela dagen, inte bara den officiella rådgivningstiden. Undersökningar har ge- nomförts bl a vecka l4 år 1979 och vecka l3 år l980. I undersök- ningen år l979 registrerades 976 samtal från endskilda konsumen- ter vara 695 till konsumentverket och 281 till ARN. I undersök- ningen år l980 kom 952 samtal från enskilda konsumenter, varav 770 till konsumentverket och l82 till ARN.

Omräknas den senare statistiken till helår (40 veckor) uppgår an— talet rådgivningssamtal från enskilda konsumenter till ca 38 000.

Under rådgivningstid brukar ca 20 personer hos KOV vara fullt sysselsatta med rådgivningen. Till detta kommer att en mängd råd— givningssamtal, trots att särskild tid avsatts för rådgivningen, kommer in utanför rådgivningstiden och rycker sönder arbetet för handläggarna. Skriftliga rådgivningsärenden är ej inkluderade i statistiken.

Det framgår av undersökningarna att förfrågningarna till konsument- verket, av vilka mer än hälften kommer från stockholmsområdet, trots vidtagna åtgärder i syfte att minska antalet förfrågningar i stället ökat med drygt tio procent. Däremot minskade telefon- förfrågningarna till ARN.

Antalet rådgivningssamtal till konsumentverket från de kommunala konsumentvägledarna har ökat. Mellan de båda undersökningarna år l979 och år l980 har ökningen varit ca 50 procent.

Konsumentverket har vid den statistiska bearbetningen av under- sökningarna delat in materialet i frågor före köp, konsumenträtts-

frågor och klagomål. Frågor före köp kan anses visa på önskemål om varuinformation av det slag varuprovningskommittén har att ut- reda.

Drygt 400 enskilda konsumenter frågade i undersökningen våren 1980 efter information före köp. Vid den tidigare undersökningen (våren l979) var antalet dylika frågor ungefär detsamma. Från kommunala vägledare kom i undersökningen år 1980 ca 80 förfrågningar före köp, vilket var en fördubbling från föregående undersökning. Vad de tio vanligaste varornas förfrågningar gällde framgår av tabell 5:l. Flertalet förfrågningar resulterade enbart i muntlig råd— givning. Mer sällan översändes skriftligt material till frågaren.

Av undersökningarna framgår dock inte i vilka fall konsumenten erhållit den önskade informationen och i vilka fall adekvat in- formation inte fanns tillgänglig.

Tabell 5:l Frågor till konsumentverket vecka l3 år 1980. Förfrågningar från enskilda konsumenter före köp, Totalt 438 förfrågningar

Vara/tjänst Antal Procent Hushållskapitalvaror

- mat 56 l3 Energibesparing 56 l3 Hushållskapitalvaror - textilier 53 l2 Städredskap 40 9 Ny-/ombyggnad, repa-

ration 38 9 Hemelektronik, foto l9 4 Ovriga elektriska apparater l3 3 Hemmets verktyg, säkerhetsutrustning l2 3 Kemisk-tekniska pro- dukter ll 2 Kläder 8 2 Ovriga varor l32 30 5.3 Kommuner och länsstyrelser

Anm

Spis, kyl, frys, diskmaskin etc.

Tvättmaskin, tork— tumlare, torkskåp etc.

Ar l981 har l3l av landets 297 kommuner konsumentvägledning om— fattande mer än tio timmar per vecka. Ytterligare 52 kommuner har konsumentvägledning av mindre omfattning än tio timmar per vecka. På varje länsstyrelse finns dessutom minst en hemkonsu— lent. Varannan månad lämnas till konsumentverket statistik över förfrågningar från 25 kommuner och fem länsstyrelser.

statistik l979 - rådgivningskontakter” gjort en sammanställning av den insamlade förfrågningsstatistiken. Av rapporten framgår att rådgivningen till allmänheten från länsstyrelserna (hemkon- sulenterna) har minskat mellan åren l978 och l979. Sedan riksda- gen våren l979 beslöt om en ny inriktning av den regionala konsu— mentpolitiska verksamheten vid länsstyrelserna har man sökt styra över konsumenternas förfrågningar till de kommunala konsument- rådgivarna. Uppenbarligen har länsstyrelserna i viss utsträckning lyckats med detta.

Följande avsnitt är hämtat direkt ur rapporten:

Antalet rådgivningskontakter med enskilda under åren l978 och SOU 1982:38 Konsumentverket har i en rapport från kommunenheten "Konsument— !

! l979 var enligt nedan

Kommunal Länsstyrelsernas konsument- konsument- verksamhet verksamhet

l978 l85 000 60 000

l979 205 000 50 000

ökning/minskning + 9 % - l6 %

En mer detaljerad statistik har under året lämnats av 97 kommu- ner samt av alla länsstyrelser. Statistikrapporteringen har skett i fyraveckorsperioder av ett tjugotal kommuner och några länsstyrelser i taget. Sammanlagt har drygt l2 000 kontakter re— dovisats. De redovisade kontakterna med enskilda konsumenter ut— gör ett representativt urval av samtliga l90 OOO kommunala (exkl Stockholm) och regionala rådgivningskontakter.

Stockholms kommun har detaljrapporterat dryg 5 000 kontakter av totalt 65 000 under året. Hur representativt urvalet är för to- talen kan inte fastställas varför endast de delar av rapporte- ringen redovisas nedan.

Pådgivningskontakterna under l979 har fördelat sig med l/3-del klagomål, drygt hälften frågor före köp och resten har varit konsumentsrättsliga förfrågningar, se nedan.

Kontakttyper 1979 Kommuner (exkl Stock- Stockholms , holm) och länsstyrel- kommun ) EEEl__________________________s_ * Andel % Antal Andel % Antal

Frågor före köp 55 104 000 78 51 000 Konsumenträttsfrågor 12 23 000 8 5 000 Klagomål 33 63 000 14 9 000

Summa 100 190 000 100 65 000

Vid kommuner och länsstyrelser tas rådgivningskontakter till 80 % per telefon och resten genom besök medan antalet brev är försum- bart. Stockholms kommun har relativt sett ett större antal besök, 30 %.

Statistiken ovan innebär att ungefär 60 procent av förfrågningar- na gällde information före köp. Närmare 70 procent av dessa frå— gor, dvs över 100 000 förfrågningar, gällde marknadsöversikter och tester.

Av rapporten framgår vidare att:

De tio mest frekventa frågorna före köp under år 1979 har varit på områden enligt nedan Andel % Antal

___—__._________—_————-_

Tvättmaskin 12 12 300 Dammsugare 6 6 300 Diskmaskin 6 6 200 Byggnadsfrågor - energisparfrågor 5 4 700 Värmeutrustning i bostad 4 4 400 Matberedningsmaskin 3 3 200 Husgeråd 2 2 400 Köksfläkt 2 2 300 Hushållsekonomi 2 2 200 Brandredskap/-varnare 2 1 900 övriga varor/tjänster 56 58 100 Summa 100 104 000 [

Ställer man rådgivningen för de mest frekventa produkterna i rela- tion till försålda enheter har drygt var tionde tvättmaskinsköpare vänt sig till en konsumentvägledare före köpet. Före köpet av disk- maskin har var tjugonde kontaktat sin kommun eller länsstyrelse men endast var femtionde dammsugarköpare.

På konsumentverket har man i denna undersökning indelat förfråg- ningarna i enskilda varor, inte i varugrupper så som man gjort vid den statistiska bearbetningen av rådgivningssamtalen till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden. Men tendensen vad gäller förfrågningar är densamma. Tvättutrustning och hus- hållskapitalvaror avsedda för matberedning och diskning, städut- rustning och energisparfrågor toppar båda listorna. Av fråge- statistiken att döma förefaller det som om konsumenterna ställer frågor beträffande varor man sedan gammalt vet att konsumentver- ket provat.

En viss del av de ovan redovisade frågorna före köp vidarebe— fordrades till konsumentverket, där man år 1980 besvarade drygt

3 000 frågor före köp från kommunala konsumentvägledare. Konsument- verket arbetar dock med ambitionen att se till att kommunerna har underlag för vägledning till enskilda konsumenter så att tele- fonförfrågningarnas antal minskas så mycket som möjligt.

Ett antal hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare har intervjuats för att vi skulle erhålla synpunkter på antal för— frågningar från konsumenter till konsumentvägledare, frågornas art och möjlighet för vägledaren att besvara ställda frågor. De flesta tillfrågade var mycket nöjda med konsumentverkets fak— tablad, dvs den allmänna information som finns om olika problem- områden. Däremot hade vägledarna svårt att på grundval av mark- nadsöversikter och testresultat besvara frågor om enskilda pro- dukter. Svaren framgår av bilaga 7.

5.4 övriga statliga myndigheter

Apoteksbolaget använder provningsresultat, som erhålls t ex vid inköpskontroller, för att informera konsumenterna. Skrifter om sortiment och om egenskaper hos olika produkter i sortimentet ut— arbetas och finns tillgängliga på apoteken. Se även 2.3.1.3 och bilaga 5.

Handikappinstitutet ger ut en hjälpmedelsförteckning i vilken bl a de produkter som provats och befunnits lämpliga anges. In- stitutet ger även ut trycksaker innehållande produktinformation om provade rekommenderade produkter samt trycksaker som ger mer allmän information inom ett visst område. Se även 2.3.1.4.

SEMKO publicerar årligen en förteckning över godkänd elektrisk materiel. Man har dessutom givit ut rent konsumentupplysande skrifter. Exempel härpå är ”Råd för självbyggare av elektronik- apparater - elsäkerhetskrav", i vilken behandlas krav från brand— säkerhets- och elsäkerhetssynpunkt och ges råd om hur dessa krav skall uppfyllas. Se även bilaga 5.

Statens maskinprovningar har som huvuduppgift att prova maskiner för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk och att lämna upplys- ningar om deras beskaffenhet genom att ge ut tryckta meddelanden.

Myndigheten ger ut en skrift "Meddelanden från statens maskin- provningar” i vilken resultat från tekniska och praktiska prov- ningar meddelas. Meddelandena kommer i ett antal av ca 50 per år och går ut i en upplaga på ca 14 000 exemplar till prenumeranter.

Myndigheten har i sammanhanget dock inte bedömts vara en konsu- mentupplysande myndighet, eftersom man med informationen vänder sig till konsumenter som använder varan i fråga i sin yrkesmässi- ga hantering. Prenumeranter på meddelandena är huvudsakligen jord— brukare, skogsföretag m m.

5.5 Organisationer/Företag

Vissa privata eller kooperativa organisationer och/eller företag lämnar information om provade produkter till konsumenter före köp.

KE ger ut en skriftserie kallad "Tjäna på att veta". KF redovisas i övrigt under avsnitt 2.3.2.4.

Postorderföretag (som redovisas i avsnitt 2.3.2.7) redovisar pro— vade egenskaper i katalogerna.

Branschorganisationerna har vissa konsumentupplysande funktioner. Inom de flesta branscher finns i Sverige sammanslutningar av leve- rantörer. Dessa sammanslutningar, branschorganisationer, har som uppgift att ta till vara medlemmarnas gemensamma intressen. Ofta är man t ex remissinstans och samordnare av branschvisa aktivi- teter. Man företräder branschens intressen vid förhandlingar med myndigheter m m. Man samordnar även relationerna till kunderna,

i form av gemensanma leveransvillkor, garantiåtaganden m m. Vissa branschorganisationer har även intresserat sig för produktinfor— mation till konsumenter. Branschorganisationer som är specialin- riktade på ett mycket smalt varusortiment kan ha en viktig konsu- mentupplysande funktion. Exempel härpå är Bilradioinstitutet och HiFi Institutet, vilka behandlas i avsnitt 2.3.2.5.

Ytterligare ett exempel på konsumentinriktad information från en branschorganisation, är ett planerat system för standardise— rad produktionsinformation beträffande hushållsapparater. Inom Elektriska Hushållsapparat Leverantörer (EHL) planeras att för medlemmarna införa gemensam layout på faktablad över elektris— ka hushållsapparater, dvs tvätt— inklusive tumlare, centrifu- ger etc. och diskmaskiner, spisar, kylar och frysar m m. Systemet avses bli successivt infört fr o m hösten 1982. Informations- systemet omfattar basfakta om respektive apparat såsom måttspe- cifikationer, kapacitet, data för elanslutning, betjäningskom— fort, energiförbrukning (i den utsträckning normer finns).

Allt eftersom allmänt accepterade internationella provningsmeto- der kommer fram är man inställd på att redovisa även andra test— resultat. För närvarande arbetar man med en mätmetod för buller hos hushållsapparater. När denna metod är färdig har man för avsikt att redovisa bullermätningar i de standardiserade fakta- bladen.

AB Svensk Byggtjänst är ett aktiebolag, som till huvuddelen ägs av ett 40-tal av byggbranschens riksorganisationer. Dessa orga- nisationer företräder bl a byggherrar, konsulter, entreprenörer och byggvarutillverkare. Regionala, självständiga byggtjänstfö- retag (i vilka AB Svensk Byggtjänst har aktier) finns i Göteborg, Malmö och Umeå.

- Infonnation om byggvaror - Litteraturtjänst med eget förlag - Utgivning av AMA (Allmän material- och arbetsbeskrivning)

— Dokumentsamordning och tekniska utredningar.

Han lämnar information och rådgivning om byggvaror och byggande till enskilda konsumenter genom utställningsverksamhet, konsu- lentrådgivning och utgivning av bygglitteratur för lekmän.

Antalet besökande till utställningen i Stockholm har stigit kraf— tigt de senaste åren och var drygt 250 000 under år 1979.

Byggtjänst har under ett antal år givit ut en skriftserie som kallas "Byggråd" som handlar om vissa begränsade ämnesområden. Man har till exempel skrifter om kökssnickerier, om väggar och golv i badrum etc. Upplagorna är relativt begränsade.

För att få större spridning på information av detta slag till enskilda konsumenter har Byggtjänst startat en ny verksamhet, Bygga - Informationstjänst för lekmän.I ett första steg distri- bueras en bok, Bygga-boken, med övergripande information om byggande till enskilda konsumenter via samtliga banker, nästan samtliga kommuner (byggnadsnämnder, konsumentvägledare, energi- sparrådgivare m fl), vissa byggvaruhandlare samt byggtjänstut- ställningarna. I denna bok finns råd om finansiering, bestämmel- ser för byggnadslov m m. Boken är neutral i sin framställning, innehåller ingen reklam. I boken finns rekvisitionsblankett för separata byggråd inom åtta olika ämnesområden. I dessa nya Byggråd ligger inte tyngdpunkten på information av "gör-det- själv-typ", utan i stället på råd och tips för att konsumenten själv skall kunna bedöma olika fabrikanters produkter. Såväl Bygga—boken som Byggråden erhåller konsumenten utan kostnad. Med rekvirerat byggråd följer broschyrer i aktuellt ämne från de fabrikanter som är med och finansierar projektet. Man hoppas så småningom kunna öka intresset hos fabrikanterna för mer en-

hetlig information till konsumenterna. Detta intresse hoppas man Skall öka genom att man frågar konsumenterna vilken infor- mation man saknar, tycker är dålig eller svårförståelig.

5.6 Tidskrifter 5.6.1 Allmänt

I många tidningar och tidskrifter finns artiklar i vilka görs be- dömningar av olika konsumentvarors egenskaper. Oftast ingår i ar- tiklarna någon bedömning av relation mellan pris och kvalitet. Underlaget för bedömningarna varierar mellan olika tidningar och även mellan olika artiklar inom samma tidning. Provningar kan

vara olika omfattande och provningsmetoder kan variera. Även mark-

nadsöversikter utan bedömningar av varornas egenskaper publiceras ibland, dock mera sällan. Dylika marknadsöversikter finns i all- mänhet i samband med allmänna köpråd. Många tidningar eller tid-

skrifter lämnar bort vissa tekniska mätningar till statliga eller

andra laboratorier. Ibland kan det gälla någon enkel mätning eller | analys. Ibland kan det vara stora övergripande tekniska test. Många tidningar redovisar förutom egna provningar även statliga verks provningar av konsumentvaror, såsom sammanställningar från Svensk bilprovning, mätningar och analyser som gjorts på livsme- delsverkets uppdrag eller konsumentverkets provningar.

5.6.2 Rupdfrågg till_tid5k£iftg£

Under våren 1980 sändes en förfrågan Ut till ett nittiotal tid- skrifter i syfte att utröna huruvida dessa låter genomföra prov- ningar av konsumentvaror och i så fall i vilken omfattning. Frå- l gan gällde även i vilken utsträckning man publicerar marknads- översikter och andra bedömningar av utbudet på marknaden. Efter påminnelser har ungefär två tredjedelar av de tillfrågade tid- skrifterna svarat. Denna svarsfrekvens torde vara tillräcklig eftersom det endast gäller att undersöka om det i tidskrifter finns varuprovningar och andra bedömningar av egenskaper hos konsumentvaror, vilka skulle kunna användas för att informera

en större krets av konsumenter om marknadens utbud. Svaren på rundfrågan har visat att det är relativt vanligt att publicera provningsresultat och marknadsöversikter. Dessutom innehåller flera av de tidskrifter som inte svarat,information av den efter- frågade typen. Detta framgår bl a av löpsedlar och annonser i dagspressen. Många tidskrifter som för närvarande inte har dy- likt material, eller har sådant material endast i begränsad om- fattning, har genom svarande redaktör förklarat sig intressera- de av att publicera testresultat i den mån dylika finns tillgäng— liga från statliga myndigheter.

5-6- 3 Elika tyget ax Brewing

Provningarna varierar i omfattning och metodik från att den skrivande journalisten tittar på varan, klämmer på och drar i den och därefter gör sin bedömning till omfattande tekniska prov— ningar enligt provningsmetoder som fastställts av standardise- ringsorgan eller - i den mån sådana ej finns egna provnings— metoder.

Vissa tidskrifter utarbetar - trots att provningsmetoder redan finns - egna provningsmetoder, enligt vilka man godkänner eller underkänner en produkt. Ofta är provningsmetoderna varianter av andra vedertagna metoder (t ex Båt för Alla har modifierat sjö- fartsverkets krav för småbåtar).

Somliga tidskrifter har utrustning för enklare mätningar på re— daktionen, varför enklare rutinprovningar av teknisk karaktär kan göras på redaktionen. Andra tidningar har tillgång till prov- kök och laboratorier.

Vissa tidskrifter ägnar sig så gott som uteslutande åt fackmanna- granskning av varor och lämnar endast undantagsvis bort varor till laboratorier för tekniska test. Andra tidningar arbetar genomgående med laboratorietester som komplement till praktiska provningar. Aven praktiska provningar genomförs ibland i labo- ratorium, då tidskriften har tillgång till sådant.

nomförd på ett laboratorium och enligt vedertagna provningsmeto- der.

Provning innebär i allmänhet praktisk provning. Sådan provning kan göras av journalisten själv, vissa av tidskriften anlitade prov- familjer, medarbetare på redaktionen, grannar, bekanta, daghem m m. Oftast görs praktisk provning av flera provare. Ibland fyller provaren i ett färdigt formulär, ibland inte. Ibland gör varje enskild provare sin egen bedömning, ibland samlas samtliga provare och diskuterar för- och nackdelar gemensamt. Praktisk provning kallas i vissa tidskrifter minitest. SOU l982z38 Ett flertal tidskrifter använder ordet test för en provning ge- ; Att tidskriften granskar eller synar innebär i allmänhet att va— ' ran utsätts för en allmän bedömning av journalisten och ofta av någon som är expert på varutypen i fråga. Vissa enkla mätningar eller analyser av teknisk art kan ingå, men det är inte fråga om något övergripande tekniskt test, inte heller någon praktisk prov-

ning av det slag som nämnts under provning ovan.

Många tidskrifter anser sig inom redaktionen ha stor erfarenhet av de varor som skall bedömas. Sålunda är det t ex vanligt att hushållslärare arbetar med provning av hushållsredskap. Vana seg- lare arbetar på båttidningar, fotografer på fototidningar etc. Denna bakgrund hos journalisterna leder ofta till att man anser sig enkelt kunna avgöra vilka nya varor som är direkt undermå- liga. Däremot anser man sig ha större svårigheter när det gäller att kvalitetsgradera varor som är godtagbara. Denna erfarenhets- bakgrund leder till att man snabbt, medan köptrycket är stort när det gäller en ny varutyp, anser sig kunna lämna sådana köpråd till konsumenterna att dessa undviker direkta felköp. Detta jäm- för man på redaktionerna med tidsödande tekniska test då många konsumenter hunnit köpa undermåliga varor i avvaktan på testre- sultaten.

5.6.4 Sammgnåtällning av olika tidskrifters xaruprovninggp

Dagstidningar

De flesta dagstidningar har en avdelning för konsumentjournali- stik. I denna avdelning ges ibland bedömningar av varor, ibland jämförs olika fabrikat/modeller med varandra. De provningar som ligger till grund för bedömningarna är i allmänhet rätt enkla. Med den terminologi vi här använder oss av torde dagstidningarnas jämförande varuprovningar kunna betecknas som granskningar.

Populärtidningar (allmänna veckotidningar)

De allmänna veckotidningarna innehåller mycket sällan jämförande varuprovningar eller marknadsöversikter. Vissa undantag finns, men är mycket sparsamt förekommande. Någon damtidning kan göra bedömningar av relation pris—kvalitet på skönhetsmedel, någon familjetidning kan kontrollera grobarhet när det gäller vissa fröer. Någon herrtidning kan prova lätta gardet i Bangkok. Men mestadels återfinns inga jämförande varuprovningar eller mark- nadsöversikter i dessa tidningar. Av de allmänna veckotidningarna har endast ett fåtal besvarat kommitténs rundfråqa.

Branschtidskrifter

Branschtidskrifter ingår som en underavdelning till facktidningar enligt Tidningsstatistik AB terminologi. Det stora flertalet branschorganisationer har sin egen tidskrift. Denna typ av tid- skrifter vänder sig främst till medlemsföretagen. Det innebär att man inte vänder sig direkt till konsumenter av de varor som säljs inom respektive bransch, utan till återförsäljare av varor- na.

Informationen i tidskrifterna är mycket varierande beroende på vilkej service detaljister i olika branscher behöver. I vissa tidskrif- ter finns ofta marknadsöversikter, men inga testresultat. I andra tidskrifter finns resultat av praktiska provningar (typ: gransk- ningar ovan).

i

Specialtidskrifter

Denna typ av tidskrifter återfinns i Tidningsstatistik AB termi— nologi under fackpress. Men tidskrifterna behandlar ofta konsument- problem inom mycket breda fackområden, t ex allmänt om hem och hushåll. I denna typ av tidskrifter återfinns de flesta varuprov- ningarna. Dessa tidskrifter satsar en stor del av sin verksamhet på att bedöma varor och tjänster. De flesta tidskrifter som läg- ger ut provningsuppdrag på statliga eller privata laboratorier återfinns i denna kategori. Journalister som arbetar på denna

typ av tidning har ofta en annan bakgrund än den rent journalis— tiska. Ofta har de yrkesutbildning inom det område de skriver

om i tidskriften.

På dessa tidskrifter har man ofta en genomtänkt policy vad gäller

provningsverksamheten. Före en provning är det vanligt att man överväger om teknisk eller praktisk provning är att föredra just

beträffande den aktuella varan.

Telefonrådgivning är ganska vanlig inom denna kategori av tid- skrifter.

övriga facktidskrifter

Under denna rubrik placeras t ex tidskrifter som ges ut av olika förbund, organisationer, föreningar. I dessa tidskrifter förekom- mer ofta artiklar i vilka man bedömer varor med anknytning till det egna fackets Verksamhet. Oftast är redaktören för tidskriften mycket erfaren inom det område det gäller. Man gör oftast prak- tiska provningar. I de fall man vänder sig till laboratorier gäller det mestadels att mäta en enda egenskap hos varan. Många av tidskrifterna har en omfattande rådgivning till läsarna, som oftast är medlemmar i organisationen i fråga.

Enkätsvar från de olika tidskrifterna återfinns i bilaga 8.

6 MÄRKNING OCH ANNAN EGENSKAPSREDOVISNING

6.1 Bakgrund

Många provningar eller mätningar som görs när det gäller konsument— varor leder till att en vara som uppfyller minikraven märks med någon form av godkännandemärke eller förses med typgodkännande- certifikat. Sådan märkning kan vara obligatorisk eller frivillig. Många frivilliga provningar och märkningar blir i praktiken obli— gatoriska eftersom godkänd produkt är en förutsättning för att ett visst avtal skall gälla eller att ett visst tillstånd skall lämnas. Så är t ex fallet med låsanordningar för att hemförsäk- ring i vissa fall skall gälla, och telefoner måste uppfylla vissa krav för att få anslutas till telenätet. Med märkningsförfarandet kan konsumenten — åtminstone teoretiskt - vid köptillfället konstatera om varan uppfyller ställda krav. En förutsättning här- för är att konsumenten känner till gällande märkningsbestämmel— ser och de krav på kvalitet och/eller kvantitet av egenskaper som ligger bakom märkningsbestämmelsen. Ett tjugotal olika typ- godkännandemärken finns på olika varor.

När det gäller egenskapsredovisning, finns i vissa fall krav, t ex när det gäller BOFAKTA. BOFAKTA lämnas i form av en broschyr före eller vid köptillfället (motsvarande). I andra fall finns frivil— liga system som ger utrymme för egenskapsredovisning i kombina- tion med märkning, dvs egenskapsredovisningen anbringas på varan. Sådana system är t ex Möbelfakta och VDN Varufakta. Det finns

även system som bygger på att användningsområdet anges på varan. Bakom denna typ av märkning ligger provning och klassning. Exempel på sådana system är Nordisk mattklassificering och KF:s märkning på skor.

Tvingande bestämmelser om provning och märkning av varor förekom-

, mer i ett flertal specialförfattningar, exempelvis livsmedelsla-

gen (l97l:511), livsmedelsförordningen (l97l:807) och lagen (l973z329) om hälso- och miljöfarliga varor. Syftet med bestämmelserna är oftast att skydda konsumenten till liv, hälsa eller säkerhet. Syf- tet kan även vara en viss kvalitetskontroll eller att tillgodose

ett väsentligt informationsbehov hos konsumenter och andra för vilka uppgifterna kan vara av betydelse. Liknande syften kan ut- läsas ur de föreskrifter, råd och anvisningar som myndigheter ut- färdar. Dessa föreskrifter, råd och anvisningar innehåller ofta tvingande resp icke-tvingande regler om pnovning och märkning. Även andra än myndigheter t ex försäkringsbolag har liknande be— stämmelser som villkor för att ett ingått avtal skall gälla.

6.2 Enkät

För att få en överblick över de bestämmelser som finns rörande provning och märkning har kommittén sommaren 1980 tillställt ett antal myndigheter och organisationer ett frågeformulär rörande provnings- och märkningsbestämmelser. Frågorna avser regler för provning av sådana produkter som konsumenter utnyttjar eller be— rörs av för "privat bruk" samt sådan märkning som direkt vänder sig till konsumenterna. Här har även medtagits regler om provning och märkning rörande livsmedel, trots att detta område inte inne- fattas i kommitténs uppdrag. För att belysa de områden inom vilka krav ställs på provning och märkning har det dock bedömts vara av intresse att redovisa även livsmedelssektorn.

Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) utfärdar föreskrifter, råd och an- visningar som berör provning och märkning endast för produkter som används i yrkesmässig hantering. Av ASS provade och godkända produkter kan dock köpas av enskilda konsumenter för s k privat bruk. Det har därför bedömts vara av intresse att ta med ASS i kommitténs enkät.

Efter sammanställning och bearbetning av enkätsvaren har varje uppgiftslämnare i februari 1982 beretts tillfälle att granska texten och göra erforderliga kompletteringar.

Föreskrifter utfärdade av myndighet kan innebära att vara som har viss eller vissa egenskaper eller innehåller visst eller vissa ämnen skall, för att få försäljas, vara provad och godkänd av myndighet. Andra föreskrifter kan innebära att för att använda viss vara i visst sammanhang skall den vara provad och godkänd. Andra tvingande bestämmelser kan kräva provning och deklaration

av halten/mängden av visst eller vissa ämnen i en vara för att varan skall få försäljas, alternativt användas, i visst sammanhang. Reglerna kan också vara så utformade att tillverkaren måste bevisa att en vara har eller inte har visst innehåll eller vissa egenska— per för att godkännas för försäljning, alternativt för att få bru- kas. Föreskrift i vilken ställs krav på provning för godkännande av en viss produkt medför godkännande av enbart den provade egen- skapen.

I samband med besvarande av enkäten har många uttalat att de olik— artade märkningsregler och märkningssymboler som finns borde göras enklare och mer enhetliga. Från flera håll har det betonats att det ständigt sker revideringar av provnings- och märkningsbestäm- melserna.

En kortfattad sammanställning över provning och märkning som före— kommer på grundval av föreskrifter, anvisningar och frivilliga system från olika myndigheter lämnas i tabell 6.1. Observera att typgodkännanden kan vara antingen obligatoriska eller frivilliga. Märkning kan förekomma efter obligatorisk eller frivillig prov- ning. Vad som i tabellen klassificeras som frivillig provning och/eller typgodkännande kan i praktiken vara mer eller mindre obligatorisk.

Obligatorisk provning och märkning är inte så vanlig som man vid första påseende är böjd att tro. De flesta bestämmelser om prov— ning och märkning_gäller för viss användning av varan eller för viss användare.

6.3 Obligatorisk provning och märkning

Den obligatoriska provningen kallas även för officiell provning och har tidigare redovisats i kapitel 2.2 och i bilaga 5. Mer de- taljerade bestämmelser om provning och märkning utfärdade av stat- liga myndigheter med stöd av lag redovisas i bilaga 9. Här nedan redovisas kortfattat märkningsbestämmelser som inte omfattas av motsvarande provningsbestämmelser.

%* ;— ..- ,.

o) : c : 1 r— 0.) > > |-— .. "U 0 O (1) E &: L L 0 ( tu CL 0. +! 1. : 'J— U'i ': C 0) U? 'r— : # :ro "U 03 v— L "_ A: C : r— a: = ' "U fu "— '— V7 V) » O O'! C -|— CD 'n— : CD : ac >

5. > i CL "' !— 'f- i :o s: _, >, > :ru L ' LA. (U ; |— |— 2 LL.

l

ASS+*1 ** )

nr ; 1

___—+." M.,».

BOSTADSSTYRELSEN ;. SP ( .

RIKSSKATTEVERKET , SJOFARTSVERKET

ISOCIALSTYRELSEN

;STATENS BRANDNÄMND |

iSTATENS INDUSTRIVERK

STATENS JORDBRUKSNÄMND

(STATENS LIVSMEDELSVERK

STATENS NATURVÅRDSVERK PRODUKTKONTROLLNÄMNDEN

STATENS PLANVERK

STATENS STRÅLSKYDDS- INSTITUT

TELEVERKET

TRAFIKSÄKERHETSVERKET x x

n-ln-

ng”—i tion

ru U') L E 05 ru "" C 03 .— : ..— : ;( x : --- +) (D $— X C C” "0 :c; L (I! '|— W 5 IRS "" L r— V) E > > A r— Chr— C 20 om : CD (6 : -v— m m -:— ! mv : +» x ( : $— :o :; E . : (UAC L : ' .—. > w oa =: f | x * även riksprovplatsmärknl )( ** även fLilel. 19 atensk.” J " 4 f._._.___i..__ ___T (A* ____..__...——____.1 "Uppfyller konsument- X i verkets regler för säker-

' .het och funktion'

* statsplombering

__ __ _____.___..;

”___—___;

VV (_ O ...,, 9: "S ('|' Vi ( ('D "5 7? (D ('|' U? ('D 5 U' _: ('D E

* runmarkning

;

Godkända produkter redo- visas i särskilda god— kannandelistor ____.,___ . _

*

även "SVENSKT ARKIV" ]

____._________q

i..-_ _. .M-Å-w _

Arbetarskyddsstyrelsen kan med stöd av arbetsmiljölagen kräva prov— ning och typgodkännande av produkt samt märkning av typgodkänd produkt. Styrelsen kan även kräva viss varningsmärkning på eller i anslutning till produkt.

Lantbruksstyrelsen utfärdar med stöd av utsädeslagen (l976:298) föreskrifter om statsplombering av utsäde. Lagen syftar till att garantera bl a utsädets kvalitet, men även till att bidra till finansiering av växtförädlingen. Med stöd av förordningen (l977z945) om plantskoleväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet utfärdar lantbruksstyrelsen vidare föreskrifter för produktion, import och yrkesmässig försäljning av plantskoleväxter. Föreskrifterna om- fattar bl a krav på viss märkning av växterna vid yrkesmässig handel.

Socialstyrelsen har, vad gäller märkning av varor, tillsyn över efterlevnaden av lagen (l975:1154) om varningstext och innehålls- deklaration på tobaksvaror och med stöd av lagen meddelade före- skrifter samt utfärdar föreskrifter enligt nämnda lag.

Naturmedel skall märkas med texten "Medlet har ej genomgått för läkemedel föreskriven kontroll".

Statens industriverk utfärdar bestämmelser om provning och märk— ning av elektrisk materiel och radiostörningsskydd. Bestämmel— serna syftar främst till att minska riskerna för brand, explosion eller elektrisk chock. På senare tid har tillkommit bestämmelser om provning vad gäller icke joniserande strålning. Sådana bestäm- melser gäller t ex mikrovågsugnar. Provad och godkänd apparat skall märkas med uppgift om bl a märkspänning, effektförbrukning, strömkällans art, ev uteffekt, ev frekvensområde, tillverkarens namn eller inregistrerade varumärke, typbeteckning eller namn på apparaten.

Enligt starkströmsföreskrifterna (SIND-FS 1978:6) fordras för viss elmateriel i explosionsfarlig miljö att materielens explo- sionsskyddande utförande styrks genom typgodkännandebevis utfärdat

av erkänd provningsanstalt. I Sverige utförs dessa provningar av statens provningsanstalt.

Beträffande brandfarlig vara (gas eller vätska) finns bestämmel- ser om varningsmärkning av behållare.

Statens jordbruksnämnd har utfärdat föreskrifter i anslutning till förordningen om klassificering av kött. Slaktkropp skall vid klassificering stämplas med den benämning för köttslag, klass och eventuell fettgrupp som slaktkroppen kan hänföras till. Syftet med bestämmelsen är att köparen med hjälp av kontroll— stämpeln skall kunna bedöma om priset är skäligt. Köttklassifi- ceringen utgör även underlag för prisreglering på kött.

Bestämmelser finns även om innehållsdeklaration och deklaration om tillsatta Specialämnen till fodermedel.

Livsmedelsverket utfärdar med stöd av livsmedelslagen och livs- medelsförordningen bestämmelser om märkning av färdigförpackade livsmedel som väger mellan 25 gram och 25 kilogram. Dessa skall märkas med uppgift om livsmedlets slag, sammansättning, netto— vikt eller nettovolym, anvisning om hur livsmedlet skall förva- ras, beräknad hållbarhetstid samt förpackarens eller tillverka- rens namn och hemort. Utöver dessa bestämmelser finns andra ge- nerella märkningsbestämmelser vad gäller livsmedel samt vissa särskilda märkningsbestämmelser avseende skilda varugrupper som meddelats av livsmedelsverket.

Bestämmelser har getts ut av livsmedelsverket angående köttbesikt- ning i samband med slakt. Besiktningen avser kontroll av om

köttet är tjänligt som människoföda. Godkänd slaktkropp märks

med stämpel.

Statens naturvårdsverk/produktkontrollnämnden meddelar föreskrif- ter med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Precise- rade märkningsföreskrifter finns i kungörelsen till lagen om hälso— och miljöfarliga varor för gifter och vådliga ämnen, be- kämpningsmedel samt PCB och PCB—vara.

Statens strålskyddsinstitut utfärdar bestämmelser om produkter

som innehåller radioaktivt ämne eller som emitterar joniserande eller icke—joniserande strålning. Märkning i form av varnings—

text och/eller skötselanvisning är obligatorisk på konsumentva—

ror med radioaktivt innehåll. Konsumentvaror som emitterar röntgen- strålning eller icke joniserande strålning provas i regel med av— seende på denna egenskap av SEMKO i samband med provning av el- säkerheten. S—märkning innebär att apparaten uppfyller gällande normer även i avseende på strålläckage. Detta gäller för närvaran- de t ex TV-apparater och lasrar för hemmabruk (finns t ex i TV- skivspelare).

6.4 Semiobligatorisk provning och märkning

Frivillig provning och märkning kan i vissa fall i praktiken bli obligatorisk. Ofta gäller avtal med statliga eller kommunala in- stitutioner eller med enskilda bolag endast om utrustning av

viss typ används. Avtalsbestämmelserna gäller oftast för att minska skaderisker, både vad gäller risk för skada på person och på egendom. I bilaga 9 redovisas myndigheters och i bilaga 10 enskilda organisationers bestämmelser.

Exempel på sådana regler återges kortfattat nedan:

Bostadsstyrelsen kräver provning och typgodkännande av vissa pro- dukter för vilkas installation energisparlån (motsv) kan utgå. Sådant typgodkännande utfärdas av statens planverk. Om utrustning som inte är typgodkänd används, utgår inget lån.

Konsumentverket har provat eller låtit prova toaletter för fritids- bruk. Sådan provning är inte obligatorisk. Det har emellertid hänt att hälsovårdsnämnderna inte godkänt installation av toalett som inte provats genom konsumentverkets försorg.

Statens planverk utfärdar bestämmelser om provning och regler för typgodkännande av byggprodukter och byggnadstekniska lösningar. Typgodkännande, som i regel baseras på provning, är frivilligt och förenas i regel med krav på tillverkningskontroll.

Typgodkännande och tillverkningskontroll är av särskild betydelse för produkter som inte tillförlitligt kan kontrolleras på en bygg— arbetsplats utan besvärande ingrepp. Sådana produkter måste i stället kontrolleras på tillverkningsplatsen.

Typgodkännande och godkänd tillverkningskontroll underlättar bygg— nadsnämndens granskning av ansökan om byggnadslov.

VAV-föreningen (Svenska vatten- och avloppsverksföreningen) utfär— dar typgodkännanden för produkter avsedda för användning i allmän va-anläggning och till markförlagd del av va-installation. Något typgodkännandetvång föreligger inte. VAV kräver typgodkännande av mensskydd för att dessa skall få betecknas som ”spolbara".

Svenska gasföreningen kräver att utrustning som ansluts till gas- nätet skall vara provad och godkänd.

Televerket kräver i kontrakten med teleabonnenterna provning och typgodkännande av privatägd utrustning som skall anslutas till telenätet.

Försäkringsbolagen kräver i vissa fall att av dem godkända låsan- ordningar används för att ersättning skall utgå enligt försäkring.

Handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning upptar de hjälpmedel institutet har bedömt som lämpliga. En del av förteckningen är av rekomnenderande karaktär. Institutet rekomnenderar där sjukvårds— huvudmännen att lämna ut vissa hjälpmedel kostnadsfritt efter or- dination. Varje sjukvårdshuvudman beslutar dock om eventuella av— vikelser från rekommendationen. En annan del av förteckningen upp- tar hjälpmedel (kostnadsfria förbrukningsartiklar) där avsteg från förteckningen ej får göras. De flesta av de hjälpmedel som finns på förteckningen är provade och uppfyller då vissa krav.

åppi (sjukvårdens och socialvårdens planerings— och rationalise— ringsinstitut) har som mål för sin standardiseringsverksamhet

att medverka till att sjukvårdens produktbehov blir tillgodosett med produkter som optimalt fyller kraven på ekonomi, kvalitet och säkerhet. Att följa standard (i detta fall Spri specifikation) är i princip frivilligt, men Spri specifikationen används ofta som tekniskt underlag vid upphandling och blir på så sätt i prak- tiken bindande. Specifikationerna används också i vissa fall som referens vid myndighetsföreskrift (Socialstyrelsen).

En annan typ av semiobligatoriska typgodkännanden kommer från specialidrottsförbunden. Typgodkännandena inom detta område syf- tar till att göra sport- och idrottsprestationer jämförbara genom att likartad utrustning används. Utan godkänd utrustning noteras inte tävlingsresultat.

6.5 Konsumentverkets riktlinjer

En särskild ställning bland de "semiobligatoriska" kraven på prov- ning och märkning har konsumentverkets riktlinjer.

Enligt sin instruktion skall verket bl a söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Verket betraktar riktlinjerna och de över— läggningar som föregår dessa som ett medel härför. Riktlinjerna omfattar regler avseende information, säkerhet och andra viktiga produktegenskaper.

Riktlinjer utfärdas av konsumentverket efter beslut av verkets styrelse eller av generaldirektören. Utfärdandet av riktlinjer föregås i allmänhet av kontakter med berörda näringslivsorganisa- tioner och/eller branschföreträdare. Normalt sker detta i form

av överläggningar i anslutning till diskussionsunderlag eller ut- kast till riktlinjer som verket presenterar. Näringslivet bereds i princip alltid tillfälle adt lämna synpunkter på den slutliga utformningen av en riktlinje som varit föremål för överläggningar.

För att uppnå så stor efterlevnad som möjligt är det önskvärt att riktlinjerna förankras i näringslivet. Verket är därför an- geläget om att överläggningarna sker på bredast möjliga bas. I särskilda fall kan riktlinjer emellertid komma att utfärdas utan att överläggningar ägt rum.

I de fall då det bedöms som nödvändigt eller särskilt angeläget att en regel i en riktlinje följs anges detta med något av ut— trycken ”skall” eller "får ej".

Uppdelningen i "skall—regler" och ”bör—regler" anger sålunda

en angelägenhetsgradering. Uppdelningen innebär däremot inte ett förhandsbesked huruvida riktlinjen kan upprätthållas med stöd av marknadsföringslagen eller inte.

När det i riktlinjer står "skall” eller "får inte" är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det nödvändigt eller sär- skilt angeläget att produkten eller marknadsföringen utformas

enligt riktlinjerna. Om en skall—regel inte följs, kommer verket att ingripa. I normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att

i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat kan konsument— ombudsmannen (KO) komma att med stöd av marknadsföringslagen fö- ra talan mot företaget i marknadsdomstolen eller utfärda s k förbuds— eller informationsföreläggande.

När det i riktlinjer står ”bör" eller "bör inte” är detta ett uttryck för att konsumentverket anser det lämpligt att produkten eller marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör- regel inte följs prövar konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripan— de sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan fonn.

Systemet med riktlinjer är för närvarande föremål för övervägan- den inom riktlinjekommittén (H l979:04).

6.6 Semiobligatorisk egenskapsredovisning

Den för närvarande enda egenskapsredovisningen som närmar sig obligatorium gäller beträffande konsumentvaror bostäder i såväl enfamiljs- som flerfamiljshus. Kravet på egenskapsredovisning framställt i Bostadsstyrelsens författningssamling (BOFS l980:59) - BOFAKTA är knutet till kommunens medverkan fram till och med

den 31 december 1982. Om kommunen så kräver och om kommunen själv lämnar viss information om bostadsområdet, erfordras BOFAKTA över nyproducerade bostäder om ett bostadsprojekt omfattar tio bostads- lägenheter eller mer. Från och med den 1 januari 1983 skall BOFAKTA alltid lämnas över projekt med tio eller fler bostadslägenheter.

Om bostadsföretaget inte lämnar BOFAKTA minskas låneunderlaget (gäller vid statliga lån) med 500 kr per lägenhet, dock högst

med 50 000 kr för hela projektet. Se vidare bilaga 9.

6.7 Frivillig provning, märkning Och egenskapsredovisning

Den frivilliga provningen, märkningen och/eller egenskapsredovis- ningen finns av många olika slag. Viss frivillig provning—gransk— ning, typgodkännande och märkning finns hos statliga myndigheter. Annan frivillig provning kan äga rum hos organisation eller privat företag. Inköpsspecifikationer och -kontroller hos återförsäljare av konsumentvaror tjänar ibland som underlag för klassificering och märkning av varor. Nedan redovisas ett antal dylika system. Tonvikten har lagts vid Varudeklarationsnämndens VDN Varufakta trots att detta system alltsedan Varudeklarationsnämnden upphört

vid årsskiftet 1972/73 varit under avveckling.

6.7.1 VDN deklarationssystgp

6.7.1.1 Varudeklarationsnämnden

Varudeklarationsnämnden (VDN) startade sin verksamhet är 1951 i

form av en ideell förening. Sveriges Standardiseringskommission (SIS) fick av statsmakterna ett anslag på 75 000 kronor för att bygga upp nämnden.

I varudeklarationsutredningens betänkande (SOU 1973:20) Varudek- larationer, ett medel i konsumentpolitiken finns ett kapitel 3 kallat "Varudeklarationsverksamheten i Sverige". Följande beskriv- ning av nämnden och dess verksamhet är hämtad ur detta betänkande (se sid 35).

Enligt stadgarna hade varudeklarationsnämnden till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer av konsumtionsvaror och att därvid tillse att deklarationerna blev vederhäftiga och enhetligt utformade. I sådant hänseende ålåg det VDN att stödja initiativ till införande av upplysande varudekla- rationer och att själv ta initiativ härtill, att föranstalta om utarbetande i första hand genom SIS av sådan standard för prov- ningsmetoder och nomenklatur m m som var erforderlig såsom under- lag för utformning av varudeklarationer, att fastställa lämpliga normer för varudeklarationer på grundval av SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard, att bevilja företag rätt att använda av nämnden fastställt märke för varudeklarationer, utarbetade i enlighet med nämndens bestämmelser och fastställda normer, att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i dekla- rationerna lämnade uppgifter var riktiga, att bedriva och främja upplysning om varudeklarationer och att i övrigt följa utveck— lingen på varumarknaden såvitt avsåg behovet och utformningen av upplysande varudeklarationer.

6.7.1.2 VDN Fakta

VDN Fakta hette tidigare D Deklaration. (se sid 36 i SOU l973:20)

Deklarationsformulär, benämnda D Deklaration, utarbetades och var tillgängliga på marknaden första gången 1954. I samband därmed ge- nomförde VDN en informationskampanj om varudeklarationernas inne- börd. Beteckningen D Deklaration ändrades 1961 till VDN Varufakta och i samband med att tjänster togs upp på VDN s arbetsprogram till VDN Fakta.

Vid årsskiftet 1972/73 fanns gällande VDN—normer inom områdena: livsmedel, djurföda, heminredning,kläder, husgeråd och hemappara— ter, sport— och fritidsartiklar, tjänster och övrigt. Totalt fanns drygt hundratalet gällande normer. VDN:s deklarationssystem var frivilligt. (se sid 37-38).

En deklaration skulle innehålla de uppgifter som fanns angiva i för varan fastställd norm. Deklarationen fick inte innehålla fler eller färre upplysningar än som föreskrevs i normen. önskade tillståndshavare lämna ytterligare information om varan fick det ske utanför deklarationens ram. Informationen fick dock inte stri- da mot i deklarationen lämnade varufakta. Deklarationen skulle även när den återgavs i reklam vara omgiven av en ram eller på annat sätt väl avgränsad från övrig text. Deklarationen skulle ha sådan typografisk utformning att den var lättläst. I dekla- rationen fick inte viss uppgift särskilt framhållas (genom under- strykning, kursivering, fetstil, avvikande färg e d) på annat sätt än VDN bestämt. VDN kontrollerade att en varas egenskaper, samman- sättning etc överensstämde med de uppgifter som lämnats i dekla— rationen och att varudeklarationen upprättats i överensstämmelse med VDN:s allmänna bestämmelser samt för varugruppen gällande norm.

Deklarationerna skulle ge en öppen redovisning av varje egenskap för sig. Den för konsumentens val nödvändiga sammanvägningen av olika egenskaper skulle utföras av honom själv. Genom den öppna redovisningen fanns möjlighet att ange vilka uppgifter som ej kunnat tas med i VDN Fakta på grund av brist på provningsmetoder. För att kompensera bristen på provningsmetoder introducerade VDN även 5 k VDN Råd som knöts till faktaredovisningen. I de fall en viktig egenskap ej kunde deklareras lämnades i VDN Råden praktiska anvisningar om hur konsumenten själv kunde bedöma egenskapen.

VDN tillämpade i princip inte kvalitetsmärkning eller minimikrav. VDN gjorde några undantag. I syfte att skydda liv eller hälsa före- kommer sålunda i ett fåtal normer minikrav för deklaration, t ex beträffande flytvästar.

6.7.1.3 Normframställning

Normframställningen skedde i form av projekt (se sid 36 i SOU 1973 20)

Behovet av och förutsättningarna för projektets genomförande un- dersöktes. Kontakt togs därvid med producenter och handel liksom med berörda organisationer och institutionerl De tekniska förut- sättningarna bedömdes efter kontakt med tekniker och produktutveck- lare. Befintliga provningsmetoder inventerades och deras använd- barhet analyserades.

I de fall behov av standardiserade provningsmetoder förelåg gjor— des framställning till SIS om att få metoder utarbetade. Kontroll- schema med uppgift om kontroll och kontrollfrekvens jämte uppgift om företagens kostnader i samband med kontroll utarbetades.

6.7.l.4 Kontroll

Kontroll skedde periodiskt återkommande(se Sid 38 i SOU l973:20).

För kontroll erforderliga varor skulle anskaffas av VDN på sätt som angivits i normen för respektive vara. VDN:s kostnader för kontroll och anskaffande av varor för kontrollen skulle bestri— das av tillståndshavaren. Kontroll skulle som regel omfatta full- ständig undersökning, dvs undersökning av samtliga varufakta som deklarerats. Visade kontroll och därefter vidtagen förnyad särskild kontroll att avvikelser förelåg kunde VDN besluta att tillståndshavaren skulle rätta eller makulera ifrågavarande varufakta samt informera återförsäljare om rättelsen inom viss angiven tid. Vidtog tillståndshavaren inte rättelse inom angi- ven tid kunde VDN besluta om indragning av märkesrätten och om offentliggörande av beslutet.

6.7.l.5 Leverantörernas nyttjande av VDN Fakta

Nyttjande 1972

När Varudeklarationsnämnden upphörde och gick upp i konsument— verket vid årsskiftet 1972/73 fanns 377 tillståndshavare. Dessa tillståndshavare hade tillsammans 598 deklarationstillstånd. An- talet gällande normer var detta år 110.

Varudeklarationsutredningen lät genomföra en undersökning av an— vändningsfrekvensen när det gällde elva olika varor för vilka gäl- lande VDN-norm fanns. Sammanlagt granskades 800 varor och ungefär en tredjedel av dessa var försedda med VDN Fakta. Vissa varugrupper såsom vardagsporslin, spjälsängar och tält hade betydligt högre andel varor försedda med VDN Fakta, upp till över 90 procent.

Nyttjande 1980

När Varudeklarationsnämndens personal i januari 1973 överfördes till konsumentverket behölls marknadsföring av VDN—normer och registrering av tillståndshavare som en särskild funktion medan den övriga personalen fördelades på verkets enheter. Ansvaret för normutvecklingen lades därmed på de olika enheterna. Kontroll av att tillståndshavarna deklarerade sina varor på rätt sätt, sköttes

av konsumentverket under viss tid. Det var sedan verkets avsikt att ersätta VDN-normerna med riktlinjer för information och säker- het. Sedan år 1976 har varken kontroll eller debitering av till— ståndshavare ägt rum. Trots detta använder ett antal fabrikanter med konsumentverkets tillstånd vissa kvarvarande normer.

Konsumentverket gjorde under år 1980 en enkät bland tidigare re- gistrerade tillståndshavare för att utröna hur många som fort- farande använde VDN-systemet och vilka normer som fortfarande

var i användning. Vid senaste registreringstillfälle år 1975 fanns 110 tillståndshavare. Av dessa har 84 besvarat enkäten. Av dessa uppger sig 27 företag fortfarande använda VDN-systemet. Vissa av dessa företag kommer dock att upphöra med VDN-märkning då kvarvarande lager av etiketter m m är slut. Totalt var 13 nor- mer av 29 gällande fortfarande i användning.

6.7.l.6 Erfarenheter av VDN Fakta

I Varudeklarationsutredningens betänkande finns ett avsnitt 3.9 (s 43) om VDN:s erfarenheter. Följande text är hämtad ur detta

betänkande.

Metoder för att mäta samtliga de egenskaper konsumenten behövde information om saknades beträffande flertalet projekt. VDN hade att välja mellan att utelämna egenskaper för vilka provningsme— toder saknades eller att invänta tillkomsten av erforderlig me— tod.

Problemet med bristande provningsmetoder snarare ökade än minska- de beroende på att normer behövdes för komplicerade varor med om- ständlig provningsmetodik.

Redovisningen av egenskapsgrader hos en produkt skedde i VDN:s deklarationer vanligen med hjälp av en tre- eller femgradig skala. Till en början skedde redovisningen verbalt, senare med siffer— beteckningar. För produkter med stora skillnader i fråga om kva- litet var indelningen i högst fem egenskapsgrader grov. Skalan kompletterades därför i en del fall med exakta mätvärden för pro- dukten. En nackdel härmed var att VDN Fakta blev svårläsbara och svårförståeliga för normalkonsumenten.

Intervjuer med tidigare tjänstemän vid Varudeklarationsnämnden har givit följande bakgrund till att varudeklarationssystemet successivt försvunnit.

Möbelfaktas tillkomst, i och med att Möbelinstitutet startade sin verksamhet år 1971, minskade antalet tillståndshavare.

När den nya livsmedelslagen trädde i kraft den 1 januari 1972 minskade antalet tillståndshavare drastiskt. Ungefär hälften av tillstånden slutade användas. Eftersom vissa tillämpningsföre— skrifter till lagen inte hunnit bli färdiga i tid, användes emel- lertid varudeklarationer ytterligare en tid. Livsmedelsnormerna upphörde dock att gälla den 31 maj 1975.

Ungefär samtidigt slutade KF i viss utsträckning använda VDN— systemet, eftersom man ansåg att normarbetet släpade efter. Många normer var i behov av revideringar, men sådana gjordes inte.

Sammantaget ledde dessa faktorer till en ekonomisk kris för Varu- deklarationsnämnden. Statens konsumentråd, som var en av finan- siärerna, ansåg att Varudeklarationsnämndens ledning borde kunnat förutse den sviktande ekonomin och i god tid*kunnat vidta åtgärder. såsom att ta fram nya normer och revidera gamla. Konsumentrådet övervägde därför att temporärt dra in sitt bidrag till nämnden.

Efter det att Varudeklarationsnämnden gått upp i konsumentverket, upphörde kontroll och marknadsföring av tillstånd successivt fram till år 1975 när berörda tjänstemän övergick till annan verksamhet och inte ersattes.

En åsikt som har framförts till oss är att problemen för Varudekla- rationsnämnden berodde på att man nonnalt sett skulle ha prov- ningsmetoder fastställda av SIS (SIS-standard), vilket ledde till att normarbete och revideringar av normer var mycket tidsödande. Eftersom VDN-systemet var frivilligt och systemet skulle vara eko- nomiskt självbärande gällde det dessutom att utarbeta normer som var säljbara till leverantörerna av varorna. Det ledde till att normernaxibland inte mätte de för konsumenterna mest relevanta egenskaperna.

Varudeklarationsutredningen har i ett antal hearings inhämtat olika intressenters erfarenheter av det dåvarande VDN-systemet. Konsument- sidans erfarenheter redovisas nedan (se sid 64 i SOU l973:20).

Konsumentsidan har framhållit att VDN gjort ett för konsumenterna värdefullt arbete. VDN har bidragit till att varumarknaden sane- rats på många områden. Tillverkare har gjorts medvetna om vilka krav som ställs på deras produkter. Konsumenter har fått vägled— ning vid köp. Det nuvarande VDN-systemet beaktar dock inte till- räckligt varornas olikhet och varierande användningsområden. VDN Fakta bör vara betydligt mer differentierade. Systemet att arbeta fram varudeklarationer är komplicerat och tidsödande. Det infor- tiva värdet av vissa deklarationer kan ifrågasättas. Deklarationer— na är för tekniska och svåra att förstå. Konsumenterna nödgas på annat sätt inhämta erforderlig information.

Statens konsumentråd och Varudeklarationsnämnden har vid ett antal tillfällen fr o m år 1959 låtit göra utredningar av hur varudekla- rationerna uppfattas av konsumenterna. Vanliga frågor i detta sam- manhang har varit:

Känner konsumenten i allmänhet till varudeklarationssystemet? Vet konsumenten hur varudeklarationslappen ser ut?

Förstår konsumenten den information som lämnas på etiketten?

Den tidigast gjorda undersökningen är från år 1959 och har gjorts av AB Marknadsbyrån. Rapporten kallas "Varudeklarationer". I un- dersökningen har man intervjuat 1 200 hushåll. Det visade sig att redan år 1959 visste ungefär hälften av respondenterna att varudeklarationer fanns. Ungefär hälften av respondenterna visste också vad etiketten betydde. Endast omkring tio procent av de in- tervjuade trodde att märket betydde en kvalitetsgaranti.

År 1965 gjorde statistiska centralbyrån en omnibusundersökning, i vilken statens konsumentråd deltog med ett antal frågor om varudeklaration. Frågeställningarna behandlar huvudsakligen i vilken utsträckning allmänheten använder sig av den information som finns att hämta i varudeklarationsetiketterna. Antalet

intervjuade personer var i denna undersökning ca 1 200. Av de intervjuade uppgav ungefär hälften att de innan de köper en vara första gången, ser efter om varan är deklarerad. Man letar oftast efter VDN-lappen i kläder och övriga textilier, mindre ofta när det gäller livsmedel och heminredning. Tre av fyra intervjuade visste vad varudeklarationsetiketten innebar, dvs att uppgifter— na i deklarationen kontrolleras av ett neutralt laboratorium eller liknande. Men var tredje respondent trodde samtidigt att varans kvalitet var högre än andra varors. Tre av fyra trodde också att

varan uppfyllde vissa minimikrav.

År 1966 gjordes av Hans Adolfsson och Felix Folkebo en undersök- ning kallad "VDN-66-En undersökning av konsumenters användning av VDN-Varufakta vid ett butiksbesök". Författarna har intervjuat 194 personer i samband med att dessa besökte en butik. Bland annat har följande frågor ställts:

VDN—Varufakta har en viss innebörd. Vilka av följande påståenden anser ni vara riktiga och vilka anser ni inte riktiga?

l. VDN—Varufakta är ett fabrikantmärke. - 75 procent av de till- frågade visste att påståendet var felaktigt.

2. Uppgifterna i deklarationen kontrolleras av ett neutralt la- boratorium eller liknande. - 78 procent visste att påståendet var riktigt.

3. Varans kvalitet är högre än andra varors. - 28 procent trodde att detta påstående var riktigt.

En annan undersökning har gjorts år 1967 av sektionen för publik- undersökningar på TV. VDN hade i samarbete med TV:s samhällsredak- tion producerat fyra 60-sekunders upplysningsfilmer. Undersök- ningen gjordes i syfte att mäta filmernas uppmärksamhetsvärde

och effekt. Knappt 600 personer har intervjuats före sändningen

av filmerna och efter sändningen av den sista filmen.

Av undersökningen framgår att omkring hälften av de intervjuade kände till VDN-märkningens innebörd. Drygt 40 procent av de till- frågade trodde att varan var testad och såväl goda som mindre go- da egenskaper redovisades. Drygt tio procent trodde att varan var testad men att fabrikanten använde märket endast då egenskaperna

var goda. Ungefär 20 procent av de intervjuade trodde att VDN-märk- ningen garanterade hög kvalitet hos produkten.

Näringslivets erfarenheter

Näringslivets erfarenheter av VDN-systemet såsom de framgår i varudeklarationsutredningens betänkande (se sid 64—65) redovisas nedan.

VDN-systemet bidrar till att göra konsumenterna mer upplysta och underlättar för konsumenterna att förstå olika produkters använd- ningsområden.

Vissa företrädare för näringslivet har förklarat att varudekla- rationer är värdefulla för företagens marknadsföring medan andra hävdar att de spelar en relativt obetydlig roll härvidlag. Före- » trädarna för den senare uppfattningen menar också att varudekla- rationer kan väntas bli allmänt använda av företagen endast un- der förutsättning att företagen blivit övertygade om att konsu— menterna verkligen efterfrågar sådana deklarationer.

Det har från näringslivshåll också framhållits att'deklarationer- na bör vara meningsfyllda och ge konsumenterna relevant infor- mation i valsituationen. Om detta kan åstadkommas, stimuleras användning av deklarationer via efterfrågan från konsumenter och handel.Förmås konsumenterna att regelmässigt läsa varudekla- rationer kommer producenterna också att mer eller mindre tvingas deklarera varorna, om dessa skall kunna säljas.

Två 3-betygsstudenter vid institutionen för företagsekonomi vid Lunds universitet har är 1966 gjort en undersökning om "Faprj-

kanternas erfarenheter av varudeklarationen". Studenterna sände en enkät till 63 företag och fick in svar från 49 företag.

På frågan "Varför sökte ert företag VDN-tillstånd", har 19 före- företag svarat att det var i syfte att ge konsumenten objektiv upplysning om varan. Tio företag ansåg sig mer eller mindre vara tvungna att förse sina varor med VDN—Varufakta efter påtryckning från kunderna.

Av de undersökta företagen varudeklarerade 21 företag.allt, som enligt dåvarande VDN—normer gick att varudeklarera. Bland anled- ningarna till att företagen inte varudeklarerade allt som gick att varudeklarera, uppgavs bW a följande:

VDN:s reklamvärde, om det är något, motsvarar inte kostnaderna. Arbetskrävande och dyrbart.

En del av våra produkter håller inte VDN:s krav.

Deklarerar endast åt kund som fordrar VDN.

Deklarerar endast flytvästar vilka på grund av TV:s granskningar är omöjliga att sälja utan varudeklaration.

25 tillfrågade företag ansåg att VDN—Varufakta haft en positiv effekt på försäljningen.

Tolv företag, främst inom gruppen husgeråd och hemapparater, på- stod sig har skärpt tillverkningskontrollen vid införandet av VDN- Varufakta.

Nio företag hade förändrat sina varor efter införandet av VDN- Varufakta. Ett företag inom tvättmedelsbranschen hade tillsatt speciella ingredienser för speciellt känsliga tyger och ett annat företag inom samma bransch hade lanserat ett tvättmedel utan op— tiskt vitmedel avsett för tvätt av pastellfärgat tvättgods med känsliga färgnyanser eftersom det vid normens införande fanns önskemål från textilfabrikanternas sida att ett dylikt tvättmedel borde marknadsföras. Ett företag inom gruppen heminredning börja- de undvika garner med mindre goda egenskaper ifråga om t ex krymp- ning och färghärdighet. Ett annat företag förbättrade töjbarheten på sina varor medan_ett tredje företag inom branschen gjorde kom— pletterande ytbehandling på sin vara. För ett företag inom bekläd- nadsbranschen ledde införande av VDN-Varufakta till att råvarorna testades före inköpen samt att konfektioneringen blev bättre.

På frågan om VDN—Varufakta användes som argument i reklamen svara- de 33 företag ja, företrädesvis företag inom huvudgrupperna hemför- brukningsartiklar, husgeråd och hemapparater samt heminredning.

På frågan "Anser Ni att varudeklarationsnormerna undergår en fort- löpande justering som är tillräcklig med hänsyn till utvecklingen på Er produkt?" svarade hälften ja och hälften nej. Det visade

sig att företag inom livsmedelsbranschen samt husgeråd och hem- apparater var nöjda med normerna för sina varor medan beklädnads- gruppen inte var nöjd.

Majoriteten av de tillfrågade företagen var för ett införande av mhMMkmvicmHamUommm.

Av de tillfrågade företagen ansåg 19 att VDN-deklarationen om— fattade de väsentliga egenskaperna hos varan medan 20 företag an- såg att så inte var fallet.

26 tillfrågade företag ansåg att kontrollen av varudeklarerade varor var betryggande medan tio företag var av motsatt uppfatt—

ning.

Av de tillfrågade företagen trodde 16 att konsumenten uppfattade VDN-Varufakta som en kvalitetsmärkning, medan elva av de till- frågade företagen trodde, att konsumenten ansåg VDN-Varufakta vara en garantiförbindelse från fabrikanten. Elva tillfrågade företag trodde vidare att konsumenten hade en korrekt uppfatt- ning av vad VDN-Varufakta är.

6.7.2 Möpelfgkgg

Möbelfakta är ett system för egenskapsredovisning och klassifice- ring av möbler efter användingsområde. I systemet ingår grundkrav anpassade efter möbelns användningsområde. Tre kvalitetsklasser finns i systemet och tre egenskaper anges på etiketten. Möbel-

fakta redovisas utförligare i bilaga 6.

6.7.3 Ullmärkeg

Ullmärket administreras av Internationella ullsekretariatet (IMS) och är uppbyggt på internationell basis i syfte att främja använd— ningen av ny ull och på så sätt gynna fårfarmare. Intressen i orga— nisationen finns bl a i Nya Zeeland och Sydafrika, men organisa-

tionens verksamhet bekostas huvudsakligen av australiensiska re- geringen. Huvudkontoret i Europa finns i England. Det svenska kontoret och laboratoriet ligger i Göteborg.

Sekretariatet skriver licensavtal med företag som, för att få mär- ka sina produkter med ull-märket, förbinder sig att uppfylla vissa minimikrav. Varor som kan märkas med ullmärket är tvättmedel, tvätt— maskiner och textilier.

Tvättmedel skall, för att få märkas med ull—märket, ha egenskaper som gör att färgen hos tvättade textilier bibehålls, inte bidra till kemisk nedbrytning av ull eller till att ullen filtar ihop sig. '

Textilier, som märks med udd-märket, måste bestå av ren ny ull. De- finitionen på ren ny ull stämmer överens med EG—längernas lag om fi- berinnehåll och konsumentverkets rekommendationer. Textilierna mås- te dessutom uppfylla vissa krav på slitagebeständighet, färgfärdig— het m.m. Även tygets egenskaper vad gäller sömskridning omfattas av vissa minimikrav. För att ull-märkta textilier skall få benämnas maskintvättbara finns dessutom en särskild standard som producenter— na måste leva upp till för att få använda den märkningen.

Beträffande mattor, vilka även de måste bestå av ren ny ull, finns nio klasser beroende på användningsområde. Samtliga klasser om- fattas av minimikrav vad gäller t ex brandegenskaper, slitagebe- ständighet, utseende m m.

Tvättmaskiner märkta med ull-märket skall uppfylla krav beträffande den mekaniska bearbetningen av tvättgodset, vilken inte får vara

så hård att ull filtar ihop sig. Men man har samtidigt minimikrav på tvätteffekten.

Det är leverantören (licenstagaren) som ansvarar för att märkta varor uppfyller ställda minimikrav. En leverantör av tvättmedel eller tvättmaskin svarar själv för att låta prova sin produkt en— ligt INS' metoder. Provningsmetoderna är oftast standardiserade ISO-metoder, men i vissa fall INS' egna. En konfektionär skall, enligt avtalet med INS, kräva intyg från tygleverantören om att varan håller INS-standard.

Sekretariatet kan endast i mycket begränsad omfattning åta sig provning åt licenstagarna. Däremot har man en omfattande kontroll- verksamhet. Två gånger per år besöker man samtliga licenstagare och tar stickprov på nya produkter, vilka sedan provas i laborato—

riet i Göteborg, där fem personer arbetar med kvalitetskontrollen.

Om sekretariatet vid kontroll upptäcker att minimikraven inte upp- fylls, kräver man att märket tas bort, eller att varan genast tas ur handeln. Man har dessutom möjlighet att påverka underleveran- törer, i syfte att förbättra produkten (t ex tygkvalitet, även om det är en konfektionär som kontrollerats).

6- 7- 4 QVDE frivilllå Er?/111294 593529ij

När det gäller många s k "private brands" använder inköpande de— taljist- eller grossistföretag en kvalitetsspecifikation med mi- nimikrav. Det innebär att ett visst varumärke kan stå för viss minimikvalitet. Sådan kvalitet kan gälla det rent tekniska ut— förandet eller den praktiska funktionen hos varan i fråga. Exempel på sådant är ICA:s privata godkännandemärkning och KF:s tidigare varumärken Winner och Gunda (vilka numera heter Coop). Märkes— namnet kan därmed sägas representera vissa grundkrav vad avser kvaliteten hos varan.

KF har även ett system för klassificering av varor efter använd- ningsområdet. Exempel härpå är resväskor och skor. Varorna pro- vas - i princip efter VDN—normer och beroende på provnings- resultaten klassificeras varan. Vad gäller resväskor finns ett antal klasser, vilka alla är olika hållbara. Lägsta klassen tål att hållas i hand och användas då och då. Bästa klassen tål att användas på flyg ofta.

Ungefär på samma sätt fungerar det nordiska mattklassificerings- systemet, som numera ersatts av riktlinjer. Olika hårda krav på slitstyrka ställs på mattorna alltefter den rekommenderade an- vändningsplatsen. Lägsta slitstyrka har mattor avsedda för sovrum, högsta slitstyrka mattor avsedda för offentliga lokaler.

Viss frivillig granskning och provning äger rum i enlighet med statliga rekommendationer. Vara som uppfyller vissa minimikrav vid dessa granskningar eller provningar kan förses med typgod- kännande och/eller märkning. Sådan verksamhet redovisas i bila- ga 9.

Egenskapsredovisning av byggvaror sker i Svensk Byggkatalog som utges av AB Svensk Byggtjänst. Egenskapsredovisningen riktar sig främst till yrkesverksamma inom byggbranschen, men inom vissa varugrupper förekommer produkter som ofta inköps direkt av en- skilda konsumenter. Informationen i databladen torde i många fall vara direkt användbar även för konsumenter.

Egenskapsredovisningen bedrevs under åren 1968-1975 inom den s k ER-nämnden med publicering av resultaten i Svensk Byggkatalog. År 1976 överfördes nämndens verksamhet till AB Svensk Byggtjänst. Ett nytt system för egenskapsredovisning har utarbetats som under våren 1983 kommer att introduceras under namnet Byggvarufakta.

I Byggvarufakta kommer i första hand att redovisas de egenskaper för vilka det förutsätts redovisning i Svensk Byggnorm, AMA, typ- godkännanderegler, anvisningar från Arbetarskyddsstyrelsen osv. Krav på samordning av provning och redovisning av provningsvärden i varuinformationen ställs. Beträffande provningar sker samarbete med statens provningsanstalt.

Publiceringen av Byggvarufakta kommer att ske i Tekniska översik- ter, Produktöversikter och i Datablad med faktaruta.

Tekniska översikter utgör en viktig del av Byggvarufakta. De utar- betas på grundval av utredningar, vanligen utförda inom Svensk Byggtjänst. Även i de fall utredningsresultat tämligen direkt kan utnyttjas sker utvärdering för Byggtjänsts behov.

En teknisk översikt innehåller generell information för varugruppen. Av översikten framgår bl a:

relevanta egenskaper relaterade till användningsområde

provningsmetoder (helst fastställda av standardiseringsorgan; provningsmetoder som används för att verifiera uppfyllandet av myndighetskrav skall vara fastställda av provningsanstalten en— ligt svensk lag)

- kravnivåer (samhälleliga krav och rekommenderade byggherrekrav, t ex hämtade ur AMA—komplexet, sammanställs. I undantagsfall införs även kravrekommendationer direkt ur den utredning som den tekniska översikten grundar sig på).

De tekniska översikterna innehåller även anvisningar om skötsel och underhåll, rekommendationer om varornas riktiga användning i konstruktionssammanhang o dyl.

Produktöversiktens syfte är att vara en snabbväljare, så att ett fåtal varianter kvarstår för det slutliga valet, som görs med led— ning av mer detaljerade uppgifter i datablad.

I produktöversikterna redovisas varugruppsvis kortfattade uppgifter om enskilda varor, ofta i tabellform. För varje vara redovisas varunamn, kort teknisk beskrivning samt användningsområden, lik-

som eventuell uppgift om typgodkännande. Däremot redovisas endast undantagsvis några egenskapsvärden, utan dessa återfinns i datablad.

Databladen ger utförligare information om varorna än produktöver- sikterna. Databladen inom varugrupper där Byggvarufakta förekommer förses med en "Faktaruta", som innehåller den nya egenskapsredo- visningen i databladen. Faktarutor kan endast införas för varu- grupper som har en teknisk översikt utarbetad. övriga varugrupper behåller nuvarande form av datablad. Antalet varugrupper med tek- niska översikter och faktarutor i datablad kommer efterhand att öka.

Beträffande tjänster finns frivillig eller obligatorisk auktorisa— tion av tjänsteutövarna. Exempel på sådan auktorisation är t ex läkarnas legitimation och TV—reparatörer som kan ha SIFU—legitima- tion. Auktorisation finns även av vissa verkstäder. Denna typ av auktorisation innebär mestadels att företaget godkänts av till- verkare/importör av en vara när det gäller att utföra t ex ga- rantireparationer.

7. UTLÄNDSK OCH INTERNATIONELL KONSUMENTVARUPROVNING OCH VARUDEKLARATION

7.1. Nordisk konsumentvaruprovning

7.1.1. Danmark

I Danmark finns tre statliga (eller huvudsakligen statligt fi- nansierade) organisationer som genomför eller låter genomföra konsumentvaruprovningar.

Forbrugerrådet är en självständig institution som är oavhängig av näringslivet och offentliga myndigheter. Verksamheten syftar till att driva en aktiv konsumentpolitik för att skydda konsu- mentintressen, att verka för konsumenters välbefinnande och stär- ka deras ställning i samhället, att representera konsumenten och att bedriva upplysningsverksamhet samt att i viss mån genomföra jämförande test av konsumentvaror och -tjänster.

Statens Husholdningsråd har som huvudsakliga uppgifter att behand- la frågor om livsmedel, hygien, ekonomi och hemteknik med blicken riktad mot de danska hushållen och samhället i stort. Till Hus- holdningsrådet är knutet två reklamationsnämnder, nämligen en

för tvätt och en för kem-tvätt. En konsument som inte får den rättelse reklamationsnämnden föreslagit kan gå till Forbruger- ombudsmanden för att ta ut stämning (motsvarande småmålsärenden hos tingsrätterna i Sverige).

Dansk Varefakta Naevn med huvuduppgift att främja varudeklara- tioner av konsumentvaror redovisas i kapitel 7.2.1.

Man har i Danmark inom regeringskansliet undersökt de eventuella fördelarna med en omorganisation av den statliga konsumentverksam- heten, ungefär efter svensk modell, i syfte att öka effektiviteten. Man har övervägt sammanslagningar av Forbrugerrådet, Forbrugerom- budsmanden och Statens Husholdningsråd i olika kombinationer, men har f n funnit den nuvarande organisationen vara den mest effek-

tiva.

Forbrugerrådet

Forbrugerrådet bildades år 1947. Medlemmar i rådet är 23 organisa- tioner och tolv lokala konsumentgrupper samt ca 600 personer. Verksamheten finansieras till 70—80 procent med statliga anslag. Rådet genomför endast i begränsad omfattning varuprovningar.

Syftet med Forbrugerrådets jämförande varuprovningar är främst att skapa underlag för konsumentpolitiska initiativ på området samt att göra en bedömning av om behov av åtgärder över huvud taget föreligger.

'Forbrugerrådet saknar egna laboratorier och utför därför varuprov—

ningar på erkända auktoriserade laboratorier. Då så är möjligt används standardiserade provningsmetoder. Finns inga lämpliga sådana utarbetar laboratorierna provningsmetoder i samråd med Forbrugerrådet. Forbrugerrådet avtalar med laboratoriet vilka egenskaper som skall provas. Normalt brukar rådet inte söka sam— råd med producenter för att avgöra vilka provningsmetoder som skall användas. Rådet uppger emellertid att det händer att man tar kontakt med producenter för att höra om de kan bistå med egna metoder och/eller laboratorier för att utföra viss prov- ning.

Resultat av de varuprovningar som rådet låter utföra offentliggörs i rådets tidning Taenk, som har en upplaga på ca 30 000 exemplar och kommer ut med tio nummer per år. Innan offentliggörandet sänds resultaten för kommentarer till berörda fabrikanter/importörer.

Forbrugerrådet framhåller att det vid flera tillfällen med hjälp av laboratorier, den danska standardiseringsorganisationen m fl arbetat för att få fram minimikrav - speciellt säkerhetskrav - hos produkter. Som exempel nämns mopedhjälmar för vilka rådet i samarbete med Dansk Standardiseringsråd fick fastlagt krav som

numera ingår i en dansk standard. Som följd härav har det i den

danska ”faerdselslov”, som närmast motsvarar den svenska vägtra— fiklagstiftningen, införts en bestämmelse om att endast hjälmar som uppfyller dessa krav får försäljas.

Endast en liten del av rådets totala budget används till konsument- varuprovningar. Andelen är fallande eftersom ett fast belopp på

55 000 Dkr (ca 40 000 SEK) har avdelats härför under de senare åren. Beloppet har tidigare varit större.

Det är Forbrugerrådets uppfattning att många resultat kan nås ge- nom samarbete med näringslivet om kvalitetsförbättringar inom va— rugrupperna. Varuprovningar är ofta nödvändiga för att bygga under konsumentargumenten inför diskussioner med branscherna. Varuprov- ningar måste därför ses som ett värdefullt led i rådets arbete.

I andra fall — inte minst på områden som rör hälsa och säkerhet - har man bedömt att ändrad lagstiftning är nödvändig för att till— varata konsumenternas intressen. Exempelvis är det enligt rådet inte tillräckligt att upplysa om att en hjälm är tillfredsställan- de eller inte tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Man kan inte påfrivillighetens Väg hindra att farliga varor säljs på mark- naden. Avtal kan träffas med branschorganisationer men huvudregeln innebär att farliga produkter inte försvinner från marknaden med mindre än att en lagstiftning gör detta möjligt.

På Forbrugerrådet menar man att det ofta är avhängigt av såväl producenternas som konsumenternas aktuella behov, om lagstiftning eller information skall tillgripas. Den viktigaste delen av infor- mationen anser man normalt sett vara den som finns på varan i köp- ögonblicket. Forbrugerrådet samarbetar med Dansk Varefakta Naevn när det gäller utarbetande av varefakta. Resultatet av rådets va- ruprovningar används ofta som underlag för varudeklarationer.

De senaste åren har Forbrugerrådet förhandlat med organisationer inom hantverksområdet för att få till stånd frivilliga reklama— tionsnämnder (klagenaevner). Sådana har inrättats på ett antal om— råden men rådet deltar endast i arbetet i reklamationsnämnd som godkänns av den statliga Forbrugerklagenaevnet.

Statens Husholdningsråd

Statens Husholdningsråd inrättades på initiativ av de danska hus— hållningsorganisationerna år 1935. Rådets verksamhet är fastlagd i en särskild lag (nr 178 af 29 april 1960). Enligt denna lag har rådet till uppgift att i samarbete med andra institutioner och organisationer verka för att främja hushållens näringsmässiga, hy- gieniska, ekonomiska och tekniska förhållanden med hänsyn till så— väl hemmens som samhällets intressen. I lagen finns inskrivet att resultaten av rådets undersökningar och försöksarbete bara får användas i marknadsföring då rådet skriftligen har givit tillstånd därtill.

Rådets verksamhet är koncentrerad till tre arbetsområden nämligen test- och undersökningsverksamhet, upplysning samt representation i råd, kommissioner, samarbetskommittéer och nämnder.

Rådets kanaler till konsumenterna är främst tidskriften Råd og Resultater, men även broschyrer, affischer, meddelanden till dags- och veckopressen, utställningar, föredrag och mer indirekt mate— rial som framställs för användning i undervisning. I Råd och Re- sultater publiceras varu-, pris- och marknadsundersökningar samt artiklar om speciella konsumentproblem. Tidskriften kommer ut med åtta nummer per år i en upplaga av ca 70 000 exemplar. Tekniska Meddelelser, som är en särskild bilaga till Råd och Resultater kommer ut i ca 15 000 exemplar. I Tekniska Meddelelser publiceras tekniska provningsrapporter vari redogörs för testmetoder och öv- riga provbetingelser. Denna tidskrifts målgrupp är fackfolk.

I en PM daterad i oktober 1980 redogör Statens Husholdningsråd för sin laboratorieverksamhet. Denna består av:

a. Generella undersökningar som grund för konsumentupplysning (näringsvärdestuder, utveckling av tillagningsmetoder, tids— och energistudier av arbetsuppgifter i hemnen). b. Jämförande varuprovningar (livsmedel, redskap och maskiner m m). c. Produktutveckling i begränsad omfattning.

d. Samarbete med andra institutioner på områden där rådet har ex- pertis. Samarbete förekommer bl a med livsmedelsinstitutet, so- cialstyrelsen och konsumentombudsmannen. e. Kompletterande delar av rådets undersökningar läggs ut på spe- ciallaboratorier som t ex Dantest, Teknologisk Institut, statens provningsanstalt i Borås, Elektronikcentralen. f. Samnordiska provningar och nationella komplement till sam- europeiska och -nordiska undersökningar.

9. Diverse: Provningar av nya produkter, laboratoriearbete för att besvara konsumenternas frågor, kompletterande bakgrunds- material till rådets broschyrer och undervisningsmaterial. h. Uppdragsverksamhet i mindre omfattning: undersökningar av pro- totyper inom det område där rådet bedriver en aktuell under- sökning. Förundersökningar till grund för VARUFAKTA. i. Kompletterande undersökningar oftast i anknytning till jämfö- rande varuprovningar.

På förslag inhämtade från organisationer, departement, myndigheter m fl fastställer Husholdningsrådets rådsförsamling varje år en ar- betsplan. Om projekt inom arbetsplanen skall genomföras inom rå- det är tillvägagångssättet följande.

Eftersom undersökningar som regel skall resultera i konsumentupp- lysning sker i alla faser ett nära samarbete mellan rådets informa- tionsavdelning och den juridisk-ekonomiska avdelningen. Till varje laboratorieprojekt utses en intern projektgrupp i syfte att under- sökningarna skall utmynna i för konsumenten relevant information. Projektgruppen kan vara sammansatt av laboratoriechefen, projekt- ledare, informationsmedarbetare, sociolog och statistiker. Projekt- ledaren lägger fram förslag till en undersökningsplan i vilken tas ställning till bl a produktens ekonomiska betydelse för konsumen- ten, vilka egenskaper hos varan som skall undersökas, undersöknings- metodik etc.

Information om planerad undersökning publiceras i Statstidende (motsv Post- och Inrikes Tidningar), facktidskrifter m m med upp- maning till intresserade att vända sig till rådet för att erhålla förslag till undersökningsplan. Rådet håller därefter möte vid vilket näringslivet får tillfälle att framföra kritik och lämna förslag till kompletteringar samt lämna förslag till val av fab- rikat och modeller Som skall ingå i undersökningen. * '

När undersökningen genomförts utarbetas en teknisk rapport som sänds till fabrikanterna för orientering och utlåtande. Den tek— niska rapporten utgör underlag för artiklar i Tekniske Meddelelser. Dessutom skrivs en mer populär artikel för Råd og Resultater i sam- arbete mellan medarbetare på informationsavdelningen och labora- torierna.

Projektgruppen gör alltid en utvärdering av den genomförda under— sökningen varvid i synnerhet diskuteras undersökningsmetodik etc. Vidare söker Husholdningsrådet ofta att få Dansk Varefakta Naevn att utarbeta normer för och främja VAREFAKTA för de undersökta varugrupperna.

Statens Husholdningsråd framhåller att det är ett ständigt problem i vilken omfattning undersökningar skall tillrättaläggas så att de blir mättekniskt reproducerbara och i vilken omfattning de direkt skall avspegla praktisk användning i hemmen. Det är därför, enligt rådet, väsentligt att prova varor på flera sätt och därefter finna ut vilka ”abstrakta, nöjaktiga mätningar som bäst är korrelerade till praktisk användning". Ett särskilt svårt problem i sammanhanget är utvecklingen av accelererade långtidsprovningar som man anser vara väsentliga för att bedöma produkters livslängd och reparerbar- het. Rådet utvecklar ofta själv metoder och apparatur härför. En- ligt Rådets erfarenhet krävs ett samspel av ovan redovisat slag för att kunna ge jordnära och relevant konsumentupplysning och för att få sådan dokumentation att man kan föra en meningsfull dialog med näringslivet.

Husholdningsrådet deltar i såväl samnordiskt som sameuropeiskt arbete. Erfarenheterna från samnordiska provningar är inte odelat positiva. Rådet anser att det vid några tillfällen hade varit lättare om rådet ensamt hade genomfört undersökningen. Det euro- peiska samarbetet inom ETG har under de senaste åren i stort sett fungerat tillfredsställande. Rådet har där inriktat sig på ka- pitalvaruprovningar vartill krävs dyrbar apparatur och på områ- den inom vilka baskraven för varornas funktion varit oavhängiga av nationalitet eller på annat sätt klart kunnat definieras.

Från rådets sida är det ett önskemål att man vid de nordiska prov— ningarna kan tillämpa samma arbetssätt som förekommer vid ETG— provningarna.

Även i Finland bedrivs en statlig konsumentpolitik som i mycket liknar den i Sverige före år 1973. Man har ett konsumentråd, en konsumentombudsman, en reklamationsnämnd oth ett institut för handel och konsumentintressen. Ett varudeklarationsförbund, som re-

dovisas under kapitel 7.2.2 finns, liksom privata konsumentgrup- per. Konsumentvaruprovning sker huvudsakligen hos Arbetseffekti- vitetsföreningen och i begränsad omfattning hos Centralen för Huslig Ekonomi.

Arbetseffektivitetsföreningen (Työtehoseura r.y.)

Arbetseffektivitetsföreningen är en riksomfattande rationalise— ringsinstitution med statsbidrag, som grundades år 1924. Andra intäkter erhålls via uppdragsprovningar.

Målsättningen för föreningens arbete är att - höja arbetets produktivitet och lönsamhet

- förbättra tryggheten, hälsan och trivseln i arbetet samt männi— skans miljö och välbefinnande

- utveckla jord- och skogsbruksproduktionen och befrämja verksam- heten inom såväl privata som allmänna hushåll

- utvidga användningsområdet för inhemsk energi och göra använd- ningen fördelaktigare.

För att uppnå detta bedriver Arbetseffektivitetsföreningen forsk- nings-, utveCklings—, utbildnings- och informationsverksamhet.

Det praktiska arbetet leds av olika utskott och styrgrupper för forskningsprojekt. Verkställande direktören, biträdd av en led— ningsgrupp sammansatt av avdelningscheferna, svarar för verksam-

heten.

Arbetseffektivitetsföreningen har ca 160 personer anställda, var- av hälften vid kurscentralen medan resten utgörs av forsknings- och utvecklingspersonal samt av servicepersonal.

Hemhushållningsavdelningen består av ca 15 personer. För special— uppdrag erhålls tillfällig hjälp från Arbetseffektivitetsföre- ningens övriga avdelningar.

Verksamheten på Arbetseffektivitetsföreningens hemhushållningsav— delning syftar till att främja hushållsarbetets rationalisering och ergonomi, utreda aktuella hushålls- och konsumentfrågor samt i tillämpliga delar testa utrustning för storhushåll. Undersök- nings— och utvetklingsverksamheten gäller arbetsekonomi, hushålls- maskiner, energianvändning, ergonomi och bostäders ändamålsenlig- het samt köks— och städutrustning för storhushåll.

Undersökningsteman och uppgifter planeras på kort sikt (ett år) och på lång sikt (fem år). Brådskande, aktuella ämnen försöker man, beroende på resurserna, utreda genast.

Genom provningar söker man skaffa information om hushållsmaskiner- nas bruksegenskaper och andra egenskaper, såsom elförbrukning. Man kan årligen undersöka endast ett begränsat antal varor. På hemhushållningsavdelningen undersöks främst kylskåp, kylrum, frys— boxar, frysskåp och spisar, men också maskiner som behövs för tex- tiliers skötsel såsom tvättmaskiner, torkningsanläggningar, sy— och stickmaskiner. Provningarna genomförs i huvudsak som uppdrag från tillverkare och importörer.

Arbetseffektivitetsföreningens provningsmetoder grundar sig på in- ternationell standard såsom IEC och ISO, som, om det behövs kom— pletteras med nordiska (Nordtest) och nationella metoder. Vid behov kompletteras provningsmetoderna också med tilläggsprov- ningar och —mätningar.

Föreningen gör praktiska och tekniska provningar, huvudsakligen praktiska. Man undersöker bruksegenskaper, underhållsmöjligheter,

yttermått, energi- och vattenförbrukning, temperaturer osv. Man har inte möjlighet att utföra konstruktionsundersökningar. Före- ningen beslutar själv om vilken provningsmetod som skall användas och vilken typ av egenskaper som skall testas och informerar där- efter producenten. Vid speciella, större forskningsprojekt, såsom energiforskning och bostadsforskning, finns det en övervaknings- kommitté, sammansatt av specialister inom området. Till denna övervakningskommittés uppgifter hör bl a att godkänna den prov- ningsmetod,som valts för provningen.

Facktidskriften ”Teho”, som utkommer med tio nummer per år, vän- der sig till konsumenter. Fyra nummer av Teho omfattar hemhushåll— ning. Resultaten av märkesprovningar på hushållsmaskiner publice- ras i serien Kotitaloustiedotuksia (Hemhushållningsmeddelanden utkommer med 10-15 nummer per år), men redovisas även i Teho.

Vid redovisning av provningsresultat görs för varje provad maskin en provningsrapport så utformad att det görs möjligt för konsumen- terna att jämföra olika rapporter. I rapporterna redovisas bedöm— ning av olika egenskaper, samt om vissa minimikrav uppfyllts. För

att underlätta konsumenternas jämförelse publiceras dessutom i form av tabeller en gång per år provningsresultat i sammandrag om frys— och kylapparater och om tvättmaskiner.

Forskningsresultat publiceras i serien "Työtehoseuran julkaisuja” och i Arbetseffektivitetsföreningens årsbok. Serien omfattar 4-8 nummer per år, till vilka hör forskningspublikationer och små- skrifter, 1—3 nummer av serien omfattar hemhushållningsavdelningens undersökningar.

En del av Arbetseffektivitetsföreningens publikationer skickas di— rekt till årsprenumeranter såsom konsumenter, skolor, konsulenter, rådgivare osv. och en del säljs i lösnummer.

Konsumentrådgivning per telefon ges 19 t/vecka. Behovet är mycket större men resurserna räcker inte för mera. Genom den konsument-

upplysning, som sker per telefon, kommer det dagligen fram att konsumenterna önskar att ett större antal hushållsmaskiner skulle provas. På grund av anslagens storlek (det statliga stödet är ca 50 procent av de totala utgifterna) kan man endast undersöka ett begränsat antal produkter per år.

Initiativen till forskningen kommer från olika håll; från hus— hålls- och konsumentupplysning, från privata konsumenter via Arbetseffektivitetsföreningens information, från den inhemska industrin och importörerna, från olika forskningsprojekts styr- grupper, från Arbetseffektivitetsföreningens hem- och konsument- hushållningskommitté, från myndigheter och genom institutets eg— na erfarenheter av andra forskningsresultat.

Konsumentvaruprovningar och märkesundersökningar utgör ca tio pro- cent av budgeten, men dess betydelse anses vara större. Föreningen betonar att konsumentvaruprovningar inte minst är till stor nytta, när det gäller andra undersökningar som t ex bostads- och energi- undersökningar.

Föreningen tror inte att den har möjlighet att utöka sin verk- samhet inom den närmaste framtiden. Därför anser man att nordiskt samarbete är viktigt och att man där borde utöka undersöknings- resurserna beträffande konsumentvaruproVningar och -informations- projekt.

7.1.3. Nopgg

Det norska stortinget beslutade i maj 1981 om en genomgripande förändring av den norska marknadsföringslagen. Ändringen inne— bar att regeringen efter förhandlingar skulle utfärda bindande föreskrifter om information vid marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter. Arbetet med varudeklarationer skulle där— med upphöra. Stortinget behandlade även ett förslag att Forbru- kerrådet, Statens Institut för Forbruksforskning och Varefakta- Komiteen skulle gå samman i ett nytt Forbrukerråd. Stortinget beslöt senare att ett nytt hus skulle byggas för det nya Forbru— kerrådet och Forbrukerombudet gemensamt.

Regeringsskiftet hösten 1981 har emellertid inneburit att tidi- gare beslutad ändring av marknadsföringslagen har upphävts. För Varefakta- Komiteens del väntas dock vissa organisatoriska föränd- ringar komma att ske. Utredning pågår och förslag härom kan vän— tas sommaren 1982. Den tidigare inriktningen av arbetet med varu- deklarationer väntas dock bestå.

Beslutet om ett gemensamt hus för konsumentinstitutionerna kvar- står. En provisorisk samlokalisering av Forbrukerombudet och Vare- fakta-Komiteen har redan skett vintern 1982 i avvaktan på att det

nya huset blir färdigt.

Forbrukerrådet

Forbrukerrådet (FR) är en statligt finansierad intresseorganisa- tion bildad år 1953. Rådet styrs av ett landsmöte där representan- ter för de 16 medlemsorganisationerna - mest kvinnoorganisatio- ner — utser styrelse för rådet, dock icke ordföranden som utses

av Kungen.

FR har inga egna laboratorier. Jämförande varuprovningar och and- ra undersökningar läggs ut som uppdrag till laboratorier eller forskningsinstitut. Man anlitar t ex Det Norske Veritas när det gäller båtar, Institutt for forbrenningsmotorer vid Norges Tek- niske Hdgskole i fråga om motorer och Norges Byggforskningsin- stitutt i fråga om bostäder. FR har också ett väl etablerat sam- arbete med Statens Institutt for Forbruksforskning och andra nor- diska och västeuropeiska konsumentinstitutioner med egna labora- torier.

Provningsmetoder som används är till stor del standardiserade och internationellt godkända. Ofta sammansätts emellertid prov— ningsprogramnen av delar av en lång rad olika standarder och ibland även modifierade sådana mot bakgrund av de erfarenheter som FR själva eller dess samarbetspartner har. Man avser att i större utsträckning satsa på enkäter och intervjuundersökningar

när det gäller konsumenternas erfarenheter i fråga om olika pro— dukter. Denna typ av undersökningar tror man även kan användas för att bedöma vilka egenskaper som bör provas hos produkter. I dag görs dessa bedömningar på grundval av reklamationer och den sakkunskap FR och deras samarbetspartner har.

Beslut om vilka provningsmetoder som skall tillämpas tas av FR i samråd med den institution som skall utföra provningen. I de flesta fall föreläggs berörda producenter det aktuella provnings— programmet för utlåtande. De producenter och importörer vars produkter har provats får också ta del av undersökningsresulta— ten innan de publiceras.

Resultaten av de undersökningar/provningar som FR låter utföra publiceras i Forbruker—rapporten som ges ut tio gånger per år i en upplaga av 250 000 exemplar. Publiceringen har två syften. Dels vill man informera konsumenterna om kvalitén hos produkter— na och dels vill man försöka påverka producenterna till att för— ändra utbudet till gagn för konsumenterna. Provningsresultaten vill man därför alltid presentera på ett sådant sätt att de kan ha en produktpåverkande effekt. Det innebär att kontakten mellan

FR och producenter och importörer efter en provningsrapport all- tid är mycket viktig men samtidigt tidskrävande. Det är emellertid FR:s erfarenhet att denna form av kontakt ger goda resultat. Som exempel kan här nämnas att FR i början av år 1980 publicerade en jämförande varuprovning om fjällanoraker. Ett år senare lät man göra en ny sådan underSökning och det visade sig att det skett en stor kvalitetsförbättring över hela sortimentet i jämförelse med året innan. FR kommer i fortsättningen att göra jämförande varu— provningar inom sådana produktområden där man kan räkna med att

en sådan provning kan få en produktpåverkande effekt. Inom varu— grupper där man vet att varans funktionella egenskaper är goda, kommer man att söka få fram uppgifter om reparationsfrekVenser, hållbarhet, hanterlighet samt service.

I samarbete med Statens Institutt for Forbruksforskning tas mark— nadsöversikter fram. Dessa används dock enbart i det interna ar— betet på FR eller hos rådgivarna ute i fylkene (motsv län).

Under de tre senaste åren har FR haft ett fast kronbelopp för varuprovningsverksamheten vilket inneburit att andelen relativt sett varit sjunkande. 450-500 000 norska kr (ca 400 000 SEK) an- vänds till varuprovningar. Löner etc för personal inom FR är in— te inräknade i detta belopp.

Statens Institutt for Forbruksforskning (SIFO)

SIFO kom till år 1970 genom en sammanslagning av de två tidigare institutionerna Statens forsöksvirksamhet i husstell (bildad år 1939) och Statens veiledningskontor i heimstell (bildad år 1949). Institutet sorterar under Forbruker- og administrasjons- departementet och skall enligt stadgarna arbeta med forskning och undersökningar inom konsumtionsområdet för att tillvarata konsumenternas intressen.

SIFO:s arbete är indelat i följande arbetsområden.

Hushållstekniska hjälpmedel och arbetsorganisation - Livsmedel

- Textilier/tvätt

- Sociologi/ekonomi

Upplysning

- Statskontroll av guld- och silvervaror.

I arbetsområdena ingår tekniska/kemiska undersökningar i anslut- ning till kontroll av varufaktadeklarerade produkter, såsom obli- gatorisk fiber- och skötselmärkning av textilier och frivillig märkning.

SIFO utför även provningsuppdrag av olika slag för producenter, importörer, detaljister, institutioner och privatpersoner. Inte minst har SIFO ett etablerat samarbete med Forbrukerrådet. På eget initiativ men otkså i samarbete med rådet genomför SIFO jämföran—

de varuprovningar som publiceras i rådets tidning Forbruker-rappor- ten. I samarbete med rådet tar SIFO fram marknadsöversikter som dock inte publiceras utan används i det interna arbetet och i den rådgivningsverksamhet som SIFO och rådet bedriver. SIFO utför på uppdrag provningar av varor i anslutning till rådets reklamations— verksamhet och Forbrukerombudets ärendebehandling.

Institutets huvudsakliga arbetsområden är forskning rörande mat, textilier och bosättning. Arbetet är organiserat i arbetsgrupper där den sociologiska och ekonomiska sidan av problemen integre- ras med de mer tekniska sidorna. På grundval av forsknings— och undersökningsresultat försöker SIFO påverka produktutvecklingen. Kartläggning av olyckor i hemmen och på fritiden anses på sikt få särskilt stor betydelse i detta sammanhang.

SIFO anser att hushållens inköps- och konsumtionsvanor, närings- livets marknads- och distributionsaktiviteter, service och andra tjänster är viktiga områden för konsumtionsforskningen de närmas- te åren.

Institutet driver en egen upplysningsverksamhet. Detta arbete går till största delen ut på att i mer eller mindre populariserad form och genom olika medier förmedla forskningsresultat och under- sökningar från inStitutets arbetsområden. Man ger även ut fakta- broschyrer t ex "Godt å vite om...". SIFO bedriver dessutom råd- givning och information av mer generell karaktär inom alla sina ämnesområden.

Island har på grund av sitt låga invånarantal mycket begränsade resurser för konsumentverksamhet. Man deltar dock, men mycket be- gränsat, i det nordiska samarbetet vad gäller konsumentfrågor.

En konsumentorganisation kallad Neytendasamtokin bedriver verk- samhet för att skydda ooh främja konsumenters intressen. Den huvudsakliga verksamheten består i klagomålsservice och konsument-

upplysning. Man ger ut en periodisk tidskrift kallad "Neytenda- bladid" i en upplaga av ca 4 500 exemplar.

Organisationen finansieras huvudsakligen genom medlemsavgifter, men kommunala och statliga bidrag uppgår till ungefär en fjärde- del av budgeten.

7.2. Nordiska varudeklarationssystem

Den är 1951 bildade Varudeklarationsnämnden i Sverige kom att stå som förebild när man i övriga nordiska länder, utom Island, i mitten på 50-talet bildade liknande nämnder. Den svenska Varudekla- rationsnämnden upphörde vid årsskiftet 1972/73 medan varudeklara- tionsarbetet i övriga nordiska länder har fortsatt och vidareut- vecklats. I det följande lämnas en redovisning av varudeklarations- arbetet i Danmark, Finland och Norge.

I såväl Danmark som Norge har i samarbete med branschorganisa- tioner inletts projekt som innebär "standardiserad” varuinforma- tion på säljstället. I Finland har från årsskiftet 1981/82 en sammanslagning skett av Varudeklarationsförbundet och Finlands Standardiseringsförbund. Inriktningen av varudeklarationsarbetet kommer dock inte att ändras.

7.2.1. Danmark

Dansk Varefakta Naevn (DVN)

DVN bildades år 1957 och är en självständig privat organisation. DVN fungerar som ett samarbetsorgan mellan Arbejderbevaegelsens Erhvervsråd, Butikshandelens Faellesråd, Dansk Institut for Pröv— ning og Justering, Dansk Standardiseringsråd, Grosserer-Societetet, Forbrugerrådet, Faellesforeningen for Danmarks Brugsforeninger, Håndvaerksrådet, Industrirådet och Statens Husholdningsråd.

Nämnden skall främja användningen av frivillig, upplysande märk- ning (VAREFAKTA) av varor som säljs i detaljhandeln. Upplysningar-

na kan gälla storlek, vikt, material, innehåll, bruksegenskaper. DVN:s målsättning år 1979 var att det inom fem år skulle finnas varefakta på hälften av de varor och tjänster som förbrukas i en familj och att varefakta skulle användas av konsumenterna.

Provningsmetoder och vilka egenskaper som skall testas för dekla— ration fastställs i samråd med producenter och konsumenter. Oftast görs tekniska provningar, men även praktiska. Om provningsmetoder finns eller kan tas fram provas bruksegenskaper hos varor. När det inte finns metoder för att prova t ex effekten hos ett tvätt- medel fastställs andelen aktiva ingredienser hos tvättmedlet. Metoder angivna i standards ISO, IEC, DS, SS och andra används

i första hand men då lämplig standard inte finns att tillgå an- vänder man sig av metoder som utvecklats vid Statens Hushold— ningsråd eller andra officiellt godtagna metoder. Man strävar efter att utforma normerna så att de blir lätta att använda för fabrikanter och importörer.

Varudeklarationerna som är frivilliga, bygger ofta på att vissa minimikrav skall vara uppfyllda. En graderad betygsskala används när den är nödvändig för att konsumenten skall förstå informatio- nen. Minimikraven kan gälla mängdinnehåll, funktionskrav eller säkerhetskrav.

År 1972 ändrade DVN sin arbetsform. Numera kan producenter, som önskar DVN märka sina varor enligt av DVN fastställda normer, själva till nämnden lämna in uppgifter om att deklarationsvill- koren för varorna är uppfyllda. Tillstånd kan dänned lämnas snabbare från nämnden.

DVN kontrollerar kontinuerligt att deklarerade varor uppfyller

kraven för deklarationen. Kostnaderna härför betalas av produ—

centerna. DVN kan återkalla rätten att använda VAREFAKTA-märket om missbruk konstateras.

År 1981 fanns ca 125 varefaktanormer varav knappt 40 rör livs— medel. Omkring 275 tillståndshavare, varav hälften inom livs- medelssektorn, DVN-märker sina varor.

Normer finns - förutom inom liVsmedelsområdet — för både kapital- varor och förbrukningsvaror samt för varor däremellan. Exempel härpå är blöjor, blöjsnibbar, mikrofoner, ridhjälmar, rökdetekto-

rer, sängar, elspisar, tält, torktumlare.

Exempel på hur danska varudeklarationsetiketter kan se ut visas nedan:

VAREFAKI' Type

. FOMA SKUM 030 H

Dimensioner

Laangde ............ cm Bredde ............. cm Tykkelse ............ cm Vaegt ............... kg

Anvendelse Brugsegenskaber

Lejlighedsvis ........ Blod ................ l:] Daglig ............... Medium ............. |] Konstant ............ Hård ................

Materialer Vedllgeholdelse

Kerne: Polyurethanskum Kan bankes (Polyether) og stravsuges

Betrek: 100 % bomuld Betraekket kan ikke renholdes saerskilt

Gnide-egthed Vandplet-egthed Mindre god ..D Mindre god ..El God ........ God ........ |:] Saerdeles god [:| Saerdeles god

Vejledning vedrorende underlag

Madrassen skal anvendes på en fast og jeevn, men ikke teet sengebund. Ved lamelbund må afstanden mellem lamellerne ikke vaere over 2—3 cm. Det anbefales at anvende slidstykke mellem madras og bund.

FOLTMAR GRUPPEN Århus - Vejle - Kobenhavn

Varefakta för tvättmedel utformas enligt följande:

e...”... ...... Ffäwgzsäfgt

E ( til: Mgsnlfinvask & W &

Forvask og iblodsatning VAREFAKTA Håndvask . Indhold: Foafater. Oger vaskevirkningen og gor

hard! vand blodt.

Sebe og syndeter. Losner snavs. fedt og _ olie fra tojet. 60023

Blegemiddel. Bleger farvede plotter. mmm...

. . llul eb ». Silikater. Beskytter aluminium og gal- .. ' vanisering i maskine eller vaskekar.

Tilsat: Natriumsulfat. soda. CMC, optisk hvidt, parfume.

Som en försöksverksamhet har DVN lanserat en ny deklarationsord- ning som man hoppas skall ge konsumenterna en bättre överblick och möjlighet till jämförelse mellan olika varor inom en och samma va- rugrupp. Det visade sig nämligen att de "gamla" VAREFAKTA—etiketter-1 na var för omfattande för att konsumenterna skulle läsa dem i bu— tikerna. Det var också vanligt att etiketterna försvann från varor- na därför att kunderna tog med sig dem hem för närmare granskning och jämförelse. I diskussioner mellan DVN, Statens Husholdnings- råd och Forbrugerrådet kom man fram till att varuöversikter med enhetlig och kontrollerad information var mest lämpade som infor— mationsmaterial.

I samarbete mellan DVN och Radiobranschens Faellesråd (RF) har utar- betats ett försöksprojekt med ny deklaration för elektroniska ljud— apparater. På varje vara i butiken finns en VAREFAKTA-etikett med några få utvalda faktauppgifter, m a o en förkortad deklaration.

Som komplement finns i butiken en utförlig varuöversikt som inne—

håller fler uppgifter, men som också är uppställd så att varor- na kan jämföras. Varuöversikten för stereo- och kasettbandspe- 1are är t ex indelad i två avdelningar; en för vanliga stereo- kasettbandspelare och en för HiFi stereokasettbandspelare. över- sikten är uppställd så att man för varje vara som finns på mark- naden inom denna varugrupp kan jämföra hur de olika apparaterna uppfyller kraven i förhållande till de två standards som till- lämpas för sådan apparatur nämligen den västtyska DIN 45500 och den internationella IEC 581. Därtill redovisas även övriga varu- fakta utförligt. På baksidan av broschyren/översikten finns för- klaringar till vad de olika uppgifterna innebär och vad man bör

tänka på i fråga om ljudåtergivning, bandtyper m m.

I slutet av år 1981 meddelade RF till DVN att deras medlemmar inte ville använda märkningen eller medverka till en uppföljning av översikten. Modellen för prisinformation kommer dock branschen

att använda sig av i sina egna broschyrer.

Annan dansk varumärkning

I Danmark, liksom i Sverige, förekommer att myndigheter ställer krav på varors utformning m m. Om den aktuella varan uppfyller de ställda kraven får varan förses med myndighetens godkännande- märke. Det förekommer även, liksom i Sverige, att privata insti- tutioner erbjuder tillverkare/importörer en godkännandemärkning om vissa krav på varan uppfylls. Dansk Möbelkontrol är ett exem- pel härpå.

Dansk Möbelkontrol har till uppgift att främja god kvalitet i möbelproduktionen. För att få märka en möbel med Dansk Möbel- kontrols kvalitetsmärke (med orden DANISH FURNITUREMARKERS' QUALITY CONTROL) krävs att möbeln i fråga uppfyller en mängd kva- litetskrav när det gäller material och utförande samt att fabri- kanten är skyldig lämna ersättning vid berättigad reklamation. Konsulter från Teknologisk Institut sköter tillsynen genom kontroll hos fabrikanten.

7-2.2 Figska_Vgrpdgklapa£ipnsförpundgt r.y.(Tavaraselosteliitto)

Varudeklarationsförbundet i Finland grundades år 1956. Förbundet har 21 medlemmar, vilka representerar industrin, handeln, konsu— menterna och forskningen. Till förbundets främsta uppgifter hör att i samarbete med nämnda grupper åstadkomma vid produkten an- bringade varufakta, dvs väsentlig och tillförlitlig information, som på säljstället ger konsumenten vägledning vid köp. Samarbetet med övriga nordiska varudeklarationsorganisationer är livligt. Va- rudeklarationsförbundet slogs i januari 1982 samman med Finlands Standardiseringsförbund. Arbetet bedrivs dock huvudsakligen en— ligt tidigare principer.

TSL-varufakta (TSL är en förkortning av förbundets finska namn Tavaraselosteliitto_ samma förkortning används också på svenska)är en av Varudeklarationsförbundet godkänd och med inregistrerat varu- faktamärke försedd redovisning, som uppgjorts enligt fastställd varufaktanorm. Av normen framgår vilka uppgifter varufakta skall och kan innehålla, vilka provningsmetoder som skall användas samt hur provningsresultaten utvärderas.

Varudeklarationsnormerna arbetas fram av arbetsgrupper med repre- sentanter för tillverkare, handel, forskningsinstitutioner och konsumenter.

I varufakta tillåts endast uppgifter som kan mätas eller på annat sätt kan påvisas.

Leverantörer som önskar använda TSL-varufakta ingår ett avtal med Varudeklarationsförbundet. Tillståndshavaren förbinder sig att upp— fylla varudeklarationsnormens bestämnelser och beviljas tillstånd att använda det registrerade varufaktamärket. Förbundet kontrolle— rar TSL-varufakta genom stickprov, varvid saluförda produkter in— köps och skickas för kontroll till opartisk forskningsanstalt, i första hand laboratorierna vid Statens tekniska forskningscentral.

I slutet av år 1981 gällde nedanstående normer och tillstånd:

Antal normer Antal tillstånd Livsmedel 29 32 Textilier 12 (inkluderar 38 grup- 225 per) Möbler 8 40 övriga produkter 33 64 Summa 361

Normen för skötselmärkning av textilier har de flesta tillstånds— havarna.

I gruppen ”övriga" ingår följande normer: hundfoder, flytutrust- ning, postkort, leksaker (tre normer), ridhjälmar, tapeter, speglar, skodon, gummiskodon, skinnhandskar, golvvax, tvättmedel, skydds— handskar, engångsblöjor för baby, blöjsnibbar och blöjbyxor för baby, bindor, keramiska matlagningskärl, kokkärl av metall, stekpannor och grytor av gjutjärn, dammsugare, kylanläggningar för hushåll, förskärare, rensknivar och stekspadar, glödlamps— armatur, kallmanglar, gräsklippare, elspisar, elbastuaggregat, jordfräsar, diskmaskiner och matbestick av rostfritt stål.

Normerna för flytutrustning och textila golvbeläggningar är sam- nordiska, dvs samma krav gäller i Danmark, Finland och Norge och motsvarar också kraven i konsumentverkets riktlinjer. Provnings- intyg från godkänd provningsinstitution i ett nordiskt land god- tas även i de övriga. Kraven i normen för ridhjälmar motsvarar kraven i de svenska riktlinjerna. Svenskt provningsintyg godtas i Finland.

När det gäller flytutrustning, möbler, ridhjälmar och textila golvbeläggningar skall, innan märkningsrätt med TSL-märke bevil- jas, företagaren i samband med anhållan förete provningsintyg över uppfyllda minimikrav från godkänd provningsinstitution.

Minimikrav finns också i normerna för textilgarn, möbeltyger, matbestick av rostfritt stål, förskärare, rensknivar och stek- spadar, hundfoder och vissa livsmedel, men provningsintyg behöver inte företes på förhand.

För produktgrupper med minimikrav skall det stå i varufakta, att produkten uppfyller Varudeklarationsförbundets kvalitetskrav. Dessutom ingår vissa minimikrav i andra normer. Ifall någon myn— dighet ställer krav på vissa varor, har dessa krav beaktats i normen.

TSL-varufakta är frivilliga och används i främsta rummet för kon- sumtionsvaror. Företagen står för kostnaderna i samband med prov- ning och stickprovskontroll.

De flesta tillståndshavare är inhemska företagare, men två svens- ka, tre danska, ett norskt och ett franskt företag har också märk- ningsrätt.

Tillståndsavgifterna utgör Varudeklarationsförbundets huvudsakliga inkomstkälla. Budgeten omsluter ca 300 000 FMK, varav tre fjärde- delar utgörs av tillståndsavgifter. Ungefär 15 procent är stats- bidrag.

Tidigare har tyngdpunkten i varudeklarationsverksamheten legat på livsmedel, men sedan bestämmelser om märkning av förpackade livs- medel trätt i kraft år 1980, upphörde en stor del av tillverkarna att använda TSL-varufakta för livsmedel. Nu utgör textilierna den mest betydelsefulla gruppen, men också antalet varufakta för möb- ler har ökat. Varufakta för hushållsmaskiner har inte riktigt slagit igenom.

Särskilt den samnordiska normen för textila golvbeläggningar anses

vara alltför svår att förstå och besvärlig från utnyttjandesynpunkt.

I fråga om textilier har man märkt en tendens att tillverkare av

i synnerhet klädesplagg i allt större utsträckning frångår varu— fakta med många uppgifter och nöjer sig med enbart skötselmärkning och fiberinnehåll. Trkaning och administration av många olika va— rufakta har visat sig vara dyrbart och besvärligt.

Exempel

på TSL-varufakta lämnas nedan:

mmmT mu; mosu mm

Runka-alueet: 65 % polyeslen Material: 85 % polyeslm 35 % nuuvulla 35 *. bomull

Virlnkuio-omlnalluudet: Förnamn ”ÖNIOV'MI (koskee vain varlllusia luolleula) (galler endas! kulona 131399) (Pares arvosana 4—51 (Basla varde 4—5)

pesunkeslo 4-5 ”10" NR" hlenkeslo 4—5 "101 Sve" hankauksenkeslo kuwana 4-5 mot anlnrgmnq 03 30931 markana 3 material vld guidning ion vå" Kutloluu pesussa korkemlaan 25%

Pnuohjeel: K & ©

Krymper vxd Ivan hogsi 2.51.

Tvötunvlnnlng: Å & ©

Vallen pesunkeslo ia kullsluvuus Uppgifterna om largernas Ivan— pllaval palkkansa, kun pesuomen— harmghel och krympnmg galler. la noudalelaan då (vananvnsmngarna lolls

anmlnnjn: SOK Kokkolnn lohan Tlllvodure: SOK Kokkolun lehdn

MWJÄ: SOK oluunknupu SOKOS SÄLJARE: SOK Infidel-logon SOKOS ISL 23-002 TSL 23'002

PÖYTÄ 750 . ruokdpöydän korkeus 72 cm sohvupöydön korkeus 50 cm kansi pyöreö 2) 75 cm tdi kdntikds 75x75 cm

TESTITULOSTEN YHTEENVETO

perus- korkeat eriliäin vaah- vaali- korkeat muksel muksel vaalimuksel

Lujuus

1 0 | Pinmjen kesto ( —_( 1. i_ ' i— | Materiodlin TT " 7_ '( Idoru id volmis- ( ( i | ( tusturkkuus " *— * TSL 7.6 008

Pöydön kdnsi id jdldt mäntyä

1 |

BORD 750 matbord höjd 72 cm soffbord höjd 50 cm rund skiva 0 75 cm eller fyrkantig

1 | 75x75 cm ( SAMMANDRAG AV TESTRESULTAT Extra Höga höga Baskrav krav krav Hållfasthet, ' '_'—_ ' . | 0 [ Ytors tålighet ( ( ( ( Mdteridlkvdlitet (_T T_— _ och noggrannheg ( ' o ( ( i tillverkning __" _ TSL—ZG-OOB

7.2.3. Norska Varefakta-Komiteen

Frivilliga varudeklarationer har funnits i Norge sedan år 1954. Arbetet har letts av en permanent samarbetskommitté - Varefakta— Komiteen - som består av representanter för konsumenter, närings— liv, forskning och standardisering. Se även inledningen på ka— pitel 7.1.3

1968 års lag (numera 1981 års lag) om märkning av konsumentvaror ledde till krav på koordination av arbetet mellan frivillig och lagstadgad informativ varumärkning. Sedan år 1970 sorterar Vare— fakta—Komiteen administrativt under Forbruker- og administra— sionsdepartementet i likhet med övriga konsumentinstitutioner.

Följande uppgifter gällde våren 1982:

Varefakta-Komiteen har ett sekretariat för det dagliga arbetet. 'Utgifterna för verksamheten betalas över statsbudgeten. För täck— ning av de externa utgifterna i samband med kontroll av frivilliga deklarationer betalar berörda firmor en årlig avgift. Avgiftsin- täkterna utgör mindre än fem procent av den totala budgeten.

I princip kan varudeklarationssystemet användas på alla varuområ- den. I praktiken har dock arbetet huvudsakligen varit koncentrerat till färdigförpackade livsmedel, textilier, elektriska hushålls- apparater och räddningsvästar. Till detta kommer ett antal enskil- da varor såsom textiltvättmedel, skumplastmadrasser, rostfritt be— stick och keramiskt gods.

Två typer av frivillig deklaration finns fr o m år 1971:

a) Varudeklarationer utan speciella krav på varans kvalitet. Deklarationer av denna typ åsätts texten "Opplysningene er gitt etter Varefakta- Komiteens regler"

b) Varudeklarationer med fastställda minimikrav för vissa egen— skaper hos varan. På dessa deklarationer används Varefakta— Komiteens registrerade varumärke.

Minimikrav på en vara kan ibland vara knutet till användningsom— råden eller varubeteckningar fastställda i standard eller i före— skrifter. Utöver detta kan eventuella minimikrav på speciella egenskaper hos de olika varorna fastställas i samråd med alla be- rörda parter.

I Varefakta—deklarationer förekommer också kvalitetsskalor. Det gäller t ex bärigheten hos dun och fjädrar, och ljusäkthet hos textilier.

Vid val av arbetsuppgifter har man inom Varefakta-Komiteen tagit sikte på centrala varuområden inom vilka konsumenterna har behov av bättre varuinformation. I fråga om vissa varor har man också lagt vikt vid säkerhetsmässiga aspekter. Efter tillkomsten av lagen om produktkontroll är detta primärt inte en uppgift för Varefakta-Komiteen.

Internationella standards används i första hand som underlag för varudeklaration. Därutöver används nationella standars som an— ses lämpa sig som underlag för provning. I Varefakta—Komiteens deklarationsformulär finns hänvisningar till norska, svenska, brittiska och tyska standarder.

Förslag till nya och till reviderade deklarationsnormer sänds för yttrande till alla berörda parter men även till alla konsumentin— stitutioner oth statliga organ vars verksamhet anknyter till va— ruområdet. Som regel sänds förslagen också till varudeklarations— organisationerna i övriga nordiska länder. När yttranden inkom— mit och beretts utfärdar Varefakta-Komiteens arbetsutskott normen.

Varefakta-Komiteen för register över firmor som har tillstånd för deklaration och över de varor som deklareras. Nya etiketter/dekla- rationer kontrolleras av kommitténs sekretariat före tryckning. Vid minimikravdeklarationer skall tillståndshavaren lämna prov— ningsrapport som visar att varan uppfyller minimikraven. Eget el— ler annat laboratorium accepteras. Undantag är räddningsvästar (där gemensam nordisk norm gäller) som endast får provas på god— kända provningsinstitutioner.

Kontrollen av räddningsvästar och heltäckningsmattor utförs i samarbete med varudeklarationsorganisationerna (i Sverige kon— sumentverket) i övriga nordiska länder. Leverantörer/fabrikan— ter underrättas alltid om provningsresultaten.

Om det kan konstateras en avvikelse från deklarerad uppgift skall antingen deklarationen eller varan ändras beroende på omständig- heterna.

I mitten på l970-talet visade det sig att det var svårt att få anslutning till den frivilliga varudeklaration som inte innehål- ler några speciella krav på varans kvalitet. Varufakta-Komiteen gick därför ut i förhandlingar med branschorganisationer för att få till stånd avtal om informationslämnande. Avtal träffades

t ex för rengöringsmedel, hårkosmetika-preparat, toalettpapper, radioapparater och hushållsapparater. Avsikten med avtalen var att uppnå ett större engagemang från de olika branschernas sida i arbetet med att ta fram deklarationer och att få en bättre anslutning till nyttjandet av likformig information på stora va— ruområden. Branschorganisationerna kan emellertid inte binda si— na medlemmar vid att följa avtalen och det har därför visat sig ta lång tid att åstadkomma en efterlevnad av avtalen. Varefak- ta-Komiteens sekretariat fortsätter att utföra en stor del av förarbetet men gör ingen kontroll avseende de deklarationer som anknyter till avtalen. På de tre förstnämnda varuområdena har avtalen i första hand tagit sikte på mängdangivelser och på an— vändning av lämplig varubeteckning i förhållande till använd— ningsområdet. I stort sett har syftena uppnåtts. För radioappa- rater och andra produkter för ljudåtergivning skall det enligt avtalen lämnas en mängd tekniska specifikationer på ett särskilt sätt. Denna form av information togs i bruk för en del av branschens produkter, men fick en liten praktisk betydelse för konsumenterna, och används därför inte längre.

Avtalet om hushållsapparater har ingåtts mellan Norska Elektroleve- rantörers Landsforening och Varefakta-Komiteen. Avtalet är ett ramavtal som branschorganisationen frivilligt anslutit sig till.

Som bilaga till avtalet utarbetas detaljerade riktlinjer för oli— ka produktgrupper. Riktlinjerna utarbetas i samarbete med branschen och andra institutioner som berörs av avtalet. Den slutliga pre- sentationen av upplysningarna om varorna överlåts emellertid till varje enskild leverantör. I riktlinjerna ingår att data skall läm- nas på likformigt sätt. Det blir därigenom möjligt att jämföra apparater från olika leverantörer. Meningen är att informationen skall lämnas på två sätt. I en broschyr skall fullständig informa- tion lämnas och på varje enskild apparat skall de viktigaste upplys- ningarna anges. Hösten 1980 togs detta informationssystem i bruk för kylskåp, hemmafrysar och kombinationsskåp. Andra varugrupper som spisar m m står härnäst i tur. Varefakta-Komiteen samarbetar med branscherna om genomförandet av detta nya informationssystem men skall inte företa någon systematisk kontroll av att upplys- ningarna lämnas. Det är i första hand branscherna själva som har ansvaret för att de informationer som lämnas är korrekta. Skulle tvivel om riktigheten i upplysningarna uppstå kommer dock Vare— fakta-Komiteen att ta upp frågan med branschen i fråga.

På några varuområden, t ex fritidsbåtar och möbler, har speciella fackinstitutioner och/eller branscher själva etablerat kontroll som också inkluderar ett märkningssystem. På sådana områden har Varefakta—Komiteens eget engagemang begränsat sig till att följa utvecklingen med hänsyn till den varuinformation som kommer till stånd.

Exempel på Varefakta:

Slik meter du Varefakta Komiteen i butikkene:

Vareopplysning etter regler fra Vorefakta-Komiteen

Tillredsnillor de krav lil som ur lan-alt av

varefakta Varefakta-Kaminer:

O_pplysnin er etter

avtale mel om

bransjen og

MREFAKI'Å: KOMITEEN

Varefakta-Komiteens navn på etiketter eller brosjyrer betyr at opplysningene er gilt etter Varefakta—Komiteens regler.

Dette VAREFAKTA—market viser al varen tilfredsstiller minstekrav til en del viktige egenskaper. Disse er fast- satt av Varefakta-Komiteen. Egenskapene og nyttige opplysninger går fram av deklarasjonen.

Når det er inngått avtale med en bransje kan dette merket brukes. Eventuelt kan man benytte teksten ((Opplysningene er gitt i henhold til avtale med Varefakta-Komiteen». Alle produsenler som folger avtalen kan bruke disse henvisningene.

Dette gamle Varefakta—merket går ut av bruk fordi det ga inntrykk av å vaere et kvalitetsstempel for varen. Den egentlige betydningen var riktige opplysninger.

7.3 övrig utländsk nationell konsumentvaruprovning och information om provningsresultat

I många andra länder finns privata konsumentorganisationer, vars verksamhet bygger på medlemsskap i organisationer. Dessa organisa- tioner är ofta mycket aktiva när det gäller jämförande konsument— varuprovning. Resultaten redovisas i organisationens tidskrift. Prenumeration på denna brukar ingå i medlemsavgiften. Ibland har dessa konsumentorganisationer visst statsbidrag.

De privata organisationerna åtar sig i allmänhet inte uppdrags- provning eftersom man ofta anser att sådan skulle äventyra orga- nisationens oberoende.

I vissa andra länder finns, liksom i Sverige, en statlig konsument- verksamhet. Vanligare är emellertid de privata organisationerna. Ofta finns inom varje land viss statlig verksamhet, kombinerad med någon privat konsumentorganisation, som ofta är mer känd av konsu— menterna, särskilt genom den egna tidskriften. Kortfattad samman— ställning finns i tabell 7:1.

7.3.l Europa

7.3.l.l Belgien

Association des Consommateurs/Verbruikersunie är en organisation som bygger på enskilt medlemskap. Organisationen bildades år 1957 och finanseras helt genom medlemsavgifter. Drygt 300 000 personer är medlemmar. Organisationens huvudsakliga målsättning är att in- formera konsumenterna om varor och tjänster som finns att köpa på marknaden. Man ägnar sig nästan uteslutande åt jämförande varu— provningar och information om dessa.

Resultaten av provningarna redovisas i organisationens tre tid— skrifter, varav den största är "Test Achats/Test Aankoop” som kommer ut en gång per månad i en upplaga av ca 310 000 exemplar. Organisationens två andra tidningar ”Test Budget" och ”Test Droite" kommer ut en gång per kvartal.

L

Land

Institution

BELGIEN

FRANKRIKE

HOLLAND

SCHWEIZ

STORBRITANNIEN

VÄSTTYSKLAND ÖSTERRIKE

AUSTRALIEN JAPAN

CANADA

USA

i Association des Consommateurs/Ver-

bruikersunie UFIDEC

Union Federale des Consommateurs Institut Nationale de la Consommation

Consumentenbond

IVHA

Konsumentinnenforum der Deutschen Schweiz und des Kantons Tessin Schweizerischer Konsumentenbund Stiftung för Konsumentenschutz

Consumers" Association

Research Institute for Consumer Affairs

Stiftung Harentest

Verein för Konsumenteninformation Bundesministerium för Handel, Gewerbe und Industrie

Australien Consumers" Association

Kokumin Seikatsu Center

Japan Consumers” Association The Japan Housewifes' Association Nihon Jidosha Yuza Union Consumer and Corporate Affairs Office

Consumers” Association of Canada

Consumer Research Inc Consumers Union of United States Underwriters Laboratories Inc

Utför jämförande varuprovningar

Publicerar testresul-

taten i egen tidskrift

3Åtar sig uppdrags-

'provning ' x ' ' ' ' ' idemarkning

Utfärdar ”v.—...den.-

rationer

.,._...._..

Utfärdar_godkännan-

Organisationen har sökt skapa informationscentraler med konsument— vägledare ute i landet. Vägledarna erhåller information om egna provningar via en databas (se vidare bilaga 13). Inom organisatio— nens kansli arbetar man för närvarande på att ta fram ett system för sammanvägning av provade egenskaper för att kunna ge ett betyg för varje provad vara. Det system man utvecklar är datorbaserat.

I Belgien finns ytterligare ett par privata konsumentorganisatio- ner:

Union Feminine Pour l'Information et la Defense du Consommateur (UFIDEC). Organisationen finansieras helt genom medlemsavgifter. Arbetet är huvudsakligen inriktat på jämförande varuprovningar och undersökningar vad gäller pris och kvalitet på viktiga varor (främst inom hemvårdsområdet) och tjänster. Tidskriften UFIDEC ingår i medlemskapet.

Den statliga konsumentverksamheten i Belgien är av mer övergripande karaktär. Institutet kallas Raad voor het Gebruik och har som huvud- sakliga arbetsuppgifter att genomföra forskning och undersökningar inom konsumentområdet och att samordna statliga insatser på kon— sumentområdet.

7.3.1.2 Frankrike

I Frankrike finns både statlig och privat konsumentverksamhet. Den mest kända privata organisationen är Union Federale des Consomma— teurs som har omkring 175 000 medlemmar. Organisationens mål är att förse medlemmarna med neutral information grundad på opartiska jämförande provningar och undersökningar, att utbilda konsumenter- na och att representera dem i olika sammanhang. Organisationen presenterar sina testresultat i tidskriften "Que Choisir?" som utkommer med elva nummer per år i en upplaga på ca 300 000 exem- plar. Dessutom har prenumeranterna på denna tidskrift möjlighet att prenumera på organisationens båda andra tidskrifter "Que Choisir—Budget" som kommer ut en gång per kvartal i en upplaga av ca lOO 000 exemplar och ”Que Savoir?" som ges ut varannan månad i en upplaga av 3 000 4 000 exemplar.

Statlig konsumentverksamhet bedrivs huvudsakligen inom "Insti— tut National de la Consommation”. Institutet finansieras till hälf-

ten med statsmedel, till hälften med inkomster från institutets tidskrift, "50 Millions de Consommateurs”, som kommer ut en gång 1 per månad i en upplaga av ca 400 000 exemplar. Institutets upp- * gifter är att informera och skydda konsumenterna. Detta gör man främst genom varuprovningar och genom rådgivning. En särskild tidskrift som kommer ut en gång per vecka "Consommateurs-Actualite” är speciellt avsedd för konsumentorganisationer och konsumentråd— i

givare.

I Frankrike finns ytterligare ett antal statliga, privata, koope— rativa och fackliga konsumentorganisationer. Dessa organisationer arbetar främst med konsumentinformation och konsumentskydd, samt representerar konsumenter i olika sammanhang. Organisationer finns både på centralt och lokalt plan. Även rådgivning förekommer be- träffande varor, tjänster, priser och konsumentlagstiftning. Vissa organisationer behandlar reklamationer.

7.3.l.3 Holland

I Holland dominerar de privata konsumentorganisationerna. Viss statlig konsumentverksamhet finns inom ekonomidepartementet och inom livsmedelsverket. Dessutom finns en reklamationsnämnd som

huvudsakligen finansieras med statliga medel.

Consumentenbond är den största privata konsumentorganisationen i i landet. Organisationen bildades år 1953 och har nu nära 500 000 3 medlemmar. Den mest omfattande arbetsuppgiften är jämförande prov- ning av varor och tjänster. Man har dessutom viss reklamations- verksamhet och fungerar allmänt som konsumenternas språkrör i olika sammanhang. organisationen finansieras nästan helt av med— lemsavgifter. En liten bråkdel av inkomsterna kommer från tid— skriftsförsäljning till icke—medlemmar. Organisationen ger ut en månatlig tidskrift kallad Consumentengids. Aven icke medlemmar kan prenumerera på tidskriften. En gång i kvartalet utges "Con— sumenten Reisgids". ;

Den näst största privata konsumentorganisationen med ca 60 000 medlemmar bär namnet Stichting Instituut voor Huishoudtechnisch Advies van de Nederlandse Vereniging van Huisvrouwen och förkortas IVHA. Institutet bildades år l926 som en del av The Nederlandse Vereniging van Huisvrouwen och ombildades år l967 till en särskild stiftelse. Institutet provar inhemska varor med avseende på om vissa minimikrav uppfyllts vad gäller kvalitet. Institutet arbetar också med information till konsumenter om arbetsmetoder i hemmen och man fungerar som medlare i konsumenttvister.

Provade varor som uppfyller IHVA:s krav får märkas med organi-

sationens kvalitetsmärke:

(grön botten med svart och vit text)

IHVA utarbetar egna provningsmetoder om sådana inte finns. Prov- ningar läggs i allmänhet ut till andra laboratorier. Prov för god- kännandemärke är dels tekniska dels praktiska. De praktiska prov— ningarna utförs både med testpanel i laboratorium och i hushållen. Aven bedömning av bruksanvisning etc ingår i godkännandet.

Ett annat system för märkning av konsumentvaror håller för närva— rande på att byggas upp. I märkningen ingår kvalitetsgradering.

SOU 1982:38 Exempel härpå visas nedan: dekbed pierre pascal TYPE BUISSTIKSEL gevuld met hollanaq - 1000/0 polyester holvezel tijk: 1000/0 katoen

maat: vulgewicht: toiaalgew. . 135x200 cm 1150 grs 2250 grs O 200 x 200 cm 1600 grs 3050 grs O 240 x 200 cm 1950 grs 3700 grs

warmteklasse: ' eokocffrofo O 1 grootsle isolatie ;: 'n" il & o 2 middel F; & 5 O 3 kleinste isolatie »; 30

een produkt van polydaun - zevenaar

Märkningssystemet finansieras genom att tillståndshavare betalar provning och ärlig avgift för märkningen. Avgiften varierar be- roende på tillståndshavarens omsättning. Ett 70-tal produkter provas per år. Vara som provats och godkänts provas om efter två år.

Institutet publicerar sina undersökningar och förteckningar över av institutet godkända varor i tidskriften "Denken en Doen" som kommer ut med tio nummer per år.

7.3.l.4 Schweiz

Begränsad statlig verksamhet finns i Schweiz på konsumentområdet. Statlig prisövervakning finns, liksom visst stöd till forskning i konsumentfrågor. Huvudsakligen bedrivs konsumentverksamheten inom privata konsumentorganisationer.

Konsumentinnenforum der Deutschen Schweiz unde des Kantons Tessin _________________________________.________________________._____ ägnar sig i viss utsträckning åt jämförande varuprovning. Prov- ningsresultaten liksom övrig konsumentinformation redovisas i tid— skriften ”PrUf Mit" som kommer ut sex gånger per år i en upplaga av ca 35 000 exemplar. Verksamheten finansieras helt genom för- säljningen av denna tidskrift.

En annan privat konsumentorganisation är Schweizerischer Kon- sumentenbund (SKB), som ägnar visst arbete åt jämförande varu- provningar. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter, pri- vata stiftelser och prenumerationer. Ett statsbidrag utgör unge— fär 30 procent av den totala budgeten.

Vid jämförande varuprovningar görs tekniska och praktiska prov— ningar. Frivillig varudeklaration av t ex textilier, skor och elektriska husgeråd kontrolleras vid dessa provningar, liksom att de obligatoriska märkningsbestämmelserna för livsmedel och me— dicin följs. Kontroll av frivilliga varudeklarationer är inte in-

stitutionaliserad.

De tidskrifter och informationsblad organisationen publicerar rik— tar sig främst till konsumentinformatörer.

Stiftung för Konsumentenschutz (SKS) genomför också jämförande provningar av konsumentvaror. Resultaten av dessa provningar re- dovisas i tidskriften "Test" som ges ut 8—9 gånger per år.

7.3.l.5 Storbritannien

Statlig konsumentverksamhet i Storbritannien bedriVs huvudsakligen inom handelsdepartementet. Även på livsmedelssidan bedrivs viss konsumentverksamhet.

Konsumentfrågorna drivs dock väsentligen i de privata konsument- organisationerna. Störst av dessa är Consumers' Association, som bildades år l957 och för närvarande har närmare 700 000 medlem— mar. Organisationens huvudsakliga arbetsuppgift är jämförande varuprovning. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter och försäljning av tidskrifter. Totala budgeten är på ca nio miljoner pund och är i stark utveckling.

Medlemmarna tillfrågas regelbundet om sina önskemål vad gäller val av produkter och produktslag för provningar. Provningarna är en blandning av teknisk provning och praktisk sådan, såväl i labora— torium som i testfamiljer. Som komplement till provningar gör

Organisationen omfattande undersökningar bland medlemmar och öv- rig allmänhet för att utröna huruvida en vara eller tjänst till— fredsställer konsumentens behov.

Provnings- och undersökningsresultat redovisas i den allmänna tid- skriften "Which?" som kommer ut en gång per månad och i special- tidskrifterna "Motoring Which?", "Money Which?", ”Handyman Which?” och "Holiday Which?", vilka alla kommer ut en gång per kvartal.

Organisationen lämnar dessutom i ”Telewhich" information till all— mänheten via teledata. Informationen lämnas inom ett teledata— system kallat Prestel, som administreras av det brittiska post— verket och som startat sin verksamhet år 1978. Konsumenten kan

via detta system erhålla information av allmänt slag om varor och tjänster, men också genom att besvara frågor stegvis söka sig fram till information om just den typ av en viss vara som passar konsumentens i fråga behov. Mer om teledata redovisas i bilaga 13.

En privat reklamationsnämnd, finansierad med frivilliga bidrag, sysslar enbart med klagomål från enskilda konsumenter. Nämndens namn är National Consumer Protection Council. Nämnden ger varannan månad ut ett blad med aktuella ärenden, kallat "Watch".

W ägnar sig huvudsakligen åt jämförande varuprovning och konsumentundersökningar. Verksam— heten är särskilt inriktad på att minska konsumentproblemen bland fysiskt eller på annat sätt handikappade. Man samarbetar i vissa

projekt med Consumers Association.

7.3.1.6 Västtyskland

I Västtyskland finns ett antal privata konsumentorganisationer, men de är alla tämligen små. Däremot har man i landet satsat på statlig konsumentverksamhet i stor omfattning. Den statliga verk- samheten bedrivs vid Stiftung Warentest och vid de regionala kon— sumentkontoren.

Stiftung Warentest bildades år 1964 av den västtyska regeringen med uppgift att informera konsumenterna om varors och tjänsters kvalitet. Verksamheten finansieras till 25 procent med statliga anslag och i övrigt med intäkter från tidskriftsutgivning. Total- budgeten är ca 45 000 000 DM (= ca lOO milj kr).

Stiftung Warentestzs huvudsakliga arbetsuppgifter består i att ut— föra jämförande varuprovningar. Man åtar sig inte att utföra prov- ningar på uppdrag av exempelvis tillverkare. Harentest har inget eget laboratorium utan samarbetar med ett 20-tal laboratorier som man lägger ut provningar på. Provningsmetoder som fastställts av standardiseringsorgan används när så bedöms lämpligt vilket inte alltid är fallet. Narentest har därför satsat mycket på att ta fram egna metoder. Innan ett provningsobjekt påbörjas diskuteras i ett särskilt fackutskott med konsumentrepresentanter vilka provnings- metoder som skall användas. Utskottet har endast en rådgivande funktion. Det slutliga ställningstagandet sker inom Stiftung Haren—

test.

Vid utvärdering av provningsresultaten tillämpar Harentest en fem- gradig betygsskala med betyg på olika egenskaper hos varan. Betygen vägs sedan samman till en_bedömning av varan. Harentest provar både den tekniska funktionen och de praktiska egenskaperna samt hanterligheten hos en vara.

Provningsresultaten redovisas i tidskriften "TEST" som utkommer en gång i månaden i ca 780 000 exemplar. Provningsresultaten vad gäller olika provade egenskaper redovisas liksom gruppvis samman— slagna omdömen (t ex resultat av teknisk provning, praktisk prov— ning etc) och ett totalbetyg. Dessutom publiceras en s k test— kompass där enbart sammanvägda omdömen anges. Tanken är att kon- sumenten skall kunna klippa ur test-kompassen och ta med till butiken när ett inköp skall göras. Provningsresultat redovisas även inom ett teledatasystem kallat ”Bildschirmtext", se vidare bilaga l3.

Narentest tillämpar inget märknings-eller varudeklarationssystem. Det förekommer emellertid att tillverkare använder sig av provnings— resultaten i marknadsföring och som märkning på varorna. Harentest söker i sådana fall alltid kontrollera att uppgifterna i marknads-

De regionala konsumentkontoren arbetar huvudsakligen med direktråd— givning och utställningar. I vissa fall har man viss reklamations—

service. Personalen representerar i vissa fall konsumenterna.

7.3.1.7 österrike 1

Konsumentverksamheten i Osterrike bedrivs huvudsakligen inom den privata organisationen "Verein för Konsumenteninformation". Verk— samheten finansieras genom medlemsavgifter från de individuella medlemmarna, ca 50 000, och från medlemsorganisationerna. Medlems— organisationerna lämnar dessutom bidrag till verksamheten. Av totalbudgeten på 40 milj öSH, används drygt tio milj USH för jämförande varuprovningar. Övrig verksamhet är rådgivning och rek— 1 lamationssservice. l

Varumärkning, obligatorisk och frivillig, administreras av Bundes— ministerium för Handel, Gewerbe und Industrie. Även den frivilliga varumärkningen regleras genom lag. Inhemska varor kan, om de pro— vats vid statlig eller av staten auktoriserad provningsanstalt och därvid uppfyllt vissa minimikrav, förses med ett särskilt kvalitets— mä rke : 4935”?ch a? . ; Gb & ' _' t & "e l i IÄLJE;TF?UÄ : & .H.! x.x. ; U Flrmolmummu '! 1 ' :. 4" _ .. 'o'» 11uiln|11 ”6 ( 7.3.2 övriga varldg "IAN ou' '

7.3.2.l Australien

I Australien finns, liksom i de flesta övriga länder inom det brittiska Samväldet, statlig konsumentverksamhet. Den verkar dock, fortfarande i likhet med övriga samväldesländer, på det konsument- skyddande området och sysslar inte med jämförande varuprovningar eller annan konsumentupplysning. Däremot finns många regionala statsfinansierade konsumentbyråer, vilka huvudsakligen ägnar sig åt rådgivning, främst i reklamationsfrågor. Godkännandemärkning

på grundval av lagbestämmelser förekommer i två former. Man har obligatorisk godkännandemärkning av elektriska artiklar och av all gasapparatur.Därtill kommer ett frivilligt märkningssystem

LIFEJACKET

m:

mu&onmnwman f *.?wa'fw oors NOT GUARANTEE THE =

SAFETY AND ULHMATE * RESCUE OF THE WEARER BUT THE LIFEJACKET WILL AFFORD SUPPORT IN THE WAIER FOR AN EXTENDED PERIOD THE EFFECTIVENESS OF A LIFEJACKET IS CON- SIDERABLY REDUCED IN ROUGH OR BREAKING SEAS AND SURF

.nu... mob—vunnit:-

Den största privata konsumentorganisationen är Australian Consu-

mers' Association (ACA). ACA bildades år 1959 på privat initiativ. Verksamheten finansieras med medlemsavgifter som även utgör prenu— merationsavgift för ACA:s tidning Choice. Antalet medlemmar - en-

skilda privatpersoner - uppgår till ca l30 000 personer. Tidningen Choice utkommer med tolv nummer per år.

ACA genomför jämförande varuprovningar vilka redovisas i organi- sationens tidskrift, där även andra konsumentupplysande artiklar återfinns. ACA arbetar också som påtryckare på myndigheter och är representerad i olika kommittéer inom det australiensiska stan- dardiseringsorganet Standards Association of Australia.

ACA har ett eget laboratorium där man utföra elektriska, elek- troniska och mekaniska test. Kemiska och mikrobiologiska tester utförs hos andra oberoende, statliga eller kommersiella laboratorier.

Inhemska och internationella standards används vid ACA:s varu- provningar när så är lämpligt eller praktiskt men man använder även egna metoder. Den huvudsakliga inriktningen på provnings- verksamheten är för närvarande energiförbrukning eftersom sådan information ännu saknas på energiförbrukande produkter. Man deltar

i en kommitté inom det australiensiska standardiseringsorganet, som arbetar för att få fram energimärkning.

Vid varuprovningar testas alltid om varan svarar mot de krav som ställs för godkännande enligt säkerhetsföreskrifter (typ el och gas) eller de krav som uppställs i standards. Ofta finner man fel— aktigheter hos godkända produkter.

7.3.2.2 Japan

Viss övergripande konsumentpolitisk verksamhet bedrivs statligt av Shodanren som motsvarar naturvårdsverket, pris— och kartell- nämnden och NO men endast på det opinionsbildande planet. övrig statlig konsumentverksamhet bedrivs inom Kokumin Seikatsu Center (= statens konsumentinformationscentrum). Verksamheten inom centret består i konsumentupplysning, konsumentutbildning, forsk- ning och undersökningar, varuprovningar och reklamationsärenden. Till centret är knutet det nationella skaderapporteringssystemet, till vilket bl a personskador på grund av produkter med bristande säkerhet rapporteras.

Huvuddelen av - den totalt sett mycket begränsade - konsumentverk- samheten i Japan bedrivs i privat regi.

Japan Consumers' Association har som huvudsaklig uppgift att genom— föra jämförande varuprovningar. Verksamheten finansieras huvudsak— ligen genom medlemsavgifter och bidrag från organisationer, men man täcker in 40 procent av budgeten med statliga bidrag. Antalet medlemmar är 25 000. Provningsresultat redovisas i organisationens tidskrift Consumer som kommer ut en gång i månaden i en upplaga

av ca 50 000 exemplar.

The Japan Housewives' Association ägnar sig åt jämförande varuprov- ningar, reklamationsärenden m m. Man arbetar även för viss kon- sumentskyddande lagstiftning bl a vad gäller rätten att häva köp, och vad gäller förbud mot vissa monopol och karteller. Verksam- heten finansieras genom medlemsavgifter, tidskriftsförsäljning och bidrag från andra organisationer. Medlemmar är några hundra—

tal kvinnogrupper. Resultat från varuprovningar redovisas i en månatlig tidskrift Shufuren-Dayari.

Nihon Jidosha Yuza Yunion (Bilkonsumenternas förening) bildades år l970. Man har 25 000 medlemmar, vilkas medlemsavgifter till 90 procent finansierar verksamheten. Verksamheten består i under— sökningar och provningar av bilar och bildelar, viss reklamations- service, hjälp med försäkringar, trafiksäkerhetsutbildning m m. Provningar redovisas i tidskriften JAC som kommer ut en gång per månad.

7.3.2.3 Kanada

Den statliga konsumentverksamheten bedrivs i Kanada inom Consumer and Cor orate Affa'r ff” som hör till konsumentdeparte— mentet. CCA arbetar med konsumentskydd, både vad gäller produkt— säkerhet och ekonomiskt skydd. CCA är ett mellanting mellan svenska statens provningsanstalt, konsumentverket, statens livs- medelsverk, statens jordbruksnämnd och handelsdepartementet.

Produktsäkerhetslagstiftningen både generellt och i form av spe- ciallagstiftning är omfattande. Produktsäkerhetslaboratoriet kon- trollerar att kraven i produktsäkerhetslagstiftningen är uppfyll- da. Aven obligatoriska märkningsbestämmelser kontrolleras. Vidare utvecklar man provningsmetoder. Viss textilmärkning, såsom skötsel— märkning och fiberdeklaration, energideklaration på vissa hushålls- kapitalvaror, samt innehållsdeklaration m m på livsmedel är obli- gatorisk.

CCA arbetar med allmän konsumentinformation av samma typ som kon- sumentverkets faktablad. Speciella informationsprojekt man haft har varit bl a Infotel, som är en automatiserad telefonrådgivning till konsumenter. Man har ca l50 inspelade ljudband, som täcker olika ämnen som kan vara av intresse för konsumenter. Konsumen- ten ringer upp en telefonväxel och begär att få lyssna på ett visst band. På två och en halv månad hade man drygt 30 000 sådana förfrågningar från konsumenter. Däremot har man ingen information

om enskilda fabrikat eller modeller av olika produkter. Man anser allmänt inom CCA att jämförande varuprovningar inte bör göras av en statlig myndighet, bl a på grund av skadeståndsansvaret vid felaktigheter i provningarna.

En särskild avdelning arbetar med lagstiftning, policyfrågor och fältkontroll när det gäller att förhindra att konsumenten blir vil- seledd och för att säkerställa att erforderlig information t ex på förpaCkningar kommer konsumenterna till del. På alla varor som säljs i Kanada skall uppgift finnas om tillverkare eller försälja- re (en typ av ansvarig utgivare) till vilken konsumenten kan vända sig med reklamationer.

Delstatliga konsumentvårdande myndigheter finns även, t ex i Sas— katchewan, British Columbia och Quebec. Dessa myndigheters huvud— sakliga uppgifter är att administrera delstatlig konsumentlagstift— ning och att vara konsumenterna behjälpliga vid reklamationer.

Jämförande konsumentvaruprovningar görs av Consumers' Association of Canada, som är en privat konsumentorganisation som startade

sin verksamhet år 1947. Organisationen har ungefär ll0 000 medlem- mar. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter (70 procent) och bidrag från stat och delstat. Resultat från jämförande varu— provningar redovisas i organisationens tidskrift Canadian Con— sumer som kommer ut varannan månad.

Provningar genomförs i det egna laboratoriet. Standardiserade provningsmetoder används i den mån sådana mäter för konsumenten relevanta egenskaper hos varan. Annars tar man fram egna prov— ningsmetoder. Provningarna görs på varor som köpts ute i handeln. När man testat en vara, publiceras resultaten utan att dessa först remitterats till fabrikant/generalagent. Resultaten redovisas även om varan vid provningen visat sig vara ett s k måndagsexemplar. Man menar att den vanliga konsumenten också riskerar att stöta på sådana exemplar.

Ett stort antal konsumentorganisationer finns i USA. Det finns federala, delstatliga, lokala, privata och officiella organisa- tioner.

Det finns ungegär l20 federala organisationer i USA vars verksam— het innehåller konsumentskydd och —information. De statliga orga- nisationer som främst ägnar sig åt konsumentfrågor är Federal Trade Commission (som arbetar med antitrustverksamhet och vilse— ledande reklam) och Food and Drug Administration (FDA), som ar- betar, vilket namnet antyder, inom områdena livsmedel och läkeme- del samt även med kosmetika och gifter. FDA administrerar den om— fattande lagstiftningen inom detta område.

Jämförande varuprovningar utförs av de båda privata organisatio- nerna Consumer Research Inc. och av Consumers' Union. Märkning

av konsumentvaror kan göras med tillstånd av Underwriters Labora- tories Inc. och enligt deras regler.

Consumer Research Inc. är en organisation vars verksamhet helt fi- nansieras genom tidskriftsprenumerationer. Organisationen har funnits sedan år l929. Verksamheten består i konsumentvaruprov— ningar, framtagning av provningsmetoder och utveckling av utvär— deringsmetoder, utbildning m m. Resultat av provningar redovisas i den egna tidskriften Consumers' Research Magazine som ges ut

en gång per månad i USA, Kanada och Mexico.

Consumers Union of United States Inc. som bildades år l936, är en oberoende organisation vars verksamhet finansieras genom ca tre milj prenumerationer på tidskriften Consumer Reports. Consu- mers Union försäljer även andra publikationer av handbokskaraktär.

Consumers Union arbetar huvudsakligen med att utföra jämförande varuprovningar. Standardiserade provningsmetoder anser man sällan vara tillämpliga vid dessa tester. Finns standardiserade provnings- metoder brukar man utgå från dessa. Man gör dock oftast tämligen omfattande revideringar varvid man eftersträvar att provningsme—

toden skall efterlikna det bruk som varan är avsedd för och den felanvändning den kan tänkas utsättas för i ett hem. Vid utform— ning/revidering av provningsmetoder strävar man alltid efter att ta till vara de egna medarbetarnas erfarenheter och inte minst de erfarenheter och synpunkter som medlemmarna har. Undersökningar hos medlemmarna/läsekretsen görs årligen för att få del av deras erfarenheter i fråga om varor och samtidigt få veta vilka önskemål som finns i fråga om tester och annan konsumentinformation. Det är också vanligt att medlemmarna själva hör av sig.

Consumers Union publicerar sina tester i Consumer Reports som ut— kommer en gång i månaden. Testerna redovisas dels i form av exakta mätvärden och dels i form av omdömen enligt en tregradig skala "excellent, good, poor". Consumer Reports innehåller också artik- lar med jämförande information som inte bygger på tester. Man har t ex haft jämförande artiklar om bidrag i förhållande till lev- nadskostnader, olika inteckningslån, skilsmässogrunder i olika delstater, individuella pensionskonton i jämförelse med ordinärt sparkonto etc.

Consumers Union producerar vidare manuskript för radioprogram, filmer och tidskrifter för barn mellan åtta och tolv år samt andra artiklar förallmän publicering för att på så sätt kunna informera så många som möjligt.

Consumers Union beviljar ingen godkännandemärkning och accepterar heller inte att fabrikanter åberopar deras tester i sin marknacs— föring. Fabrikanter som gjort sådana åberopanden har framgångs- rikt stämts.

Underwriters Laboratories Inc. (UL) som grundades år l894 är ett oberoende bolag utan vinstintresse som utför tester från säker- hetssynpunkt av praktiskt taget alla typer av varor. UL utarbetar egna standards för säkerhet. Vid utgången av år l979 har UL ut- vecklat och publicerat 424 standards varav 253 godkänts som na- tionella amerikanska standards av American National Standard Ir- stitute (ANSI). Varor, vilkas egenskaper, som kan vålla skada på

person eller egendom har reducerats till en acceptabel nivå, får märkas med UL:s inregistrerade varumärke. Se exempel nedan;

& xmnu IIIIIS | unuinuiu ut - i.u-mu Icas! . Lt unnar

..: » Lu. u...—= nv

m: uuuocuswm. via-.

|. | S '|' I B (issueNumbar)

Förutom med märkning av varor arbetar UL via olika media för att

nå ut till konsumenterna med information om vad märkningen inne-

bär och hur man rätt sköter olika varor för att på så sätt minska riskerna för skador.

UL har teststationer i USA och närmare 60-talet inspektionscenter i ett 50—tal länder däribland Sverige.

7.4. Internationell konsumentvaruprovning

Internationellt genomförs vissa konsumentvaruprovningar av jämfö— rande karaktär, främst för konsumentupplysningsändamål.

Regler beträffande annan provning finns också i internationella överenskomnelser. En typ av dessa regler är EG:s regler om energi- deklaration på vissa hushållsapparater och samma organisations reg- ler om innehållsdelaration m m beträffande livsmedel. En annan

typ av regler gäller produktsäkerhet. Arbete inom internationella organisationer som sysslar med konsumentfrågor berör vanligen dessa typer av frågor. Så är fallet med OECD och med Europarådet.

Jämförande konsumentvaruprovningar genomförs av Nordiska ämbets- mannakommittén för konsumentfrågor och av European Testing Group. Provningarna som görs i de båda organisationernas regi läggs ut på något laboratorium i nåogt av de deltagande länderna.

7.4.l Nordiska_ämbetsmannakommitten_för konsumentfrågor_(N5K)

NÄK sorterar under noridska ministerrådet. Ur ministerrådets budget har sedan år 1975 medel beviljats för genomförande av jämförande varuprovningar när det gäller olika typer av konsumentvaror. Under åren l979-81 har beviljats i genomsnitt ca 300 000 kr/år för det— ta ändamål.

Åren 1975-78 provades utombordsmotorer, regnkläder för barn och kokkärl avsedda för plana plattor. År 1979 startades en mer kon— tinuerlig gemensam provningsverksamhet. De första produkter som provades var dammsugare för hushållsbruk och köksfläktar. Prov— ning av kyl/frys samt torktumlare avslutas under budgetåret 1981/82 samtidigt som provning av spisar startar.

Provningsmyndigheterna i de enskildaländerna har vid provnings— tillfällena samarbetat och provningar har genomförts enligt de riktlinjer som varje land skulle ha följt om det gällt en rent nationell provning. Provningsmetoder baserade på internationella standards har använts i så stor utsträckning som möjligt.

Provningsresultaten har ställts till förfogande för de nationella konsumentorganen som utfört bearbetning och publicerat resultaten.

Provningsmyndigheterna och konsumentorganen i de enskilda länder- na är intresserade av de samnordiska provningarna. Dels betyder samarbetet att provningarna utförs mer rationellt än vad som skul- le ha gjorts vid enbart nationellt genomförande, dels tillförs

de rent faktiskt medel genom nordiska ministerrådets budget

Om framtiden kan nämnas att den samnordiska provningsverksamheten är helt avhängig på om de enskilda länderna önskar fortsätta med provningarna. Tills vidare har NÄK uppfattningen att provningarna bör fortsätta.

En nordisk juristgrupp har tillsatts med uppdrag att utreda an- svarighetsfrågor som hör samman med de nordiska provningarna. Gruppen väntas publicera en rapport sommaren l982.

7.4.2. European_lgstihg_örogp_(ETC)

European Testing Group (ETG) är en sammanslutning av ett antal europeiska länders konsumentorganisationer. Sammanslutningen syf- tar till att samordna och på så sätt förbilliga konsumentvaru- provningar. ETst administration sköts av den s k kärngruppen, dvs konsumentorganisationerna i de länder som har den mest om— fattande provningsgemenskapen.

Test i ETst regi utförs vid något statligt eller annars allmänt erkänt opartiskt laboratorium. Testen betalas av deltagande orga— nisationer. Den organisation som önskar delta betalar för test- resultat endast för de modeller organisationen avser att nyttja. Kostnaderna för provning av en modell fördelas på antalet nytt—

jare.

Provningsmetoder bestäms gemensamt av nyttjarna av tester, men i första hand används provningsmetoder som fastställts av standardi-

seringsorgan när sådana metoder finns. Testen omfattar såväl tek- niska som praktiska provningar.

Utvädering av provningsresultaten görs av nyttjande organisation.

Konsumentverket har vid ett antal tillfällen deltagit i ETG-test. Beställningar har vid dessa tillfällen gjorts av verkets utred- ningsavdelningar, av den tekniska byrån eller av Råd och Rön. Även om utvärderingen och ibland även kompletteringar av gjorda provningar tar tid, anser man inom konsumentverket att provningar på detta sätt blir avsevärt billigare än om de skulle genomföras i egen regi.

7.5. Internationella åtaganden vad gäller provning och märkning av konsumentvaror

Detta avsnitt bygger på material från Tredje utrikeshandelsbyrån på Kommerskollegium, främst en promemoria daterad den ll januari

1980 kallad ”översikt av internationella överenskommelser på det

handelspolitiska området beträffande s k tekniska handelshinder", men även på annat material från samma byrå. Följande citat är

hämtade ur ovan angiven promemoria.

Sverige har genom olika överenskommelser t ex GATT—stadgan, EFTA— konventionen och frihandelsavtalet med EG åtagit sig att följa vissa generella regler när det gäller varuutbytet med utlandet. överenskommelserna omfattar förutom de traditionella handelspoli- tiska åtgärderna även åtgärder av annat slag, t ex tekniska före— skrifter.

Sådana föreskrifter som kan avse utformning, märkning, provning m m av vara kan, beroende på hur de utformas eller tillämpas, utgöra s k tekniska handelshinder. Inom ramen för samarbetet i GATT och EFTA har Sverige förutom ovan nämnda avtal dessutom vad gäller tekniska handelshinder biträtt särskilda regler och överenskommelser/rekommendationer vilka syftar till att under— lätta det internationella varuutbytet.

De internationella regler på det handelspolitiska området be- träffande tekniska handelshinder som Sverige anslutit sig till är följande.

GATT ALLMÄNNA TULL- OCH HANDELSAVTALET (GATT— stadgan): främst artikel III ang. nationell behandling och artikel IX ang. ursprungs- beteckningar.

— l958 års rekommendation om ursprungsbe- teckningar

öVERENSKOMMELSEN OM TEKNISKA HANDELSHINDER (ang bl a regler för den nationella före- 'skriftsverksamheten och om anmälan, notifie— ring, publicering, uppgiftslämnande samt konsultation)

EFTA EFTA-KONVENTIONEN: främst artikel lO ang. kvantitativa importrestriktioner och ar- tikel l2 ang. undantagsbestämmelser

- Allmänna riktlinjer antagna av EFTA—rådet 1968 - Notifikationsprocedur (enligt EFTA 9/75)

- Särskilda rådsrekommendationer (ex en- ligt EFTA/CJC.SR ll/75 ang. eliminering av tbt och enligt EFTA/CJC.SR beträffan- de ursprungsmärkning)

EG FRIHANDELSAVTALET SVERIGE-EG: främst ar- tikel l3 ang. kvantitativa importrestrik- tioner, artikel l5(2) ang. veterinära, sanitära och fytosanitära bestämmelser samt artikel 20 ang. undantagsbestämmel- ser

ECE REKOMMENDATIONER RÖRANDE DEN FöRESKRIFTS— GIVANDE OCH STANDARDISERANDE VERKSAMHEj TEN (rekom. A-F och bilagorna I-III en- ligt ECE/STAND/l7)

Avtalens innebörd redovisas närmare i bilaga ll, som även den bygger på kommerskollegiums material.

I fråga om de avtal och rekommendationer som redovisats ovan samt i bilaga ll är GATT—överenskommelsen om tekniska handelshinder pga omfattning och detaljeringsgrad den för svensk del mest vä- sentliga. GATT—överenskomnelsen ratificerades av riksdagen den 19 december 1979 och trädde i kraft den l januari 1980.

Inför riksdagens ratificering av GATT—förhandlingarna framhöll handelsministern i prop. l979/80:24 följande angående resultatet av förhandlingarna för svensk del.

Vid en allmän värdering av slutresultatet av förhandlingarna på detta område bör intresset av att tekniska föreskrifter inte onödigtvis tillåts hindra varuutflödet över gränserna vägas mot myndigheternas intresse av att reltativt fritt få agera på före— skriftsområdet i syfte att ta tillvara säkerhets-, miljö-, häl— so- och konsumentintressen. Flera av de myndigheter som har ytt— rat sig under de gångna årens förhandlingar har understrukit vik- ten av att överenskomnelsen inte får inverka på den skydds— och säkerhetsnivå som vi bör upprätthålla här i landet.

Genom överenskommelsens utformning och den allmänna undantags- klausul som finns intagen i inledningen torde överenskommelsen inte innebära en inskränkning av myndigheternas rätt att på sak- liga grunder relativt fritt agera inom sina respektive ansvars- områden.

överenskomnelsen kommer att innebära ytterligare arbetsuppgifter för svenskt vidkommande. Genom arbetet i EFTA på detta område är

Sverige väl förberett för att ta på sig dessa nya uppgifter. Det är inte möjligt att nu bedöma i vilken utsträckning andra länder kommer att utnyttja överenskommelsens bestämmelser om upplysningar och konsultationer i anledning av svenska tekniska föreskrifter, standarder eller certifieringssystem.

I likhet med remissinstanserna finner jag att Sverige bör ansluta sig till överenskommelsen, som inte kräver lagstiftningsåtgärder.

överenskommelsen innebar vissa åtaganden i fråga om uppföljning och administration för svensk del. I kommerskollegiets instruktion (l980:56) har inskrivits att det åligger kollegiet att i enlighet med överenskommelse inom EFTA eller GATT lämna meddelande (noti— fikation) om sådana föreskrifter eller allmänna råd som överens- kommelsen omfattar. Kollegiet skall även ombesörja publicering av notiser och fullgöra uppgifter i fråga om upplysningsverksamhet i anslutning till överenskonmelse. Notiser (anmälningar) publice- ras i SIS:s tidning Standard. Kommerskollegiet fungerar som upp— lysningscentral i fråga om myndigheters tekniska föreskrifter, standarder och certifieringssystem medan SIS, i samarbete med kollegiet, är upplysningscentral i fråga om liknande bestämmel- ser hos enskilda organ. Myndighet har å sin sida enligt förord— ning (l979:l209) skyldighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m m. Förordningen lyder:

l 5 En myndighet som avser att meddela föreskrift eller allmänna råd i fråga om teknisk utformning eller beskaffenhet i övrigt, märkning, provning eller godkännande av en vara, som är föremål för internationell handel, skall underrätta kommerskollegium om ärendet i god tid innan myndigheten fattar beslut i frågan. I brådskande fall får underrättelsen lämnas senast när beslutet fattas.

2 5 Finns det anledning anta att föreskrift eller råd som avses i l 5 kan ha väsentlig inverkan på handeln mellan Sverige och andra länder, skall myndigheten, om ej synnerliga skäl föreligger, samråda med kommerskollegium, innan myndigheten fattar beslut.

3 & Föreskrifter om verkställigheten av denna förordning med- delas av kommerskollegium.

III öVERVÄGANDEN OCH FöRSLAG 8 BAKGRUND TILL öVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 8.l Grundsyn på konsumenten och marknadsekonomin

Inriktningen av samhällets konsumentpolitik fastställdes av riksda- gen år l972. Beslutet innebar bl a att statens institut för konsu— mentfrågor, Varudeklarationsnämnden och statens konsumentråd upp- hörde. Verksamheten samlades inom det nya statliga konsumentver- ket. I prop l972 33, som låg till grund för riksdagsbeslutet, re- dovisade föredragande statsråd den grundsyn på konsumenternas roll i marknadsekonomin utifrån vilken konsumentpolitiken formades. Föredragande statsråd anförde bl a följande:

Konsumenterna ställs i dag inför ett mycket stort utbud av varor och tjänster. Detta består av hundratusentals olika produkter och produktvarianter. Detta utbud förändras mycket snabbt. Nya eller i olika avseenden ändrade produkter introduceras ständigt på markna— den, samtidigt som gamla försvinner. De nya produkterna känneteck— nas ofta av en ökad förädlingsgrad, vilket betyder att allt mer av hushållens arbete övertas av industriell eller liknande verksam— het.

Den här antydda utvecklingen har från många synpunkter varit av stort värde för konsumenterna. Den är ett uttryck för att den ma- teriella nöd som utmärkte gårdagens samhälle i stor utsträckning har försvunnit. Konsumenterna har möjlighet att välja bland ett mycket varierande utbud av produkter. Det förhållandet att hus- hållen numera kan köpa alltmer av hel— eller halvfabrikat har vidare varit en orsak till att båda makarna nu kan förvärvsar- beta utanför hemmet.

Den ekonomiska miljö, där denna utveckling försiggår, är vad som brukar benämnas en marknadsekonomi. Enligt den ekonomiska teorin fungerar detta system så, att utbudet på marknaden visserligen initieras av producenterna men att det är konsumenternas fria val, som avgör utbudets innehåll och sammansättning. En grund— läggande förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera på det sätt som avses är att konsumenterna har full överblick över och är orienterade om de olika utbudens reella innebörd och inbördes värde samt handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper.

Uppenbart är att påtagliga brister föreligger i dessa hänseenden. Konsumentens möjligheter att överblicka utbudet och värdera olika alternativ är nämligen begränsade.

Varuprovningskomnittén instämmer i att denna uppfattning kan ligga till grund för en bedömning av konsumentens situation i marknadsekonomin. Kommittén vill dock ytterligare poängtera att välinformerade konsumenter utgör grunden för en fungerande mark— nadsekonomi. Kommittén anser därför att konsumentvaruprovning och varuinfonmation totalt sett bör ökas och utformas så att jämförelser mellan varutyper inom samma varugrupp underlättas.

8.2. Grundsyn på ansvarsfördelningen myndigheter — övriga

intressenter

Varuprovningskommittén vill med utgångspunkt från 1972 års riks— dagsbeslut göra följande preciseringar av hur ansvarsfördelningen mellan myndigheter (särskilt konsumentverket) och andra instanser

bör komma till uttryck.

* Eftersom antalet produkter på marknadenblivit allt större sam— tidigt scm produkterna ofta blir alltmer komplicerade, ökar behovet av opartisk varuinformation för att det marknadsekono— nomiska systemet skall fungera.

* De största kunskaperna om de enskilda produkterna torde i de flesta fall finnas hos företagen. Med företagen avses i detta sammanhang såväl tillverkare, importörer, agenter, handel som dessas organisationer. Företagens kunskaper om de egna produk— terna torde vara bättre än vad konsumentmyndigheternas kunska—

per om samma produkt någonsin kan bli.

* Det är inte rimligt eller möjligt för samhället att avsätta resurser i så stor omfattning som behövs för att man skall kun— na bygga uppeller sammanställa lika stora kunskaper som alla företagen tillsammans har om marknadens totala utbud.

* Ansvaret för att lämna erforderlig information måste därför huvudsakligen falla på företagen. (Detta har även beslutats av statsmakterna när den nya marknadsföringslagen antogs av

riksdagen år l975).

* Myndigheternas roll när det gäller konsumentinformation måste alltmer bli att peka på konsumentproblem för att näringslivet

självt skall lösa dessa och att medverka till att konsument- aspekterna beaktas i den information som riktar sig till konsumenterna.

* Som vi ser det måste konsumentverkets framtida roll när det gäl- ler konsumentvaruprovning och varuinformation, i första rummet vara problemuppfångande, informationssammanställande och -spri— dande samt övervakande. Endast om resurserna så medger bör verk— ket delta i arbete med att ta fram provningsmetoder och infor-

mationsregler.

* I de fall angelägen information inte finns tillgänglig, måste konsumentverket verka för att informationen tas fram.

* Om ingen annan instans bedöms ha ansvar för och möjlighet att på egen bekostnad genomföra provningar i syfte att ta fram in- formationsunderlag, bör provningar genomföras i konsumentver- kets regi i den utsträckning som resurserna medger.

8.3. Sammanfattning av kartläggningsarbetet

Kartläggningsarbetet, som redovisas i del II, har i korthet visat att:

* Tekniska provningar, dvs mätningar med teknisk apparatur av egenskaper hos konsumentvaror görs i mycket stor omfattning inom landet. Frivillig provning av konsumentvaror på statliga eller delvis statliga laboratorier görs för mellan 30 och 50 milj kr per år. Räknar man även den officiella provningen, dvs sådan provning som krävs med stöd av lag, blir siffran ungefär 300- 500 milj kr. Av statsmedel finansierade provningar, primärt av— sedda att utgöra underlag för konsumentinformation görs årligen endast för omkring en å två milj kr. Dessutom ger endast en del av de totala provningarna av konsumentvaror sådana resultat som på ett meningsfullt sätt kan användas i konsumentinformation. Provningsresultat som skulle kunna nyttjas för konsumentinforma- tion finns dock i betydligt större omfattning än vad som fram- går av konsumentverkets information till konsumentvägledare och till konsumenter. Detta hänger bl a samman med att tidskrifter har begränsad räckvidd och att företagens provningar inte är tillgängliga för konsumenter eller myndigheter.

Praktiska provningar provning av hur en vara fungerar vid praktisk hantering - görs i betydande omfattning av intresse- organisationer och tidskrifter, men även av vissa statliga institutioner.

Kostnaderna för provningarna belastar olika intressenter, så— som tillverkare, grossister och handelsblock (dvs i sista hand konsumenter), tidskrifter, intresseorganisationer, användare

(t ex den årliga bilbesiktningen, som ingår i den officiella provningen). Provningar som bekostas av myndigheter och vars primära syfte är konsumentinformation genomförs inom konsument— området i mycket begränsad omfattning. De enda exemplen torde vara konsumentverkets provningar (inklusive provningar inom

det nordiska samarbetet och andra provningar i internatio— nelltsamarbeté) till en årlig kostnad av ca en milj kr och delar av handikappinstitutets provningar, totalt ca en

å två milj kr per år.

Frivilliga tekniska och praktiska provningar som görs av kon- sumentvaror håller mycket skiftande kvalitet vad gäller krav på provningsmetoder, provningsbetingelser m m.

Den officiella provningen gäller oftast säkerhetsfrågor och resulterar i någon form av godkännande eller underkännande. Ofta visar ett godkännandemärke eller intyg att just den ak- tuella varan är godkänd (t ex vid besiktning av en vara som redan är i användning) eller att varutypen är godkänd (t ex vid typgodkännande av nya, serietillverkade varor) med av— seende på viss egenskap. Ett tjugotal olika typgodkännande- märken används.

Provning, som inte är officiell, kan krävas av vissa organisa- tioner. Av försäkringsbolagen krävs i vissa fall t ex godkända låsanordningar för att hemförsäkringen skall gälla, av vatten— och avloppsverksföreningen godkända återsugningsskydd i tvätt- maskiner för att anslutning till det kommunala vattenlecnings— nätet skall tillåtas m m. Även här finns ett antal typgod— kännandemärken.

* Andra, frivilliga provningar, görs ofta av olika egenskaper hos en vara. Provningsresultat kan då marknadsföras genom etikett på varan, genom jämförande reklam i massmedier, reklamfoldrar, artiklar i tidskrifter etc. Någon generell märkning som anty- der att funktionsprovning genomförts finns inte, endast spe- ciella märkningar, olika för olika varutyper och ibland olika för olika försäljningskanaler (Möbelfakta, SIS—märkning, KF:s och ICA:s beteckning på varor som uppfyller grundkrav, ICA:s beteckningar på provade varor). Provningsresultat kan även re— dovisas i mer allmän form i broschyrer (ex KF:s "tjäna på att veta”-serie).

* Inom landet finns kapacitet för ökad volym provningar av kon— sumentvaror. Problemet att anpassa kapaciteten till efterfrågan torde vara större vid statliga eller delvis statliga laborato- rier än vid privata. Som exempel kan nämnas att när viss offi- ciell provning påbjudits, måste provningsresurser finnas inom landet, även om endast mycket begränsat antal provningar äger rum varje år. Förhållandet kan leda till viss överkapacitet.

* Det förefaller som om speciallaboratorier, dvs laboratorier inriktade på viss provning, och branschforskningsinstitut är attraktivast för uppdragsgivare. Den som betalar en provning vill ofta inte bara ha en teknisk mätning korrekt genomförd av en skicklig mättekniker. Man vill också ha en tekniker som är specialist inom det område provningen gäller, för att kunna få en tolkning av provningsresultat. (Vad betyder provningsresul- tatet praktiskt för produkten i fråga?). Ofta är det också frå- ga om utveckling av provningsmetoder och då måste kravet på specialkunskap ställas högt. Varu- och branschkännedom kan där- för bedömas vara viktig, när det gäller provningar och utveck— ling av nya provningsmetoder.

* Tillverkare förefaller vara mest intresserade av att vissa tek- niska grundprestanda finns hos produkten, medan användare/an- vändarorganisationer (idrottsförbund, tidskrifter, konsument— verket etc) dessutom söker betona den praktiska funktionen

hos produkten i fråga. Detta kan ha sin naturliga förklaring i att fabrikanter inte onödigtvis vill ha reklamationer, vilket man får om vissa tekniska "grundkrav" inte uppfylls.

För teknisk provning finns öfta fastställda provningsmetoder. Metoderna kan vara fastställda av något nationellt eller in— ternationellt standardiseringsorgan eller av någon bransch.

De kan också ha utarbetats som standard av det provade labora- toriet. Enligt Svensk Byggnorm skall exempelvis statens prov- ningsanstalt fastställa provningsmetoder inom byggområdet. Om ingen fastställd provningsmetod finns för just den aktuella varan, kan man ofta använda provningsmetoder avsedda för mät- ning av viss teknisk egenskap hos en annan produkt i stället.

För provning av den praktiska funktionen hos en vara, finns däremot inte lika ofta fastställda provningsmetoder. Det är oftast när det gäller sådana provningar, som tillverkare och användare har olika åsikter om en provningsmetods lämplighet.

Konsumentvägledare - konsumentverket, hemkonsulenterna och de kommunala konsumentvägledarna - får ungefär 300 000 telefon— kontakter från enskilda konsumenter varje år, men antalet är i stigande.

Vanligaste frågorna från konsumenter till konsumentvägledare före köp gäller information om tvätt- och diskmaskin eller om dammsugare. Dessutom har frågor om nyare produkter avsedda för fast installation i bostaden blivit allt mer vanliga. Det gäl- ler t ex energi/uppvärmning, säkerhetsutrustning m m. Före kö- pet vänder sig var tionde tvättmaskinsköpare, var tjugonde diskmaskinsköpare och var femtionde dammsugarköpare till en konsumentvägledare.

* När det däremot gäller reklamationer är det inte samma varor

som dominerar. Bilar, sällskapsresor och textilier är vanli— gast. Detta gäller både muntliga klagomål hos de kommunala konsumentvägledarna och hos hemkonsulenterna samt de skrift— liga anmälningarna till allmänna reklamationsnämnden. Många

reklamationer gäller tjänster som service och reparationer. Aven konsumenttvisterna inom de så kallade småmålen vid tings— rätterna rör sig ofta om reparationer av bilar och TV-appa— rater eller hantverkstjänster. En stor andel av småhusköp eller -byggen föranleder direkta eller indirekta klagomål hos konsu- mentverket.

x Konsumenterna lägger stora delar av budgeten på, förutom mat— varor, bostäder inklusive uppvärmning av dessa, bilar inklusi— vi tillbehör, kläder samt inventarier till bostäder. Vitvaror (kyl, frys, tvätt, disk etc) säljs årligen för knappt 2,5 mil- jarder kr. Men ungefär en fjärdedel av konsumenternas frågor till statliga och kommunala konsumentvägledare före köp gäl— ler sådana varor. Bilar nya och begagnade - säljs för nästan åtta gånger så stora belopp, men knappt fyra procent av frå- gorna före köp gäller bilar.

* Konsumentvägledarna i kommunerna har god lokal kännedom om företagen på orten, t ex om de lokala företagens sortiment, service och reklamationsrutiner. Den kunskapen kan givetvis inte skaffas centralt för distribution till kommunerna.

* Allmän och specifik kunskap om de varor som ingår i de lokala

företagens sortiment är däremot i allmänhet densamma för hela landet, och bör kunna sammanställas centralt..Stora mängder

information lämnas från konsumentverket till kommunerna.

Trots detta har många konsumentvägledare egna kartotek där man antecknar när-och var tester redovisats, egna marknadsöversik- ter görs upp. Vissa uppgifter skaffas till och med in av kon- sumentvägledarna direkt från tillverkare/generalagenter.

& Tillfrågade konsumentvägledare uttalar sig spontant mycket positivt om konsumentverkets faktablad, dvs de informations— blad som ger allmän information om viss varugrupp.

* Däremot saknar många konsumentvägledare marknadsöversikter och testresultat. Man har dock genomgående förståelse för att tester inte kan göras på alla varor.

konsumentorganisationerna bygger mestadels på(individuella medlemskap eller)tidningsprenumerationer och får i vissa fall statliga bidrag. De privata organisationerna redovisar test— resultat och annan konsumentupplysning i sina tidskrifter. Organisationerna fungerar även som opinionsbildare.

I Danmark, som i andra avseenden följt den svenska konsument— politiken med i stort sett likartad konsumentlagstiftning och organisation av de konsumentpolitiska myndigheterna, har man bibehållit systemet med en varudeklarationsnämnd. Denna arbe- tar för närvarande på att i samarbete med branschorganisatio- nerna ge ut standardiserad varuinformation i form av marknads— översikter och katalogblad. Även i Norge pågår liknande samar- bete.

Jämförande varuprovningar, som syftar till konsumentupplysning, är i alla tillfrågade länder frivillig. Obligatorisk provning sker oftast av andra organ än de som genomför jämförande varu— provningar och endast när det gäller säkerhetskrav och i viss mån energisparkrav. Viss märkning utan redovisning av prov— ningsresultat kan emellertid vara obligatorisk. Det gäller främst innehållsdeklarationer och skötselanvisningar.

Krav på jämförande varuinformation finns endast undantagsvis. Däremot är det i vissa länder förbjudet att göra jämförande reklam.

I länder med privata konsumentorganisationer bekostas varu- provningar mestadels inom organisationens budget. I länder med statliga konsumentmyndigheter, utom delvis i Sverige, bekostas jämförande varuprovningar av den statliga myndighe- ten. I de länder varudeklarationsprovningar görs, bekostas dessa av fabrikant/leverantör.

även i utlandet finns statliga, delvis statliga och privata laboratorier som mot betalning åtar sig uppdragsprovningar av

konsumentvaror.

Både statliga och privata konsumentorganisationer i olika län- der utarbetar egen provningsmetodik i den mån aktuella fast— ställda provningsmetoder saknas.

x När det gäller varudeklarationer använder sig SåVäl statliga

som privata organisationer i olika länder av överenskommelser med branschorganisationer.

& De internationella handelspolitiska åtaganden som gjorts står inte i strid med frivilliga överenskommelser om konsumentvaru— provning och redovisning av dessa resultat. Däremot skulle

obligatoriska varuprovningar kunna verka som tekniska handels- hinder.

9 JAMFURANDE KONSUMENTINFORMATION - SYFTE OCH BAKGRUND

Som framgått av kartläggningen finns i många länder statliga el— ler privata organisationer som gör jämförande varutester.

De organisationer som genomför jämförande varutester syftar i all- mänhet till att ge konsumenten möjlighet att jämföra marknadens utbud av varor. Man anger dock inte alltid vilken typ av jämförel- se man vill möjliggöra. Troligen har olika organisationer i det- ta avseende delvis olika uppfattningar.

Organisationer som gör en sammanvägning av olika mätta egenskaper, syftar i allmänhet till att möjliggöra en bedömning av vilken va- ra eller vilka varor som ger mest för priset. Sådana sammanvägda

betyg ges i Europa bl a av Stiftung Warentest i Västtyskland och av Verbruikersunie i Belgien.

Organisationer, som inte gör någon sammanvägning av mätta egenska— per, utan som i stället redovisar betyg eller motsvarande på ett flertal egenskaper önskar troligen ge konsumenten möjlighet att jämföra testresultat på varans olika egenskaper och själv, utef- ter egna värderingar och behov, göra en sammanvägning för att få fram bästa köp. Denna typ av redovisning ställer större krav än den tidigare nämnda på att konsumenten kan analysera sina behov och göra en lämplig utvärdering av de publicerade testresultaten.

Även i Sverige bedrivs, som framgår av kartläggningen, jämförande varuprovning. Denna verksamhet förefaller ha fått ökat utrymme i t ex tidskrifter under senare tid (l98l/82). Opartisk jämförande

provning av konsumentvaror har tidigare i Sverige bedrivits och bedrivs i viss utsträckning fortfarande inom konsumentverket (konsumentinstitutet) eller på uppdrag av verket.

Några privata konsumentorganisationer av allmän karaktär, med främsta syfte att tillvarata konsumentintressena, finns inte i landet. Speciella organisationer som tillvaratar konsumentintres- sen inom viss sektor av varuutbudet eller speciella konsument-

gruppers intressen finns dock. På bilsidan finns motororganisa— tioner, som intresserar sig för motorfordon och fordonstillbehör. Villaägarförbundet och Hyresgästernas Riksförbund tillvaratar konsumenters intressen inom boendeområdet. Organisationer av den typ som ofta finns utomlands (ofta i översättning kallade Con— sumers' Association eller Consumers' Union) saknas emellertid

i Sverige. Till detta bör läggas att konsumentkooperationen ge- nom sin uppbyggnad i form av en sammanslutning av konsumenter

är att betrakta som en konsumentorganisation som dock även spe- lar rollen som tillverkare, importör, grossist och detaljist. Kooperativa konsumentgillesförbundet kan betraktas som en kon- sumentorganisation, men är av mycket begränsad storlek.

Som framgått av kartläggningen testas konsumentvaror på många olika laboratorier och i betydande omfattning. Omfattningen är dock mer begränsad när det gäller jämförande provning av konsu- mentvaror med det primära syftet att informera konsumenterna om provningsresultaten även om exempelvis provningar, som genomförs i tidskrifters regi, inräknas. Tidskrifternas engagemang i dessa frågor förefaller emellertid vara i ökande.

Omfattningen, när det gäller statlig provning med målsättning att informera konsumenter, t ex provning bedriven av konsument- verket, är begränsad. Anledningarna härtill är flera. Det är självfallet en fråga om begränsade resurser, samtidigt som det är en fråga om prioritering inom givna resurser.

Några provningar av konsumentvaror som görs utan syftet att skapa konsumentinformation, kan ändå vara av sådan karaktär att resul- taten från provningarna med fördel kan nyttjas i konsumentupply— sande syfte. Exempel på sådana provningar är bl a den årliga . besiktningen av personbilar. 1

Från andra världskriget och fram till mitten på l960-talet var det naturligt att Hemmens Forskningsinstitut och senare statens institut för konsumentfrågor genomförde jämförande varuprovningar. Testresultaten redovisades i Råd och Rön. Samhällets insatser på konsumentområdet var begränsat till varuprovningar och konsument- upplysning. Med början under l960-talets senare del dominerades emellertid den konsumentpolitiska debattenav kraven på produ— centpåverkan utövad av samhället.

Denna debatt inleddes samtidigt som förvärvsintensiteten bland kvinnor ökade starkt. Detta ledde till att hushållen disponerade mindre tid för hushållsarbete och inköp av varor.

Samtidigt fortskred omstruktureringen av detaljhandeln. Personal- tätheten i butikerna minskade kontinuerligt. I dagens läge skulle ytterligare ca lOO 000 personer behöva anställas inom detaljhandeln för att man skulle erhålla samma personaltäthet som år 1950. Detta faktum ger en naturlig förklaring till att information till kon- sumenterna inte längre kan lämnas av expediten i samma utsträck- ning som tidigare. Det blev allt vanligare att handla i varuhus och stormarknader, i stället för att anlita en specialbutik. Spe- cialbutiker lades ned. Därmed gick tillgången till en del av per— sonalens varukännedom förlorad. Att på detta sätt föra samman fle- ra varuområden till en butiksenhet hade dock också positiva kon- sekvenser för konsumenten såsom att priserna kunde hållas på en lägre nivå än vad som annars varit fallet.

Den beskrivna utvecklingen ledde till att konsumentens möjlig- heter att överblicka marknadens utbud och att göra rationella val mellan produktslag och produktmodell minskade snabbt under loppet av något decennium. Samtidigt ökade antalet varor och varuvarianter samt dessasomloppshastighet i handeln. Varorna

blev mer komplicerade. Allt starkare krav på lagstiftning till skydd för konsumenter framställdes. Han menade att det inte räck- te med konsumentupplysning. Det anfördes att sådan upplysning främst nyttjades av redan gynnade konsumentgrupper, medan svagare konsumenter (ofta med lägre utbildning, men även andra kriterier fanns) inte nyttiggjorde sig den information som fanns tillgäng- lig. Märkes— och modellval på grundval av jämförande konsument- varuprovningar, ansågs hushållen inte hinna med.

Sedan debatten började föras har ett omfattande legalt och orga- nisatoriskt skyddsnät för konsumenter - särskilt när det gäller förhållandet mellan enskild konsument och näringsidkare — införts. Sålunda har följande ändringar, i syfte att förstärka konsument- skyddet, gjorts sedan mitten av l960-talet.

1971

1972

l973

l974

1976

1979 l981

påbörjades försöksverksamhet med en reklamationsnämnd, knuten till statens konsumentråd — allmänna reklamations- nämnden

tillskapades KO—ämbetet, samtidigt som lagen (l970:4l2) om otillbörlig marknadsföring och lagen (l97l:ll2) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor trädde i kraft. Marknadsrådet, senare marknadsdomstolen, inrättades. Lagen (197lz238) om

hemförsäljning m m trädde i kraft

inrättades Statens livsmedelsverk samtidigt som livsmedels- lagen (l97lz5ll) trädde i kraft

kom lagen (l9/3:329) om hälso— och miljöfarliga varor. Aven rättshjälpslagen (l9721429) trädde i kraft. Konsumentverket inrättades.

kom konsumentköplagen (l973z877), lagen (197418) om rätte— gången i tvistemål om mindre värden (den s k småmålslagen) och lagen (l975:985) om tillfällig handel

ändrades lagen om otillbörlig marknadsföring bl a så att bestämmelser tillkom om produktsäkerhet och tjänlighet hos en vara och om näringsidkares informationsskyldighet. Den nya lagen heter Marknadsföringslagen (l975zl4l8)

kom konsumentkreditlagen (l977z98l) och

trädde konsumentförsäkringslagen (l980:38) i kraft.

Ovanstående lagar och organisationer har vidare ändrats fram

till år 1981 i syfte att ytterligare stärka konsumentskyddet. Vi—

dare har den kommunala konsumentverksamheten byggts ut från att

ha funnits enbart som försöksverksamhet till att omfatta en stor del av kommunerna i landet.

Grundutbildningen har blivit längre än för bara femton år sedan. De flesta elever genomgår två- eller treårigt gymnasium, medan nioårig grundskola på 60-talet var den vanliga grundutbildningen. Allmänbildningen hos befolkningen har därmed ökats. Under samma period har vidare undervisningen i konsumenträttsliga frågor ökat

i gymnasium och högskola. Med den nya läroplanen för grundskolan, Lgr 80, ökar utbildningen även i grundskolan.

Av vad ovan anförts framgår att konsumentens ställning torde ha stärkts på flera punkter sedan debatten om konsumentskyddande lag— stiftning blossade upp under senare delen av 1960-talet.

Svårigheter för konsumenterna att i samband med köpet kunna fatta rationella beslut finns dock fortfarande. Antalet modeller eller varianter inom varje produktslag har inte minskat, snarare tvärt om. Och konsumentens möjligheter att på inköpsstället finna en bransch- och varukunnig expedit har minskat. Visserligen borde sannolikheten för att köpa en direkt farlig produkt eller en pro— dukt som inte duger för sitt huvudsakliga ändamål ha minskat ef- ter det att marknadsföringslagen trädde i kraft år 1976, men trots detta är konsumenternas möjligheter att göra rätt val begränsade. Detta beror delvis på att konsumenterna på grund av det stora varu- utbudet inte kan ha full information om alla egenskaper hos de olika varorna, vilket marknadsekonomin förutsätter.

Riktlinjer som bygger på informationsparagrafen i marknadsförings— lagen har hittills huvudsakligen resulterat i information om varu- slag/varubenämningar, ursprungsmärkning, varningsmärkning och in- formation som redovisar begränsningar i användningsområdet m.m. Olika intressenter har i vissa fall i samarbete med konsumentver- ket sökt utarbeta mer allmän heltäckande information på frivillig basis som komplement till riktlinjerna.(Betr information i rikt- linjerna, se bilaga 12.)På dagligvaruområdet bidrar jämförpriser, i den mån de förekommer, till konsumentens möjligheter att bedöma hur mycket vara som erhålls för visst pris, men inte vilken kva- litet på varan som erhålls för detta pris. Varudeklarationerna har i det närmaste försvunnit från marknaden, medan vissa andra frivilliga system, såsom Möbelfakta och KF:s märkning av resväskor och skor, finns kvar.

I en fungerande marknadsekonomi skall, som framgått tidigare, konsumenten själv, genom sina rationella val av produkter, bestäm- ma vilka av alla produkter, som skall finnas kvar på marknaden. Men en marknadsekonomi inom vilken konsumenten skall fatta köp- beslut utan tillräckligt beslutsunderlag, dvs utan information

om vara i fråga, fungerar inte på avsett sätt. Otillräckligt un-

derlag för köpbeslut medverkar vidare till en onödigt hög re- klamationsfrekvens (se bilaga l5).

Enligt kommitténs mening är det väsentligt att flera olika varian- ter av ett varuslag finns att tillgå. Varje konsument bör ha möjlighet att välja den variant som passar för det aktuella be— hovet. En vara som bara används vid enstaka tillfällen behöver kanske inte ha så hög kvalitet, vara så slitstark som en vara som används dagligen. En konsument som inte använder alla tekniska finesser på en vara, bör kunna välja en vara utan dessa finesser.

Förutsättningar för att en konsument skall kunna välja en vara av lägre kvalitet med färre finesser etc än "normalvarianten" är dels att sådan vara finns på marknaden, dels att konsumenten får veta att den finns och dels att den har fördelar framför normalva— rianten, t ex än billigare. Men dessutom kräv: ofta att konsumen- ten får tillgång till information om att den enklare varianten duger för hans/hennes behov. Annars har många konsumenter en ten— dens att välja den dyrare för säkerhets skull.

Ett minst lika vanligt problem på den svenska marknaden som bristfälliga varor, torde vara att kravet på kvalitet, tekniska finesser m m trissats upp onödigt högt. Inom vissa varugrupper kan det vara så att endast de konsumenter som har mycket högt ställda krav, kan få sina behov tillgodosedda på rätt nivå. And- ra konsumenter tvingas köpa en vara som uppfyller betydligt hög- re krav än de själva ställer. De får betala för en kvalitet eller extra finesser som de inte har någon användning för (t ex många program på diskmaskiner, dammindikator på dammsugaren).

Syftet med jämförande varuprovningar och information om dessa

samt med övrig jämförande varuinformation är därför enligt varu- provningskommitténs mening följande:

% att underlätta för konsumenten att bedöma om en varas egen— skaper motsvarar de egna behoven i det aktuella fallet

* att underlätta för konsumenten att bedöma en varas prisvärde i förhållande till andra likartade varor på marknaden, både vad gäller inköpspris och eventuella driftkostnader

* att underlätta för tillverkare och andra marknadsförare att mo- tivera ett pris, såväl ett lågt sådant som ett högt

& att hålla tillbaka prisstegringarna genom att motverka onö- digt höga krav vad gäller kvalitet och utförande.

lO JAMFöRANDE KONSUMENTINFORMATION FöRE OCH I SAMBAND MED KöP l0.l Olika typer av jämförande konsumentinformation

Olika ambitionsnivåer kan väljas när det gäller att lämna jämfö- rande konsumentinformation. Informationslämnaren kan vid hög ambi- tionsnivå aktivt söka konsumenten för att lämna information om alternativa köp för att konsumenten skall erhålla samma eller likartad funktion. Informationslämnaren kan vid en lägre ambi- tionsnivå välja att vara passiv och i stället låta konsumenten aktivt söka den information som för tillfället behövs. I det följande talas främst om den lägre ambitionsnivån, dvs informa- tion som får sökas av konsumenten. Information vid köptillfället har dock den högre ambitionsnivåns fördelar vad gäller chansen att nå motiverade konsumenter men belastas ändå inte ekonomiskt av att informationslämnaren aktivt skall söka upp konsumenten.

Vad nedan anförs beträffande varor och varugrupper gäller i till— lämpliga delar även tjänster. De typer av tjänster som kan komma ifråga är främst tjänster som säljs i form av färdiga ”paket" och som säljs i likartad form till flera konsumenter, t ex försäkring- ar, serviceavtal, sällskapsresor m m.

Den jämförande informationen kan lämnas på olika detaljerings— nivåer från jämförelse mellan olika sätt att lösa ett problem

(t ex konsumentverkets köpråd utan resultat från jämförande prov- ning) till jämförelse mellan olika fabrikat och modeller av en varutyp (t ex en marknadsöversikt eller varudeklaration) upp till högsta detaljeringsnivå i vilken information lämnas om indivi- duella exemplar av en modell (t ex information om ett exemplar av begagnad bil). Informationen kan lämnas vid olika kanaler t ex personligen av en konsumentrådgivare, skriftligen i en tidning, muntligen via radio eller TV etc.

lO.l.l Olika sätt att lösa konsumentproblem

i allmänhet före köptillfället. Ex: En konsument som behöver transporteras till och från sitt arbete kan välja mellan att

åka kollektivt, samåka i bil med någon granne, cykla, åka egen bil som kan vara köpt ny eller begagnad eller leasad under olika former. För att få veta för- och nackdelar med dessa olika lös— ningar, såväl ekonomiska och tidsmässiga som andra, bör konsumen- ten söka information före val av handlingsalternativ.

Information av hittills nämnd typ är oftast av tämligen beständig karaktär. Den har sådan karaktär att konsumenten i lugn och ro

kan ta del av den och fatta sitt beslut om handlingsalternativ. Några detaljkunskaper behöver konsumenten inte minnas. Informa- tionen kan därför lämnas till konsumenten rätt lång tid före köpet utan att effekten av informationen går förlorad.

Denna typ av information, Som inte huvudsakligen bygger på varu- provningar, utan mer på beräkningar och erfarenhet kan lämnas muntligen av konsumentvägledare eller i någbn typ av skrift, t ex faktablad eller konsumentverkets köpråd. Information av denna typ lämpar sig också väl för tidningar och tidskrifter.

Att information av denna typ finns att få, samt var informationen finns, kan meddelas via andra kanaler, t ex TV, mjölkpaket, re- klampelare m m.

Om konsumenten i ovanstående fall väljer att köpa en cykel måste beslut fattas om vilken typ av cykel det skall vara. Även i detta

'avseende kan information med allmän jämförelse mellan olika typer ,av cyklar (t ex flerväxlad - cykel utan växel) lämnas i form av

köpråd etc. Även information av detta slag kan lämnas via de ka— naler som tidigare nämnts. Men det är möjligt att konsumenten mås- te ta med viss del av materialet till köpstället för att inte effekten av informationen skall gå förlorad.

lO.l.2 Jämförelse mellan_fabrjkat/mpgeller Om konsumenten bestämt sig för en flerväxlad cykel, behövs infor- mation om de enskilda fabrikaten och modellerna. Denna typ av in— formation är av mer obeständig karaktär än den mer allmänna infor— mation som beskrivits ovan. Den måste uppdateras i samma takt som marknadens utbud förändras. Sådan information kan lämnas i en marknadsöversikt eller i annan information som utformats så att jämförbarhet finns mellan olika fabrikat/modeller, t ex enhetligt utformad information om varan. Denna typ av information kan läm- nas före köptillfället till de konsumenter som aktivt söker infor- mationen. Men den bör även finnas på köpstället för att nå alla andra konsumenter. De flesta konsumenter söker inte information

i förväg. Dessutom är denna typ av information till större delen av sådan karaktär - detaljinformation för att skapa jämförelse- möjligheter — att värdet av informationen snabbt går förlorat om informationen inte finns till hands vid köptillfället.

lO.l.3 Qämförelåeg mellgn_igdjyjduella_exemplar

Om konsumenten bestämmer sig för att köpa en begagnad flerväxlad cykel, är han intresserad av att få information om just det en- skilda exemplar av cykel, som han funderar på att köpa. Denna information är individuell för olika exemplar inom samma modell av varan. Det är troligt att t ex slitage på just den aktuella cykeln redovisas. Information av detta slag är aktuell särskilt på begagnade varor, men även andra varor som kan uppvisa indi— viduella olikheter, t ex pälsar, diamanter, konst m m. Sådan information måste finnas i omedelbar anslutning till varan. Kom- mittén behandlar inte denna typ av information.

lO.l.4 Slutsatse:

De slutsatser som kan dras av ovanstående resonemang är följande:

* generell information kan med fördel lämnas före köptillfället via de vanligen brukade kanalerna, dvs konsumentvägledare, tidskrifter, annonser, direktreklam, faktablad etc

när det gäller information om fabrikat/modell av en varutyp måste bedömning göras från fall till fall om var och när i förhållande till köptillfället, informationen skall lämnas. Beslut om när informationen skall lämnas måste bli avhängig av vilken varugrupp (tjänst) informationen gäller. Merparten av informationen bör finnas på själva varan (eller på demon— strationsexemplaret om försäljningen sker på sådant sätt) el— ler i omedelbar anslutning till denna

ju mer detaljerad informationen är desto viktigare är det att konsumenten får ta del av den så nära köpögonblicket som möj— ligt, dvs på köpstället. För köpbeslutet viktig information riskerar annars att glömmas bort

mycket detaljerad, för det enskilda exemplaret av vara speci— fik information måste finnas tillgänglig vid köptillfället så att konsumenten kan ta del av den före köpbeslutet. Informatio- nen måste finnas i omedelbar anslutning till själva varan

att information före köpet och vid köptillfället finns att tillgå kan meddelas via vanliga reklamkanaler, t ex via eter—

medier,reklampelare, mjölkpaket, annonser i dags— och vecko— press

vissa varugrupper lämpar sig bättre än andra för information före köp. Det gäller främst sådana varor om vilka konsumenten naturligen söker allmän information före köpet. Även tjänster hör till denna kategori. Se mer om varutyper nedan under kapi-

tel lO.4.

viss generell information om varutyper kan lämnas på köpstället i anslutning till den varugrupp informationen gäller. I de

fall informationen gäller varutyper konsumenterna inte natur— ligen aktivt söker information om, kan detta förfarande vara att föredra

andra varor lämpar sig mer för information direkt på varan eller i omedelbar anslutning härtill. Det gäller främst varor av sådan karaktär att varumodellens detaljutformning är avgö- rande för köpbeslutet. Även om allmän information lämnas om varugruppen före köp, kan detaljerad information om olika mo—

deller inom varugruppen vara befogad på köpstället. Samma re- sonemang kan tillämpas i fråga om vissa tjänster

* även den detaljerade informationen om varumodeller och tjäns— ter kan samlas ihop i form av marknadsöversikter och via olika kanaler distribueras före köptillfället till den konsument som aktivt söker informationen i fråga. Den kan även finnas till— gängligpå köpstället i form av marknadsöversikter.

lO.l.5 Avgränsning.ev_Kemmi£téns förslag

Information av typ allmänna köpråd, som inte hänför sig till en- skilda varumodeller,anses inte ligga inom kommitténs uppdrag.

Information om enskilda exemplar av varor är av så speciell art att den inte passar in i ett varuprovningssystem av den art som kommitténs uppdrag omfattar. Inte heller information på denna nivå kommer därför att behandlas vidare.

De informationssystem som föreslås i kapitel 12 och l3 behandlar främst information av typ marknadsöversikter och annan informa- tion på köpstället (t ex varufakta), även om informationssyste— met även är användbara för andra typer av konsumentinformation.

Någon bedömning av hur mycket information om provningar, som kan krävas med stöd av 3 & MFL, görs inte av kommittén, eftersom så- dant arbete bedrivs inom riktlinjekommittén. Däremot belyses för— hållandet mellan å ena sidan frivilliga system som här föreslås, och å andra sidan system med större inslag av obligatorium med stöd av 3 & MFL.

lO.2 Nuvarande information före köp

För närvarande finns, som redovisas i del II, flera olika typer av information före köp och flera olika sändare av infor- mationen via flera olika kanaler.

Huvuddelen av den information konsumenterna erhåller om varor och tjänster, kommer via marknadsföringen. Menominanser-enbarttill den

information som konsumenterna själva söker upp i syfte att er- hålla underlag för ett köpbeslut, torde en mycket stor del av in— formationen komma från släkt, vänner, bekanta och säljare. Andra viktiga källor är konsumentverket, hemkonsulenterna vid länssty— relserna och de kommunala konsumentvägledarna. Statsmakternas in- tentioner har under längre tid varit att den individuella konsu— mentrådgivningen skall lämnas i kommunal regi, vilket framgått av kartläggningen. Även från konsumentverkets sida har man sedan flera år sökt minska telefonrådgivningen. I en promemoria 1981—06-17 från handelsdepartementet angående översyn av konsu— mentverket m m, föreslås att den personaliga rådgivningen till konsumenter läggs ned. Regeringen har i sin budgetproposition 1981/82:100 lagt förslag i denna del. Riksdagen har våren 1982 beslutat i enlighet med förslaget (se NU 1981/82:47, rskr 386).

Direktrådgivning på central, regional eller kommunal nivå kan bestå i besvarande av brevförfrågningar, telefonsamtal - vilket är vanligast eller lämnas vid personligt besök. Hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare anordnar ofta utställningar kring olika konsumentproblem och viss del av rådgivningen sker i an— slutning till dessa utställningar. Utställningarna kan vara per— manenta, som fallet är i Stockholm, eller tillfälliga i kom- munalhuset, på något bibliotek eller liknande.

Vid personligt besök kan visst informationsmaterial delas ut, alternativt sändas till konsumenten efter telefonrådgivning. Det material som delas ut till konsumenterna är i allmänhet av ge- nerell typ, 5 k faktablad ocn liknande. Mer omfattande material i form av handböcker och liknande finns att köpa hos Konsument- verket eller i vissa fall hos konsumentvägledaren.

Vid kommunal vägledning kan information erhållas även vad gäller förhållanden av mer lokal karaktär, såsom försäljningsställen, service på orten m m.

Testresultat som delges konsumenter kommer dels från provningar gjorda av konsumentverket eller i verkets regi, samnordiska eller internationella provningar samt vid den muntliga rådgivningen

även från tester gjorda av utländska konsumentorganisationer eller

av svenska eller utländska tidskrifter.

Information lämnas även via konsumentverkets tidskrift Råd och Rön. Denna information är dels av allmän karaktär, dels modell- specifik information i form av t ex marknadsöversikter med eller utan testresultat. Tidskriften distribueras till prenumeranter vilka är privathushåll, varuhus, kommunala konsumentvägledare, kommunala bibliotek m fl.

Annan jämförande konsumentinformation före köp lämnas i tidningar,

tidskrifter, radio, TV och reklam, av branschorgan av olika myndig— heter och organisationer. Även på vissa köpställen finns jämföran- de information.

På permanenta utställningar, av den typ Svensk Byggtjänst har i Stockholm och närbesläktade organisationer har ute i landsorten, lämnas skriftlig och muntlig information från branschorgan och

från leverantörer. Vissa skrifter kan köpas på dessa utställningar.

På försäkringsområdet finns sedan år 1979 ett rådgivningsorgan, nämligen konsumenternas försäkringsbyrå. Ansvaret för verksamhe— ten, som f n (år 1982) drivs på försök, vilar på konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen.

Följande synpunkter på nuvarande informationssystem före köp har framkommit från olika håll under utredningens gång.

Många provningar av konsumentvaror både med syfte att skapa kon- sumentinformation och med annat primärt syfte, genomförs inom och utom landet. Även annan information om konsumentvaror finns inom många områden. Det är dock svårt för konsumenter att nå denna information om varors och tjänsters egenskaper, trots att informationen många gånger kan vara av väsentlig betydelse för konsumenten i en valsituation.

Ett bättre sätt att sammanställa och föra ut jämförande infor- mation om varor och tjänster till konsumenter saknas av konsumen— ter och av konsumentvägledare (Se bilaga 1 och 7).

Konsumentvägledare menar att information ofta saknas helt när det gäller vissa betydelsefulla varugrupper inom kapitalvaru— området. Den information som finns att få är inte alltid aktuell. Av marknadens utbud av modeller är ofta bara ett fåtal provade. Bättre marknadstäckning önskas.(Se vidare bilaga 7.)

Från konsumentverket poängterar man svårigheterna med att finna provningsmetoder, som dels mäter de egenskaper som är väsentliga hos en produkt, dels mäter tillräckligt noggrant. Man menar ock— så att laboratorietester är dyra att genomföra. Denna synpunkt delas med många andra konsumentupplysande organ, främst tidskrif— ter. Laboratorietester och utvärdering av dylika tar vidare, en— ligt konsumentverket och ett antal tidskrifter, så lång tid att genomföra, att resultaten ibland är inaktuella redan när de publiceras.

Även i de fall när aktuell information finns att få, krävs så aktivt informationssökandefrån den enskilde konsumenten att den konsument som bäst behöver informationen inte säkert kommer att nå eller ens söka den erforderliga informationen.

Det är tveksamt om den fina graderingen av varors egenskaper, som görs vid utvärdering av provningar alltid avspeglar för

konsumenten märkbara skillnader i produkterna.

10.3. Tidigare och nuvarande information i samband med köp

Den information som för konsumenten finns att tillgå på köpstäl- let (med köpställe menas där beställning/inköp av varan görs) är i första hand den information som försäljaren lämnar och den information som själva varan i sig - inklusive dess förpackning - lämnar. Muntlig information från försäljaren finns dock inte

alltid att tillgå bl a på grund av den rationalisering och om— strukturering i detaljhandeln som tidigare diskuterats i ka- pitel 9. Av naturliga skäl är den av försäljaren lämnade infor- mationen heller inte alltid tillräcklig eller neutral. Många gånger saknar säljaren underlag för att kunna lämna information.

Enhetllgtutformad information av opartisk typ, som för närvarande lämnas på köpstället, är främst information som lämnas om livsmedel enligt livsmedelslagen, prisinformation och skötselmärkning av tex- tilier enligt KOV s riktlinjer. Vidare finns Möbelfakta som tidigare redovisats. Även vissa VDN Fakta lever kvar, trots att systemet i fråga inte längre har någon administration. Vissa VDN Fakta har er— satts med Konsumentverkets riktlinjer, se bilaga l2. Ett antal andra system för information vid köptillfället finns: bl a KF:s system

för klassificering av skor och resväskor och ett antal system för klassificering av mattor. Viss godkännandemärkning och liknande kan även i detta sammanhang anses vara information i samband med köpet. Utförligare redovisning av de olika systemen finns i del 11 samt i bilagor.

De system, som kommittén bedömt vara av största intresse i samman- hanget, är VDN Fakta och Möbelfakta. Båda systemen har/hade lik— artad uppbyggnad, dvs normarbete pågick, tillstånd beviljades, kontrollverksamhet fanns m m.

10.3.1. VDN Varufakta

Systemet byggde på att intressenter inom visst varuområde utarbe- tade ett normförslag som efter remissförfarande fastställdes. An- vända provningsmetoder skulle vara svensk standard. Systemet var frivilligt och grundkrav fanns inte inbyggda i systemet annat än i få undantag (t ex flytvästar). Normer fanns inom ett flertal områden. Provning skedde dels genom egenkontroll, dels på av VDN godkänt laboratorium.

Deklarerade varor märktes med etikett eller på varan, t ex porslin, på vilken betyg enligt en femgradig skala redovisade provade egen— skaper hos varan. Ett flertal egenskaper redovisades i de flesta fall. Leverantör som önskade märka sina varor med VDN Fakta vände sig till Varudeklarationsnämnden (senare konsumentverket) för

des av Varudeklarationsnämnden innan de fick användas. Viss avgift för deklarationstillstånd betalades av tillståndshava- ren, bl a för registerhållning och kontroll. Att deklarerade varors egenskaper stämde överens med vad som angavs på deklara— tionsetiketten, kontrollerades stickprovsvis. Avsikten var att kontroll skulle ske minst en gång per år, norm och tillstånds- havare.

10.3.2. Möpelfgkpp

Inom Möbelinstitutet utarbetas i samarbete med berörda intressen— ter förslag till deklarationsanvisning. I anvisningen ingående provningsmetoder blir så småningom svensk standard, men anvis— ningen kan användas innan fastställande av provningsmetoderna

hos SIS ägt rum. Även vid revidering av deklarationsanvisningar- na används Möbelinstitutets egna provningsmetoder till dess den reviderade metoden fastställts av SIS. Systemet är frivilligt och tillståndshavare betalar viss avgift till Möbelinstitutet för bl a registerhållning och kontroll. Provning sker på Möbel— institutet eller hos respektive tillståndshavare (två företag har tillstånd till självcertifiering). Möbelfakta finns enbart inom möbelområdet (inklusive kökssnickerier). Möbler som skall märkas med Möbelfakta, måste uppfylla vissa grundkrav. Att möblerna genomgått provning och uppfyllt grundkraven visas ge— nom etikett på möbeln. Information om användningsområde och test- resultat skall finnas att tillgå på köpstället. Att möbler för- sedda med Möbelfakta uppfyller ställda krav för respektive dekla— ration, skall kontrolleras regelbundet.

l0.3.3 Sypppnkter_på.Eidigape_ogh_npvprpnde_ipfprmapipn

Följande synpunkter på tidigare och nuvarande system har fram- kommit under utredningens gång. Kritiken mot VDN-systemet rikta- de sig bl a mot att konsumenterna upplevde VDN Fakta som en kva- litetsgaranti. Denna kritik är, som framgått av kartläggningen, endast delvis korrekt. Även Om VDN Fakta delvis uppfattades som en kvalitetsgaranti, så var detta inte helt grundlöst. De fles—

ta leverantörer som valde att på deklarationsetikett redovisa egenskaperna hos sina varor, gjorde detta på varor som erhöll relativt höga betyg vid provningarna.

En annan form av kritik mot VDN Fakta var att systemet för ut— veckling av nya normer och provningsmetoder var mycket tungar- betat. Kravet på att av SIS fastställda metoder skulle användas, ledde till att utarbetande av nya metoder tog lång tid och kräv— de stor arbetsinsats. Även revidering av gällande normer var mycket tidsödande. Man förmådde inte heller alltid utveckla me— toder som mätte de för konsumenterna mest väsentliga egenskaper— na.

Den tredje huvudkritiken riktades mot varudeklarationsetiketter- nas utformning. På etiketten redovisades ofta betygen på ett flertal egenskaper. Dessutom fanns viss ytterligare text på etiketten. Det innebar att etiketten i vissa fall blev svår- tolkad.

Kritik riktades vidare mot systemets marknadstäckning. Bortsett från livsmedel och tvättmärkning av textilier nyttjades systemet endast av ett fåtal företag och på ett begränsat antal produkter.

Trots detta måste det anses uppenbart att systemet hade stora förtjänster. Merparten av tillfrågade konsumenter i ett flertal undersökningar, visste vad VDN Fakta innebar. VDN blev känt. Som kuriosum kan nämnas att Svenska Dagbladet våren l98l gjorde en mindre undersökning bland lö-åriga elever i grundskolan. En stor del av dessa elever visste vad VDN betydde, trots att Varudeklara— tionsnämnden upphörde år 1973, när dessa ungdomar var åtta år. Det torde peka på att systemet hade betydande slagkraft. Till viss del kan detta bero på att samma logotyp fanns på alla varutyper. Logotypen blev så spridd att den blev känd och efterfrågad.

Kritiken mot Möbelfakta har främst varit att systemet används i alltför ringa utsträckning. Delvis är denna kritik missvisande. Möblerna genomgår provningarna för Möbelfakta 1 större utsträck— ning än vad som kommer till uttryck genom märkning. Däremot sak- nas ofta etiketten på möbeln i butiken.

Tillståndshavare har ansett systemet med etiketter besvärligt att administrera. Man ansåg att man måste ha så många olika etiketter för olika möbelslag och —modeller att hanteringen blev omständig och dyr. Om antalet redovisade egenskaper och/eller antalet kvali- tetsklasser kunde minskas, skulle enligt tillståndshavarna, anta— let olika etiketter att hantera minska till acceptabel storlek. Etiketthanteringen har numera ändrats, se kapitel 6,

Kritik har även riktats mot systemet för att det är begränsat till att avse enbart möbler. Detta anses leda till att logotypen

inte blir allmänt känd av konsumenterna och därmed inte heller efterfrågad.

Beträffande båda systemen har i viss utsträckning framförts att frivilliga system leder till dålig marknadstäckning. Eftersom endast ett fåtal av de modeller av en viss varutyp som finns på marknaden- i bästa fall upp mot hälften - förses med deklarations— etikett, anses informationen bli skev. Konsumenterna tror lätt

att just varor som försetts med deklarationsetikett är bättre

än andra varor av motsvarande slag. Något reellt underlag för

en jämförelse av marknadens totala utbud av varor, anses dekla— rationerna inte utgöra.

Kritik har även riktats mot systemen för att de trissar upp kva— liteten onödigt högt. Leverantörerna strävar efter högsta betyg med följd att konsumenten tvingas betala för en icke efterfrågad överkvalitet.

När det gäller möbelfakta har det ofta hänt att fabrikanter låtit testa sina möbler och efter provning sänkt kvaliteten så att mö- beln ifråga precis uppfyller grundkraven. Syftet med att sänka kvaliteten har varit att hålla priset nere.

lO.4 Varor och tjänster om vilka jämförande information behövs

Att ett konsumentbehov av vidgad och fördjupad information om

marknadens utbud av varor och tjänster föreligger har varit ett av motiven för att varuprovningskommittén har tillsatts (kommit— téns direktiv, bilaga 1). Detta har sålunda varit en utgångspunkt för kommitténs arbete.

Kommittén har funnit det lämpligt att föreslå att den informa- tion som för närvarande finns tillgänglig på ett effektivare sätt förs ut till konsumenterna och att konsumentvaruprovningar i större utsträckning kanaliseras till provningar av för konsumenten väsentliga egenskaper.

Skälen härför är att sådana strävanden skulle öka möjligheterna att uppnå de syften som redogörs för i kapitel 9.

Information som redan finns framtagen genom t ex provning eller faktasammanställningar bör i högre grad än för närvarande kunna utnyttjas i konsumentupplysningssyfte.

Sådan information är t ex:

* information som finns om frivilligt eller i vissa fall obliga- toriskt typkodkända varor eller varor som på annat sätt visats uppfylla vissa grundkrav, t ex förteckning över godkända sollam- por, viss S-märkt elektrisk materiel, typgodkända bilbarnstolar etc

* sammanställningar av resultat från besiktningsverksamhet

* information, t ex i form av jämförande provningar, från organisationer och tidskrifter inom och utom landet

& allmän varuinformation från organisationer och tidskrifter

* företagens egen information.

Vissa varugrupper om vilka information är nödvändig för ratio- nella köpbeslut, inkluderas inte i resonemanget i det följande. Det gäller varor vars från konsumentsynpunkt väsentliga egenskaper, främst i funktionshänseende, eller informationen om dessa är reglerade i speciallagstiftning. Det innebär att t ex livsmedel och läkemedel, liksom trafiksäkerhetsaspekter på personbilar, faller utanför resonemangen. Däremot inkluderas t ex byggmate— riel, som köps direkt av enskilda konsumenter.

Behovet av konsumentinformation är olika stort beroende på i vil— ken utsträckning varans väsentliga egenskaper klart framgår av själva varan. önskemål om opartisk information kan relateras till frekvensen frågor till konsumentvägledare före köp och till

Förfrågningsstatistik från konsumentverket, hemkonsulenterna och de komnunala konsumentrådgivarna lämnar information om de varor där informationsbehovet före köptillfället är störst. Andra källor är reklamationsstatistik, försäljnings— och konsu- mentstatistik.

Vad gäller reklamationer(inklusive småmålsärenden) och klagomål till konsumentrådgivare förefaller bilar, textilier, hantverks— tjänster och resor dominera. (Se Vidare bilaga 15.) När det där- emot gäller förfrågningar före köp dominerar hushållskapital— varor för tvätt och matlagning.

Försäljnings- och konsumtionsstatistik visar att förutom livsme— del och boende, stora belopp används för inköp av kläder, möb— ler, sport— och friluftsutrustning.(Se vidare bilaga l6.)

Behovet av jämförande varuinformation är stort när det gäller nya varutyper som introduceras på marknaden. Vissa sådana typer av varor "ligger i tiden" eller marknadsförs på sådant sätt att konsumenterna snabbt investerar större belopp i varutypen i frå- ga. Jämförande information av enklare slag behöver finnas till— gänglig efter kort tid när nya varutyper, som kan antas leda till större investeringar från konsumenternas sida, introduceras på marknaden. Sådan information behöver inte alltid redovisa re— sultat från provningar utan kan t ex innehålla jämförelser med tidigare på marknaden existerande varutyper med likartat använd— ningsområde. Ex jämförelse varmluftsugn - vanlig ugn.

Ett antal kriterier,för i vilka fall opartisk konsumentinforma— tion kan behövas,lämnas nedan:

* det krävs speciella kunskaper eller speciell apparatur för att kunna bedöma varutypens egenskaper

* inköp av varutypen är av ekonomisk betydelse för det enskilda hushållet, antingen därför att inköpen tar stor del av hus- hållsbudgeten genom frekventa inköp eller genom att varuty-

pen är en sällanköpsvara men innebär en stor utgift

x inom varutypen finns omfattande pris— och/eller kvalitetssprid— ning

* konsumenten ställer speciella krav på varutypens prestation * varan kan bli dyr att underhålla

* varan kräver speciell skötsel

* varutypen är ny på marknaden

* avancerade och/eller omfattande beräkningar krävs för att

avgöra vilket erbjudande som är fördelaktigast (företrädes— vis tjänster).

Kommittéen anser att de tre först redovisade kriterierna bör tillmätas störst vikt.

lO.5 Informationens innehåll

Vilken information som behövs för att fatta ett rationellt köpbeslut är beroende av vilken varutyp det gäller.

lO.5.l Tidigare och nuvarande information

Varor märkta med VDN Fakta var försedda med en etikett av visst utseende. Att varan märkts enligt systemet framgick av logotypen på etiketten. Därutöver angavstillståndshavaren, enligt vilken norm varan deklarerats, betyg på provade egenskaper och even- tuellt ytterligare upplysningar om varan. Ingen sammanvägning gjordes av betygen för de olika egenskaper som testats. I nor—

men angavs även om andra än de provade egenskaperna skulle re- dovisas på etiketten.

När det gäller Möbelfakta anges användningsområde, hållbarhet, material och utförande, samt i förekommande fall yttålighet. Prov- ningarna omfattar flera test, vilkas resultat sammanvägs i två eller tre betyg.

lO.5.2 Kommitténs_syn_på_vag_informationen bör innehålla

Informationens innehåll bör vara så beskaffat att det hjälper konsumenten att bedöma för— och nackdelar med en typ av varor eller tjänster (allmän jämförelse mellan olika varutyper i syf— te att leda konsumenten till ett rationellt val vad gäller varu— typ och prisnivå) eller om en specifik varumodell eller tjänst är värd sitt pris utifrån den enskilda konsumentens synpunkt.

Sådan information, som främst syftar till att analysera konsumen- tens behov av viss vara eller av vissa egenskaper hos varan, behandlas inte här. Kommittén vill inte generellt uttala sig om vilken information som skall finnas om varje varutyp. Detta mås— te bedömas för varje enskild varutyp.

Innehållet i den mer allmänna informationen om varutypen ifråga kan emellertid vara följande:

& ungefärlig prisnivå för varutypen, alternativt uppgift om vilka prisnivåer som är aktuella inom varutypen i fråga

* normalvärden på väsentliga egenskaper för varutypen, såsom driftskostnader, ev anslutningsmöjligheter, energiförbrukning, uppskattad livslängd, begränsningar i användningsmöjligheterna, tillbehör.m m

* om varan skall eller kan uppfylla minimikrav i något hänseen— de, kravställande organisation/myndighet.

Den modellspecifika jämförande informationen, som gäller den aktuella modellen av varan, kan innehålla uppgifter om

* tillverkare/generalagent & om minimikrav uppfyllts och vilka dessa är

* väsentliga egenskaper för varan i fråga, såsom driftskostna— der, energiförbrukning, livslängd, mått, vikt, färg, begräns— ningar i användningsmöjligheterna, tillgång till service och reservdelar var skötselanvisningar finns att få, testresul— tat m m.

Ca-pris bör ingå i marknadsöversikter. När det gäller prisupp- gift på köpstället förutsätter kommittén att sådan information

lämnas utan att detta särskilt behandlas vidare i föreliggande betänkande.

Allmän och specifik varuinformation bör i vissa fall kunna kom- bineras, t ex genom redovisning av högsta och lägsta värde för viss egenskap hos på marknaden befintliga modeller av viss varu—

typ, samt information om var på skalan den aktuella varumodellen återfinns.

11 VARUPROVNINGAR OCH MARKNADSUVERSIKTER ll.l Varuprovningar

ll.l.l Omfattning

Provningar, som främst syftar till att ge underlag för konsument- information, utförs i mycket begränsad omfattning, jämfört med den totala omfattningen av konsumentvaruprovningar. Kommittén finner— det beklagligt att så skall vara fallet, men inser att statliga medel för konsumentvaruprovning inte med nuvarande statsfinan- siella läge kan komma att ökas drastiskt.

Konsumentverkets provningar görs delvis på uppdragsbasis. Prov- ningar på konsumentverkets bekostnad och i dess regi är som ti— digare redovisats begränsade.

De jämförande provningar som genomförts via Nordiska Ämbetsmanna- kommittén för konsumentfrågor (NÄK) har medfört vissa problem. Särskilt stora har problemen varit vid publiceringen, eftersom tryckfrihet och skadeståndsansvar är olika i de nordiska länder- na. Detta har medfört att publiceringen i vissa fall dagit ut

på tiden så att provningsresultaten hunnit bli inaktuella. De 5 k ETG-provningarna har rönt uppskattning bland deltagarna (se

kartläggningen). När det gäller ETG—provningar görs en utvärdering av provningsresultaten av den som skall publicera resultaten. NÄK- provningar har däremot utvärderats gemensamt av de deltagande länderna, även om publiceringen kunnat ske på olika sätt i de'

olika länderna.

Det borde vara ekonomiskt fördelaktigt att samordna jämförande konsumentvaruprovningar i de nordiska länderna eftersom en stor del av provningskostnaderna är kostnader för administration av provningen. Det vore därför en fördel om problemen med NÄK-prov- ningarna kunde undanröjas. Omfattningen av NÄK-provningarna tor- de därmed kunna öka.

Att delta i ETG-provningar är, enligt konsumentverket, avsevärt mindre kostnadskrävande än att på egen hand genomföra motsvarande provningar. Om NÄK-provningar får samma flexibla och smidiga ut— formning som ETG-provningarna redan har, torde samma omdöme komma att gälla även NÄK-provningar.

En ökning av deltagande i dylika provningar borde därför vara att föredra framför att tillgängliga statliga medel för jämförande varuprovningar disponeras för egna provningar av konsumentverket.

11.1.2. Marknadstäckning

Genom att konsumentverket till stor del genomfört konsumentvaru- provning på uppdragsbasis, har marknadstäckningen i det material som publicerats i vissa fall varit synnerligen begränsad.

Det är, enligt kommitténs mening, eftersträvansvärt att söka till— handahålla information om så stor del av marknadens utbud som möj— ligt.

Detta är särskilt viktigt vid jämförande provningar som redovisas i någon form av marknadsöversikt. Vid dylika provningar måste så stor del av marknaden täckas att resultaten av provningarna blir praktiskt användbara och verkligen ger konsumenten underlag för jämförelser inom marknadens utbud. Om endast några få modeller inom ett stort urval provats, finns risk för att konsumenten be— dömer just de provade modellerna som något slags positivt urval och därför passar de egna behoven bäst.

Även vid andra provningar som syftar till konsumentinformation är hög marknadstäckning ett mål att sträva efter. Men om mätningar sker mot fast värdeskala kan provningsresultaten ha högt informa- tionsvärde, även om marknadstäckningen är begränsad.

ll.2 Provningsmetoder

ll.2.l _Iidigare_ogh_ngvarande_provningsmetoder

I VDN—systemet användes alltid provningsmetoder som var svensk standard. Metoderna utarbetades i arbetsgrupper bestående av per- sonal från VDN, SIS, statens provningsanstalt, berörda organisa— tioner och de presumtiva tillståndshavarna.

Deklarationsanvisningar för Möbelfakta tas fram på likartat sätt. Provningsmetoder måste dock inte vara svensk standard, även om man strävar efter detta.

Vid provningar av konsumentvaror som genomförs på konsumentverket används i viss utsträckning metoder som fastställs av SIS eller andra standardiseringsorgan samtmodifieringar av sådana provnings- metoder. Även branschstandards används. Vidare används egna prov- ningsmetoder i viss utsträckning, särskilt vad gäller praktisk provning (dvs provningar som inte innebär tekniska mätningar). Om möjligt eftersträvas internationellt fastställda metoder.

Organisationer och tidskrifter använder i viss utsträckning lik- artade metoder som konsumentverket men i högre grad än konsument- verket egna metoder.

Företag/branschorganisationer provar i allmänhet konsumentvaror för att utröna i Vilken mån varorna uppfyller krav och önskemål

i normer fastställda av standardiseringsorgan.eller branschorgani- sationer.

ll.2.2 _Ergblem med hittills_använda_provningsmetoger

Kritik har riktats mot VDN därför att endast provningsmetoder som fastställts av SIS fick komma till användning. Det innebar att normutveckling och -revidering var mycket resurskrävande och tids- ödande. Det ledde ibland till att normer var mogna för revidering redan när de fastställdes, ibland till att normer inte fastställ— des eftersom utvecklingen hunnit förbi normarbetet.

Med de krav på provningsmetoder som fanns, var det i vissa fall omöjligt att få fram metoder för att mäta väsentliga egenskaper.

Viss kritik har även riktats mot konsumentverkets och andra svenska myndigheters nationella krav och val av provningsmetoder. Kritik gäller här främst att nationella avvikelser gjorts i för— hållande till internationell standard. Det är t ex svårt för kon- sumenter och leverantörer att förstå varför en elektrisk apparat som godkänts i Tyskland inte betraktas som säker i Sverige, eller en tvättmaskin som fått högsta betyg avseende sköljeffekt i Tysk— land inte skulle få samma värdering här.

ll.2.3 Kommitténs syn på provningsmetoder

Kommittén anser att en utgångspunkt måste vara att provningsmetoder är av sådan kvalitet att en korrekt redovisning av provningsresul- taten inte står i strid med vederhäftighetskraven i 2 & MFL. Den som gör ett påstående om en varas egenskap måste ha använt en provningsmetod som ger så säkra mätvärden att provningsresultatet kan användas som bevis för påståendets riktighet. Detta krav på provningsmetoder bör ses som ett riktmärke även när MFL inte är tillämplig, t ex när någon myndighet genomför eller låter genom— föra provningar eller när provningsresultaten används för konsu- mentinformation från kommunala konsumentvägledare. Man bör sträva efter att förankra arbetet hos standardiseringsorgan, men i samar- bete med dessa söka enklare modeller. Vidare bör man sträva efter internationell harmonisering av provningsmetoderna.

Resonemanget ovan bör dock inte tas till intäkt för en exakthet i provningsmetoderna, som leder till att väsentlig konsumentinforma— tion inte kan tillhandahållas. Provningsmetoders exakthet måste i varje enskilt fall vägas mot konsumentnyttan av information om

provningsresultat.

Man bör i sammanhanget skilja mellan reproducerbarhet och relevans.

En provningsmetod måste mäta egenskaper som är relevanta när det gäller information om den varutyp som är aktuell. Han bör vidare sträva efter att finna provningsmetoder som är reproducerbara,

dvs som ger samma resultat oberoende av när, var och av vem prov- ningen görs. Redovisningen behöver emellertid inte vara utförli- gare än att skillnader som upptäcks vid provningar, även kan obser- veras av vanliga konsumenter.

Kommittén anser att man i viss utsträckning kan skilja mellan kra— ven på provningsmetoder för å ena sidan jämförande varuprovningar och å den andra sidan för de provningar som görs i syfte att fast- ställa vissa grundkrav vad gäller utförande och funktion hos en vara, eller provningar som annars görs för att jämföra med en fast värdeskala.

Vid jämförande konsumentprovningar är inte kravet på reproducer- barhet lika stort som vid prov mot fast värdeskala eftersom prov— ningsbetingelserna kan hållas konstanta under en jämförande prov— ning. Endast de i testet ingående modellerna av en varutyp behöver vid enklare jämförande varuprovningar kunna jämföras med varandra och med konsumentbehoven av de provade egenskaperna. Varor som provas måste dock vid upprepade test placeras enligt samma rang- ordning om skillnader mellan varorna konstaterats, men kraven på testmetoder behöver inte alltid ställas så högt att uppmätta skill— nader i egenskaper mellan provade varor kan kvantifieras. Vid ut- värdering måste i så fall försiktighet iakttas när det gäller att redovisa små skillnader mellan varor.

Givetvis är det ett starkt önskemål att kunna jämföra testresultat från olika jämförande provningar. Varor som finns kvar på marknaden vid nästa provningstillfälle måste annars provas om. I den mån tillräcklig reproducerbarhet för sådana jämförelser kan uppnås bör detta eftersträvas.

Om en varutyp provas ofta, bör tillräcklig reproducerbarhet efter— strävas även vid funktionsmätningarna i de jämförande varuprov—

ningarna. Vad gäller de tekniska mätningarna bör s k referens- exemplar kunna komma till användning i större utsträckning än vad som nu är fallet. Referensexemplaren med kända prestanda ingår i varje jämförande varuprovning och övriga provade varor relateras till referensexemplaren.

Vid provningar bör varans, vid normalanvändningen väsentliga egen— skaper mätas. Provningsmetoderna bör vara så enkla som möjligt. Beträffande vissa varor är t ex hanterligheten viktigast. Det in— nebär att tekniska mätningar inte alltid är tillräckliga. Ofta är praktisk provning nödvändig för att varan skall kunna bedömas från konsumentsynpunkt. Även subjektiva mätmetoder, t ex panelprovningar bör därvid kunna användas under förutsättning att godtagbara meto— der härför tas fram. Betydelsen av praktiska provningar när det gäller konsumentvaror bör inte underskattas.

I den mån provningsmetoder som fastställts av standardiserings— organ eller annars är allmänt vedertagna finns tillgängliga och mäter de för konsumenterna väsentliga egenskaperna hos varan, bör dessa provningsmetoder användas. Om sådana metoder inte finns, eller kan tas fram inom rimlig tid bör andra metoder kunna komma till användning. Därvid kan ofta delar av redan befintliga prov- ningsmetoder användas med framgång. Det är bättre att använda icke fastställda metoder som mäter de för konsumenten väsentliga egen- skaperna, än att använda fastställda metoder som mäter viktiga tekniska data, som inte är av primärt intresse för konsumenten.

ll.3 Utvärdering av varuprovningar

Mycket små skillnader i prestation, som kan upptäckas vid prov— ningarna torde knappast ha någon praktisk betydelse för en vanlig konsument. Spridningen i mätvärden är ofta lika stor inom en mo— dell som mellan modeller. Därför är det kommitténs mening, att det vid redovisning av provningsresultat inte skall användas fler be- tygsklasser än vad som har praktisk nytta för konsumenterna.

Man bör vid utvärderingar inte söka skillnader mellan olika provade modeller om inte dessa skillnader upplevs som reella när varan an- vänds. Det kan vara lika intressant från konsumentsynpunkt med en redovisning av att inga väsentliga skillnader finns mellan olika modeller inom en varutyp på marknaden.

Mer om provningars genomförande återfinns under kapitel lZ och l3. ll.4 Marknadsöversikter

Ett stort antal tidskrifter och organisationer genomför varuprov- ningar och redovisar resultaten i marknadsöversikter. Frekvensen av marknadsöversikter i olika typer av tidskrifter är i ökande. Det är kommitténs önskan att dessa marknadsöversikter skall

komma fler konsumenter till del, än enbart den ursprungliga läse- kretsen. Det är vidare önskvärt att marknadsöversikterna ges en längre livslängd än vad ett nummer av en tidskrift har, dvs i allmänhet tills nästa nunmer kommer ut.

Kommittén anser det värdefullt att i marknadsöversikter redovisa provningsresultat. Men i många fall kan värdefull konsumentinfor- mation komma fram via marknadsöversikter även utan provningsresul- tat.

Eftersom det naturligen inte ligger i enskilda företags (=leveran— törers) intresse att förse konsumenterna med marknadsöversikter i vilka inte bara de egna varumodellerna utan även konkurrenternas redovisas, anser kommittén det vara av stor betydelse att de kommu— nala konsumentvägledarna förses med fler, utförligare och aktuellare marknadsöversikter.

Enligt kommittén bör en marknadsöversikt täcka så stor del av mark— naden som möjligt. Det bör ge en god bild av större delen av mark- nadens utbud, se även kapitel ll.l.2.

En marknadsöversikt måste, för att fylla sitt syfte som konsument- informativt material, vara aktuell. Det är därför viktigt att

inaktuella delar i marknadsöversikter kan ersättas med aktuellare

uppgifter och att nytillkomna modeller inom en varugrupp kan läggas till redan befintliga marknadsöversikter. Vidare bör mark-

nadsöversikter snarast upprättas över nya varutyper.

Kommitténs syn på möjligheterna till och ansvaret för dessa frågor redovisas närmare under kapitel l2 och l3.

12 INFORMATION FÖRE KOPTILLFÄLLET

12.1. Den kommunala konsumentvägledningen

Provningsresultat, bland annat i form av marknadsöversikter, kan förmedlas till konsumenter antingen före köptillfället eller i samband med detta.

Före köpet dominerar företagens egen marknadsföring som informa- tionskälla men de kommunala konsumentvägledarna finns som alterna- tiv informationskälla. Konsumenter som aktivt söker information inför ett köp och som önskar opartisk information söker ofta upp en kommunal konsumentvägledare.

Ett stort antal förfrågningar kommer varje år till de kommunala konsumentvägledarna (se kapitel 5). Även om antalet förfrågningar är stort, är dock andelen köp som föregåtts av förfrågning hos en kommunal konsumentvägledare i förhållande till den totala mängden köp mycket liten. Enligt kommitténs sätt att se är det knappast realistiskt att bygga ut den kommunala konsumentvägledningen i sådan utsträckning att alla konsumenters behov av opartisk infor- mation om varor och tjänster kan täckas den vägen. Kommittén har utgått från att den kommunala kon5umentvägledningen så småningom kommer att byggas ut i enlighet med tidigare intentioner så att alla kommuner omfattas av verksamheten. Föreliggande förslag byg- ger dock på nuvarande omfattning av verksamheten. Den personliga rådgivningen till enskilda konsumenter före köpet måste snarast ses som ett komplement till annan opartisk information i samband med köptillfället.(Den kommunala konsumentpolitiska verksamheten redovisas i bilaga 14.)

Som framgått av kartläggningsdelen görs många provningar av konsu— mentvaror, men resultaten kommer av flera skäl inte alls eller en- dast till begränsad del konsumenterna tillgodo. Vägar för att föra ut provningsresultat till konsumenterna behöver konstrueras. Viktigt är vidare att den information som kan erbjudas konsumenterna är ak— tuell. Vid överväganden om hur information skall föras ut till

konsumenterna är det naturligt att också behandla hur konsument- verkets informationsflöde till de kommunala konsumentvägledarna kan effektiviseras.

Kommittén anser att sådan effektivisering kan ske genom modernare rutiner. Det skulle innebära att mer och aktuellare informations- material skulle kunna finnas tillgängligt i kommunerna. Kommitténs uppdrag stannar enligt direktiven vid att föreslå sätt att föra ut information om provningar och marknadsöversikter till konsumenter. Eftersom kommittén nu kommer att behandla effektivisering av den väsentligaste kanalen för denna typ av information, finner kommi- tén det emellertid naturligt att behandla möjligheterna till för-

bättringar även av annan konsumentinformation som distribueras via samma kanal.

12.2. Nuvarande informationsflöde till konsumentvägledarna

Det informationsmaterial som finns tillgängligt för de kommunala konsumentvägledarna kommer dem till handa från olika håll. Största avsändare är konsumentverket. Men även flera andra myndig— heter och statliga organisationer är avsändare, liksom privata organisationer och företag. Vissa statliga myndigheter och vissa organisationer distribuerar sitt material eller delar därav till konsumentvägledarna via konsumentverket.

Annat informationsmaterial söker konsumentvägledarna själva upp via kontakter med företag och organisationer. Materialet samman— ställs därefter hos konsumentvägledarna.

Material som för närvarande distribueras via postverket till de kommunala konsumentvägledarna är främst av följande karaktär:

* Faktablad och andra informationsblad med allmän text av karaktären "tänk på att...”, "det finns på marknaden olika typer av varor som fyller funktionen..." etc.

* Handböcker med allmän information av samma typ som faktablad och liknande, men även med förteckningaröver varor som kan behövas i olika sammanhang och med prisuppgifter och even- tuellt annan information om varorna.

* Testresultat;böcker i vilka återges en kort allmän text om vilka egenskaper som är väsentliga för en vara samt resultat från genomförda provningar som upptar större delen av boken. Testresultat kan även återfinnasi andra publikationer än böcker, t ex tidskrifter eller kortare informationsblad eller stenciler,

x Marknadsöversikter från konsumentverket som är en så fullständig förteckning över marknadens utbud av viss vara som möjligt. I förteckningen finns olika egenskaper hos varan redovisade, dock

utan testresultat.

* Förteckningar som kan vara sammanställningar över varor som i något hänseende blivit godkända av myndighet eller annan organisation, eller som av någon anledning bedömts vara farliga eller på annat sätt inte uppfyller rimliga krav. Förteckningar finns även över företag inom viss bransch.

* Föreskrifter, anvisningar och råd från olika myndigheter.

* Sökordslista ; en förteckning över var information av olika slag finns. Det gäller hänvisningar till skrifter av tidigare nämnd natur, men även hänvisningar till artiklar i svenska och utländska tidskrifter.

Det nämnda informationsmaterialet ges ut av olika myndigheter, organisationer och företag. Det distribueras i vissa fall direkt till de kommunala konsumentvägledarna, i vissa fall via konsu- mentverket. Konsumentverket sänder förutom sitt eget material även ut material från t ex sjösäkerhetsrådet, SEMKO, Skoforsk- ningsinstitutet, bostadsstyrelsen. Material sänds mestadels direkt till konsumentvägledarna från t ex livsmedelsverket, bostadsstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, försäkrings-

bolagens servicebolag, trafiksäkerhetsverket, handikapporganisa— tioner, vissa branschorganisationer, Kooperativa Förbundet. Vissa företag sänder informationsmaterial i form av t ex katalo— ger direkt till konsumentvägledarna.

l2.3 Problem med nuvarande informationsflöde

Informationsmaterialet är mycket heterogent och det kommer från flera olika avsändare. Man kan dock urskilja två huvudtyper av informationsmaterial, nämligen allmän information som inte i större utsträckning påverkas av marknadens utbud och specifik varuinformation vars aktualitet påverkas starkt av förändringar på marknaden. Möjligen kan en tredje typ av information urskil— jas, nämligen sådan som påverkas i sin aktualitet på grund av myndigheters och organisationers agerande.

Det material som påverkas av marknadens utbud och av myndigheters och organisationers agerande blir snabbt inaktuellt och behöver uppdateras ofta för att behålla sitt informationsvärde. Mer allmän information har mestadels längre hållbarhetstid.

Information av sådan typ som ofta behöver uppdateras, kan f n

i många fall inte hållas aktuell på grund av bristande resurser för uppdatering, eftersom även information som lämnas av företag distribueras via konsumentverket (t ex marknadsöversikter, i

vilka av fabrikanter/importörer lämnade uppgifter inte kontrolleras av konsumentverket före publicering). Eftersom informations- materialet distribueras med posten och förvaras i pärmar hos de kommunala konsumentvägledarna, måste omfattningen av materialet vara av hanterlig storlek.

Sökordslistan, som distribueras var fjärde månad från konsument- verket till kommunerna, innehåller bl a hänvisningar till artik— lar i olika tidskrifter, svenska såväl som utländska. Däremot finns inte tidskriftsartiklarna återgivna. Den konsumentväg- ledare som önskar använda de artiklar, som sökordlistan hän— visat till, måste själv skaffa den tidskrift artikeln varit in— förd i. Många konsumentvägledare har tillgång till ett synner- ligen begränsat antal tidskrifter av ifrågavarande slag.

Det innebär att man ofta inte har tillgång till erforderligt och önskvärt informationsmaterial, inte ens på kommunens bibliotek.

För attsökordslistan inte skall bli ohanterlig på grund av sitt format, söker man från konsumentverkets sida begränsa informa- tionen till det viktigaste. Detta har inneburit att hänvisningar till tidskriftsartiklar i olika ämnen inte införs i efter— följande sökordslista, även om nyare information i samma ämne saknas. Många konsumentvägledare för därför egna sökordsregister i form av kortlådor eller på annat sätt. Eller också behåller konsumentvägledaren den gamla sökordslistan (alternativt flera gamla listor) och arbetar med dessa listor parallellt.

Att samla in information för att sammanställa en marknadsöver- sikt är enligt konsumentverket mycket arbetskrävande. Enskilda tjänstemän som arbetar med sådana uppgifter har angett att det tar upp till tre månader att göra en marknadsöversikt, vilket delvis beror på svårigheter att få in uppgifter från företagen. På grund av de begränsade resurserna, finns därför inte mark- nadsöversikter tillgängliga inom alla de områden konsumenter och konsumentvägledare efterfrågar.

Marknadsöversikter med eller utan testresultat, som sammanställts av privata organisationer eller företag, t ex specialidrotts- förbund, branschorganisationer, tidskrifter m m nyttjas mera säl- lan av de kommunala konsumentvägledarna, bl a på grund av bris- tande informationskanaler. Viss information som finns tillgänglig hos dessa typer av organisationer sammanställs för närvarande inte, eftersom organisationerna inte funnit någon kanal till konsumenterna.

12.4 Information som behöver finnas hos konsumentvägledarna

Hos de kommunala konsumentvägledarna bör informationsmaterial finnas tillgängligt om sådana varu- och tjänstegrupper om vilka information är efterfrågad före köptillfället, dvs sådana varor eller tjänster vars inköp konsumenten naturligen planerar i förväg.

För att informationen om enskilda varumodeller skall vara menings- fylld, erfordras att det inom varutypen i fråga är allmänt att

de enskilda varorna märks med fabrikat, typbeteckning eller lik— nande så att de med säkerhet lätt kan identifieras av konsumenten på köpställena.

Informationsmaterial som skulle behöva finnas hos de kommunala konsumentvägledarna är huvudsakligen av samma karaktär som, men

av större omfattning än, det material som redan finns där. Endast i viss utsträckning behöver nya slag av informationsmaterial till- komma. Ett bättre utnyttjande av redan befintlig information

i form av testresultat och övriga marknadsöversikter från tid- skrifter, organisationer och företag bör dock vara eftersträvans- värt.

Marknadsöversikter över fler varutyper skulle förbättra möjlig- heterna att lämna relevant information till konsumenter. Även ökad redovisning av konsumentvaruprovningar skulle förbättra dessa möjligheter. ökning av mängden sådan information bl a genom bättre nyttjande av befintlig information bör eftersträvas.

Förteckningar över varor som i något avseende blivit godkända finns när det gäller vissa varugrupper. Förteckningar över god— kända varor inom andra varugrupper har man inte tillgång till hos de kommunala konsumentvägledarna. Antalet förteckningar bör utökas så att förteckningar över frivilligt godkända konsu- mentvaror inom alla varugrupper som kan provas och frivilligt godkännas i något avseende finns tillgängliga hos de kommunala konsumentvägledarna. Sådana förteckningar bör finnas oberoende av om godkännandet avser grundkrav som uppfyllts vid säkerhets-, vid kvalitets- eller vid funktionsprovning.

Informationsmaterial som för närvarande inte finns tillgängligt hos de kommunala konsumentvägledarna, men som det skulle vara önskvärt att ha tillgång till behandlas i det följande:

x förteckningar över av tillverkare/generalagenter godkända service- Och reparationsverkstäder inom olika varuområden, främst vad gäller hushållskapitalvaror

från konsumentsynpunkt intressanta förteckningar över hantverks- företag som av någon instans akutoriserats eller på annat sätt godkänts

förteckningar över vanliga fel på olika hushållskapitalvaror, samt auktoriserad verkstads debitering för att åtgärda dessa fel

checklistor för felsökning när det gäller fel på hushållskapi- talvaror som konsumenten själv kan förmodas avhjälpa

marknadsöversikter över tjänster av komplex art, t ex försäk- ringstjänster, banktjänster, sällskapsresor m m

"lathundar" för beräkning av hushållsbudgetar

”lathundar” för beräkning av förmånligaste sätt för ett hus- håll att finansiera varu- eller tjänsteköp

standardformulär för vissa avtal m m, t ex köpeavtal, inbördes testamenten, reklamationer, besvärsskrivelser m m.

12.5. Krav på information från konsumentvägledarna

De krav som konsumenterna har rätt att ställa på den information

som tillhandahålls av de kommunala konsumentvägledarna bör kunna vara:

* informationen skall vara så utformad att den är lätt att förstå

* informationen skall finnas tillgänglig innan köpbeslut fattas om informationen är av sådan karaktär att den påverkar konsu- mentens möjlighet att göra ett rationellt köp

* informationen skall ha sådan bredd att den blir efterfrågad. Det får inte inträffa alltför ofta att information inom sökt ämnesområde inte finns att tillgå

* informationen skall vara aktuell. Det innebär att informa- tion som är av sådan karaktär att den påverkas av t ex

marknadsförändringar eller myndigheters eller andra organisa- tioners agerande måste uppdateras ofta

* information om olika varor inom samma varugrupp måste vara så likformad att konsumenten får en god överblick över marknadens utbud i de fall informationen är varu/tjänstespecifik. Samma egenskaper måste redovisas på samma sätt för samtliga modeller inom en varugrupp.

12.6 Olika sätt för informationsöverföring till konsument— vägledarna

Som i tidigare avsnitt framhållits är det angeläget att i den kommunala konsumentverksamheten ta vara på tillgänglig informa— tion, främst om varor och tjänster, vilken för närvarande inte nyttjas. Det är vidare angeläget att utvidga befintlig informa- tion till att omfatta fler varu/tjänstegrupper, att tillföra andra typer av information och att kunna uppdatera befintlig information oftare, liksom att även i vissa fall kunna bibehålla befintlig information längre tid om den inte blivit inaktuell.

Den information som för närvarande hanteras av de kommunala konsumentvägledarna och av konsumentverket är mycket omfattande. Att utöka informationsmängden på sätt som ovan skisserats är inte möjligt med nuvarande system för informationsöverföring från konsumentverket till de kommunala konsumentvägledarna.

Att så inte är fallet har två huvudorsaker. Dels blir pappers- flödet från konsumentverket till de kommunala konsumentväg- ledarna och pappershanteringen hos vägledarna så omfattande att rent praktiska svårigheter uppkommer. Dels är en utökning orealistisk därför att utökade resurser för sammanställning och uppdatering av information enligt de rutiner som för närvarande används (dvs konsumentverket står för informationsinsamling, -sammanställning,.och -distribution) inte finns tillgängliga. Kommittén har därför stannat för att nuvarande system för in- formationsöverföring till kommunerna måste förbättras om mer information skall kunna nyttjas. Någon annan informations-

överföring erfordras.

Ett nytt system för informationsöverföring bör vara av sådan art att delar av informationsbearbetningen på sikt delvis kan

göras utanför konsumentverket, t ex av tidskrifter, organisatio- ner, företag och andra myndigheter.

Även uppdatering av informationen bör på sikt delvis kunna göras utanför konsumentverket.

Pappersflödet till de kommunala konsumentvägledarna bör inte öka även om informationsutbudet ökar och kvaliteten på informationen höjs.

Kommittén har av ovan angivna skäl stannat för att en datorbase- rad informationsöverföring bör väljas. För detta ändamål bör inrättas en central databas hos konsumentverket och terminaler hos de kommunala konsumentvägledarna.

En databas kan byggas upp med större dator eller med mini- dator. Den informationsöverföring det här skulle vara fråga om är av relativt okomplicerad natur. Stora datasystem är byggda för att kunna lösa svåra och kvantitativt omfattande problem. Detta gäller särskilt problem för vilka stor beräkningskapacitet behövs eller mycket omfattande tabellmaterial behöver kunna över- blickas. För lösning av sådana problem är stora datorer lämpliga.

Om man emellertid har förhållandevis enkla frågeprobiem blir det ofta onödigt dyrt att använda stor dator, särskilt om många terminaler används.

Behovet av administration inom datasystem med stora datorer kräver resurser. Det är för en dator ofta mer resurskrävande att sortera fram rätt program och rätt data för att besvara en fråga, än det är att besvara själva frågan.

I små datorer (minidatorer) är förhållandet det motsatta. De

har mer begränsad användbarhet, men det de kan göra, görs effek— tivt och till relativt låg kostnad. Den tekniska utvecklingen är f n sådan att allt mer datakraft kan placeras i små data— system till oförändrad kostnad. Små datorers kapacitet räcker emellertid inte till för komplicerade problem .

Kommittén har av ovan angivna skäl stannat för att ett data- system med minidator bör byggas upp.

Man kan välja mellan datasystem med hyrda eller uppringda förbindelser mellan databas och terminaler. Hyrda förbindelser ger större snabbhet och säkrare tillgänglighet till databasen samtidigt som kostnaden är betydligt högre än vid uppringda förbindelser. Kommittén anser inte att så snabb tillgång till databasen elleratt så stor säkerhet i systemet krävs att det är befogat att öka kostnaden för systemet avsevärt. Uppringda förbindelser förordas därför.

I konsumentinformationssammanhang har under de senaste åren försök gjorts med datorsystem bestående av minidator och termi-

naler som står i förbindelse med databasen via telefonnätet. Härvid har använts standardprogram för sökning och förfrågning. Vissa kompletterande sök- och redigeringsprogram kan vidare användas. Lågpristerminaler har kommit till användning. Sök- systemet har varit enkelt med numerisk sökning eller med alfabetiska sökord. Även inmatningen är tekniskt enkel. Mycket begränsad utbildning krävs av användarna. Sådana system kallas teledatasystem och försök med dylika redovisas i bilaga 13. Vissa av de redovisade försöken har övergått till permanent verksamhet.

Kommittén förordar på grund av systemets låga kostnad i förhål— lande till andra datorbaserade informationsöverföringssystem och på grund av systemets enkla hantering, att informations- material av snabbt föränderlig karaktär förmedlas till de kommu- nala konsumentvägledarna via teledata.

12.7 Administration av teledatasystem för informations— överföring till konsumentvägledarna

Databasen och utrustning härför bör ägas av konsumentverket. Möjlighet bör finnas för konsumentverket att upplåta utrymme i databasen för andra myndigheter och statliga och kommunala organisationer, privata organisationer, tidskrifter och enskilda företag enligt regler som konsumentverket gör upp. Avtal om sådan upplåtelse kan träffas generellt eller i särskilda fall.

De regler som konsumentverket ställer upp för upplåtelse av databasen bör avse:

* vilka egenskaper hos en vara som kan redovisas

* efter vilka sökord information skall kunna sökas

* efter vilka kriterier uppdatering skall ske

* på vilket sätt egenskaper skall mätas (se provningsmetoder, kapitel ll).

* vilken layout informationen skall ha * vem som ansvarar för att informationen är korrekt.

Reglerna bör anpassas efter den varu/tjänstegrupp som informa- tionen avser och efter övriga omständigheter i syfte att på enklaste sätt kunna förse de kommunala konsumentvägledarna med vederhäftigt informationsmaterial inom bredast möjliga område.

Kommittén anser att kvaliteten på informationen måste präglas

av den saklighet och vederhäftighet som gäller för marknadsfö- ringsåtgärder enligt 2 & MFL oavsett om MFL är tillämplig på den typ av information det här gäller eller ej.

Varugrupper (tjänster) som kan beredas plats i databasen väljs enligt de prioriteringsregler konsumentverket har när det gäller att bedöma informationsbehovet.

Avtal bör även kunna träffas i motsatt riktning, så att konsu- mentverket bereds tillfälle att bearbeta material, t ex test- resultat, från utomstående instanser och nyttja detta material i databasen. Bland annat bör vissa delar av provningar som inte uppfyller kraven på mätmetoder i konsumentverkets regler efter bearbetning kunna utnyttjas i databasen som allmän, ej modell— anknuten, information. Man kan t ex dra slutsatser om vissa konstruktioners lämplighet. Från testredovisningar, som inte uppfyller kraven ovan, kan ibland även vissa slutsatser om de enskilda varumodellerna dras. Så kan t ex vara fallet om enskilda varumodeller är försedda med konstruktionsdetaljer som generellt befinns lämpliga eller mindre lämpliga. En ny utvärdering av testresultaten bör kunna göras av konsumentverket, så att en- skilda varor som vid provningarna fått anmärkningsvärt låga re— sultat kan skiljas från övriga modeller.

12.8. Inmatning och uppdatering i databasen

Inmatning i databasen i enlighet med de regler som ställts upp av konsumentverket bör efter avtal, och i vissa fall efter kont-

roll av KOV, kunna göras av den organisation som sammanställt ma- terialet om detta visar sig praktiskt i det enskilda fallet. I övriga fall sker inmatning av det färdigstrukturerade och bear- betade materialet avlonsumentverket.

Det kan i praktiken visa sig enklast att inmatning sker hos konsumentverket, medan uppdatering kan ske hos utomstående instanser som valt att skaffa terminal med inmatningsmöjlighet.

Terminaler hos de kommunala konsumentvägledarna bör ägas av kommunerna. Systemet kräver attkommunernaansluter sig genom att anskaffa terminal. Det är inte möjligt för konsumentverket att förse vissa kommuner med snabbt föränderlig information enligt

nuvarande system när datasystemet kommit i användning. Distribu- tionen av information med längre hållbarhetstid påverkas inte genom införande av teledata.

Teledata har varit föremål för utredning i informationsteknolo- giutredningen, vars betänkande (SOU 1981:45) sommaren år 1981 överlämnats till regeringen. Enligt majoriteten i informations— teknologiutredningen bör reklamförbud införas i teledatasystem som kan nå allmänheten i bostäderna. Begreppet reklam har i be- tänkandet givits en vid definition, varför möjligheterna att an- vända teledata för konsumentinformation direkt till allmänheten torde bli begränsade om förslaget antas. Varuprovningskommittén anser emellertid att jämförande varuinformation, som lämnas i enlighet med kraven i något av samhället sanktionerat informa- tionssystem, skall kunna lämnas till konsumenterna oberoende

av var dessa vistas och av vem som är informationssändare.

12.9 Ansvar för och kontroll av informationen

Databasen kommer, när den är fullt utbyggd att innehålla information från flera olika källor och blandningar av källor. Följande källor är möjliga:

* Konsumentverket matar in eget material

* Konsumentverket matar i material från tidskrifter i a) obearbetat skick

b) bearbetat skick

* Konsumentverket matar i material från andra myndigheter eller från statliga eller kommunala instanser

* Konsumentverket matar in material från andra organisationer eller från enskilda näringsidkare

* Konsumentverket uppdaterar ovanstående material

Tidskrifter träffar avtal med KOV och matar in eller uppdaterar eget material enligt verkets regler

Andra myndigheter eller statliga eller kommunalainstanser träf- far avtal med KOV och matar in eller uppdaterar eget material enligt verkets regler

Andra organisationer eller enskilda näringsidkare träffar avtal

med KOV och matar in eller uppdaterar eget material enligt ver— kets regler.

Utanför konsumentverket stående statliga, kommunala eller privata organisationer eller enskilda näringsidkare träffar avtal med KOV och uppdaterar material som matats in av konsumentverket.

Några klara regler för vem som anvarar för att informationen är korrekt i det enskilda fallet torde inte finnas. Den enklaste lösningen på problemet, vilken också kommittén förordar, är att informationsansvarig instans anges på varje "sida" i databasen. Med denna lösning skulle vanliga skadeståndsrättsliga regler gälla.

Särskilda ansvarighetsregler som grundas på att datasystem används för informationsöverföringen torde inte gälla.

Konsumentverket har under lång tid hänvisat till informations- material som sammanställts av andra myndigheter, organisationer och tidskrifter. Konsumentverket har vidare under lång tid sam- manställt marknadsöversikter som bygger på uppgifter från enskilda näringsidkare. Samma ansvarighetsregler som gäller detta material torde komma att gälla i en databas.

Konsumentverket kan emellertid inte helt undandra sig ansvar för den information verket matar in i databasen oberoende av ansvarig källa. Normala aktsamhetskrav gäller härvid och det är konsument— verkets skyldighet att reagera på uppenbart oriktiga uppgifter.

I Sverige har hittills inget fall angående skadeståndsansvar p g a felaktig konsumentupplysning gått till avgörande i domstol. I praktiken aktualiseras hithörande frågor mycket sällan.

Det är möjligt att konsumentverket eller annan myndighet som sprider konsumentupplysning, som genom vårdslöshet kommit att innehålla felaktiga eller missvisande uppgifter, kan bli skyldig att ersätta en näringsidkare för den förmögenhetsskada som däri- genom vållats hans företag. (Regler om skadeståndsansvar för det allmänna finns i 3 kap 2-6 55 skadeståndslagen.) Ersättningsskyl- dighet torde föreligga endast om sådana krav har blivit åsidosat- ta som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning skäligen hade kunnat ställas 3 kap 3 & skadeståndslagen). Denna regel kan, med hänsyn till det bakomliggande konsumentskyddande syftet, eventuellt medföra att vissa mindre brister i material och slut— satser kan ursäktas i det konsumentupplysande materialet.

Vad härefter gäller konsumentupplysning som sprids av annan

än myndighet, måste observeras att marknadsföringslagen endast gäller för marknadsföringsåtgärder som företas av näringsidkare och som innebär en marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet. Härmed jämställs marknadsföringsåtgärder vid- tagna av en organisation av näringsidkare för att marknadsföra medlemmarnas produkter. Konsumentupplysning som sprids genom oavhängiga organisationer av typen institut, stiftelser etc torde dock i regel inte ha sådan karaktär av marknadsföring, att marknadsföringslagen blir tillämplig. För sådana organisationers upplysningsverksamhet är rörelsefriheten mycket stor i hägnet

av den vidsträckta tryck- och yttrandefriheten i svensk rätt.

Så länge det inte är fråga om straffbart handlande, saknas i regel legala möjligheter att ingripa.

För att komplettera bilden kan tilläggas att konsumentupp- lysning och varurecensioner, som publiceras i tidningar och tidskrifter, är tryckfrihetsrättsligt skyddade. Här är rörelse- friheten mycket stor.

Ansvarighetsregler vad gäller provningar som utförs i NÄK:s regi behandlas för närvarande inom NÄK.

Att uppgifter, som matats in i databasen av andra än konsument- verket, är korrekta måste kontrolleras av konsumentverket vid misstanke om felaktigheter. Den som är ansvarig för informationen skall kunna bevisa att uppgifterna är korrekta. Vid upprepade och/eller grova felaktigheter skall avtalet om upplåtelse av databasen kunna omprövas.

12.10. Utrustning för teledataöverföring av information till-konsumentvägledarna

Som central utrustning, vilken bör placeras på konsumentverket, erfordras en teledatabas. Denna består av dator, programvara samt nödvändig kringutrustning för att driva systemet. Prisnivån på systemet är beroende främst av antalet ingående linjer.

I England räknar man i Prestel—systemet med att ca 25 terminaler kan dela på en ingående linje. I ett system med tio linjer skulle med samma beräkningsmall 250 terminaler kunna anslutas.

Antalet terminaler per ingående linje är beroende av bl a teledatasamtalens längd och frekvens. För system avsedda för användning inom företag, myndigheter och organisationer brukar man som tumregel räkna med att mellan tio och 20 terminaler kan anslutas per linje. En närmare analys av erforderlig linje- kapacitet bör dock göras i KOV:s regi i anslutning till detalj— utformningen av systemet.

En dataanläggning av det slag som här diskuterats kräver ca 20 kvm golvutrymme.

Centralt behövs även en inmatningsterminal. Sådana finns av olika slag. Enklare inmatningsterminaler kan efter hand kompletteras upp till högre standard. För smärre ändringar i existerande bilder kan ett vanligt alfanumeriskt tangentbord, som även används för sökning vid terminaler, användas.

Hos de kommunala konsumentvägledarna krävs en teledataterminal. Sådan terminal kan vara konstruerad för att användas enbart som terminal, eller vara en färg-TV-mottagare med terminalfunktion.

Om ordsökning och/eller elektronisk postfunktion skall användas (se även kapitel 12.12) erfordras alfanumeriskt tangentbord av skrivmaskinstyp.

Till teledataterminalen kan kopplas en skrivare, som på order skriver ut det som visas på bildskärmen. Sådana skrivare finns i olika utföranden med avseende på ljudnivå och skrivhastighet.

Utöver nämnda utrustning erfordras modem till varje terminal. Sådana modem hyrs f n från televerket.

I detalj vilken utrustning (fabrikat, modeller, datorprogram) som skall komma till användning bör utredas av KOV i samarbete med kommunförbundet och kommundata. Kommittén har här endast redovisat vilka typer av teknisk utrustning som kommer till användning i föreliggande förslag.

12.11. Databasens omfattning

Databasens omfattning är av naturliga skäl flexibel. Avsikten med ett datorbaserat system är att mer informationsmaterial skall kunna nyttjas. Vid beräkningarna utgår vi därför från att

visst material från t ex tidskrifter och branschorganisationer kommer till användning. Omfattningen vid flera olika alternativ har beräknats. (För närvarande har konsumentverket distribuerat ett 30—tal marknadsöversikter och ca tiotalet tester till konsu- mentvägledarna).

Kommittén har låtit genomföra ett teledataförsök i syfte att utröna dels hur stor plats i en databas olika typer av material tar, dels kostnaderna för inmatning av uppgifterna.

Vid försöket har inmatning av data rörande följande varutyper/ tjänster gjorts:

* test av åtta luftfuktare tidsåtgång för planering av inmatningen ca en timme inmatning ca 15 minuter per inmatad sida åtta sidor uppgifter dvs totalt två timmar inmatning total arbetstid tre timmar

* test av sex diskmaskiner (totalt i testet 14 maskiner) tidsåtgång för planering av inmatningen drygt två timmar inmatning ca 15 minuter per inmatad sida 35 sidor uppgifter dvs totalt ca nio timmar inmatning total arbetstid ca elva timmar (om alla maskiner hade matats in hade antalet sidor blivit ca 85 och tidsåtgången för inmatning ca 21 timmar. Total arbetstid hade då blivit ca 23 timmar)

* uppgifter om olika energibidrag tidsåtgång för planering av inmatningen ca 1/2 timme inmatning ca tio minuter per inmatad sida 15 sidor uppgifter dvs totalt ca 2 1/2 timmar inmatning total arbetstid ca tre timmar

* jämförande information om hemförsäkringar tidsåtgång för planering av inmatningen ca en timme inmatning ca åtta minuter per inmatad sida 80 sidor uppgifter dvs totalt knappt elva timmar inmatning total arbetstid ca tolv timmar

Det material som är lämpligt för inmatning i databasen, dvs det material som snabbt förändras på grund av marknadens förändringar eller på grund av myndigheters (motsv) åtgärder, kan vara av varierande omfattning. Beroende på materialets karaktär krävs olika mycket utrymme i databasen för varje uppgift. Nedan lämnas exempel på hur utrymmeskrävande olika uppgifter kan vara.

* Förteckning över i något avseende godkända varor. Ca tio kan förtecknas per sida. Om en förteckning innehåller 100 varor erfordras tio sidor.

* Förteckning över "auktoriserade" företag (t ex sådana som ut- för garantireparationer för visst fabrikat). Minst fem företag får plats per sida om adress och telefonnummer skall anges. Företagen sorteras lämpligen efter postnummer för enklare sökning. Om 500 företag av varje slag finns inom landet er- fordras 100 sidor i databasen för en förteckning.

* För marknadsöversikter utan testresultat eller med enklare testresultat kan en sida per redovisad varumodell vara till- räcklig. Vi gör i detta sammanhang antagandet att i genom- ! snitt tio modeller ingår i marknadsöversikter av detta slag. Inledande text på ca fem sidor erfordras. Totalt åtgår 15 sidor för en dylik marknadsöversikt.

* För marknadsöversikter av mer komplicerad natur med eller utan testresultat kan upp till fem sidor erfordras per varumodell. Man kan tänka sig att igenomsnitt 15 modeller ingår i marknads— översikten. Inledande text kan i detta fall behöva vara mer

omfattande, t ex 15 sidor. Totalt skulle för en marknadsöver-

sikt av denna typ åtgå 90 sidor.

I följande tabell skissas ett antal exempel på olika tänkbar omfattning av databasen. Tabell 12?1

Exempel 1. I databasen ingår: 10 förteckningar över godkända varor

10 förteckningar över auktoriserade företag eller hantverkare

50 marknadsöversikter av enkelt slag

20 marknadsöversikter av komplicerat slag

Sökordslistan Totalt Exempel II.I databasen ingår:

50 förteckningar över godkända varor

100 förteckningar över auktoriserade företag eller hantverkare (även förteckningar över vanligaste felen hos olika hushållsapparater och normalkostnad för åtgärdande)

50 marknadsöversikter av enkelt slag

50 marknadsöversikter av komplicerat slag

Sökordslistan

Totalt

100 sidor

1 000 -"- 750 -"-

1 800 -"- 1 000 —"— 4 650 sidor

500 sidor

10 000 -"- 750 -”-

4500 1000

16 750 sidor

Exempel III. I databasen ingår: 100 förteckningar över godkända varor 1 000 sidor

50 förteckningar över auktoriserade företag eller hantverkare 5 000 -"-

100 marknadsöversikter av enkelt slag 1 500 — -

30 marknadsöversikter av komplicerat

slag 2 700 -"— Sökordslistan 1 000 -”— Totalt 11 200 sidor

Som synes av exemplen kan databasens omfattning variera beroende på sammansättningen av informationstyperna i den. Troligen är det rimligt att räkna med att ca 4 000 - 5 000 sidor används för marknadsöversikter med eller utan testresultat. Antalet typer av förteckningar är beroende av ambitionsnivån. Antalet avseenden som företag eller hantverkare kan godkännas i kan vara betydande, särskilt om förteckningar görs med avseende på olika godkännanden (t ex godkända garantireparatörer av tvätt- maskin av fabrikat x har en lista, fabrikat y en annan lista

etc samtidigt som garantireparatörer av diskmaskin x har en lista och diskmaskin y en annan lista). Det är inte orimligt att anta att antalet dylika förteckningar kan komma upp mot tusen- talet när databasen utnyttjas till fullo. Det torde dock inte vara realistiskt att räkna med mer än ca 10 000 till 20 000 sidor under de första fem åren.

Antalet terminaler är svårt att uppskatta. För närvarande finns konsumentverksamhet i 190 kommuner. Totalt antal kommuner är emellertid 279 och man kan räkna med att samtliga kommuner förr eller senare kommer att införa konsumentverksamhet. Möjlighet att ansluta samtliga kommuner till systemet måste därför finnas.

Därtill kommer behov av terminaler hos hemkonsulenterna, som f n har att svara för konsumentrådgivning i de fall kommunen inom länet inte har konsumentverksamhet. Vi räknar i detta exempel med att en tredjedel (åtta stycken) av länsstyrelserna ansluter sig till systemet.

När det gäller inmatningsterminaler är det rimligt att anta att konsumentverket den första tiden sköter mesta delen av inmatningen. Möjligen kan någon eller ett par organisationer utanför konsument— verket vara intresserad av att ha möjligheten att ansluta egen inmatningsterminal. Med utbyggt system kan man räkna med att in- matning kan ske från tiotalet inmatningsterminaler.

Antalet förfrågningar till de kommunala konsumentvägledarna upp- skattas till ca 400 000 per år, med stora variationer mellan olika kommuner.

12.12. Möjlig utveckling

Varefter avtal om inmatning kan träffas med olika organisationer och företag, bör antalet "inmatare" kunna öka och mängden information i teledatabasen likaså.

Det är också fullt möjligt att bygga ut antalet sökterminaler, så att sådana finns tillgängliga på t ex postkontor, bibliotek och på försäljningsställen. På sikt är det även tänkbart att teledataterminaler finns i hushållen. Detta kan emellertid komma att ställa större krav på inmatning och sökning.

Möjligheten till elektronisk postfunktion via datasystemet kan komma att rationalisera arbetet vid konsumentverket. Det kan vara fördelaktigt att förfrågningar från konsumentvägledarna till kon- sumentverket matas in av konsumentvägledarna allteftersom frågor uppkommer. Konsumentverket kan vid vissa tillfällen besvara de

frågor som finns lagrade i databasen genon att lägga in svaren i databasen. Svar på frekventa frågor kan lagras premanent i databasen, medan andra svar raderas bort efter viss tid.

De kommunala konsumentvägledarna kan komplettera databasen med eget material som är av lokalt värde.

Inmatningsterminaler kan i framtiden finnas hos hemkonsulenterna, för inmatning av regionalt intressant information.

l2.l3 Tidsplan

Det är av stor vikt att en fungerande databas snabbt kommer i gång.

Innan databasen blivit av någon nämnvärd omfattning, kan det knap- past vara av intresse för kommunerna att investera i terminalut- rustning. Under uppbyggnadsfasen måste därför konsumentverket och andra myndigheter och organisationer sända sitt informationsmate- rial till de kommunala konsumentvägledarna på konventionellt sätt. Det innebär dubbelarbete under ett uppbyggnadsskede. önskvärt är därför att detta uppbyggnadsskede blir så kort som möjligt.

Om endast en inmatningsterminal används och inmatning görs med en hastighet av ca l5 minuter per inmatad sida, åtgår ca l,5 arbetsår för inmatning av lO 000 sidor.

De tidigare använda exemplen (kapitel l2.ll) kan även åskådlig- göra arbetsmängden för att mata in data. Vid teledataförsöket var tidsåtgången för planering av inmatning låg. Att tidsåtgången är begränsad stöds även av ICA-kurirens försök med teledata. Vissa marknadsöversikter kan emellertid vara av mer komplicerad art var— för vi i våra beräkningar utgår från dubbelt så lång planeringstid.

Det antas i det följande att tidsåtgången för planering av inmat- ningen är en tinme när det gäller förteckningar av olika slag, två timmar för enklare marknadsöversikter och fyra timmar för kompli- cerade marknadsöversikter.

Tidsåtgång för planering och inmatning särredovisas i exemplen därför att planeringsarbetet inte blockerar inmatningstermi— nalen och därför att planering och inmatning inte behöver göras av samma person.

Tabell 12;2

___—M

Exempel 1. Planering av 20 förteckningar 20 timmar Planering av 50 marknadsöversikter av enkelt slag 100 -"- Planering av 20 komplicerade mark- nadsöversikter 80 -"- Total planering 200 timmar

Exempel II.

Exempel III.

Planering av 150 förteckningar

Planering av 50 marknadsöversikter av enkelt slag

Planering av 50 marknadsöversikter av komplicerat slag

Total planering

Inmatning av 16 750 sidor knappt

Planering av 150 förteckningar

Planering av 100 marknadsöversikter av enkelt slag

Planering av 30 marknadsöversikter av komplicerat slag

Total planering

Inmatning av 10 200 sidor

150 timmar 100 —”-

450 timmar

4 200 timmar 150 timmar 200 -"-

120 -"- 470 timmar

2 800 timmar

Uppdatering behöver inte göras av alla sidor i databasen. Inte

heller behöver hela sidor revideras. I genomsnitt kan räknas

med att årligen ca40 procent av sidorna revideras, (endast egen— skaps-, namnuppgifter m m behöver revideras, tabellhuvuden m m och inledningar till marknadsöversikter och förteckningar håller sig aktuella). För revidering av en sida beräknas en tidsåtgång av fem minuter. Med 10 000 sidor i databasen och 4 000 sidors revidering blir tidsåtgången för uppdatering 3OO - 400 timmar

per år.

Med förutsättningen att omfattningen av databasen blir någon- stans mellan exempel II och III, förefaller det rimligt att ha

en uppbyggnadstid på ca två år från beslutsdatum. Detta inne— bär inte att systemet är fullt utbyggt efter två år, utan att det efter denna tid bör kunna fungera på tillfredsställande

sätt och att de kommunala konsumentvägledarna efter denna tid kan använda databasen som huvudsaklig källa till information

av snabbt föränderlig karaktär. Om konsumentverket i stället anskaffar två inmatningsterminaler bör uppbyggnadsskedet kunna minskas till ett år. Kostnaden ökar med denna lösning med ca 30 000 kr i investering.

Kommittén förutsätter att visst systemarbete behöver göras före och under systemets uppbyggnad. Storleksordningen av detta system- arbete kan bli ca tre månaders arbete av en kvalificerad handläg— gare och ca två månaders arbete av en konsult.

12.l4 Resursbehov Följande beräkning är ingen exakt budget, men ett system av den art som föreslås i betänkandet bör kunna rymmas inom en ram av

ungefär den storleksordning som här anges.

För databasen erfordras följande maskinella utrustning (priserna i prisläge hösten l981, exkl moms):

dator och programvara samt erforderlig kringutrustning, lO linjer (möjliggör l00—250 terminalanslutningar) 750 000 kr inmatningsterminal för konsumentverket 30 000 " skrivare för konsumentverket 10 000 "

Terminaler i kommunerna/hos hemkonsulenterna:

teledataterminal ca 7 000 kr tangentbord " 2 000 " skrivare " 7 000 " inträdesavgift) hyra av modem) l00 "

ca l6 100 kr/ansluten kommun/hemkonsulent

Investeringskostnaderna uppgår således centralt och regionalt till ca 920 000 kr (inkl terminaler hos åtta länsstyrelser) och för varje ansluten kommun till drygt 16 000 kr. Avskrivnings- tiden kan beräknas till fem år. Detta gör en årlig kostnad för den maskinella utrustningen för staten på 185 000 kr, och för kommunerna drygt 3 200 kr per'ansluten kommun.

De årliga driftkostnaderna för den maskinella utrustningen hos konsumentverket belöper sig till:

drifts- och servicekostnader ca 80 000 kr lokalhyra, 20 kvm för datorn 10 000 ” driftskostnader för terminaler hos hemkonsulenter (jfr nedan) 7 000 "

Summa 97 000 kr

De kommunala kostnaderna kan uppskattas till: Servicekostnad på terminaler ca 200 kr per terminal och år.

Telefonkostnader (f n rikssamtal men lokal samtalstaxa kommer enligt televerkets planer fr o m år 1983 att debiteras efter- som telefonlinjen endast används vid de tillfällen då sidan byts ut) i genomsnitt ca 700 kr per ansluten terminal och år.

Härtill kommer papperskostnad om skrivare skall användas.

Kostnaderna för systemarbetet beräknas till 400 timmar för KOV och lOO 000 kr för en konsult.

Det förutsätts här att konsumenterna debiteras viss avgift om de önskar utskrift av material ur teledatabasen (motsvarande pappers- kostnaden och den administrativa kostnaden för t ex bokföring m m),

Arbetsbelastningen på konsumentverket med inmatning och uppdate— ring torde under uppbyggnadstiden på ca två år belöpa sig till omkring en heltidstjänst, därefter till ca 400 timmar årligen för uppdatering. Eventuell uppbyggnad och utvidgning av data— basen ökar arbetsinsatsen.

Administration och kontroll hos KOV bedöms erfordra en heltids- tjänst när systemet är utbyggt och andra än KOV skall mata in information.

Arbetet med planering av inmatningen torde under de två uppbygg- nadsåren röra sig om 200-300 timmar per år. Därefter kommer sådana insatser att vara mycket begränsade under förutsättning att data- basens omfattning hålls konstant.

Under ett inledningsskede krävs utbildning av personal som skall hantera databasen. Fem personer kan behöva en veckolång kurs och

tio personer en endagarskurs. Detta gör en arbetsinsats av 35 ar- betsdagar, vilket är 280 timmar.

Även de kommunala konsumentvägledarna behöver utbildning i nytt- jandet av terminaler. Endagskurser för l50 konsumentvägledare inne— bär en arbetstidsåtgång av l 200 timmar. Denna utbildning kan emel- lertid samordnas med KOV:s övriga kursverksamhet för vägledarna.

Besparingar med systemet torde kunna göras på följande sätt:

* konsumentverket behöver inte besvara lika många frågor från kommunala konsumentvägledare med ett bättre informationssystem. Totalt får man årligen knappt 4 000 frågor av denna art till konsumentverket från de lokala konsumentvägledarna. Antalet för- frågningar inom denna kategori borde kunna minska med 3 000. Varje fråga tar i genomsnitt ca tiOininuter att besvara och tids- vinsten är för konsumentverket 500 timmar per år.

% halva tidsvinsten görs av kommunerna, som söker informationen i databasen. Det innebär en vinst på 250 timmar per år.

x ett rationellare sätt att hantera förfrågningar hos de kommunala konsumentvägledarna torde kunna leda till inbesparingar när det gäller tidsåtgången för att besvara varje fråga. Om man räknar med en tidsbesparing av en minut per fråga, vilket är mycket lågt räknat, blir den totala tidsvinsten mer än 6 500 timmar för kommunerna. (6 667 timmar beräknat på 400 000 frågor).

* minskad utsändning av material till kommunerna från konsument— verket gör en tidsbesparing beräknad till 60 timmar per utsänd- ning totalt, även om arbetet fördelas till olika ställen inom konsumentverket. De kommunala konsumentvägledarna som inte be- höver packa upp och sortera in material, spar ca tio minuter per konsumentvägledare och gång som utsändning inte sker, totalt 35 timmar per gång. (Samtliga kommuners verksamhet har därvid in- räknats. De kommuner som inte ansluter sig till databasen kommer inte att få motsvarande information i skriftlig form.) Om utsänd- ning kan ske en gång per månad i stället för en gång per vecka,

dvs tolv gånger per år i stället för 40 gånger per år blir be-

sparingen för konsumentverkets räkning l 680 timmar och för kom- munernas räkning 980 timmar.

* Minskad tidsåtgång för de kommunala konsumentvägledarna för att

sköta egnakortregisterm m över provningar etc fem minuter per

dag och konsumentvägledare, 2 500 timmar per år.

Som framgår av tabellerna l2:3 och l2:4 blir kostnaden för stats-

verket under de fem första åren ca l,9 milj kr.

För kommunerna blir kostnaderna i genomsnitt l7 000 kr det första. året, varefter kostnaderna blir knappt l 000 kr per ansluten kommun. torde bli i storleksordningen 60 timmar per ansluten

Besparingarna

kommun och år.

Tabell l2:3

År 1

Kostnader:

Investering:

Systemarbete:

Driftskostnad:

Arbetsinsats:

Kostnader och besparingar för statsverket under de fem första åren

hos konsumentverket (med ytterligare en inmatningsterminal

hos länsstyrelserna

konsult konsumentverket länsstyrelserna Summa

(alt

Systemarbete konsumentverket Inmatning (en heltidstjänst) (alt två heltidstjänster Planering av inmatning

Utbildning:

790

+ 30 l30

100 90

l ll7 l l47

000

000 000

000 000 000

000 000

400 600 600 300

300

kr

kr) kr

kr kr kr

kr kr)

timmar timmar timmar) timmar

timmar timmar timmar)

År 2 DriftskostnadeOV 90 000 kr länsstyrelserna 7 000 kr Summa 97 000 kr Arbetsinsats: Inmatning (en heltidstjänst) l 600 timmar (alt uppdatering, om inmatingen skett vid två terminaler under ett år 400 timmar + administration och kontroll 1 600 timmar)

Arbetsbesparing: (endast om inmatningen skett vid två terminaler och uppbyggnads— skedet är passerat) Färre frågor 500 timmar Minskad utsändning till kommunerna l 600 timmar Summa arbetsinsats l 600 timmar (alt arbetsbesparing 100 timmar) År 3 Driftskostnad 97 000 kr Arbetsinsats uppdatering 400 timmar administration och kontroll 1 600 timmar Arbetsbesparing färre frågor 500 timmar

minskad utsändning till kommunerna l 600 timmar

Summa arbetsbesparing 100 timmar

År 4 och 5 = år 3

Tabell l2:4 Sammanfattning av kostnader och besparingar för stats- verket under de fem första åren Kostnad/besparing Om inmatning sker Om inmatning sker vid

vid en terminal två terminaler kr tim kr tim ________________________________________2___________________________ År 1 l ll7 000 2 600 l l47 000 4 200 År 2 97 000 l 600 97 000 - lOO År 3 97 000 - lOO 97 000 - lOO År 4 97 000 - 100 97 000 - 100 År 5 97 000 - lOO 97 000 - 100

M

Kostnaden för en heltidstjänst uppskattas till l50 000 kr per år, vilket ger en total kostnad under de fem första åren med ca l 870 000 kr respektive 1 890 000 kr.

När systemet konmit igång och uppdatering kan göras genom infor- mationsinsamlarna, dvs av utanför konsumentverket stående organi- sationer eller myndigheter, kommer kostnaden för arbetstid inom konsumentverket att minska med 100—200 timmar per år. Denna kost— nad fördelas dock på de organisationer eller myndigheter som istäl- let för KOV matar in och/eller uppdaterar material i databasen. Dessutom tillkommer för dessa organisationer/myndigheter kostnad för inmatningsterminal.

Huruvida den kommunala tidsbesparingen skall användas för kost- nadsbesparingar motsvarande investeringskostnaderna och drifts- kostnaderna eller för en kvantitets- och/eller kvalitetshöjning inom konsumentverksamheten måste beslutas av de enskilda kommunerna.

Den statsfinansierade delen av datasystemet kan inte anses vara lönsam om inte samhällsekonomiska vinster räknas in. Om konsumen- ten spar några kronor varje gång det förbättrade informationssys- temet används, kan den totala vinsten anses bli större än kostna- den. Kommittén anser det dock orimligt för konsumentverket och kommunerna att fortsättningsvis hantera den informationsmängd det här blir fråga om och att hålla informationen aktuell utan här föreslagna hjälpmedel.

Även om samhällsekonomisk vinst skulle göras med här föreslaget datasystem, måste medel anvisas för investering och driftskost- nad. Finansieringen behandlas i kapitel l6.

SOU l982:38 13 INFORMATION I SAMBAND MED KOPET l3.l Frivilligt informationssystem

Enligt direktiven skall kommittén komma med förslag om hur varu- provningsresultat och marknadsöversikter skall komma konsumenterna till del. Eftersom endast ett fåtal konsumenter vänder sig till konsumentvägledare före köpet, har kommittén funnit det ofrånkom- ligt att diskutera information på själva varan eller i omedelbar anslutning till denna (det innebär även i postorderkataloger etc). Med vara jämställs i detta sammanhang även tjänster som marknads- förs i "paket", t ex försäkringstjänster, sällskapsresor m.m.

Information direkt på köpstället, och företrädesvis direkt på el- ler i samband med varan är, enligt kommitténs mening, av flera skäl ett nödvändigt komplement till informationen före köptill- fället.Dessa skäl är bl a:

x Information på varan, eller i anslutning till denna, finns tillgänglig när det slutliga köpbeslutet skall fattas.

x Informationen behöver inte sökas aktivt av konsumenten, utan finns till hands när den behövs.

* Information av detta slag, torde vara den typ av information som är bäst lämpad för s k svaga konsumentgrupper, vilka ofta inte nås av information före köptillfället.

Informationen bör vara opartisk och syfta till att lämna en från konsumentsynpunkt rättvisande bild av varans egenskaper. Syftet bör vidare vara att ge konsumenterna möjlighet att jämföra enskil- da varor inom samma varugrupp, att utforma den information som marknadsförarna redan lämnar på ett härför lämpligt sätt och att skapa en kanal för att föra ut provnings- och mätresultat till konsumenterna.

Information i samband med köpet bör enligt kommitténs mening va- ra enkel och enhetligt utformad så att konsumenterna känner igen den och därmed lär sig fråga efter den. Med enhetlig menas i detta

sammanhang att information inom samma varugrupp skall ha samma ut— fonnning och möjliggöra jämförelser mellan olika modeller inom varugruppen. Informationen om olika varugrupper kan ha olika in- nehåll, men sättet att redovisa varornas egenskaper bör i möjli- gaste mån vara ensartat. Dessa frågor diskuteras även i konsument— verkets rapport "Information på säljstället". (KOV rapport 1982: 7-O1). I rapporten slås fast att huvudansvaret för informationen på säljstället ligger på företagen själva. Större delen av infor- mationen måste tas fram inom näringslivet . Man menar vidare att på områden som är särskilt angelägna från konsumentsynpunkt bör samhället aktivt medverka i informationsarbetet. Man anser att in- formation bör vara obligatorisk när det gäller säkerhetsfrågor. Men konsumentverket bör enligt rapporten även sträva längre.

Man bör söka samordna den infonnation som utarbetas inom ramen för marknadsföringslagen med konsumentverkets egen mer allmänna konsu— mentinformation som är avsedd att komplettera näringslivets produkt- information. Man säger vidare att "I mån av resurser bör konsument- verket även ägna uppmärksamhet åt helt frivilliga informationssys- tem som utarbetas inom berörda branscher".

I rapporten betonas att konsumentanpassad information bör finnas på säljstället. Branschorganisationerna bör kunna utforma sådant informationsmaterial. Ett nytt övergripande informationssystem av VDN:s typ som behandlar flertalet varugrupper på i princip samma sätt kan enligt konsumentverket innebära onödiga praktiska svårig— heter. Men "i den utsträckning man kan använda ett speciellt in- formationssytem för flera varuområden är det naturligtvis en för- del för att sprida kännedom om systemets existens, men detta är snarare att betrakta som en positiv bieffekt till huvudsyftet att inom en och samma varugrupp underlätta direkta produktjämförelser". Man anser att konsumentinformation på säljstället kan ha olika ut- seende. I vissa fall kan det vara lämpligt med grundkrav_för sä- kerhet och funktion. I andra fall är det bättre med information

om huvudsakliga användningsområden och i andra fall kan likformig information vara lämplig då sådan krävs för direkta jämförelser.

Verket bör även, enligt rapporten, i mån av resurser, lämna råd och synpunkter som rör utformningen av helt frivilliga informa- tionssystem utarbetade av t ex branschorganisationer. Man anser också att verket bör uppmuntra tendenser till likformig informa- tion över flera varugrupper, t ex användningen av termen ”Varu- fakta" som en gemensam rubrik för saklig upplysning om produkt- fakta, gemensam layout för produktbroschyrerinom.branscher etc.

det bör betonas att kommitténs förslag inte strider mot några av de syften som eftersträvats i konsumentverkets rapport. Kommittén fäster dock större avseende vid värdet av ett så långt möjligt en— hetligt informationssystem.

Gemensam logotyp bör enligt kommittén finnas på de varor som förses med opartisk information av enhetligt slag. Anledning härtill är att informationen snabbt måste bli känd av konsumenterna och där- med efterfrågad. Utan gemensam logotyp är risken stor för att kon- sumenterna inte hittar informationen och att intresset från leve- rantörernas sida minskar avsevärt.

Konsumentverkets roll när det gäller ett mer omfattande informa- tionssystem av enhetlig typ bör främst vara att för berörda nä- ringsidkareoch deras organisationer peka på var konsumentproble- men ligger, t ex analysera vilka varor som behöver förses med in- formation, vilka egenskaper hos varorna som behöver belysas i in- formationen m m. Även viss kontrollerande funktion bör åvila kon- sumentverket.

Information av detta slag bör ses som ett komplement till annan information av - juridiskt eller praktiskt sett - obligatorisk

art och bör enligt kommittén vara frivillig. Kommittén anser att behovet av obligatorisk och semiobligatorisk information kan till— godoses inom ramen för gällande lagstiftning, men att den infor- mation som tas fram inom denna ram inte är tillräcklig utan be- höver kompletteras med frivilliga lösningar.

Den information som rimligen kan inrymmas i ett obligatoriskt sys- tem blir så begränsad om obligatoriet inte skall få absurda kon— sekvenser, att den knappast ger konsumenten den avsedda helhets- bilden av varan. Därtill kommer att kraven på perfektion och rätt- visa som följer av ett obligatorium medför begränsningar. Svårig- heten att på många områden få fram testmetoder som är praktiskt användbara gör detta uppenbart. Obligatorisk information av detta slag skulle vidare komma i strid med internationella handelsåta— ganden. Frivilliga regler måste uformas så att de inte utgör tek- niska handelshinder.

När obligatorisk information är lämplig och möjlig bör krav på så- dan ställas inom andra system. Konsumentverkets riktlinjer, som anknyter till tvingande krav enligt MFL, kan vara ett av medlen härför. Inom kommittén har även diskuterats huruvida i sys-

temets förlängning konsumentverket med stöd av 3 g MFL kan

komma att kräva den frivilliga informationen även av mark— nadsförare som valt att inte använda sig av denna. Det kan tänkas att konsumentverket finner att den information av enhetlig typ

som utarbetats och fastställts på frivillig väg är av väsentlig betydelse för konsumenten. Konsumentverket skulle då med stöd av marknadsföringslagen kunna kräva att denna information används

av alla marknadsförare av produktgruppen i fråga. Kommittén vill inte kategoriskt avvisa ett sådant agerande. Det måste vara en bedömningsfråga från fall till fall och kan i undantagsfall rent av vara lämpligt. Det måste emellertid klart slås fast att det inte varit kommitténs mening att bakvägen införa ett obligatorium, med hänsyn till de problem och nackdelar ett sådant medför. Det bör tvärtom vara så att ett frivilligt system bör minska förutsätt- ningarna för ingripanden från konsumentverket. Det kan här räcka med att peka på att ett alltför omfattande obligatorium kan medfö- ra att konsumenten inte får tillgång till för dem godtagbara varu- varianter.

Att frivilligt informationssystem finns inom visst varuområde ute- sluter inte att konsumentverket kan ingripa med stöd av 3 & MFL (se även kapitel 13.7 om ansvarsfrågor). I regeringens proposition 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m har emellertid

förutsatts att riktlinjer skall utfärdas endast om information in- te går att få fram på frivillig väg. Kommittén anser att det fak— tum att frivillig, enhetlig och opartisk information tagits fram och fastställts inom ett område, bör leda till att konsumentverket i praktiken inte ingriper mot den information som ingår i det fri- villiga systemet. Finns redan riktlinjer inom varuområdet och dessutom frivillig information fastställts bör ytterligare infor- mationskrav inte kunna riktas mot den marknadsförare som följer

de frivilliga reglerna och riktlinjerna.

Frivilliga informationssystem har givetvis även nackdelar. Bland annat påverkas marknadstäckningen sannolikt negativt om informa- tionen lämnas frivilligt. Företrädare för näringslivet har emel- lertid förklarat sig intresserade av ett frivilligt informations- system. Det är med nuvarande statsfinansiella läge helt omöjligt att tänka sig ett statligt informationssystem vari staten på bred bas ikläder sig ansvaret för framtagning av provningsnormer, in- formationsregler, provningsverksamhet, kontroll m m. Kommittén vill därför föreslå ett system öppet för alla företag, i vilket marknadsförarna själva utför största delen av arbetet men i vil- ket konsumentintressen är företrädda. Att lägga ansvaret för marknadsföringen på marknadsförarna torde vara helt i linje med marknadsföringslagens anda. Det bör emellertid ligga på kommittén att föreslå instrument för marknadsförarna att föra ut väsentlig information till konsumenterna.

13.2. Framtagande av informationsregler

Konsumentverkets roll bör, som framhållits på andra ställen i be— tänkandet, främst vara att peka på var konsumentproblemen finns. Konsumentverket kan därvid spela en viktig roll när det gäller att initiera framtagandet av informationsregler. Även branschor- ganisationer eller enskilda företag kan initiera framtagning av regler. Det måste ligga på KOV att bedöma vilka prioriteringar som inom befintliga resurser kan bli erforderliga härför. De avtal och överenskommelser som KOV normalt arbetar med, kan vara en vik- tig del i framtagandet av informationsregler. Det bör emellertid

vara marknadsförarnas uppgift att finna vägar att minska konsument- problemen. En sådan väg bör vara att lämna god information om de varor som marknadsförs.

I ett informationssystem som här föreslås måste regler faststäl- las varugruppvis för vilken information som skall lämnas om varan, hur egenskaperna skall mätas samt hur och var informationen skall presenteras.

Det huvudsakliga arbetet med att ta fram förslag till sådana in- formationsregler måste åvila den som marknadsför varan eller den- nes organisationer. I praktiken kommer emellertid sannolikt kon- takter med konsumentverket att tas för att konsumentsynpunkter på informationen skall kunna beaktas. Någon större egen aktiv ar- betsinsats från konsumentverkets sida kan, med nuvarande stats- finansiella läge och med konsumentverkets nuvarande budgetram i beaktande knappast påräknas utan verkets insats torde få begrän- sas till råd och synpunkter. Befintliga "varudeklarationer" från exempelvis Danmark och Norge eller andra provnings- och informa— tionsregler av liknande art bör kunna användas inom systemet, i vissa fall efter viss bearbetning.

Om informationsriktlinjer av "skall"-typ inom konsumentverkets författningssamling redan finns inom varugruppen och dess rikt- linjer täcker de från konsumentsynpunkt väsentliga egenskaperna, bör ytterligare informationsregler inte behöva utarbetas. Om dy— lika informationsriktlinjer är av ”bör"-typ kan regler om hur in—

mormationen skall presenteras, utformas i det frivilliga informa- tionssystemet. Även sådant arbete bör huvudsakligen bedrivas hos marknadsföraren och/eller dennes organisationer.

Vad ovan sagts gäller även revidering av befintliga informations- regler.

Inom VDN Fakta har funnits normer för ett antal konsumentvaror. År 1973 fanns VDN-normer för livsmedel, djurföda, möbler, texti- lier, husgeråd, hemapparater, leksaker, sport— och fritidsartik- lar, sällskapsresor. VDN-normer som fortfarande utnyttjades år

1980 fanns inom områdena djurföda, textilier, husgeråd. VDN har således haft normer inom stora delar av konsumentvaruområdet, men antalet normer inom de olika områdena har i vissa fall varit myc- ket begränsat. Särskilt vad gäller hushållskapitalvaror (hemappa- rater) har normerna inte täckt någon större del av de varugrupper som kan vålla konsumenterna problem vid köpbeslutet.

I Danmark och Norge finns varudeklarationsnormer på fler hushålls— apparater än vad som funnits i Sverige. I dessa länder finns t ex normer för tvätt- och diskmaskiner, torktumlare och ett flertal olika typer av ljud— och bildapparater. Livsmedels- och möbelom- rådena föll bort från VDN Fakta i och med att märkningsbestämmel- ser i livsmedelslagen tillkommit och att Möbelfakta introducerats. Information om textilier ges nu enligt KOV:s riktlinjer.

Möbelfaktasystemet omfattar som namnet antyder enbart möbler. Textilier som ingår i stoppade möbler ingår inte i provningarna, vilket utgör en begränsning, som konsumenten ofta inte är medve- ten om.

Det synes kommittén som om antalet varugrupper som omfattats av VDN Fakta varit alltför begränsat för att ge VDN Fakta tillräcklig framgång och genomslagskraft. I viss utsträckning har även dekla- rationerna omfattat varor om vilka informationen inte varit något väsentligt konsumentproblem.

Med hänsyn till vad ovan anförts, anser kommittén det önskvärt att ett brett varusortiment hamnar inom det nya informationssystemets ram. Jämfört med VDN Fakta, när antalet normer var som störst, bör informationsområdet breddas. Det är en fördel om även Möbelfakta inkluderas. Livsmedel bör dock inte inkluderas i systemet.

Om informationsregler för, från konsumentsynpunkt, viktiga varu- grupper inte utarbetas, bör konsumentverket ta initiativ till så- dant arbete. Främst bör sådan initiering ske genom att konsument- verket vänder sig till berörd branschorganisation och pekar på problemen. Branschorganisationen bör uppmanas att söka ta fram förslag till informationsregler.

Provningsmetoder som kan komma till användning vid bestämning av egenskaper hos varorna diskuteras i kapitel ll. I vissa fall bör även resultat från jämförande varuprovningar - om representativt urval av marknadens utbud testas - kunna komma till användning. Det kan exempelvis anges i informationen, den aktuella varans kvalitet i förhållande till marknadens utbud i stort. (Ex ”Vid provning av X st av produkt A på Z-laboratoriet, har denna vara placerats något över genomsnittet").

Det är viktigt att finna en metod för att kunna lämna information även på varor, som nyligen introducerats på marknaden. Att ta fram reproducerbara provningsmetoder för nya varor är tidsödande. Man bör därför inrikta sig på att snabbt ta fram information, som inte nödvändigtvis bygger på provningar. Sådant arbete kan initieras av konsumentverket. Denna typ av information passar oftast bättre i den databas som föreslås i köPItEl l2-

Informationsreglerna fastställs av en särskild stiftelse, se ka— pitel l3.4.

13.3. Informationens utformning

Den del av informationen, som skall leda konsumenten att ta del av det budskap som lämnas, skall vara gemensam för all informa- tion inom systemet. Detta igenkänningstecken, logotypen, skall ange att informationen är framtagen och uppställd efter vissa regler, fastställda av ett opartiskt organ.

Det är kommitténs bestämda uppfattning att ett system för att in— formera om en vara på köpstället, direkt på varan eller i anslut- ning till denna, måste ha ett dylikt igenkänningsmärke. Någon form av logotyp måste finnas på varje information enligt de frivilliga reglerna. Eftersom VDN:s logotyp är så känd bland allmänheten trots att den skulle ha varit ur bruk sedan år 1974, anser kom- mittén det lämpligt att använda denna eller någon liknande logo- typ som igenkänningsmärke på etiketterna.

Varor försedda med information av detta slag upfattas ofta av kon— sumenten som om de uppfyller vissa kvalitetskrav. Information en— ligt det här föreslagna systemet bör därför bara kunna lämnas om viss minimikvalitet är uppnådd. Varan måste uppfylla visst grund- krav med avseende på varans huvudsakliga användningsområde. Dessa grundkrav bör dock inte sättas högre än att varor som uppfyller lägsta rimliga krav för normal användning kan ingå i systemet. Kra—

ven skall ses i relation till användningsområdet. I begreppet kva- litet ingår här funktion, livslängd, utformning m.m.

För att grundkrav skall kunna uppfyllas måste varans egenskaper relateras till dess användningsområde. Det innebär att varans hu— vudsakliga användningsområde bör angesi informationen. (Exempel: skidor för nybörjare, matbord för sex personer, skor för inomhus-

bruk).

Sammanvägning av provade egenskaper till egenSkapsklasser(betyg) bör eftersträvas.Antalet klasser bör vara så stort, att konsumenten ges reella möjligheter att relatera egenskapsklassen till varans pris. Antalet bör dock inte vara så stort att skillnader mellan olika klasser inte kan upptäckas av den vanliga konsumenten.

I informationen bör vidare redovisas de speciella egenskaper som har betydelse för en helhetsbedömning av varan och dess funktion.

Vilka egenskaper, som skall redovisas respektive provas inom varje särskild varugrupp, bestäms i informationsreglerna. Strävan bör vara att söka ett fåtal karaktäristiska egenskaper hos varje vara och att få redovisningen på etiketten så kortfattad som möjligt. Att väga samman provade egenskaper i en kvalitetsmärkning omfat— tande ett antal egenskapsklasser, är angeläget. Vissa organisatio- ner, såsom Stiftung Narentest,Verbruikers—unie, Consumers' Union of America m fl, liksom även ett antal svenska tidskrifter redovi- sar sina provningsresultat på detta sätt. Även Möbelinstitutetgör sammanvägningar av flera testresultat till färre betyg.

Eftersom dylika sammanvägningar kan vara förknippade med stora svårigheter, avstår kommittén emellertid att här förorda samman- vägningar av flera egenskapsredovisningar.

l3.4 Organisatiorisk uppläggning

De framtagna förslagen till informationsregler samt revideringen av dessa fastställs av ett särskilt organ. Det särskilda organet bör ha överblick över vilka marknadsförare som nyttjar informa- tionssystemet och bör vidare ha möjlighet att vid behov vidta kor— rektiva åtgärder.

Eftersom kommittén tagit ställning för ett frivilligt informations— system bör organet ges en utformning som innebär att det inte är att anse som en myndighet. Lämpligast torde i så fall vara att ut— forma organet såsom en stiftelse. Ett arbetsnamn på en sådan stif- telse kan vara Stiftelsen Varufakta.

Stiftelsen bör i första hand utformas som ett beslutsorgan. Arbe- tet med att ta fram förslag till informationsregler, eventuella provningsmetoder, revideringar av regler m m ligger främst på marknadsförarna. Kontrollfunktionen ligger på stiftelsen och i sista hand på konsumentverket (se vidare kapitel 13.7). Stif- telsens styrelse är av betydelse för verksamhetens framtoning. Det är säkerligen en given förutsättning för att informations- systemet skall bli en framgång att systemets kvalitet möts med förtroende av berörda näringslivsorganisationer och företag.

Frågan huruvida den föreslagna stiftelsen blir offentlig myndighet eller ej är allt annat än självklar. Saken var mycket diskuterad vad gällde Varudeklarationsnämnden. Allmänna reklamationsnämnden betraktades redan på den tiden den bedrev försöksverksamhet såsom myndighet. Man bör dock sträva efter att ge stiftelsen en sådan utformning att den inte blir att anse som offentlig myndighet, eftersom detta har betydelse bl a när det gäller handlingars of— fentlighet, skadeståndsansvar och annat tjänsteansvar samt hand— läggningsordning.

En grundläggande fråga för stiftelsens utformning är varifrån dess kapital och ekonomiska resurser kommer. En stiftelse är en egen juridisk person och här fordras för en seriös verksamhet att ett Stiftelsekapital tillskjutes. Vad gäller de löpande kostnaderna är givetvis en fundamental fråga i vilken utsträckning man kan räkna med att stiftelsen själv kan finansiera verksamheten genom avgifter eller andra former av ekonomiska tillskott från nyttjar- na. En stiftelse av det allmännyttiga slag som det här gäller och där aktiv myndighetsmedverkan förutsätts kan självfallet inte grundas och sätta igång en verksamhet utan en tillfredsställande ekonomisk kalkyl.

Frågan om ett särskilt märke i samband med informationen har ti- digare diskuterats. Märket skulle fungera som igenkänningstecken, men kan även komma till användning som styrmedel.

Symboler av detta slag utgör juridiskt sett kollektivmärken. Ett kollektivmärke är ett speciellt slag av varumärke och härom ges regler i kollektivmärkeslagen av l960. Kollektivmärken får skydd genom registrering i patentverket eller genom inarbetning på marknaden. Innehavaren av ett skyddat kollektivmärke har en— samrätt till sitt märke. Ingen näringsidkare får använda sig av märket utan tillstånd av innehavaren, s k licens. Användning utan tillstånd innebär varumärkesintrång och medför skadestånds— och straffansvar.

Stiftelsen bör mot bakgrund av det sagda skaffa sig ett skyddat kollektivmärke och använda sig av detta såsom styrmedel. Så gjorde även varudeklarationsnämnden. Vad gäller själva VDN-symbolen måste observeras att konsumentverket numera är innehavare av ensamrätten till detta märke. Verket kan överlåta rätten till stiftelsen el— ler ge denna en exklusiv licens att använda märket. Innehavare av ensamrätten kan i detta sammanhang anses vara statsverket och överlåtande bör kunna ske efter regeringens bestämmande. Däre- mot är givetvis stiftelsen.fri att åt sig välja en annan symbol.

Stiftelsens stadgar bör utformas av en organisationskommitté. Stad— garna fastställs av organisationskommittén.

Kommittén anser att i stiftelsens styrelse bör finnas represen— tanter för näringslivets huvudorganisationer och för konsumenterna

företrädda bl a av statliga myndigheter. Balans bör råda mellan näringslivets representation och konsumentföreträdare. Kommittén

har stannat för att styrelsen t ex kan bestå av nio ledamöter, var— av en är ordförande. Ordföranden bör vara en opartisk och oavhängig person i förhållande till både branschorganisationer och myndigheter. Ordföranden utses av regeringen. Övriga ledamöter utses t ex av föl— jande organisationer:

Sveriges Industriförbund Sveriges Grossistförbund Sveriges Köpmannaförbund Kooperativa förbundet

NO

Konsumentvägledarnas förening Konsumentverket

Allmänna reklamationsnämnden

Styrelsens uppgift skall vara att:

& fastställa informationsregler * fastställa revideringar i informationsregler * meddela tillstånd för marknadsförare att nyttja informa- tionssystemet

x ompröva tillstånd när felaktigheter förekommit.

Beredning av ärenden skall ej ske i styrelsen.

Styrelsen bör eftersträva enhälliga beslut. I vissa fall när det gäller ärenden av tillståndstyp måste emellertid majoritetsbeslut kunna accepteras. När det gäller fastställande eller revidering av regler bör styrelsen i varje enskilt fall när enighet inte kan uppnås pröva om besluten kan fylla någon praktisk funktion. Reser- vation från representanter som utsetts av konsumentverket torde kunna innebära ingripanden mot informationen med stöd av marknads—

föringslagen. Reservation från någon av de representanter som ut- setts av näringslivets huvudorganisationer kan innebära att reg- ler som fastställs i praktiken inte kommer till användning.

Till stiftelsen skall vara knutet ett kansli. Kansliets arbets- uppgifter skall förutom sedvanliga administrativa och expeditio- nella uppgifter vara att:

* samordna arbetet med framtagning av infonnationsregler med av- seende på reglernas tekniska utformning, medverka till att reg- lerna anpassas till systemets krav samt granska slutliga förslag till informationsregler * i vissa fall initiera revideringar av informationsregler * att ta emot förslag till informationsregler eller revideringar av sådana

* distribuera reviderade informationsregler till tillståndshavare inom varuområdet i fråga * distribuera beslut om informationsregler eller revidering och eventuell återremiss till den som utarbetat förslaget

* marknadsföra informationssystemet

* motta anmälningar om brister i efterlevnaden av informations- regler och vid behov hos styrelsen föreslå åtgärder * ombesörja sammanställningar av varuinformationer till marknads- översikter och distribuera dessa till beställare.

För dessa arbetsuppgifter erfordras enligt kommitténs bedömning, en kvalificerad kanslichef och en assistent. Om verksamheten blir mycket omfattande kan kansliet behöva förstärkas.

l3.5 Framtagande av information

Eftersom ansvaret för marknadsföringen, av vilken information av detta slag är en del, åvilar marknadsförarna, bör även ansvaret för framtagande av den varuspecifika informationen inom det här föreslagna systemet åvila marknadsföraren.

Marknadsföraren skall, enligt de informationsregler som ställts upp för varugruppen i fråga, ta fram mätresultat och annan egen— skapsredovisning samt sammanställa dessa uppgifter på sådant sätt som anges i reglerna.

Tester bör kunna göras av marknadsföraren själv om lämpliga prov— ningsresurser finns, eller på annat laboratorium med lämpliga re—

SUFSQY'.

Sådant laboratorium kan finnas inom eller utom Sverige. Om mark- nadsföraren har svårt'att finna lämpligt laboratorium för prov— ningarna i fråga, bör provcentrum vid statens provningsanstalt kunna vara behjälplig med att anvisa lämpliga laboratorier. Att lägga hela ökningen av provningsverksamheten på statliga eller delvis statliga provningslaboratorier är emellertid knappast möj— ligt, även om viss ökning torde kunna tas emot. Se även kartlägg— ningen. Stor del av provningen måste därför även fortsättningsvis kunna ske inom företagens egna laboratorier.

Erforderliga provningar för det här föreslagna informationssyste— met kan till betydande del komma att ske med självcertifiering.

Marknadsföraren svarar även för utvärderingen av provningsresul- taten på det sätt som anges i reglerna. Denne'5varar även för att informationen utformas på det sätt som anges i reglerna.

I kommitténs direktiv uttrycks att det vore en fördel att kunna samordna den officiella provningen med frivillig konsumentvaru- provning.

Den officiella provningen föreslås samordnas med det här före— slagna infonnationssystemet på så sätt, att varor som skall genom— gå officiell provning i något avseende får förses med här föresla— gen information endast om den godkänts vid den officiella provning— en. Att ytterligare samordna den officiella provningen med prov- ning för denna information, torde knappast vara genomförbart eller utgöra någon resursbesparing. Den officiella provningen bygger of-

tast på provning vid riksprovplats, som inte behöver vara lämplig plats för provning för att kunna redovisa egenskaper inom detta informationssystem.

13.6. Informationens presentation

Information som utformats i enlighet med här föreslaget informa- tionssystem skall finnas tillgänglig där konsumenten fattar sitt köpbeslut.

Det innebär att informationen främst bör finnas presenterad på köpstället. Informationen bör finnas på eller i omedelbar an- slutning till varan. Om på köpstället används demonstrationsex— emplar av varan, skall informationen finnas i anslutning till demonstrationsexemplaret. I de fall fullständiga skötselanvis— ningar ingår i informationen skall informationen fogas till var— je exemplar av varan.

Beträffande tjänster bör informationen ingå i det tryckta materi— al som beskriver tjänsternas omfattning.

Även i övrig marknadsföring, t ex katalogmaterial, broschyrer, annonser m m bör information enligt de fastställda reglerna kunna presenteras.

Sammanställningar av information varugruppvis görs av stiftelsens kansli på begäran av den organisation som önskar nyttja sammanställ- ningen. Sådana sammanställningar lämpar sig väl för den i kapitel l3 föreslagna databasen. Organisationer som önskar nyttja samman- ställningar kan vara konsumentverket, branschorganisationer, de- taljistsammanslutningar m fl. Jämför med danska och norska försök med samarbete mellan varudeklarationsnämnderna och branschorgani- sationerna i respektive land (se kapitel 7).

l3.7 Ansvar och kontroll

När det gäller juridiska ansvarsfrågor bör först påpekas att den föreslagna stiftelsen kan ådra sig ett eget ansvar för felaktig— heter i sitt arbete.

Fastställda informationsregler måste vara av sådan kvalitet att information som grundar sig på reglerna och är utformad i enlig— het med reglerna uppfyller de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & MFL.

Även den information som lämnas av marknadsförarna inom systemets ram måste vara korrekt och uppfylla de krav på vederhäftighet som följer av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & MFL. Vilseledande uppgifter i denna typ av information utgör en fonn av vilseledande marknadsföring som kan angripas enligt marknadsfö— ringslagen. Marknadsdomstolen har t ex i ett fall förbjudit ett företag att vid marknadsföring av ståltråd använda en beteckning som stred mot Svensk Standard och därigenom gav ett felaktigt in— tryck av hög kvalitet (MD l980:3, Tidbeck AB). Skärpta vederhäf— tighetskrav gäller generellt när företag i sin marknadsföring åberopar sig på tester och liknande.

Det centrala styrmedlet för den här föreslagna stiftelsen skall dock vara själva logotypen. Logotypen får endast användas efter tillstånd av stiftelsens styrelse. Sådant tillstånd förenas med villkor som framgår av informationsreglerna i det enskilda fallet. Möjlighet finns vidare att återkalla tillståndet i fall av missbruk.

Vad härefter gäller relationen till 3 & MFL om informationsskyl— * dighet bör understrykas att stadgandet har karaktären av en gene-

ralklausul på konsumentinformationsfältet. Det faktum att man ut— färdat frivilliga informationsregler på ett visst område medför inte att detta område skulle komma att ligga utanför räckvidden för 3 5 MFL utan stadgandet finns alltid ”i botten”. Det ger kon— sumentverket möjlighet att ingripa när det finns brister i närings—

idkares information som bedöms vara av särskild betydelse från kon— sumentsynpunkt. När det gäller spörsmål av varudeklarationstyp är räckvidden och den närmare tolkningen av 3 5 MFL fortfarande en ganska öppen fråga. Marknadsdomstolen har dock inte tvekat att be- döma marknadsföring stridande mot konsumentverkets riktlinjer för bränsledeklaration för personbilar såsom stridande mot 3 g MFL (tre avgöranden l981, MD l98l 20-22).

Förhållandet till konsumentverkets arbete kan dock inte begränsas till en analys av räckvidden av tvångsmedlen i marknadsföringsla— gen. Oe starkaste beröringspunkterna finns med riktlinjearbetet. Det kan nämnas att vissa VDN-nonner delvis har transformerats till riktlinjer, t ex skötselråd för textilier. Vidare arbetar verket som komplement till riktlinjerna med överenskommelser med närings— livsorganisationer angående information.

Enligt kommitténs mening bör företag kunna följa redan gällande riktlinjer genom att lämna information enligt informationssyste- met.

Om riktlinjer inte finns inom område, för vilket frivilliga in- formationsregler utarbetas, bör informationsreglerna utformas så att riktlinjearbete inom området i möjligaste mån skall kunna und- vikas. Detta blir slutligen en fråga om marknadstäckning.

Konsumentverket kan vidare arbeta med överenskommelser eller fria förhandlingar med näringslivsorganisationer eller enskilda nä— ringsidkare om anslutning till de frivilliga informationsreglerna.

I VDN—systemet fanns i varje VDN—norm inskrivna regler för hur kontroll skulle ske. Kontroll skulle göras med jämna tidsinter— vall och på tillståndshavarens bekostnad.

När det gäller Möbelfakta finns liknande regler. En till två gånger per år skall möbler av varje modell tas ut för kontroll ,på möbelinstitutet. Om kvalitetskraven inte är uppfyllda vid den— na provning, görs ytterligare ett prov till dubbla kostnaden.

Kontroll med tidsbundna intervall och med speciell procedur in- skriven i normen har vissa nackdelar. Systemet blir tungrott och resurskrävande. Uppenbara felaktigheter kan inte alltid beivras om kontrollmetoden skrivits in i normen.

Om varje enskild varumodell som ingår i systemet skall kontrolle— ras varje år. blir kostnaderna för kontrollverksamheten höga.

Vid missbruk av logotypen bör i första hand anmälan ske till stiftelsens kansli som får vidta åtgärd. Tillståndet att använda logotypen bör i första hand användas som styrmedel. Hur detta skall ske bör övervägas inom organisationskommittén för stif— telsen. Möjliga lösningar kan baseras på ett system med varning, erinran och indraget tillstånd.

Parallellt med stiftelsens sanktionssystem kan konsumentverket kom— ma att agera med stöd av marknadsföringslagen. Anmälningar som kom— mer till KOV med anledning av vilseledande uppgifter i marknadsfö- ring som utger sig för att följa informationsregler som fastställts av stiftelsen, bör behandlas på samma sätt som alla andra anmälning- ar om vilseledande marknadsföring.

Resurser för kontroll av, att inom informationssystemet lämnade uppgifter är korrekta, bör emellertid även finnas inom konsument—

verket. Kontroll bör ske när man misstänker felaktigheter. Även större kontroller skall kunna genomföras vid behov. Därmed be- handlas information inom systemet av konsumentverket på samma sätt som verket redan behandlar all annan marknadsföring.

Det innebär att marknadsföraren (leverantören) svarar för att in— formationen inom ramen för informationssystemet inte är vilsele- dande. I de fall konsumentverket misstänker att så inte är fallet, kan konsumentverket kräva att marknadsföraren bevisar sina påstå- enden. Visar det sig vid kontrollen att felaktigheter förekommit, tillämpas vanliga regler om förbudsföreläggande, vitesbelopp och, om så erfordras, behandling i marknadsdomstolen. Kommittén förut—

sätter därvid att marknadsföringslagen kommer att vara kvar med nuvarande sanktionssystem. Ändras MFL, ändras även denna del av sanktionssystemet för det här föreslagna informationssystemet.

l3.8 Tidsplan

Möjligheten att få efterfrågan på information enligt systemet är anhängig av en god start. Om konsumenterna efterfrågar systemet blir intresset för systemet större från marknadsförarnas sida. Om, å andra sidan, stor uppslutning kring systemet finns från marknadsförarna ökar möjligheterna att snabbt få systemet känt hos och efterfrågat av konsumenterna.

En förutsättning för systemets genomslagskraft är att ett stort antal varugrupper omfattas av informationsregler och att systemet inom varje varugrupp har tillfredsställande marknadstäckning. In- formation av detta slag ger emellertid, till skillnad från jäm— förande varuprovningar, god hjälp åt konsumenten även om marknads— täckningen inte är särskilt hög. Den konsument, som önskar den trygghet i köpet som god information ger, kan välja en varumodell som är försedd med informationen.

Men det är samtidigt angeläget att inte bara högsta kvalitetsklass förses med informationen. Utbildning av konsumenterna om vilken kvalitetsklass som kan anses uppfylla rimliga "normalkrav" bedöms öka förutsättningarna för att alla kvalitetsklasser av varor för- ses med informationen.

Så snart systemet träder i funktion bör därför effektiva marknads- föringsåtgärder sättas in (se vidare kapitel 15).

För att möjliggöra en effektiv "sjösättning" av informationssyste- met bör start ske inom en begränsad sektor, t ex inom området elek— triska hushållsapparater. Därvid bör varudeklarationsnormer från Danmark och Norge liksom bedrivet arbete inom EHL kunna nyttjas.

Om stiftelsen startar sin verksamhet den I januari 1984 bör

de första informationsreglerna kunna fastställas under våren 1984 och information inom de första varuområdena finnas på marknaden hösten 1984. Samtidigt bör infonuation om det nya systemet kunna riktas till konsumenterna. Marknadsföring av informationsregler till näringsidkare bör ske så snart regler fastställs under våren 1964.

En utvärdering av informationssystemets omfattning bör göras efter ca fem år. För att systemet skall anses ha tillfredsställande ut— bredning bör man ha som riktmärke att i genomsnitt fem till tio nya informationsreglerfastställts per år under ett uppbyggnads— skede. Efter fem är bör således minst 25-50 informationsregler finnas i bruk. Marknadstäckningen bör vara minst 30—40 procent inom de varugrupper som omfattas av informationsregler mätt i andelen enskilda varor med information av detta slag av totala antalet försålda varor inom varugruppen i fråga. Utvärderingen bör göras av konsumentverket.

En organisationskommitté bestående av de organisationer som avses ingå i stiftelsens styrelse bör snarast tillsättas med uppgift att utforma stadgar, arbetsordning, budget, avgiftssystem, anskaffa lokaler m m. Organisationskommittén bör tillsättas av regeringen.

l3.9 Resursbehov

Arbetet med att ta fram informationsregler och erforderliga prov— ningsmetoder härför bedrivs främst utanför konsumentverket. I den mån verket finner det angeläget och möjligt att delta i detta arbete kommer det att bedrivas på utredningsbyråerna tillsammans med tekniska byrån. Arbetet ingår som naturlig del i det arbete som redan nu bedrivs inom konsumentverket. Arbetet bör även kunna bedrivas tillsammans med riktlinjearbete, övriga branschförhand— lingar och annat metodarbete inom verket.

Om konsumentverkets uppgifter för informationssystemet begränsas på här angivet sätt bör det vara möjligt för verket att inlednings- vis medverka i systemet inom ramen för befintliga resurser. Själv- fallet vore det önskvärt med en ökad medverkan av konsumentverket, men detta får bli en resursfråga som prövas i vanlig ordning i samband med budgetbehandlingen. Om systemet blir framgångsrikt torde ökade resurser hos konsumentverket bli erforderliga.

Den del av kontrollverksamheten som faller på konsumentverket in— går i den normala handläggningen av ärenden enligt marknadsförings- lagen. Även inom denna handläggning förekommer då och då områdes— visa kontroller.

Kostnader för framtagning av informationsregler belastar regler- nas intressenter, dvs främst marknadsförarna och dessas organi-

sationer.

Kostnader för framtagning av information enligt fastställda reg- ler, liksom erforderliga provningar härför, belastar den marknads— förare som nyttjar systemet.

Kostnader för sammanställning av marknadsöversikter på grundval av information som framställts enligt infonnationsreglerna belas— tar beställaren. Om möjlighet finns att sälja marknadsöversikter även till andra intressenter bör detta påverka det pris som debi— teras beställaren. Dylika kostnader bör inte bli särskilt höga.

Reklamskatt bör enligt kommitténs uppfattning, inte behöva belas— ta denna typ av information, eftersom informationen är att betrak— ta som en typ av varudeklarationer. Om den enhetliga informationen lämnas som en del av övrig reklam, t ex i annonser, broschyrer etc. kan emellertid reklamskatt utgå.

Nya resurser erfordras därmed i huvudsak endast för stiftelsen, informationskampanjen för att göra informationssystemet känt och för utvärderingen av systemet.

För stiftelsen erfordras att ett stiftelsekapital tillskjuts. Vidare erfordras medel för styrelsearvoden, löner till kansli- personal, lokalhyra samt övriga expenser för kansliet, såsom medel för mångfaldigande av fastställda informationsregler, por- to, telefon, kontorsmateriel m m.

Eftersom det anses viktigt att stiftelsen inte betraktas som myn- dighet bör stiftelsekapitalet tillskjutas till högst 50 procent av statsverket. övrigt stiftelsekapital bör tillskjutas av nä— ringslivets huvudorganisationer. Totalt_bör ett stiftelsekapital av 100 000 kr vara tillräckligt. Verksamheten i stiftelsen finan- sieras genom avgifter och statsbidrag.

Kostnaderna för verksamheten beräknas på följande sätt:

Tabell 1311 Styrelsearvoden 10 000 kr/år

4 sammanträden per år, arvode 300 kr per ledamot och sammanträde-

Ordförandearvode lO 000 kr/år l kanslichef, kvalificerad handläggare, 250 000 kr/år inkl—TöEEFEEtnadspåslag l assistent, inkl lkp 120 000 kr/år lokalhyra 25 000 kr/år expenser 15 000 kr/år inventarier första året 50 000 kr —"- därefter * 5 000 kr/år

För stiftelsens verksamhet erfordras därmed ca 480 000 kr under det första året och därefter ca 435 000 kr per år.

En informationskampanj första året torde därutöver medföra en kostnad av ca en milj kr.

Utvärdering av systemet efter fem år beräknas vidare kräva en ar- betsinsats av en kvalificerad handläggare av ca tre månader, vil— ket innebär en kostnad av ca 35 000 kr inkl lkp.

Erforderliga medel för introduktion av det nya informationssyste- met och dess drift under de första fem åren kan uppskattas till

Är l 1 480 000 kr + stiftelsekapital 100 000 kr År 2 435 000 "

År 3 435 000 " År 4 435 000 " År 5 470 000 "

Finansieringen beräknas kunna ske på följande sätt:

Stiftelsekapitalet tillskjuts för att stiftelsen skall anses opar- tisk till hälften av statsmedel och till hälften av näringslivets huvudorganisationer.

Tillståndsavgift utgår för de marknadsförare som önskar nyttja systemet. Sådan avgift utgår med 200 kr per tillstånd (dvs mark- nadsförare och informationsregel som avses utnyttjas) och år. Av- giften avses täcka kostnader för mångfaldigande och distribution av informationsregler för revideringar härav samt för förande av register över lämnade tillstånd och varor som förses med in— formation enligt systemet. Avgiften beräknas under de första fem åren inbringa:

År Antal infor- Antag tillstånds- Antal Inkomst kr mationsregler havare per regel tillstånd l 5-lO 4 20- 40 4 000— 8 000 2 lO-20 5 50-100 lO 000-20 000 3 l5-3O 6 90-180 18 000-36 000 4 20—40 7 l40-280 28 000-56 000 5 25-50 7 l75—350 35 000—70 000

Därtill bör komma en nyttjandeavgift som utgår varje gång logo- typen nyttjas. Sådan avgift debiteras tillståndshavare för varje tryckt exemplar av logotypen. Huruvida förenklade schablonberäk- ningar av sådan nyttjandeavgift kan göras bör övervägas inom stif- telsens organisationskommitté. Även andra än tillståndshavare kan efter överenskommelse med stiftelsens styrelse mot avgift nyttja logotypen. Exempel på andra nyttjare kan vara näringslivets huvud- organisationer, konsumentverket, kommunala konsumentvägledare

m fl. Om avgiftens storlek skall vara avhängig av sammanhanget logotypen nyttjas i (t ex reklam i anslutning till varan etc), och/eller av vilken vara infonnationen avser bör även bedömas

av stiftelsens organisationskommitté. Sannolikt bör differentie— rade nyttjandeavgifter komma till användning. Det är inte rimligt att ett par strumpor belastas med samma avgift som en tvättmaskin. Möjligen kan nyttjandeavgiften beräknas på omsättningen räknat på den varumodell som informationen avser. För vitvarusektorn är omsättningen varje år ca två miljarder kronor. Om man räknar med att 30 till 40 procent av antalet försålda varor förses med in— formation av det föreslagna slaget skulle en avgift på två tred— jedels promille av omsättningen täcka kostnaden för verksamheten inom stiftelsen. Totalt bör nyttjandeavgifterna efter ett uppbygg— nadsskede utgöra inkomster av storleksordningen 400 000 kr per år. Avgifterna får avpassas härefter. Under de första åren bör stats— finansiering av delar av verksamheten kunna komma i fråga.

Informationskampanjen bör finansieras med statsmedel och med bi- drag från näringslivets organisationer. Av statsmedel erfordras ca en halv milj kr. Detaljerad budget för informationskampanjen bör göras upp av organisationskommittén för stiftelsen.

Totalt erforderliga statsmedel under de fem första åren blir följande:

Tabell 13:3 År Totalkost— Tillstånds- Hyttjande- Närings- Erforderliga nad avgifter avgifter livets statsmedel

del i in- formations- kampanj och stiftelse—

kapital l T 580 000 4 000— 8 000 25 000 550 000 997 OOO-l 00l 000 2 435 000 l0 000— 20 000 50 000 365 000- 375 000 3 435 000 lS 000— 36 000 l00 000 299 000- 3l7 000 4 435 000 28 000- 56 000 150 000 229 000— 257 000 5 470 000 35 000- 70 000 200 000 200 000— 235 000 Summa

år 1—5 3 355 000 95 000-190 000 525 000 550 000 2 090 OOO—2 185 000

I genomsnitt erfordras sålunda under de fem första åren 418 000-437 000 kr per år av statsmedel.

SOU l982:38 14 INFORMATION OM LIVSLÄNGD OCH REPARATIONSBENÄGENHET l4.l Synpunkter, önskemål och kritik

I det föregående har diskuterats hur information om för konsumenten väsentliga egenskaper hos varor skall kunna lämnas. I den diskute- rade informationen ingår resultat från mätningar och bedömningar av t ex funktion, material, utformning, anpassning till olika ändamål etc. Däremot har inte diskuterats redovisning av livslängd och reparationsbenägenhet. Kommittén har insett betydelsen av dessa egenskaper och ingående diskuterat möjligheterna att redo- visa dem inom ett informationssystem. Svårigheterna är dock avse— värda. Nedan diskuteras problemen samt de metoder som hittills an- vänts för att mäta och redovisa livslängd och reparationsbenägen- het.

Egenskaper såsom livslängd och reparationsbenägenhet är enligt kommittén väl så viktiga som andra egenskaper hos en vara. En vara med kort livslängd kan bli kostsam i relation till den tid varan kan utnyttjas. En vara som ofta behöver repareras kan åsamka sin ägare betydande kostnader. Varan fungerar dessutom inte för avsett ändamål under den tid som går från det att den gick sönder till dess den är reparerad. Betydande olägenheter kan uppstå för konsu- menten före och i samband med reparationen.

Reparationer blir alltmer kostnadskrävande. Kostnaden för att ta hem en reparatör ökar liksom även kostnaden för reservdelar. Viss del av kostnadsökningen för den som vill reparera själv kan bero på att allt större komponentpaket måste bytas när en detalj är trasig. Man byter t ex hela pumpen i tvättmaskin, även om enbart en viss detalj i pumpen är trasig.

Konsumenten är på grund av vad ovan anförts betjänt av att, innan köpet avslutats, få veta hur öfta varan kan behöva repareras, hur lång tid detta tar och hur mycket det kostar.

Metoder för att mäta livslängd hos olika apparater finns angivna i provningsmetoder fastställda av svenska, utländska eller inter- nationella standardiseringsorganisationer eller av branscher. Me— toderna går i allmänhet ut på ett accelererat åldrande av produk- ten i fråga. Man söker via laboratorieprov på kort tid utsätta produkten för de påfrestningar och det slitage den vid normal an— vändning skulle utsättas för under lång tids användning. Efter, eller under, denna åldringsprocess och detta slitage bedöms pro- dukten med avseende på ett antal egenskaper som bedömts vara vä— sentliga.

Metoder för att mäta livslängden hos varor genom accelererat slie tage och åldrande, kan eventuellt ge en god bild av varans egen— skaper. Men sättet är tidsödande och dyrbart och man kan inte vara helt säker på att metoden är rättvisande.

Konsumentverket har vid sina provningar ofta kompletterat eller ersatt sådana metoder med en konstruktionsgenomgång av den provade apparaten. Genomgången har gjorts efter avslutad funktionsprov— ning. Detaljer i konstruktionen har granskats med avseende på eventuella skador eller begynnande slitage. Man har därvid sökt skapa underlag för en bedömning av hur apparaten kommer att fungera under en längre tids användning, vilka detaljer som kan förslitas snabbt, vilka detaljer som inte kommer att fungera praktiskt vid normal användning, om apparaten sannolikt kommer att ha längre eller kortare livslängd än likartade apparater eller kräva dyra reparationer.

Om en konstruktionsdetalj vid genomgång befunnits ha vissa brister, så kan man trots detta endast konstatera att den antagligen inte håller så bra som övriga detaljer i samma vara eller motsvarande detalj i andra varor. Man kan inte säga något om hur lång tid de— taljen kommer att hålla eller hur ofta den kommer att gå sönder. Man kan inte heller med ledning av konstruktionsgenomgång göra en bedömning av framtida reparationskostnader för varan i fråga.

När en tillverkare konstruerar en ny vara, anpassas konstruktionen för att få ungefär samma livslängd på olika komponenter. Om huvud— delen av varan har en viss genomsnittlig livslängd, söker man an- passa andra komponenter till ungefär samma livslängd. Att ha vissa komponenter med avsevärt kortare livslängd vållar irritation hos kunderna och att ha avsevärt längre livslängd på vissa komponenter medför onödiga kostnader. Man har därför oftast en kalkylerad livslängd på konstruerade varor. Den verkliga livslängden kan skilja sig från den kalkylerade, men oftast mindre än tio till tjugo procent. Uppgift om den kalkylerade livslängden ingår för närvarande inte i tillverkarnas information till konsumenterna.

Tillverkare och serviceföretag kan ofta göra goda skattningar av reparationsbenägenheten hos de olika modellerna av en vara. Ser— viceorganisation och reservdelslager anpassas till hur ofta (genomsnittligen) en viss modell måste repareras och till vilka delar som oftast går sönder. Information om den förväntade repara- tionsbenägenheten lämnas dock inte till konsumenterna.

Eftersom livslängd och reparationsbenägenhet i hög grad påverkar en varas prisvärde, bör information om dessa egenskaper efter— strävas. Information om varors egenskaper, främst när det gäller varaktiga kapitalvaror, kan, enligt kommittén, inte bli rätt— visande om inte hänsyn tas till egenskapernas beständighet.

Som exempel kan nämnas följande:

Två varor erhåller vid funktionsprov och övriga provningar, som erfordras för att varorna skall kunna märkas enligt det i kapitel 13 föreslagna informationssystemet, samma mätvärden. Vara A har emellertid en stabilare konstruktion och kommer sannolikt att be— hålla samma värden på de mätta egenskaperna under en längre tid. Vara B, däremot, har en enklare konstruktion och kan antas för— sämras snabbare än vara A - dock inte förrän efter garantitidens utgång. Vara B kan säljas till ett lägre pris. Eftersom vara A och B har samma "deklarationsvärden" förefaller vara B vara mest

prisvärd. Om livslängd och reparationsbenägenhet tas med i beräk— ningen är det emellertid inte säkert att så är fallet.

l4.2 Kommitténs förslag

Med stöd av 3 & MFL kan konsumentverket, och slutligen marknads— domstolen, kräva information av väsentlig betydelse för konsumen— ten. Enligt kommittén är information om reparationsbenägenhet och livslängd av väsentlig betydelse för att konsumenten skall kunna göra ett rationellt val mellan olika varor. En lösning skulle därför vara att med stöd av 3 & MFL kräva information om repara- tionsbenägenhet och livslängd hos varor.

Emellertid har kommittén funnit det omöjligt att generellt kräva sådan information. En del leverantörer, främst mindre tillverkare och importörer, har inte kunnat göra någon skattning av sin varas förväntade livslängd eller reparationsbenägenhet. De leverantörer som har denna kunskap, kan oftast inte redovisa någon exakt livs— längd eller reparationsbenägenhet. Dessutom kan endast förväntade medelvärden anges, ofta endast som grova uppskattningar. Förvän— tade värden för den enskilda varan kan inte anges.

Andra lösningar som diskuterats inom kommittén är utökade garanti— åtaganden från företagens sida eller införande av en frivillig serviceförsäkring.

En sådan serviceförsäkring skulle:

& säljas av leverantören efter garantitidens utgång

* premien skulle beräknas i förhållande till förväntade repara- tionskostnader för det fabrikat och den modell som försäk— ringen gäller

x den konsument som önskade köpa försäkringen kunde göra detta, andra kunde avstå från försäkringen.

Systemet med serviceförsäkring skulle ha två fördelar:

a) med ledning av premien för försäkringen kunde konsumenten sluta

sig till hur reparationsbenägen en viss varumodell i genomsnitt är.

b) genom försäkringsmodellen kunde konsumenten försäkra sig mot extra kostnader som är förknippade med s k måndagsexemplar.

En köpt serviceförsäkring skulle innebära att konsumenten vid servicetillfället inte betalade någonting, eller en symbolisk summa i syfte att minska ”okynnesservice".

Kommittén har dock funnit så stora olägenheter med en serviceför- säkring, att den inte vill föreslå en sådan lösning. Problem som uppstår är bl a:

vem beräknar premien hur skall denna kunna hållas på rimlig nivå vilka blir administrationskostnaderna

hur få företagen att ansluta sig vilka serviceföretag skulle få anlitas

***>i>$>k

vilka krav skall ställas på konsumenten när det gäller skötsel av varan etc.

Kommittén föreslår därför att dessa frågor övervägs ytterligare. Som en tillfällig lösning bör de leverantörer som anser sig kunna redovisa livslängd och reparationsbenägenhet, kunna göra detta antingen inom eller utom informationssystemet.

Den leverantör som önskar redovisa livslängd och reparationsbe— nägenhet inom informationssystemet skall ange förväntad livslängd i antal år samt förväntade reparationskostnader under den sålunda angivna livslängden.

Den leverantör som på annat sätt än ovan önskar lämna information om livslängd och/eller reparationsbenägenhet, kan göra detta utanför informationssystemets ramar.

I båda fallen bedöms informationen på samma sätt som all annan marknadsföring. Det innebär att det i enlighet med 2 & MFL åligger leverantören att visa att påståenden är korrekta. Dessutom bör leverantörer som anger förväntad livslängd och reparationsbenägen- het beakta att sådana uppgifter kan ha köprättsliga aspekter. En vara som har kortare livslängd än vad som angivits eller högre reparationskostnader än de angivna, kan i vissa fall anses vara behäftad med fel.

15 INFORMATION OM DE NYA SYSTEMEN

Information om att konsumentvägledarna har ett nytt datorsystem till förfogande för jämförande information om varor och tjänster behöver gå ut till konsumentvägledarna, se även kapitel 12. Däremot behöver enskilda konsumenter inte erhålla någon informa— tion om att ett nytt system finns tillgängligt. Kommittén förut- sätter att kommunerna även fortsättningsvis informerar sina med- borgare om att konsumentinformation finns att få hos de kommunala

vägledarna.

Däremot krävs en massiv informationsinsats när det gäller de in- formationssystem som skisserats i kapitel l3. Det är av största vikt för systemets vidare fortlevnad och utveckling att konsumen— terna snabbt lär sig känna igen den logotyp som finns på varornas etiketter, nyttja informationen och fråga efter den i de fall information saknas.

Den inledande informationskampanjen, som bör finansieras av be- rörda intressenter inklusive branschorganisationer, bör främst inriktas på:

* att visa logotypen och informera om att denna står för enhetlig objektiv information om väsentliga egenskaper hos varan

* attvaranuppfyller vissa minimikrav relaterade till angivet användningsområde

x att i de fall betyg anges klargöra för konsumenterna vilket betyg som fyller normala behov, att högsta betyg endast är för den som har särskilda behov av extra hög kvalitet eller särskilt många tekniska finesser och att lägsta betyg oftast kan duga om man inte har för avsikt att nyttja varan särskilt mycket eller annars har låga krav på varan

& att det är viktigast för konsumenten att först titta på logo— typen och på varans användningsområde, därefter på tillämp- liga delar av den övriga informationen.

För att informationen skall nå sitt syfte, måste det finnas något samlingsbegrepp för informationssystemet. Detta måste vara lätt att komma ihåg. Begreppet VDN (som står för VaruDeklarations— Nämnden) lever redan bland konsumenterna,både äldre och yngre sådana. Men för dem som inte känner till namnet, kan ordet "deklaration" vara svårförståeligt. Kommittén föreslår därför att det samlande begreppet skall vara VaruFakta.

Informationskampanjen måste inledas så snart etiketter enligt det nya informationssystemet kommer ut på marknaden. Efter utvärdering av effekten av informationsinsatserna får nya sådan insatser över- vägas.

I informationskampanjen bör ingå pressaktiviteter och material till hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare, utställnings- material för bibliotek m m, material för skolor, affischer som kan distribueras till arbetsplatser, annonser på mjölkförpackningar, inslag på TV:s "Anslagstavla". En kampanj av likartad omfattning kallad ”Modekarusellen" bedrevs l976-l979 av konsumentverket och kostade ca en milj kr.

16 FINANSIERING

Enliot tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och utredningsmän (bilaga l) skall i varje utredning visas hur finansiering av före- slagna reformer skall kunna ske. Här föreslagna reformer medför följande kostnader:

Datorsystem för överföring av information från konsumentverket till de kommunala konsumentvägledarna beräknas medföra kostnader för statsverket på ca 1,9 milj kr under de fem första åren. Där— efter beräknas kostnaderna ligga på ca 97 000 kr per år.

För kommunernas del beräknas kostnaden per ansluten kommun bli drygt 16 000 kr första året och därefter i genomsnitt knappt 1 000 kr per år. Besparingen för kommunernas del torde bli i genomsnitt ca 60 timmar per år. Kommittén anser att kostnaden per kommun är så liten att den får anses försumbar i kommunala budgetsammanhang.

Kostnaden för statsverket när det gäller det föreslagna informa- tionssystemet i samband med köpet blir under de första fem åren 2,l 2,2 milj kr. Därefter avses statsverkets kostnad sjunka mot noll.

Kommittén vill föreslå att följande sätt att finansiera för- slagen utreds.

Kommittén har under utredningsarbetet funnit att stora belopp år- ligen sätts av för provning av varors funktion och säkerhet. En anmärkningsvärt liten del av dessa belopp används emellertid för konsumentvaruprovning med syfte att skapa underlag för konsument— information. Kommittén vill här som exempel peka på områdena ar- betsmiljö och jordbruksmaskiner, där statliga insatser görs i stor omfattning.

När det gäller arbetsmiljöfrågor genomförs provningar, vilket även framgår av del II i betänkandet, för att slå fast om kraven i ar— betsmiljölagen och följdförfattningar till denna har uppfyllts.

Eftersom många varor används både yrkesmässigt och i hushållen, torde insatser på konsumentskyddets område kunna göras med små förändringar i arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Kommittén an— ser att det bör kunna övervägas om balansen mellan samhällets insatser vad gäller skydd mot produktskador i arbetslivet och

i hemmiljö för närvarande är den mest lämpliga. Även en mycket begränsad överföring av medel från arbetarskyddsområdet till konsumentområdet skulle sannolikt öka samhällsnyttan.

Beträffande provningar av varor på jordbrukets område, här kom- mittén under utredningens gång funnit att mellan tre och sex gånger så stora belopp årligen avsätts för provning av maski- ner och redskap för yrkesmässig användning i jordbruket som

för provning av varor avsedda för användning av enskilda kon— sumenter. Kommittén ifrågasätter rimligheten i fördelningen av anslag mellan dessa båda statliga provningsverksamheter.

När det gäller möjligheten att finansiera reformer som syftar till mer informativ reklam, vill vi erinra om att i Reklam V (SOU l974z23) anfördes på sid llO:

I betänkandet Reklam I föreslog en majoritet inom utredningen en reklampålaga i form av en punktskatt med syfte att dämpa rekla— mens ökningstakt. Vid utarbetandet av betänkandet diskuterades också inom utredningen olika åtgärder som syftade till att göra reklamen mer adekvat vad beträffar innehåll och utformning. Där- vid övervägdes bl a möjligheten att införa ett s k befrielsein— stitut, utformat så att skattereduktion skulle kunna ges för rek- lam, som uppfyllde vissa krav på informativt innehåll.

Eftersom sådant befrielseinstitut inte införts, borde det enligt kommitténs mening vara möjligt att via reklamskattemedel finansi— era den del av förslagen i betänkandet som rör information på köpstället.

Kommittén har vidare när det gällt att analysera möjligheterna att finansiera förslagen i betänkandet, konstaterat att regional konsumentverksamhet i form av butiksbesök förekommer i flera myndigheters regi. Det bör enligt kommittén kunna övervägas om in- besparingar kan göras genom att denna verksamhet rationaliseras.

För kontrollverksamhet i butiker, främst för att utreda om rikt- linjer följs eller för att följa upp anmärkningar om brott mot marknadsföringslagen, nyttjar konsumentverket den regionala kon— sumentverksamheten. Det innebär att länsstyrelsernas hemkonsulen- ter och i vissa fall de lokala priskontoren nyttjas.

Kommittén har under utredningens gång kommit i kontakt med fler former av lokal konsumentverksamhet. Fem olika instanser genomför i varierande omfattning butiksbesök i kontrollerande syfte (se bilaga l7).

Till den offentliga provningsverksamheten är justerarverksamhet knuten. Justerarna besöker butiker och bensinstationer för att justera vägar och bensinpumpar och för att kontrollera viktangi— velserna på färdigförpackade livsmedel. Totalt används inom jus- terarverksamheten arbetskraft motsvarande drygt 50 personår.

Kontrollverksamhet bedrivs vidare i form av butiksbesök av perso- nal från SEMKO. Denna personal besöker i viss utsträckning samma butiker som tidigare nämnda instanser. Fyra personer är anställda på heltid med butiksbesök, medan ytterligare ett antal tjänstemän som normalt genomför provningar, även genomför butiksbesök. Totalt kan man räkna med att minst fem heltidstjänster används för butiks— besök.

Vid de lokala priskontoren finns personella resurser motsvarande ca llO heltidstjänster. År 1979 var antalet arbetade personår ll2,7 därav drygt 30 biträdesår. Den lokala prisövervakningen i Stockholm sköts av statens pris— och kartellnämnd.

Prisuppföljning i butikerna sker även via SCB. Kostnaderna för denna verksamhet är ca 2,6 milj kr årligen.

Hos hemkonsulenterna finns 35 handläggare och 27 biträden anställ—

da. Resurserna kan beräknas till ca 35 personår av handläggare och l5—20 personår av biträden.

I följande räkneexempel antar vi att justeringsmännen använder 35 procent av sin tid till butiksbesök inklusive besök vid ben- sinstationer med butiker, personalen från SEHKO använder 80 pro- cent av sin tid för butiksbesök. Motsvarande siffror för perso- nalen vid de lokala priskontoren antas vara 25 procent, och för hemkonsulenterna tio procent.

Dessa värden framgår av nedanstående tabell:

Verksamhet Personår Andel butiksbe- Personår för sök (antaget) butiksbesök

Justeringsverksamhet 50 35 l7,5 SEHKO 5 80 4 Hemkonsulenter ca 50 lO 5 Priskontor llO 25 27,5

W

Summa 2l5 54

Därtill kommer SCB:s prisuppföljning, vars årliga kostnader är ca 2,6 milj kr. Om de 54 personåren för butiksbesök i genomsnitt kostar l50 000 kr årligen, blir den totala statliga kostnaden för butiksbesök ca 10,7 milj kr.

Kommittén anser att betydande besparingar för det allmänna och för butikerna borde kunna göras om butiksbesöken samordnades, så att besök inte behöver företas i samma butik av flera olika in— stanser.

Det är fem olika instanser som besöker butikerna i kontrollsyfte. Vi anser inte att man därför kan nedbringa antalet butiksbesök till en femtedel. Däremot anser kommittén det inte orimligt att efter en samordning kunna genomföra en besparing med avseende på butiksbesöken i storleksordningen 25 procent, vilket skulle inne- bära ca två till tre milj kr per år. Därtill kommer besparingarna i butikerna, som inte beräknats här. Kommittén anser därför att förutsättningarna för här föreslagna besparingar snarast bör ut- redas.

I betänkandet föreslagna reformers kostnader uppgår till lägre belopp än de här föreslagna besparingarna.

IV SÄRSKILDA YTTRANDEN

Särskilt yttrande av ledamoten Sten Svensson

Varuprovningskommittén har som utgångspunkt framhållit vikten av en fungerande marknadsekonomi. En vital marknadsekonomi kräver. väl informerade konsumenter. Kommittén har därvid understrukit den syn på konsumenternas roll i marknadsekonomin som dåvarande regeringen anförde i prop 1972:33. Från denna utgångspunkt kon— stateras därför med tillfredsställelse, att kommittén har enats om att det informationssystem som kommittén vill initiera skall bygga på näringslivets frivilliga medverkan. Därvid har kommittén tagit avstånd från tankar som tidigare har skymtat i debatten om lagstiftning eller någon annan motsvarande form av tvångsåtgärder mot näringslivet.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget är det utomordentligt väsentligt att de förslag som innefattas i det nu föreliggande betänkandet icke föranleder några nya kostnader för stat och _ kommun. Enligt min uppfattning innebär det föreslagna informa— tionssystemet en rationalisering i förhållande till den verksam- het som nu bedrivs inom olika berörda offentliga organ. Det är därför av utomordentlig vikt att kommitténs förslag genomförs på ett sådant sätt att stat och kommun på ett tillfredsställande sätt kan tillgodogöra sig dessa rationaliseringsvinster.

Således biträder jag det i betänkandet framlagda förslaget endast under den bestämda förutsättningen att det kan finansieras inom de samhällsekonomiska ramar som regering och riksdag har uppställt.

Detta innebär således att de initialkostnader som kommitténs för- slag kan komma att innebära måste finansieras genom en motsvaran- de minskning av anslaget till konsumentverket.

Det anförda leder också till slutsatsen att andra frågor som i och för sig faller utanför kommitténs direktiv måste prövas. Dit hör bl a dimensioneringen av konsumentverkets organisation. Dit— nörande frågor utreds emellertid i särskild ordning. I sammanhanget bör även påpekas att samordning bör ske med riktlinjekommitténs förslag. Enligt min uppfattning bör vad beträffar konsumentverkets framtida organisation, KO-funktionen brytas ut och återstående del av konsumentverket renodlas till en ren servicefunktion, varvid viss regionalisering alternativt decentralisering av uppgifter till regionala och lokala organ bör kunna åstadkommas. I detta sammanhang bör konsumentverkets egen provningsverksamhet överflyt- tas till statens provningsanstalt. Jag biträder i dessa hänseenden provningsanstaltens yttrande över promemoria ”översyn av konsument— verket m m 1981—06-17" där SP anför bl a följande:

"Som ett argument för att konsumentverket bör bedriva egen prov- ningsverksamhet har det sagts att detta är nödvändigt för att kon— sumentverket skall bibehålla sin kompetens.

SP delar inte denna uppfattning. Föreskrivande myndigheter av ty- pen trafiksäkerhetsverket, planverket och industriverket har sin kompetens trots att de saknar egna provningsresurser. Dessa myn— digheters verksamhet är helt jämförbar med konsumentverkets i de avseenden som har betydelse i sammanhanget. De har dock nära kon— takt med den provning som deras föreskrifter ger upphov till och därigenom åstadkommer man en effektiv erfarenhetsåterföring. Ett sådant tillvägagångssätt underlättar myndigheternas bedömning av vilka föreskrifter som ska utgå, förändras eller tillkomma."

På längre sikt bör det övervägas om inte konsumentverket och sta— tens pris- och kartellnämnd bör slås samman till ett organ. Detta skulle kunna möjliggöra ytterligare samordning av den konsument- information som båda verken producerar, varvid ytterligare ratio— naliseringsvinster borde kunna inhämtas.

Huvudförslaget i betänkandet har karaktären av en principskiss. Det är otillfredsställande att tiden inte medgivit en analys av de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna da— torbaserade varufaktasystemet. Dessa synpunkter utvecklas ytterli- gare i de särskilda yttranden som avgivits av ledamöterna Sandgren, Wallin och sakkunnige Gemmel samt det av sakkunniga Gemmel och Sjöberg, som jag hänvisar till och till vilka jag i motsvarande del ansluter mig.

Särskilt yttrande av ledamöterna Edmund Sandgren och Per Wallin samt den sakkunnige Christer Gemmel

Allmännajxneunktä

Vi ställer oss bakom de grundläggande värderingar som bär upp över- vägandena och förslagen i vårt betänkande. Liksom övriga ledamöter och sakkunniga finner vi en förbättrad jämförande varuinformation angelägen och menar att mycket talar för ett datorbaserat informa- tionssystem. Vi stöder också tanken på ett frivilligt varufakta- system uppbyggt branschvis och samordnat genom en stiftelse, där såväl näringslivet som konsumentvårdande myndigheter är represen- terade.

Vi anser emellertid att ytterligare tid och resurser borde ha av— satts för att utreda de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Vårt betänkande får i föreliggande skick närmast karaktären av en principskiss. Detta är särskilt påtagligt vad gäller presentation av det föreslagna varufaktasystemet. En analys av detta system borde ha innefattat åtminstone några översiktliga studier av hur systemet skulle kunna tänkas fungera i verkligheten inom några utvalda representativa produktområden. Vi befarar att avsaknaden av konkreta exempel med anknytning till företagens och konsumenternas vardag kommer att göra det svårt för remissinstan— serna att ta en mera bestämd ståndpunkt till våra förslag.

Vår kommitté och riktlinjekommittén har arbetat parallellt. De bå— da utredningarnas arbetsområden berör i hög grad varandra. Frågan om företagens informationsskyldighet enligt 3 & marknadsförings— lagen, borde sålunda vara central för dem båda. Kontakter har visserligen förekommit mellan kommittéerna. Enligt vår mening ha- de det dock varit värdefullt med ett närmare samarbete mellan vår kommitté och riktlinjekommittén, som ännu inte slutfört sitt ut— redningsuppdrag.

Synpunktetpå Breveiager

Resultat från varuprovningar kan i många fall innehålla väsentlig kompletterande information utöver produktfakta och egenskapsbe- skrivningar som finns tillgängliga på säljstället eller i katalo— ger och broschyrer. Ett varuinformationssystem kan däremot aldrig baseras huvudsakligen på resultatet från varuprovningar. Bredden i den informationen är helt otillräcklig för detta.

Åberopande av tester och undersökningar i reklamen anses vara äg- nade att ge ett särskilt intryck av objektivitet och därigenom väcka ett speciellt förtroende hos konsumenterna. Av detta följer att vederhäftighetskraven måste ställas speciellt högt när tester skall utnyttjas i företagens marknadsföring. Motsvarande krav mås- te också ställas då tester åberopas vid konsumentupplysning i sam— hällets regi.

En förutsättning för att resultatet från varuprovningar skall ut- göra vederhäftig konsumentupplysning är att använda metoder för uttagning av provföremål, utförande av provning, utvärdering av testresultat och sättet för presentation fyller högt ställda krav på noggrannhet och tillförlitlighet. För att säkerställa detta bör man använda standardiserade eller andra publicerade och relevanta provningsmetoder. Med hänsyn till Sveriges utrikeshandelsberoende bör standardisering i största möjliga utsträckning vara förankrad i internationella standardiseringsorgan, t ex ISO eller IEC. Ett intensivt arbete pågår inom dessa organisationer för att få fram provningsstandarder för konsumentvaror. Kommittén uttalar i be— tänkandet att "det är bättre att använda icke fastställda metoder som mäter de för konsumenten väsentliga egenskaperna, än att an- vända fastställda metoder som mäter viktiga tekniska data som in- te är av primärt intresse för konsumenten". Uttalandet synes vara grundat på den missuppfattningen att definierade och standardise— rade mätmetoder skulle vara på något sätt underlägsna improvise—

rade förfaranden som källa för en meningsfull konsumentinformation. Pågående internationellt standardiseringsarbete är nämligen i hög grad inriktat på mätning av för konsumenten relevanta bruksegen- skaper.

Tankegångarna i betänkandet att snabbhet och enkelhet i provnings— förfarandet bör prioriteras framför tillförlitlighet och reprodu— cerbarhet är ohållbara och bygger enligt vår mening på en felsyn. Vi anser nämligen att erfarenheten visar att det går att åstadkom— ma meningsfulla produktöversikter och fullgoda varufakta även när testresultat inte alltid kan redovisas. Det är därför bättre att komma igång med produktöversikter och varufakta även utan testre- sultat än att till varje pris pressa fram tester på saklighetens och tillförlitlighetens bekostnad. Allteftersom tillförlitliga provningsmetoder kommer fram kan förekommande informationssystem kompletteras med testfakta.

Vi instämmer i de synpunkter som framförts av ledamoten Svensson i särskilt yttrande vad avser samordning av de statliga provnings— resurserna för test av konsumentvaror.

Synpunkter på datorbaserade informationssystem_

I betänkandet konstateras fullt riktigt att en stor mängd jämfö- rande varuprovningar sker på skilda varuområden och att det skulle vara av stort värde för konsumenterna om dessa skulle komma att samlas i ett system av skisserat slag och nyttiggöras i informa- tionssystem. Den analys som gjorts beträffande vilka krav som bör gälla för inmatning i systemet är tyvärr otillräcklig. Samma gäl— ler bedömningar av i vilken mån i dag förekommande varuprovningar är av sådan kvalitet att de skulle kunna tänkas ingå i systemet. Det är därför svårt att bilda sig en uppfattning om hur omfattande teledatasystemet kan tänkas bli och att beräkna kostnaderna för systemet.

De mycket komplicerade frågorna om det juridiska ansvaret för upp— gifter som inmatats i teledatabasen borde enligt vår mening ha be- lysts betydligt mer ingående än som skett. Såväl konsumenter som utnyttjat systemet före ett köp, som näringsidkare kan nämligen drabbas av betydande ekonomiska skador i den män i systemet har influtit felaktiga och vilseledande uppgifter.

åyepenktempå det irivulistverefekzagystemet

I betänkandet föreslås ett frivilligt varufaktasystem som ett komp- lement till annan information av obligatorisk art. Tyvärr är emel- lertid den redovisning som ges av förhållandet mellan det frivil— liga systemet och i dag förekommande informationssystem av såväl frivillig som obligatorisk natur otillräcklig. Analysen av varu— faktasystemets förhållande till sådan information som kan krävas enligt 3 & marknadsföringslagen borde sålunda enligt vår mening

ha varit mera djupgående.

Vi anser vidare att de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna systemet inte heller är tillräckligt belysta. Ut- över ett antal praktiska studier borde kommittén närmare ha under— sökt vilka produkter som skulle kunna bli aktuella för informa— tionssystemet. Utan en sådan undersökning kan man inte bilda sig en uppfattning om hur stort intresset för systemet i praktiken är.

Särskilt yttrande av ordföranden Lennart Rydberg, ledamöterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt de sak— kunniga Maja-Lisa Furusjö och Ulla Ljungberg

tatuerevninger

I betänkandets beskrivande delar ges en fyllig bild av en omfat— tande provning av konsumentvaror som pågår i Sverige och som i icke obetydlig del möjliggörs av statliga insatser. Staten bidrar årligen med mycket stora belopp till provningsinstitutionernas (t ex statens provningsanstalts, Statens maskinprovningars och branschforskningsinstitutens) verksamhet och möjliggör därmed att företagen kan erhålla sina varuprovningar till ett lägre pris än vad som skulle vara fallet om de fick svara för alla kostnader. En övervägande del av provningarna har inte en sådan inriktning att resultaten lämpar sig för information till konsumenterna. In— te heller sådana provningar som i och för sig är lämpliga som un— derlag för varuinformation kan utnyttjas därtill på grund av att det ofta är enskilda företag som beställer och förfogar över prov—

ningsresultaten som inte ställs till allmänhetens förfogande. En— dast en obetydlig del av varuprovningar är direkt upplagda med tanke på konsumentinformation och kan användas till detta ändamål. Av statens totala satsning på provningsverksamhet utgör varuprov- ningar för konsumentinformation mindre än en procent. Varuprov— ningskommittén konstaterar att konsumenterna efterfrågar informa— tion om viktiga varugrupper som det i dag inte är möjligt att ge jämförande information om. Köpbesluten fattas därför i stor ut— sträckning utan relevant underlag.

Även om det statsfinansiella läget och ambitionen att hålla myn— digheternas utgifter tillbaka f n förhindrar kommittén att före- slå ökade resurser för varuprovningar anser vi att det är angelä- get att understryka att ett sådant resurskrav bör aktualiseras.

En allmän omprioritering av statens engagemang i provningsverksam- heten bör genomföras i syfte att skapa utrymme för provningar som kan läggas till grund för konsumentinformation.

Särskilt yttrande av ledamöterna Bert Malmgren, Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg

£rlvilliga_vgrufgkta

Kommittén lägger fram ett förslag till frivilligt system med varu- fakta som i huvudsak förväntas bli framtaget och initierat av nä- ringslivet. Tidigare försök med likartade system både i Sverige och i andra länder har inte varit framgångsrika. Systemen har ut- nyttjats endast i begränsad utsträckning och har i regel lagts ner efter viss tid.

De som i varuprovningskommittén har talat å näringslivets vägnar har försäkrat kommittén att förutsättningarna denna gång är bättre samt att företag och branschorganisationer kommer att ställa upp för varufakta enligt kommitténs förslag. Eftersom konsumenterna efterlyser mera varuinformation måste dessa löften registreras

med tillfredsställelse.

Kommittén förutsätter att huvuddelen av arbetet med varufakta kom— mer att genomföras av näringslivsorganisationer och att de insat— ser som konsumentverket måste ta på sig - vid bedömning av infor— mationens innehåll och utformning samt vid övervakning av att sys- temet inte missbrukas inte kommer att kräva utökade resurser. Detta kan vara riktigt i ett inledningsskede, men gäller på lång- re sikt endast om systemets utveckling bedöms pessimistiskt. Blir systemet verkligen en framgång på bred bas måste detta medföra

att verket får utökade arbetsuppgifter som det i ringa utsträck— ning självt kan styra. Vi anser därför att det är viktigt att framhålla att en av förutsättningarna för det föreslagna systemet - om det blir en framgång - är att konsumentverket på längre sikt tilldelas tillräckliga resurser för medverkan i samband med fram— tagande av deklarationsnormer samt vid övervakning av systemet.

Särskilt yttrande av ledamöterna Hans Pettersson och Ursula Wallberg samt den sakkunniga Ulla Ljungberg

Datorjserad_information_till_k9mmunal och regional konsumentyerk-

samhet

Kommittén harbl alagt fram ett förslag till datoriserad överföring av information från konsumentverket och eventuellt andra sändare till i första hand kommunal och regional konsumentverksamhet. Av— sikten är att informationen, liksom den skriftliga information

som verket f n ställer till dessa verksamheters förfogande, skall användas bl a vid rådgivning till allmänheten. Syftet med datori— seringen är att göra informationen aktuellare och mer lättillgäng— lig än det material som f n finns att tillgå.

Liksom kommittén i övrigt anser vi att (det finns skäl att) de mo— derna metoder som håller på att komma fram för informationsöverfö- ring utnyttjas i konsumentinformationens tjänst. Här kan nämnas att detta också ligger i linje med det utvecklingsarbete som redan pågår inom konsumentverket. Vi anser också att den tekniska utveck- lingen i dag inte möjliggör en informationsöverföring direkt till konsumenterna om man inte vill begränsa målgruppen till en liten

andel starka, tekniskt intresserade och utredningsvana konsumen- ter. Den kommunala och regionala konsumentverksamheten kan däre- mot hantera den nya tekniken. I detta är vi överens med kommittén i övrigt.

De uppgifter som kommittén införskaffat om möjligheterna att ge- nomföra datoriseringen och de mindre försök som genomförts på kommitténs uppdrag är av intresse när man definitivt skall ta ställning till hur utbyggnadsprocessen skall genomföras. De kost— nadsberäkningar och tidsplaner som kommittén lägger fram betrak— tar vi dock närmast som räkneexempel i syfte att illustrera i vilken storleksordning kostnaderna kan komma att röra sig och inte som definitiva förslag.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att systemet utnyttjas på ett maximalt sätt: i hushållsekonomisk rådgivning, vid bedömning av försäkringsfrågor, vid konsumentjuridisk rådgivning i samman— hang där tidigare beslut i domstol eller reklamationsnämnd kan vara av intresse. Därför måste ett icke obetydligt arbete läggas ner i samband med systemets introduktion och utveckling. Man bör inte hesitera inför engångskostnader som är nödvändiga för att datoriseringen skall ske på sådant sätt att effektiviteten i den decentraliserade konsumentrådgivningen ökar märkbart.

Det kan i detta sammanhang vara viktigt att erinra om att konsu- mentverket inte endast har ansvaret för information om varor och tjänster utan även för en rad andra från konsumentsynpunkt viktiga och av statsmakterna prioriterade arbetsuppgifter. Här kan nämnas produktsäkerhet, utbildning i konsumentfrågor, hushållsekonomisk rådgivning, energihushållning, svaga konsumentgruppers problem samt arbete med att bl a genom tillämpning av avtalsvillkorslagen, marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen stärka konsumenter— nas rättsliga ställning. Verkets resurser är i förhållande till dessa arbetsområden begränsade. Det är därför inte möjligt att genom interna omprioriteringar skapa utrymme för nya eller utökade verksamheter.

Särskilt yttrande av de sakkunniga Christer Gemmel och Svante Sjöberg

Kommitténs bedömning av kostnaderna för ett datoriserat informa- tionssystem beaktar enligt vår mening inte alla kostnader för en uppbyggnad av ett sådant.

Om det föreslagna datasystemet verkligen skall kunna ersätta in- formationsflödet mellan konsumentverket och konsumentvägledare på det avsedda sättet och medföra de besparingar som kommittén räknat med torde en avsevärt större arbetsinsats krävas i själva systemuppbyggnaden än vad kommittén angett. Om denna omfattande arbetsinsats inte sätts in riskerar man att systemet redan från början inte kan bli en fullgod ersättare för det nuvarande infor— mationssystemet. Även vissa av de erfarenheter från andra liknande system som redovisats för kommittén pekar i denna riktning. Det är heller inte helt självklart att det nuvarande ”pappersflödet" kan elimineras i föreslagen omfattning eller om en sådan utveckling är önskvärd.

Kommittén borde således ha gjort en mer ingående kostnadsanalys och redovisat finansieringskällorna för de merkostnader, utöver

de redovisade, som med stor sannolikhet kommer att drabba konsu- mentverket om kommitténs förslag genomförs.

Vidare borde omfattningen av informationsflödets datorisering analyserats mera ingående.

V BILAGOR

BILAGA ] VARUPROVNINGSKOMMITTENS DIREKTIV

Utredning om marknadsöversikter, varuprovningar och andra pro- duktundersökningar. Dir l979:l29.

Konsumenterna ställs idag inför ett mycket omfattande utbud av varor och tjänster. Antalet produktvarianter inom varje varu— område är ofta betydande. Utbudet förändras vidare mycket snabbt. Nya produkter introduceras ständigt på marknaden, samtidigt som äldre försvinner. Kännetecknande är vidare att produkterna blir alltmer komplicerade. Den här beskrivna utvecklingen har från många synpunkter varit värdefull. Konsumenterna har numera stora möjligheter att välja ur ett omfattande och varierande utbud av varor och tjänster. Utvecklingen har dock även försvårat konsu— menternas möjligheter att överblicka utbudet. Därmed kan kon- sumenterna få problem med att välja rätt.

Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Samhället har inom ra— men för detta övergripande mål vidtagit åtgärder för att öka

* konsumenternas medvetenhet och därmed hushållens förutsättningar att mot bakgrund av sina behov planera de egna inköpen. Insatser— na för att erbjuda konsumenterna rådgivning och information vid köp har efter hand ökat. Vägledning och information till konsu— menterna i de avseenden som nu har berörts anses numera i första hand vara en kommunal uppgift (jfr prop. l975z40). I avvaktan på att den kommunala konsumentverksamheten blir fullt utbyggd lämnar också konsumentverket och personalen vid länsstyrelserna råd direkt till konsumenterna.

Det har kunnat konstateras att i takt med att kommunerna bygger ut sin konsumentpolitiska verksamhet så ökar också konsumenternas medvetenhet samt deras efterfrågan på information om produkternas egenskaper. Denna utveckling överensstämmer väl med de mål som gäller för konsumentpolitiken men ställer också ökade krav på information och kvalificerad rådgivning.

Traditionellt har samhället mött efterfrågan på information om produktutbudet genom att göra jämförande varuprovningar och ställa samman resultatet av dessa (ofta kallade marknadsövar- sikter).I dag ingår det i konsumentverkets uppgifter att göra varuprovningar och andra undersökningar. Verket utför sålunda varuprovningar i egen regi men låter också utföra sådana vid andra provningsorgan. Dessutom deltar man i internationellt sam— arbete på området. Särskilt bör här nämnas den försöksverksamhet med gemensamma provningar av kapitalvaror som bedrivs inom Nor— diska ministerrådets ram. Vidare utför verket varuprovningar m m på uppdrag från bl a olika företag. Resultatet av verkets prov— ningar publiceras ofta i form av marknadsöversikter, köpråd och handböcker samt i tidningen Råd och Rön. Också vissa privata organ utför och publicerar resultat av varuprovningar. Detta gäller främst tidningar och tidskrifter av olika slag samt t ex motororganisationerna.

Genom l975 års marknadsföringslag (l975 l4l8) ökade konsumenternas möjligheter att få ordentlig varuinformation. Enligt bestänmel- serna i 3 5 kan en näringsidkare åläggas att i sin marknadsföring lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsyn- punkt. På detta Sätt kan samhället påverka den information företa- gen lämnar på säljstället i form av t ex märkning på den enskilda produkten och i annonser i pressen.

För sådan teknisk provning som är föreskriven i lag eller annan författning och som ytterst syftar till att skydda liv, hälsa och egendom finns särskilda regler. Riktlinjer för sådan s k officiell provning har antagits av statsmakterna år l972 och år l974 (prop. l972:54 och l974zl62). De antagna riktlinjerna syftar till att åstadkomma klara ansvarsförhållanden, ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser och garantier för opartiskhet i den offi— ciella provningsverksamheten. Statens provningsanstalt är landets centrala organ för teknisk provning och kontroll och utför på upp— drag inom ett brett verksamhetsområde provningar och undersökningar av material, produkter och konstruktioner. Uppgiften att samordna och organisera teknisk provning i enlighet med de riktlinjer som antagits av statsmakterna ligger hos statens provningsanstalt. Verksamheten skall enligt riktlinjerna organiseras så att ett an— tal organ som vart och ett är sakkunnig inom sitt område och som i övrigt uppfyller vissa krav utses till 5 k riksprovplatser. Hittills har sådana utsetts för l9 st objektområden. Även om det grundläggande syftet med denna verksamhet inte är att utföra kon— sumentinriktade provningar är ändå officiell provning och kontroll i flera fall av den arten att provningsresultaten kan vara till ledning för konsumenterna. Ett exempel på detta är den verksamhet som bedrivs vid AB Svensk Bilprovning.

Information på säljstället och i övrig marknadsföring å ena sidan samt upplysningar om resultatet av varuprovningar och i form av marknadsöversikter å den andra är båda väsentliga från konsument— synpunkt. Inriktningen och omfattningen av respektive konsument— politiskt medel påverkar dock behovet av andra sådana medel. I detta sammanhang bör erinras om att även arbetet med riktlinjer för företagens produktutformning och marknadsföring har betydelse för inriktningen av här behandlad verksamhet. Marknadsöversikter, varuprovningar och andra enklare produktundersökningar är sålunda ett inslag i arbetet för att stärka konsumenternas ställning och får avvägas mot andra medel i konsumentpolitiken. De här angivna konsumentpolitiska medlen både underlättar för konsumenterna i köpsituationer och påverkar företagens produktutformning och marknadsföring på ett för konsumenterna positivt sätt.

Under l970-talet har som redan har beskrivits nya vägar prövats för att ge konsumenterna bästa möjliga information vid köp. Under den tid nya system har byggts upp har det ansetts att varuprovningar i viss mån har kommit i bakgrunden. Efterfrågan på denna typ av information har emellertid visat sig stor. Samtidigt kan konsta— teras att varuprovningar i traditionell mening ställer stora krav på resurser både i den bemärkelsen att de är kostnadskrävande och att personalen som arbetar i verksamheten måste vara specialise- rad. Mot denna bakgrund torde det inte vara möjligt att möta den ökande efterfrågan på utvidgad provningsverksamhet och publicering

av marknadsöversikter inom ramen för de resurser som tilldelas de statliga organ som arbetar med dessa frågor. I detta samman- hang vill jag erinra om att det statsfinansiella läget och strä- van att minska kostnaderna för den offentliga sektorn inte tor- de göra det möjligt att öka de resursramar som gäller för verk- samheten. Jag anser det därför angeläget att man omprövar i vilka former verksamheten rörande varuprovningar och marknads— översikter skall bedrivas för att konsumenternas krav i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill samt mot bakgrund av utvecklingen på andra områden inom konsu- mentpolitiken bör en prövning göras av nuvarande insatser på varuprovningsområdet. Därvid bör prövas alternativa ansvarsför- hållanden m m som ger möjligheter till rationaliseringar och be— sparingar.

Det har visat sig att flera frågor i anslutning till varuprov- ningar och marknadsöversikter behöver bli belysta. Det gäller bl a vem som skall ha ansvaret för och utföra provningar samt vem som skall utforma och sprida information i form av marknads— översikter. Härvid uppkommer också frågan vilka resurser samhället och andra kan avsätta för sådan verksamhet. En annan viktig fråga är vilka egenskaper hos en produkt som bör bli föremål för prov- ning samt vilka krav som bör ställas på mätmetoderna.

Traditionellt ställs höga krav på tillförlitligheten hos resulta— ten av varuprovningar. Samtidigt är provningstekniken för kon- sumentprodukter många gånger mindre utvecklad. Denna brist på utvecklade mätmetoder i förening med höga krav på tillförlitlig— heten är därför i dag ett hinder i arbetet med att ta fram prov- ningsresultat och marknadsöversikter.

Mot den nu angivna bakgrunden förordar jag att en kommitté till— kallas med uppgift att analysera vilka problem som finns när det gäller att tillhandahålla sammanställd information om produktut— budet. Denna analys bör bl a bygga på en utvärdering av den hit- tillsvarande varuprovningsverksamheten samt arbetet med att stäl- la samman och föra ut informationen till konsumenterna. Kommittén bör lägga fram förslag om hur den framtida verksamheten med varu- provningar samt sammanställningen och spridningen av provnings- resultaten bör utformas och organiseras för att konsumenterna skall ges tillgång till de data om produktutbudet som erfordras för att deras val skall underlättas och köpen bli väl övervägda. Som utgångspunkt bör härvid gälla att förslag skall lämnas som utgör alternativ till nuvarande ordning.

En annan utgångspunkt bör vara att informationsbehovet i så stor utsträcknin som möjligt skall kunna tillgodoses även då mätmeto— der som upp yller de krav som traditionellt ställs inte finns tillgängliga. Det är nödvändigt att föra en diskussion om alter— nativa sätt att få underlag för marknadsöversikter och om al— ternativens för- och nackdelar från konsumentsynpunkt.

De totala resurserna för den konsumentpolitiska verksamheten är begränsade varför prioriteringar ständigt är nödvändiga. Det är därför naturligt att sådana också måste göras när det gäller va- ruprovningsverksamheten bl a med avseende på vilka varugrupper

som skall provas. Det är därvid en naturlig strävan att konsu— menterna skall tillhandahållas aktuell information på de varuom- råden där sådan är mest angelägen. Vid prioriteringen bör också beaktas i vad mån det hittillsvarande arbetet med varuprovningar samt publicering av marknadsöversikter har lett till att företa— gen inom ett område anpassat sina produkter till de krav som ställts från konsumenternas sida.

Kommitténs arbete bör omfatta en inventering av de provningsmeto— der och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används för konsumentinformation. Särskilt bör beaktas konsument- verkets arbete med provningar. Kommittén bör bilda sig en uppfatt— ning om huruvida dessa metoder i princip är lämpliga eller nöd— vändiga för att utgöra underlag för sådana marknadsöversikter som konsumenterna behöver i framtiden.

När det gäller ansvarsfördelning bör för— och nackdelar med myn- dighetskontrollerande respektive företagskontrollerande prov- ningssystem analyseras. Därvid bör möjligheterna att fördela an— svaret mellan t ex myndigheter, företag, näringslivs— och kon— sumentorganisationer noga övervägas. Av särskilt intresse är att pröva en modell som innebär att myndigheterna är kravställare medan ansvaret för verksamhetens genomförande främst ligger utan— för myndighetsorganisationen. I detta sammanhang bör också prövas vilka krav som enligt 3 5 marknadsföringslagen kan ställas på fö- retagen vad avser varuprovningar. I de fall provningar utförs av företag bör också prövas hur arbetet med att ställa samman infor— mation och föra ut denna till konsumenterna skall ordnas. Prak— tiska frågor om teknisk kompetens, lämplig utrustning etc bör vidare granskas. Även frågan om samordning mellan den officiella provningen och den konsumentinriktade frivilliga provningen bör behandlas. En utgångspunkt för detta arbete bör vara att undvika dubbelarbete och dubbel kompetens— och resursuppbyggnad inom den statliga provningsverksamheten.

Mot bakgrund av denna granskning bör kommittén kunna skissera hur den fortsatta provningsverksamheten med sikte på information till konsumenterna bör vara beskaffad vad gäller ansvar, till— syn, genomförande och finansiering. Dessutom bör kommittén lägga fram förslag om hur marknadsöversikterna bör komma konsumenterna till del.

Kommittén bör i sitt arbete utgå ifrån de resursramar som f n gäller för den statliga provningsverksamheten i här berört av- seende samt att samhället har begränsade möjligheter att avde— la ytterligare resurser för konsumentpolitiska åtgärder.

Kommittén skall vidare mot bakgrund av det statsfinansiella läget beakta tilläggsdirektiv (Dir l978 40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer.

Kommittén bör hålla sig underrättad om arbete inom andra utred— ningar som kan ha betydelse för uppdraget. Det kan sålunda finnas anledning att samråda med insynsutredningen (H l976103), utred- ningen om vissa frågor rörande standardisering (I l977:l0), ut—

redningen om vissa frågor rörande provning inom energiområdet

(I l978:06), informationsteknologiutredningen (U l978:l2) samt kommittén för översyn av de konsumentpolitiska medlen för produ— centpåverkan (H l979:04). Dessutom vill jag nämna att jag senare i dag ämnar föreslå att konsumentverket får i uppdrag att utreda frågan om infonmation på säljstället. Samråd i denna del bör där— för ske med konsumentverket.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att re- geringen bemyndigar chefen för handelsdepartementet

att tillkalla en kommitté med högst 8 ledamöter med uppdrag att utreda frågan om jämförande varuprovningar och marknadsöver- sikter att utse en av ledamöterna att vara ordförande att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns kommittéanslag.

Iilläsgäéitstéix_Eill_äse2119s_åseeiääést

Redan i kommitténs direktiv framgick att tidigare utfärdade till- läggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer skulle beaktas. Enligt dessa tilläggsdirektiv som utfärdades den 28 april 1978 skulle samtliga kommittéer och särskilda utredare noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skulle kunna finansieras genom ompröv- ning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resur- ser inom det område kommitténs förslag avsåg.

Den l3 mars l98l bemyndigades statsrådet och chefen för budget— departementet att lämna nya direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare. Däri anförs bl a följande.

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som komnittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnads- krävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten. kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda.

1 budgetförslaget för budgetåret l980/Bl framhålls att rege- ringen för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidigare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riks— dagen har i samband därmed uttalat (FiU l979/80:15) att en själv— klar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsam— kas nya utgifter till följd av statliga beslut. 1 regeringsför— klaringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund måste kommittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som med— ger bedömningar i dessa avseenden.

De förutsättningar för utredningsarbetet som jag nu dragit upp bör gälla för samtliga kommittéer och särskilda utredare oavsett vad som har sagts i enskilda kommittédirektiv. De kommittéer som på grund av särskilda skäl inte anser sig kunna uppfylla kravet på att alla förslag skall hållas inom ramen för oförändrade re— surser skall så snart som möjligt anmäla detta till det statsråd till vars ansvarsområde den hör. Det ankommer på regeringen att besluta om undantag i något särskilt fall kan medges.

BILAGA 2 TERMINOLOGI

Några uttryck som förekommer i betänkandet kan kräva viss förkla— ring. Vi har använt uttrycken i den betydelse som anges i det följande, om det inte gäller citat ur källor, i vilka uttrycken använts annorlunda. Förklaringarna gör inga anspråk på att vara vetenskapliga eller heltäckande.

A Anvisning

Anvisning innebär icke tvingande regel som myndighet utfärdar angående exempelvis författningars tillämpning. Anvisning kan också innehålla rekommendationer om produkters utformning eller märkning. Anvisningar publiceras i myndigheternas författnings- samlingar. Jfr föreskrift.

Auktorisation

Bemyndigande, godkännande, kompetensförklaring. Myndighet eller organisation kan meddela auktorisation för enskild per- .son eller för företag efter ansökan härom.

B Besiktning

Enligt SS 02 Ol 0l: "Kontroll som utförs av riksprovplats el- ler av särskilt utsedd eller anställd förrättningsman. Ofta är förrättningsman utsedd eller godkänd av tillsynsmyndighet."

Besiktning förekommer ibland som villkor t ex för att viss va- ra skall få användas. översyn skall ofta ske med vissa tids- intervaller. Besiktningstvång gäller t ex bilar som ta—

gits i bruk. Besiktningstvång kan även föreligga innan vara tagits i bruk, t ex beträffande lyftanordningar.

E Egenkontroll

Enligt SS 02 Ol Ol: "Föreskriven eller frivillig kontroll som utförs i egen verksamhet på eget ansvar utan krav på ojävig— het hos den kontrollerande."

F fastställd provningsmetod

J

föreskrift

Tvingande regel som med stöd av lag, annan författning eller verksinstruktion utfärdas av myndighet. Föreskrifter publice— ras i myndighets författningssamling. Jfr Anvisninq_

Frivillig provning

Med detta uttryck avses sådan provning som tillverkare på eget initiativ låter sin produkt genomgå. Frivillig provning kan jämföras med officiell provning, som innebär att provnings- plikt föreligger för produkten i fråga.

Jamförande varuprovning

Med jämförande varuprovning förstås undersökningar genom vilka vissa bestämda varuegenskaper provas med hjälp av i förväg fast- ställda metoder. Undersökningen syftar till att åstadkomma en objektiv bedömning av de provade produkternas egenskaper och därigenom ge möjlighet till jämförelse mellan olika varianter av samma produkttyp. Reproducerbara provningsmetoder är en för— utsättning för att jämförelse mellan varianter som provats vid olika tillfällen skall kunna göras.

K Konsumenttjänst

Tjänst som av näringsidkare tillhandahålles enskilda konsu—

menter.

Konsumentvara

Vara som av näringsidkare saluhålles till privatpersoner för

i huvudsak enskilt bruk.

Kontroll

Enligt SS 02 0l 0l: "Undersökning för att fastslå om ett objekt beträffande en eller flera egenskaper fyller givna fordringar."

Kvalitet

Betecknar i betänkandet nivån på egenskaper vad gäller funktion, tekniskt utförande och materialval.

M Marknadsföring

Samlande begrepp för avsättningsfrämjande åtgärder som vidtas

i kommersiellt syfte för att sälja en vara eller tjänst. Mark— nadsföring kan omfatta annonsering, direktreklam, affischering, reklamfilm, promotionaktiviteter och muntlig säljarargumen- tering.

Marknadsöversikt

En jämförande och översiktlig presentation av de olika modeller inom en varugrupp, som finns på marknaden. En marknadsöversikt bör täcka in en representativ del av marknaden. I en marknads— översikt presenteras oftast värden på de egenskaper som är karaktäristiska för varutypen i fråga. Såväl kvantitet som kvalitet hos redovisade egenskaper kan anges. Aven testresul— tat kan ingå.

Märkning Kortfattad information på produkten eller i omedelbar anslut— ning till denna, exempelvis godkännandemärkning, varningsmärk- ning, skötselmärkning, innehållsdeklaration etc.

Officiell provning

Enligt SS 02 Ol Ol: "Provning, kontroll eller besiktning som föreskrivs i lag eller annan författning och som ej är egen— kontroll enligt lagen (1974 896) om riksprovplatser m m”.

Panelprovning, —test, -mätning

Granskning utförd av en särskilt utvald grupp människor (panel) vars samlade omdöme betygsätter varor, dvs en form av jämföran- de varuprovning som grundar sig på subjektiva värderingar. Pa— nelprovning ingår ibland i provningsmetoder som fastställts

av standardiseringsorgan.

Produktundersökning

Ett allmänt begrepp för varugranskning i en eller annan form

Provning

Enligt 55 02 01 Ol: ”Undersökning för att bestämma en eller flera egenskaper hos ett objekt. Med objekt avses här en mängd (t ex en enhet, ett parti). Provning kan ingå i kontroll men

kan också utföras oberoende av kontroll, dvs utan att fordringar på objektet finns uppställda för ifrågavarande egenskaper.” Begreppet används när vi avser en kombination av praktisk prov— ning och tekniska mätningar. Praktisk provning av en vara inne— bär att försökspersoner använder varan och bedömer den med av- seende på en eller flera egenskaper. Enbart teknisk provning kallas i betänkandet för test.

Provningsmetod

System för att prova en vara enligt vissa normer. Provningsme- toder kan vara fastställda av något nationellt eller interna— tionellt standardiseringsorgan. Det är också vanligt att prov— ningsmetoder utarbetas av provningslaboratorier eller av branschforskningsinstitut. En provningsmetod åsätts alltid en beteckning så att den skall kunna identifieras av t ex ett annat laboratorium som vill använda metoden i fråga. En prov— ningsmetod är reproducerbar om mätvärdena blir desamma oberoen- de av när och var testet görs enligt metoden.

Reproducerbar

Möjlig att göra om på nytt, möjlig att mångfaldiga. Se även provningsmetod.

Riksprovplats Enligt SS 02 Ol Ol: "Organ som utsetts att svara för officiell

provning enligt lagen (1974:896) om riksprovplatser m m".

S Sensoriska mätningar

Huvudsakligen smaktester. Utförs oftast genom en panelprovning.

Självcertifiering

Innebär att en tillverkare genom egenkontroll testar produkten och förser produkten med ett bevis (certifikat) härpå. I cer— tifikatet anges om minimikrav har uppfyllts,alternativt erhåll- na mätvärden. I de fall man tillämpar Självcertifiering kan i föreskrift, anvisning eller överenskommelse anges att kontroll av mätinstrument eller andra testredskap skall ske. Stickprovs— kontroll av egenkontrollerade varor kan även ske i syfte att säkerställa korrekta uppgifter i certifikatet.

Standard, standardisering

Betyder norm, normaltyp, fastställa norm etc.

Med standard avses s k svensk eller utländsk standard vilket är av nationellt eller internationellt standardiseringsorgan utarbetade och fastställda normer.

Subjektiva provningar

Mätvärden grundar sig på en eller flera personers bedömningar. I fastställda provningsmetoder ingår ibland subjektiva mät- ningar. Jfr panelprovning.

T Test

Tekniska mätningar med samma syfte som provning. Se även un— der provning.

Testpanel

Se panelprovning.

Typprovning

Enligt SS 02 Ol Ol: "Provning av ett eller flera exemplar av viss produkttyp, som syftar till att ge underlag för bedömning av typens egenskaper."

Typgodkännande

Enligt SS 02 Ol Ol: "Generellt godkännande av viss typ av pro— dukt, utförande eller metod, utfärdat av behörig myndighet el- ler av i särskild ordning utsett annat organ. Typgodkännande förenas ofta med särskilda krav, t ex på typefterkontroll.”

Typgodkännandekontroll, typefterkontroll

Enligt SS 02 0l Dl: "Kontroll för att utröna om villkor för meddelat typgodkännande efterlevs."

Varuprovning

Alla tester och provningar som görs av en vara i syfte att utröna kvalitet hos och kvantitet av en eller flera egenska- per hos varan.

Varutester

Se tester.

BILAGA 3 HISTORIK

1937

1939 1940

1941 1944

1951

1954

1957

1967

1968

1973

1971

års hemkonsulentutredning resulterade i att minst en hem- konsulenttjänst inrättades inom varje hushållningssäll- skaps verksamhetsområde. Under denna första tid var verk- samheten främst inriktad på lanthushållen,

inrättades Statens Institut för Folkhälsan,

bildades Aktiv Hushållning som en följd av det stora in— formationsbehov som fanns på grund av andra världskrigets knappa varusituation,

inrättades Statens Priskontrollnämnd,

överflyttades Aktiv Hushållning till Statens Priskontroll- nämnd,

bildades Hemmens Forskningsinstitut (HFI) av landets hus— mödraorganisationer och hushållslärarnas organisation med stöd från staten, näringslivet och vissa organisationer,

inrättades den halvstatliga Varudeklarationsnämnden,

införlivades Aktiv Hushållning med HFI,

inrättades Näringsfrihetsombudsmannaämbetet (NO) och Näringsfrihetsrådet,

förstatligades HFI och bytte namn till Statens institut för konsumentfrågor - kallat konsumentinstitutet, bildades Statens Pris- och Kartellnämnd (SPK). Därigenom upphörde Priskontrollnämnden,

inrättades Statens konsumentråd,

överflyttades hemkonsulenterna provisoriskt från hushåll— ningssällskapen till lantbruksnämnderna i samband med omorga- nisationen av den regionala verksamheten inom jordbruket,

tog Statens Konsumentråd initiativ till försöksverksamhet med Allmänna Reklamationsnämnden,

påbörjades försöksverksamhet med kommunala konsument- kommittéer,

stationerades hemkonsulenterna vid länsstyrelserna med upp- gift att betjäna allmänheten. Samtidigt blev Konsumentinsti— tutet huvudman för verksamheten,

inrättades Konsumentombudsmannaämbetet (K0) och Näringsfri— hetsrådet ombildades till Marknadsrådet (numera Marknads- domstolen),

1972 bildades Livsmedelsverket, vari kom att ingå huvuddelen av Veterinärstyrelsen, livsmedelsavdelningarna vid Statens institut för folkhälsan samt del av Kommerskollegium,

beslöt riksdagen att vägledning till enskilda konsumenter är en kommunal uppgift,

1973 inrättades Konsumentverket genom en sammanslagning av Statens institut för konsumentfrågor, Statens Konsumentråd samt Varudeklarationsnämnden. Konsumentverket blev som central instans huvudman för hemkonsulentverksamheten, 1976 Konsumentombudsmannaämbetet och Konsumentverket slogs samman till ett verk, Konsumentverket, vars chef tillika skulle vara Konsumentombudsman,

Konsumentverket utfärdade anvisningar för hemkonsulentverk- samheten. Dessa innebar förändrade arbetsuppgifter med beto— ning på utredningar, kontroll och kunskapsförmedling,

1981 Allmänna Reklamationsnämnden blev en självständig statlig. myndighet.

Tidigare konsumentpolitiska utredningar

Sedan l940—talet har en mängd utredningar ägnat sig åt problem rörande konsumentinformation. Under hela tidsperioden har rått stor enighet om vikten av ökad och ständigt fördjupad konsument- varuforskning. Ett viktigt inslag i denna forskningsverksamhet har ansetts vara varuprovningar och arbete med att ta fram prov— ningsnormer, standardiserade provningsmetoder etc. Det som skil— jer sig är synen på hur informationen till konsumenterna skall utformas samt huruvida information är det lämpligaste medlet i konsumentpolitiken.

I det följande redovisas i sammandrag vad utredningar och arbets— grupper sedan år 1947 ansett om varuprovningar som underlag för konsumentinformation samt om hur denna information bör utformas. Det bör nämnas att även andra än de här redovisade utredningarna i sina betänkanden berört dessa frågeställningar dock utan att direkt syssla med just detta ämnesområde.

Familjeliv och hemarbete (l947) 1 Hem- och familjeutredningen lade år 1947 fram betänkandet(SOU l947z46) Familjeliv och hemarbete. Utredningen föreslog bl a att ett sta— tistiskt-sociologiskt forskningsorgan skulle inrättas med uppgif—

ter att skapa underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle. Beträffande uppgifter för detta forskningsorgan säger utredningen bl a att en grundläggande undersökning av de faktiska levnadsvanorna och betingelserna för dessa inom olika befolkningsgrupper bör göras. På så sätt skulle ges en möjlighet till överblick över sambanden mellan konsumtionen och utrustningen på olika områden och mellan dessa å ena sidan och olika levnadsvanor å den andra. Vidare skulle ges möjlighet till bedömning av behoven av olika åtgärder.

Verksamheten vid Hemmens forskningsinstitut (HFI) - bildat år

1944 - berördes även av utredningen. HFI ansågs av utredningen böra ägna sig åt bl a funktionsundersökningar med avseende på hållbarhet och arbetsekonomi, översiktliga undersökningar för ett flertal varugrupper, provning av nya typer av produkter och åt att dra upp riktlinjer och ge underlag för nykonstruktioner och för— bättringar.

1946 års utredning om kvalitetsforskning och konsument-

upplysning (1949)

År l949 kom betänkandet (SOU l949zl8) Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Utredningen hade främst koncentrerat sig

på frågor om varuforskning och varuupplysning, men gav även ut— tryck för ett något vidare synsätt på konsumentupplysningen. Den allmänna konsumentupplysningen angavs syfta till att ge konsumen— terna möjligheter att bättre överväga sina behov och att hjälpa dem att tillfredsställa behoven på ett ekonomiskt och ändamålsen- ligt sätt. Bättre insikter antogs kunna höja den reala standarden för konsumenterna. Det var också enligt utredningen angeläget att möjligheter skapades för mera systematiska undersökningar om konsumenternas behov och om varornas lämpliga kvalitet och ut- formning.

HFI:s verksamhet berördes även av utredningen som betonade att till HFI:s uppgifter borde höra att formulera konsumentanspråk och

att bedöma varor i funktionssammanhang.

Båda ovan nämnda utredningar föreslog i sina betänkanden en sam— manslagning av Aktiv hushållning bildad år l949 — och Hemmens forskningsinstitut. Sammanslagningen dröjde dock till år 1954.

Det varudeklarationssystem som funnits i Sverige grundar sig ur— sprungligen väsentligen på förslag av 1946 års utredning om kva- litetsforskning och konsumentupplysning. Utredningen betonade vikten av tillgång till sådan varuinformation som ger konsumen- terna möjlighet att välja varor lämpliga för de egna behoven. Uppgifter borde lämnas om varornas innehåll, egenskaper och pris. Köparna skulle kunna göra jämförelse mellan olika typer av varu— slag och göra förnuftiga inköp med hänsyn till behovens art och den ekonomiska ställningen. En vidgad användning av upplysande märkning och etikettering kunde enligt utredningen underlätta be- dömningen om varors förtjänster i skilda avseenden. Utredningen framhöll också att en sådan varuupplysning skulle främja för— säljningspersonalens kunnighet, medverka till utvecklingen av bättre reklam och befordra en effektivare konkurrens. Varudekla- rationer och kvalitetsmärkning borde komma till stånd på fri- villighetens väg och i samarbete mellan intresserade parter på varumarknaden. Däremot ville utredningen inte förorda en obliga— torisk varumärkning. Man hänvisade bl a till att en obligatorisk märkning skulle kunna föra med sig faror för nivellering av olika varusortiment.

Utredningen föreslog att ett centralt organ - en varumärknings— nämnd - skulle få hand om varudeklarationer och kvalitetsmärkning inom samtliga konsumtionsvaruområden. I nämnden skulle finnas representanter för olika intresseparter samt experter på konsum— tionsvaruområdet. Nämnden borde vidare vara ett centralt samar- betsorgan med uppgifter att skapa enhetliga normer, stödja eller ta initiativ till varumärkning, beställa utredningar angående prov- ningsmetoder, nomenklatur m m, fastställa varumärkning, bevilja rätt att använda märke samt att verkställa kontroll. Regeringen föreslogs ta initiativ till överläggningar med berörda parter om inrättandet av en sådan nämnd.

Utredningens förslag resulterade i att Sveriges standardiserings- kommission i sina anslagsäskanden för åren 1951/52 begärde medel för att inrätta en varudeklarationsnämnd. Anslaget beviljades. Va- rudeklarationsnämnden började sin verksamhet den l augusti 1951 och upphörde i sin ursprungliga form i och med tillkomsten av kon— sumentverket år 1973.

Behov och resurser inom konsumentvaruforsknjngens område (l955)

I promemoria den 12 december l955 redovisade två utredningsmän inom handelsdepartementet sitt arbete med en utredning om Behov och resurser inom konsumentvaruforskningens område. Förslaget ledde till reformer av riktlinjer och organisation för de statliga in- satserna på konsumentområdet (prop. l956 105, rskr 1956 282). I promemorian gjordes en ingående analys av sådana frågor som rör den egenskapsbedömning som traditionellt hade getts namnet kon— sumentvaruforskning. För varje varugrupp gällde det enligt utred— ningsmännen att fastställa de kvalitetsbildande egenskaperna och att finna metoder att bedöma dem. I promemorian togs samtidigt avstånd från en upplysningsverksamhet av den typ som då utveck- lats främst i USA med graderingar av olika varor. Man utgick från att en objektiv information enligt de linjer man skisserat skulle vinna förståelse hos alla parter på varumarknaden. Utredningen gick däremot inte närmare in på spridningsmetoderna för upplys- ningen. Vid sidan av dittills använda spridningssätt nämndes dock särskilt televisionens stora möjligheter att nå ut till dem som efterfrågar information.

Utredningsmännen konstaterade att det fanns ett stort behov av att samordna forskningen på detta område. Därför borde en enhet- lig institution inrättas kallad konsumentråd (KR) - med över- siktliga uppgifter på konsumentområdet. Utredningen ansåg att den praktiska provningsverksamheten hos HFI borde fortsätta men forsk- ningen i övrigt beställas hos andra institutioner. Utredningsmän— nen föreslog dessutom att HFI skulle förstatligas och ges namnet statens institut för konsumentfrågor - konsumentinstitutet (KI). Motiven för förslaget var främst att en upplysningsverksamhet i

statlig regi antogs få en större tyngd och en mera auktoritativ ställning. Det ansågs viktigt att KI var obundet av alla produ— centintressen.

Även verksamhetens inriktning vid KI behandlades. Utredningsmän— nen förordade att i organisationen skulle bl a ingå tekniker med höga kvalifikationer. På dem skulle, förutom den praktiska prov— ningsverksamheten, ankomma att kontinuerligt följa forskningen, utarbeta provningsmetodik, planera försöksapparatur, utarbeta undersökningsprogram och ge direktiv till undersökande laborato— rier, granska sådana laboratoriers undersökningsresultat samt tolka resultaten och översätta dem för upplysningsverksamheten.

Effektivare konsumentupplysning (l964)

Konsumentupplysningsutredningens ursprungliga uppdrag gällde att granska frågor om organisationen för konsumentinstitutets upplys— ningsavdelning. Det bakomliggande syftet var därvid att effekti- visera och bredda det statliga upplysningsarbetet beträffande konsumentvarornas användningsområden, kvalitet och funktions- duglighet. Denna del av utredningsuppdraget redovisades i be- tänkandet (SOU l964z4) Effektivare konsumentupplysning. Om under— laget för upplysningsverksamheten gjorde utredningen i huvudsak följande allmänna konstaterande. Upplysningen arbetar väsentli— gen med underlag från forskning, provningar och undersökningar

om framför allt pris och kvalitet hos olika varor av betydelse för konsumenterna. Utredningen framhöll att konsumentvaruforsk- ningens uppgift var att med utnyttjande av objektiva provnings— metoder fastställa de för varje varugrupp kvalitetsbildande egenskaperna. På grundval av denna verksamhet skulle upplysningen ge hjälp åt konsumenterna i deras inköpsval. Ytterst syftade verksamheten på området till att ur handelns varusortiment rensa bort undermåliga eller eljest tekniskt eller kvalitetsmässigt undermåliga eller på annat sätt olämpliga artiklar. All forsk— ning och allt utredningsarbete för att få fram nya eller för- bättrade varor kunde enligt utredningen räknas till konsument- varuforskning i vid mening.

Största delen av arbetet på området föll enligt utredningen på näringslivets egna institutioner och laboratorier men en inte obetydlig del ägde rum i statlig regi. Verksamheten med varugransk- ning hos hel— eller halvstatliga organ var emellertid vid denna

tid mycket begränsad. Stora delar av varumarknaden omfattades inte av någon granskningsverksamhet. Det behövdes därför, enligt ut- redningen, väsentligt ökade personella och materiella resurser för den undersöknings- och forskningsverksamhet som låg till grund för upplysningsverksamheten. Utredningen framhöll också att allt dubbelarbete i undersökningshänseende borde undvikas. Konsument- institutet borde inte ta på sig arbetsuppgifter för vilket andra organ hade särskilda och bättre förutsättningar. Utredningen under- strök också att det var angeläget att man i ökad utsträckning sök— te skaffa in, presentera och nyttiggöra utländskt material av

värde för svenska konsumenter.

För själva upplysningsarbetet angav utredningen att riktpunkten borde vara att nå så stor del av konsumenterna som möjligt. Det var därför nödvändigt att använda olika vägar och former för infor- mationen. Dittills hade - hävdar utredningen - köpråden dominerat stort medan utrymmet för upplysning, ägnad att öka allmänhetens insikt i konsumentproblematiken varit ganska begränsat. En ökad genomslagskraft hos upplysningen kunde inte åstadkommas om inte konsumenterna gjordes mera mottagliga för en fortlöpande saklig pris- och varuinformation. En sådan mottaglighet kunde enligt utredningen nås endast genom en på allmän konsumentfostran in- riktad upplysningsverksamhet.

Betänkandet togs efter remissbehandling till underlag för prop. l964z9l som medförde en viss utbyggnad av konsumentinstitutets verksamhet i enlighet med utredningens förslag.

Konsumentup l sning i televisionen 1964 1960 års radioutrednings betänkande (SOU l964:54) Konsumentupplys-

ning i televisionen lades fram är 1964. Utredningen ansåg att en av konsumentupplysningens uppgifter är att väcka intresse för upp-

lysning hos personer som inte frågar efter sådan. TV ansågs ha en betydligt större genomslagskraft än det tryckta ordet särskilt

vad gäller de grupper i samhället som sannolikt främst är i behov av information i konsumentfrågor och är minst benägna att söka sådan information. Utredningen lade fram en rad förslag om hur konsumentinformationen i Sveriges Radio skulle förbättras och ut— vidgas. Som underlag för Sveriges Radios programverksamhet på detta område tänkte sig utredningen ett intensivare utnyttjande av material från bl a institutioner med provnings— och undersök— ningsverksamhet men även att Sveriges Radio skulle kunna göra egna undersökningar av detta slag. Utredningens förslag blev föremål för en omfattande remissbehandling. Förslagen har dock inte reali- serats enligt de intentioner som utredningen hade.

Effektivare konsumentforskning (1966)

Konsumentupplysningsutredningens andra utredningsuppdrag om kon- sumentvaruforskningens resurser, verksamhet och organisation redo— visades i betänkandet (Ds H 1966:3) Effektivare konsumentforsk— ning. För forskningen använde utredningen samlingsbeteckningen konsumentforskning som innefattade såväl konsumentinriktad som varuinriktad forskning. Till den varuinriktade forskningen hän— fördes forskning och undersökningar från konsumentnyttosynpunkt

om funktioner och egenskaper hos varor och tjänster. Båda gre— narna av konsumentforskningen betecknades som lika viktiga. Utred- ningen tog emellertid inte upp frågan om avvägningen mellan kon— sumentinriktad och varuinriktad forskning.

Utredningen fann att KI för att bredda underlaget för informations— arbetet borde etablera ett intensivare samarbete med andra forsk— ningsinstitutioner och i större utsträckning än tidigare använda sig av hos dessa befintliga material. Utredningen nämnde ett 30— tal institutioner som KI borde kunna inleda eller intensifiera ett samarbete med. I samarbetshänseende berördes särskilt samarbetet med Varudeklarationsnämnden för provningar och normutvecklings— arbete samt med pris- och kartellnämnden och folkhälsoinstitutet. Långtgående reformer föreslogs också på möbelforskningens område.

Utredningen konstaterade att slöjdföreningens verksamhet på mö- belområdet vuxit ut och alltmer kommit att omfattas av sådana upp- gifter som låg inom KI:s arbetsområde. Förslag förelåg om att mö— belprovningar skulle förläggas till konstfackskolan. Utredningen avvisade dock detta förslag med hänvisning till att möbelindustrin då skulle delta i undersökningsverksamhetens finansiering, vilket inte ansågs lämpligt från konsumentsynpunkt.Utredningen föreslog

i stället att möbelundersökningarna skulle överföras till KI medan andra funktionsfrågor såsom frågor om formgivning m m borde kvarstå hos möbelinstitutet.

KI:s arbetsområde var enligt utredningen mycket stort. Ett om- ? fattande forskningsarbete behövdes för planeringen av varuprov- ningar. Det gällde att samla kunskaper om bl a människors sätt att

leva, om vanor beträffande inköp och mathållning samt om arbets- metoder. Vid arbetet krävdes medverkan av expertis inom områdena l sociologi, psykologi, samhällsvetenskap, statistik, national— ekonomi, företagsekonomi och teknik. Verksamheten hade enligt utredningen sålunda en tvärvetenskaplig karaktär.

KI:s resurser för undersökningsverksamhet föreslogs förstärkas och omorganiseras i synnerhet vad gällde den tekniska sidan av

institutets verksamhet. Institutet behövde enligt utredningen re- surser för att självt göra provningar när resurser saknades på

» annat håll eller när provningsnormer saknades. Vidare behövde KI

1 göra vissa rutinprovningar samt provningar vid vilka utvärdering- 1 arna måste göras parallellt med själva provningarna. Till arbets- uppgifterna för den tekniska avdelningen skulle enligt utredningen också höra att handha samarbetet med utomstående tekniska insti- tutioner, utveckla provningsmetodik och tillse att objektiva me— toder användes vid undersökningsverksamheten. Den tekniska avdel- ningen skulle därtill fungera som rådgivare åt andra avdelningar inom KI beträffande provningsmetodik,programmering av provningar etc.

Utredningens förslag remissbehandlades och blev sedan föremål för riksdagens ställningstaganden år 1967 (prop. l967:75), varvid be-

slöts om ny organisation av KI:s undersokningsavdelningar. Vid remissbehandling hade tanken väckts på att en ny utredning skulle tillsättas eftersom man ansåg att det saknades helhetssyn rörande de konsumentpolitiska strävandena. En sådan utredning - konsument— utredningen - tillsattes i juni 196/. Föreningen Möbelinstitutet bildades samma år och skulle bl a handha möbelundersökningarna.

"Skoglundgruppen” (l968)

SAP—LO—gruppen i prisfrågor den s k Skoglundgruppen - avlämnade sin slutrapport till handelsministern i mars 1968. Rapporten över- lämnades i sin tur till konsumentutredningen för beaktande vid utredningsarbetet. I rapporten behandlades bland mycket annat även frågan om varudeklarationer. Enligt gruppens mening borde informa— tion om varor finnas tillgänglig vid köptillfället. En väsentlig del av samhällets konsumentpolitiska resurser borde därför satsas på varudeklarationsarbetet, varvid Varudeklarationsnämnden borde vara ett samhälleligt organ. Skoglundgruppen ansåg vidare att deklarationer borde finnas på alla varor, och företag som inte använ- de deklarationer borde ha anmälningsskyldighet härom. Deklara— tionerna borde innehålla kvalitetsgraderingar, främst beträffande funktionella egenskaper. ökade resurser borde användas för inter- nationellt varudeklarationsarbete där Sverige bordevara endrivan- de kraft enligt Skoglundgruppen.

Skoglundgruppens rapport uttalade sig också för en ökad direkt påverkan på producentledet. Här skulle varudeklarationsarbetet med fastställande av provningsmetoder vara till hjälp för företa— gen vid produktutvecklingen. Vidare rekommenderades att prototyp— provningar fick en ökad omfattning. Branschforskningsinstituten ansågs här kunna göra betydelsefulla insatser.

Konsumentupplysning, principer och riktlinjer (l968)

Konsumentupplysningskommittén redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU l968:58) Konsumentupplysning, principer och riktlinjer. Ett särskilt avsnitt ägnades åt allmänna synpunkter på konsumentupp-

lysningens roll och funktion. Däri sägs bl a att samhällsekonomin fört med sig ett rikt differentierat utbud av varor och tjänster. Produktdifferentieringen och antalet varuvarianter ökar. Nya ma— terial tillkommer. Höjda realinkomster ökar efterfrågan samtidigt som självbetjäningsgraden i handeln ökar. Allt fler kvinnor har förvärvsarbete utanför hemmet. Dessa och andra faktorer bidrar till ett ökat behov av konsumentupplysning. Kommittén framhöll att en ökad konsumentforskning är angelägen för att avgöra vad som skall prioriteras inom provningsverksamheten och för att utröna de lämpligaste formerna för upplysningsarbetet.

Eftersom det är svårt att nå alla konsumenter borde man i större utsträckning direkt påverka producentledet med information om bl a konsumentattityder, behovssituationer och konsumentkrav på varor- na enligt kommittén. Kommittén uttalade sig också för ökade möj— ligheter för företagen att hos statliga undersökningsorgan få prototypprovningar utförda - provningar av varor som företagen ut- vecklar för att introducera på marknaden.

Kommittén väntade sig goda effekter genom en breddning och utveck-

» ling av varudeklarationsverksamheten. På så sätt ansåg kommittén

att informationen snabbast når fram. Varudeklarationen ansågs ge en vid köptillfället aktuell information, särskilt om butikspersonalen kunde bibringas en förbättrad kännedom om deklarationssystemet. Aven kostnadsmässigt ansågs varudeklarationsarbetet vara fördelaktigt

( eftersom kostnaderna i viss utsträckning bärs av producentsidan ( betonade kommittén.

I ett omfattande avsnitt i betänkandet diskuterade kommittén olika metod- och redovisningsfrågor vid konsumentupplysningen såsom frå- gor om teknik, urval, mätningar, aktualitet samt tolkning och redo- visning av provningsresultaten. Här konstaterades att tekniska möjligheter saknades för provning av en hel del varor. Eftersom prov— ningsresurserna alltid måste bli otillräckliga, måste priorite— ringar ske, framhöll kommittén.

Bland de omständigheter som måste beaktas vid bestämmande av vil- ka varugrupper som skall provas nämnde kommittén varornas pris,

varaktighet och betydelse i konsumentens budget, hur oumbärliga varorna är, hälso- och säkerhetssynpunkter, risker för felköp (talrika reklamationer), kvalitets- och prisspridning samt be— dömningssvårigheter för konsumenterna. Dessutom framhölls att provningar kan vara motiverade beträffande nya varor eller varu— typer liksom då goda möjligheter finns att effektivt sprida upp- lysning.

Enligt kommittén borde jämförande varuprovningar alltid föregås av en marknadsöversikt och av inhämtande av uppgifter i olika hänseenden beträffande varugruppen. Vid undersökningsplaneringen bör KI anlita egen och utomstående expertis samt ta kontakter med produktions- och distributionsleden.

Kommittén tog i betänkandet upp de olika svårigheter som finns

i urvalshänseende. För urvalsfrågorna borde kvalificerad statistik och annan expertis finnas till förfogande. En klart redovisad målsättning borde finnas för hur provningarna avgränsas. Urvals- frågorna skulle avse vilka typer av varan, fabrikat och modeller som skulle provas liksom hur exemplar skulle väljas ut för prov— ningen. När det gäller mätningarna och mätproblem är det enligt kommittén av grundläggande betydelse att först fastställa vilka egenskaper som är väsentliga från konsumentsynpunkt. Det är enligt kommittén mycket vanligt att tillräcklig kännedom saknas på detta område. Expertis på varuområdet borde därför anlitas. Det borde därtill vara möjligt att på fältet undersöka konsumenternas an— vändning av varan och deras krav på denna. Kommittén påpekade ock- så att det ofta inte finns provningsmetoder utformade varför det är angeläget att standardiserade metoder eftersträvas.

Kommittén uttalade också att en effektivisering av varudeklara— tionsförfarandet är önskvärd för att få större möjligheter att

hålla informationen aktuell.

Råd om "bästa köp” ansåg kommittén endast undantagsvis borde få komma i fråga. Kvalitetsmärkning som ett led i upplysningsverksamheten kunde däremot enligt kommittén ha ett berättigande då säkerhetskrav aktualiseras, men eljest lätt föra med sig negativa effekter.

Kommittén behandlade även vissa organisatoriska frågor i sitt betänkande och uttalade sympatier för att inrätta ett konsument- verk.

Konsumentupplysningskommitténs betänkande remissbehandlades. Genom beslut i maj 1969 överlämnades betänkandet och remissyttrandena till konsumentutredningen för överväganden vid utredningsuppdragets fullgörande.

Lägesra ort från konsumentutredningen 1969

Konsumentutredningen, som tillsattes år 1967, presenterade i de— cember 1969 en lägesrapport med synpunkter på den framtida kon— sumentpolitiken (stencil H 1969z5).

I lägesrapporten formulerades en ny syn på konsumentpolitiken och framfördes tankar om ett delvis nytt sätt att angripa de konsument- politiska problemen. I lägesrapporten gör utredningen en analys

av konsumentens situation och de faktorer som påverkar och är på- verkade av denna.

Utredningen tar upp ett resonemang om hushållens roll i produk- tionssystemet varvid hävdas att "hushållet på grund av sin ringa storlek saknar möjlighet att själv mobilisera de resurser som be— hövs för ett - relativt sett framgångsrikt agerande på markna- den. I förhållande till företagen befinner sig hushållen styrke- mässigt i ett markant underläge."

Utredningen konstaterade att det saknades en klar konsumentpolitisk syn på efter vilka principer konsumentens behovsproblem skall bedömas samtidigt som man efterlyste en målsättning för samhälls— politiken i stort.Som en sammanfattande benämning för samhällets ' mål, när det gäller individen, använde utredningen världshälso-

organisationens definition av hälsa såsom fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.

Den diskussion om konsumentens valfrihet som ägt rum ansåg utred- ningen oftast hade kommit att handla om tämligen ytliga och peri-

fera valfrihetsproblem av typen smakskillnader och dylikt vid val av enstaka produkter på marknaden. Vidare betonade utred- ningen följande.

I verkligheten gäller att varken en enskild individ eller ett hushåll kan skaffa sig de kunskaper och insikter som krävs dels för att identifiera och prioritera alla de komponenter som till- sammans bildar de grundläggande fysiska, psykiska och sociala be— hoven, dels för att finna de vägar på vilka dessa behov på ett effektivt sätt kan tillfredsställas inom ramen för vårt komplexa ekonomiska system.

Utredningen använde termen behov i normativ betydelse, dvs beho— vet i fråga definieras av någon annan än den som har behovet medan däremot anspråk betecknar sådana krav som konsumenten själv stäl- ler. Utredningen betonade att det var viktigt att särskilja dessa båda begrepp varvid man anförde.

Eftersom anspråksnivån är i hög grad relativ och beroende inte endast av ekonomiska faktorer utan även av tidigare erfarenheter och levnadsmiljö, behöver människans anspråk sålunda inte nödvän- digtvis vara kopplade till vad som objektivt sett är hälsofräm— jande, och det kan dessutom ligga på en så låg nivå, att de knap- past rimmar med av samhället uppställda mål och klarlagda behov.

Vidare anförde utredningen:

Att så verkligen är fallet med stora grupper av människor är inte svårt att finna exempel på. Undersökningar av kostvanor visar t ex att stora grupper människor inte ställer sådana anspråk vid val av kostsammansättning att de får sina grundläggande näringsfysiolo— giska behov tillgodosedda... vilket inte hindrar att de själva kan uppleva sin koststandard som helt tillfredsställande.

I sina studier hade utredningen funnit att stora grupper av hus- håll "måste vara så hårt arbetsbelastade att deras tid inte kan räcka till för mycket mera än de rent tvingande aktiviteterna”. Därför är det angeläget att man regelbundet utför brett upplagda undersökningar som på ett överskådligt sätt kartlägger sysselsätt- ningsförhållandena i olika typer av hushåll. Vidare borde hushål- lens penningbudget granskas eftersom hushållets handlingsfrihet när det gäller penningmedlens användning begränsas av att både in- komster och utgifter i så hög grad är tidsbundna.

Konsumentutredningen hade i sin problemanalys funnit att hus- hållets planeringsresurser var helt otillräckliga för att tillåta en noggrann beslutsplanering i varje enskild beslutssituation. Den centrala frågan måste därför enligt utredningen gälla på vil- ka punkter informationssökande och andra med beslutsplanering sam- manhängande aktiviteter i första hand bör sättas in för att den samlade planeringsinsatsen skall ge den största utdelningen. Ut- redningen presenterade följande slutsats av sitt resonemang.

. det lönar sig dåligt att ägna tid och krafter åt informations- insamling när det gäller de talrika "småbeslut" som ingår i hus- hållets dagliga verksamhet och vilkas konsekvenser är av liten räckvidd. I fråga om dylika beslut bör i stället principen vara, att en långtgående rutinisering är eftersträvansvärd. Denna re— gel gäller oavsett om sådana beslut omfattar köp på marknaden el—' ler inte.

Genom en höggradig rutinisering av dessa och andra högfrekventa ”småbeslut" kan huvuddelen av hushållens planeringskapacitet i stället koncentreras till de strategiskt viktiga besluten dvs till sådana beslut som på ett väsentligt sätt berör de grund- läggande målen för hushållens verksamhet eller som har med vä- sentliga resursfördelningsproblem att göra.

Utredningen framhöll vidare att utvecklingen mot ökade kontakter med handel och myndigheter har inneburit bl a att allt fler hus- hållsaktiviteter består av fysiska distributionsinsatser i form av inköps- och transportverksamhet. De ökade kontakterna har också medfört att det ställs stora krav på kunskaper och på för— måga att göra bedömningar av vad som ur ett stort, men ändå rela- tivt standardiserat varu- och tjänstesortiment, på ett rimligt sätt låter anpassa sig till hushållsmedlemmarnas anspåk och vill— kor.

Det av utredningen beskrivna begränsade tids- och resursläget i hushållen ansågs tala för att det finns ett begränsat utrymme

för aktivt informationsinsamlande. I fråga om den direkta informa— tionen borde därför, enligt utredningens mening, en ökad sats- ning från samhällets sida främst gälla sådan information som ger underlag för beslutssituationer som i första hand inte är knutna

till val mellan olika varuvarianter. Enligt utredningen framstod det också som viktigt att det även på den offentliga sidan skapas en vidgad information om varor och tjänster. Utredningen betonade även att det är av största vikt att kvaliteten och ändamålsenlig— heten i producentinformationen blir föremål för en fortlöpande be- dömning och kontroll i den offentliga konsumentpolitiken. För att fungera som ett effektivt beslutsunderlag måste informationen en— ligt utredningen tillhandahållas i näraanslutning till den situa- tion där beslutet blir aktuellt dvs i direkt samband med att va— ran eller tjänsten utbjuds.

Utredningen ansåg att köpinformation bör utformas med hänsyn till användningssituationen och därvid också ge underlag för mer över- gripande och långsiktiga beslut. En utveckling av varudeklarations— systemet borde därför komma till stånd. Även när det gällde övriga informationsåtgärder från den kommersiella sidan, t ex reklam, fanns det enligt utredningens mening plats för konsumentpolitiska insatser som positivt påverkar informationens kvalitet och ända— målsenlighet. Utredningen ansåg det dessutom angeläget att radio och TV togs i anspråk i större utsträckning när det gäller kun- skapsförmedling och opinionsbildning på konsumentområdet.

Vid sidan av konsumentpolitiska insatser som direkt förstärker hushållens planerings— och kontrollresurser borde enligt utred— ningen en grundläggande princip vara att öka inflytandet, stärka människors skydd och stöd genom producentpåverkan. Sådana åt- gärder kunde enligt utredningen bestå i producentanpassad informa- tion och opinionsbildning, samråd och förhandlingar samt utform— ning och övervakning av utomrättsliga normsystem exempelvis gäl— lande varudeklarationer och information av annat slag, reklama- tionsfrågor och produktstandardiseringar.

I fråga om en utveckling av varudeklarationssystemet framhöll

utredningen följande.

Ett naturligt tillämpningsområde för producentpåverkan för att stärka hushållens planerings— och kontrollresurser är all den in— formation som avges från företag eller myndigheter för hushållens köp eller utnyttjande av offentlig service samt för uppföljning

av sådana hushållsaktiviteter. Det framstår för utredningen som ett viktigt första steg, att arbetet på varudeklarationssidan vidgas. Därvid är det väsentligt att deklarationernas tillämp- ning inte begränsas till enstaka varugrupper utan också utvidgas att gälla tjänster och system av varor och tjänster. Enligt ut- redningens mening bör varudeklarationernas initiering och utform— ning förändras betydligt. Som en följd av vårt tidigare resonemang om hushållsanpassad information bör deklarationernas innehåll ut— gå från brukssynpunkter på varor och tjänster, dvs inte som nu är fallet låta köparen själv ställa tekniska data i relation till funktionssätt och användningsområde. I vissa fall bör deklaratio- nerna omfatta mer än uppgifter hur den deklarerade varan eller tjänsten fungerar ensam. Ett sådant fall är förekomsten av varand- ra kompletterande varor eller tjänster, t ex med avseende på mat- program. Detta krav på "systemdeklarationer" ter sig naturligt mot bakgrund av... att det finns en rad beslutssituationer i hus— hållen av mer långsiktig karaktär, där det i dag saknas en reell valfrihet bl a genom bristen på relevant beslutsunderlag. Där är därför viktigt att producentpåverkande åtgärder inriktas på att ge underlag för en bättre hushållsanpassad leverantörs- och butiks- information. En utvidgning av deklarationssystemet till handelns tjänster framstår av denna anledning som naturlig.

Den undersökningsverksamhet som enligt utredningen skulle läggas till grund för producentpåverkan i produktutvecklingsfrågor måste "dock ha som ett vidare syfte att analysera företagens sortiment— politik”. Som särskilt intressant framstod enligt utredningens me— ning handelns sortimentspolitik eftersom den direkt inverkar på hushållens möjligheter att göra ändamålsenliga urval. Utredningen ansåg dessutom att en hushållscentrerad prisövervakning och pris- upplysning är ett viktigt moment i den framtida konsumentpolitiken.

I lägesrapporten presenteradeutredningen vissa preliminära slut— satser när det gäller praktiskt—organisatoriska åtgärder som den anser bör vidtas på konsumentområdet. Ett nytt centralt organ

för konsumentfrågor aviserades. Ansvaret för huvuddelen av de uppgifter som åvilade de dåvarande statliga organen på konsument- området föreslogs övertas av det nya organet. Att initiera, sam— ordna och följa upp konsumentpolitiska aktiviteter inom en bred sektor skulle enligt utredningen bli det nya organets överordnade uppgift.

Ny livsmedelsstadga (1970)

Livsmedelsstadgekommittén avlämnade i mars 1970 betänkandet

(SOU 1970:6 och 7) Ny livsmedelsstadga m m. Förutom förslag till ny livsmedelslagstiftning innehöll betänkandet bl a förslag till omfattande organisatoriska förändringar på området. Lagförslaget byggde på två huvudprinciper. Den ena var att i hygieniskt syfte skydda konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt otjänliga livsmedel och den andra en ekonomisk princip med syfte att främja redlighet i handeln med livsmedel.

Kommitténs förslag innebar att livsmedelsbegreppet utvidgades och att en högre standardnivå för livsmedel skulle eftersträvas. Ett! nytt statligt verk skulle ges möjlighet att fastställa standard för livsmedel. Föreskrifter skulle kunna meddelas om sammansätt- ning och beskaffenhet hos olika livsmedel för att dessa skall va— ra fullgoda från hälso- och näringssynpunkt.

Kommitténs förslag innebar även en hel rad märkningsbestämmelser för livsmedel. Åtskilliga av dessa rörde färdigförpackade livs— medel. Sådana skulle enligt kommitténs förslag vara försedda med beteckning som anger vad slags vara det rör sig om. Dessa beteck- ningar skall fastställas av det centrala verket. Vidare skall in— formation lämnas om färdigpackade produkters väsentliga samman— sättning. För vissa sådana produkter skall ställas krav på nä- ringsdeklaration. Upplysning skall vidare för flertalet förpack- ningsstorlekar finnas om nettovikt och nettovolym. Förpackarens eller tillverkarens samt i förekommande fall importörens namn skall vara utsatt. Förvaringsanvisning skall som regel finnas, och särskilt ömtåliga produkter skall ha hållbarhetsmärkning (sista förbrukningsdag eller förpackningsdag jämte hållbarhets- tid). Viss uppgiftsskyldighet skall även enligt kommittén kunna föreskrivas för oförpackade livsmedel.

Den offentliga livsmedelskontrollen borde enligt kommittén inten- sifieras och tillföras ökade resurser. Dessutom föreslogs bestäm- melser om bl a fortlöpande egentillsyn hos livsmedelsföretag samt om läkarundersökning och läkarkontroll hos särskilt känsliga före-

tag: Därtill föreslogs att en samordning skulle komma till stånd när det gäller varudeklarationer för livsmedel. Varudeklarations- nämnden borde här enligt kommittén underställa viktiga frågor pröv- ning av det nya centrala verket - i betänkandet kallat livsmedels-

styrelsen.

Förslaget ledde till inrättandet av statens livsmedelsverk och en ny livsmedelslag (prop. 1971 61). VKonsumentpolitik, riktlinjer och organisation 1971)

Konsumentutredningen lade fram sitt betänkande (SOU l97lz37) Kon- sumentpolitik, riktlinjer och organisation i april 1971. I sin bedömning av de insatser som gjorts på konsumentområdet under tre

, decennier sade utredningen att denna tid tillhör väsentligen ett

1 inlednings- och försöksskede. Den splittrade organisationen, de 1 otillräckliga resurserna samt avsaknaden av grundläggande konsument— politisk målsättning hade försvårat verksamheten.

) Utredningens förslag innebar att ett konsumentverk skulle inrättas. 1 Verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för konsu- mentfrågor och vid Varudeklarationsnämnden skulle upphöra och över- tas av det nya konsumentverket. Verksamheten skulle indelas i fem enheter. Den tekniska enheten skulle enligt förslaget handha frågor om hushållsproblemens tekniska aspekter. Arbetsområdet skulle inne- fatta tekniskt normarbete, frågor om teknik för hushållens viktigas— te aktiviteter och tekniska frågor i anslutning till produkter. En- heten föreslogs också få laboratorieutrustning för provningsarbete etc.

Utredningen föreslog även att en särskild producentenhet skulle bildas med en mängd varierande arbetsuppgifter. Ett viktigt inslag i enhetens arbete ansåg utredningen varudeklarationer vara.

Konsumentverket borde enligt utredningen handha och successivt förbättra varudeklarationssystemet samt ägna sig åt att utveckla nya mera konsumentanpassade informationssystem för produkter (va- ror och tjänster) och produktgrupper.

Varudeklarationerna hade enligt utredningen kommit att få en ut— präglat teknisk inriktning, både vad gällde vilka egenskaper som redovisats och utformningen av lämnade uppgifter. Deklarationerna hade därför inte i någon avsevärd mån gett konsumenterna en ända- målsenlig och lättillgänglig ledning. Det är känt - hävdade utred— ningen — att deklarationerna många gånger uppfattats som någon form av kvalitetsgaranti. Utredningen ansåg dock att deklarations-

systemet, så långt detta var möjligt, borde användas när det gäller varuinformation. Information genom deklarationer har klara före— träden framför publicering av undersökningsresultat från jämföran- de varuprovningar. Konsumentutredningen framhöll att varudeklara- tioner i ökad omfattning borde användas i det konsumentpolitiska arbetet.

Det tekniska arbetet för att lägga upp och genomföra jämförande varuprovningar och för att framställa deklarationsnormer tillhör

i stort en sammanhängande arbetskedja enligt utredningen. Tillför— litliga, reproducerbara provningsmetoder är ett nödvändigt under— lag för varudeklarationsarbetet. Information genom publicering av resultat från jämförande varuprovningar kan ha endast ett mera begränsat konsumentintresse. Med hänsyn till det starka konsument-

intresset av ett väl fungerande infonnationssystem om produkter bör de tekniska resurserna enligt utredningen användas med inrikt— ning på att skapa deklarationsnormer.

Utredningen ansåg att värdet av deklarationerna skulle öka avse- värt om de i vissa fall, såsom i fråga om säkerhetsaspekter, kun- de innebära någon form av funktionsgaranti. I arbetet på deklara— tionsområdet borde man därför sträva efter att finna former för ett deklarationssystem med sådan inriktning. Det kan enligt utred- ningen vara tänkbart att tillåta deklarationer endast för pro— dukter som fyller vissa minimikrav beträffande viktiga egenskaper av intresse för konsumenterna vid viss användning. För regnplagg kan exempelvis tänkas att man ställer upp vissa fordringar för tät- het, på sportplagg av visst slag vissa fordringar i värmehänseende. De deklarerade egenskaperna kan sedan anges genom användning av ett överskådligt redovisningssystem.

Man skulle också - enligt konsumentutredningen - kunna låta en egenskapsredovisning bli utgångspunkt för varors klassificering i användningshänseende. För att exempelvis en sko skulle kunna deklareras som lämplig för utebruk kan anges att viktiga egenska— per skall ligga inom vissa godtagbara gränser. Brukssynpunkter måste enligt utredningen starkt skjutas i förgrunden när det gäl- ler varudeklarationernas innehåll. Ett intresse i varudeklarations- sammanhang är vidare enligt utredningen att man i någon utsträck- ning strävar efter att få fram deklarationer för hela sortiment, såsom exempelvis matprogram och mera komplett utrustning för viss fritidsaktivitet.

Konsumentutredningen ansåg att vissa typer av provningsverksamhet lämpligen kan förläggas utomlands. Internationell arbetsfördelning beträffande tekniska undersökningar har visat sig ge betydande för- delar, betonade utredningen, och pekade särskilt på det då inledda samarbetet mellan de nordiska ländernas konsumentorgan. Tillgången till standardiserade, reproducerbara provningsmetoder spelar också en avgörande roll för utvecklingen av deklarationssystemet. Verket måste därför enligt utredningen ständigt arbeta för standardise- ringar i olika hänseenden i samarbete med SIS och internationella standardiseringsorgan.

Utredningen föreslog att konsumentverket skulle inrättas den 1 juli 1972 (se prop. l972:33, NU 1972240).

Varudeklaration, ett medel i konsumentpolitiken (1973)

Varudeklarationsutredningen (VU) tillsattes i januari 1972. Utred- ningens uppgift var att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer och att undersöka hur VDN—systemet fyllt sin funktion. Utredningen presenterade sina överväganden i betänkan- det (SOU l973:20) Varudeklaration, ett medel i konsumentpolitiken, som lades fram i april 1973.

Utredningen fann att VDN—systemet hade åtskilliga förtjänster men att det samtidigt led av brister i olika hänseenden. I syfte att förbättra VDN—systemet anförde utredningen bl a följande. (SOU l973:20, s. 67)

För att tillmötesgå kritiken synes det lämpligt att konsumentver- ket i fortsättningen företar empiriska undersökningar av konsu- mentens sätt att uppsöka och tillgodogöra sig information. Härvid bör reklamutredningens undersökningar på området vara till nytta. Varudeklarationens roll som informationsmedel bör undersökas för olika varuområden. Beteendevetenskaplig expertis synes därvid böra anlitas. För att underlätta det svåra utvecklingsarbetet kan meto— der för förprövning av informationen liksom metoder för effektmät- ning komma till användning. Konsumentverket bör analysera hur kon- sumenternas uppmärksamhet kan väckas och hur olika utformning av deklarationen bidrar till uppmärksamhetsgraden. Förprövning gör det möjligt att ändra ett meddelande så att åsyftade effekter nås. Effektmätning klarlägger vad som faktiskt hänt och ger underlag för fortsatt utvecklingsarbete.

Vidare framhöll utredningen (s. 68).

Även i framtiden torde det komma att bli svårt att genom mätmeto- der redovisa faktorer hos varor såsom livslängd, hållbarhet och reparationsfrekvens. Sådana faktorer har dock den största betydel— se för konsumenten när han skall bedöma och värdera varor. För att överbrygga bristen på provningsmetoder anser VU att konsumentver— ket bör överväga om andra än tekniska mätmetoder skall kunna god- tas som underlag för deklaration. VU tänker härvid särskilt på pa- nelmätningar (jurybedömningar) och resultat från jämförande varu- provningar.

I fråga om panelmätningar framhöll utredningen emellertid att kra— vet på vederhäftighet i deklarationerna inte fick eftersättas. De metoder som ligger till grund för en norm måste ge korrekta reSul— tat vid upprepad tillämpning. Konsekvenserna av otillfredsställande metoder ansåg utredningen i första hand drabba konsumenterna genom att informationen skulle bli vilseledande.

För att varudeklarationer skall få stor marknadstäckning i ett fri— villigt system krävs enligt utredningen vissa åtgärder. När infor- mation om varan i form av deklarationer presenteras för konsumen— terna borde pedagogiska hjälpmedel nyttjas för att väcka intresset t ex bilder, grafiska framställningar, färgtryck. Etiketterna borde enligt utredningen inte endast finnas häftade vid varan utan fin- nas tillgängliga på säljstället även i annan form. Konsumenterna borde kunna samla in etiketter för olika varor för att ta hem och jämföra uppgifterna. Men konsumenternas uppmärksamhet väcks inte enbart med åtgärder som rör deklarationen, etiketten och dess ut- formning betonade utredningen. Redan innan konsumenten tar del av informationen på köpstället bör han vara medveten om vad en varu-

L_._,___.______e ”_”

deklaration är, vilka områden som är deklarerade samt hur deklara- tionen skall läsas. För att nå detta mål krävs en rad åtgärder, som i första hand ankommer på konsumentverket (KOV) att verkställa. Utredningen framhöll att marknadsföringsexpertis därvid kan behö- va anlitas. Utredningen ville också betona att även näringslivet har ett stort ansvar för att de statliga insatserna följs upp av marknadsföringsåtgärder från företagens sida.

VU ansåg vidare att företagen borde övertygas om vikten av att in- tegrera varudeklarationer i sitt marknadsföringsprogram. Dessutom ansåg utredningen att det fanns anledning att bearbeta de stora detaljhandelskedjorna för att få dem att förstå betydelsen av VDN Fakta och VDN Råd som ett medel i marknadsföringen. För att förse konsumenten med information före köp borde KOV enligt utredningen pröva möjligheten att för respektive varugrupp ställa samma häften i vilka aktuella deklarationer redovisas. Dessa häften borde ges ut med lämpliga intervaller, finnas tillgängliga tillsammans med varan i handeln men även kunna rekvireras från KOV.

I sina överväganden framhöll utredningen att den av naturliga skäl i sitt arbete ställts inför frågan vilken relation som för framti- den borde råda mellan märkningsföreskrifterna i speciallagstift- ningen å ena sidan och varudeklarationssystemet å den andra. Ut- redningen hade därvid kommit till den uppfattningen att det inte fanns anledning att räkna med att märkningsföreskrifterna i spe- ciallagstiftningen inom överskådlig framtid fick en sådan omfatt- ning att ett system för varudeklarationer skulle bli obehövligt.

VU kom i sitt förslag fram till följande principer för ett nytt märknings— och deklarationssystem.

a) produkten måste, om den deklareras, deklareras efter vissa bestämda riktlinjer (reglerad frivillig deklaration)

b) produkten måste, om den deklareras, uppfylla vissa grundkrav (reglerad frivillig deklaration med grundkrav)

produkter får inte saluhållas utan viss deklaration (obliga- torisk deklaration)

produkten får inte saluhållas utan viss deklaration och utan att uppfylla vissa grundkrav (obligatorisk deklaration med grundkrav)

Utredningens överväganden ledde fram till den bestämda slutsatsen att det i framtiden inte var tillräckligt att arbeta med enbart frivilliga varudeklarationer. Vid sidan av de frivilliga deklara— tionerna borde också finnas obligatoriska deklarationer.

Obligatorisk deklaration kunde enligt utredningen ses som ett led i samhällets strävan att underlätta medborgarnas överblick av till- gängligt varuutbud. Konsumenten skulle beredas större möjlighet att välja rationellt om adekvat information fanns beträffande al- la fabrikat inom ett varuområde. Utredningen framhöll vidare att obligatorisk, adekvat information i deklarationer sannolikt för med sig förändringar i företagens marknadsföring. En effekt kan därvid vara att reklamen blir mer informativ och anknyter till uppgifterna i deklarationen. Sammanställningar i häften/broschyrer av deklarationer inom ett varuområde underlättas. Jämförelser i reklamen kan ske på ett smidigare sätt. Reklamen kan på så sätt, enligt utredningen, till innehållet komma att påverkas till för— del för konsumenterna. Ett vidgat deklarationsförfarande skulle föra med sig att varuinformationen fanns lätt tillgänglig i de- taljhandeln. Utbildningen av anställda med avseende på varukun- skap skulle underlättas om varorna allmänt var försedda med dek— larationer. Utredningen framhöll även att ett obligatorium har vissa nackdelar men menade dock att fördelarna var så stora att nackdelarna får bäras om ett obligatorium exempelvis leder till att varor med säkerhetsbrister försvinner.

Utredningen ansåg att en lagstiftning om varudeklarationer borde utformas med tanke på framtida deklarationsbehov. Utredningen fö— reslog därvid en fullmaktslag som gavs formen av en central ram— författning med allmänna och grundläggande principer för varude- klaration.

Vidare framhöll utredningen:

Ramförfattningen bör vara fri från detaljföreskrifter. Med stöd av ramförfattningen bör i administrativ ordning kunna utfärdas sär— skilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter. Tillämpnings— föreskrifterna bör vara anpassade efter rådande förhållanden inom produktion, distribution och konsumtion. På så sätt kan deklara- tionsföreskrifter snabbt och smidigt avpassas efter olika varu- områden, vilket kan väntas bäst gagna konsumenten och främja ut- vecklingsarbetet på deklarationsområdet. Vad nu sagts utesluter självfallet inte att det även i framtiden kan visa sig nödvändigt att på olika områden gå in med speciallagstiftning som berör märk- ningsfrågor. Man bör emellertid då kunna utgå från att märknings- föreskrifterna samordnas med den nu föreslagna ramlagstiftningen på ett tillfredsställande sätt.

Utredningen såg en fullmaktslag av skisserat slag som ett lämpligt komplement till ett frivilligt deklarationssystem och till gällande märkningsföreskrifter i speciallagstiftningen. Lagen borde enligt utredningen administreras av KOV.

Det förslag till lag om varudeklaration som utredningen lade fram hade följande utformning.

Enligt 1 5 i lagförslaget kan (regeringen), om det är påkallat av hänsyn till människors liv eller hälsa, föreskriva, att vara av visst slag för att av näringsidkare få saluhållas till konsument skall uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Varan skall, om sådan föreskrift givits, vara tydligt märkt med uppgift om att den fyller uppställda krav.

Ar det av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt kan enligt 2_å lagförslaget (regeringen) eller myndighet som (regeringen) bestämmer föreskriva, att vara av visst slag för att av närings- idkare få saluhållas till konsument skall vara tydligt märkt med uppgift om

a. varuslag, innehåll, mått, vikt, volym, storlek eller pris,

b. egenskaper av betydelse för bedömning av varan från hälso— eller säkerhetssynpunkt,

c. egenskaper i övrigt av betydelse för bedömning av varans kva- litet eller bruksegenskaper,

d. lämplig förvaring, skötsel eller hantering av varan,

e. tillverkarens, importörens eller säljarens namn eller firma samt hemort.

Enligt 3 5 i förslaget får, i samband med att föreskrift meddelas enligt 1 5 eller 2 5, bestämmas att märkningen skall utformas och anbringas på varan på visst sätt.

Enligt förslagets 7 & dömes den, som uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 1-3 55, till böter eller fängelse i högst ett år.

VU lämnade också exempel på varuområden för vilka det borde över— vägas att tillämpa obligatoriska deklarationer, nämligen barnsäng- ar m m, fritidsbåtar, hushållskapitalvaror, kosmetika, monterings— färdiga hus, personbilar, räddningsvästar, skor, skyddshjälmar, textilier och tobaksvaror.

VU:s betänkande har remissbehandlats.

K0:s skrivelse till handelsdepartementet (1974)

I en skrivelse till handelsdepartementet i januari 1974 lämnade Konsumentombudsmannen (KO) förslag till ändring i lagen om otill— börlig marknadsföring (MFL) och i lagen (l970:4l7) om marknads- domstol m m.

Beträffande MFL anförde KO, att allmän enighet torde råda om att erfarenheterna av lagens tillämpning på det hela taget var mycket goda. Vilseledande reklam och annan otillbörlig marknadsföring ha— de i de allra flesta fall kunnat beivras. Lagen var dock enligt K0:s bedömning i vissa hänseenden bristfällig.

Den allvarligaste bristen i MFL var enligt K0:s förmenande att lagen inte gav tillräckliga möjligheter att ålägga företagen upp— lysningsplikt i fråga om marknadsförda varor och tjänster. KO an- såg att det borde övervägas att införa särskilda bestämmelser om upplysningsplikt i lagen. KO avstod dock från att närmare utveck- la sin ståndpunkt i ämnet, men aviserade sin avsikt att återkomma därtill i sitt yttrande över reklamutredningens betänkande.

Vidare ansåg KO att det borde vara möjligt att förhindra att en oriktig föreställning, som framkallats genom en vilseledande an— nonsering, utnyttjades efter det att sådan annonsering förbjudits. Behovet ansåg KO särskilt framträdande när det gällde reklam som vänder sig till mindre kritiska kon5umentgrupper, exempelvis sjuka eller barn. Det var enligt KO också angeläget att en neutralise— ring av en vilseledande uppgift i reklam kunde tvingas fram då en felaktig uppgift kan leda till en farlig användning av en vara el- ler till en ekonomiskt kännbar felsatsning. KD föreslog mot denna bakgrund att i marknadsföringslagen infördes en bestämmelse som gjorde det möjligt att ålägga näringsidkare att rätta vilseledande uppgifter i reklam (s k beriktigandereklam).

K0:s skrivelse har remissbehandlats. Reklam V, Information i reklamen l974)

Reklamutredningen, som tillsattes år 1966, slutförde sitt utred- ningsuppdrag år 1974 då man överlämnade sitt femte betänkande,

(SOU l974z23) Reklam V, Information i reklamen. I detta betänkan- de behandlades reklamens användbarhet som ett medel att överbringa på visst sätt reglerad och standardiserad information från närings- idkare till konsument.

Utredningen föreslog en lag om information i reklam och annan mark- nadsföring. Enligt 1 & lagförslaget kan regeringen eller myndig— het som regeringen bestämmer föreskriva skyldighet för närings— idkare att lämna information rörande vara eller tjänst som utbju- des till konsument, om det är av väsentlig betydelse från konsu-

mentsynpunkt att sådan information tillhandahålles och det icke på grund av överenskommelse med berörda näringsidkare eller el- jest finns grundad anledning att anta att informationen ändå kom— mer att lämnas.

Informationen_skulle enligt lagförslaget kunna avse bland annat a. varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper, b. lämplig användning, förvaring och skötsel av varan,

c. priset och betalningsvillkoren,

d. förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare,

e. vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller till- handahåller eller utför tjänsten.

Föreskrift skulle få innehålla att informationen skulle

a. lämnas genom märkning på varan eller dess förpackning eller i annan form tillhandahållas hos den som utbjuder varan eller tjänsten,

b. upptagas i annonser eller andra framställningar som närings— idkaren använder vid marknadsföringen,

c. i viss form tillställas konsument på särskild begäran.

Enligt 2 5 skulle företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas.

I &_5 föreslogs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bröt mot föreskrift skulle kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Den som överträdde vitesförbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring fick dock inte dömas till ansvar för gärning som omfattades av förbudet.

Lagförslaget var så utformat att det täckte den av VU föreslagna lagen om varudeklaration. En bestämmelse i varudeklarationslagen (l 5) föll emellertid utanför ramen för den av reklamutredningen föreslagna lagen. Enligt denna bestämmelse kunde regeringen, om det var påkallat av hänsyn till människors liv och hälsa, före-

skriva attvara av visst slag inte fick saluhållas av näringsidka- re till konsument om den inte uppfyllde bestämda krav i fråga om innehåll och beskaffenhet (grundkrav). Reklamutredningen föreslog att denna bestämmelse placerades i lagen (l973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.

Reklamutredningen indelade den information konsumenterna behöver för att kunna fatta väl underbyggda konsumtionsbeslut i samman— hangsinformation och produktcentrerad information.

Med sammanhangsinformation avsågs översiktlig information för den enskilde konsumentens långsiktiga överväganden, t ex om konsum- tionens inriktning.

Produktcentrerad information - punktinformation å andra sidan var användbar vid enstaka köpsituationer och köpbeslut i fråga om en enstaka produkt.

När reklamutredningen talade om att ställa större krav på informa- tion från säljarna till konsumenterna avsågs produktcentrerad in- formation.

Oavsett om produktinformationen gjordes översiktlig eller detalje- rad borde den ge möjlighet till direkta jämförelser mellan olika produktvarianter.

Innehållsmässigt kunde den produktcentrerade informationen indelas i tre huvudkategorier (informationselement) avseende

a) produktens beskaffenhet och egenskaper, inklusive anvisningar om hur varan bör skötas, installeras och förvaras för att kun- na utnyttjas optimalt,

b) produktens pris och betalningsvillkoren vid andra köpformer än kontantköp,

c) den service säljaren frivilligt eller enligt lag tillhandahål- ler efter köpet (dvs förhållandet mellan säljare och köpare efter köpet).

Enligt utredningens mening kunde informationen genom lämplig ut- formning och standardisering bättre anpassas till konsumenternas behov och reklamens värde som informationskälla höjas. Intäkterna av ett lämpligt utformat och tillämpat system för informations- lämnande skulle främst utgöras av resursbesparingar hos konsumen— terna men skulle också kunna medföra en gynnsani inverkan på pro— duktutvecklingen.

Reklamutredningen framhöll vikten av en övergripande syn på infor— mationsproblemet. Samtliga reklamnedel måste i princip kunna ut- nyttjas för att överföra väsentlig information på sådant sätt att bästa möjliga effekt uppnås i förhållande till resursinsatsen.

Informationen borde enligt utredningen i möjligaste mån vara stan- dardiserad. Standardiseringen borde avse inte endast urvalet av fakta utan även presentationen.

Reklamutredningen menade att en styrning av reklamens informa— tionsinnehåll i första hand borde åstadkommas genom ett förhand- lingssystem. Förhandlingssystemet borde dock kompletteras med reg— ler som gjorde det möjligt att föreskriva obligatorisk produkt— centrerad konsumentinformation. En sådan ordning ansågs av utred— ningen ha fördelen att stärka förhandlingspositionen för den myndighet, som företrädde samhällets intressen i förhandlingarna.

En förutsättning för att myndigheten skulle kunna ställa krav på viss information måste vara starka skäl att förmoda, att informa- tionen verkligen skulle komma komma till nytta. Innan myndigheten påkallade överläggningar med näringsidkarna inom en bransch, borde det ha konstaterats att informationen var av väsentlig betydelse för ett inte alltför litet antal konsumenter. Informationen skulle ge relevant underlag för konsumentens handlande och vara så ut- formad och distribuerad, att de konsumenter, som den var avsedd för, hade möjlighet att tillgodogöra sig den.

I den mån förhandlingarna ledde till att näringsidkarna godtog vissa regler för informationslämnande (informationsnormer) måste

dessa komma till uttryck i någon skriflig handling, där närings- idkarnas åtaganden beskrevs på ett väl specifiCerat och lättolkat sätt. Utredningen ansåg dock att formen för en sådan handling hade mindre betydelse.

Med hänsyn till att utvecklingen på marknaden ibland kunde gå snabbt måste parterna på ömse sidor ha möjlighet att när som helst påkalla förhandlingar om ändring av en överenskommen norm. Ibland kunde det finnas anledning att tidsbegränsa en viss informations- norms giltighet och därigenom markera att det rörde sig om en för— söksverksamhet efter vilken parterna skulle fortsätta sina för- handlingar.

Beträffande överträdelse av förhandlingsöverenskommelser ansåg ut- redningen bl a att det fanns möjlighet att med stöd av lagen om otillbörlig marknadsföring göra gällande att den som tillhörde en branschorganisation handlade mot god affärssed om han åsidosatte reglerna i en överenskommelse. Detta resonemang skulle kunna äga giltighet även i fråga om företagare som stod utanför den för— handlande organisationen.

I fråga om valet av lagstiftningsteknik för det obligatoriska in- formationslämnandet anförde utredningen att syftet med lagregle— ring skulle vara att genomföra generellt verkande regler, som var bindande för de berörda näringsidkarna. Detta syfte tillgodosågs genom en ramlag. Ett förbud med stöd av lagen om otillbörlig mark- nadsföring blev däremot formellt bindande endast för den närings- idkare, som förbudet direkt riktades mot. I praktiken fick visser- ligen ett sådant avgörande en avsevärd normerande effekt. Om en annan näringsidkare handlade i strid mot den fastslagna normen kunde dock denne inte drabbas av annan påföljd än ett förbud att framledes handla i strid mot normen.

Reklamutredningens förslag byggde på att för vissa fall förelåg skyldighet att använda visst informationsmedium (absolut informa- tionsskyldighet) medan för andra fall skyldighet att lämna infor-

mation förelåg i den mån säljaren använde visst medium för sin

säljargUmentering (relativ informationsskyldighet).

I sammanhanget påpekade utredningen bl a att en absolut informa- tionsskyldighet på säljstället torde vara enda utvägen att säkra konsumenternastillgång till informationen vid köp på säljställen med höggradigt mekaniserad varuhantering och varuexpediering.

I fråga om innehållet i informationsföreskrifter menade utred- ningen att det borde vara möjligt både att meddela relativt all— mänt utformade föreskrifter om informationsskyldighet i ett visst hänseende för ett mycket stort antal näringsidkare och mera speciella föreskrifter som tog sikte på endast en viss typ av vara eller tjänst. Den första typen av föreskrifter kunde exempelvis hänföra sig till information om pris— och betalnings- villkor såsom jämförprismärkning, vikt- eller volymangivelser på förpackningar, angivande av annonsörens namn vid annonsering etc. Som exempel hänförliga till den senare typen nämndes information om viss varas egenskaper eller användning.

I fråga om varuområden som kunde bli aktuella för informations- föreskrifter hänvisade reklamutredningen till VU:s uppräkning.

Reklamutredningens betänkande har remissbehandlats.

Konsumentverkets rapport - Lag om produktsäkerhet — en princip—

skiss (1974) _ __

Mot bakgrund av VU:s och reklamutredningens framlagda förslag beslöt KOV den 30 augusti 1974 att tillsätta en arbetsgrupp inom verket för att undersöka och om möjligt föreslå en principskiss till en särskild produktsäkerhetslag. Arbetet skulle utgå från de av de nämnda utredningarna framlagda förslagen. Arbetsgruppens

förslag, Rapport l974:12 Lag om produktsäkerhet - en principskiss, överlämnades till handelsdepartementet i december 1974. I rapporten framhöll KOV att man ansåg det otillfredsställande att konsumen— terna lagstiftningsvägen inte kunde skyddas mot alla produkter som medförde risk för skada på person eller egendom.

I rapporten presenterades följande förslag till produktsäkerhets- lag.

Medför användning eller förbrukning av en vara särskild risk för skada på person eller egendom på grund av varans egenskaper, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer enligt förslagets l & föreskriva, att varan får saluhållas av närings— idkare till konsument endast om den uppfyller bestämda krav i fråga om innehåll eller beskaffenhet (grundkrav).

Motsvarande gäller om varan är otjänlig för sitt huduvsakliga än— damål. Har föreskrift om grundkrav meddelats, skall varan vid saluhållande vara tydligt märkt med uppgift om att den uppfyller kraven.

I lagförslagets 2 & föreskrivs att näringsidkare, som till konsu— ment saluhåller vara, vars användning eller förbrukning medför särskild risk för skada på person eller egendom på grund av varans egenskaper, skall vidtaga de åtgärder och iakttaga de försiktig- hetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka att varan orsakar skada.

I 3 5 föreslås att meddelande av föreskrift skall, där inte särskilda skäl talar häremot, föregås av samråd eller överlägg— ningar med berörda näringsidkare eller näringsidkarsammanslut- ningar. Innan föreskrift i särskilt fall riktas mot viss närings— idkare, skall denna beredas tillfälle att yttra sig.

I 5 & föreslås att tillsynen över efterlevnaden av lagen och med

stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av myndighet som rege— ringen bestämmer.

1 8 & föreslås att tillsynsmyndighet får meddela näringsidkare föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller före- skrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten ut— sätta vite.

Talan mot beslut enligt bl a l 5 och 8 & förs hos marknadsdomsto- len genom besvär. Detta framgår av 12 & lagförslaget.

I KOV:s rapport sades att begreppet produktsäkerhet i sammanhanget avsåg fysiska skador på person eller egendom orsakade av varans egenskaper och uppkomna vid enskild konsuments användning eller förbrukning av varan. Avgränsningen byggde således på fyra moment nämligen skadans art, skadans orsak, skadesituationen och varans användare. Beträffande industritillverkade produkter kunde man ur— skilja tre typiska orsaker till att en vara blivit farlig nämligen konstruktionsfel, instruktionsfel samt fabrikationsfel, inbegripet kontrollfel.

Av primärt intresse från produktsäkerhetssynpunkt var enligt KOV konstruktionsfelen, dvs då skadebringande egenskaper var att hän- föra till varans konstruktion eller utförande i övrigt och därför vidlåder en hel serie och inte endast enstaka exemplar.

I sin rapport hade KOV gjort ett försök att klassificera produkter under olika risktyper:

A. Produkter som för konsumenten ger sken av att ha skydds—

effekt eller ge ökad säkerhet men som ej har sådana egenskape

A. a. Produkter som av fabrikanten avsetts vara säkerhetsutrust- ning men som har dålig skyddseffekt.

ex: barngrindar, framåtvända barnbilstolar.

A. b. Produkter som liknar skyddsutrustning och som av konsu- menten uppfattas som sådan.

ex: barnbilstolar av påhängstyp, utlösningsbindningar för utförs- åkning för barn.

A. c. Säkerhetsutrustning som i en nödsituation kan vara svår att hantera.

ex: nedfirningsanordning, avsedd att användas vid brand i småhus.

B. Produkter som i viss situation kan orsaka skada på person eller egendom

B. a. Produkter som genom olämplig utformning kan orsaka skada när de används på sätt som fabrikanten avsett eller på annat sätt som är naturligt.

ex: dubbeleggade knivar för djupfrysta varor, blandningsbägare, handmixer, köttkvarn, passerkvarn, rivkvarn, råsaftcentrifug, riv- tillsats, hopfällbara stolar, snorkel till cyklopöga.

B. b. Produkter som kan orsaka skada när de går sönder.

ex: vissa leksaker.

B. c. Produkter som utan, eller med felaktig, information kan orsaka skada.

ex: gungkrokar, muttrar avsedda för bilhjul, lekplatsutrustning, hushållskemikalier, badlakanshängare.

C. Produkter som i enlighet med vad som föreskrivits i för- fattning och efter myndighets beslut ej får användas

ex: cykelbelysning (utan godkännandemärkning).

D. Produkter som av säkerhetsskäl kan typgodkännas av myndig- het, men där sådant godkännande ej är obligatoriskt

ex: oljebrännare för villapannor.

E. Äldre produkter av sådant slag som myndighet förbjudit vid nyproduktion

ex: vissa badbassänger och portar med automatisk stängning.

F. Produkter som kan vålla skada på egendom

ex: kylskåp med automatisk avfrostning, diskmaskiner utan till- fredsställande översvämningsskydd.

G. Produkter som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål

ex: tvättkula, diskapparat.

I rapporten menade KOV att grundläggande för bedömningen och åt- gärdernas inriktning från samhällets sida borde vara att eliminera onödiga risker. Att helt undanröja alla risker torde knappast kunna ske eller ens vara samhällsekonomiskt önskvärt.

Risker för skada på person eller egendom kan, fortsatte KOV, i vissa fall minskas genom att varan konstrueras så att den uppfyl- ler vissa grundkrav. I andra fall måstevaran för att kunna fylla sin funktion vara utformad på visst "skadebringande" sätt. För att minska risken för skada med sådana varor, krävdes information i form av bruksanvisningar och varningstexter. Aven varor för vilka grundkrav uppställts skulle vara tydligt märkta så att det på va- ran framgick att varan uppfyllde ställda grundkrav. Risken för s k instruktionsfel skulle sålunda kunna minskas genom informations- föreskrifter utfärdade med stöd av den lagstiftning om information i reklam och annan marknadsföring som reklamutredningen föreslagit. Konstruktionsfel däremot skulle kunna angripas genom föreskrifter eller förbud meddelade i enlighet med en produktsäkerhetslag. KOV

menade att den föreslagna produktsäkerhetslagen i första hand borde ligga till grund för frivilliga åtgärder för produktsäker— het. Om resultat inte uppnåddes vid samråd eller överläggningar med näringsidkare eller häringsidkarsammanslutningar måste dock föreläggande eller förbud kunna utfärdas för att säkerställa att lagen efterlevs.

KOV:s rapport har remissbehandlats. Proposition l975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m

På grundval av vad som framförts i VU:s och reklamutredningens betänkanden, K0:s skrivelse till handelsdepartementet och KOV:s rapport om produktsäkerhet samt i remissyttrandena över dessa förslag lade regeringen i oktober 1975 fram prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag m m.

Propositionen innehöll en annan lösning på problemen än utred- ningsförslagen. I stället för en ramlagstiftning utfärdades som tillägg till den förutvarande generalklausulen om otillbörlig marknadsföring två nya generalklausuler, en om information och en om produktsäkerhet m m. Dessa generalklausuler motsvarar 3 och

4 35 i MFL.

I det följande redovisas departementschefens överväganden i sam- mandrag såsom de framgår av regeringspropositionen.

Departementschefen framhöll inledningsvis bl a följande.

I de avgivna förslagen behandlas frågor om påverkan på företagen i två hänseenden. Åtgärder föreslås sålunda dels för att få till stånd en produktinformation som är anpassad till konsumenternas informationsbehov, dels för att sanera marknaden från produkter som med hänsyn till konsumentintresset inte kan godtas.

En genomgående tanke i förslagen är att de önskvärda förändringarna så långt möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida. Förslagsställarna har emellertid inte funnit det tillräckligt att enbart lita till de resultat som på detta sätt kan uppnås utan förordar att även lagstiftning införs, som gör det möjligt att tvångsvis genomdriva särskilt viktiga krav. Tvingande åtgärder förutsätts dock endast undantagsvis behöva tillgripas.

Jag kan i likhet med en bred remissopinion ansluta mig till för- slagsställarnas uppfattning i dessa frågor. Synsättet knyter väl an till de uttalanden som gjordes då statsmakterna år 1972 behand— lade riktlinjerna för konsumentpolitiken. Företagen har också i allmänhet haft förståelse för de önskemål och krav som har fram- förts från de konsumentpolitiska organen och visat sig samarbets- villiga. En lagstiftning som bygger på en förhandlingsverksamhet men som samtidigt möjliggör tvingande ingrepp bör med det redovi— sade synsättet närmast ses som en utveckling av och ett komplement till en verksamhet som redan i dag är ett naturligt inslag i det konsumentpolitiska arbetet.

I fråga om formerna för påverkan på producenterna m m anfördes att ansvaret för produktutveckling och marknadsföring i första hand

liooer hos de enskilda företagen. De närmare formerna för de kon- sumentpolitiska organens arbete med att påverka producenterna

måste allmänt bestämmas mot bakgrund härav. De producentpåverkande åtgärderna kan enligt departementschefen vara av olika slag. At- gärder kan sålunda riktas mot enskilda näringsidkare och avse marknadsföringen av en speciell produkt. Förhandlingar kan därvid

tas upp med en näringsidkare i syfte att förmå denne att i sin produktinformation ta med uppgifter, som bedöms vara väsentliga

för konsumenterna. Förhandlingarna kan också syfta till att undan- röja säkerhetsrisker eller andra olämpliga egenskaper hos produk-

ten eller eventuellt till att helt stoppa marknadsföringen av denna. Åtskilliga exempel på åtgärder av detta slag kunde hämtas

från den dittillsvarande verksamheten hos KOV och KO. I andra

fall var åtgärderna av mer allmän karaktär och avsåg att på ett I tidigare stadium påverka marknadsföringen inom ett bestämt område, exempelvis genom att allmänna riktlinjer utfärdades. Departements- ; chefen framhöll värdet av allmänna riktlinjer för marknadsfö— *

litiska önskemålen kan komma in på ett tidigare stadium i företa—

! ringen. Denna typ av påverkan har den fördelen att de konsumentpo- 1 i gens planering. Detaljerade riktlinjer om hur produktinformation :

bör utformas eller noggranna specifikationer rörande en produkts utformning ställer emellertid höga krav på myndigheternas utred- ningsresurser. Exempelvis, framhöll departementschefen, fann KOV det ej möjligt att upprätthålla fler än ett femtiotal normer för VDN-deklarationer. Svårigheterna att utarbeta normer för exempel- vis informationslämnande i annonser eller annan marknadsföring torde vara än mer betydande. Med de resurser som inom överskådlig tid kunde stå till buds för det konsumentpolitiska arbetet kunde det inte vara möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvis- ningar som innehöll mera detaljerade krav på företagens marknads- föring. Vidare kunde detaljerade krav på företagens informations- lämnande och produktutformning komma i konflikt med uppfattningen att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand måste åvila företagen själva. I normalfallet är det inte heller möjligt för myndigheterna att förutse och beakta alla de olika situationer, som kan uppstå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt.

I och med den nya marknadsföringslagen ansåg departementschefen att varudeklarationerna och märkningssystemen fick en något annor- lunda roll än de dittills hade haft. Departementschefen ansåg att avvägningar kommer att behöva göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder som syftar till att förmå företagen att i even- tuella annonser och annan reklam ta in den önskvärda informatio- nen. Han var emellertid inte beredd att för tillfället ta ställ- ning till var tyngdpunkten i detta arbete borde ligga utan det fick bli en uppgift som fick lösas i det fortsatta arbetet med dessa frågor.

Departementschefen påpekade att KOV i sin rapport framhållit det nära sambandet mellan åtgärder avseende företagens produktinfor- mation och sådana som rör företagens produktutformning. Enligt departementschefen borde risken för att konsumenten i ett visst fall gör felbedömningar kunna minskas om produktinformationen görs bättre. I andra fall behöver produkternas utformning,

sammansättning m m ändras. Problem med bristande säkerhet hos en produkt bör alltid så långt det är praktiskt möjligt avhjälpas genom åtgärder avseende produkten som sådan. Men arbetet med att påverka producenternas utformning av och information om sina pro- dukter bör så långt möjligt samordnas.

I fråga om vilken information företagen skall kunna åläggas att lämna är 3 5 MFL utformad i stort sett på det sätt reklamutred- ningen föreslog. Utredningens förslag innebar att skyldighet att lämna information skulle kunna föreskrivas om det var av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt att information lämnades. Avsikten var, anförde departementschefen, uppenbarligen att föreskrifter ,skall utfärdas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga. Departe- mentschefen ansåg att detta kom bättre till uttryck genom formule- ringen att informationsföreskrifter skall ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Departementschefen ansåg att förbud mot farliga och otjänliga varor inte borde meddelas där åtgärder avseende produktinformationen är tillräckliga.

Som utgångspunkt för lagstiftningen angavs att den skulle möjlig— göra samordning och prioritering mellan olika producentpåverkande åtgärder._

Regleringen måste enligt departementschefen vara så utformad att behovet av riktlinjer för företagens handlande tillgodoses. Till grund för marknadsdomstolens prövning av frågor enligt 3 5 eller 4 5 MFL bör därför normalt ligga förekommande riktlinjer. Själv- fallet kommer dock situationer att uppstå, där ett ingripande mot viss marknadsföring är påkallat men där tillämpliga riktlinjer av olika skäl saknas. Detta förhållande får då inte vara helt avgö— rande för möjligheterna till åtgärder. Det bör sålunda vara möjligt att stoppa saluhållandet av en produkt vars användning är förenad

med uppenbara olägenheter för konsumenterna eller föreskriva viss informationsskyldighet även om riktlinjer i det aktuella fallet inte finns att tillgå.

Den principiella utgångspunkten för regleringen enligt 3 5 MFL är att en näringsidkare bör förutsättas lämna tillfredsställande in- formation om sina produkter. Företagen har förstahandsansvaret för produktinformationen. Detta gäller för övrigt också beträffande produktutformningen. Riktlinjer för informationslämnandet skall i första hand meddelas av KOV. De fall som kommer under marknads- donstolens prövning bör ofta bli sådana där en näringsidkare inte har följt verkets riktlinjer, vilka ju inte är bindande. Departe— mentschefen utgår därför från att de meddelade riktlinjerna ligger till grund för marknadsdomstolens prövning. Departementschefen understryker dock att avgörandet ligger hos domstolen. Även på om- råden där inga riktlinjer har utfärdats kan domstolen meddela in- formationsålägganden.

Förutsättning för förbud enligt 4 5 MFL är att skaderisken som är förknippad med en viss vara knyter sig till varans konstruktion eller utfonnning. Risken skall vidare vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgående ingrepp. I vissa fall torde det med hänsyn till varans särskilda beskaffenhet utan närmare utredningar stå klart att varan medför sådan skaderisk. I andra fall kan ställningstagandet grundas på provningar, rapporter om skadefall eller annan utredning.

Med varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål avses funktionsodugliga varor. Bedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för bedömningen bör normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställ- ningar av konsumenterfarenheter. Avsikten är inte att lågprisvaror eller utrangeringsvaror skall förbjudas så länge de förmår fylla en funktion för konsumenterna. Varans huvudsakliga ändamål utgör den eller de former av användning eller förbrukning av varan som framstår som normal eller i varje fall nära liggande till hands

för ifrågavarande vara. Hänsyn skall normalt tas till upplysningar om varans hantering eller användning som näringsidkaren ger genom märkning eller genom annan information vid eller i anslutning till saluhållandet. Genom att i lagtexten anges att varans huvudsakliga ändamål skall läggas till grund för bedömningen markeras att av— sikten inte är att mer speciella ändamål som kommit till uttryck i produktlöften vid marknadsföring skall beaktas. Ingrepp mot oriktiga, vilseledande eller överdrivna produktlöften i marknads- föring bör ske enligt reglerna om otillbörlig marknadsföring. För- bud enligt 4 5 blir aktuellt i regel först då fråga om otjänlig- heten knyter sig till själva varans konstruktion eller utformning oberoende av marknadsföringen av varan.

Departementschefen fann inte anledning att förorda en närmare reglering av KOV:s utrednings— och förhandlingsverksamhet. Erfa- renheterna från den dittillsvarande tillämpningen var goda, och det fanns enligt departementschefens mening all anledning att värna om de fördelar som fanns att vinna inom ramen för en för- handlingsverksamhet i obundna former.

Eftersom regler i speciallagstiftning ofta har ett mer begränsat syfte i fråga om information till konsumenterna än MFL:s regler, förekommer i 3 5 MFL inget uttryckligt undantag i fråga om special- reglerade områden. Specialreglerna tar mera sikte på varors beskaffenhet och märkning än på marknadsföring och reklam. De gene- rella informationsreglerna är avsedda att komplettera sådana reg- ler. Departementschefen menade att det skulle vara otillfreds- ställande om de krav som kommer att ställas på information i reklam och annan marknadsföring inte skulle gälla på specialregle- rade områden, framför allt som konsumenternas behov av information kan vara särskilt framträdande på dessa områden. Däremot är be- stämmelserna om produktkontroll inte tillämpliga inom områden som täcks av speciallagstiftning. I praktiken gäller motsvarande begränsning av området för konsumentverkets arbete med riktlinjer.

BILAGA 4 VARUDEKLARATIONER I RIKSDAGEN ÅREN 1973-1980

Riktlinjer för samhällets konsumentpolitik antogs av riksdagen år 1972 (prop. l972:33, NU 1972z40). Beslutet innebar vissa orga— nisatoriska förändringar. Den 1 januari 1973 upphörde sålunda verksamheten vid statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd samt varudeklarationsnämnden och överfördes i prin- cip till det nybildade konsumentverket.

I prop. l972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m.m. framhöll departementschefen bl a att huvudprincipen i fråga om information till konsumen— terna borde vara att den uppgiften skall åligga företagen. Han pekade på att härvid erbjuder varudeklarationsförfarandet en möj— lighet. Varudeklarationer har - framhöll departementschefen - från konsumentsynpunkt bl a fördelen av att vara tillgängliga vid köptillfället. I den hittillsvarande varudeklarationsverksam- heten har det emellertid varit svårt att tillräckligt snabbt få fram deklarationer som varit anpassade efter konsumenternas behov av information och att sprida användningen av sådana deklaratio— ner. Departementschefen betonade att det kommer framgent att

vara en viktig uppgift inom konsumentpolitiken att utveckla varudeklarationssystemet och att verka för att varudeklarationer kommer till användning i mera vidsträckt omfattning. Hög prioritet borde ges åt att utarbeta ändamålsenliga varudeklarationer. Till dess resultatet av utredningsarbetet (varudeklarationsutred- ningen) är klar borde varudeklarationsverksamheten fortsätta som tidigare.

I anledning av nämnda proposition behandlade näringsutskottet

(NU l972:40) ett flertal motioner som rörde varudeklarationsverk- samheten. Utskottet uttalade emellertid att riksdagen inte borde föregripa den pågående utredningens resultat. Utskottet ville dock understryka att tillsättandet av en utredning kunde upp- fattas som vittnesbörd om en positiv inställning till ett system med i viss utsträckning obligatoriska varudeklarationer.

Frågor om varudeklaration och liknande konsumentinformation har sedan konsumentverkets tillkomst varit föremål för motioner i riksdagen. I det följande lämnas en redovisning av de motioner och utskottsutlåtanden som förekommit sedan år 1973 och som har anknytning till vårt uppdrag. En översiktlig sammanställning av de motioner m m som här redovisas återfinns i det följande.

1973 års riksdag

I motion l973:343 av Hr Helén m fl (fp) noterades med tillfreds- ställelse att en utredning rörande principfrågor i samband med varudeklarationer tillsatts. Deklarationsverksamheten bör, hävdade motionärerna, i första hand inriktas på kostnadskrävande och för den enskilda konsumenten väsentliga varor och tjänster. En utbyggnad av deklarationsplikt borde införas i vissa fall. Varor och tjänster som är viktiga från konsumentsynpunkt och för med sig stora utgifter bör då i första hand komma i fråga, fram- hölls det. Som exempel nämndes dyrbara tekniska hushållsartiklar, bilar, fritidsbåtar, monteringsfärdiga hus samt hyres- och bostadsrättslägenheter. Varudeklarationerna föreslogs utformade som enkla bruksdeklarationer.

Varudeklarationerna är ett viktigt inslag i konsumentverkets _ verksamhet, sades det vidare i motionen, och det är viktigt att

deklarationer på olika områden får en likartad uppbyggnad. Ett kontaktorgan med ansvar för varudeklarationsverksamheten borde skapas inom konsumentverket för samordning mellan olika sakavdel- ningar. Man rekommenderade vidare inrättandet av ett varudeklara- tionsråd bestående av representanter för organisationer företrä- dande konsumentintressen och av viktigare organisationer inom industrin. Rådet skulle yttra sig över förslag till varudeklara— tionsnormer innan dessa fastställs.

Att tjänstemännen hos VDN hade fördelats på olika enheter inom konsumentverket var enligt motion l973zl449 av hr Brundin m fl (m) att betrakta som en misshushållning med tillgängliga resurser och ägnat att motverka syftet att varudeklarationerna skall bli

Motion Proposition Betänkande

Januari 1972

Mars 1972 (Prop 1972 33

.NU l972:40

1973 ;motion l973:343(fp)

motion 1973: l499(m )

motion l973:1502(fp

motion 1973: l405(c ) April 1973

SOU 1973:20

l974 motion l974:553(m)

motion l974:1509(fp

mars 1974 SOU l974:23

december 1974 Rapport l974:12

gsamt vidgning av varudeklarationsverksamheten

Varudeklarationsutredningen tillsätts

1Förslag till riktlinjer för samhällets konsumentpolitik 5Förslag om ett varudeklarationsråd inom konsumentverket Förslag om ett varudeklarationsråd inom konsumentverket

Förslag att konsumentverket skall utreda behovet av märkning av krukväxter som kan vara hälsovådliga

.Förslag om varudeklaration av tvätt- och rengöringsmedel

Varudeklarationsutredningen föreslår ramlagstiftning som möjliggör obligatoriska varudeklarationer med mlnlml- _krav och system för frivilliga varudeklarationer

Förslag om ett varudeklarationsråd inom konsumentverket och att riksdagen skall pröva principerna för utform- ningen av varudeklarationssystemet Förslag om ett varudeklarationsråd inom konsumentverket.

Behovet av riktlinjer för utformningen av varudeklara—

tionerna betonas i motionen.

Reklamutredningen föreslår lag om informationsplikt i reklamen

Konsumentverket framlägger en principskiss för en lag om produktsäkerhet.

—Remissbehandlades

IAvslag (NU l974:6)

Behandling/Åtgärd

(Konsumentverket börjar sin verksamhet 1 januari 1973. Därmed upphörde statens ;konsumentråd, statens institut för kon- lsumentfrågor och varudeklarationsnämnde

iAvslag (nu l973:50)

Avslag

(JoU l973:19)

Remissbehandlades

SAMMANSTÄLLNING AV RIKSDAGSMOTIONER ÅREN 1973-1980

1 i

iFörslag att hos regeringen begära förslag om ett ivarudeklarationssystem för bostäder

motion l975:631(m) Förslag att riksdagen snarast bör få ta ställning

till principerna för utformningen av varudeklara— tionssystemet

Avslag (NU l975:26)

motion l975:653(c)

Avslag (CU l975:7)

motion l975:l757(fp) Förslag om obligatorisk varudeklaration av bostäder

oktober 1975 Prop 1975/76:34 )Förslag till marknadsföringslag på grundval av bl.a.

Marknadsföringslagen trädde i kraft NU l975/76:14 greklamutredningens och varudeklarationsutredningens

den 1 juli 1976

% betänkanden samt konsumentverkets förslag om pro- ; äuktsäkerhetslag %

motion l975/76:54(m) örslag att arbetet med att utforma principer och ; Avslag (NU l975/76:14) i i ; riktlinjer för svensk varudeklaration skall på- ? Fkyndas och snarast föreläggas riksdagen

motion 1975/76:67(fp) törslag att riksdagen skall uttala att VDN-arbetet ; orde fortsätta och att regeringen skall utfärda ? ärmare riktlinjer härför &

1975:1676(s) örslag om förstärkt konsumentinflytande vad gäller

Avslag (NU l975/76:13 tandardiseringsarbetet inom konsumentvaruområdet

)

1976 imotion l975/76:1755(fp) Förslag om att riksdagen skall uttala sin mening i om varudeklarationsarbetet och den ensidiga inriktning %

Avslaa (NU l975/76:63)

: konsumentverkets arbete i dessa frågor har fått

l977 l976/77:858(s) förslag om ökade medel för konsumentverkets arbete

Avslag (NU 1976/77:44) ?ed bl.a. produktundersökningar och varuprovningar

motion 1976/77:1291 (fp)

örslag om varudeklaration av bostäder genom att nvända bostadsstyrelsens modell för information Pm bostäder, BOFAKTA

Avslag (cu 1976/77 18)

* ; l978 Emotion l977/78:1403(s)3Förslag att alla produkter som livsmedelsindustrin fram- ; Avslag (JoU l977/78:25) " , ställer skall förses med fullständig varudeklaration

(motion l977/78 l3l6 (fp)

Förslag att riksdagen skall uttala att tyngdpunkten i konsumentpolitiken skall förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning. Ett inslag häri skall

vara att återinföra ett enhetligt varudeklarations- system.

Avslag (NU l977/78:64)

? motion l977/78:802(c) ;Förslag om varudeklaration och kontroll rörande Avslag (NU l978/79:5) ?kosmetiska och hygieniska preparat

%för en sådan varudeklaration som anger hur en produkt är sammansatt och hur den lämpligen skall skrotas eller återanvändas

motion l977/78: 27l(fp). Förslag att tillverkare skall åläggas att svara ;

l979 Emotion l978/79:480(m) *Förslag att nya riktlinjer utarbetas för konsument- .verkets arbete med inriktning på hushållsekonomisk

forskning, varutester, utbildning och information ; vmotion l978/79:l499(c) Förslag att konsumentverket bedriver kontroll av s.k. .kapitalvaror och andra varor som kräver stora prov-

;ningsresurser

————-————Q—————_——_—_————_—Å

motion l978/79:5ll(s) ?Förslag att konsumentverket skall kvalitetstesta och l

- lsäkerhetsmärka leksaker för barn å

Avslag (NU l978/79:27)

» l i ]

—5—_———_—___.___ .motion l978/79:2004 ?Förslag om att alla varor som saluförs för allmänt Avslag (NU l979/80:l2)

(c) ibruk bör ha en innehållsdeklaration av i princip ; åsamma slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna

::: Riktlinjekommittén (H l979:04) och Varuprovningskom—

,.” mittén (H l979:05) tillsätts

augusti 1979

Förslag om översyn av konsumentpolitiken och inrikt-

' Avslag (NU l979/80:54) ningen av konsumentverkets verksamhet

så relevanta, lättfattliga och homogena som möjligt. I motionen föreslogs att det inom konsumentverket skapades en enhet med namnet varudeklarationsrådet med samma funktion och sammansätt— ning som den forna varudeklarationsnämnden.

Näringsutskottet (NU 1973:50) uttalade beträffande motionärernas yrkanden att med hänsyn till att konsumentverket hade varit i funktion blott en kort tid var det väl tidigt att diskutera en ändrad organisation av varudeklarationsverksamheten. I första

hand borde de organisatoriska överväganden avvaktas som kunde bli aktuella i samband med den av varudeklarationsutredningen föror- dade lagstiftningen. Näringsutskottet, liksom riksdagen, avstyrkte motionsyrkandena.

I motion l973zl502 av hr Olsson i Kil (fp) hemställdes att konsu— mentverket måtte få i uppdrag att utreda behovet av märkning av krukväxter som kan ge upphov till förgiftning eller på annat sätt kan vara hälsovådliga.

I motionen 1973zl405 av fru Jonäng (c) och fru Olsson i Hölö (cl hemställdes bl a att sådana bestämmelser utfärdades att importö— rer och tillverkare av tvätt— och rengöringsmedel ålades att uppge fullständig varudeklaration på varuförpackningarna och att åtgärder vidtogs för att få till stånd en kontinuerlig statlig kontroll av innehållet i tvätt— och rengöringsmedel.

Jordbruksutskottet (JoU l973:l9) avstyrkte motionsyrkande med mo— tiveringen att man ansåg att de inte påfordrade någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottet.

l974 års riksdag

Två motioner tog detta år upp frågan om organisationen och ut- formningen av varudeklarationsverksamheten.

Beträffande organisationen erinrades i motionen l9741553 av fru Sundberg m fl (m) om att då konsumentverket inrättades den tidi— gare varudeklarationsnämnden inte kom att ingå som en särskild enhet inom verket. Det faktum att enhetens verksamhet splittrades och fördes över till skilda avdelningar inom verket innebar ett hinder i strävandena att sprida och vidareutveckla varudeklara- tionssystemet, menade motionärerna. De ansåg det önskvärt att en särskild enhet med samma sammansättning och funktion som den forna varudeklarationsnämnden inrättades inom konsumentverket.

Motionärerna fann det anmärkningsvärt att konsumentverket utan riksdagsbeslut i frågan - lagt upp en verksamhetsplan som syftade till att varudeklarationssystemet skulle ändras enligt varu— deklarationsutredningens förslag. Bruksorienterade deklarationer kräver grundkrav för vissa egenskaper hos en vara, hävdade motio— närerna och pekade på de svårigheter som uppstår till följd

av att konsumentens anspråk på användningen av en vara varierar samtidigt som flertalet produkter aldrig får en ensartad använd- ning. Hotionärerna ansåg det angeläget att riksdagen fick till— fälle att ta ställning till en så genomgripande förändring av principerna för varudeklaration.som aktualiserats. De underströk vidare att man så långt möjligt bör eftersträva att få till

stånd internationella överenskommelser i fråga om normer för varudeklaration för att såvitt möjligt undvika tekniska handels— hinder. Endast mycket tungt vägande skäl, som t ex fara för

liv och hälsa, borde enligt motionärerna accepteras för fast- ställande av natiönella grundkrav.

I motionen l974:1509 av hrr Jonsson och Nykvist (båda fp) uttala— des att i samband med en kommande proposition om varudeklaratio- ner Kungl Maj:t även borde beakta det förslag som förts fram vid l973 års riksdag om inrättande av ett allsidigt sammansatt varu- deklarationsråd. Detta råd skulle verka i anknytning till konsu- mentverket. I rådet skulle ingå representanter för konsument- intressen samt viktigare organisationer inom handel och industri.

Behovet av klara riktlinjer för utformningen av varudeklarationer betonades också i motionen bl a med hänvisning till att konsu- mentverkets inriktning av verksamheten syntes skilja sig såväl från tidigare deklarationsverksamhet som från det förslag varu- deklarationsutredningen hade lagt fram. Verket tycks, sade motio— närerna, vara inriktat på en minskning av det varudeklarerade om— rådet och på att deklarationerna endast skall ange användnings— område och inte syfte till att göra det möjligt att jämföra olika inköpsalternativ. Motionärerna påpekade dock att såväl strävan att åstadkomma bruksorienterande deklarationer som en priorite- ring av deklarationsverksamheten på för konsumenterna väsentliga områden överensstämde med av dem tidigare framförda synpunkter. Det av varudeklarationsutredningen utarbetade förslaget till lag om varudeklaration borde, ansåg de vidare, kunna vidgas till att avse även tjänster. Konsumenternas behov av information och väg- ledning är, betonade motionärerna, lika stort på tjänsteområdet som på varusidan.

Näringsutskottet uttalade i sitt betänkande (NU l974:6) att det förutsatte att frågan om varudeklarationssystemets utformning skulle komma att behandlas i samband med det förslag till lag- stiftning som kunde föranledas av varudeklarationsutredningens förslag. Utskottet uttalade vidare att det delade motionärernas synpunkter beträffande värdet av internationella överenskommelser på varudeklarationsområdet, men ansåg sig ha anledning förutsätta att det av motionärerna påtalade problemet uppmärksammades av be— rörda parter. Beträffande inrättandet av en varudeklarationsenhet inom konsumentverket hänvisade utskottet till att yrkanden av samma innebörd avslagits under l973 års riksdag och att utskottet inte funnit anledning att ändra detta ställningstagande. Riks- dagen avslog motionerna.

l975 års riksdag

I motionen l975163l av fru Sundberg m fl (m) behandlades varu— deklarationssystemet. Däri påpekades att försäljningen av varu- deklarationsnormer hade minskat efter det att konsumentverket

inrättades år 1973 och den dittills verksamma varudeklarations- nämnden (VDN) inordnades i verket. En orsak härtill är, ansåg motionärerna, att verket inte utarbetat några normer. De anförde vidare att verket inte bidragit till en aktiv marknadsföring och rekommendation till företagen att använda sig av varudeklara- tionssystemet för att ge den enskilde konsumenten lättfattlig och väsentlig information.

Motionärerna erinrade vidare om att verket i sin anslagsfram- ställning för budgetåret l975/76 tagit upp varudeklarations- och märkesfrågorna. Verket redovisade där sin verksamhet och drog upp vissa riktlinjer för inriktningen fortsättningsvis. Motionä- rerna ställde sig allmänt kritiska härtill och menade att remiss— behandlingen av varudeklarationsutredningens betänkande inte gett verket rätt att upphöra med ett av riksdagen fastställt system för varudeklaration och ersätta det med ett nytt som ut- gick från helt andra grundprinciper.

Motionärerna tog även upp frågan om internationella överenskom— melser i frågor om normer för varudeklaration i syfte att undvika tekniska handelshinder.

Näringsutskottet (NU l975:26) framhöll att de synpunkter som förts fram i motionen i huvudsak behandlats av föregående års riksdag. Vad avsåg motionärernas önskemål att principerna för ut- formningen av svensk varudeklaration skulle föreläggas riks- dagen ville utskottet erinra om pågående lagstiftningsarbete. Be- tänkandet (SOU l973:20) Varudeklaration - ett medel i konsumentpo- litiken, konsumentverkets rapport (l974:l2) om förslag till pro— duktsäkerhetslag och reklamutredningens delbetänkande (SOU 1974: 23) Information i reklamen bereddes vid tillfället samtidigt inom regeringskansliet. Något särskilt uttalande från riksdagens sida enligt det nämnda motionsyrkandet syntes därför inte vara påkallat. Utskottet förutsatte att i det angivna sammanhanget även frågan om det frivilliga varudeklarationssystemets utform— ning skulle komma att tas upp.

Frågan om varudeklaration av bostäder togs upp i motionerna l975: 653 av hr Fälldin m fl. c och l975:l757 av fru Fraenkel m fl

(fp). Civilutskottet hänvisade i sitt betänkande (CU l975:7) till tidigare överväganden. I detta sammanhang noterade utskottet att

utredningen om plan— och bostadsmyndigheternas organisation hade

i uppdrag att utarbeta sina förslag med beaktande av den centrala bostadsmyndighetens verksamhet i högre grad borde inriktas på åt- gärder till stöd för bostadskonsumenter och beställare, varvid i

direktiven som exempel på sådana åtgärder nämnts bl a konsument- upplysning och varudeklaration.

I den sistnämnda motionen l757 (fp), yrkandet 2, föreslogs riks- dagen begära förslag om konsumentskydd på småhusmarknaden i enlighet med en inom konsumentverket upprättad rapport (l975zl).

Utskottet erinrade även i detta sammanhang om att den nämnda orga— nisatoriska utredningen skulle klarlägga den närmare uppgiftsför— delningen mellan den centrala bostadsmyndigheten och konsument- verket. Utskottet hade tidigare (CU l974zl4, s. 10) gjort av riks- dagen godkända uttalanden i anknytande ämne. Därmed ansåg ut- skottet att motionärernas syfte i väsentliga delar tillgodosetts. Riksdagen avslog motionsyrkandena.

l975/76 års riksdag

I prop 1975/76 34 med förslag till marknadsföringslag m m, som bl a bygger på varudeklarationsutredningen (SOU 1973:20) och rek— lamutredningen (SOU 1974:23) samt konsumentverkets rapport angåen- de produktsäkerhet (l974:12) uttalade departementschefen att med den nya lagen får varudeklarationerna och märkningssystemen en nå- got annorlunda roll än de tidigare haft och framhöll följande. Avvägningar kommer att behöva göras mellan å ena sidan åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer och å andra sidan åtgärder som syftar till att förmå företagen att i eventuel- la annonser och annan reklam ta in den önskvärda informationen. Jag är inte beredd att här ta ställning till var tyngdpunkten i detta arbete bör ligga. Det måste bli en uppgift som får lösas

i det fortsatta löpande arbetet med dessa frågor. Med den roll som varudeklarationerna på detta sätt erhåller ter det sig onatur- ligt att bibehålla avgiftssystemet. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Varudeklarationsutredningens övriga förslag torde få beaktas i det fortsatta arbetet med märknings- frågorna.

I anledning av propositionen med förslag till marknadsföringslag väcktes två motioner som tog upp varudeklarationsverksamheten.

I motion l975/76:54 av herr Danell m fl (m) framhölls att arbetet med att utforma principer och riktlinjer för svensk varu- deklaration borde påskyndas varför förslag härom borde föreläggas riksdagen för beslut under innevarande riksmöte. I motion l975/76:67 av fru Fraenkel och herr Jonsson båda fp) yrkades att riksdagen skulle uttala att varudeklarationsarbetet borde

fortsätta och att regeringen skulle utfärda närmare riktlinjer härför.

Näringsutskottet (NU l975/76:l4) ville i detta samnanhang fram- hålla att ett varudeklarationssystem som är anpassat efter kon- sumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet delade handels- ministerns uppfattning att ansvaret för produktutveckling och produktinformation i första hand måste åvila företagen själva och att det inte torde vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer för alla de produktom- råden där konsumentsynpunkter erfordras. Utskottet ville också påpeka att konsumentverket arbetade med att förbättra varudekla- rationssystemet. Utskottet förutsatte att denna verksamhet skulle