Prop. 2015/16:5

Genomförande av krishanteringsdirektivet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 oktober 2015

Stefan Löfven

Ibrahim Baylan

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, kallat krishanteringsdirektivet.

Krishanteringsdirektivet innebär att det införs ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag samt företag som ingår i samma koncern som sådana företag. Centralt i resolutionsprocessen är att företagets ägare och långivare, snarare än staten, ska bära eventuella förluster i företaget. Krishanteringsdirektivet syftar inte bara till att ge möjligheter att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag utan även till att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan framtvinga resolution. Krishanteringsdirektivet innehåller därför bestämmelser avseende resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och förebyggande tillsynsåtgärder.

I propositionen föreslås två nya lagar, lagen om resolution och lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. I propositionen föreslås även ändringar i andra lagar, bl.a. i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 2016.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om resolution,

2. lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

4. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land,

5. lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land,

6. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

7. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

8. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

9. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, 10. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 11. lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, 12. lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 13. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229), 14. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

15. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 16. lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens,

17. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 18. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

2.1. Förslag till lag om resolution

Härigenom föreskrivs1 följande.

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. Övergripande om lagen

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av

1. kreditinstitut och värdepappersbolag,

2. i Sverige hemmahörande företag som är

a) finansiella institut som är dotterföretag till ett institut, till ett EESinstitut eller till ett sådant holdingföretag som anges i b, c eller d och som omfattas av gruppbaserad tillsyn,

b) finansiella holdingföretag,

c) blandade finansiella holdingföretag, och

d) holdingföretag med blandad verksamhet,

3. EES-filialer som är etablerade i Sverige. Lagen innehåller också bestämmelser om åtgärder som syftar till att förbereda resolution, förhindra fallissemang och om samarbete med utländska myndigheter.

2 § Innehållet i denna lag är uppdelat enligt följande.

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 kap. – Övergripande om lagen 2 kap. – Definitioner AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLU-TION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG

3 kap. – Resolutionsplaner 4 kap. – Minimikravet på nedskrivningsbara skulder 5 kap. – Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

6 kap. – Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

7 kap. – Värdering AVDELNING III. RESOLUTION

8 kap. – Inledande av resolution 9 kap. – Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner 10 kap. – Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning 11 kap. – Hinder mot exekutiva åtgärder och rättshandlingar knutna till resolution

12 kap. – Om resolutionsåtgärder 13 kap. – Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar

14 kap. – Kompletterande befogenheter 15 kap. – Särskild förvaltare 16 kap. – Åtgärder mot ägare 17 kap. – Försäljningsverktyget 18 kap. – Broinstitutsverktyget 19 kap. – Avskiljandeverktyget 20 kap. – Kompletterande befogenheter vid överföring 21 kap. – Skuldnedskrivningsverktyget 22 kap. – De statliga stabiliseringsverktygen 23 kap. – Skyddsåtgärder 24 kap. – Konkurs, likvidation och avslutande av resolution 25 kap. – Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES

26 kap. – Erkännande och verkställighet av resolution i tredjeland 27 kap. – Finansiering av resolution AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER

28 kap. – Samarbete och informationsutbyte 29 kap. – Bemyndiganden 30 kap. – Överklagande och verkställighet av beslut m.m.

Ansvariga myndigheter

Riksgäldskontoret

3 § Frågor om åtgärder enligt denna lag prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten), om inte annat följer av 4 eller 5 §.

Om Riksgäldskontoret överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, ska Riksgäldskontoret, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för sådana effekter kan godtas.

Finansinspektionen

4 § Frågor om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap. prövas av Finansinspektionen.

Regeringen

5 § Frågor om användning av de statliga stabiliseringsverktygen enligt 22 kap. prövas av regeringen.

En fråga som överlämnas till regeringen enligt 3 § andra stycket ska prövas skyndsamt.

Resolutionsändamålen

6 § Ändamålen med resolution är att

1. säkerställa att kritiska verksamheter upprätthålls,

2. undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten,

3. skydda offentliga medel,

4. skydda insättare enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och investerare enligt lagen (1999:158) om investerarskydd, och

5. skydda kundmedel och kundtillgångar.

Allmänna tillämpningsprinciper

Prioritetsordningen ska upprätthållas

7 § Resolutionsåtgärder ska tillämpas och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att företagets

1. aktie- eller andelsägare bär förluster först, och

2. borgenärer bär, om inte annat anges i denna lag, förluster efter ägarna i den inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.

Borgenärernas inbördes ordning ska även följas vid konvertering av skulder till kärnprimärkapital.

Det ekonomiska utfallet ska inte bli sämre än vid konkurs eller likvidation

8 § Det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer ska inte bli sämre vid resolution eller åtgärder enligt 6 kap. än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Proportionalitet

9 § Ett beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen får fattas bara om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.

Tillämpningen av denna lag och av föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen ska stå i proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad.

2 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som ett land inom

EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,

bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller en allmän helgdag,

behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken när det gäller de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av

särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut, i den ursprungliga lydelsen,

berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i krishanteringsdirektivet,

betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b) annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land inom EES,

EES-institut: ett institut enligt artikel 4.1.3 i tillsynsförordningen som är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,

filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen, finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,

finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen,

finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i krishanteringsdirektivet, finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b) annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

finansieringsarrangemang: ett arrangemang för finansiering av kostnader för resolution som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i krishanteringsdirektivet,

förordningen om resolutionsavgifter: Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 om komplettering av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59 av den 21 oktober 2014 avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution,

garanterad insättning: en insättning som omfattas av insättningsgarantin enligt 4 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

gruppbaserad: som är gjord på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen,

gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES,

holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,

institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen, kapitaltäckningsdirektivet:

Europaparlamentets och rådets direktiv

2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag, koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i krishanteringsdirektivet,

kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

krisavvärjande åtgärd:

a) en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 a kap.7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

b) en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 12–24 §§,

c) en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en krisavvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,

d) ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller

e) nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt 6 kap.,

krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som, om den upphörde, sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,

kvalificerad insättning: en insättning enligt lagen om insättningsgaranti som inte är undantagen enligt 4 b eller 5 § i den lagen,

kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,

moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen,

moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,

moderinstitut inom EES: ett institut eller ett EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) annat institut eller ett EES-institut, eller

b) finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,

resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål och förväntat resultat,

resolutionskollegium: ett resolutionskollegium enligt artikel 88 i krishanteringsdirektivet,

resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 12 kap. 1 §, samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,

samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,

samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,

tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

tillsynskollegium: ett tillsynskollegium enligt artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet,

tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det var hemmahörande inom EES,

värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det har tillstånd

a) för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 den lagen,

b) att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 den lagen, eller

c) att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 den lagen, och

övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

2 § En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument, och som inte är

1. en garanterad insättning,

2. en skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet,

3. en skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande,

4. en skuld som hänför sig till ett kommissionsavtal eller annat avtal som innebär att institutet är redovisningsskyldigt för anförtrodda medel,

5. en skuld till ett institut eller ett EES-institut som inte ingår i samma koncern som institutet eller det företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar,

6. en skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare,

7. en skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen

a) som inte regleras av kollektivavtal, eller

b) som avser en risktagare med väsentlig inverkan,

8. en skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller det företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet,

9. en skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att myndighetens fordran har förmånsrätt, eller

10. en skuld till garantimyndigheten till följd av avgifter som ska betalas i enlighet med 12 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Som en kvalificerad skuld räknas även en skuld som enligt lagen i ett annat land inom EES eller tredjeland inte motsvarar en sådan skuld som anges i första stycket.

3 § Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer:

– minimikrav på nedskrivningsbara skulder i 4 kap. 1 § – försäljningsverktyget i 17 kap. 1 § – broinstitutsverktyget i 18 kap. 1 § – broinstitut i 18 kap. 2 § – avskiljandeverktyget i 19 kap. 1 § – tillgångsförvaltningsbolag i 19 kap. 2 § – skuldnedskrivningsverktyget i 21 kap. 1 § – statliga stabiliseringsverktyg i 22 kap. 1 § – arrangemang om strukturerad finansiering i 23 kap. 1 § – arrangemang om säkerheter i 23 kap. 1 § – arrangemang om säkerhetsöverlåtelser i 23 kap. 1 § – kvittningsarrangemang i 23 kap. 1 § – nettningsarrangemang i 23 kap. 1 § – partiell överföring i 23 kap. 1 §.

AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG 3 kap. Resolutionsplaner

Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en finansiell koncern

1 § Riksgäldskontoret ska upprätta en resolutionsplan för varje institut.

Planen ska ange de resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet försätts i resolution. Riksgäldskontoret ska hålla planen aktuell.

Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

En resolutionsplan ska inte upprättas för institut som tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn.

Koncernresolutionsplaner

2 § Ett institut som tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en av Riksgäldskontoret antagen koncernresolutionsplan. Planen ska ange vilka åtgärder som Riksgäldskontoret, eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet, avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag försätts i resolution.

Av koncernresolutionsplanen ska det också framgå hur resolutionen ska finansieras. Planen ska ange hur kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.

För en koncern som inte är gränsöverskridande ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

För en gränsöverskridande koncern ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolutionsmyndighet i resolutionskollegiet, tillsammans med berörda resolutionsmyndigheter och efter samråd med relevanta behöriga myndigheter.

3 § Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, ska myndigheten lämna över den information som myndigheten fått från moderföretaget inom EES till relevanta utländska resolutionsmyndigheter. Riksgäldskontoret ska därefter inom fyra månader från det att informationen överlämnats, försöka komma överens med dessa resolutionsmyndigheter om att anta koncernresolutionsplanen.

Om Riksgäldskontoret inte är samordnande myndighet, ska myndigheten inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten har sänt över informationen, försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernresolutionsplanen.

Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska myndigheten göra en ny bedömning av planen, om myndigheten

underrättas av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES om att den myndigheten bedömer att en omtvistad fråga avseende koncernresolutionsplanen kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i det landet. Riksgäldskontoret ska då också göra en ny bedömning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fyra månader ska Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolutionsmyndighet, besluta om koncernresolutionsplanen.

När Riksgäldskontoret fattar beslut, ska myndigheten beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna.

5 §

Om Riksgäldskontoret inte är den samordnande resolutionsmyndigheten och en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fyra månader, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om en resolutionsplan för de dotterföretag som myndigheten ansvarar för.

När Riksgäldskontoret fattar beslut, ska myndigheten beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna och från behöriga myndigheter.

6 § Om någon utländsk resolutionsmyndighet inom fyramånadersfristen i 3 § har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 4 eller 5 § med en månad och invänta det beslut som

Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Detta gäller dock inte om Riksgäldskontoret anser att beslutet kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i Sverige.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 28 kap. 7 § efter det att fyramånadersperioden har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

7 § Ett beslut om en koncernresolutionsplan som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att resolutionsmyndigheterna inte har kommit överens, gäller i Sverige.

8 § Om Riksgäldskontoret bedömer att en koncernresolutionsplan som beslutats av en utländsk myndighet kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i Sverige, ska Riksgäldskontoret underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten.

9 § Riksgäldskontoret ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutats, om myndigheten inte med hänsyn till omständigheterna i ett

resolutionsärende anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.

Möjligheten att rekonstruera eller avveckla institut som inte ingår i en finansiell koncern

10 § När Riksgäldskontoret upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret får inte förutsätta att det lämnas likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller något annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

Möjligheten att rekonstruera eller avveckla en koncern

11 § När Riksgäldskontoret upprättar en koncernresolutionsplan enligt 2 §, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES.

Riksgäldskontoret får inte förutsätta att det lämnas likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur något finansieringsarrangemang.

Prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där koncernföretagen har betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institut som inte ingår i en finansiell koncern

12 § Om Riksgäldskontoret finner att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, ska Riksgäldskontoret underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer. Riksgäldskontoret ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som

Riksgäldskontoret funnit.

Om Riksgäldskontoret har funnit att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, får Riksgäldskontoret inte upprätta en resolutionsplan för institutet förrän åtgärder enligt 13 § har vidtagits eller Riksgäldskontoret har funnit att sådana åtgärder inte är nödvändiga.

13 § Om Riksgäldskontoret, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren mot att rekonstruera eller avveckla

institutet, ska Riksgäldskontoret besluta om vilka andra åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska dessa hinder. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som anges i 24 §.

När Riksgäldskontoret prövar vilka åtgärder som institutet ska vidta, ska Riksgäldskontoret ta hänsyn till det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin. Åtgärderna ska stå i proportion till de hinder som ska undanröjas eller begränsas.

Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla en koncern

14 § Om Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet underrättar ett företag i en gränsöverskridande koncern om att det finns väsentliga hinder mot rekonstruktion eller avveckling, ska Riksgäldskontoret vänta med beslut om koncernresolutionsplanen till dess processen för att undanröja eller begränsa de väsentliga hindren avslutats.

15 § Om Riksgäldskontoret vid en prövning enligt 11 § finner att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern, ska Riksgäldskontoret samråda med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där betydande filialer är belägna och därefter försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande samtliga institut i koncernen. Riksgäldskontorets bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernen ska tjäna som utgångspunkt för beslut i frågan om vilka åtgärder som ska vidtas.

16 § När Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern och företagen som ingår i koncernen ska bli föremål för åtgärder enligt beslut enligt 15 §, ska Riksgäldskontoret tillsammans med den samordnande tillsynsmyndigheten och Europeiska bankmyndigheten ta fram en rapport som ska innehålla en analys av de väsentliga hindren mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen. Rapporten ska belysa vilka effekter olika åtgärder har på institutets affärsmodell och ge förslag på sådana proportionella och riktade åtgärder som enligt Riksgäldskontoret är nödvändiga och lämpliga för att undanröja eller begränsa hindren.

17 § En rapport enligt 16 § ska lämnas till moderföretaget inom EES med möjlighet att inom fyra månader från mottagandet av rapporten lämna synpunkter och föreslå alternativa åtgärder för att undanröja eller begränsa de hinder som identifierats i rapporten.

18 § När moderföretaget har yttrat sig enligt 17 § eller den tid för yttrande som anges i den paragrafen har löpt ut, ska Riksgäldskontoret, efter samråd med behöriga myndigheter och med resolutionsmyndigheter i länder inom EES där moderföretaget, dotterföretag eller betydande

filialer till institut i koncernen finns, försöka komma överens med resolutionsmyndigheterna om

1. vilka väsentliga hinder som finns,

2. hur de åtgärder som föreslagits av moderföretaget inom EES ska bedömas, och

3. vilka ytterligare åtgärder som krävs för att undanröja eller begränsa hindren.

Överenskommelsen ska träffas inom fyra månader från det att moderföretaget yttrat sig över rapporten eller, om moderföretaget inte yttrat sig, vid utgången av den fyramånadersperiod som anges i 17 §.

19 § Av en överenskommelse enligt 18 § ska det framgå vad den grundas på. Om Riksgäldskontoret är den samordnande resolutionsmyndigheten, ska myndigheten överlämna övernenskommelsen till moderföretaget inom EES.

Riksgäldskontoret ska fatta de beslut som följer av överenskommelsen.

20 § Om en överenskommelse enligt 18 § inte har träffats inom föreskriven tid och Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgäldskontoret med tillämpning av 12 och 13 §§ och med hänsyn tagen till synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna fatta beslut om åtgärder som ska vidtas på koncernnivå.

21 § Om en överenskommelse enligt 18 § inte har träffats inom föreskriven tid och Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgäldskontoret med tillämpning av 12 och 13 §§ och med hänsyn tagen till synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna fatta beslut om åtgärder som ska vidtas mot ett institut.

22 § Om myndigheterna inte har kommit överens om någon av de åtgärder som anges i 24 § första stycket 7, 8 eller 10, och någon berörd utländsk resolutionsmyndighet inom tidsfristen i 18 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 20 eller 21 § med en månad och invänta det beslut som

Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 28 kap. 7 § om fyramånadersfristen i 18 § andra stycket har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

23 § Ett beslut enligt 18 § av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet gäller i Sverige, om det fattats efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader.

Åtgärder för att undanröja eller minska väsentliga hinder

24 § För att undanröja eller begränsa väsentliga hinder som har identifierats enligt 13 eller 18 § får Riksgäldskontoret

1. förelägga företaget att skaffa eller se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering, eller ingå serviceavtal som säkrar att företaget kan tillhandahålla kritiska verksamheter,

2. förelägga företaget att begränsa sina största enskilda eller totala exponeringar,

3. införa kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamålen,

4. förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar, 5. förelägga företaget att begränsa eller upphöra med en viss verksamhet,

6. förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av vissa affärsområden eller försäljning av vissa produkter,

7. förelägga företaget att minska komplexiteten i de juridiska eller operativa strukturerna i företaget eller i ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under företagets kontroll för att säkerställa att det går att med resolutionsverktygen juridiskt och operativt avskilja kritiska verksamheter från övriga verksamheter,

8. förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES,

9. förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 att öka sina kvalificerade skulder eller att vidta åtgärder för att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder, eller

10. förelägga ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionen får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen.

När Riksgäldskontoret meddelar ett föreläggande enligt första stycket, ska myndigheten samtidigt förelägga företaget att inom en månad ta fram en plan för hur företaget avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.

Informationsutbyte med institut och moderföretag

25 § På begäran av Riksgäldskontoret ska ett institut eller ett moderföretag inom EES ge Riksgäldskontoret det stöd och den hjälp

Riksgäldskontoret behöver för att upprätta en resolutionsplan för institutet eller koncernen.

Riksgäldskontoret ska lämna en sammanfattning av resolutionsplanen till institutet eller moderföretaget.

4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Hur minimikravet beräknas

1 § Med minimikravet på nedskrivningsbara skulder avses ett krav, uttryckt i procent, som anger hur stora företagets medräkningsbara

kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i förhållande till företagets totala skulder och kapitalbas.

Vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Beslut om minimikravets storlek

2 § Riksgäldskontoret ska, efter samråd med Finansinspektionen, besluta om det minimikrav på nedskrivningsbara skulder som ska uppfyllas av ett institut på individuell nivå.

Riksgäldskontoret ska dessutom, efter samråd med Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav på nedskrivningsbara skulder som ska uppfyllas av ett moderföretag inom EES på gruppnivå. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 5–9 §§.

Riksgäldskontoret får, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att ett svenskt finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå.

3 § Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen enligt 3 kap. Kravet ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i syfte att säkerställa att ett företag, om det försätts i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att kunna vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.

Om minimikravet avser ett institut som ingår i en finansiell koncern eller moderföretaget inom EES, ska beslutet fattas i enlighet med 5–9 §§.

4 §

Riksgäldskontoret får besluta att ett företag ska uppfylla minimikravet med vissa typer av kvalificerade skulder.

Beslut om minimikravet beträffande företag som ingår i en gränsöverskridande koncern

5 § För en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de utländska dotterinstituten och, om Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet, den samordnande myndigheten, om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder för

1. moderföretaget inom EES på gruppnivå, och

2. ett dotterinstitut och utländskt dotterinstitut på individuell nivå. Vid bedömningen enligt första stycket 2 ska Riksgäldskontoret beakta det krav som har fastställts på gruppnivå.

Om myndigheterna kommer överens, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om minimikravet enligt 1 § i enlighet med överenskommelsen.

6 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska

Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolutionsmyndighet,

fatta beslut om minimikravet för moderföretaget enligt 5 § första stycket 1 och för dotterinstitut enligt 5 § första stycket 2.

Om Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om minimikravet för dotterinstitut enligt 5 § första stycket 2.

7 § Om någon av de berörda utländska resolutionsmyndigheterna inom fyramånadersfristen i 6 § första stycket har hänskjutit ärendet till

Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 6 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 28 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

8 § Ett sådant beslut som avses i 5 § gäller i Sverige om det fattas av

1. en utländsk samordnande resolutionsmyndighet avseende en eller flera jurisdiktioner efter en överenskommelse med resolutionsmyndigheten, eller

2. en utländsk resolutionsmyndighet inom dess jurisdiktion på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader.

Beslutet är bindande för Riksgäldskontoret, och det ska ligga till grund för myndighetens övervakning av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt.

9 § En överenskommelse som ingåtts enligt 5 § och ett beslut som fattats enligt 6 § ska ses över och uppdateras regelbundet.

Undantag för institut som ingår i en koncern

10 § Riksgäldskontoret får undanta ett dotterinstitut från att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå, om

1. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå enligt artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och

2. moderinstitutet, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller kravet som ställs på moderinstitutet i Sverige och på dotterinstitutet.

11 § Riksgäldskontoret får, i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet, undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå, om moderinstitutet

1. är undantaget från kapitalbaskravet på individuell nivå enligt artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och

2. uppfyller det särskilda kapitalkravet för resolution som har fastställs för moderföretaget inom EES på gruppnivå.

Resolutionsmyndighetens övervakning

12 § Riksgäldskontoret ska övervaka att minimikraven på nedskrivningsbara skulder uppfylls på individuell nivå och, i förekommande fall, på gruppnivå. Riksgäldskontoret ska samordna sin övervakning med den tillsyn som utövas av Finansinspektionen.

5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

1 § För en motpart till ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket, gäller 11 kap. 3–6 och 8 §§ beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut. Det som anges om ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder ska då avse ett beslut om krisavvärjande åtgärder.

Avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering

2 § Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 och 2 ska i avtal som avser relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder och som omfattas av lagstiftningen i tredjeland ta in villkor som innebär att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och att borgenärerna accepterar

1. en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller

2. konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller av ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Kravet enligt första stycket gäller dock inte

1. kvalificerade insättningar från fysiska personer,

2. kvalificerade insättningar från mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003,

3. insättningar genom en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts via filialen, eller

4. om det framgår av tekniska standarder som antagits av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 55.3 i krishanteringsdirektivet att sådana avtalsvillkor inte krävs.

3 § Riksgäldskontoret får besluta att ett avtal enligt 2 § första stycket inte behöver innehålla ett sådant villkor som anges där, om det följer av lagstiftningen i det land som avtalet omfattas av eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med det landet att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det landet.

Ett företag som vill ingå ett avtal enligt 2 § första stycket utan sådana villkor ska till Riksgäldskontoret lämna de uppgifter som myndigheten behöver för att pröva ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt.

Kontakt med potentiella köpare

4 §

När Riksgäldskontoret har fått en underrättelse från Finansinspektionen enligt 15 kap. 2 b § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 2 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, får Riksgäldskontoret förelägga det företaget att kontakta potentiella köpare i syfte att förbereda en resolution av företaget.

Upprättande av register

5 § Riksgäldskontoret får besluta att ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution.

Aktiekapitalets storlek

6 §

I samband med resolutionsplaneringen ska Riksgäldskontoret kontrollera om bolagsordningen för ett bolag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 och 2 medger resolutionsåtgärder som förutsätter en minskning eller ökning av aktiekapitalet. Om det behövs för att underlätta genomförandet av resolutionsåtgärder, får Riksgäldskontoret förelägga bolaget att ändra bolagsordningen.

6 kap. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

Värdering

1 § När Finansinspektionen ska pröva en fråga om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution, ska inspektionen se till att det görs en värdering motsvarande den som föreskrivs i 7 kap. av företaget eller koncernen i fråga.

Värderingen ska ligga till grund för Finansinspektionens prövning av om relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras. Värderingen ska också ligga till grund för inspektionens beslut i fråga om

1. minskning av kärnprimärkapital,

2. omfattning av indragning eller överföring av kärnprimärkapitalinstrument, eller

3. minskning av ägandet för existerande ägare genom konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

Beslut om nedskrivning och konvertering

2 § Finansinspektionen ska skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 ska skrivas ned eller konverteras, om

1. företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 8 kap. 2 och 3 §§, och

2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang.

3 § När ett dotterföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska

Finansinspektionen skyndsamt besluta att instrumenten ska skrivas ned eller konverteras, om inspektionen kommer överens med den samordnande berörda myndigheten enligt 10 § om att

1. koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och

2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang i koncernen och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang.

En koncern ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera, om den inte uppfyller eller om det på objektiva grunder kan fastställas att koncernen i en nära framtid inte kommer att uppfylla de gruppbaserade tillsynskraven i något väsentligt avseende.

4 § När ett moderföretag har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas antingen vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå eller på gruppnivå, ska Finansinspektionen, om inspektionen är samordnande berörd myndighet, skyndsamt besluta att skriva ned eller konvertera dessa instrument, om

1. koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 3 § andra stycket, och

2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang i koncernen och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang.

5 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket behöver statligt stöd, ska relevanta kapitalinstrument som institutet eller företaget gett ut skrivas ned eller konverteras.

Om det krävs för att stödet ska vara förenligt med unionsrätten, får Finansinspektionen besluta att andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrumenten ska skrivas ned eller konverteras.

Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får inte ske, om det statliga stödet uppfyller villkoren i 8 kap. 3 § första stycket 3 och en sådan nedskrivning eller konvertering skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.

6 § Utöver vad som framgår av 1–4 §§ ska Finansinspektionen, när inspektionen är samordnande berörd myndighet och bedömer att det är nödvändigt för koncernens fortlevnad, skriva ned eller konvertera sådana relevanta kapitalinstrument som getts ut av ett utländskt dotterföretag eller moderföretag och som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå. Är det fråga om instrument som getts ut av ett utländskt dotterföretag, ska beslut fattas i enlighet med en överenskommelse med den berörda myndigheten för dotterföretaget.

Beslutsprocessen för en gränsöverskridande koncern

7 § När Finansinspektionen överväger att fatta beslut avseende ett dotterföretag enligt 2, 3 eller 5 §, ska inspektionen skyndsamt underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och den samordnande berörda myndigheten.

När inspektionen överväger att fatta ett beslut enligt 3 §, ska inspektionen dessutom skyndsamt underrätta den behöriga myndighet som är ansvarig för det institut eller företag som har gett ut de relevanta kapitalinstrument som eventuellt ska skrivas ned eller konverteras och den berörda myndigheten i samma land inom EES som den nämnda behöriga myndigheten samt den samordnande berörda myndigheten.

Av underrättelsen ska det framgå vilket beslut Finansinspektionen överväger att fatta och skälen för detta.

8 § När Finansinspektionen har lämnat en underrättelse enligt 7 §, ska inspektionen, efter samråd med de underrättade myndigheterna, pröva om det finns

1. någon alternativ åtgärd till att skriva ned eller konvertera de relevanta kapitalinstrumenten och om det i så fall är möjligt att vidta den, och

2. realistiska utsikter att den åtgärd som identifierats inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget eller koncernen.

Om Finansinspektionen tar emot en underrättelse motsvarande den i 7 §, ska inspektionen medverka i ett sådant samråd som avses i första stycket.

9 § Om Finansinspektionen bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som har utsikter att avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget eller koncernen, får inspektionen fatta beslut enligt 2, 4 eller 5 §.

När Finansinspektionen prövar frågan om huruvida det finns några alternativa åtgärder, ska inspektionen beakta de effekter som beslutet kan få i de berörda länderna inom EES.

10 § Finansinspektionen ska försöka komma överens med de berörda myndigheterna för dotterföretagen om ett beslut enligt 3 §. Om myndigheterna inte kan enas, får Finansinspektionen inte fatta något beslut.

Första stycket gäller även när Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från en utländsk berörd myndighet. Om Finansinspektionen motsätter sig ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i ett dotterföretag, ska inspektionen underrätta berörda myndigheter och ange skälen till detta.

Verkställande av nedskrivning och konvertering

Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument

11 § Innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument, ska inspektionen minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna i företaget.

12 § Om företaget har ett positivt värde, får Finansinspektionen minska ägandet för existerande ägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

13 § Finansinspektionen får i samband med minskning av kärnprimärkapitalet enligt 11 § besluta om

1. indragning av befintliga kärnprimärkapitalinstrument, eller

2. överföring av befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument

14 § När kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, ska Finansinspektionen skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller sannolikt komma att fallera.

Relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument i följande ordning:

1. övriga primärkapitalinstrument,

2. supplementärkapitalinstrument.

15 § Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument gäller följande:

1. De kärnprimärkapitalinstrument som konverteringen ska ske till ska vara utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretag, beroende på vad Finansinspektionen beslutar. Finansinspektionen får dock besluta att instrumenten ska ges ut av moderföretaget, bara om det har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.

2. Kärnprimärkapitalinstrumenten ska ha getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att få kapital från staten eller ett offentligt organ.

3. Kärnprimärkapitalinstrumenten ska tilldelas och överföras utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.

4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms enligt de principer som anges i 21 kap. 19 och 20 §§.

16 § Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget och innehavare av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument. Den som berörs av nedskrivningen eller konverteringen förlorar inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av Finansinspektionen beslutad kapitalökning eller kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

17 § När ett relevant kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än för de

relevanta kapitalinstrument med samma prioritet enligt förmånsrättsordningen som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.

Förberedande åtgärder

18 § Finansinspektionen får förelägga ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket att se till att styrelsen i företaget har det bemyndigande som krävs för att företaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.

7 kap. Värdering

Värdering inför beslut om resolution eller resolutionsåtgärd

1 §

Innan Riksgäldskontoret prövar en fråga om resolution eller resolutionsåtgärd, ska myndigheten uppdra åt en person som har en oberoende ställning i förhållande till myndigheter och det företag som ska värderas att göra en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och förpliktelser.

Den som genomför värderingen får entledigas innan uppdraget är slutfört bara om det finns saklig grund för det.

2 § Tillgångarna och förpliktelserna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.

Vid värderingen ska eventuella förluster avseende tillgångarna i företaget redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.

3 § Värderingen ska ligga till grund för Riksgäldskontorets beslut i frågor om resolution och resolutionsåtgärder.

4 § Tillsammans med värderingen ska följande information lämnas såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation:

1. en uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget,

2. en analys av tillgångarnas bokföringsmässiga värde, och

3. en förteckning över utestående skulder i och utanför balansräkningen, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979).

Till grund för ett beslut enligt 3 § får vid behov den information som ska lämnas tillsammans med värderingen enligt första stycket 2 kompletteras med en analys av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.

5 § Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer, om företaget försätts i konkurs eller går i likvidation.

Riksgäldskontoret ska i uppdraget till värderaren ange om uppskattningen ska avse konkurs eller likvidation.

6 § När de krav som framgår av 1–5 §§ har uppfyllts är värderingen slutlig.

Preliminär värdering

7 § Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 § första stycket eller 5 §, ska en preliminär värdering genomföras av

Riksgäldskontoret.

En preliminär värdering som genomförs i enlighet med 8 § utgör tillräcklig grund för att besluta om resolution eller resolutionsåtgärder.

8 § En preliminär värdering av företagets tillgångar och förpliktelser ska så långt som möjligt uppfylla kraven i 4 § första stycket och 5 §. En preliminär värdering ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster.

När en slutlig värdering enligt 1–5 §§ har lämnats får en preliminär värdering inte läggas till grund för beslut om resolution eller resolutionsåtgärder.

Slutlig värdering

9 § Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen och Riksgäldskontoret med stöd av den preliminära värderingen har beslutat om nedskrivning eller konvertering av skulder, indragning av aktier eller överföring av tillgångar till broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag, ska Riksgäldskontoret

1. fatta beslut om att skriva upp borgenärers skulder och aktieägares kapital eller ersätta borgenärer och aktieägare, och

2. besluta att broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget ska betala ytterligare ersättning för tillgångar och förpliktelser till företaget i resolution, eller för aktier eller andra äganderättsinstrument till ägarna av dessa.

Värdering när resolutionsåtgärder vidtagits

10 § I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om företaget i stället för att försättas i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation, ska Riksgäldskontoret så snart som möjligt efter det att samtliga resolutionsåtgärder har vidtagits uppdra åt en person som har en oberoende ställning i förhållande till myndigheter och det företag som ska värderas, att göra en värdering som fastställer

1. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,

2. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och

3. vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2. Vid värderingen enligt första stycket ska statligt stöd till företaget i resolution inte beaktas.

Riksgäldskontoret ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.

AVDELNING III. RESOLUTION 8 kap. Inledande av resolution

Fastställande av fallissemang

1 § Finansinspektionen ska på eget initiativ eller på begäran av

Riksgäldskontoret pröva om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 2 och 3 §§.

Prövningen ska föregås av samråd med Riksgäldskontoret och Riksbanken.

Om Finansinspektionen finner att institutet eller företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, ska inspektionen omgående underrätta Riksgäldskontoret och andra relevanta myndigheter.

2 § Ett institut eller företag ska anses fallera, om Finansinspektionen på objektiva grunder finner att

1. institutet eller företaget åsidosätter sina skyldigheter på ett sätt som medför att dess tillstånd ska återkallas,

2. värdet på institutets eller företagets tillgångar understiger värdet på dess skulder,

3. institutet eller företaget inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, eller

4. institutet eller företaget behöver statligt stöd, utom i de fall som anges i 3 §.

Ett institut eller företag ska anses sannolikt fallera om Finansinspektionen på objektiva grunder finner att det inom den närmaste framtiden kommer att befinna sig i en situation som avses i första stycket 1–3.

3 § Om statligt stöd till ett institut eller företag krävs för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i Sverige, ska institutet eller företaget inte anses fallera om det inte befinner sig i en sådan situation som avses i 2 § första stycket 1–3 eller andra stycket och det stöd som krävs består av

1. en statlig garanti för likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av Riksbanken,

2. en statlig garanti för nya skuldförbindelser, eller

3. ett tillskott till kapitalbasen eller förvärv av kapitalinstrument på marknadsmässiga grunder, när villkoren i 6 kap. 2–4 §§ inte är uppfyllda och stödet är nödvändigt för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som genomförts av Europeiska centralbanken, Europeiska bankmyndigheten eller Finansinspektionen.

Stödet som avses i första stycket ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen. Det får inte användas för att kompensera förluster som institutet eller företaget har drabbats av eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att drabbas av.

Beslut om resolution m.m.

4 § Riksgäldskontoret ska efter Finansinspektionens underrättelse enligt 1 § tredje stycket pröva om institutet eller företaget ska försättas i resolution enligt 5–10 §§.

Om Riksgäldskontoret finner att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet eller företaget, ska Riksgäldskontoret omgående underrätta Finansinspektionen och andra relevanta myndigheter.

Även utan en sådan underrättelse som avses i första stycket får Riksgäldskontoret besluta om resolution av ett holdingföretag enligt 8 §, om resolutionsförutsättningarna konstaterats vara uppfyllda för ett EESinstitut som är dotterföretag till holdingföretaget, eller om resolution av ett moderföretag enligt 11 § eller om åtgärder mot en EES-filial enligt 12 §.

I fråga om resolution av ett institut eller ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret tillämpa 9 kap.

Förutsättningar för resolution

Institut

5 § Riksgäldskontoret ska försätta ett institut i resolution om

1. Finansinspektionen har fastställt att institutet fallerar eller att det är sannolikt att institutet kommer att fallera,

2. det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet, och

3. resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse. Resolution ska anses vara i det allmännas intresse, om

1. åtgärden är nödvändig för att uppnå ett eller flera av ändamålen i 1 kap. 6 §,

2. åtgärden står i proportion till ändamålen, och

3. en avveckling av institutet genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i lika hög grad.

Prövningen av villkoret i första stycket 2 ska föregås av samråd med Riksbanken och Finansinspektionen.

Trots första stycket får Riksgäldskontoret besluta att inte försätta institutet i resolution, om dess moderföretag eller ett institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn i samma koncern har försatts eller ska försättas i resolution och separata resolutionsåtgärder mot institutet inte bedöms som nödvändiga för att uppnå något av ändamålen i 1 kap. 6 §.

Finansiellt institut

6 § Riksgäldskontoret får försätta ett finansiellt institut som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 a i resolution, om dess moderföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn och både det finansiella institutet och moderföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 5 §.

I fråga om ett utländskt moderföretag ska den utländska myndighet som ansvarar för moderföretaget ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

Holdingföretag

7 § Riksgäldskontoret får försätta ett holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 b–2 d i resolution, om

1. ett institut, ett EES-institut eller ett tredjelandsinstitut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och

2. holdingföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 5 §.

I fråga om ett EES-institut eller tredjelandsinstitut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

8 § Riksgäldskontoret får försätta ett holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 b–2 d i resolution trots att det inte uppfyller förutsättningarna för resolution i 5 §, om

1. ett institut eller ett EES-institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution,

2. institutets eller EES-institutets fallissemang hotar koncernen som helhet eller insolvensrätten kräver att koncernen behandlas som en helhet, och

3. resolutionsåtgärder mot holdingföretaget är nödvändiga för resolutionen av ett institut eller ett EES-institut eller av hela koncernen.

I fråga om ett EES-institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

9 § Riksgäldskontoret får inte försätta ett holdingföretag med blandad verksamhet i resolution med stöd av 7 eller 8 §, om institutet eller EESinstitutet innehas direkt eller indirekt av ett mellanliggande finansiellt holdingföretag. I sådana fall får i stället det finansiella holdingföretaget försättas i resolution.

10 § Vid prövningen enligt 7 § första stycket 1 eller 8 § första stycket 1 får Riksgäldskontoret bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.

Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES eller om bedömningen avser ett EES-institut, får första stycket endast tillämpas efter överenskommelse med resolutionsmyndigheten som ansvarar för holdingföretaget eller EES-institutet.

Resolution och åtgärder i samband med ett resolutionsförfarande i tredjeland

Moderföretag

11 § Riksgäldskontoret får försätta ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 och som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut i resolution, om

1. relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution enligt lagstiftningen i det landet, och

2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset enligt 5 § andra stycket.

EES-filialer

12 § Om en EES-filial i Sverige inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om Riksgäldskontoret inte har erkänt resolutionsförfarandet enligt 26 kap. 2–4 §§, får Riksgäldskontoret vidta åtgärder enligt 15 kap. 1 §, 3 § första stycket 6 samt 4 och 17 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap.1, 6 och 15 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot filialen, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset enligt 5 § andra stycket och

1. filialen inte uppfyller eller sannolikt inte kommer att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle återställa filialens efterlevnad av villkoren eller förhindra att den fallerar,

2. tredjelandsinstitutet saknar vilja eller förmåga, eller sannolikt kommer att sakna förmåga, att på förfallodagen fullgöra sina förpliktelser mot borgenärer inom EES, och det är utrett att resolutions- eller annat insolvensförfarande mot tredjelandsinstitutet inte har inletts eller kommer att inledas inom rimlig tid i det land där det har sitt huvudkontor, eller

3. relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor har inlett ett resolutionsförfarande mot tredjelandsinstitutet eller underrättat Riksgäldskontoret att den avser att inleda ett sådant förfarande.

Riksgäldskontoret ska underrätta den relevanta myndigheten i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor om åtgärder som vidtagits med stöd av denna paragraf.

Offentliggörande och registrering

13 § Riksgäldskontoret ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut att försätta ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 i resolution.

14 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 försätts i resolution, ska Riksgäldskontoret genast anmäla beslutet till Bolagsverket för registrering. Detsamma gäller för

Riksgäldskontorets beslut att avsluta resolutionen. Riksgäldskontoret ska även för registrering underrätta Bolagsverket när allmän förvaltningsdomstol har upphävt ett beslut att försätta institutet eller företaget i resolution.

9 kap. Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner

Ett dotterföretag uppfyller förutsättningarna för resolution

Om Riksgäldskontoret ansvarar för dotterföretaget

1 § Om ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 8 kap., ska Riksgäldskontoret omgående underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen

om detta och om de resolutions- eller insolvensåtgärder som Riksgäldskontoret anser vara lämpliga att vidta mot företaget.

2 § Åtgärder som Riksgäldskontoret underrättat om enligt 1 § får vidtas mot dotterföretaget, om den utländska samordnande resolutionsmyndigheten bedömer att åtgärderna sannolikt inte leder till att förutsättningarna för resolution uppfylls för en koncernenhet i ett annat land inom EES eller om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har föreslagit en koncernresolutionsordning inom 24 timmar från det att den tagit emot underrättelsen eller den längre tid som Riksgäldskontoret godkänt.

3 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten inom den tidsfrist som anges i 2 § föreslår en koncernresolutionsordning, ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och andra berörda resolutionsmyndigheter om att genomföra koncernresolutionsordningen.

Om en överenskommelse enligt första stycket inte kan träffas får Riksgäldskontoret, om myndigheten själv inte haft invändningar mot den föreslagna koncernresolutionsordningen, komma överens med de resolutionsmyndigheter som inte heller haft invändningar, om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernföretag hemmahörande i Sverige.

Riksgäldskontoret ska fatta beslut i enlighet med en överenskommelse som myndigheten ingår enligt denna paragraf.

4 § Om någon överenskommelse enligt 3 § inte träffas, får

Riksgäldskontoret försätta dotterföretaget i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder mot dotterföretaget.

Vid beslut enligt första stycket ska innehållet i den koncernresolutionsplan som upprättats enligt 3 kap. samt åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda länderna inom EES och på andra delar av koncernen beaktas.

Riksgäldskontoret ska underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om skälen för sitt beslut enligt första stycket och om åtgärder som myndigheten avser att vidta.

Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet

5 § Om Riksgäldskontoret i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet får en sådan underrättelse som avses i artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet från en resolutionsmyndighet i ett land inom EES, gäller 6–8 §§.

6 § Riksgäldskontoret ska bedöma effekterna av de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som anges i underrättelsen för andra koncernföretag hemmahörande inom EES.

Om Riksgäldskontoret anser att meddelade åtgärder sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i krishanteringsdirektivet uppfylls för ett koncernföretag i ett annat land

inom EES än det som lämnat underrättelsen, ska Riksgäldskontoret, senast inom 24 timmar efter det att myndigheten tagit emot underrättelsen eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, föreslå en koncernresolutionsordning.

Bedömningarna enligt första och andra styckena ska ske efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.

7 § Riksgäldskontoret ska försöka komma överens med övriga berörda resolutionsmyndigheter om koncernresolutionsordningen. Om en överenskommelse träffas, ska Riksgäldskontoret fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

8 §

Om det inte är möjligt att träffa en överenskommelse, får Riksgäldskontoret, om förutsättningarna i 8 kap. är uppfyllda, försätta ett företag som myndigheten ansvarar för i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder mot företaget.

Vid beslut enligt första stycket gäller inte kravet på underrättelse enligt 10 §.

Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotterföretag men är inte underrättande myndighet

9 § Om Riksgäldskontoret i andra fall än de som anges i 1 och 5 §§ ansvarar för ett företag som omfattas av en koncernresolutionsordning, gäller 3 och 4 §§.

Moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution

Riksgäldskontoret ansvarar för moderföretaget

10 § Om ett moderföretag, som Riksgäldskontoret ansvarar för och som ingår i en gränsöverskridande koncern, uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 8 kap., ska Riksgäldskontoret omgående lämna underrättelse om detta och lämpliga resolutions- eller insolvensåtgärder till medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.

Resolutions- eller insolvensåtgärder enligt första stycket får omfatta en koncernresolutionsordning, om

1. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot moderföretaget sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i krishanteringsdirektivet uppfylls för något annat koncernföretag som inte är hemmahörande i Sverige,

2. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot moderföretaget inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller sannolikt inte kommer att leda till ett optimalt resultat,

3. en utländsk resolutionsmyndighet inom EES fastställer att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som den ansvarar för, eller

4. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncernresolutionsordning är lämplig.

11 § Om Riksgäldskontoret inte föreslår en koncernresolutionsordning ska myndigheten, efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet, fatta beslut om resolution och resolutions- eller insolvensåtgärder.

Vid beslut enligt första stycket ska Riksgäldskontoret följa den koncernresolutionsplan som beslutats enligt 3 kap., om det inte bedöms att resolutionsändamålen uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen, samt beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.

12 § Om Riksgäldskontoret föreslår en koncernresolutionsordning, gäller 7 och 8 §§.

Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotterföretag men inte för det som fallerar

13 § Om en utländsk resolutionsmyndighet har lagt fram en koncernresolutionsordning för ett moderföretag till ett dotterföretag som

Riksgäldskontoret ansvarar för, gäller 3 och 4 §§.

Gemensamma bestämmelser

14 § Ett beslut om en koncernresolutionsordning som fattas av en utländsk resolutionsmyndighet efter överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att resolutionsmyndigheterna inte har kommit överens, gäller i Sverige.

15 § Åtgärder enligt detta kapitel ska vidtas så snart som möjligt.

10 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

Riksgäldskontoret tar kontroll

1 § När Riksgäldskontoret har beslutat att ett företag ska försättas i resolution, övertar myndigheten

1. ägarnas rätt att rösta för aktierna eller andelarna vid stämman, eller

2. i en sparbank, huvudmännens rätt att besluta i ärenden vid sparbankstämman.

I syfte att uppnå resolutionsändamålen får Riksgäldskontoret vidare utöva kontroll över företaget genom att ta över ägarnas, huvudmännens, styrelsens och den verkställande direktörens rättigheter och befogenheter i den utsträckning myndigheten anser nödvändigt.

Föreläggande att vidta resolutionsåtgärder

2 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget i resolution att vidta en eller flera resolutionsåtgärder.

Ledningen i ett företag i resolution

3 § Riksgäldskontoret ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag i resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt

för att uppnå resolutionsändamålen att en eller flera styrelseledamöter eller den verkställande direktören behåller sina uppdrag.

11 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar knutna till resolution

Hinder mot exekutiva åtgärder

1 § Under den tid resolution pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot företaget. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.

Under den tid resolution pågår, får inte heller beslut om kvarstad eller betalningssäkring meddelas mot företaget.

Vilandeförklaring av rättsprocesser

2 § När ett företag har försatts i resolution, får Riksgäldskontoret ansöka om att en domstol eller motsvarande organ vilandeförklarar en rättsprocess som företaget i resolution är part i.

Domstolen, eller det motsvarande organet, får vilandeförklara rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

3 § En motpart till ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket får på grund av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut, inte

1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3. ställa in fullgörelse av en förpliktelse mot företaget,

4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,

5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse (nettning),

6. tillämpa en slutavräkningsklausul, eller

7. ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.

Ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges i första stycket utgör inte ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

Första och andra styckena gäller endast om

1. företaget fortsätter att fullgöra väsentliga skyldigheter enligt avtalet i förhållande till motparten, eller

2. företaget inte kan fullgöra dessa skyldigheter till följd av ett beslut av Riksgäldskontoret enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §.

4 § Ett avtalsvillkor i strid med 3 § är ogiltigt.

5 § Ett förbud enligt 3 § gäller även för en motpart till

1. ett dotterföretag till ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket, om ett företag inom koncernen svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, eller

2. ett annat företag inom koncernen, om motpartens rätt grundar sig på ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd som riktar sig mot något annat företag inom koncernen eller på en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut.

6 § Om Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland i enlighet med 26 kap. 2 §, ska ett sådant förfarande betraktas som ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd vid tillämpning av 3–5 §§.

7 § Bestämmelserna i 3–6 §§ ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), i den ursprungliga lydelsen.

12 kap. Resolutionsåtgärder

Vad som är resolutionsåtgärder

1 § När ett företag har försatts i resolution, får Riksgäldskontoret använda sig av följande resolutionsåtgärder:

1. Vidta åtgärder som anges i 10 kap. 2 §, 13 kap. 1, 2, 7, 8, 11 och 12 §§, 14 kap. 2–5 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 7 och 9 §§, 18 kap. 8 och 10 §§, 19 kap. 7 och 9 §§, 20 kap. 1 och 4 §§, 21 kap. 16 och 18 §§ samt 28 kap. 2 §.

2. Tillämpa följande resolutionsverktyg:

a) försäljningsverktyget enligt 17 kap.,

b) broinstitutsverktyget enligt 18 kap.,

c) avskiljandeverktyget enligt 19 kap., eller

d) skuldnedskrivningsverktyget enligt 21 kap.

3. Tillsätta en särskild förvaltare enligt 15 kap. 1 §. Dessutom får regeringen använda något av de statliga stabiliseringsverktygen under de förutsättningar som anges i 22 kap.

Tillämpningsprinciper

2 § Riksgäldskontoret ska vidta de resolutionsåtgärder som är nödvändiga med hänsyn till det allmänna intresset och som bäst uppfyller resolutionsändamålen i det enskilda fallet.

När Riksgäldskontoret vidtar resolutionsåtgärder, ska myndigheten sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.

Om resolutionsåtgärder leder till konflikt mellan två eller flera resolutionsändamål, ska Riksgäldskontoret, om inte annat framgår av denna

lag, väga ändamålen mot varandra med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

3 § Sådana krav på godkännande eller medgivande eller förfarandekrav vid underrättelser som gäller enligt annan författning, avtal eller på annan grund ska inte utgöra hinder för Riksgäldskontoret att vidta resolutionsåtgärder.

Första stycket gäller inte om något annat anges i denna lag eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

4 § När resolutionsåtgärder vidtas ska aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden inte tillämpas i de delar som motsvarar

– artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

– Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

– Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

– Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om fusioner av aktiebolag, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU, och

– artiklarna 10, 19.1, 29.1–29.3, 31.2 första stycket, 33–36 och 40–42 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU.

Offentliggörande

5 § Riksgäldskontoret ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut att vidta resolutionsåtgärder.

Om Riksgäldskontoret fattar beslut enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §, ska myndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och den tidsperiod som åtgärden gäller.

Resolutionsåtgärder beträffande ett företag i en koncern

6 § Om ett företag ingår i en koncern, ska Riksgäldskontoret utforma de resolutionsåtgärder som vidtas mot företaget på ett sätt som

1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och

2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES, särskilt i de länder där koncernen är verksam.

Anställda och deras representanter

7 § Riksgäldskontorets beslut om resolutionsåtgärder ska inte påverka de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda.

8 § När Riksgäldskontoret vidtar en resolutionsåtgärd som berör de anställda, bör myndigheten informera och samråda med representanter för de anställda.

Det ekonomiska utfallet

9 § När försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

10 § När skuldnedskrivningsverktyget används, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

11 § När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

Egendom i tredjeland

12 § Om Riksgäldskontoret har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som styrs av lagstiftningen i ett sådant land, ska myndigheten antingen

1. förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna och uppfylla skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller

2. upphäva sitt beslut om det visar sig högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.

Om ett beslut upphävs enligt första stycket 2, ska transaktioner eller andra åtgärder som vidtagits för att verkställa det upphävda beslutet återgå eller återställas.

13 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att företa vissa rättshandlingar

Ändring av löptider och räntevillkor

1 § I fråga om kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument som tillkommit innan ett företag försatts i resolution får Riksgäldskontoret besluta att

1. ändra löptiden för skulden,

2. ändra den ränta som ska betalas för skulden, eller

3. ändra dagen då räntan förfaller till betalning. Första stycket gäller inte för en skuld som är säkerställd.

Förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser

2 § Riksgäldskontoret får besluta att ett företag som är försatt i resolution tillfälligt inte ska fullgöra en betalnings- eller en leveransförpliktelse som följer av ett avtal som har ingåtts av företaget.

Om Riksgäldskontoret fattat ett beslut enligt första stycket, behöver inte heller motparten fullgöra sin betalnings- eller leveransförpliktelse enligt avtalet.

3 § Ett beslut av Riksgäldskontoret enligt 2 § första stycket gäller från offentliggörandet av beslutet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

4 § Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid som Riksgäldskontoret beslutat om enligt 3 §, ska förpliktelsen fullgöras så snart tiden har gått ut.

5 § Ett beslut enligt 2 § första stycket får inte avse

1. kvalificerade insättningar,

2. överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem,

3. betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker, eller

4. finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd.

6 § Om ett företag i resolution fullgör en betalnings- eller leveransförpliktelse i strid med ett beslut enligt 2 § första stycket, ska betalningen eller leveransen ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att ta i anspråk säkerheter

7 § Riksgäldskontoret får besluta att en borgenär till ett företag i resolution inte får ta i anspråk en säkerhet som har ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.

Förbudet får gälla från offentliggörandet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

8 § Om Riksgäldskontoret har beslutat att försätta något annat företag inom samma koncern som företaget enligt 7 § i resolution eller att vidta en sådan åtgärd som anges i 12 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 mot ett sådant företag, ska Riksgäldskontoret fatta ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter med avseende på det företaget. Innehållet i beslutet ska motsvara innehållet i det beslut som fattas enligt 7 §.

9 § Ett beslut enligt 7 eller 8 § får inte avse en marginalsäkerhet eller annan panträtt som har ställts ut i samband med deltagande i ett anmält avvecklingssystem eller som innehas av en centralbank eller en central motpart.

10 § Om en borgenär tar i anspråk en säkerhet i strid med ett beslut enligt 7 eller 8 §, ska rättshandlingen ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att utöva vissa rättshandlingar

11 § Riksgäldskontoret får besluta att en motpart till ett företag i resolution inte får

1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3. ställa in fullgörelsen mot företaget,

4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,

5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

6. tillämpa en slutavräkningsklausul. Första stycket gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.

Förbudet får gälla från offentliggörandet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

12 § Riksgäldskontoret får besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag i resolution inte får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget, om

1. företaget i resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, och

2. grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget i resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.

Vid ett beslut enligt första stycket gäller 11 § andra och tredje styckena.

13 § När Riksgäldskontoret har beslutat om en överföring enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, får myndigheten fatta ett beslut enligt 12 § endast om

1. samtliga dotterföretagets tillgångar och förpliktelser som är hänförliga till avtalet har överförts till mottagaren, eller

2. myndigheten ser till att avtalsförpliktelserna säkerställs på annat sätt.

14 § Ett beslut enligt 11 eller 12 § får inte avse avtal som

1. är hänförliga till ett anmält avvecklingssystem, eller

2. företaget i resolution har ingått med centralbanker eller centrala motparter.

15 § En motpart till ett företag i resolution eller ett dotterföretag till ett företag i resolution får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket före utgången av den tid som Riksgäldskontoret beslutat om enligt 11 § tredje stycket, om myndigheten underrättar motparten om

1. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller

2. att de skulder som omfattas av avtalet inte ska skrivas ned eller konverteras genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.

16 § Om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till en mottagare, får motparten efter utgången av den tid som

Riksgäldskontoret beslutat om enligt 11 § tredje stycket vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket endast om mottagaren vid eller efter mottagandet inte fullgör väsentliga avtalsförpliktelser.

17 § Om en motpart till ett företag i resolution vidtar en åtgärd i strid med ett beslut enligt 11 eller 12 §, ska åtgärden ändå gälla, om

Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

14 kap. Kompletterande befogenheter

1 § När Riksgäldskontoret beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd, får myndigheten vidta åtgärder som anges i 2–4 §§, om det är nödvändigt för att säkerställa verkställigheten av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

2 § Riksgäldskontoret får besluta att en innehavare av aktier i ett företag i resolution eller av andra äganderättsinstrument som har getts ut av

företaget inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument.

3 § Riksgäldskontoret får begära att

1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 15 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

2. en börs med tillstånd enligt 13 kap. 12 § andra stycket 1 lagen om värdepappersmarknaden eller ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 samma lag ska avslå en ansökan om att ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform enligt 11 kap. 11 a § samma lag,

3. Finansinspektionen utför en prövning enligt 22 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden. Riksgäldskontoret får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar motsvarande beslut.

4 § Riksgäldskontoret får besluta att ett avtal som ett företag i resolution är part i ska sägas upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.

15 kap. Särskild förvaltare

1 § Riksgäldskontoret får utse en särskild förvaltare i ett företag som är försatt i resolution. När en särskild förvaltare har utsetts, ska

Riksgäldskontoret anmäla detta för registrering hos Bolagsverket.

2 § Den särskilda förvaltaren ska inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med de instruktioner som Riksgäldskontoret gett.

Om styrelsen eller den verkställande direktören i ett företag som är försatt i resolution fattar ett beslut eller vidtar en åtgärd utan samtycke från förvaltaren, inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

3 § Den särskilda förvaltaren ska ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Förvaltaren får inte stå i sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller någon annan som kan rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet vid utförandet av uppdraget. Det får inte heller i övrigt finnas någon omständighet som medför att förtroendet för honom eller henne kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta Riksgäldskontoret om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Om förvaltaren begär att få bli entledigad och visar skäl till det, ska Riksgäldskontoret entlediga förvaltaren.

4 § Den särskilda förvaltaren ska upprätta och till Riksgäldskontoret lämna in en skriftlig rapport i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Riksgäldskontoret får ange när förvaltaren ska lämna in skriftliga rapporter under pågående uppdrag.

5 § Den särskilda förvaltaren får utses för en period av högst ett år.

Riksgäldskontoret får förlänga uppdraget, om det finns skäl för det.

Riksgäldskontoret får, med omedelbar verkan, skilja förvaltaren från sitt uppdrag.

16 kap. Åtgärder mot ägare

1 § Om ett företag i resolution är ett aktiebolag, ska Riksgäldskontoret, innan eller i samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att bolagets aktiekapital ska minskas i proportion till bolagets förluster enligt en värdering enligt 7 kap.

2 § Om företaget i resolution har ett positivt värde, får Riksgäldskontoret besluta att innehavare av skuldförbindelser som företaget har ingått ska byta sina fordringar mot aktier eller andra andelar i företaget (konvertering). Konverteringen ska ske till en omräkningskurs som väsentligt minskar ägarnas andel i företaget.

3 §

Riksgäldskontoret får i samband med beslut om att minska aktiekapitalet enligt 1 § besluta att

1. dra in befintliga aktier, eller

2. överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

4 § Om ett företag i resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening, ska Riksgäldskontoret, innan eller i samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till föreningens förluster enligt en värdering enligt 7 kap.

5 § Beslut som Riksgäldskontoret fattar enligt 1–4 §§ är bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer.

En av Riksgäldskontoret beslutad kapitalminskning ska antecknas i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

17 kap. Försäljningsverktyget

Definition av försäljningsverktyget

1 § Med försäljningsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § från ett företag i resolution eller från någon annan än företaget till en

förvärvare som inte är ett broinstitut enligt 18 kap. 2 § eller ett tillgångsförvaltningsbolag enligt 19 kap. 2 §.

Generellt om överföring

2 § Riksgäldskontoret får använda försäljningsverktyget för att

1. från företaget överföra tillgångar eller förpliktelser, eller

2. från någon annan än företaget överföra aktier och andra äganderättsinstrument som företaget har gett ut.

Återföring

3 §

Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller förpliktelser till företaget eller den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring eller om Riksgäldskontoret och förvärvaren har enats om att tillgångarna eller förpliktelserna ska föras tillbaka.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget och företagets borgenärer sin rätt till de överförda tillgångarna och förpliktelserna.

7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser som hänför sig till de tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot förvärvaren, om

Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring

8 § Vid en överföring övertar förvärvaren de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Förvärvaren går in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Medlemskap eller rätt att delta i betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, handelsplattformar, reglerade marknader eller system för ersättning till insättare och investerare får överföras om förvärvaren uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande i sådana system.

Om förvärvaren inte har ett tillräckligt kreditbetyg, ska det dock inte utgöra hinder för överföring av medlemskap eller en rätt att delta i sådana system.

Riksgäldskontoret får besluta att förvärvaren får utöva rättigheter enligt andra stycket i högst 24 månader från det att rättigheten överförts, även om förvärvaren inte uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande. På begäran av förvärvaren får Riksgäldskontoret förlänga tiden.

Samarbetsskyldighet

9 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor, försäljningsprocess och ersättning

10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. beaktas.

11 § När försäljningsverktyget används, ska Riksgäldskontoret bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget eller dess tillgångar eller förpliktelser till försäljning på marknaden.

Ett erbjudande om försäljning

1. ska vara öppet för insyn,

2. ska ge en rättvisande bild av företaget och dess tillgångar och förpliktelser samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget,

3. får inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,

4. får inte ge upphov till intressekonflikter,

5. ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och

6. ska syfta till att få högsta möjliga pris vid försäljningen.

12 § Riksgäldskontoret får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kraven i 11 §, om ett förfarande enligt 11 § första stycket eller uppfyllande av krav enligt 11 § andra stycket förhindrar eller försvårar att resolutionsändamålen uppnås.

13 § Den ersättning som ska betalas av en förvärvare vid en överföring ska tillfalla

1. företaget, om överföringen avser företagets tillgångar eller förpliktelser, och

2. den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av någon annan än företaget.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med överföringen.

Prövning av ägares lämplighet

14 § Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

15 § Om aktier överförs utan att Finansinspektionen har prövat frågan om tillstånd för förvärvet, ska rösträtten för aktierna utövas av

Riksgäldskontoret.

Finansinspektionen ska skriftligen meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren så snart som möjligt efter det att inspektionen har fattat beslut avseende tillstånd för förvärvet.

Om Finansinspektionen beslutar att ge tillstånd till förvärvaren, ska förvärvaren utöva rösträtten för aktierna från det att denne och Riksgäldskontoret har tagit emot ett sådant meddelande som avses i andra stycket.

16 § Om Finansinspektionen beslutar att inte ge tillstånd till förvärvaren, får Riksgäldskontoret förelägga förvärvaren att avyttra aktierna inom en frist som fastställs av myndigheten.

Under denna frist får Finansinspektionen inte vidta några åtgärder enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot förvärvaren.

Särskilt om tillståndsprövning

17 § Om en överföring kräver tillstånd för bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Detsamma gäller om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

18 kap. Broinstitutsverktyget

Definitioner och tillämpningsområde

1 § Med broinstitutsverktyget avses att Riksgäldskontoret, i syfte att säkerställa att kritisk verksamhet upprätthålls, till ett broinstitut överför

1. från ett företag i resolution: tillgångar eller förpliktelser, eller

2. från någon annan än ett företag i resolution: aktier och andra äganderättsinstrument som företaget har gett ut.

2 § Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som

1. ägs helt eller delvis av staten,

2. har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag i resolution och aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av företag i resolution från någon annan än företaget, och

3. avser att fortsätta upprätthålla kritisk verksamhet som har utförts eller erbjudits av företaget i resolution, oavsett om detta skett direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.

Bolagets syfte och verksamhetsmål enligt första stycket 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.

Återföring

3 § Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller förpliktelser till företaget eller den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

6 § När Riksgäldskontoret beslutar om en överföring, ska myndigheten se till att värdet av de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget i resolution eller som tillförs från någon annan.

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

7 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget och företagets borgenärer sin rätt till tillgångarna och förpliktelserna.

8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet, om

Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring

9 § Vid en överföring övertar broinstitutet de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Broinstitutet ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Medlemskap eller rätt att delta i betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, handelsplattformar, reglerade marknader eller system för ersättning till insättare och investerare får överföras om broinstitutet uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande i sådana system. Om broinstitutet inte har ett tillräckligt kreditbetyg, ska det dock inte utgöra hinder för överföring av medlemskap eller en rätt att delta i sådana system.

Riksgäldskontoret får besluta att broinstitutet får utöva rättigheter enligt andra stycket i högst 24 månader från det att rättigheten överförts, även om broinstitutet inte uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande. Riksgäldskontoret får förlänga tiden på begäran av broinstitutet.

Samarbetsskyldighet

10 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor och ersättning

11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. beaktas.

12 § Den ersättning som ska betalas av broinstitutet vid en överföring ska tillfalla

1. företaget, om överföringen avser företagets tillgångar eller förpliktelser, och

2. den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av någon annan än företaget.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med överföringen.

Tillstånd

13 § Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet. Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.

14 § Bestämmelserna i 13 § gäller endast om Riksgäldskontoret har

1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen, och

2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 13 § ska fattas.

15 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Riksgäldskontorets kontroll

16 § Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.

Verksamheten i ett broinstitut

17 § Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.

18 § Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar och förpliktelser som överförts till broinstitutet.

En försäljning ska ske vid lämplig tidpunkt, dock senast vid den tidpunkt som anges i 21 § första stycket 3 eller 22 §.

Styrning av ett broinstitut

19 § Riksgäldskontoret får besluta att sälja tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.

20 § Riksgäldskontoret ska

1. godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,

2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), och

3. godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.

Avveckling av ett broinstitut

21 § Riksgäldskontoret ska avveckla verksamheten i ett broinstitut eller sälja samtliga aktier i broinstitutet, om

1. broinstitutet inte längre uppfyller villkoren i 2 §,

2. samtliga tillgångar och förpliktelser i broinstitutet säljs eller avvecklas, eller

3. det har gått två år, eller den längre tid som följer av 22 §, från dagen för den sista överföringen.

Om tillgångar eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag, ska avveckling enligt första stycket 2 och 3 ske genom att det som överförts från respektive företag säljs eller avvecklas när det har gått två år, eller den längre tid som följer av 22 §, från dagen för den sista överföringen från företaget.

22 § Den tid som anges i 21 § första stycket 3 och andra stycket får förlängas av Riksgäldskontoret med en eller flera ettårsperioder, om

1. det är sannolikt att en förlängning leder till att någon av de omständigheter som anges i 21 § första stycket 1 eller 2 inträffar,

2. det är sannolikt att en förlängning leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag, eller

3. en förlängning är nödvändig för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås.

Ett beslut om förlängning får fattas bara om det är motiverat med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter.

23 § En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.

Från den ersättning som betalas av förvärvaren får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.

24 § Vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.

Försäljningsprocessen

1. ska ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar och förpliktelser, och

2. får inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.

19 kap. Avskiljandeverktyget

Definitioner och tillämpningsområde

1 § Med avskiljandeverktyget avses att Riksgäldskontoret till ett tillgångsförvaltningsbolag överför tillgångar eller förpliktelser från ett eller flera broinstitut eller företag i resolution.

Avskiljandeverktyget får användas, om

1. förhållandena på marknaden för de tillgångar eller förpliktelser som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av dem skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,

2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i företaget eller broinstitutet ska fungera tillfredsställande, eller

3. överföringen är nödvändig för att intäkterna från avvecklingen av företaget ska bli så stora som möjligt.

Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.

2 § Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som

1. ägs helt eller delvis av staten,

2. har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag i resolution eller broinstitut, och

3. avser att förvalta det som överförts i syfte att uppnå högsta möjliga värde vid en framtida försäljning eller avveckling.

Återföring

3 § Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller förpliktelser till företaget eller broinstitutet om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget i resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna och förpliktelserna.

7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget, om Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §. Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring

8 § Vid en överföring övertar tillgångsförvaltningsbolaget de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Tillgångsförvaltningsbolaget ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Samarbetsskyldighet

9 § Riksgäldskontoret får förelägga å ena sidan företaget eller broinstitutet och å andra sidan tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor och ersättning

10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. beaktas.

11 § Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla företaget eller broinstitutet från vilket överföringen skedde.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med överföringen.

Tillstånd

12 § Finansinspektionen får ge ett tillgångsförvaltningsbolag tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse utan att bolaget uppfyller de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.

Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.

13 § Bestämmelserna i 12 § gäller endast om Riksgäldskontoret har

1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen, och

2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 12 § ska fattas.

14 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Riksgäldskontorets kontroll

15 § Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.

Styrning av ett tillgångsförvaltningsbolag

16 § Riksgäldskontoret ska

1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltningsbolaget,

2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), och

3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och riskstrategi.

20 kap. Kompletterande befogenheter vid överföring

1 § Om verksamhet har överförts enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, får Riksgäldskontoret besluta att företaget i resolution ska tillhandahålla mottagaren de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt.

Finansiellt stöd utgör inte sådana tjänster eller resurser.

Ett sådant beslut som avses i första stycket får också riktas mot företag som ingår i samma koncern som företaget i resolution.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.

3 § Om företaget innan det försattes i resolution ingått ett avtal om att det ska tillhandahållas tjänster eller resurser som avses i 1 §, ska tjänsterna eller resurserna tillhandahållas på samma villkor som gällde när företaget försattes i resolution.

Om det inte finns något sådant avtal, ska tjänsterna eller resurserna tillhandahållas på skäliga villkor.

4 § Riksgäldskontoret får, på ansökan av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning i det landet som genomför artikel 65 i krishanteringsdirektivet ska gälla i

Sverige.

5 § Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som omfattas av lagstiftningen i tredjeland överförs till en mottagare, får Riksgäldskontoret begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan.

Riksgäldskontoret får förelägga den som inte vidtar de begärda åtgärderna att göra det.

Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som uppkommit i samband med vidtagna åtgärder.

21 kap. Skuldnedskrivningsverktyget

Definition av skuldnedskrivningsverktyget

1 § Med skuldnedskrivningsverktyget avses

1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller

2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller dess moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.

2 § Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget:

1. relevanta kapitalinstrument, och

2. kvalificerade skulder.

3 § Riksgäldskontoret får använda skuldnedskrivningsverktyget för att

1. kapitalisera ett företag i resolution tillsammans med en omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att detta kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,

2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller

3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.

Ombildning av en sparbank

4 § För att använda skuldnedskrivningsverktyget enligt 3 § 1 får

Riksgäldskontoret besluta att en sparbank ska ombildas till ett aktiebolag.

Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Aktierna i bankaktiebolaget ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.

Omstruktureringsplaner

Upprättande av omstruktureringsplan

5 § När skuldnedskrivningsverktyget används enligt 3 § 1, ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft.

6 § Planen ska upprättas av företagets styrelse. Riksgäldskontoret får ge en eller flera personer i uppdrag att upprätta planen i stället för styrelsen.

7 § Omstruktureringsplanen ska läggas fram för Riksgäldskontoret inom en månad från beslutet att använda skuldnedskrivningsverktyget.

I undantagsfall, om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen, får Riksgäldskontoret förlänga tiden med en månad.

Om omstruktureringsplanen för verksamheten ska anmälas enligt unionsrättens regler om statligt stöd, får Riksgäldskontoret i stället förlänga tiden med högst en månad eller fram till den tidsfrist som följer av unionsrättens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.

Granskning av omstruktureringsplan

8 § Inom en månad från det att Riksgäldskontoret har fått del av omstruktureringsplanen ska myndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, pröva frågan om att godkänna planen, eller ge företaget tillfälle att ändra planen.

Omstruktureringsplanen ska godkännas om den innehåller åtgärder som bedöms återge företaget dess långsiktiga livskraft.

9 § Om omstruktureringsplanen ska ändras, ska den ändrade planen ges in inom två veckor. Riksgäldskontoret ska därefter på nytt fatta beslut enligt 8 § första stycket. Ett sådant beslut ska fattas inom en vecka från det att den ändrade planen lämnats in till Riksgäldskontoret.

10 § Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av Riksgäldskontoret, ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.

Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av Riksgäldskontoret ska lämna en rapport till Riksgäldskontoret minst var sjätte månad. Av rapporten ska det framgå vilka åtgärder som vidtagits och effekterna av åtgärderna i fråga om genomförandet av planen.

11 § Riksgäldskontoret ska, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att företagets styrelse eller den eller de personer som utsetts av

Riksgäldskontoret ska ändra omstruktureringsplanen. Riksgäldskontoret får fatta ett sådant beslut, om myndigheten bedömer att genomförandet av den befintliga planen inte kommer att återge företaget dess livskraft. Riksgäldskontoret ska fatta beslut om ändringen enligt 8 och 9 §§.

Omstrukturering av flera koncernföretag

12 § Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i en koncern som har ett svenskt moderinstitut inom EES som moderföretag, ska moderinstitutet upprätta en omstruktureringsplan för samtliga företag inom koncernen.

Planen ska ges in till den samordnande resolutionsmyndigheten. Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgäldskontoret överlämna planen till berörda resolutionsmyndigheter och Europeiska bankmyndigheten.

Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, gäller 5–11 §§ för den plan som upprättats av moderinstitutet.

Utformningen av nedskrivning och konvertering

Det totala belopp som ska skrivas ned eller konverteras

13 § Innan Riksgäldskontoret använder skuldnedskrivningsverktyget, ska myndigheten med beaktande av värderingen enligt 7 kap. fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste

1. skrivas ned för att värdet av företaget i resolution ska bli lika med noll, och

2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att företaget i resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrelation som

a) gör det möjligt för företaget att under minst ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd att bedriva rörelse, och

b) ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget. För ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven enligt 27 kap. 1 § vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.

14 § För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas på grundval av en värdering som inte underskattar bolagets kapitalbehov.

Ordningsföljden

15 § För att skuldnedskrivning eller konvertering ska ske med totalbeloppet enligt 13 §, ska Riksgäldskontoret vidta följande åtgärder:

1. Först ska någon av de åtgärder som anges i 16 kap. vidtas beträffande aktier eller andelar i företaget i resolution.

2. Därefter ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i följande ordning:

a) övriga primärkapitalinstrument,

b) supplementärkapitalinstrument.

3. Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska de kvalificerade skulderna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.

16 § För att skriva ned eller konvertera skulder får Riksgäldskontoret besluta att

1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent, eller

2. skulder i ett företag i resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i dess moderföretag eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar eller skulder som hör till företaget överförs.

Riksgäldskontoret får besluta om indragning av ett skuldinstrument som avser en skuld som skrivs ned enligt första stycket. Om en skuld endast skrivs ned delvis, får Riksgäldskontoret besluta att företaget i resolution ska ge ut nya skuldinstrument motsvarande den del av skulden som inte skrivs ned.

17 § Innan Riksgäldskontoret skriver ned eller konverterar en skuld som hänför sig till ett derivat, ska myndigheten avsluta derivatavtalet.

Riksgäldskontoret får då också besluta att ett finansiellt avtal som inte är ett derivatavtal ska avslutas.

När ett avtal enligt första stycket avslutas, ska Riksgäldskontoret fastställa skuldens storlek. Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska Riksgäldskontoret tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.

18 § Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.

Konverteringskurs

19 § Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge borgenärerna kompensation för den minskning av deras fordringar som konverteringen innebär.

Om det är möjligt ska konverteringskursen bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen och minst motsvarar det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle fått vid en konkurs eller likvidation.

20 § Om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får Riksgäldskontoret besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen.

Om Riksgäldskontoret beslutar att olika konverteringskurser ska gälla, ska efterställda skulder ges en lägre konverteringskurs än övriga skulder.

Fastställande av Riksgäldskontorets beslut

21 § De beslut som Riksgäldskontoret fattar enligt 15–20 §§ är bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot en borgensman eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av Riksgäldskontoret beslutad kapitalökning ska antecknas i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

Ägar- och tillståndsprövning

22 § Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga tillståndsärendet skyndsamt.

23 § Om ett sådant förvärv av aktier som avses i 22 § sker utan att

Finansinspektionen har fattat beslut i ärendet om tillstånd för förvärvet, ska rösträtten för aktierna utövas av Riksgäldskontoret.

Finansinspektionen ska skriftligen meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren om utgången så snart som möjligt efter det att inspektionen har fattat beslut i ärendet om tillstånd för förvärvet.

Om Finansinspektionen beslutar att ge tillstånd till förvärvaren, ska förvärvaren utöva rösträtten för aktierna från det att denne och

Riksgäldskontoret har tagit emot ett sådant meddelande som avses i andra stycket.

24 § Om Finansinspektionen beslutar att inte ge tillstånd till förvärvaren, får Riksgäldskontoret förelägga förvärvaren att avyttra aktierna inom en frist som fastställs av myndigheten.

Fram till utgången av den fristen får Finansinspektionen inte vidta några åtgärder enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot förvärvaren.

25 § Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, ska

Finansinspektionen handlägga tillståndsärendet skyndsamt. Detsamma gäller om en konvertering innebär att tillstånd krävs enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Kompletterande åtgärder

26 § För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får

Riksgäldskontoret

1. kräva ändring av alla relevanta register, och

2. förelägga ett företag i resolution att ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.

För skuldinstrument som omedelbart före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på upprättande av prospekt enligt 2 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vid en ansökan om upptagande till handel.

Undantag från nedskrivning eller konvertering

Förutsättningar för undantag

27 § Riksgäldskontoret får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om

1. det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,

2. det är nödvändigt och proportionellt för att företaget eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet,

3. det är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller

4. det krävs för att undvika värdeförstörelse som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.

28 § När Riksgäldskontoret prövar frågan om undantag för kvalificerade skulder enligt 27 §, ska myndigheten beakta

1. principen att förluster i första hand ska drabba ägarna och därefter borgenärerna i företaget i resolution i prioritetsordning,

2. vilken förlustabsorberingskapacitet företaget i resolution har kvar, om skulderna undantas, och

3. behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.

Omfördelning av bördan

29 § Riksgäldskontoret får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som hänför sig till de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att det ekonomiska utfallet för borgenärerna blir sämre än vad det hade blivit vid konkurs eller likvidation.

Bidrag från resolutionsreserven och alternativa finansieringskällor

30 § Om Riksgäldskontoret beslutar att undanta kvalificerade skulder, får myndigheten använda medel från resolutionsreserven eller alternativa finansieringskällor enligt vad som anges i 27 kap. 1 och 6 §§, om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget i resolution. Det får dock bara göras om innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller innehavare av relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder, genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt, har absorberat förluster i eller bidragit till kapitaliseringen av företaget med ett belopp som minst motsvarar

1. 8 procent av totala skulder och eget kapital i företaget i resolution baserat på värderingen enligt 7 kap., eller

2. 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, baserat på värderingen enligt 7 kap.

Alternativet i första stycket 2 får användas bara om

1. resolutionsreserven har tillgång till ett belopp som anskaffats genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 § motsvarande minst 3 procent av de totala garanterade insättningarna, och

2. det berörda företagets konsoliderade tillgångar är mindre än motsvarande 900 miljarder euro.

31 § De medel som Riksgäldskontoret skjuter till får inte överstiga något av följande belopp:

1. det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned eller konverterats om inte något undantag hade gjorts, och

2. det belopp som framgår av 13 §.

32 § Riksgäldskontoret får besluta att resolutionsreserven ska bidra med medel motsvarande högst fem procent av företagets skulder och eget kapital, baserat på värderingen enligt 7 kap. Bidraget får finansieras genom

1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 §,

2. belopp som får tas ut genom tilläggsavgift enligt 27 kap. 16 § under tre år, och

3. upplåning enligt 27 kap. 6 §, om de belopp som anges i 1 och 2 inte är tillräckliga.

33 § Riksgäldskontoret får i undantagsfall besluta om ett bidrag som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital baserat på värderingen enligt 7 kap. Ett sådant beslut får fattas bara om alla kvalificerade skulder utom de kvalificerade insättningarna har skrivits ned eller konverterats helt.

Den del av bidraget som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital får finansieras genom

1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 §, och

2. upplåning enligt 27 kap. 6 §.

Underrättelse till Europeiska kommissionen

34 § Innan Riksgäldskontoret beslutar att undanta kvalificerade skulder, ska myndigheten underrätta Europeiska kommissionen. Ett beslut att lämna ett bidrag enligt 32 eller 33 § får inte fattas, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det. Riksgäldskontoret får komma överens med kommissionen om en längre tidsfrist än 24 timmar.

22 kap. De statliga stabiliseringsverktygen

1 § Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven och som ges av regeringen för att

1. delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument (verktyget för kapitalstöd), eller

2. tillfälligt ta över ägandet av ett företag i resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).

2 § Vid en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige får regeringen använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen, om

1. företaget är försatt i resolution, 2. innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital,

3. stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt unionsrättens regler om statligt stöd, och

4. regeringen, efter samråd med Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att

a) användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten,

b) andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller

c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.

3 § Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav tillåter det, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.

4 § Regeringen ska se till att dess aktieinnehav avyttras till den privata sektorn så snart som de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna gör det möjligt.

23 kap. Skyddsåtgärder

Definitioner

1 § I detta kapitel avses med

1. arrangemang om strukturerad finansiering: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som omfattar

a) finansiella instrument som ger innehavaren av instrumentet säkerhet i en viss avskild underliggande säkerhetsmassa, eller

b) sådana finansiella instrument som används för att minimera ränte- och valutarisker i arrangemanget och har samma rätt till säkerhetsmassan som gäller för säkerställda obligationer,

2. arrangemang om säkerheter: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som medför panträtt eller annan säkerhetsrätt i sådan egendom som överförs, oavsett om säkerhetsrätten

a) gäller i viss egendom, eller

b) avser en andel i den överförda förmögenhetsmassan eller bestäms på annat likartat sätt,

3. arrangemang om säkerhetsöverlåtelser: avtal eller annat arrangemang (inklusive återköpsavtal) i enlighet med svensk eller utländsk rätt enligt vilket en äganderätt till, eller en rätt att förfoga över, en finansiell tillgång överförs, för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av vissa förpliktelser på villkor att äganderätten återgår om dessa förpliktelser fullgörs,

4. kvittningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som ett företag i resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra,

5. nettningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, inklusive slutavräkningsklausuler, och

6. partiell överföring: överföring av vissa, men inte alla, tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution.

Tillämpningsområde

2 § Bestämmelserna i 3–6 §§ ska tillämpas när Riksgäldskontoret

1. beslutar om en partiell överföring enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, eller

2. utövar de befogenheter som anges i 14 kap. 4 §. Första stycket gäller även för partiella överföringar som sker från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare, om överföringen sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Det som anges om företag i resolution i 3–6 §§ ska då vara tillämpligt på broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag.

Skydd för arrangemang om strukturerad finansiering

3 § Om Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, ska samtliga tillgångar och förpliktelser som följer av ett arrangemang som avses i 1 § 1 överföras samtidigt.

Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande ett finansiellt instrument som avses i 1 § 1. Riksgäldskontoret får inte heller utöva de befogenheterna beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 1 om det får till följd att säkerheten för de finansiella instrumenten försämras.

Skydd för arrangemang om säkerheter

4 § Om Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 2 överföra

1. en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse om inte den förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,

2. en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts om inte säkerhetsrätten också överförs, eller

3. en säkerhetsrätt om inte förpliktelsen för vilken säkerheten har ställts också överförs.

Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 2, om det får till följd att säkerheten upphör.

Skydd för arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning

5 § När Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte överföra tillgångar eller förpliktelser som följer av ett arrangemang som anges i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att en motpart till företaget i resolution inte får

1. kvitta en fordran som företaget i resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget i resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget i resolution,

2. omvandla en fordran som motparten har på företaget i resolution, eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

3. tillämpa en slutavräkningsklausul. Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 3, 4 eller 5, om det innebär att rättigheter eller förpliktelser som följer av arrangemanget upphävs eller ändras.

Skydd för anmälda avvecklingssystem

6 § En sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket eller utövandet av en sådan befogenhet som anges i 14 kap. 4 §, får endast ske om det inte påverkar användningen av ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system.

Undantag från skyddsreglerna

7 § Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får Riksgäldskontoret trots 3–5 §§

1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrangemang som avses i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra andra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang,

2. överföra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang som anges i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma arrangemang, eller

3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar eller förpliktelser.

Riksgäldskontoret får utöva de befogenheter som anges i 11 kap. 3–8 §§ och 13 kap. 2–17 §§ trots bestämmelserna i 3–6 §§.

Ersättning vid sämre ekonomiskt utfall

8 § Om det av en värdering enligt 7 kap. 11 § framgår att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller för insättningsgarantisystemet har blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har en sådan ägare eller borgenär eller insättningsgarantisystemet rätt till ersättning ur resolutionsreserven för mellanskillnaden.

Om Riksgäldskontoret har använt skuldnedskrivningsverktyget tillsammans med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av myndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.

24 kap. Konkurs, likvidation och avslutande av resolution

Konkurs

1 § Inkommer en ansökan om konkurs till tingsrätten avseende ett företag som omfattas av denna lag, ska rätten underrätta Riksgäldskontoret och

Finansinspektionen om ansökan.

Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot underrättelsen meddelar rätten att företaget är försatt eller ska försättas i resolution, ska konkursansökan avvisas.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte om Riksgäldskontoret ansöker om att ett företag ska försättas i konkurs.

Likvidation

3 § Bestämmelser om förfarandet vid likvidation av ett företag som omfattas av denna lag finns i

– 25 kap.4 a och 10 a §§aktiebolagslagen (2005:551), – 10 kap. 31 § tredje stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

– 9 kap.1 a och 4 b §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker, – 6 kap.1 a och 2 b §§sparbankslagen (1987:619), och – 11 kap.21 och 22 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Avslutande av resolution

4 § När det inte längre finns behov av resolutionsåtgärder, ska Riksgäldskontoret avsluta resolutionen.

Riksgäldskontoret ska inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med resolutionsåtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

En konkursansökan av Riksgäldskontoret enligt andra stycket ska vid prövningen behandlas som en ansökan av gäldenären enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).

Återvinning vid efterföljande konkurs

5 § Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) ska inte tillämpas på tillgångar eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag i resolution eller ett broinstitut till någon annan.

Ersättning för kostnader och utlägg

6 § Ett företag i resolution ska ersätta Riksgäldskontoret för skäliga kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med beslut om att försätta företaget i resolution och vidtagande av resolutionsåtgärder.

25 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES

1 § En överföring som har beslutats av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES har verkan och ska genomföras i Sverige när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, eller förpliktelser som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

2 § Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller förpliktelser som svensk lag är tillämplig på eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

26 kap. Erkännande och verkställighet av resolution i tredjeland

1 § Detta kapitel ska tillämpas på resolutionsförfaranden i ett tredjeland, om inte annat följer av ett gällande avtal mellan Europeiska unionen och det landet.

2 § Riksgäldskontoret får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har

1. ett dotterföretag, som är ett institut, eller en betydande filial i Sverige, eller

2. tillgångar och förpliktelser som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på.

Om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda och tredjelandsinstitutet eller moderföretaget även uppfyller motsvarande förutsättningar i ett annat land inom EES, gäller 3 och 4 §§.

3 § Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium, ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i kollegiet om huruvida resolutionsförfarandet i tredjeland ska erkännas.

En sådan överenskommelse är bindande för Riksgäldskontoret och ska verkställas i Sverige. Riksgäldskontoret ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.

4 §

Om Riksgäldskontoret inte kan komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något sådant kollegium, ska myndigheten besluta om resolutionsförfarandet i tredjeland ska erkännas.

Vid beslut enligt första stycket ska Riksgäldskontoret beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.

5 § När Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande som avses i 2 §, får myndigheten verkställa förfarandet genom att

1. vidta resolutionsåtgärder beträffande

a) tillgångar som tredjelandsinstitutet eller moderföretaget har i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på,

b) rättigheter eller förpliktelser som ett tredjelandsinstitut har bokfört i en betydande filial i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på eller om fordringar på sådana rättigheter och förpliktelser kan göras gällande i Sverige,

2. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut i Sverige som är dotterföretag till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,

3. vidta en åtgärd i 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § gentemot en motpart till en enhet som anges i 2 § första stycket 1, om det är nödvändigt för att verkställa resolutionsförfarandet, och

4. förbjuda att rättshandlingar som anges i 13 kap. 11 § första stycket vidtas såvitt avser avtal som ingåtts av och avtalsrättigheter som tillkommer en enhet som anges i 2 § första stycket 1 eller andra koncernenheter, om rätten att vidta sådana rättshandlingar är en följd av att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, sådana enheters moderföretag eller andra koncernföretag och väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten fortfarande fullgörs.

6 § Riksgäldskontoret får vägra att erkänna eller att verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland, om

1. resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat land inom EES,

2. det är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot en EES-filial enligt 8 kap. 12 § för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,

3. borgenärer inte skulle få samma behandling som borgenärer med liknande rättigheter i det tredjeland där resolutionsförfarandet beslutats,

4. erkännandet eller verkställigheten skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller

5. effekterna av erkännandet eller verkställigheten skulle strida mot svensk rätt.

27 kap. Finansiering av resolution

Åtgärder för att finansiera resolution

1 § I samband med resolution får Riksgäldskontoret besluta att

1. utfärda garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett företag i resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

2. ge lån till ett företag i resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

3. förvärva tillgångar från ett företag i resolution,

4. skjuta till medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

5. ersätta ägare eller borgenärer eller insättningsgarantisystemet som till följd av resolutionen har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, eller

6. lämna medel som kompensation till ett företag i resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som Riksgäldskontoret beslutar att undanta från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.

Åtgärderna i första stycket får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Resolutionsreserven

2 § För att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska en resolutionsreserv upprättas.

Resolutionsreserven ska utgöras av medel på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret och andra tillgångar som anges i 5 § första stycket 5.

3 § Om en åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget i resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven, gäller 21 kap. 30 §.

Finansieringsplan

4 § Om Riksgäldskontoret i en koncernresolutionsordning har kommit överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en finansieringsplan, får medel ur resolutionsreserven användas i enlighet med planen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 § och motsvarande åtgärder som har vidtagits beträffande utländska företag som omfattas av koncernresolutionsordningen. Resolutionsreserven får också användas för att utfärda garantier för lån som tagits upp av andra finansieringsarrangemang.

Tillgångar som ska föras till resolutionsreserven

5 § Till resolutionsreserven ska det föras

1. resolutionsavgifter enligt 13 §,

2. tilläggsavgifter enligt 16 §,

3. riskavgifter enligt 18 §,

4. dröjsmålsränta enligt 21 och 22 §§ samt artikel 13.4 i förordningen om resolutionsavgifter, och

5. tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som Riksgäldskontoret får avseende åtgärder som vidtagits enligt denna lag och finansierats med medel ur resolutionsreserven.

Om kostnaderna för en koncernresolution enligt en överenskommen koncernresolutionsordning fördelas mellan flera länders finansieringsarrangemang, ska intäkter enligt första stycket 5 fördelas mellan resolutionsreserven och de utländska finansieringsarrangemangen i enlighet med bidragen till finansieringen.

Lån till resolutionsreserven

6 § I den utsträckning medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de åtgärder som anges i 1 eller 4 §, eller för att Riksgäldskontoret ska kunna fullgöra det myndigheten har åtagit sig enligt en koncernresolutionsordning, får myndigheten med högst det belopp som riksdagen har beslutat i ett särskilt bemyndigande ta upp lån för resolutionsreserven enligt 7–9 §§.

7 § För resolutionsreservens räkning får lån tas upp i Riksgäldskontoret.

Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven. Lånen ska betalas tillbaka efter hand som nya medel förs till resolutionsreserven.

8 § För resolutionsreservens räkning får lån från en tredje part tas upp, om ett sådant lån är ekonomiskt mer fördelaktigt än ett lån i Riksgäldskontoret.

9 § För resolutionsreservens räkning får lån från annat finansieringsarrangemang inom EES tas upp, om

1. medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de åtgärder som anges i 1 eller 4 §,

2. det inte är möjligt att omedelbart tillföra resolutionsreserven ytterligare medel genom avgifter, och

3. det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 7 eller 8 §.

Lån till annat finansieringsarrangemang

10 § Riksgäldskontoret får, efter regeringens tillåtelse, låna ut medel ur resolutionsreserven till ett annat finansieringsarrangemang inom EES.

Sådana lån får lämnas endast om villkoren i artikel 106.1 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda.

Resolutionsreservens fordran på ett annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 5 § första stycket 5.

Vid beslut enligt denna paragraf ska förfarandet i 1 kap. 3 § andra stycket och 5 § andra stycket följas.

Villkor för lån mellan finansieringsarrangemang

11 § Om lån tas upp enligt 9 § eller lämnas enligt 10 §, ska Riksgäldskontoret komma överens med de deltagande finansieringsarrangemangen inom EES om villkoren för lånet. Lånen från varje deltagande finansieringsarrangemang ska motsvara andelen garanterade insättningar i landet för det finansieringsarrangemanget i förhållande till de totala garanterade insättningarna i länderna för de deltagande finansieringsarrangemangen och ha samma villkor, om inte Riksgäldskontoret och de deltagande finansieringsarrangemangen kommer överens om något annat.

Avgiftsuttag

Avgiftsskyldiga

12 § Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i

Sverige ska betala avgifter i enlighet med detta kapitel.

Resolutionsavgift

13 § Avgiftsskyldiga ska betala årliga resolutionsavgifter. De sammanlagda resolutionsavgifterna för ett år ska uppgå till 0,09 procent av det totala underlag för samtliga avgiftsskyldiga som beräknas enligt 14 § (avgiftsunderlaget).

Om inte annat följer av tredje stycket fastställs den resolutionsavgift som en avgiftsskyldig ska betala i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter.

Det som i artiklarna 4.1, 12.1, 6–9, 14.2, 14.3, 14.6 och 17.2 i förordningen om resolutionsavgifter anges om metoden för riskjustering av resolutionsavgift och om uppgiftsskyldighet, ska inte tillämpas för EES-filialer och värdepappersbolag som omfattas av definitionen i artikel 96.1 a eller b i tillsynsförordningen eller som bedriver verksamhet

nr 8 i avsnitt A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG, men som inte bedriver verksamheterna nr 3 eller 6 i samma avsnitt i den bilagan. För en sådan avgiftsskyldig ska riskjustering av resolutionsavgift ske i enlighet med de kriterier som anges i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och föreskrifter som har meddelats med stöd av 29 kap. 1 § 8.

Resolutionsavgift ska betalas så länge som behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger tre procent av de garanterade insättningarna.

Avgiftsunderlaget

14 § Avgiftsunderlaget är summan av den avgiftsskyldiges skulder med avdrag för garanterade insättningar, skulder som anges i artikel 5.1 i förordningen om resolutionsavgifter och de skulder som får ingå i den avgiftsskyldiges kapitalbas enligt tillsynsförordningen.

Om inte annat följer av artikel 5.2–5.4 i förordningen om resolutionsavgifter, ska skulderna beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.

Höjd avgift

15 § Om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna, ska resolutionsavgiften höjas, om det är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.

Den höjda avgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget som medför att summan av alla avgiftsskyldigas resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tidsperiod som avses i andra stycket minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa.

Tilläggsavgift

16 § Om det uppstår ett underskott i resolutionsreserven, ska de avgiftsskyldiga betala en tilläggsavgift. De totala tilläggsavgifterna ska motsvara underskottet. Om underskottet inte, på grund av 17 § andra och tredje styckena, kan täckas med tilläggsavgifter under ett år, ska tilläggsavgifter tas ut tills dess att summan av de tilläggsavgifter som betalats uppgår till det ursprungliga underskottet, med eventuella tillägg enligt andra stycket, och den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tid då tilläggsavgift ska betalas minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska ett belopp som motsvarar den minskning av

resolutionsreservens behållning som utbetalningen medför, läggas till det ursprungliga underskottet. Detta tillägg ska dock inte överstiga resolutionsreservens underskott vid den tidpunkt när utbetalningen från resolutionsreserven har genomförts.

17 § Tilläggsavgift ska, om inte annat följer av tredje stycket, beslutas i samband med att den årliga resolutionsavgiften beslutas.

En avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska uppgå till en andel av underskottet, inklusive den upplupna finansieringskostnaden, som motsvarar den avgiftsskyldiges andel av de totala resolutionsavgifterna enligt det beslut avseende resolutionsavgifter som tas i samband med att tilläggsavgifterna beslutas. Tilläggsavgiften under ett år får inte överstiga tre gånger företagets resolutionsavgift i enlighet med 13 §.

Om det finns särskilda skäl, får Riksgäldskontoret besluta om tilläggsavgift vid en annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Ett sådant beslut ska baseras på uppgifter från det närmast föregående avgiftsbeslutet avseende resolutionsavgiften.

Riskavgift

18 § När behållningen i resolutionsreserven överstiger tre procent av garanterade insättningar, ska i stället för resolutionsavgift en årlig riskavgift tas ut.

Riskavgiften ska för varje avgiftsskyldig spegla den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.

Riskavgiften får sättas till noll om sannolikheten att en avgiftsskyldig kommer att försättas i resolution är mycket låg.

19 § Om någon har varit avgiftsskyldig bara för en del av ett kalenderår, ska avgift enligt 18 § bestämmas med hänsyn till hur stor del av kalenderåret som avgiftsskyldighet förelegat.

Uppgiftsskyldighet

20 § Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift. Uppgifter om avgiftsunderlaget ska ha granskats av en revisor som utsetts i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619), 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 9 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

21 § Om den som är skyldig att betala riskavgift trots påminnelse inte kommer in med sådana uppgifter som avses i 20 §, får Riksgäldskontoret uppskatta avgiftsunderlaget för den avgiftsskyldige och basera avgiftsbeslutet på det uppskattade avgiftsunderlaget.

Om det i efterhand visar sig att den riskavgift som fastställts utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget understeg den avgift som skulle ha betalats om den avgiftsskyldige gett in ett korrekt avgiftsunderlag, ska den avgiftsskyldige betala mellanskillnaden. Dröjsmålsränta enligt 22 § andra

stycket ska betalas från tidpunkten när avgiften skulle betalats till dess betalning sker.

Om det finns synnerliga skäl och om den avgiftsskyldige kan styrka att den riskavgift som fastställts utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget i väsentlig mån överstiger den avgift som skulle ha betalats utifrån ett korrekt avgiftsunderlag, får Riksgäldskontoret betala tillbaka mellanskillnaden till den avgiftsskyldige.

Avgiftsbeslut

22 § Riksgäldskontoret beslutar om resolutionsavgift, tilläggsavgift och riskavgift för varje avgiftsskyldig. Avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.

Dröjsmålsränta ska tas ut på riskavgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt en räntefot som per år motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.

23 § Om det finns särskilda skäl, får Riksgäldskontoret sätta ned resolutionsavgiften eller riskavgiften.

Riksgäldskontoret får bevilja anstånd med betalning av tilläggsavgift enligt 16 §, om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finansiella ställning. Anståndet får beviljas för en tid av högst sex månader. På ansökan av företaget får denna tid förlängas.

24 § Det som i 13 och 16 §§ anges om de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt företag

1. bestäms enligt 23 § eller enligt artikel 12.1 eller 17.1 i förordningen om resolutionsavgifter,

2. bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3. efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

25 § Riksgäldskontorets beslut att ta ut resolutionsavgift, tilläggsavgift eller riskavgift får verkställas, om avgiften är obetald trots att den skulle ha betalats. Verkställighet får ske även om avgiftsbeslutet har överklagats. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 28 kap. Samarbete och informationsutbyte

Uppgiftsskyldighet för institut och koncernföretag

1 § Ett institut och ett företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna Riksgäldskontoret de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten begär för sin verksamhet enligt denna lag.

Om ett institut eller företag som ingår i samma koncern som institutet har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspektionen ingripa mot institutet eller företaget enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Befogenhet att kräva information

2 § För att kunna förbereda och fatta beslut om resolutionsåtgärder får

Riksgäldskontoret begära att

1. företaget i resolution eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, och

2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.

Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.

Riksgäldskontoret får förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att fullgöra sin skyldighet.

Tystnadsplikt

3 § Den som deltar eller har deltagit i verksamhet enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter

4 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande uppgiftsskyldighet för den del av myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt denna lag, gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten.

5 § Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra, med motsvarande myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontoret ska också lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet enligt denna lag.

Upplysningar till konkursförvaltare och likvidator

6 § Om ett företag som har varit föremål för resolution försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för företaget lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och berättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.

Om ett företag som har varit föremål för resolution går i likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för företaget lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen.

Ärenden till Europeiska bankmyndigheten

7 § Riksgäldskontoret får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av följande artiklar i krishanteringsdirektivet:

– 13.5 andra stycket och 13.6 andra stycket. – 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket. – 45.9 tredje stycket och 45.10 femte stycket.

8 § Riksgäldskontoret får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse

i de fall som framgår av

följande artiklar i krishanteringsdirektivet:

– 13.4 tredje stycket. – 18.5 andra stycket. – 91.7 andra stycket. – 92.3 andra stycket.

29 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap. 1 § är uppfyllt,

2. vilka kriterier som ska ligga till grund för ett beslut om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap. 3 §,

3. vilken information om nedskrivningsbara skulder ett företag ska lämna till Riksgäldskontoret och när den ska lämnas,

4. undantag enligt 5 kap. 3 § från skyldigheten i 5 kap. 2 § om att ta in vissa villkor i avtalen för sina skulder,

5. vilka företag som ska upprätta register som avses i 5 kap. 5 §, vad registren ska innehålla och när företagen ska ge in register för olika typer av avtal,

6. vad en omstruktureringsplan enligt 21 kap. 5 § ska innehålla,

7. hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat enligt 21 kap. 17 § ska beräknas,

8. metoden för riskjustering av resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 § tredje stycket samt riskavgiftens storlek och hur den ska bestämmas enligt 18 § samma kapitel,

9. vilka uppgifter en avgiftsskyldig ska lämna till Riksgäldskontoret enligt 27 kap. 20 §, och

10. vilka upplysningar ett institut eller något annat koncernföretag ska lämna till Riksgäldskontoret för dess verksamhet enligt denna lag.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1. innehållet i en resolutionsplan och en koncernresolutionsplan enligt 3 kap. och vad som ska beaktas vid planernas utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras,

2. vilka omständigheter Riksgäldskontoret ska beakta vid sin prövning av en resolutionsplan enligt 3 kap. 10 och 11 §§, och

3. när och var ett beslut om resolution enligt 8 kap. 13 § och ett beslut om resolutionsåtgärder enligt 12 kap. 5 § ska offentliggöras och vad offentliggörandet ska innehålla.

30 kap. Överklagande och verkställighet av beslut m.m.

1 § Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Riksgäldskontorets beslut om resolution enligt 8 kap. 5–9 och 11 §§ och om resolutionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket gäller omedelbart.

Riksgäldskontoret och Finansinspektionen får bestämma att beslut om krisavvärjande åtgärder enligt denna lag, eller förelägganden, förbud eller beslut om återkallelse som meddelats med stöd av lagen, ska gälla omedelbart.

Förelägganden enligt denna lag får förenas med vite. Regeringens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

2 § En värdering som utförs enligt 7 kap. 1 § får endast överklagas i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.

3 § Mål som gäller resolution enligt 8 kap. 5–9 eller 11 § eller resolutionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket ska handläggas skyndsamt.

4 § Endast om det är förenligt med det allmännas intresse, får den domstol som ska pröva ett överklagat beslut om resolution enligt 8 kap. 5–9 eller 11 § eller om resolutionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket, besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla.

1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2. Bestämmelserna i 5 kap. 2 § ska tillämpas på kapitalinstrument och skuldförbindelser som emitterats eller ingåtts från och med den 1 februari 2016.

3. Avgifter enligt 27 kap. tas ut första gången 2016. Avgiften för 2016 ska reduceras till hälften.

2.2. Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Lagen innehåller bestämmelser om

1. förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2. en särskild fond för finansiering av sådant stöd och av statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2016:000) om resolution.

2 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut.

Sådant stöd kan lämnas genom garantier eller kapitaltillskott.

Förebyggande statligt stöd kan även lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnar till kreditinstitut.

3 § Beslut om förebyggande statligt stöd enligt denna lag fattas av

1. regeringen, eller

2. den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

4 § Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd

1 § Förebyggande statligt stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga.

Stödet ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen enligt 1 kap. 2 §.

Stödmyndigheten ska inför ett beslut om förebyggande statligt stöd låta göra en värdering av kreditinstitutet i enlighet med 7 kap. lagen (2016:000) om resolution.

2 § Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

3 kap. Stabilitetsfonden

1 § För de ändamål som anges i 1 kap. 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.

Till stabilitetsfonden ska det föras

1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap. 2 §,

2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och

3. medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag och lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.

2 § Medel från stabilitetsfonden ska täcka:

1. statens utgifter för stöd enligt denna lag,

2. statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2016:000) om resolution,

3. stödmyndighetens förvaltningskostnader, och

4. ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Beslut att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter enligt första stycket 2 får bara fattas av regeringen.

3 § I den utsträckning medlen i stabilitetsfonden inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 2 §, får lån tas upp i Riksgäldskontoret med högst det belopp som riksdagen har beslutat i ett särskilt bemyndigande.

Sådana lån får tas upp även om det finns andra tillgångar i stabilitetsfonden än medel på kontot i Riksgäldskontoret.

4 kap. Avslutande bestämmelser

1 § Kreditinstitut ska lämna de uppgifter till regeringen och stödmyndigheten som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

2 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten för den del av Riksgäldskontoret som inte bedriver verksamhet enligt denna lag.

3 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen, om ett kreditinstitut inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av denna lag.

4 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2. Genom denna lag upphävs lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

3. För stöd som lämnats enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut ska den lagen fortsätta att gälla.

4. Stabilitetsavgift för 2015 ska tas ut enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut. Därefter ska stabilitetsavgift inte tas ut.

2.3. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)

dels att 10 och 12 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 13 a och 13 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1

Allmän förmånsrätt följer med 1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

Allmän förmånsrätt följer med 1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion.

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt lagen om resolution.

1 Senaste lydelse 1996:769.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 5 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

12 §2

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap.

9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion eller lagen (2016:000) om resolution och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen eller resolutionen upphörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde eller beslutet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna respektive mellan beslutet och ansökan.

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägnings-

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägnings-

2 Senaste lydelse 2003:535.

lön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.

lön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt ska med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den utsträckning stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av

Om konkursgäldenären är näringsidkare, ska en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av

företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

13 a §

Allmän förmånsrätt följer därefter för garanterade insättningar enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution.

13 b §

Allmän förmånsrätt följer därefter för sådana kvalificerade insättningar enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution som inte är garanterade insättningar enligt den lagen och som avser

1. fysiska personer, 2. mikroföretag och små och medelstora företag som anges i 5 kap. 2 § andra stycket 2 lagen om resolution, och

3. insättningar som har gjorts genom en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts genom filialen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Om någon som försätts i konkurs här i riket har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge, skall konkursen omfatta denna egendom.

I fråga om sådan egendom skall, om inte annat följer av denna lag, svensk lag tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet skall dock inte ingå egendom som enligt lagen i det land där den finns över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer.

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens.

Om någon som försätts i konkurs här i riket har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta denna egendom.

I fråga om sådan egendom ska, om inte annat följer av denna lag, svensk lag tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet ska dock inte ingå egendom som enligt lagen i det land där den finns över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer.

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2005:1049.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge, skall konkursen omfatta även gäldenärens egendom här i riket. Utan hinder av beslut om konkurs i annat nordiskt land fortgår dock konkurs som dessförinnan beslutats här i riket.

I fråga om sådan egendom skall, om inte annat följer av denna lag, lagen i det andra landet (konkurslandet) tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet skall dock inte ingå egendom här i riket som enligt svensk lag över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer.

Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom här i riket. Utan hinder av beslut om konkurs i annat nordiskt land fortgår dock konkurs som dessförinnan beslutats här i riket.

I fråga om sådan egendom ska, om inte annat följer av denna lag, lagen i det andra landet (konkurslandet) tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet ska dock inte ingå egendom här i riket som enligt svensk lag över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer.

Med konkurs jämställs i denna lag sådan offentlig likvidation av bank som enligt lagen i det nordiska land där banken har sitt säte utesluter konkursförfarande.

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella

Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella

1 Senaste lydelse 2005:1050.

förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens.

förhållanden rörande finansiella företags insolvens.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.6. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att det i sparbankslagen (1987:619) ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 1 a och 2 b §§, av följande lydelse.

6 kap.

1 a §

Om styrelsen i en sparbank tar emot eller upprättar förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 1 §, ska styrelsen underrätta resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) och Finansinspektionen om förslaget.

Om sparbanken är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret underrättar styrelsen om att sparbanken ska försättas i resolution, får kallelse till en sparbanksstämma där frågan om likvidation ska prövas inte utfärdas.

2 b §

Bolagsverket ska underrätta Riksgäldskontoret om en ansökan om tvångslikvidation enligt 2 § kommer in till verket. Bolagsverket ska också underrätta Finansinspektionen om ansökan gjorts av sparbankens styrelse, styrelseledamot eller huvudman.

Bolagsverket får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att sparbanken är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska införas två nya paragrafer, 11 kap. 21 och 22 §§, och närmast före 11 kap. 21 § en ny rubrik av följande lydelse.

11 kap.

Särskilda bestämmelser om föreningar som kan bli föremål för resolution

21 §

Om styrelsen i en förening som omfattas av lagen ( 2016:000 ) om resolution bedömer att frågan om likvidation bör hänskjutas till föreningsstämman, ska den underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om detta.

Om föreningen är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret underrättar styrelsen om att föreningen ska försättas i resolution, får inte kallelse till stämman utfärdas.

22 §

Om ett ärende enligt 3, 4 eller 4 a § avser en förening som omfattas av lagen ( 2016:000 ) om resolution, ska rätten eller registreringsmyndigheten underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om att ärendet har inletts.

Rätten eller registreringsmyndigheten får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att föreningen är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.8. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

2 §1

Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har beslut meddelats om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion avses med fristdag i stället dagen för ansökan om företagsrekonstruktion, såvida konkursansökningen har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra.

Har ansökan om skuldsanering gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

Har beslut meddelats om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, avses med fristdag i stället dagen för ansökan om företagsrekonstruktion, om konkursansökningen har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen ska upphöra.

Har ansökan om skuldsanering gjorts, avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, om konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman, avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, om boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

Har beslut om resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution meddelats, avses med fristdag i stället dagen för beslutet om resolution, om konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att resolutionsmyndigheten (Rik-

1 Senaste lydelse 2006:551.

gäldskontoret) beslutat att resolutionen ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 a §, av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

6 kap.

8 a §

Riksbanken ska lämna de uppgifter om genomförda likviditetsstödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och stödmyndigheten enligt lagen ( 2016:000 ) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1995:1570) om medlemsbanker ska införas två nya paragrafer, 9 kap. 1 a och 4 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

1 a §

Om styrelsen i en medlemsbank tar emot eller upprättar förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 1 §, ska styrelsen underrätta resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) och Finansinspektionen om förslaget.

Om medlemsbanken är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret underrättar styrelsen om att medlemsbanken ska försättas i resolution, får kallelse till en föreningsstämma där frågan om likvidation av medlemsbanken ska prövas inte utfärdas.

4 b §

Om en ansökan eller anmälan enligt 2 eller 4 § kommer in till rätten eller Bolagsverket, ska rätten eller Bolagsverket underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ärendet.

Rätten eller Bolagsverket får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att medlemsbanken är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.11. Förslag till lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

dels att nuvarande 3 a § ska betecknas 3 b §,

dels att 2, 3 och 25 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före nuvarande 3 a § ska sättas närmast före 3 b §,

dels att det i lagen ska införas åtta nya paragrafer, 3 a, 7, 7 a och 26–30 §§, samt närmast före 26 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

I denna lag betyder

1. institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kreditmarknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

2. insättare: den som har en insättning i ett institut,

3. insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och

5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin.

4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin, och

6. resolutionsmyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2016:000) om resolution.

3 §2

En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut.

Garantimyndigheten får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som finns hos

En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut och inte något annat framgår av 3 a §.

Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos

1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller

2. en filial här i landet till ett utländskt institut. Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.

1 Senaste lydelse 2008:811. 2 Senaste lydelse 2007:1433.

3 a § 3

Om resolutionsmyndigheten överför en insättning som har gjorts i ett institut som försatts i resolution till någon annan i enlighet med 17 eller 18 kap. lagen ( 2016:000 ) om resolution, gäller följande.

Insättningen omfattas inte längre av den insättningsgaranti som gäller för insättningar gjorda i institutet i resolution, om insättningen har överförts i sin helhet eller till en del som motsvarar det belopp som omfattas av garantin enligt 4 §.

Om överföringen bara omfattar en del av insättningen och beloppet understiger det belopp som omfattas av garantin enligt 4 §, uppgår garantin för den del av insättningen som är kvar i institutet i resolution till skillnaden mellan det belopp som omfattas av garantin enligt 4 § och det överförda beloppet.

7 § 4

Om ett institut försätts i resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, ska ersättning enligt denna lag betalas ut i de fall som anges i andra och tredje styckena. Ersättningen ska betalas till den som resolutionsmyndigheten anvisar.

Vid skuldnedskrivning enligt 21 kap. lagen om resolution ska ersättning betalas med ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt 21 kap. 13 § första stycket 1 samma lag, om de inte hade varit undantagna från skuldnedskrivning.

Om resolutionsmyndigheten

3 Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2011:829. 4 Tidigare upphävd genom 2000:95.

överför en insättning i enlighet med 17–19 kap. lagen om resolution, ska ersättning betalas med ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha burit om förlusterna hade fördelats mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.

7 a §

Om skuldnedskrivningsverktyget enligt 21 kap. lagen ( 2016:000 ) om resolution tillämpas, får medel som omfattas av 15 § tillföras vid en kapitalisering av ett institut i resolution i den utsträckning garanterade insättningar skulle ha konverterats till eget kapital enligt 21 kap. 13 § första stycket 2 om de inte hade varit undantagna från konvertering. I utbyte ska kapitalinstrument erhållas till ett värde som motsvarar de tillförda medlen.

25 §5

Finansinspektionens beslut enligt 8 § första stycket 1 får överklagas till Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut. Ett överklagande ska ha kommit in till nämnden inom tre arbetsdagar från den dag då beslutet meddelades.

Prövningsnämnden ska avgöra ärendet inom tio arbetsdagar från den dag då överklagandet kom in till nämnden. Vid prövningen tillämpas 6 kap. 2, 3 och 5–7 §§ samt 8 § första stycket lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

Prövningsnämnden ska avgöra ärendet inom tio arbetsdagar från den dag då överklagandet kom in till nämnden. Vid prövningen tillämpas 26–30 §§.

Prövningsnämndens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningsnämnden

26 §

Prövningsnämnden består av tre ledamöter som utses av regeringen. En av ledamöterna ska förordnas till ordförande och en till

5 Senaste lydelse 2011:829.

vice ordförande. Dessa ska vara eller ha varit ordinarie domare. Regeringen får utse högst fyra ersättare för ledamöterna i nämnden. Förordnandena ska meddelas för viss tid.

Ledamöter och ersättare i Prövningsnämnden ska vara svenska medborgare och får inte vara underåriga eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken .

En åtgärd som bara avser beredande eller avskrivning av ett ärende får vidtas av ordföranden eller vice ordföranden.

27 §

Ärenden som avses i 25 § inleds hos Prövningsnämnden genom ett överklagande. Om inte annat följer av denna lag tillämpas 3 – 5 , 8 , 11 , 12 , 14 , 16 – 26 , 30 – 32 , 38 , 39 , 41 och 43 – 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) på förfarandet hos nämnden.

28 §

Förfarandet vid Prövningsnämnden är skriftligt. Muntlig förhandling ska hållas, om nämnden anser att det behövs eller någon part begär det och muntlig förhandling inte är uppenbart obehövlig.

29 §

Prövningsnämnden får avgöra ett ärende även om någon part uteblir från en muntlig förhandling eller inte kommer in med ett yttrande.

30 §

I fråga om omröstning gäller 16 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §1

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och central värdepappersförvarare.

Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte heller ett finansiellt institut eller holdingföretag som är försatt i resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2059.

2.13. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 kap.

2 §1

Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, landsting, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.

Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av

1. elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,

2. utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § första stycket,

3. utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och

4. stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte

4. stöd enligt lagen (2016:000) om resolution eller lagen (2016:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte

– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.

– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2011:293.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

dels att 1 kap. 5 §, 6 kap. 2 §, 10 kap. 31 §, 13 kap. 6 b och 16 §§, 15 kap. 1 a § och 16 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 13 kap. 5 § ska sättas närmast före 13 kap. 4 a §,

dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel, 6 a, 6 b, 15 a och 15 b kap., sju nya paragrafer, 13 kap. 4 a, 5 a, 6 d och 8 a §§, 14 kap. 1 a § och 15 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 13 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §1

I denna lag betyder

1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,

2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,

4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,

8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,

9. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni

9. kapitalbas: detsamma som i artikel 72 i tillsynsförordningen,

1 Senaste lydelse 2014:982.

2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012,

10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag, 11. kapitaltäckningsdirektivet:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG,

11. kapitaltäckningsdirektivet:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

12. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,

13. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,

14. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,

15. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

16. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

17. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619), 18. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,

18. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,

19. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,

20. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och

21. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.

20. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse,

21. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag,

22. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

23. blandat finansiellt holding-

företag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

24. blandat finansiellt moder-

holdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) kreditinstitut, värdepappers-

bolag eller EES-institut, eller

b) annat blandat finansiellt

holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

25. EES-institut: ett utländskt kreditinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som är hemmahörande i något annat land inom EES än Sverige, 26. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen, 27. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut, eller

b) annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

28. holdingföretag med blandad

verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,

29. koncern:

a) i 6 a, 6 b och 15 b kap., detsamma som i 2 kap. 1 § lagen ( 2016:000 ) om resolution,

b) i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551) , varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

30. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa

koncernens eller ett i koncernen ingående kreditinstituts eller utländskt kreditinstituts finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,

31. krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

32. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

33. moderinstitut inom EES: ett kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) annat kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut, eller

b) finansiellt holdingföretag

eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

34. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

35. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

36. utländskt värdepappers-

företag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, och

37. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett kreditinstitut i syfte att identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

6 kap.

2 §2

Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera

Ett kreditinstitut ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet ska se till att det har en tillfredsställande intern kontroll. Det ska också upprätta en återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan enligt 6 a kap.

Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet ska utvärdera dessa

2 Senast ändrad 2006:1387.

dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

6 a kap. Återhämtningsplaner Upprättande av en återhämtningsplan

1 § Ett kreditinstitut ska upprätta en återhämtningsplan och vid behov uppdatera den.

Kreditinstitutets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter lämnas in till Finansinspektionen.

Ett kreditinstitut som är föremål för gruppbaserad tillsyn tillsammans med andra koncernföretag inom EES omfattas inte av skyldigheten enligt första och andra styckena.

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

2 § Ett kreditinstitut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som ska upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Ett sådant kreditinstitut ska upprätta en individuell återhämtningsplan om Finansinspektionen beslutar det. Om kreditinstitutet ingår i en gränsöverskridande koncern, ska ett sådant beslut fattas enligt 8 eller 9 §.

En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen överlämna planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.

Om ett moderföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

Krav på en återhämtningsplan

3 § Av innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att

1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att kreditinstitutet eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

En återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska innehålla de ytterligare uppgifter som framgår av föreskrifter som meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5 eller tekniska standarder beslutade av Europeiska kommissionen enligt artikel 5.10 i krishanteringsdirektivet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder

mot att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Väsentliga brister eller hinder i en plan

4 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kraven i 3 §. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns en betydande filial.

Riksgäldskontoret ska ges tillfälle att granska planen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på kreditinstitutets möjlighet till resolution och lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

Hur granskningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 8–11 §§. Bestämmelserna i 5–7 §§ om kreditinstitut gäller även för moderföretag inom EES som inte är kreditinstitut, om granskningen avser en koncernåterhämtningsplan.

5 § Finansinspektionen ska underrätta kreditinstitutet om utfallet av granskningen.

Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i återhämtningsplanen, ska inspektionen underrätta kreditinstitutet om vilka väsentliga brister eller hinder myndigheten identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om kreditinstitutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader lämna in en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På kreditinstitutets begäran får inspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

6 § Om ett kreditinstitut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som kreditinstitutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1. förelägga kreditinstitutet att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2. om sådana ändringar inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som institutet kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

7 § Om Finansinspektionen efter ett föreläggande enligt 6 § bedömer att det inte längre finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, ska inspektionen underrätta kreditinstitutet om detta.

Om det trots ett föreläggande enligt 6 § fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, får Finansinspektionen förelägga kreditinstitutet att

1. reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,

2. möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,

3. se över institutets strategi och struktur,

4. vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, eller

5. vidta förändringar i institutets styrningsstruktur. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på kreditinstitutets affärsverksamhet.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern

8 § När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.

Inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet för en gränsöverskridande koncern har överlämnat en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som anges i 2 § tredje stycket, ska inspektionen försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut som ingår i koncernen, och

3. tillämpningen av åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6 i krishanteringsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

9 § Om en överenskommelse enligt 8 § inte har träffats inom fyra månader, ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut i koncernen som står under inspektionens tillsyn, och

3. åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett kreditinstitut som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska inspektionen fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 i fråga om kreditinstitut i koncernen som står under inspektionens tillsyn.

När Finansinspektionen fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3, ska inspektionen beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

10 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat återhämtningsplanen enligt 8 § första stycket, har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet

(Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 9 § i en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Om Europeiska bankmyndigheten inte har fattat ett beslut inom en månad, får inspektionen fatta beslut enligt 9 §.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten bara om det rör

1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, eller

2. sådana åtgärder som anges i 7 § andra stycket 1, 2 eller 4. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

11 § Ett beslut enligt 8 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 8 § gäller i Sverige.

6 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som lämnas av ett företag till ett annat i samma koncern när det mottagande företaget uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 15 kap. 2 b §.

Vilka som får ingå avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut i ett EES-land, ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å andra sidan ett dotterföretag.

Ett företag som anges i första stycket och som uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 15 kap. 2 b §, får inte ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd

3 § Innan ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan om godkännande av avtalet göras till Finansinspektionen, om inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern som avtalet gäller.

Finansinspektionen ska skyndsamt lämna information om ansökan till de behöriga myndigheterna för varje part i avtalet.

Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs.

4 § Finansinspektionen ska godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, om stödet

1. i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,

2. syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och

3. inte äventyrar den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES, i synnerhet inte i det land där det stödgivande företaget finns.

Dessutom ska följande krav vara uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:

1. Det kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas och, om det avser ett lån, även kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet, tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.

2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.

3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 i samma direktiv vid tidpunkten för det finansiella stödet.

5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.

6. Det finansiella stödet leder inte till att de krav som anges i 4 eller 5 inte uppfylls.

7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av det finansiella stödet. Finansinspektionen får bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.

5 § Finansinspektionen ska överlämna varje avtal som inspektionen godkänt, och ändringar av sådana avtal, till Riksgäldskontoret.

Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd

6 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, ska bolagsstämman eller motsvarande organ i samtliga företag som är parter i avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.

7 § Ett beslut enligt 6 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att besluta om att lämna eller ta emot koncerninternt finansiellt stöd.

8 § Ett beslut av styrelsen i det stödgivande företaget om att lämna koncerninternt finansiellt stöd ska innehålla följande uppgifter:

1. de överväganden som gjorts,

2. för vilket ändamål stödet lämnas, och

3. hur stödet uppfyller de krav som anges i 4 §.

9 § Styrelsen i det stödmottagande företaget ska besluta om mottagande av koncerninternt finansiellt stöd.

10 § Styrelsen i ett företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller motsvarande organ om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om sådant stöd som bolagsstämman eller motsvarande organ godkänt.

Anmälan om givande av stöd

11 § Innan något koncerninternt finansiellt stöd lämnas, ska styrelsen i det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen och

Europeiska bankmyndigheten.

Om Finansinspektionen inte är behörig myndighet för det stödmottagande företaget, ska styrelsen i det stödgivande företaget även göra en anmälan enligt första stycket till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.

Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten, om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.

Om det stödgivande företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

12 § En anmälan enligt 11 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 8 § och en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser samt en kopia av avtalet.

13 § Finansinspektionen ska fatta beslut om att förbjuda, begränsa eller godkänna ett koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 11 §, om inspektionen är behörig myndighet för det stödgivande företaget.

14 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget och Europeiska bankmyndigheten.

15 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar räknat från den dag då inspektionen tog emot en fullständig anmälan enligt 11 § inte har fattat ett beslut enligt 13 §, får stödet lämnas i enlighet med villkoren i det anmälda avtalet.

Offentliggörande av avtalet

16 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal och vilka som är parter i avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.

Styrelsen ska minst en gång om året uppdatera den information som offentliggörs.

10 kap.

31 §3

Förutom i de fall som anges i 25 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) ska Bolagsverket besluta att ett bankaktiebolag ska gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Beslutet ska fattas så snart det är praktiskt möjligt, dock senast dagen efter det att ansökan om likvidation kom in till Bolagsverket. Beslutet om likvidation gäller omedelbart.

I ärenden om likvidation av bankaktiebolag vars tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, ska 25 kap. 24 § aktiebolagslagen inte tillämpas.

Bestämmelserna i 25 kap. 10 a § aktiebolagslagen ska tillämpas på Bolagsverkets beslut enligt första stycket.

13 kap.

4 a §

Ett kreditinstitut ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart informera resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) och andra berörda resolutionsmyndigheter om underrättelsen.

5 a §

Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen ( 2016:000 ) om resolution ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart informera Riksgäldskontoret och andra berörda resolutionsmyndigheter om underrättelsen.

Om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

3 Senaste lydelse 2013:165.

6 b §4

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet.

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av

1. artiklarna 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet, och

2. artiklarna 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5– 30.7 i krishanteringsdirektivet.

6 d §

Finansinspektionen får begära att Europeiska bankmyndigheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

Register över avtal

8 a §

Finansinspektionen får besluta att ett kreditinstitut ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution.

16 §5

Kreditinstitut och utländska kreditinstitut med filial här i landet ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. Detsamma gäller sådana företag som avses i 4 kap. 3 § och som har filial här i landet.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.

4 Senaste lydelse 2014:982. 5 Senaste lydelse 2014:487.

14 kap.

1 a §

Bestämmelserna i 2 a, 3 och 4 §§ ska inte gälla vid beslut om överföring, minskning eller konvertering enligt 6, 16, 17 eller 21 kap. lagen ( 2016:000 ) om resolution.

15 kap.

1 a §6

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet

1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1–4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,

6 Senaste lydelse 2015:184.

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsynsförordningen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i tillsynsförordningen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda.

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda,

17. i strid med 6 a kap. 2 § låter bli att upprätta eller lämna in en koncernåterhämtningsplan,

18. i strid med 6 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,

19. i strid med 13 kap. 4 a och 5 a §§ låter bli att underrätta Finansinspektionen om institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen ( 2016:000 ) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

2 b §

När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett kreditinstitut enligt 1 eller 2 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att kreditinstitutet kan komma att omfattas av resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, ska Finansinspektionen

underrätta Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank om detta. Finansinspektionen ska också lämna de uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.

Finansinspektionen ska då även underrätta kreditinstitutet, om inspektionen anser att en ökning av kapitalet i kreditinstitutet är nödvändig för att institutet inte ska fallera.

2 c §

Om Finansinspektionen ingriper mot ett kreditinstitut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda, ska inspektionen i beslutet ange att ingripandet är en sådan krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2016:000 ) om resolution.

15 a kap. Tillfällig förvaltning Utseende av tillfällig förvaltare

1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare för ett kreditinstitut, om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2016:000) om resolution och

1. institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 15 kap. 1 eller 2 §, den finansiella situationen har inte väsentligen förbättrats efter ingripandet och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma till rätta med situationen, eller

2. Finansinspektionen har meddelat en varning enligt 15 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfälliga förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe eller arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.

När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören, får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från förvaltaren.

Åsidosätter styrelsen eller den verkställande direktören kraven på samråd eller samtycke som anges i andra stycket, inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

3 § Den tillfälliga förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma eller motsvarande organ utan medgivande från Finansinspektionen.

4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla samma krav på lämplighet som enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 gäller för styrelseledamot och verkställande direktör.

Den som står i sådant förhållande till institutet att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Det får inte heller i övrigt finnas någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Tiden för förvaltningen

5 § Finansinspektionen ska förordna den tillfälliga förvaltaren för en viss tid, högst ett år. Tiden får förlängas med högst ett år åt gången.

Entledigande av tillfällig förvaltare

6 § Finansinspektionen får, med omedelbar verkan, skilja den tillfälliga förvaltaren från sitt uppdrag. Om en tillfällig förvaltare begär att få bli entledigad och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga förvaltaren.

15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretaget inom EES har gjort sig skyldigt till en överträdelse

1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 15 kap. 2 b §, eller

2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. är uppfyllda.

När en underrättelse har lämnats enligt första stycket, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen beakta synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten, när inspektionen i en sådan situation som anges i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.

När samråd har skett, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar beslutet, ska inspektionen beakta de synpunkter som har framförts av den samordnande tillsynsmyndigheten och, i förekommande fall, av andra behöriga myndigheter. Inspek-

tionen ska också beakta de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot företag i samma koncern, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter, om att åtgärderna ska samordnas eller om att samma tillfälliga förvaltare ska utses för företagen.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

Första och andra styckena gäller också när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.

När Finansinspektionen prövar en fråga som avses i första stycket, ska inspektionen beakta de synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ett ärende om krisavvärjande åtgärder till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning.

Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

De krisavvärjande åtgärder som omfattas av första stycket är krav om att

1. institutets ledning vidtar vissa åtgärder för att stärka institutets finansiella ställning,

2. institutets ledning upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning, eller

3. institutet ska ändra sina juridiska eller operativa strukturer. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

16 kap.

1 §7

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilken information ett kreditinstitut ska lämna till sina kunder eller till dem som institutet erbjuder sina tjänster,

2. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett kreditinstitut enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 och 14 kap. 2 § andra stycket 1,

3. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5–7 §§,

4. vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning, system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar, sundhet samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 kap. 1–5 §§,

5. innehållet i en återhämtningsplan enligt 6 a kap. 1 § och en koncernåterhämtningsplan enligt 6 a kap. 2 §, när planerna ska upprättas och hur ofta de ska uppdateras,

5. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,

6. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,

7. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i

Sverige ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet, och

6. innehållet i en ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket,

7. vad det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 6 b kap. 8 § ska innehålla,

8. innehållet i en anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 11 §,

9. offentliggörandet av information enligt 6 b kap. 16 §,

10. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,

11. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,

12. vilka upplysningar ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i

Sverige ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet,

7 Senaste lydelse 2014:982.

8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.

13. vad de register som avses i 13 kap. 8 a § ska innehålla och inom vilken tid kreditinstitut ska ge in registren för olika typer av avtal, och

14. sådana avgifter för tillsyn, ansökningar, anmälningar och underrättelser som avses i 13 kap. 16 §.

2 §8

Regeringen får meddela föreskrifter om

handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b §§.

1. Finansinspektionens handläggning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. och av anmälan om givande av sådant stöd, och

2. handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b §§.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

8 Senaste lydelse 2009:361.

2.15. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)

dels att 7 kap. 20 och 55 a §§ och 17 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 25 kap. 4 a och 10 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

20 §1

Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstämman.

I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

55 a §2

I ett publikt aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § utfärdas tidigast sex veckor och senast tre veckor före bolagsstämman.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen

1 Senaste lydelse 2010:1516. 2 Senaste lydelse 2010:1516.

( 2016:000 ) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

17 kap.

2 §

Värdeöverföringar från bolaget får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag om

1. vinstutdelning,

2. förvärv av egna aktier,

3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna, och

4. gåva som avses i 5 §.

Värdeöverföringar från bolaget får endast ske enligt bestämmelserna

1. om vinstutdelning i denna lag,

2. om förvärv av egna aktier i denna lag,

3. om minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna i denna lag,

4. om gåva till allmännyttigt ändamål i 5§, och

5. i ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts enligt 6 b kap. 6 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 b kap. 6 § lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden.

25 kap.

4 a §

Om styrelsen i ett bolag som omfattas av lagen ( 2016:000 ) om resolution tar emot eller upprättar ett förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 3 eller 4 §, ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget.

Om bolaget är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret underrättar styrelsen om att bolaget ska försättas i resolution, får kallelse till en bolagsstämma

där frågan om likvidation av bolaget ska prövas inte utfärdas.

10 a §

Om bolaget omfattas av lagen ( 2016:000 ) om resolution, ska Bolagsverket eller domstolen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ansökan eller anmälan om likvidation.

Bolagsverket eller domstolen får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att bolaget är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens samt 1–13 och 16 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om internationella förhållanden rörande

försäkringsföretags och kredit- instituts insolvens

Lag om internationella förhållanden rörande finansiella

företags insolvens

1 §

Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och kreditinstitut som har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.

Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett institut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Vid resolutionsåtgärder gäller denna lag även för ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen ( 2016:000 ) om resolution och ett motsvarande utländskt företag hemmahörande inom EES.

Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och institut som har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.

Lagen gäller inte för sådana försäkringsföretag vars försäkringsrörelse omfattar endast återförsäkring.

2 §

I denna lag betyder

1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt,

2. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol

1. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande,

2. institut: kreditinstitut och värdepappersföretag,

3. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol

eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,

3. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd,

4. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande.

eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,

4. rekonstruktionsåtgärd: resolutionsåtgärd som anges i 6 eller annan åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt,

5. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd, och

6. resolutionsåtgärd: en åtgärd som anges i 12 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 eller andra stycket lagen ( 2016:000 ) om resolution eller en motsvarande utländsk åtgärd enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen.

3 §

Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.

Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande eller besluta om en resolutionsåtgärd, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.

4 §

En rekonstruktionsåtgärd och ett likvidationsförfarande i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet gäller också här.

Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet skall anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran skall en svensk översättning tillhandahållas.

Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet ska anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran ska en svensk översättning tillhandahållas.

I 25 kap. lagen ( 2016:000 ) om resolution finns ytterligare bestämmelser om verkan av vissa beslut som fattats av en resolutionsmyndighet i en annan stat inom EES.

5 §

I ett svenskt likvidationsförfarande och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.

I ett svenskt likvidationsförfarande och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§. Detsamma gäller för svenska resolutionsåtgärder.

6 §

Har någon före förfarandet en rätt till egendom i en annan stat inom EES som gäller mot företagets eller institutets borgenärer, påverkar förfarandet inte den rätten.

Har någon före förfarandet eller resolutionsåtgärden en rätt till egendom i en annan stat inom EES som gäller mot företagets eller institutets borgenärer, påverkar förfarandet eller resolutionsåtgärden inte den rätten.

7 §

I fråga om verkan av förfarandet på ett anställningsavtal tillämpas lagen i den stat inom EES som gäller för avtalet.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på ett anställningsavtal tillämpas lagen i den stat inom EES som gäller för avtalet.

8 §

I fråga om verkan av förfarandet på ett avtal om nyttjanderätt till eller förvärv av fast egendom tillämpas lagen i den stat inom EES där egendomen är belägen. Den lagen avgör också frågan om egendomen är fast eller lös.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på ett avtal om nyttjanderätt till eller förvärv av fast egendom tillämpas lagen i den stat inom EES där egendomen är belägen. Den lagen avgör också frågan om egendomen är fast eller lös.

9 §

I fråga om verkan av förfarandet på sådan rätt till fast egendom, skepp eller luftfartyg som följer av en anteckning i ett offentligt register tillämpas lagen i den stat inom EES där registret förs.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på sådan rätt till fast egendom, skepp eller luftfartyg som följer av en anteckning i ett offentligt register tillämpas lagen i den stat inom EES där registret förs.

10 §

I fråga om giltigheten av vissa förfoganden efter beslutet om förfarandet tillämpas lagen i den stat inom EES där fast egendom är belägen eller där ett register eller ett konto förs eller ett förvaringssystem finns. Detta gäller om ett företag eller ett institut mot ersättning förfogar över

I fråga om giltigheten av vissa förfoganden efter beslutet om förfarandet eller resolutionsåtgärden tillämpas lagen i den stat inom EES där fast egendom är belägen eller där ett register eller ett konto förs eller ett förvaringssystem finns. Detta gäller om ett företag eller ett institut mot ersättning förfogar över

1. fast egendom,

2. skepp eller luftfartyg till vilket rätten följer av en anteckning i ett offentligt register, eller

3. värdepapper för vars giltighet, eller för att ett förfogande över dem skall vara giltigt, det förutsätts att en anteckning görs i ett register eller på ett konto enligt lagen i en stat inom EES, eller i ett centralt förvaringssystem som regleras av lagen i en stat inom EES.

3. värdepapper för vars giltighet, eller för att ett förfogande över dem ska vara giltigt, det förutsätts att en anteckning görs i ett register eller på ett konto enligt lagen i en stat inom EES, eller i ett centralt förvaringssystem som regleras av lagen i en stat inom EES.

11 §

I fråga om verkan av förfarandet på en pågående rättegång som gäller egendom eller rättigheter som företaget eller institutet inte längre råder över tillämpas lagen i den stat inom EES där rättegången pågår.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på en pågående rättegång som gäller egendom eller rättigheter som företaget eller institutet inte längre råder över tillämpas lagen i den stat inom EES där rättegången pågår.

12 §1

I fråga om verkan av förfarandet på sådan rätt som följer av ett avtal på en reglerad marknad för finan-

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på sådan rätt som följer av ett avtal på en

1 Senaste lydelse 2007:567.

siella instrument eller på ett avtal om avräkning eller återköp tillämpas den lag som gäller för avtalet.

reglerad marknad för finansiella instrument eller på ett avtal om avräkning eller återköp tillämpas den lag som gäller för avtalet.

Detta hindrar dock inte tillämpningen av 5 kap. 1 § , 11 kap. 3 och 5 – 7 §§ eller 13 kap. 11 – 16 §§ lagen ( 2016:000 ) om resolution.

13 §

I fråga om verkan av förfarandet när det gäller sådana finansiella instrument som avses i 5 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas den lag som följer av nämnda paragraf.

I fråga om verkan av förfarandet på företagets eller institutets rättigheter och skyldigheter som deltagare i ett anmält avvecklingssystem tillämpas den lag som följer av 12 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden när det gäller sådana finansiella instrument som avses i 5 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas den lag som följer av nämnda paragraf.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på företagets eller institutets rättigheter och skyldigheter som deltagare i ett anmält avvecklingssystem tillämpas den lag som följer av 12 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

16 §

Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gäller också när en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande har beslutats i en annan stat inom EES. Beslutet skall anmälas till Finansinspektionen som skall underrätta den som för respektive register.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som skall framgå av anmälan om registrering.

Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gäller också när en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande har beslutats i en annan stat inom EES. Beslutet ska anmälas till Finansinspektionen som ska underrätta den som för respektive register.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om registrering.

Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande skall registreras där, skall förvaltaren se till att detta sker.

Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande eller en svensk resolutionsåtgärd ska registreras där, ska förvaltaren respek-

tive Riksgäldskontoret se till att detta sker.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

dels att 1 kap. 5 §, 8 kap. 4 §, 15 kap. 11 §, 23 kap. 5 a, 12 och 15 §§ och 25 kap. 1 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya kapitel, 8 a, 8 b, 25 a och 25 b kap., sju nya paragrafer, 11 kap. 11 a §, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 3 a och 3 b §§, 24 kap. 1 a §, 25 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 11 kap. 11 a § och 23 kap. 3 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §1

I denna lag betyder

1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning

a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,

b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,

c) placera finansiella instrument, eller

d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,

2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad,

3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,

4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,

5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,

5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU, att driva clearingverksamhet,

6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att

1 Senaste lydelse 2014:985.

a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,

b) träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller

c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,

7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,

7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,

8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,

10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,

11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,

11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, i den ursprungliga lydelsen,

12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,

13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,

15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

15. kapitalbas: detsamma som i artikel 72 i tillsynsförordningen,

nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,

16. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

16. koncern:

a) i 8 a, 8 b och 25 b kap., detsamma som i 2 kap. 1 § lagen ( 2016:000 ) om resolution,

b) i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,

18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,

21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter:

a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,

b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och

c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,

23. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,

24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,

25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,

26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,

28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investerings-

28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investerings-

verksamhet, och verksamhet,

29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.

29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/50/EU,

30. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

31. blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

32. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut, eller

b) annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något annat land inom EES,

33. EES-institut: ett utländskt kreditinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som är hemmahörande i något annat land inom EES än Sverige, 34. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen, 35. finansiellt institut: ett finansiellt institut enligt artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen, 36. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut, eller

b) annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt

holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

37. holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,

38. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättats av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som de företag i en grupp som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i koncernen ingående värdepappersbolags eller utländskt värdepappersföretags finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,

39. krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

40. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

41. moderinstitut inom EES: ett kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) annat kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut, eller

b) finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

42. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av värdepappersbolag och kreditinstitut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

43. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

44. utländskt kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt 1 kap. 5 § första stycket 21 lagen om bank- och finansieringsrörelse, och

45. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett värdepappersbolag i syfte att vidta åtgärder som bolaget avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

8 kap.

4 §

Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget skall se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett värdepappersbolag ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget ska se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Sådana värdepappersbolag som anges i 8 a kap. 1 § ska också upprätta en återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan enligt samma kapitel.

Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Ett värdepappersbolag ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Bolaget skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

Bolaget ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

8 a kap. Återhämtningsplaner Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel är tillämpligt på värdepappersbolag enligt 2 kap. 1 § lagen (2016:000) om resolution.

Upprättande av en återhämtningsplan

2 § Ett värdepappersbolag ska upprätta en återhämtningsplan och vid behov uppdatera den.

Bolagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter lämnas in till Finansinspektionen.

Ett värdepappersbolag som är föremål för gruppbaserad tillsyn tillsammans med andra koncernföretag inom EES omfattas inte av skyldigheten enligt första och andra styckena.

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

3 § Ett värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Ett sådant bolag ska upprätta en individuell återhämtningsplan om Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 9 eller 10 §.

En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska planen i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.

Om ett moderföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

Krav på en återhämtningsplan

4 § Av innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att

1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att värdepappersbolaget eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

En återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska innehålla de ytterligare uppgifter som framgår av föreskrifter som meddelats med stöd av 13 § eller tekniska standarder beslutade av Europeiska kommissionen enligt artikel 5.10 i krishanteringsdirektivet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett värdepappersbolag eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Väsentliga brister eller hinder i en plan

5 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kraven i 4 §. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns en betydande filial.

Riksgäldskontoret ska ges tillfälle att granska planen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på värdepappersbolagets möjlighet till resolution och lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 9–12 §§. Bestämmelserna i 6–8 §§ om värdepappersbolag gäller även för moderföretag inom EES som inte är värdepappersbolag, om granskningen avser en koncernåterhämtningsplan.

6 § Finansinspektionen ska underrätta värdepappersbolaget om utfallet av granskningen.

Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i återhämtningsplanen, ska inspektionen underrätta värdepappersbolaget om vilka väsentliga brister eller hinder myndigheten identifierar och ge bolaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om värdepappersbolagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga bolaget att inom två månader lämna in en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På värdepappersbolagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

7 § Om ett värdepappersbolag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som värdepappersbolaget gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1. förelägga värdepappersbolaget att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2. om sådana ändringar inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga värdepappersbolaget att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

8 § Om Finansinspektionen efter ett föreläggande enligt 7 § bedömer att det inte längre finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, ska inspektionen underrätta bolaget om detta.

Om det trots ett föreläggande enligt 7 § fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, får Finansinspektionen förelägga värdepappersbolaget att

1. reducera riskprofilen i bolaget, även likviditetsrisken,

2. möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,

3. se över bolagets strategi och struktur,

4. vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, eller

5. vidta förändringar i bolagets styrningsstruktur. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på värdepappersbolagets affärsverksamhet.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern

9 § När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.

Inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som anges i 3 § tredje stycket, ska inspektionen försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag som ingår i koncernen, och

3. tillämpningen av åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6 i krishanteringsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

10 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader, ska

Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag i koncernen som står under inspektionens tillsyn, och

3. åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett värdepappersbolag som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska inspektionen ensam fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande värdepappersbolag i koncernen som står under inspektionens tillsyn.

När Finansinspektionen fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3, ska inspektionen beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

11 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat återhämtningsplanen enligt 9 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 10 § med en månad och invänta det beslut som

Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Om Europeiska bankmyndigheten inte har fattat ett beslut inom en månad, får inspektionen fatta beslut enligt 10 §.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten bara om det rör

1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, eller

2. sådana åtgärder som anges i 8 § andra stycket 1, 2 eller 4.

12 § Ett beslut enligt 9 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 9 § gäller i Sverige.

Bemyndigande

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en återhämtningsplan enligt 2 § och en koncernåterhämtningsplan enligt 3 §, när planerna ska upprättas och hur ofta de ska uppdateras.

8 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som lämnas av ett företag till ett annat i samma koncern när det mottagande företaget uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 25 kap. 2 b §.

Vilka som får ingå avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å andra sidan ett dotterföretag.

Ett företag som anges i första stycket och som uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 25 kap. 2 b §, får inte ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd

3 § Innan ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan om godkännande av avtalet göras till Finansinspektionen, om inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern som avtalet gäller.

Finansinspektionen ska skyndsamt lämna information om ansökan till de behöriga myndigheterna för varje part i avtalet.

Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs.

4 § Finansinspektionen ska godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, om stödet

1. i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,

2. syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och

3. inte äventyrar den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES, i synnerhet i det land där det stödgivande företaget finns.

Dessutom ska följande krav vara uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:

1. Det kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas och, om det avser ett lån, även kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet, tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.

2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.

3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav

som gäller enligt artikel 104.2 i samma direktiv vid tidpunkten för det finansiella stödet.

5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.

6. Det finansiella stödet leder inte till att de krav som anges i 4 eller 5 inte uppfylls.

7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av det finansiella stödet. Finansinspektionen får bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.

5 § Finansinspektionen ska överlämna varje avtal som inspektionen godkänt, och ändringar av sådana avtal, till Riksgäldskontoret.

Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd

6 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, ska bolagsstämman eller motsvarande organ i samtliga företag som är parter i avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.

7 § Ett beslut enligt 6 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att besluta om att lämna eller ta emot koncerninternt finansiellt stöd.

8 § Ett beslut av styrelsen i det stödgivande företaget om att lämna koncerninternt finansiellt stöd ska innehålla följande uppgifter:

1. de överväganden som gjorts,

2. för vilket ändamål stödet lämnas, och

3. hur stödet uppfyller de krav som anges i 4 §.

9 § Styrelsen i det stödmottagande företaget ska besluta om mottagande av koncerninternt finansiellt stöd.

10 § Styrelsen i ett företag som är part i ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller motsvarande organ om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om sådant stöd som bolagsstämman eller motsvarande organ godkänt.

Anmälan om givande av stöd

11 § Innan något koncerninternt finansiellt stöd lämnas, ska styrelsen i det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen och

Europeiska bankmyndigheten.

Om Finansinspektionen inte är behörig myndighet för det stödmottagande företaget, ska styrelsen i det stödgivande företaget även göra en anmälan enligt första stycket till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.

Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten, om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.

Om det stödgivande företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

12 § En anmälan enligt 11 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 8 § och en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser samt en kopia av avtalet.

13 § Finansinspektionen ska fatta beslut om att förbjuda, begränsa eller godkänna ett koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 11 §, om inspektionen är behörig myndighet för det stödgivande företaget.

14 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget och Europeiska bankmyndigheten.

15 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från den dag då inspektionen tog emot en fullständig anmälan enligt 11 § inte har fattat ett beslut enligt 13 §, får stödet lämnas i enlighet med villkoren i det anmälda avtalet.

Offentliggörande av avtalet

16 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal och vilka som är parter i avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.

Styrelsen ska minst en gång om året uppdatera den information som offentliggörs.

Bemyndiganden

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket,

2. innehållet i en anmälan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 11 §,

3. vad det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 8 § ska innehålla, och

4. offentliggörandet av information enligt 16 §. Regeringen får även meddela föreskrifter om Finansinspektionens handläggning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt detta kapitel och av anmälan om givande av sådant stöd.

11 kap.

Hinder mot handel

11 a §

Ett värdepappersinstitut ska avslå en ansökan om att ett finansiellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform, om Riksgäldskontoret begär det enligt 14 kap. 3 § första stycket 2 lagen ( 2016:000 ) om resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet.

15 kap.

11 §

En börs skall avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre skall vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel skall även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.

En börs ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning eller om Riksgäldskontoret begär det enligt 14 kap. 3 § första stycket 1 lagen (2016:000) om resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel ska även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.

Avnotering får inte beslutas utan att emittenten har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än emittenten själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan skjutas upp.

En börs skall omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och

En börs ska omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och

informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen skall därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.

informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen ska därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.

22 kap.

2 a §

Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna i 2 § första eller andra stycket om handelsstopp är uppfyllda, om Riksgäldskontoret begär det enligt 14 kap. 3 § första stycket 3 lagen ( 2016:000 ) om resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet.

23 kap.

3 a §

Ett värdepappersbolag och ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen ( 2016:000 ) om resolution ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart informera Riksgäldskontoret och andra berörda resolutionsmyndigheter om underrättelsen.

Om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

Register över avtal

3 b §

Riksgäldskontoret får besluta att ett värdepappersbolag ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution.

5 a §2

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 58a, 62.1, 62.2 och 62.3 i direktivet om marknader för finansiella instrument och artikel 25.2a i öppenhetsdirektivet.

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i krishanteringsdirektivet.

Finansinspektionen får även begära att Europeiska bankmyndigheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

12 §3

Värdepappersinstitut, börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt denna lag.

15 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka upplysningar ett företag skall lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna skall lämnas,

2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § skall fullgöras,

1. vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna ska lämnas,

2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § ska fullgöras,

3. vilka värdepappersbolag som

2 Senaste lydelse 2012:197. 3 Senaste lydelse 2014:491.

ska upprätta register som avses i 3 b §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid värdepappersbolaget ska ge in registren för olika typer av avtal,

3. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt

4. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt

4. sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.

5. sådana avgifter för tillsyn, ansökningar, anmälningar och underrättelser som avses i 12 och 13 §§.

24 kap.

1 a §

Bestämmelserna i 2, 4 och 5 §§ gäller inte vid beslut om överföring, minskning eller konvertering enligt 6 kap. , 16 kap. , 17 kap. eller 21 kap. lagen ( 2016:000 ) om resolution.

25 kap.

1 a §4

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget

1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

4 Senaste lydelse 2015:186.

med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1–431.3

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsynsförordningen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1–431.3

och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b–8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda.

och 451.1 i tillsynsförordningen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap.3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i tillsynsförordningen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b–8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda,

17. i strid med 8 a kap. 3 § låter bli att upprätta eller lämna in en koncernåterhämtningsplan,

18. i strid med 8 b kap. 11 § låter bli att anmäla att koncerninternt finansiellt stöd ska lämnas,

19. i strid med 23 kap. 3 a § låter bli att underrätta Finansinspektionen om att värdepappersbolaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen ( 2016:000 ) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

2 b §

När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett värdepappersbolag enligt 1 eller 4 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, ska Finansinspektionen underrätta Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank om detta. Finansinspektionen ska också lämna de uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.

Finansinspektionen ska även underrätta värdepappersbolaget om inspektionen anser att en ökning av kapitalet i värdepappersbolaget är nödvändig för att bolaget inte ska fallera.

2 c §

Om Finansinspektionen ingriper mot ett värdepappersbolag när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda, ska inspektionen i beslutet ange att ingripandet är en sådan krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2016:000 ) om resolution.

25 a kap. Tillfällig förvaltning Utseende av tillfällig förvaltare

1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare för ett värdepappersbolag, om det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2016:000) om resolution, och

1. värdepappersbolaget har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 25 kap. 1, 2 eller 4 § utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats efter ingripandet, och inga

andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller

2. Finansinspektionen har meddelat värdepappersbolaget en varning enligt 25 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfälliga förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe eller arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.

När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören, får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från förvaltaren.

Åsidosätter styrelsen eller den verkställande direktören kravet på samråd eller samtycke som anges i andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

3 § Den tillfälliga förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma i värdepappersbolaget utan medgivande från Finansinspektionen.

4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla samma krav på lämplighet som enligt 3 kap. 1 § första stycket 5 gäller för styrelseledamot och verkställande direktör.

Den som står i sådant förhållande till värdepappersbolaget att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Det får inte heller i övrigt finnas någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Tiden för förvaltningen

5 § Finansinspektionen ska förordna den tillfälliga förvaltaren för en viss tid, dock högst ett år. Tiden får förlängas med högst ett år åt gången.

Entledigande av tillfällig förvaltare

6 § Finansinspektionen får, med omedelbar verkan, skilja den tillfälliga förvaltaren från sitt uppdrag. Om en tillfällig förvaltare begär att få bli entledigad och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga förvaltaren.

25 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med

de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretaget inom EES har gjort sig skyldigt till en överträdelse

1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 25 kap. 2 b §, eller

2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 25 a kap. är uppfyllda.

När en underrättelse har lämnats, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen beakta synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

2 §

Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten, när inspektionen i en sådan situation som anges i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.

När samråd har skett, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar beslutet, ska inspektionen beakta de synpunkter som har framförts av den samordnande tillsynsmyndigheten och, i förekommande fall, av andra behöriga myndigheter. Inspektionen ska också beakta de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot företag i samma koncern, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter, om att åtgärderna ska samordnas eller om att samma tillfälliga förvaltare ska utses för företagen.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

Första och andra styckena gäller också när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.

När Finansinspektionen prövar en fråga som avses i första stycket, ska inspektionen beakta de synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ett ärende om krisavvärjande åtgärder till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma

förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

De krisavvärjande åtgärder som omfattas av första stycket är krav om att

1. företagets ledning vidtar vissa åtgärder för att stärka företagets finansiella ställning,

2. företagets ledning upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning, eller

3. företaget ska ändra sina juridiska eller operativa strukturer. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 23 kap. 5 a § efter det att femdagarsfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.18. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 30 kap. 12, 13 och 30 §§ och rubriken närmast före 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 30 kap. 8 b §, 12 a–12 d §§ och 13 a §, och närmast före 12 a § och 12 c § två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap.

8 b §

Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.

Statligt stöd till kreditinstitut Statligt stöd till kreditinstitut samt statliga stabiliseringsverktyg

12 §

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, till dess ärendet har slutförts

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2016:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende enligt 22 kap. lagen (2016:000) om resolution, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Resolution

12 a §

Sekretess gäller i ärende om resolution enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

12 b §

Sekretess gäller i andra ärenden enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution än de som avses i 12 och

12 a §§

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbin-

delse med den som ärendet avser.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Sekretessbrytande bestämmelser

12 c §

Sekretess enligt 12 a och 12 b §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen ( 2016:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.

12 d §

Sekretess enligt 12 a § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller en likvidator enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 6 § lagen ( 2016:000 ) om resolution.

13 §

Får en myndighet i ett ärende som avses i 12 § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Sekretessen gäller dock inte om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.

Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a eller 12 b § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Sekretessen gäller dock inte om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.

13 a §

Får en myndighet en uppgift som är sekretessreglerad i 12 a eller 12 b § från en annan myndighet, blir 12 a eller 12 b § tillämplig på uppgiften även hos den mottagande myndigheten.

30 §1

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket och andra stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b §

1 Senaste lydelse 2014:987.

2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.

1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnt krishanteringsdirektivet), se bilaga 1.

Under förhandlingarna av krishanteringsdirektivet har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2011/12:FPM165).

Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillkalla en utredning med uppdrag bl.a. att lämna förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Finanskriskommittén. Utredningen har lämnat slutbetänkandet Resolution – en ny metod för att hantera banker i kris (SOU 2014:52). Sammanfattningen i betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/2275).

I bilaga 7 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivet i svensk rätt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 maj 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter. Dessutom har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 5.6, 12.6.5, 12.7, 17.1.1, 17.2, 18.4.1, 20.2, 22.3.1, 22.3.2, 23.1.2, 24.1, 25.2.2 och i författningskommentaren.

Efter Lagrådets granskning har en följdändring gjorts i 29 kap. 1 § 8 i förslaget till lag om resolution. Ändringen har gjorts till följd av att 27 kap. 13 § i förslaget till lag om resolution har justerats på Lagrådets inrådan. Vidare har det lagts till ytterligare en paragraf i förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (30 kap. 12 d §) till följd av 28 kap. 6 § i förslaget till lag om resolution. Ändringar har även gjorts i 8 kap. 1 och 5 §§ samt 21 kap. 12 § i förslaget till lag om resolution och i 16 kap. 1 § i förslaget till lag om ändring av lagen om bank- och finansieringsrörelse samt i 8 a kap. 13 § i förslaget till lag om ändring i lagen om värdepappersmarknaden. Regeringen bedömer att dessa ändringar, både författningstekniskt och även i övrigt, är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.

4. Bakgrund

Det finansiella systemet tillhandahåller tjänster, t.ex. betalningar, krediter och försäkringar, som är absolut nödvändiga för att såväl vardagsliv som ekonomi ska fungera. När dessa grundläggande funktioner tillhandahålls på ett ändamålsenligt sätt råder finansiell stabilitet. Enorma samhällsekonomiska kostnader skulle uppstå om någon av dessa funktioner skulle upphöra, men redan en påtagligt nedsatt funktionsförmåga innebär betydande samhällsekonomiska kostnader och systemrisk, dvs. en risk för störningar i det finansiella systemet som kan leda till allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och den reala ekonomin.

Värnandet av den finansiella stabiliteten är ytterst en statlig angelägenhet. Sverige är i och med antagandet av krishanteringsdirektivet ålagt att införa ett särskilt förfarande för fallerande finansiella företag som kan användas som ett alternativ till konkurs när en sådan skulle medföra stora samhällsekonomiska kostnader. Detta nya förfarande benämns resolution och beskrivs närmare i avsnitt 5.

Hänvisningar till S4

4.1. Krishantering under finanskrisen

Alla EU:s medlemsstater påverkades av finanskrisen 2008. I vissa medlemsstater fanns eller tillskapades krishanteringsramverk som gjorde det möjligt att vidta effektiva åtgärder – i Sveriges fall ledde ett generellt garantiprogram, övertagandet av Carnegie Investment Bank samt kapitaltillskottet till Nordea till att den finansiella stabiliteten säkrades. I andra medlemsstater fungerade emellertid befintliga regelverk sämre. Därutöver visade det sig vara mycket komplicerat att kunna hantera fallerande banker på ett effektivt sätt, inte minst när det handlade om banker med gränsöverskridande verksamhet. Problemen i banksektorn ledde till dramatiska negativa effekter på den reala ekonomin och kraftiga ökningar av statsskulder i ett antal medlemsstater. Europeiska kommissionen (kommissionen) menade att skillnaden mellan olika medlemsstaters regelverk och resultat av krishantering utgjorde ett problem, eftersom medlemsstater med bättre statsfinanser hade större möjligheter att hantera kriser på ett framgångsrikt sätt. Kommissionen såg en koppling mellan staten och banksektorn, och kommissionens förslag till krishanteringsdirektiv syftade ytterst till att minska den kopplingen. Förslaget publicerades den 6 juni 2012, förhandlingarna påbörjades strax därefter, och det slutliga krishanteringsdirektivet publicerades den 12 juni 2014.

4.2. Kärnan i krishanteringsdirektivet

Centralt i resolutionsprocessen är att bankens ägare och långivare, snarare än staten, ska påtvingas eventuella förluster. I ett vanligt insolvensförfarande är detta en process som tar mycket lång tid och som beror på värdet konkursförvaltaren kan utvinna från företagets tillgångar. I resolution är däremot syftet att skuldnedskrivningen ska kunna ske

mycket snabbt, baserat på en värdering av företaget som görs vid resolutionsinträdet, och att företaget därefter ska kunna drivas vidare om staten bedömer att det är lämpligt. Till detta ändamål får staten ett antal nya resolutionsverktyg.

I skälen till krishanteringsdirektivet anges att bristen på resolutionsverktyg under krisen tvingade vissa medlemsstater att använda statliga medel. Detta har ansetts vara ett stort problem. Krishanteringsdirektivet begränsar därför kraftigt statens möjligheter att använda offentliga medel för att hantera kriser, även i de fall det rör medel som på förhand samlats in från banksektorn. I Sveriges fall innebär dessa begränsningar omfattande förändringar av befintlig lagstiftning (se avsnitt 5) vars konsekvenser för framtida krishantering diskuteras närmare i avsnitt 31.

För innehållet i krishanteringsdirektivet redogörs mer utförligt i avsnitt 5.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Krishanteringsdirektivet i globala sammanhang

Upprinnelsen till krishanteringsdirektivet är överenskommelser på G20nivå. G20 är en sammanslutning av finansdepartement och centralbanker i 20 av världens största ekonomier som även inkluderar kommissionen och ECB. Vid ett möte i Pittsburgh den 25 september 2009 uttryckte G20-länderna att det behövdes omdaningar av konkurslagstiftningen för stora finansiella företag så att dessa kan ta större ansvar för de risker de skapar samt att resolutionsverktyg behövde utvecklas så att effekterna av fallissemang bättre skulle kunna hanteras och moral hazard (moralisk risk, dvs. när en individ eller institution inte drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt eget handlande) undvikas. Ett förslag presenterades av Financial Stability Board (FSB), en underorganisation till G20, i form av dokumentet Key Attributes of Effective Resolution

Regimes for Financial Institutions. Förslaget antogs sedan av G20 i november 2011 såsom blivande internationell standard. Kommissionen ansåg att principerna i FSB:s förslag står i samklang med förslaget till krishanteringsdirektiv. Andra jurisdiktioner inom G20 har antagit eller planerar att anta jämförbar lagstiftning.

Sverige representeras i G20 av kommissionen.

4.4. Ytterligare arbete inom EU

4.4.1. Kommissionens genomförandeåtgärder

I krishanteringsdirektivet finns ett antal bestämmelser som ger kommissionen i uppdrag att anta s.k. genomförandeåtgärder med närmare detaljer kring krishanteringsdirektivets ramregler. Delegerade akter ska antas enligt artiklarna 2, 44, 76, 103 och 104 i krishanteringsdirektivet. Därtill ska Europeiska bankmyndigheten (European Banking Authority), förkortad Eba, utarbeta bindande tekniska standarder enligt artiklarna 4, 5, 6, 10, 11, 12, 15, 23, 26, 27, 36, 45, 49, 52, 55, 71, 74, 82 och 88. Förslag till en del av dessa tekniska standarder har redan utarbetats och översänts till kommissionen för antagande.

Detta arbete bedrivs enligt den s.k. Lamfalussymodellen (se bl.a. prop. 2006/07:115 s. 242 f.) som syftar till att effektivisera lagstiftningsförfarandet inom EU och tillämpas för lagstiftningen på det finansiella området. Lamfalussymodellen delar in lagstiftningsförfarandet i fyra nivåer. Nivå ett utgörs av ramregler som antas enligt den normala ordningen för lagstiftningen inom EU, med direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av Europeiska unionens råd (rådet) och Europaparlamentet. På nivå två antar kommissionen genomförandeåtgärder som preciserar och närmare anger detaljerna för lagstiftningen på nivå ett. Kommissionen kan anta genomförandeåtgärder som direktiv eller som förordning. De rättsakter som kommissionen har i uppdrag att anta utifrån krishanteringsdirektivet avser genomförandeåtgärder på nivå två. Förfarandet på nivå två har relativt nyligen förändrats i samband med antagandet av Lissabonfördraget. Nivå tre utgörs av gemensamma riktlinjer och rekommendationer. Slutligen ansvarar kommissionen på nivå fyra för att säkerställa att medlemsstaterna genomför lagstiftningen på ett likartat sätt.

Genom antagandet av Lissabonfördraget har som nyss nämnts förfarandet för kommissionens genomförandeåtgärder på nivå två ändrats. Den nya ordningen gör skillnad på delegerade akter och genomförandeakter (delegerade akter och genomförandeakter regleras i artikel 290 respektive 291 i Lissabonfördraget). Inom ramen för krishanteringsdirektivet är det främst delegerade akter som förutses antas. Enligt krishanteringsdirektivet har Europaparlamentet eller rådet rätt att när som helst återkalla kommissionens bemyndigande att anta delegerade akter (artikel 115). Europaparlamentet och rådet har också rätt att invända mot de delegerade akter som antagits av kommissionen under en period på tre månader efter antagandet (artikel 115). Denna period kan på Europaparlamentets eller rådets initiativ förlängas med tre månader.

Genomförandeakter och delegerade akter kallas i vissa fall bindande tekniska standarder. I de fallen har Eba getts i uppdrag att ta fram förslag till genomförandeåtgärder i enlighet med artiklarna 10–14 i den förordning som styr myndighetens arbete, se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), förkortad Ebaförordningen. När det gäller genomförandeåtgärder hänförliga till krishanteringsdirektivet ska Eba inrätta en permanent resolutionskommitté (artikel 127 i krishanteringsdirektivet). Ebas förslag till bindande tekniska standarder antas av kommissionen, antingen som delegerade akter eller genomförandeakter, i enlighet med det förfarande som beskrivits ovan. Eba-förordningen ger även Eba rätt att utfärda icke bindande riktlinjer och rekommendationer till dels behöriga myndigheter, dels finansiella företag, dvs. sådana åtgärder på nivå tre som beskrivits ovan.

Hänvisningar till S4-4-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 5.1.1

4.4.2. Bankunionen

Parallellt med förhandlingarna om krishanteringsdirektivet utarbetades EU:s bankunion, som i nuläget består av två huvudsakliga förordningar, den gemensamma tillsynsmekanismen1 och den gemensamma resolutionsmekanismen2. Det är obligatoriskt för medlemsstater som har euron som valuta att gå med och frivilligt för andra medlemsstater. Såväl tillsyns- som resolutionsregelverken är tillämpliga på kreditinstitut och värdepappersbolag i de deltagande medlemsstaterna.

Utöver nämnda rättsakter har även Eba-förordningen, ett mellanstatligt avtal om bl.a. finansiering av resolutionsåtgärder mellan de deltagande medlemsstaterna samt lagstiftning på nivå två betydelse för bankunionen. För de medlemsstater som deltar i bankunionen innebär deltagandet en striktare och mer enhetlig tillämpning av krishanteringsdirektivet: deras tillsynsmyndigheter samarbetar med eller ersätts av ECB och deras resolutionsmyndigheter samarbetar med eller ersätts av den gemensamma resolutionsmyndigheten. Den resolutionsfond som medlemsstaterna ska införa enligt krishanteringsdirektivet och som beskrivs i avsnitt 25 ersätts av en gemensam resolutionsfond.

Sverige har i nuläget inte gått med i bankunionen.

Hänvisningar till S4-4-2

5. Genomförande av krishanteringsdirektivet i svensk rätt

Hänvisningar till S5

5.1. Krishanteringsdirektivet

5.1.1. Direktivets struktur och form

Krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som kommer att innebära vittgående förändringar i svensk rätt. Krishanteringsdirektivets innehåll kan delas upp i krisförebyggande arbete och krishanterande arbete, samt horisontella bestämmelser som påverkar allt arbete. Krishanteringsdirektivet uppställer i stor utsträckning bindande regler som ska genomföras i medlemsstaternas nationella lagstiftning.

I artikel 1 anges krishanteringsdirektivets syfte och målsättning och i artikel 2 anges ett stort antal definitioner av relevanta termer.

Det framgår av artikel 1.2 att medlemsstaterna får anta eller behålla striktare regler, eller regler som kompletterar det nu aktuella unionsrättsliga regelverket. Krishanteringsdirektivet är således ett minimidirektiv. Dessutom framgår av vissa bestämmelser i krishanteringsdirektivet att medlemsstaterna själva kan välja om de vill

1 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut. 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010.

genomföra dem eller inte. I den följande beskrivningen anges vilka sådana val som finns och om regeringen anser att de bör utnyttjas eller inte.

Det bör också framhållas att krishanteringsdirektivet kommer att kompletteras med unionsrättsliga föreskrifter på lägre nivå, såväl bindande som icke bindande. Det följer av artikel 115 att EUkommissionen ges befogenhet att anta bindande delegerade akter inom vissa områden som särskilt anges i olika artiklar (se även avsnitt 4.4.1). Därutöver anges i ett antal artiklar i krishanteringsdirektivet att Europeiska bankmyndigheten (Eba) ska utfärda både bindande tekniska standarder och icke bindande riktlinjer med mer detaljerade tekniska bestämmelser. Även detta behandlas mer detaljerat i avsnitt 4.4.1.

Hänvisningar till S5-1-1

5.2. Krisförebyggande arbete

5.2.1. Utseende av myndigheter

Medlemsstaterna ska utse myndigheter för att hantera resolutions– uppgifterna (artikel 3). Det står medlemsstaterna fritt att antingen skapa en ny resolutionsmyndighet, att ge en eller flera befintliga lämpliga myndigheter resolutionsuppgifter, eller att kombinera de två alternativen. Frågan om val av resolutionsmyndighet behandlas i avsnitt 5.6.1.

Hänvisningar till S5-2-1

5.2.2. Återhämtningsplaner

Medlemsstaterna ska se till att s.k. återhämtningsplaner upprättas för varje institut (artiklarna 5–9). Mindre institut kan, efter tillsynsmyndighetens medgivande, tillåtas att ta fram återhämtningsplaner som är mindre detaljerade under vissa förutsättningar (artikel 4). Samma möjlighet till förenklingar för mindre institut gäller även i fråga om resolutionsplaner, se nedan.

Återhämtningsplaner ska beskriva vilka åtgärder som skulle kunna vidtas av institutet vid en betydande förändring av dess finansiella situation. En återhämtningsplan ska tas fram av institutet och den ska uppdateras minst en gång om året eller efter väsentliga förändringar. Om myndigheten inte godtar återhämtningsplanen har den möjlighet att begära förändringar i den eller, i ett senare skede om förändringarna bedöms otillräckliga, beordra institutet att vidta vissa åtgärder.

Gränsöverskridande koncerner ska ta fram koncernåterhämtningsplaner som ska bedömas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Bindande medling från Eba kan bli aktuellt om berörda myndigheter inte lyckas nå samsyn.

Genomförandet av kravet på återhämtningsplaner behandlas i avsnitt 7.

Hänvisningar till S5-2-2

5.2.3. Resolutionsplaner

Resolutionsplaner behandlas i artiklarna 10–18. Resolutionsplanen ska beskriva hur institutet ska hanteras i resolution. I likhet med återhämtningsplanerna ska alla institut ha en resolutionsplan. För mindre

institut kan det bli fråga om att upprätta mindre omfattande resolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska upprättas för gränsöverskridande koncerner. Om berörda resolutionsmyndigheter inte lyckas nå samsyn om en plan, kan det bli aktuellt med att föra ärendet till Eba för bindande medling.

Även om resolutionsplanerna syftar till att beskriva hur ett institut ska hanteras i resolution är de inte bindande. Om målen med ett resolutionsförfarande uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder, behöver planen inte tillämpas fullt ut.

Till skillnad från återhämtningsplanen, som tas fram av institutet och bedöms av tillsynsmyndigheten, är det resolutionsmyndigheten som svarar för upprättandet och upprätthållandet av resolutionsplanen, inklusive uppdatering minst en gång per år.

I samband med upprättandet av resolutionsplanen ska resolutionsmyndigheten efter samråd med tillsynsmyndigheten göra en bedömning av institutets möjlighet till resolution. Om det bedöms finnas väsentliga hinder som gör det orimligt att institutet ska kunna försättas i resolution, kan resolutionsmyndigheten i slutändan kräva att institutet vidtar åtgärder som i vissa fall kan innebära långtgående organisationsförändringar för att möjliggöra en eventuell framtida resolution. På koncernnivå kan det bli aktuellt med bindande medling från Eba om myndigheterna inte lyckas nå samsyn i denna process.

Frågan om hur bestämmelserna om resolutionsplaner ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 8.

Hänvisningar till S5-2-3

5.2.4. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Artikel 45 behandlar det krav på kapitalbas och s.k. kvalificerade (dvs. nedskrivningsbara) skulder som ska ställas på alla institut. Kravet syftar till att säkerställa att det finns en viss andel av institutets skulder som kan skrivas ner om det behövs. Detta krav har samband med resolutionsplanen och bedömningen av institutets möjlighet till resolution. Att det finns en tillräcklig mängd nedskrivningsbara skulder anses vara en förutsättning för en lyckad resolutionsprocess.

När det gäller fastställandet av kravet för gränsöverskridande koncerner kan det både för moder- och dotterföretagen bli aktuellt med bindande medling från Eba om respektive myndigheter inte når samsyn om detta.

Genomförandet av minimikravet på nedskrivningsbara skulder behandlas i avsnitt 9.

Hänvisningar till S5-2-4

5.2.5. Värdering

Artiklarna 36 och 74 behandlar värdering av ett företag i resolution. Den första värderingen sker efter beslutet om resolution, innan några nedskrivnings- eller resolutionsåtgärder vidtas. När resolutionsåtgärderna har genomförts ska en ytterligare värdering genomföras i syfte att fastställa vad utfallet hade blivit för aktieägare och borgenärer om företaget inte försatts i resolution, dvs. om företaget i stället hade avvecklats genom ett insolvensförfarande. Om utfallet i insolvens hade

blivit mer fördelaktigt för aktieägare eller borgenärer är dessa berättigade till ersättning från resolutionsreserven (artikel 75).

Hur reglerna om värderingsprocessen ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 17.

Hänvisningar till S5-2-5

5.2.6. Övrigt förberedande arbete

I krishanteringsdirektivet finns också vissa bestämmelser som syftar till att de avtal som företag ingår ska kunna bli föremål för nedskrivning. Dessutom ställs krav på att företag ska upprätta register över avtal av väsentlig betydelse. Resolutionsmyndigheten har, under vissa förutsättningar, möjlighet att kräva att ett företag höjer sitt aktiekapital. Nämnda bestämmelser behandlas i avsnitt 11.

Hänvisningar till S5-2-6

5.2.7. Förebyggande statligt stöd mm

Den senare delen av artikel 32 i krishanteringsdirektivet slår fast att när ett institut mottar extraordinärt statligt stöd ska det per definition anses fallera eller sannolikt fallera (och därmed sannolikt försättas i resolution). Emellertid finns det tre undantag från denna regel: när stödet tar formen av (i) en statlig garanti för centralbankens likviditetsfacilitet, (ii) en statlig garanti för nya skuldförbindelser eller (iii) s.k. förebyggande statligt stöd. Detta innebär i praktiken att det är möjligt för en medlemsstat att använda dessa stödformer utan att det mottagande företaget behöver försättas i resolution. Det är frivilligt för medlemsstaterna att införa möjligheten till förebyggande statligt stöd.

Det förebyggande statliga stödet kan ses som en säkerhetsventil och ett alternativ till resolution. Det utgörs av ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till marknadsmässiga priser och villkor. Kostnaden för stödet får inte belasta resolutionsreserven. Mottagaren måste vara solid, det måste ha förekommit ett stresstest som visat på kapitalunderskott och stödet måste statsstödsprövas.

Förebyggande statligt stöd är krishanteringsdirektivets närmsta motsvarighet till de stödmöjligheter som finns enligt den befintliga svenska stödlagen. Frågan om hur bestämmelserna om förebyggande statligt stöd ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 13.

Hänvisningar till S5-2-7

5.2.8. Avtal om finansiellt stöd inom koncerner

Medlemsstaterna är skyldiga att undanröja hinder i nationell lagstiftning mot att institut som ingår i en koncern, så länge kraven i det unionsrättsliga kapitaltäckningsregelverket uppfylls, på marknadsmässig och frivillig grund får ingå avtal om finansiellt stöd med tillsynsmyndigheternas godkännande (artiklarna 19–26). Det är hemlandets tillsynsmyndighet som behandlar ansökan om stöd, men beslut ska tas gemensamt med berörda tillsynsmyndigheter. Om myndigheterna inte kommer överens, kan en myndighet hänskjuta frågan till Eba för bindande medling.

Hur bestämmelserna om avtal om finansiellt stöd inom koncerner ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 10.

Hänvisningar till S5-2-8

5.2.9. Tidiga ingripanden

Artiklarna 27–30 behandlar s.k. tidiga ingripanden, vilket innebär åtgärder från myndigheternas sida innan institutet försätts i resolution. Om institutets finansiella ställning snabbt försämras har myndigheten ett antal verktyg att tillgripa för att försöka förbättra situationen, inklusive att avsätta ledningen eller att tillsätta en eller flera tillfälliga förvaltare.

Om det tidiga ingripandet gäller en koncern ska hemlandsmyndigheten besluta på koncernnivå efter samråd med värdlandsmyndigheter, som emellertid kan hänskjuta frågan till Eba för bindande medling.

Hur reglerna om tidiga ingripanden ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 12.

Hänvisningar till S5-2-9

5.3. Krishanterande arbete

5.3.1. Resolutionsprocessen

Resolutionsändamålen och förutsättningar för beslut om resolution

Artiklarna 31–34 beskriver de generella ändamålen och principerna för resolution. När det gäller gränsöverskridande resolution finns liknande beskrivningar i artiklarna 87–92. I artiklarna 81–83 uppställs förfaranderegler rörande bl.a. utbyte av information mellan berörda aktörer i samband med resolutionsärenden.

Principerna för resolution i artikel 34 är centrala för krishanteringsdirektivet. De genomsyrar verktygen och processen som helhet. Generellt gäller att ett institut ska försättas i resolution om alternativet är insolvens och resolution ligger i det allmänna intresset (t.ex. för att skydda kritiska funktioner, undvika värdeförstöring och upprätthålla den finansiella stabiliteten). Aktieägarna och, i förekommande fall, borgenärerna ska bära förlusterna i den mån det är möjligt, ledningen ska bytas ut, garanterade insättningar ska skyddas, och ingen borgenär ska få ett sämre utfall än som hade varit fallet i insolvens.

Processen för beslut om gränsöverskridande resolution, dvs. resolution av koncerner verksamma i flera länder i eller utanför EES-området, är komplicerad. Som utgångspunkt gäller inom EES att resolutionsplanerna, såsom beskrivits ovan, ska följas. Resolutionsplanerna ska tas fram och hanteras i de resolutionskollegier som hemlandsmyndigheten ska inrätta. När en koncern försätts i resolution ska det upprättas en s.k. koncernresolutionsordning, som ska utgå från resolutionsplanen och beskriva hur resolutionen ska utföras av berörda myndigheter. Myndigheterna är emellertid inte skyldiga att följa resolutionsplanen, om de bedömer att det finns bättre sätt att uppnå resolutionsmålen.

Det är vidare heller inte tvingande för värdländer att följa resolutionsordningen. De kan med hänsyn till finansiell stabilitet välja att vidta andra åtgärder mot sina egna dotterföretag. Det finns inga möjligheter till bindande medling från Eba i resolutionsprocessen.

Hur bestämmelserna om ändamål och förutsättningar för resolution ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 15.

Genomförande av resolution

Avsnitt 16 behandlar mer ingående hur resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till och tolka resolutionsändamålen och förutsättningarna för resolution vid tillämpningen av regelverket. I avsnitt 16 behandlas också genomförandet av artiklarna 116–123 som innehåller följdändringar i annan EU-lagstiftning.

Kontroll och styrning av ett företag under resolution

Artiklarna 63–72, samt artikel 35 som behandlar begreppet särskild förvaltare, beskriver resolutionsmyndighetens befogenheter gentemot institutet under resolution samt dess motparter.

Myndigheten har mycket vittgående befogenheter under resolutions– processen, eftersom den måste kunna genomföra sitt uppdrag på ett effektivt sätt.

Hur bestämmelserna om kontroll och styrning av ett företag under resolution, inbegripet tillsättning av särskild förvaltare, ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitten 18–20.

Arbetsrättsliga konsekvenser av resolution

Arbetsrättsliga konsekvenser av resolution behandlas i avsnitt 21. I det avsnittet lämnas förslag på lagändringar i syfte att säkerställa att krishanteringsdirektivets bestämmelser avspeglas även i den arbetsrättsliga regleringen.

Hänvisningar till S5-3-1

5.3.2. Resolutionsverktygen

Allmänna utgångspunkter

Artiklarna 37–44 och 46–58 behandlar resolutionsverktygen. Generellt gäller att medlemsstaterna får skapa ytterligare verktyg utöver de som anges i artiklarna, så länge som dessa följer principerna i artiklarna 31 och 34.

Resolutionsverktygen utgör myndighetens faktiska sätt att hantera ett institut under resolution, antingen för att få det på fötter igen i någon form, eller för att avveckla det under ordnade former (alternativt en kombination av de två). I och med genomförandet av reglerna om resolutionsverktygen har medlemsstaterna att ta ställning till ett antal vägval, som beskrivs nedan.

Försäljningsverktyget

Försäljningsverktyget ger myndigheten befogenheter att sälja hela eller delar av institutet under resolution, inklusive aktier eller andra äganderättsinstrument (artiklarna 38 och 39).

Hur bestämmelserna om försäljningsverktyget ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Broinstitutsverktyget

Broinstitutsverktyget beskrivs i artiklarna 40 och 41. Ett broinstitut är en ny juridisk person dit resolutionsmyndigheten har möjlighet att överföra hela eller delar av institutet under resolution, inklusive aktier eller andra äganderättsinstrument, så länge det inte tillförs fler skulder än tillgångar till brobanken (som m.a.o. måste vara solvent). Myndigheten får därutöver använda resolutionsreserven (se nedan) för att kapitalisera broinstitutet.

Det är meningen att broinstitutet ska vara en temporär lösning: det ska antingen avvecklas, eller säljas. Myndigheten har till en början en frist på två år att driva broinstitutet, men kan förlänga den fristen med ett år i taget.

Hur bestämmelserna om broinstitutsverktyget ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Verktyget avskiljande av tillgångar

Artikel 42 beskriver verktyget avskiljande av tillgångar. Detta verktyg får endast användas i kombination med något annat resolutionsverktyg.

Verktyget avskiljande av tillgångar kallas ibland ”bad bank” eftersom det är ett sätt för myndigheten att avskilja tillgångar med osäkert värde. På så sätt kan ett institut under resolution eller ett broinstitut drivas vidare med tillgångar vars värde är mer pålitligt, medan de dåliga tillgångarna avvecklas under ordnade former i en tillgångsförvaltningsenhet som skapats med verktyget avskiljande av tillgångar.

Hur bestämmelserna om verktyget avskiljande av tillgångar ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Skuldnedskrivningsverktyget

Skuldnedskrivningsverktyget är på många sätt navet i krishanteringsdirektivet. Verktyget bygger på principen att aktieägare och borgenärer i den mån det är möjligt ska bidra till förlusttäckning i resolution. Myndigheterna har inte tidigare haft möjlighet att med ett samlat grepp skriva ned skulderna i ett institut så att det sedan är möjligt att driva det vidare. I regel har det krävts frivillig omförhandling eller insolvens för att borgenärer ska åsamkas förluster.

Artiklarna 43, 44 och 46–55 behandlar skuldnedskrivningsverktyget. Verktygets komplexitet och de vägval som medlemsstaterna har att göra i genomförandet av verktyget motiverar den utförliga regleringen på detta område.

I en skuldnedskrivning följer myndigheten något som kan beskrivas som en omvänd förmånsrättsordning: först skrivs alla efterställda skulder ned till noll, sedan alla skulder utan förmånsrätt, samt därefter alla med allmän förmånsrätt. Säkerställda obligationer som har en särskild förmånsrätt får som huvudregel inte skrivas ned, inte heller garanterade insättningar och vissa andra skulder som anges i artikel 44.2. Myndigheten kan även välja att konvertera skulder till äganderättsinstrument för att kapitalisera ett institut efter att skuldnedskrivningen har återställt dess balansräkning. Efter en fullbordad skuldnedskrivning ska en omstruktureringsplan för verksamheten göras.

Hur bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget ska genomföras behandlas i avsnitt 22.

Eftersom det inte alltid är praktiskt möjligt att skriva ned alla skulder, eller om skuldnedskrivningen skulle leda till alltför negativa effekter, har myndigheten viss flexibilitet i tillämpningen av verktyget.

Om medlemsstaterna vill använda offentliga medel för att indirekt täcka förluster i resolution, som beskrivs i artikel 101.2, måste enligt artikel 44.5 motsvarande 8 % av institutets balansräkning först ha skrivits ned. Ett alternativt förfarande anges dock i artikel 44.8 där, under vissa förutsättningar, det är möjligt att i stället utgå från nedskrivningar motsvarande 20 % av riskvägda tillgångar för att få använda offentliga medel.

Frågan om att införa regler som rör det alternativa förfarandet i artikel 44.8 behandlas i avsnitt 22.

Statliga finansiella stabiliseringsverktyg

Medlemsstaterna har möjlighet, men är inte ålagda, att införa de statliga finansiella stabiliseringsverktyg som beskrivs i artiklarna 56–58.

De statliga finansiella stabiliseringsverktygen utgörs av verktyget för offentligt kapitalstöd och verktyget för tillfälligt offentligt ägande. Skillnaden mellan dessa och andra verktyg är att det är medlemsstaten, inte myndigheten, som beslutar om deras användande och att medlen som används inte får tas från resolutionsreserven. Innan de statliga finansiella stabiliseringsverktygen kan komma i fråga måste en nedskrivning på 8 % såsom beskrivs ovan ha gjorts. I ett sådant fall är det inte möjligt att i stället utgå från nedskrivningar motsvarande 20 % av riskvägda tillgångar.

Användande av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen förutsätter även att det föreligger en ”mycket exceptionell situation med en systemkris”. Stödet måste prövas enligt statsstödsreglerna.

Överväganden som rör möjligheten att införa regler om statliga finansiella stabiliseringsverktyg i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Hänvisningar till S5-3-2

5.4. Horisontella bestämmelser

5.4.1. Skyddsregler

Artiklarna 73–80 beskriver krishanteringsdirektivets skyddsregler. Resolution innebär potentiellt vittgående ingrepp i ägares och borgenärers rättigheter, varför skyddsreglerna är motiverade för att se till att det aldrig ska bli ett sämre utfall för ägare och borgenärer än det hade blivit vid ett insolvensförfarande. Som tidigare nämnts ska en slutlig värdering göras efter att resolutionsverktygen har använts (artikel 74). Om den värderingen visar att ägare och borgenärer har fått ett sämre utfall än vad de skulle ha fått i ett insolvensförfarande ska de ersättas från resolutionsfonden med mellanskillnaden (artikel 75).

Det finns även andra skyddsregler av mer teknisk natur som rör t.ex. olika typer av finansiella avtal.

Hur skyddsreglerna ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 23.

Hänvisningar till S5-4-1

5.4.2. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

Artiklarna 59–62 behandlar nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument, både i och utanför resolution. Utanför resolution är syftet med nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument att stärka institutets kapitalbas och därigenom förhoppningsvis förhindra resolution. Innan nedskrivningen eller konverteringen utförs ska en värdering göras (artikel 36).

Hur bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 14.

Hänvisningar till S5-4-2

5.4.3. Finansieringsarrangemang

Artiklarna 99–109 behandlar de finansieringsarrangemang som medlemsstaterna är skyldiga att inrätta i syfte att i viss utsträckning kunna täcka kostnader i resolutionsförfaranden. Sådana arrangemang ska som huvudregel vara fonder som på tio års sikt ska uppgå till minst motsvarande 1 % av garanterade insättningar i medlemsstatens banksystem. Medlen ska komma från obligatoriska avgifter som tas från instituten på förhand.

Finansieringsarrangemangen (i fortsättningen benämnt resolutions– reserverna) får användas till ett begränsat antal ändamål i resolution. Dessa ändamål redogörs för i artikel 101.

Om medlen i en resolutionsreserv tar slut kan den antingen låna från marknaden eller från andra medlemsstaters resolutionsreserver. Resolutionsreserver är dock inte förpliktade att låna ut till varandra, utan det sker på frivillig basis. Resolutionsreserven har även möjlighet att ta ut extraordinära efterhandsbidrag från instituten.

Vid en koncernresolution ska berörda resolutionsreserver komma överens om hur mycket var och en ska bidra. Detta kallas finansieringsplan och beskrivs i artikel 107.

Krishanteringsdirektivet föreskriver även i artiklarna 108 och 109 att insättningar ska få en bättre förmånsrätt (i nuläget har de ingen) samt att fordringar som insättningsgarantisystemet har, vilka dock omfattas av samma skyddsregler som andra borgenärer, ska kunna skrivas ned i stället för garanterade insättningar.

Medlemsstaterna ges ett antal valmöjligheter när det gäller resolutionsreserverna. I normalfallet ska dessa vara reella fonder med egna tillgångar, men medlemsstaterna får enligt artikel 100.6 välja att i stället inrätta resolutionsreserven såsom en del av statsbudgeten (motsvarande hur den svenska stabilitetsfonden fungerar i dag).

Hur finansieringsarrangemangen ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 25.

Hänvisningar till S5-4-3

5.4.4. Gränsöverskridande samarbete

Beslutsgångarna i krisförebyggande och krishanterande arbete med avseende på samarbete mellan medlemsstater i EU har till stor del redan beskrivits ovan.

Myndigheter inom EU har möjlighet att upprätta ett europeiskt resolutionskollegium om ett moderföretag utanför EU har minst två dotterbolag eller betydande filialer inom EU. Det europeiska resolutionskollegiet utför sedan koncernens alla resolutionsförfaranden inom EU. Kollegiet har möjlighet att vägra att utföra dessa om de skulle ha negativa effekter på medlemsstaternas finansiella stabilitet. Resolutionskollegiernas arbete behandlas mer utförligt i avsnitt 26. Om det emellertid uppstår en situation där dotterföretag inom EU som har moderföretaget utanför EU behöver försättas i resolution finns bestämmelser om det i artiklarna 89 samt 93–98.

Europeiska kommissionen och Eba får ingå olika sorters avtal med myndigheter i tredjeland. Fler detaljer om dessa, samt frågan om hur bestämmelserna om gränsöverskridande samarbete ska genomföras i svensk rätt, behandlas i avsnitt 26.

Hänvisningar till S5-4-4

5.4.5. Sekretess och informationsutbyte

Krishanteringsdirektivets sekretessbestämmelser finns huvudsakligen i artikel 84. Bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter finns i artikel 90. Hur dessa bestämmelser ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 27.

Hänvisningar till S5-4-5

5.4.6. Sanktioner

Artiklarna 110–114 behandlar sanktioner. Bestämmelserna om sanktioner har utformats så att de motsvarar sanktionsbestämmelser i andra nyligen antagna rättsakter på finansmarknadsområdet. Både fysiska och juridiska personer kan komma att bli föremål för sanktioner. Hur sanktionsbestämmelserna ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 28.

Hänvisningar till S5-4-6

5.4.7. Överklagande

Artiklarna 85 och 86 behandlar rätten till överklagande. Beslut som rör resolutionsförfaranden kan överklagas, men en överklagan innebär inte automatiskt ett uppskjutande av beslutet i fråga. Medlemsstaterna kan dessutom välja att kräva att beslut om krisförebyggande eller krishanterande åtgärder godkänns på förhand av vad som i krishanteringsdirektivet benämns en rättslig myndighet, t.ex. en domstol. Hur bestämmelserna om överklagande ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 29.

Hänvisningar till S5-4-7

5.4.8. Ikraftträdandebestämmelser

Frågor om när krishanteringsdirektivet träder i kraft och ska vara genomfört i medlemsstaterna behandlas i artiklarna 130 och 131. Av artikel 130 framgår att krishanteringsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 31 december 2014. Medlemsstaterna kan dock välja att inte börja tillämpa bestämmelserna om skuldnedskrivning förrän senast fr.o.m. 1 januari 2016.

5.5. Allmänna utgångspunkter

Hänvisningar till S5-5

5.5.1. Gällande rätt

I samband med finanskrisen infördes ny lagstiftning i Sverige under hösten 2008. Centrala bestämmelser avseende hantering av kreditinstitut i kris finns i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, kallad stödlagen. Lagen ger staten möjlighet att gripa in och kapitalisera kreditinstitut i behov av stöd. Stödlagen omfattar enbart kreditinstitut, till skillnad från krishanteringsdirektivet som även omfattar värdepappersbolag och vissa andra företag (se avsnitt 6.5).

Stöd enligt stödlagen får enbart ges för antingen fortsatt verksamhet i livskraftiga kreditinstitut, eller för rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av kreditinstitut som inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt. Stödet ges främst i form av garantier eller kapitaltillskott och ska förenas med villkor som syftar till det mottagande kreditinstitutet och dess ägare i första hand ska bära uppkomna förluster. Stödlagen innehåller dock inte detaljerade bestämmelser om hur stödet ska utformas och uppställer inte något krav på skuldnedskrivning eller konvertering.

Stödet ska, så långt som möjligt, utformas på ett affärsmässigt sätt utan otillbörlig snedvridning av konkurrensen och så att statens långsiktiga kostnader för stödet hålls så låga som möjligt. Staten bör få ersättning för sitt risktagande och i möjligaste mån kunna återfå stöd som getts.

Stödlagens regler kompletteras av förordningen (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl., förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut och förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.

Av stödlagen framgår att regeringen har att utse en stödmyndighet som ansvarar för tillämpningen av regelverket. Riksgäldskontoret har getts uppgiften som stödmyndighet.

En prövningsnämnd för stöd till kreditinstitut kan pröva frågor om bl.a. villkor för statligt stöd, tvister om inlösen av aktier i stödmottagande kreditinstitut eller om lösenbeloppets storlek. Prövningsnämnden har dessutom att pröva vissa beslut som Finansinspektionen kan fatta enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Prövningsnämndens beslut får inte överklagas.

Hänvisningar till S5-5-1

5.5.2. En ny lag om resolution

Regeringens förslag: En ny lag om resolution införs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Genomförandet av krishanteringsdirektivets bestämmelser i svensk rätt innebär att ett stort antal relativt detaljerade, materiella bestämmelser om resolution måste införas i svensk lag. Enligt regeringens mening bör en stor del av det nya regelverket genomföras genom att en ny lag om resolution införs. Detta innebär att huvuddelen av de materiella bestämmelser som rör förberedelser för och genomförande av resolution samlas i en lag.

5.5.3. Ändringar i sektorslagstiftningen

Regeringens förslag: De delar av krishanteringsdirektivets bestämmelser som rör Finansinspektionen införs i stor utsträckning genom ändringar i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Det följer av krishanteringsdirektivet att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna – i Sverige Finansinspektionen – ges vissa uppgifter, t.ex. i fråga om granskning av återhämtningsplaner (se avsnitt 7), godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se avsnitt 10) och s.k. tidiga ingripanden (se avsnitt 12).

Finansinspektionen ansvarar även för tillsynen över finansiella företags efterlevnad av tillämpliga regler, och för att vidta åtgärder om företagen inte följer reglerna. Det framstår enligt regeringens bedömning som lämpligast att de uppgifter som Finansinspektionen ansvarar för enligt det nya regelverket regleras i den s.k. sektorslagstiftningen, främst lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.

Undantag från nämnda huvudprincip görs emellertid genom att bestämmelser om skuldnedskrivning och konvertering utanför resolution införs i lagen om resolution trots att Finansinspektionen, enligt regeringens bedömning, bör ges ansvaret för att tillämpa de reglerna. Bestämmelserna om skuldnedskrivning och konvertering utanför resolution bedöms dock vara så nära anknutna till bestämmelserna om skuldnedskrivning och konvertering i resolution att de bör finnas i samma lag.

Hänvisningar till S5-5-3

5.5.4. En ny lag om förebyggande statligt stöd

Regeringens förslag: Reglerna i lagen om statligt stöd till kreditinstitut om stöd till livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd bör i tillämpliga delar, och justerade för att ansluta till

krishanteringsdirektivets regler, föras över till en ny lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Stödlagens bestämmelser om statligt stöd till kreditinstitut är inte fullt ut förenliga med de bestämmelser i krishanteringsdirektivet som rör s.k. förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13). Mot bakgrund av att bestämmelserna i krishanteringsdirektivet relativt detaljerat reglerar under vilka förutsättningar medlemsstater kan ge stöd till kreditinstitut och värdepappersbolag i form av garantier eller kapitaltillskott, framstår det som lämpligt att ta in bestämmelser om detta i en ny lag (i det följande benämnd den nya stödlagen) som ersätter den nu gällande stödlagen. Den nya stödlagen bör också innehålla bestämmelser om stabilitetsfonden, som får användas för att finansiera åtgärder enligt lagen.

Beslut enligt den nya stödlagen bör, på samma sätt som motsvarande beslut enligt den nu gällande stödlagen, inte kunna överklagas. Detta innebär att Prövningsnämnden för statligt stöd till kreditinstitut inte längre kommer att ha några uppgifter enligt det nya regelverket, utan enbart i fråga om prövning av vissa beslut enligt lagen om insättningsgaranti. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligast att bestämmelser om Prövningsnämnden förs in i lagen om insättningsgaranti. Frågan om Prövningsnämndens uppgifter enligt den lagen får övervägas inom ramen för genomförandet av 2014 års insättningsgarantidirektiv i svensk rätt.

Hänvisningar till S5-5-4

5.6. Ansvariga myndigheter

Hänvisningar till S5-6

5.6.1. Resolutionsmyndigheten

Regeringens förslag: Frågor om åtgärder enligt den nya lagen om resolution ska, med vissa undantag, prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten).

Om Riksgäldskontoret överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, ska Riksgäldskontoret, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för sådana effekter kan godtas.

Regeringens bedömning: Det bör inrättas ett särskilt beslutsorgan inom Riksgäldskontoret med uppgift att fatta beslut i ärenden som rör resolution.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att regeringen ska vara resolutionsmyndighet, men att den ska delegera merparten av resolutionsuppgifterna till Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.

Den närmare ansvarsfördelningen mellan regeringen och resolutionsmyndigheten bör enligt utredningen anges i förordning. Enligt utredningens förslag bör Finansinspektionen ges ansvaret att besluta om

åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag genom resolution och minimikravet för nedskrivningsbara skulder. Vidare gör utredningen inte någon särskild bedömning av formerna för resolutionsfunktionens inrättande hos Riksgäldskontoret.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret anser att det stora flertalet av uppgifterna enligt krishanteringsdirektivet bör delegeras till en eller flera myndigheter. Beslut som är av större principiell och ekonomisk betydelse bör dock inte delegeras till en förvaltningsmyndighet, utan i sådana frågor bör regeringen ha en central roll i beslutsfattandet. Det gäller särskilt sådana beslut som omfattar överenskommelser med andra länder. I fråga om beslutsfattande rörande icke gränsöverskridande företag bör besluten dock kunna fattas av någon annan myndighet än regeringen. Resolutionsförfarandet bör skötas av en myndighet som är skild från Finansinspektionen. Kopplingarna mellan insättningsgarantin och resolutionsverksamheten innebär att ansvaret för båda dessa verksamheter bör samlas hos en myndighet. Ansvaret för resolutionsplaneringen, inklusive beslut om minimikrav för nedskrivningsbara skulder och ingripande för att undanröja hinder mot resolution, bör läggas på den myndighet som ansvarar för resolution. Riksgäldskontoret har i sak ingen invändning mot att ansvarsfördelningen pekas ut i lag, men noterar att förslaget delvis är inkonsekvent, dels eftersom utredningen anger att samtliga resolutionsuppgifter bör fördelas av regeringen, dels eftersom lagförslaget inte innefattar samtliga uppgifter som enligt utredningens bedömning bör ligga på Finansinspektionen.

Finansinspektionen anser att den inte bör få ansvaret för att hantera företag under resolution. I och med att inspektionen ska ha tillsyn över ett företag i resolution är det inte lämpligt att den samtidigt ansvarar för skötseln av samma företag. Däremot bör inspektionen ansvara för åtgärder mot ett företag utanför resolution, däribland fastställande av minimikravet för nedskrivningsbara skulder, resolutionsplaneringen samt identifiering och undanröjande av väsentliga hinder mot att hantera ett företag i resolution. Vidare bör inspektionen utses till kontaktmyndighet för samarbete och samordning med andra relevanta myndigheter i övriga

EES-länder. Svenska Bankföreningen anser att arbetsfördelningen mellan myndigheterna bör förtydligas och finjusteras samt att kravet på separation inom Finansinspektionen mellan tillsynsaktiviteter och aktiviteter inom ramen för förslaget till resolutionslag klargörs. Det operativa oberoendet mellan de tillsyns- och resolutionsuppgifter som Finansinspektionen tilldelas måste framgå av lagtext alternativt av förordning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Resolutionsmyndigheten enligt den nya lagen om resolution

Enligt artikel 3.1 i krishanteringsdirektivet ska varje medlemsstat utse en, eller i undantagsfall flera, resolutionsmyndigheter som får tillämpa de resolutionsverktyg och utöva de resolutionsbefogenheter som anges i direktivet, dvs. sådana verktyg och befogenheter som får användas för att hantera ett företag i resolution. Inom ramen för detta lagstiftningsärende benämns sådana verktyg och befogenheter, tillsammans med finansiella stabiliseringsverktyg, gemensamt för resolutionsåtgärder (se avsnitt 6.2).

Resolutionsmyndigheten ska vara en offentlig förvaltningsmyndighet eller en myndighet med förvaltningsbefogenheter (artikel 3.2). Resolutionsfunktionen får ges till en eller flera myndigheter som även bedriver annan verksamhet. Som exempel nämns departement, centralbanken eller tillsynsmyndigheten. Särskilda krav gäller dock om resolutionsfunktionen ges till en myndighet som även har andra funktioner. I sådana fall ska operativt oberoende mellan resolutionsfunktionen och myndighetens övriga funktionerna säkerställas och personalen som utför resolutionsfunktionen måste vara strukturellt separerad och ha andra rapporteringsvägar än personalen som utför myndighetens övriga funktioner (artikel 3.3). Samtidigt krävs att myndigheter och deras medarbetare som ägnar sig åt tillsyn respektive resolution ska samarbeta nära vid förberedelser, planering och tillämpning av resolution (artikel 3.4).

Med tanke på vilka konsekvenser ett finansiellt företags fallissemang kan få för en medlemsstats finansiella system och ekonomi och att offentliga medel kan krävas för hanteringen av en finansiell kris, föreskriver vissa artiklar i krishanteringsdirektivet att relevanta departement eller regeringen i medlemsstaterna involveras i såväl krisförberedande arbete som resolution. Användningen av statliga stabiliseringsverktyg är dessutom uttryckligen förbehållen det behöriga departementet eller regeringen (jfr avsnitt 22.34.3). Av artikel 3.6 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att om resolutionsmyndigheten inte är det behöriga departementet ska myndigheten, om inte annat framgår av nationell rätt, få det behöriga departementets godkännande innan beslut genomförs som kan få direkta budget- eller systemeffekter. Vilka beslut som kan få sådana effekter är inte närmare specificerat i direktivet, utan det har i huvudsak överlämnats till medlemsstaterna att avgöra i vilka fall som det behöriga departementets samtycke är nödvändigt.

Enligt gällande rätt (stödlagen), har regeringen att fatta beslut i frågor av principiell och samhällsekonomisk vikt, medan stödmyndigheten i princip bara har formella befogenheter i den mån regeringen överlåter dem. En orsak till att delegeringen är så begränsad är att en situation där stöd enligt stödlagen är aktuellt förutsätter allvarliga hot mot den finansiella stabiliteten och därmed mot hela samhällsekonomin. Till detta kommer att riksdagen i stödlagen delegerar i princip obegränsade finansiella befogenheter och att stöd därmed kan få betydande statsfinansiella följder (jfr prop. 2008/09:61 s. 33 och 46–48).

Som utredningen och Riksgäldskontoret konstaterar kan en del beslut som kan behöva fattas enligt det nya krishanteringsramverket få sådana konsekvenser för den finansiella stabiliteten och statsfinanserna att beslutsbefogenheten inte bör ges till en förvaltningsmyndighet. En sådan ordning förutses även i krishanteringsdirektivet. Utredningens förslag – att göra regeringen till resolutionsmyndighet och att regeringen bör avstå från att delegera betydelsefulla beslut till den förvaltningsmyndighet som ska sköta den operativa och löpande resolutionsverksamheten – kan dock leda till tillämpningssvårigheter. En till krishanteringsdirektivet mer näraliggande lösning, som ger regeringen bestämmande inflytande över frågor som kan få betydande effekter på den finansiella stabiliteten eller statsfinanserna, är att göra resolutionsmyndighetens beslut i sådana frågor avhängiga regeringens godkännande. En sådan ordning liknar den som gällt för statligt stöd eller kapitaltillskott till kreditinstitut. Enligt 3 §

förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut och 4 § förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. har beslut om stöd eller kapitaltillskott krävt regeringens godkännande av det för åtgärden underliggande avtalet innan beslut fattas. Mot den bakgrunden anser regeringen att en liknande ordning bör införas inom ramen för detta lagstiftningsärende. I den nya lagen om resolution bör därför tas in en bestämmelse att om resolutionsmyndigheten överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, ska myndigheten, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om åtgärden med hänsyn till risken för sådana effekter kan godtas.

Vad särskilt gäller budgeteffekter kan det konstateras att formerna för det nationella finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven), som föreslås i detta lagstiftningsärende (se vidare avsnitt 25), i princip innebär att alla åtgärder som finansieras med medel från reserven kommer att påverka det finansiella sparandet. Resolutionsmyndigheten har dock, i enlighet med artikel 100.6 b i krishanteringsdirektivet, rätt till ett belopp som motsvarar inbetalda avgifter till reserven. Staten ska, på resolutionsmyndighetens begäran, omedelbart ställa medlen till resolutionsmyndighetens förfogande för finansiering av åtgärder i resolution. Ett krav på regeringens godkännande av användning av reserven, som kan få betydande budgeteffekter, torde endast kunna uppställas när det gäller utlåning av reservens medel till andra finansieringsarrangemang inom EES (jfr artiklarna 101.1 g och 106.3). Kravet på regeringens godkännande bör därför inte omfatta beslut om annan användning av reserven, även om den i sig kommer att påverka statsbudgeten. Med direkta budgeteffekter avses således enbart sådana effekter som följer av åtgärder som inte finansieras med medel ur resolutionsreserven.

Med systemeffekter avses sådana allvarliga störningar i det finansiella systemet i Sverige som kan medföra att systemets funktionsförmåga allvarligt skadas. Risken för sådana effekter kan uttryckas som faran för att en plötslig och oväntad kris i ett eller flera finansiella företag ska utlösa en kedjereaktion, med allvarliga konsekvenser för hela eller centrala delar av det finansiella systemet som följd. Något sådant skulle omedelbart få allvarliga återverkningar för både företag och hushåll. Även stabilitetsfrämjande åtgärder som vidtas av andra länder kan dock få en negativ påverkan på stabiliteten i det svenska finansiella systemet, och bör därför vägas in i en systemriskbedömning (jfr prop. 2008/09:61 s. 33). Som Riksgäldskontoret konstaterar torde det främst vara i det gränsöverskridande samarbetet, vilket kan kräva såväl internationella överenskommelser om resolutionsåtgärder som fördelning av kostnader för krishanteringen medlemsstaterna emellan, som regeringen bör bli involverad i beslutsfattandet. Det kan dock inte uteslutas att rent nationella ärenden kan innehålla sådana omständigheter att resolutionsmyndighetens beslut bör föregås av regeringens godkännande. Det är dock inte möjligt eller lämpligt att i lag eller annan författning precisera detta ytterligare.

Regeringens prövning ersätter inte resolutionsmyndighetens prövning. Oavsett om regeringen funnit att den underställda åtgärden kan godtas eller inte, bör resolutionsmyndigheten således ta ställning till om förutsättningarna i övrigt för åtgärden, i enlighet med den nya lagen om resolution, är uppfyllda. Resolutionsmyndighetens prövning blir därmed

begränsad till frågor som inte har prövats av regeringen. Om regeringen exempelvis skulle finna att ett beslut om resolution av ett visst kreditinstitut inte kan godtas med anledning av de budget- eller systemeffekter som ett sådant beslut skulle kunna få, får resolutionsmyndigheten inte försätta institutet i resolution. Resolutionsmyndigheten har i sådana fall ändå att pröva om resolutionsförutsättningarna enligt den nya lagen om resolution är uppfyllda, dvs. om fallissemang har fastställts av Finansinspektionen, om alternativa åtgärder kan förhindra fallissemang och om resolution ligger i det allmänna intresset. Denna prövning har bl.a. betydelse för resolutionsmyndighetens underrättelse- och motiveringsskyldighet (jfr artiklarna 81.3 och 82.2 i krishanteringsdirektivet, se vidare avsnitt 15.2 och 15.5). Resolutionsmyndighetens efterföljande prövning av underställda resolutionsåtgärder bör ske på motsvarande sätt. Om regeringen exempelvis skulle finna att en nedskrivning av seniora skulder i enlighet med deras prioritetsordning inte kan godtas med anledning av de budget- eller systemeffekter som kan följa av ett sådant beslut, får resolutionsmyndigheten inte tillämpa skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med huvudregeln. Det utesluter dock inte en tillämpning av verktyget i sig, eftersom resolutionsmyndigheten under exceptionella omständigheter får undanta vissa skulder från nedskrivning (se artikel 44.3 i krishanteringsdirektivet). Den efterföljande prövningen som resolutionsmyndigheten har att göra i sådana fall är således inte begränsad till att avse frågan om andra resolutionsåtgärder än skuldnedskrivning ska vidtas i resolutionen, utan får även omfatta frågan om exempelvis de systemeffekter som föranlett regeringen att inte godta skuldnedskrivning enligt huvudregeln kan undvikas genom att vissa skulder undantas från nedskrivning. Regeringen återkommer till de närmare förutsättningarna för regeringens prövning i avsnitt 5.6.2.

Mot den bakgrunden finner regeringen inte skäl att göra regeringen till resolutionsmyndighet.

Uppgifter för hantering av företag i resolution

När det gäller valet av myndighet som bör ha ansvaret för beslut om och hantering av företag i resolution, delar regeringen utredningens uppfattning att det inte är ändamålsenligt att inrätta en ny myndighet. Det kan gå många år utan att ett företag sätts i resolution samtidigt som det kan krävas stora resurser när så sker. Det talar för att inordna uppdraget i en befintlig myndighet som har kapacitet att omfördela resurser från annan verksamhet.

För svenskt vidkommande är det inte heller aktuellt att delegera resolutionsfunktionen till centralbanken. De uppgifter som resolutions– myndigheten ansvarar för enligt krishanteringsdirektivet har enbart begränsade beröringspunkter med Riksbankens löpande verksamhet.

Enligt regeringens bedömning bör inte heller Finansinspektionen ges i uppdrag att hantera finansiella företag genom resolution. Utgångspunkten i krishanteringsdirektivet är att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall får ges uppdraget som resolutionsmyndighet med hänsyn till de intressekonflikter som kan uppstå i förhållande till myndighetens tillsynsverksamhet. Resolution kan innebära att den ansvariga myndigheten – direkt eller via förvaltare – tar över skötseln av ett företag

som fortsätter att bedriva finansiell verksamhet. Även ett företag under resolution måste ha tillstånd från Finansinspektionen och ska därmed även stå under tillsyn. Som Finansinspektionen konstaterar är det inte lämpligt att inspektionen ansvarar för att leda verksamheten i ett företag som står under dess tillsyn. Kravet på operativt oberoende och organisatorisk separation skulle vidare innebära att eventuella synergivinster mellan tillsyns- och resolutionsfunktionen inte kan utnyttjas till fullo.

Resolutionshanteringen kan ses som en utveckling av det uppdrag som Riksgäldskontoret sedan 2008 har i egenskap av stödmyndighet. Uppdraget som garantimyndighet har också gett Riksgäldskontoret erfarenheter från den förra krisen och dess efterspel som bör vara användbara vid hantering av företag i kris. Mot den bakgrunden anser regeringen att Riksgäldskontoret bör utses till resolutionsmyndighet enligt krishanteringsdirektivet med ansvar för att hantera ett företag i resolution med de verktyg och befogenheter som krishanteringsdirektivet föreskriver. Enligt regeringens mening bör ett särskilt beslutsorgan inrättas inom Riksgäldskontoret med uppgift att fatta beslut i ärenden som rör resolution. Därigenom kan specialkompetens på det aktuella området samlas och byggas upp samtidigt som en tillräcklig grad av självständighet med skilda besluts- och rapporteringsvägar i förhållande till Riksgäldskontorets övriga verksamhet upprätthålls.

Lagrådet föreslår att det i den nya lagen om resolution ska anges att

Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet i Sverige. När svenska förhållanden avses ska därför ”resolutionsmyndigheten” bytas ut mot ”Riksgäldskontoret” i lagtexten. Regeringen har justerat den nya lagen om resolution i enlighet med Lagrådets förslag.

Uppgifter för att förbereda för resolution

För att finansiera åtgärder i resolution ska resolutionsmyndigheten enligt krishanteringsdirektivet ha tillgång till ett nationellt finansieringsarrangemang för resolution som byggs upp genom avgiftsuttag från vissa företag på den finansiella marknaden (se avsnitt 25.2). I uppdraget som resolutionsmyndighet med ansvar för att hantera företag i resolution bör därför även ingå att besluta om avgifter till och förfoga över finansieringsarrangemanget. Detta ansluter till den gällande ordningen enligt stödlagen. Som regeringen återkommer till i följande avsnitt bör dock vissa beslut som rör användningen av finansieringsarrangemanget föregås av regeringens godkännande.

Därutöver föreskriver krishanteringsdirektivet andra krisförberedande uppgifter och befogenheter för resolutionsmyndigheten. Till exempel ska den upprätta resolutionsplaner. Som ett led i det arbetet ska myndigheten även bedöma om det finns allvarliga hinder i företagens verksamhet och organisation mot att hantera dem via resolution och, om så är fallet, vidta åtgärder för att avlägsna sådana hinder (se avsnitt 8). Resolutionsmyndigheten ska också fastställa ett minimikrav på hur mycket nedskrivningsbara skulder som ett företag måste ha. Minimikravet hänger samman med att skuldnedskrivningsverktyget ska bli verkningsfullt i resolution (jfr avsnitt 9 och 22.19).

Dessa uppgifter och befogenheter är i huvudsak sådana som det bör ankomma på den förvaltningsmyndighet som regeringen utser att fatta

beslut om. Vidare instämmer regeringen med utredningen i att vissa av dessa uppgifter och befogenheter liknar dem som Finansinspektionen har i sin tillsynsverksamhet och att det finns ett värde i en ordning där två olika myndigheter inte fattar beslut i samma fråga. Samtidigt finns det dock skillnader, särskilt med avseende på ändamålet med de olika uppgifterna och befogenheterna. Grundtanken med resolutionsplaneringen och fastställandet av nedskrivningsbara skulder är att ge resolutionsmyndigheten de bästa förutsättningarna att hantera ett företag i resolution. Om en annan myndighet än resolutionsmyndigheten ges avgörande inflytande över dessa frågor kan effektiviteten i resolutionsförfarandet förhindras och ansvarsutkrävande försvåras. För att den krishanterande verksamheten ska kunna bedrivas så effektivt som möjligt bör, enligt regeringens mening, myndigheten med ansvar för krishanteringen få bestämmanderätten även i dessa frågor. Riksgäldskontoret bör därför upprätta resolutionsplaner samt besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag genom resolution och nedskrivning av skulder. Detta bör dock ske i nära samarbete och genom informationsutbyte med Finansinspektionen (jfr artiklarna 3.4 och 90 samt avsnitt 27.8.1). På så sätt torde eventuella nackdelar med att två myndigheter har liknande funktioner och befogenheter minimeras.

En annan uppgift enligt krishanteringsdirektivet är nedskrivning eller konvertering av tillämpliga kapitalinstrument under vissa förutsättningar. Utövandet av denna befogenhet kan ske såväl utanför som i resolution (se avsnitten 22.19 och 14). Riksgäldskontoret ska kunna utöva denna befogenhet vid sin krishantering av företag i resolution, antingen ensamt eller tillsammans med resolutionsåtgärder. Regeringen återkommer till vilken myndighet som bör ansvara för utövandet av denna befogenhet utanför resolution och Svenska Bankföreningens synpunkter på organisatorisk separation i förhållande till ordinarie tillsynsuppgifter i avsnitt 5.6.3.

Av artikel 3.10 i krishanteringsdirektivet framgår att om mer än en myndighet utses för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna ska en av myndigheterna utses som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med relevanta myndigheter i andra medlemsstater. Eftersom Finansinspektionen inte föreslås få befogenhet att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna kan inspektionen inte heller utses som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med relevanta myndigheter i andra EESländer (jfr avsnitt 5.6.3). Enligt regeringens förslag till genomförande kommer endast Riksgäldskontoret att få sådana befogenheter, varför det inte finns skäl att utse en kontaktmyndighet.

Hänvisningar till S5-6-1

5.6.2. Regeringen och Finansdepartementet (Regeringskansliet)

Regeringens förslag: Regeringen ska pröva frågor om användningen av statliga stabiliseringsverktyg.

I fråga om utlåning från resolutionsreserven till ett annat finansieringsarrangemang inom EES och andra frågor som överlämnas från

Riksgäldskontoret, ska regeringen skyndsamt pröva om åtgärden kan godtas.

Regeringens bedömning: Finansdepartementet bör utöva det behöriga departementets funktioner enligt krishanteringsdirektivet i den mån funktionerna inte kan utövas av regeringen i stället.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock inget krav på regeringens tillåtelse i andra ärenden än utlåning från det nationella finansieringsarrangemanget för resolution.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 3.5 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna utse ett departement som ska ansvara för det behöriga departementets funktioner enligt direktivet.

Av artikel 2.1.22 framgår vidare att det behöriga departementet ska vara finansdepartementet eller annat departement med ansvar för ekonomiska, finansiella och budgetmässiga frågor på nationell nivå. För svenskt vidkommande bör därför Finansdepartementet utses till behörigt departement enligt krishanteringsdirektivet. Det bör ske i föreskrifter meddelade av regeringen.

När det gäller de närmare funktionerna som departementet ska ha ger krishanteringsdirektivet medlemsstaterna viss flexibilitet i genomförandet. Enligt flera artiklar där det behöriga departementet har en funktion att fylla kan nämligen funktionen i stället fullgöras av regeringen. Så är exempelvis fallet vid användningen av statliga stabiliseringsverktyg och utlåning från resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES (se artiklarna 56 och 106.3 i krishanteringsdirektivet, jfr avsnitt 22.34.1 och 25.3.2). Det behöriga departementets funktioner i sådana fall bör fullgöras av regeringen. I den nya lagen om resolution bör därför tas in bestämmelser om att regeringen beslutar om användningen av statliga stabiliseringsverktyg och prövar om utlåning från resolutionsreserven kan tillåtas. Som anförts i det föregående bör regeringens godkännande även krävas innan Riksgäldskontoret fattar beslut i frågor som kan få direkta budget- eller systemeffekter. I sådana fall bör Riksgäldskontoret, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om åtgärden kan godtas. Detta bör kompletteras med en bestämmelse i den nya lagen om resolution att regeringen skyndsamt ska pröva en överlämnad fråga. Regeringens prövning ersätter inte i något fall Riksgäldskontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Vid regeringens prövning ska endast bedömas om åtgärden kan godtas utifrån de budget- eller systemeffekter som kan följa av åtgärden. Samma förfarande bör användas när det gäller tillåtligheten av utlåning från resolutionsreserven.

Vidare finns det vissa funktioner enligt krishanteringsdirektivet som måste uppfyllas av det behöriga departementet. Så är exempelvis fallet för vissa underrättelser och visst informationsutbyte enligt direktivet. Detsamma gäller för det internationella samarbete som ska ske i s.k. resolutionskollegier (jfr avsnitt 26.2). I sådana fall bör Finansdepartementet ansvara för det behöriga departementets funktion. I den mån det aktuella ärendet berör flera departements verksamhetsområden bör det

dock beredas gemensamt i enlighet med 15 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet.

Hänvisningar till S5-6-2

5.6.3. Finansinspektionen

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ha den behöriga myndighetens uppgifter och befogenheter enligt krishanteringsdirektivet.

Finansinspektionen ska även pröva frågor om nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att befogenheten att skriva ned eller konvertera äganderättsinstrument och vissa skulder utanför resolution bör ligga hos Finansinspektionen. Även Finansinspektionen anser att den bör ansvara för nedskrivning och konvertering utanför resolution. Svenska Bankföreningen anser att det operativa oberoendet mellan de tillsyns- och resolutionsuppgifter som Finansinspektionen tilldelas måste framgå av lagtext alternativt av förordning.

Skälen för regeringens förslag: Enligt krishanteringsdirektivet har den behöriga myndigheten vissa befogenheter och ska fullgöra vissa uppgifter. Det gäller bl.a. i den krisförberedande fasen, t.ex. i samband med finansiella företags upprättande av återhämtningsplaner och avtal om koncerninternt finansiellt stöd samt krisavvärjande åtgärder för tidigt ingripande (se avsnitten 7, 10 och 12). Den behöriga myndigheten är även involverad i det krishanterande arbetet, exempelvis vid samråd med resolutionsmyndigheten och som medlem i resolutionskollegier. Den har dock inga befogenheter att tillämpa resolutionsverktyg eller att vidta andra resolutionsåtgärder enligt krishanteringsdirektivet.

Med behörig myndighet avses enligt artikel 2.1.21 i krishanteringsdirektivet en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i fortsättningen benämnd tillsynsförordningen, dvs. den myndighet som enligt nationell rätt får utöva tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag. För svenskt vidkommande är det Finansinspektionen. Inspektionen bör därför ha den behöriga myndighetens befogenheter och uppgifter enligt krishanteringsdirektivet.

Till skillnad från de krisförberedande uppgifter som har berörts i avsnitt 5.6.1 har nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utanför resolution inte samma starka koppling till resolutionsmyndighetens krishanterande verksamhet. Utanför resolution är befogenheten mer av tillsynskaraktär. Detta kommer bl.a. till uttryck i artikel 32.1 b i krishanteringsdirektivet där nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten uppräknas som ett exempel på tillsynsåtgärder som kan förhindra ett företags fallissemang. Med hänsyn härtill och till att Finansinspektionen redan har liknande befogenheter i sin tillsynsverksamhet (jfr artikel 54 i tillsynsförordningen) bör uppgiften att skriva ned och konvertera tillämpliga kapitalinstrument utanför resolution utföras av

inspektionen. Eftersom detta är en uppgift som resolutionsmyndigheten ska utföra enligt krishanteringsdirektivet blir därmed Finansinspektionen resolutionsmyndighet i direktivets bemärkelse i detta avseende. Det innebär emellertid inte att Finansinspektionen blir resolutionsmyndighet enligt den nya lagen om resolution. Inom ramen för genomförandet av krishanteringsdirektivet bör den benämningen reserveras för den myndighet som har i uppdrag att hantera företag under resolution genom de resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter som direktivet föreskriver, dvs. Riksgäldskontoret (jfr artikel 3.1 och 3.10). Formellt sett är nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten ingetdera, utan en krisförebyggande åtgärd (jfr artikel 2.1.40, 2.1.101 och 2.1.102). Krishanteringsdirektivets krav på operativt oberoende och strukturell separation i förhållande till tillsynsmyndighetens övriga funktioner gäller visserligen även för nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utanför resolution (jfr artikel 3.3). Regeringen finner dock inte skäl att reglera detta i lag.

Hänvisningar till S5-6-3

6. Definitioner och tillämpningsområde

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

6.1. Krisavvärjande åtgärder

Regeringens förslag: Med en krisavvärjande åtgärd avses

1. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning,

2. en åtgärd för att minska eller undanröja väsentliga hinder för avveckling eller rekonstruktion,

3. en åtgärd som Finansinspektionen vidtar när den överträdelse som motiverar åtgärden är av sådan art eller omfattning att ett institut kan komma att omfattas av resolution,

4. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare, eller

5. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Krisförebyggande åtgärder (dvs. krisavvärjande åtgärder) definieras i artikel 2.1.101 i krishanteringsdirektivet som utövande av befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning, utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18, tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande, tillsättning av en tillfällig förvaltare eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna.

Av definitionen framgår att den syftar på de åtgärder som tillsynsmyndigheterna eller resolutionsmyndigheten kan vidta och inte på de planer som upprättas av institut eller resolutionsmyndigheter. Definitionen träffar exempelvis inte institutens skyldigheter att upprätta återhämtningsplaner eller resolutionsmyndigheternas skyldigheter att

upprätta resolutionsplaner. De krisavvärjande åtgärder som tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) kan vidta är åtgärder för att undanröja väsentliga brister eller hinder för återhämtning (se avsnitt 7.2.6), åtgärder som vidtas med på grund av en överträdelse som kan medföra att resolutionsregelverket blir tillämpligt (se avsnitt 12.1), tillsättande av tillfällig förvaltare (se avsnitt 12.6) och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se avsnitt 14). De krisavvärjande åtgärder som resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) kan vidta är dels åtgärder för att minska eller undanröja väsentliga hinder för avveckling eller resolution (se avsnitt 8.1.5), dels nedskrivning eller konvertering inom ramen för ett resolutionsförfarande.

Begreppet krisavvärjande åtgärder kommer att användas i anslutning till genomförandet av artikel 68. Det innebär att begreppet behöver definieras i den nya lagstiftningen. Det bör också noteras att begreppet används i fråga om tidiga ingripanden som Finansinspektionen kan vidta enligt sektorslagstiftningen (se avsnitt 12). Eftersom vissa krisavvärjande åtgärder främst kommer att vidtas av Riksgäldskontoret och andra av Finansinspektionen, uppkommer frågan var definitionen av krisavvärjande åtgärder bör tas in. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligast att definitionen av krisavvärjande åtgärder förs in i den nya lagen om resolution och att det i sektorslagstiftningen förs in hänvisningar till den definitionen.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 29.1

6.2. Resolutionsåtgärder

Regeringens förslag: Med en resolutionsåtgärd avses

1. de verktyg som Riksgäldskontoret får besluta om,

2. de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, och

3. de andra åtgärder som Riksgäldskontoret får besluta om inom ramen för resolution.

Med en koncernresolutionsordning avses en plan enligt artikel 91.6 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Krishanterings- och resolutionsåtgärder

I artikel 2.1.102 i krishanteringsdirektivet definieras krishanteringsåtgärder som en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person enligt artikel 51.2 eller 72.1.

Begreppet krishanteringsåtgärd används i samma artiklar och i samma sammanhang som begreppet krisförebyggande åtgärd (krisavvärjande åtgärd) men inte i artikel 81 (se ovan).

En delmängd i begreppet krishanteringsåtgärd är de s.k. resolutionsåtgärderna. I artikel 2.1.40 i krishanteringsdirektivet definieras en resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut eller en sådan

enhet som avses i artikel 1 b, c eller d under resolution enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.

Det finns ett behov av att använda begreppet resolutionsåtgärder i den nya lagen. Begreppet behöver därför definieras. Den nu föreslagna definitionen skiljer sig dock något från krishanteringsdirektivets definition. Definitionen inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution, men däremot de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i krishanteringsdirektivets mening. Definitionen inkluderar även tillsättandet av en särskild förvaltare. Förändringen av definitionen är framför allt av framställningstekniska skäl och avsikten är inte att det ska innebära några materiella avvikelser från krishanteringsdirektivet.

Begreppet krishanteringsåtgärder används inte i den nya lagen om resolution och det finns därför inte något behov av att ta en definition av det begreppet i lagen.

Resolution, resolutionsändamål, resolutionsverktyg och befogenheter

Begreppet resolution definieras i artikel 2.1.1 i krishanteringsdirektivet som tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.

Enligt artikel 2.1.19 i krishanteringsdirektivet avses med resolutionsverktyg de verktyg som avses i artikel 37.3 (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget och skuldnedskrivningsverktyget).

Resolutionsförfarandet liksom resolutionsverktygen är det som står i fokus för regleringen (se avsnitt 15 och 22). Detsamma gäller de begrepp som hör ihop med dessa, såsom broinstitut (artikel 2.1.59) tillgångsförvaltningsenhet (artikel 2.1.56), skuldinstrument (artikel 2.1.48), skuld med säkerhet (artikel 2.1.67), totalbelopp (artikel 2.1.70), konverteringskurs (artikel 2.1.75), drabbad borgenär (artikel 2.1.76), drabbad innehavare (artikel 2.1.77) och mottagande enhet (artikel 2.1.80).

Resolutionen ska syfta till att uppnå ett eller flera resolutionsmål. Dessa mål har därför betydelse för bl.a. vilket eller vilka verktyg som resolutionsmyndigheten väljer att använda. Artikel 2.1.16 i krishanteringsdirektivet definierar resolutionsmål med hänvisning till artikel 31.2 i direktivet. Resolutionsändamålen, som är den term som enligt regeringens bedömning bör användas vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt, är av central betydelse för när Riksgäldskontoret ska besluta att ett företag ska försättas i resolution och hur resolutionen sedan ska genomföras. Den närmare innebörden av vart och ett av ändamålen kräver också en egen analys. Beträffande definitionen av resolutionsändamål hänvisas till avsnitt 15.1.

I artikel 2.1.39 i krishanteringsdirektivet definieras villkor för resolution genom en hänvisning till de villkor som anges i artikel 32.1, dvs. den artikel som anger under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten ska besluta att vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Den

närmare innebörden av det begreppet framgår av avsnitt 15.2. Begreppet behöver dock inte definieras uttryckligen i den nya lagen.

I artikel 2.1.20 i krishanteringsdirektivet definieras resolutionsbefogenheter som befogenheter i artiklarna 63–72. Något förenklat är en resolutionsbefogenhet beteckningen på de konkreta åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta eller initiera för att använda ett verktyg eller på annat sätt stödja resolutionen.

De enskilda befogenheterna behandlas i de olika avsnitt där det anges hur de föreslås genomföras i svensk rätt. Däremot bör uttrycket befogenheter inte föras in i den nya lagen om resolution. I stället bör det anges vilken typ av åtgärder som Riksgäldskontoret kommer att besluta om. Som beskrivits ovan inkluderar begreppet resolutionsåtgärder användningen av de olika resolutionsverktygen och övriga åtgärder som Riksgäldskontoret kan besluta om (befogenheterna). Eftersom begreppet resolutionsbefogenhet inte används i den nya lagen behöver det inte definieras. Vilka befogenheterna är bör i stället att preciseras under definitionen av resolutionsåtgärder.

Resolution av en koncern och koncernresolutionsordning

Om ett individuellt företag får problem kan det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerade till det individuella företaget utan påverkar även andra företag i samma koncern och därigenom koncernens livskraft, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Beslutet om resolution och efterföljande åtgärder avser dock alltjämt individuella företag och inte koncerner. I krishanteringsdirektivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 i krishanteringsdirektivet som antingen vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och befogenheter med avseende på koncernenheter.

Definitionen kan träffa såväl nationella som gränsöverskridande koncerner. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.

Koncernresolutionsordning definieras i artikel 2.1.45 i krishanteringsdirektivet som en plan för rekonstruktion av en koncern upprättad enligt artikel 91 (se avsnitt 15.3). I artikel 91 beskrivs processen för att försätta ett institut i en gränsöverskridande koncern i resolution. En resolutionsordning är alltså en plan som beskriver hur resolutionen i den gränsöverskridande koncernen ska hanteras. Resolutionsordningen utgör en operationalisering av den resolutionsplan som myndigheterna upprättar i krisavvärjande syfte. Begreppet koncernresolutionsordning bör definieras i den nya lagen på motsvarande sätt som görs i krishanteringsdirektivet.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Ordinarie insolvensförfaranden och avveckling

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av ordinarie insolvensförfaranden eller avveckling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens bedömning: Resolution är ett alternativ till andra insolvensförfaranden. Om ett företag försätts i resolution ska dess borgenärer inte komma sämre ut än om normala insolvensförfaranden hade använts.

Normala insolvensförfaranden definieras i artikel 2.1.47 som kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare som normalt gäller för kreditinstitut enligt nationell rätt och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.

Med utgångspunkt i svensk rätt står det klart att konkurs enligt konkurslagen (1987:672) och likvidation enligt aktiebolagslagen (2005:551) m.fl. lagar innebär total eller delvis avyttring. Kravet på att förfarandet ska vara kollektivt utesluter utmätning och andra specialexekutiva förfaranden. Kravet på att förfarandet ska inkludera total eller delvis avyttring utesluter också företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

I svensk rätt bör utgångspunkten vara att peka ut det svenska insolvensförfarande som avses, nämligen konkurs, i stället för att tala om ”normala insolvensförfaranden”. I vissa fall när krishanteringsdirektivet hänvisar till ”normala insolvensförfaranden” kan emellertid även likvidation vara ett alternativ. I dessa fall bör båda dessa förfaranden nämnas. När så är aktuellt får dock bedömas från fall till fall.

I artikel 2.1.54 i krishanteringsdirektivet definieras avveckling som avveckling av tillgångarna i ett institut eller ett sådant företag som avses i artikel 1.1. b, c eller d. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att föra in en motsvarande uttrycklig definition i den nya lagen om resolution.

6.4. Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden

Regeringens förslag: Kritiska verksamheter är tjänster som om de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av kärnaffärsområden.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Begreppet kritiska funktioner definieras i artikel 2.1.35 i krishanteringsdirektivet som verksamhet som om den plötsligt upphörde sannolikt skulle störa det

finansiella systemets förmåga att tillhandahålla de grundläggande funktionerna till realekonomin, vilket i förlängningen kan medföra betydande samhällsekonomiska kostnader. Det kan även framhållas att upprätthållande av kritiska funktioner är ett av resolutionsändamålen enligt artikel 31.2 a i krishanteringsdirektivet.

Med de grundläggande funktionerna menas betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering. För att undvika en sammanblandning av de kritiska och de grundläggande funktionerna bör den förra benämnas kritisk verksamhet. Mer konkret kan en verksamhet i ett företag (eller en koncern) anses vara kritisk om den utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, eller är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera.

I fallet med företag vars verksamhet utgör en tillräcklig andel av någon grundläggande funktion kan det handla om en bank som har omfattande inlåningsverksamhet. Om banken skulle gå i konkurs, kan följden bli en störning i betalningsförmedlingen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Eftersom det kan dröja en viss tid (upp till sju arbetsdagar enligt det nya insättningsgarantidirektivet) innan insättningsgarantin infrias, kan även insättare få problem med att genomföra betalningar under en tid.

Det skulle också kunna handla om en bank eller ett kreditinstitut som har en omfattande utlåningsverksamhet. Låntagare kan exempelvis ha svårt att snabbt ersätta en kreditgivare, eftersom andra kreditgivare inte har lika god information med nedsatt funktion i kreditförsörjningen som följd. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till onödig kapitalförstöring och störningar i samhällsekonomin. Svårigheter med att få finansiering kan också leda till att företag och hushåll får likviditetsproblem, vilket kan spilla över till betalningsförmedlingen.

Det problemdrabbade företagets verksamhet kan också vara en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera. Företaget kan t.ex. tillhandahålla specifika tjänster som är nödvändiga för att kunna genomföra centrala transaktioner i det finansiella systemet. Om verksamheten upphör leder det med andra ord till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet. Det kan t.ex. vara infrastrukturtjänster, men det kan också handla om att företaget är en central aktör på en viss marknad. Exempelvis kan en bank som andra banker lånar av, eller placerar hos, vara svår att ersätta och om denna verksamhet upphör kan det leda till negativa effekter på interbankmarknaden. Ett annat exempel är att företaget är stor marknadsgarant på någon viktig värdepappersmarknad, som i sin tur har stor samhällsekonomisk betydelse. Bankens verksamhet kan i sådana fall vara en kritisk verksamhet i lagens mening.

Det följer av exemplen ovan att det är viktigt att beakta en verksamhets utbytbarhet vid bedömningen av om den är kritisk. Det räcker inte med att verksamheten i sig är viktig (eller stor), utan den ska också vara svår att ersätta på kort tid för att definieras som kritisk. Exempelvis så är det en viktig verksamhet att ta emot insättningar. Det innebär dock inte att alla institut som tar emot insättningar ska anses bedriva kritisk verksamhet, inte ens om de har relativt stor marknadsandel. Det ska inte

heller gå att snabbt byta ut företaget, eftersom det är endast då företagets verksamhet inte är enkelt utbytbar som dess fallissemang kan leda till en störning som medför betydande konsekvenser för det finansiella systemets funktionsförmåga eller för realekonomin.

Eftersom begreppet kritisk verksamhet är av stor betydelse för utformningen av ett resolutionsförfarande, bör det definieras i lag. En bestämmelse som motsvarar definitionen i artikel 2.1.35 bör tas in i den nya lagen om resolution.

Frågan huruvida verksamheten är utbytbar är en del av bedömningen av om en verksamhet anses kritisk. Om institutet eller koncernen enkelt kan bytas ut kan inte heller ett fallissemang ge upphov till en allvarlig störning med avseende på begreppet kritisk verksamhet. Att utbytbarhet är ett kriterium i detta sammanhang behöver dock inte uttryckligen framgå av definitionen.

Den del i krishanteringsdirektivets definition som kännetecknar företag som kan bedriva kritisk verksamhet, dvs. ”institutets eller koncernens storlek eller marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet” är endast exempel på vilken typ av faktorer som kan tänkas påverka bedömningen av om ett företag bedriver kritisk verksamhet och behöver inte heller ingå i definitionen.

Kärnaffärsområde definieras i artikel 2.1.36 i krishanteringsdirektivet som affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör. Med kärnaffärsområden menas således verksamhet som ett företag bedriver och som är central för dess intjäning. Det är med andra ord verksamhet som är kritisk ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Det finns inget behov av att använda det begreppet i den nya lagen om resolution och någon särskild definition av det behöver därför inte tas in i lagen.

Hänvisningar till S6-4

6.5. Tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den nya lagen om resolution ska vara tillämplig på i Sverige hemmahörande kreditinstitut och värdepappersbolag, liksom på vissa finansiella institut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och EES-filialer.

Med kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det har tillstånd

1. för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om värdepappersmarknaden,

2. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 lagen om värdepappersmarknaden, eller

3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 samma lag.

Följande uttryck och begrepp träffar samma typ av företag som tillsynsförordningen: Finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet, finansiellt moderholdingföretag inom EES, blandat finansiellt holdingföretag inom EES, moderinstitut inom EES.

Ett moderföretag inom EES är ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES.

Lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ska kompletteras med vissa av dessa definitioner.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att ett resolutionsregelverk även för finansiella infrastrukturföretag, t.ex. centrala motparter och betalningssystem, bör utredas. Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om regelverket för resolution bör göras allmänt tillämpligt för samtliga kreditinstitut och värdepappersbolag, även de som inte bedöms vara systemviktiga.

Skälen för regeringens förslag

Vilka företag omfattas av regelverket?

Krishanteringsdirektivet rör förfaranden för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag.

Kreditinstitut och värdepappersföretag benämns tillsammans institut enligt artikel 2.1.23 i krishanteringsdirektivet. På motsvarande sätt bör en definition av institut som omfattar kreditinstitut och värdepappersbolag föras in i lagen om resolution. I den definitionen bör dock begreppet värdepappersbolag användas i stället för det vidare begreppet värdepapperföretag (se nedan). Motsvarande definition, liksom vissa andra definitioner som berörs i det följande och som är relevanta för de nya bestämmelser som förs in i sektorslagstiftningen, bör även införas i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.

Även filialer till institut i tredjeland omfattas av vissa av krishanteringsdirektivets bestämmelser. Begreppet filial behandlas i avsnitt 6.7. I avsnitt 6.10 behandlas vidare några andra begrepp som rör tredjeland.

Även vissa andra typer av företag, som inte är institut eller filialer till institut, kan dock till större eller mindre del omfattas av regelverket. Det kan röra sig om moderföretag till kreditinstitut och värdepappersföretag (finansiella moderholdingföretag och blandade finansiella moderholdingföretag), vissa andra typer av holdingföretag (finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet), finansiella institut som är dotterföretag till ett sådant holdingföretag eller till ett institut och som omfattas av grupptillsyn samt filialer till företag som är etablerade i tredjeland.

När det talas om såväl institut som andra företag som omfattas av regelverket, bör samlingsbegreppet företag användas i det följande.

Sveriges riksbank anser att det bör övervägas om en särskild resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag, t.ex. centrala motparter och betalningssystem, bör utredas. Enligt Riksbanken bedriver vissa sådana företag kritisk verksamhet och är av avgörande betydelse för den finansiella stabiliteten. Principiellt gör sig samma överväganden gällande för dessa företag som för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Samtidigt anser Riksbanken att en resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag skulle behöva utformas på ett annat sätt i enlighet med de företagens särskilda förutsättningar.

Som Sveriges riksbank noterar pågår även arbete i Europeiska kommissionen avseende de frågor som Riksbanken tar upp. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligt att avvakta med en eventuell utredning av en särskild resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag tills det inledda arbetet på europeisk nivå har avslutats.

Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om resolutionsregelverket bör ha ett bredare tillämpningsområde, och inte bara omfatta systemviktiga företag. Resolution är enligt Riksgäldskontoret ett förfarande som är särskilt utformat för finansiella företag och som kan möjliggöra en mer kostnadseffektiv krishantering för staten, även avseende icke systemviktiga företag. Att låta reglerna gälla för alla, och inte bara systemviktiga företag, skulle dessutom vara konkurrensneutralt.

Samtidigt noterar Riksgäldskontoret att det finns argument mot att utsträcka reglernas tillämpningsområde, och att en möjlig lösning kan vara att låta resolution bli ett frivilligt förfarande för icke systemviktiga företag eller att enbart tillämpa delar av ramverket på sådana företag.

Regeringen delar i och för sig Riksgäldskontorets bedömning att resolution enligt de nu föreslagna reglerna kan innebära en mer kostnadseffektiv hantering av krisdrabbade finansiella företag. Samtidigt bör det, som Riksgäldskontoret också framhåller, noteras att det effektiva förfarandet möjliggörs av att främst ägares och borgenärers rättigheter inskränks i förhållande till vad som annars skulle ha gällt. Det framstår därför som tveksamt om det är lämpligt att utsträcka resolutionsregelverkets tillämpningsområde till andra företag än de som enligt krishanteringsdirektivets uttryckliga regler ska kunna komma i fråga för resolution. Under alla förhållanden är det en fråga som det saknas beredningsunderlag för att behandla inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Moderinstitut och moderföretag

Begreppet moderinstitut används i krishanteringsdirektivet för att beteckna sådana institut som har andra finansiella företag som dotterföretag och inte själva är dotterföretag till ett annat institut eller ett holdingföretag. I krishanteringsdirektivet finns definitioner av dels moderinstitut i en medlemsstat, dels moderinstitut inom unionen (artikel 2.1.49 respektive artikel 2.1.50 i krishanteringsdirektivet). I likhet med utredningen anser regeringen att det inte behövs någon definition av ett moderinstitut i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES).

Definitionen av moderinstitut inom EES träffar svenska företag i toppen av en koncern även om koncernen inte är gränsöverskridande.

Det bedöms inte heller nödvändigt att föra in en definition av berört moderinstitut, motsvarande artikel 2.1.79 i krishanteringsdirektivet, i den nya lagen om resolution.

På motsvarande sätt som för institut finns också definitioner i krishanteringsdirektivet som avser moderföretag. I artikel 2.1.85 i krishanteringsdirektivet definieras ett moderföretag inom unionen som ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.

Definitionen syftar alltså på det företag som finns i toppen av en koncern inom unionen (EES). Den utesluter dock holdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet används exempelvis för att ringa in vilket moderföretag som är skyldigt att upprätta återhämningsplaner. En motsvarande definition bör tas in i lagen.

En undergrupp bland moderföretagen inom unionen utgörs av de finansiella moderholdingföretagen inom unionen. Det görs i krishanteringsdirektivet också en skillnad mellan ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.12) och finansiellt moderholdingföretag inom unionen (artikel 2.1.13). I båda fallen definieras begreppet med hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, kallad tillsynsförordningen. På motsvarande sätt som i fråga om moderinstitut inom unionen bör det i lagen tas in en definition av moderholdingföretag inom unionen, medan det framstår som överflödigt att dessutom ta in en definition av finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat. Samma överväganden gör sig gällande i fråga om definitionerna av blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.14) respektive inom unionen (artikel 2.1.15).

Kreditinstitut och värdepappersbolag

Enligt artikel 2.1.2 i krishanteringsdirektivet avses med kreditinstitut detsamma som i artikel 4.1.1 i tillsynsförordningen, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning.

Banker och kreditmarknadsföretag behandlas enligt svensk rätt som kreditinstitut och omfattas av de bestämmelser för tillsyn som EU-rätten ställer upp för kreditinstitut. Kreditinstitut bör därför definieras som banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF.

Enligt krishanteringsdirektivet ska det även vara tillämpligt på värdepappersföretag. Begreppet värdepappersföretag definieras som ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i tillsynsförordningen som omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, kallat kapitaltäckningsdirektivet.

I tillsynsförordningen definieras ett värdepappersföretag som en person enligt definitionen i led 1 i artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG och som omfattas av de krav som åläggs genom det direktivet, med undantag för kreditinstitut, s.k. lokala företag och företag som enbart tillhandahåller vissa typer av investeringstjänster eller investeringsverksamhet och inte heller inte innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder.

Enligt 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM, definieras värdepappersbolag som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag. Eftersom det nya regelverket bl.a. är avsett att träffa företag som driver värdepappersrörelse utan att vara kreditinstitut bör den definitionen tas som utgångspunkt även i den nya lagen om resolution.

Enligt krishanteringsdirektivet ska undantag för det första göras för lokala företag. Enligt 2 kap. 5 § första stycket 14 LVM behöver lokala företag som driver värdepappersrörelse inte något tillstånd för den verksamheten. De är därför inte värdepappersbolag enligt definitionen i LVM. Nu avsedda lokala företag bör inte omfattas av regelverket om resolution.

Krishanteringsdirektivet undantar dessutom företag som endast tillhandahåller en eller flera typer av uppräknade typer av investeringstjänster eller investeringsverksamhet och inte heller innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder. Ett motsvarande undantag bör tas in i lagen.

I prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler konstateras att svensk rätt tidigare inte gjort undantag för sådana företag som anges i artikel 4.1.2 c i tillsynsförordningen (s. 129). Det sägs vidare att om svensk rätt anpassas så att endast de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i tillsynsförordningen är skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen kommer vissa bolag, till skillnad mot vad som gällde tidigare, inte att behöva följa reglerna om kapitaltäckning m.m. Eftersom tillsynsförordningen tillåter medlemsstaterna att utvidga tillämpningsområdet för förordningen, fanns det enligt regeringens mening inte skäl att ändra gällande rätt i fråga om vilka svenska värdepappersbolag som ska vara skyldiga att tillämpa reglerna om kapitaltäckning m.m. Enligt regeringen ska därför samma värdepappersbolag som tidigare vara skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen. Regeringen konstaterade dock att det framöver finns ett behov av en översyn vad gäller kapitaltäckningsregelverkets tillämpning på olika typer av värdepappersbolag. Inom ramen för det lagstiftningsärendet ansågs det dock inte finnas utrymme för en sådan översyn. I propositionen föreslogs därför att ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt LVM och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt LBF.

Det nya regelverk som nu ska genomföras innebär att de företag som omfattas av det blir föremål för ytterligare reglering. Mot bakgrund av regelverkets syfte bör utgångspunkten vara att enbart de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i krishanteringsdirektivet också ska omfattas av den nya lagen om

resolution. Dock bör lagen omfatta även värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, (2 kap. 2 § första stycket 8 LVM). Ett sådant tillstånd får bara ges tillsammans med ett tillstånd att lämna kunder kredit enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 samma lag. Detta är en sidotjänst som har införts nationellt och saknar motsvarighet i direktiv 2004/39/EG. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i unionsrätten (prop. 2006/07:115 s. 326). Sådana värdepappersbolag är således kreditinstitut enligt krishanteringsdirektivets bestämmelser och bör därför omfattas av regelverket.

Finansiella institut (finansinstitut) och holdingföretag

Krishanteringsdirektivet är även tillämpligt på vissa finansiella institut och olika typer av holdingföretag. För dessa typer av företag gäller att krishanteringsdirektivets definitioner hänvisar till de definitioner som ges i tillsynsförordningen. De bör därför definieras i den nya lagen om resolution med hänvisning till relevanta bestämmelser i tillsynsförordningen.

Med ett finansiellt institut (finansinstitut i direktivets svenska översättning) avses enligt artikel 2.1.4 i krishanteringsdirektivet ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. Den definitionen inkluderar exempelvis företag som driver finansiell verksamhet men utan att vara tillståndspliktigt, t.ex. vissa kreditgivande företag. Det omfattar vidare betalningsinstitut enligt lagen (2010:751) om betaltjänster och institut för elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Däremot omfattas t.ex. inte försäkringsföretag eller försäkringsrelaterade holdingföretag av definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. Det kan nämnas att finansiellt institut även definieras i 1 kap. 5 § 7 LBF.

Även finansiella holdingföretag berörs av krishanteringsdirektivet och måste i samma utsträckning omfattas av den svenska regleringen. I artikel 2.1.9 i krishanteringsdirektivet definieras ett finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen. Ett finansiellt holdingföretag är ett finansiellt institut som i huvudsak har finansiella företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn som dotterföretag, dvs. institut och finansiella institut (inte försäkringsföretag). Definitionen av dotterföretag behandlas i avsnitt 6.6. Definitionen omfattar bl.a. den situationen att holdingföretaget innehar en majoritet av rösterna i företaget. Som framgår nedan görs också en åtskillnad mellan finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Denna skillnad behandlas närmare under definitionen av de sistnämnda företagen.

Ett blandat finansiellt holdingföretag definieras i krishanteringsdirektivet genom en hänvisning till artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen. Där definieras ett blandat finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG, det s.k. konglomeratdirektivet. I konglomeratdirektivet definieras ett blandat finansiellt holdingföretag som ett moderföretag som inte utgör en reglerad enhet men som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är en

reglerad enhet med säte inom unionen, och andra enheter utgör ett finansiellt konglomerat. Skillnaden mellan ett blandat finansiellt holdingföretag och ett finansiellt holdingföretag är att ett blandat finansiellt holdingföretag leder en grupp som består av företag som tillhör både bank- och försäkringssektorn (ett finansiellt konglomerat) medan ett finansiellt holdingbolag per definition leder en grupp med företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och som inte utgör ett finansiellt konglomerat. Ett blandat finansiellt holdingföretag kan dock, vid sidan av att omfattas av den konglomeratsbaserade tillsynen, omfattas även av den gruppbaserade tillsynen över företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn (eller försäkringsgrupper om det förekommer). Att ett blandat finansiellt holdingföretag leder ett finansiellt konglomerat utesluter alltså inte att det samtidigt leder en annan finansiell grupp.

Definitionen av ett holdingföretag med blandad verksamhet i artikel 2.1.11 i krishanteringsdirektivet hänvisar till artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen. Där definieras ett holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag eller ett institut eller ett blandat finansiellt holdingföretag och som har minst ett institut bland sina dotterföretag. Av detta följer att det räcker med att det finns ett institut i en koncern för att dess moderföretag ska vara ett holdingföretag med blandad verksamhet.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet ingår inte när den konsoliderade ställningen bestäms inom ramen för gruppbaserad tillsyn eller för ett finansiellt konglomerat.

Institut under resolution

I krishanteringsdirektivet används begreppet ”institut under resolution” för att beteckna ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas (artikel 2.1.83).

Definitionen pekar alltså ut ett företag – oavsett om det är ett institut, ett finansiellt institut eller ett holdingföretag – som är försatt i resolution. Parallellt med detta begrepp pekar krishanteringsdirektivet dock som regel ut de företag som nämns i artikel 1.1 b, c och d. Dessa alternativa skrivningar torde dock träffa samma krets företag.

Ett liknande samlingsbegrepp behövs i svensk rätt. Det bör därför i den nya lagen om resolution tas in en definition som motsvarar den i artikel 2.1.83 i krishanteringsdirektivet. Eftersom vissa av de företag som omfattas av definitionen inte är institut, bör dock uttrycket företag i resolution användas i stället.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Gruppbaserad tillsyn

Regeringens förslag: Ett institut som står under gruppbaserad tillsyn står under tillsyn på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen.

Koncern ska definieras som ett moderföretag och dess dotterföretag. Dotterföretag ska definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen. Ett moderföretag är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen. Även begreppet gränsöverskridande koncern ska definieras.

En motsvarande definition av koncern ska även tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Återhämtningsplaner, resolutionsplaner och resolutionsåtgärder ska upprättas respektive vidtas både beträffande institut och dotterföretag som är finansiella institut och mot vissa holdingföretag. Det förekommer också ett antal definitioner som tar sikte på dessa företag när de bildar en koncern.

Begreppet gruppbaserad (”consolidated basis”) blir relevant i sammanhang då företag i en koncern behandlas som en grupp, t.ex. genom att bli föremål för gruppbaserad tillsyn. I artikel 2.1.7 i krishanteringsdirektivet definieras gruppbaserad med hänvisning till definitionen av den konsoliderade finansiella ställningen (”consolidated situation”) i artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen. I artikel 4.1.47 i den förordningen definieras konsoliderad situation (”consolidated situation”) som den situation som blir resultatet av att kraven i del ett avdelning II kapitel 2 (artiklarna 11–17) i tillsynsförordningen tillämpas på ett institut på samma sätt som om det institutet tillsammans med ett eller flera andra enheter utgjorde ett enda institut.

Begreppet gruppbaserad i samband med resolution har alltså samma innebörd vid resolution som vid tillsyn. Den nya lagen bör innehålla en definition av gruppbaserad motsvarande den som finns i krishanteringsdirektivet.

För att avgränsa den relevanta finansiella gruppen är begreppet koncern och därmed sammanhängande begrepp relevanta.

En koncern definieras enligt artikel 2.1.26 i krishanteringsdirektivet som ett moderföretag och dess dotterföretag. En gränsöverskridande koncern är enligt artikel 2.1.27 i krishanteringsdirektivet en koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat. En koncernenhet definieras i sin tur i artikel 2.1.31 som en juridisk person som är del av en koncern.

Med dotterföretag avses enligt artikel 2.1.5 i krishanteringsdirektivet ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen.

Alla dotterföretag till dotterföretag ska också anses vara dotterföretag till det moderföretag som är överordnat dessa företag.

Med ett moderföretag avses ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i tillsynsförordning (artikel 2.1.6).

Prop. 2015/16:5 Med krishanteringsdirektivet överensstämmande definitioner av koncern, gränsöverskridande koncern, moderföretag och dotterföretag bör tas in i den nya lagen. En motsvarande definition av koncern bör även tas in i LBF och LVM. Någon definition av begreppen koncernenhet behövs dock inte.

Hänvisningar till S6-6

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 6.5

6.7. Filialer

Regeringens förslag: En betydande filial är en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Ordet filial har samma innebörd som i tillsynsförordningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av beskrivningen av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde framgår att det också är tillämpligt på filialer till institut i vissa avseenden. En filial definieras i artikel 2.1.17 i krishanteringsdirektivet som ett driftsställe som utgör en rättsligt beroende del av ett institut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i institut. Det är samma definition som i artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen.

Begreppet filial bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.

Ett institut kan bedriva verksamhet i andra länder exempelvis genom att etablera ett dotterföretag eller en filial. Dotterbolagssituationen har behandlats i det föregående. När ett institut väljer en filiallösning uppstår dock inte någon koncernrelation, eftersom filialen inte är någon egen juridisk person. Tillsynen över filialens verksamhet utövas i allt väsentligt från hemlandet. Värdlandet och hemlandet ska dock samarbeta och utbyta information (se t.ex. artikel 50 i kapitaltäckningsdirektivet). Värdlandet har rätt till viss information från filialen och rätt att göra vissa platsundersökningar hos den.

En filial kan ha större eller mindre betydelse för den finansiella stabiliteten i värdlandet. För de viktigaste filialerna använder kapitaltäckningsdirektivet begreppet ”betydande filialer”. För betydande filialer ställer kapitaltäckningsdirektivet krav på ett djupare samarbete än för övriga filialer, bl.a. i fråga om krisförberedelser. De myndigheter som ansvarar för de betydande filialerna kan också delta i tillsynskollegier.

Begreppet betydande filial definieras också i artikel 2.1.34 i krishanteringsdirektivet som en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.

Enligt artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet ska den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat (dvs. där filialen finns) göra en framställning till den samordnande tillsynsmyndigheten (eller till hemlandsmyndigheten om det inte finns en grupp) om att en filial till ett institut (med undantag för vissa värdepappersföretag) ska betraktas som betydande. Framställningen ska innehålla skälen till varför filialen ska betraktas som betydande. Av särskild vikt vid den bedömningen är om

insättningarna i kreditinstitutets filial motsvarar en marknadsandel som överskrider 2 procent i värdmedlemsstaten, om en nedläggning av filialen skulle skapa likviditetsproblem eller negativa effekter för betalnings-, clearing- och avvecklingssystem i värdlandet, eller om filialen på grund av antalet kunder är stor eller betydande inom värdlandets finansiella system.

Efter en sådan framställning följer en process under vilken tillsynsmyndigheterna ska försöka komma fram till ett gemensamt beslut om ifall filialen är betydande. Om myndigheterna inte kan enas bestämmer dock tillsynsmyndigheten i värdlandet.

Begreppet betydande filial kommer alltså att ha samma innebörd i krishanteringsdirektivet som i kapitaltäckningsdirektivet. Vilka filialer som är betydande kommer därför att identifieras inom ramen för tillsynen. Begreppet betydande filial bör mot denna bakgrund definieras som en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.

Hänvisningar till S6-7

6.8. Myndigheter

Regeringens förslag: Med behörig myndighet avses i Sverige

Finansinspektionen, beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.

Även samordnande tillsynsmyndighet, samordnande resolutionsmyndighet, berörd myndighet och samordnande berörd myndighet ska definieras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Behöriga (tillsynsansvariga) myndigheter och samordnande tillsynsmyndighet

I Sverige utövas tillsynen över kreditinstitut och värdepappersbolag av Finansinspektionen. När det i kapitaltäckningsdirektivet, tillsynsförordningen och krishanteringsdirektivet talas om tillsynsmyndigheter används begreppet behörig myndighet (se artikel 2.1.21 i krishanteringsdirektivet som i sin tur hänvisar till definitionen av behörig myndighet i tillsynsförordningen). Behörig myndighet bör i den nya lagen om resolution definieras som Finansinspektionen i Sverige, och beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013.

En samordnande myndighet är en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EU och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU eller blandade finansiella holdingföretag inom EU myndighet (se artikel 2.1.37 i krishanteringsdirektivet som hänvisar till artikel 4.1.41 i tillsynförordningen). Hur den samordnande myndigheten utses framgår av artikel 111 i kapitaltäckningsdirektivet.

Av definitionen av samordnande myndighet följer att det bara kan finnas en samordnande myndighet för ett visst institut inom EES. Utgångspunkten är att den samordnande tillsynsmyndigheten är den myndighet som ansvarar för tillsynen över det institut som finns längst upp i gruppen, men det finns även anvisningar om hur myndigheten ska utses i mer komplicerade koncernstrukturer. Den samordnande tillsynsmyndigheten har en central roll för planering och samordning av samarbetet och informationsutbytet i en koncern och ska inrätta tillsynskollegierna.

Enligt krishanteringsdirektivet har den samordnande tillsynsmyndigheten en central roll i behandlingen av koncernåterhämtningsplanerna och resolutionsmyndigheten på koncernnivå (se definition nedan) ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten i vissa frågor som rör resolutionsplanerna m.m. De är också involverade i andra frågor och deltar i kollegierna.

Begreppet samordnande tillsynsmyndighet bör ges samma innebörd i den nya lagen om resolution som i tillsynsförordningen.

Resolutionsmyndighet och samordnande resolutionsmyndighet

I artikel 2.1.21 i krishanteringsdirektivet definieras resolutionsmyndighet som den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3, dvs. för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna. Vilken svensk myndighet som bör vara resolutionsmyndighet behandlas i avsnitt 5.6.1.

I artikel 2.1.44 i krishanteringsdirektivet definieras resolutionsmyndighet på koncernnivå som resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen. Som har nämnts i det föregående är den samordnande tillsynsmyndigheten den myndighet som utövar tillsyn över ett moderinstitut inom EES enligt bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå är då den myndighet i samma land som har ansvar för resolutionsrelaterade ärenden.

För att uppnå symmetri med vad som gäller för tillsynsmyndigheterna bör begreppet ”samordnande resolutionsmyndighet” införas och definieras i den nya lagen i stället för ”resolutionsmyndighet på koncernnivå”. Begreppet bör dock ha samma innebörd som begreppet resolutionsmyndighet på koncernnivå.

Behöriga ministerier, berörd myndighet, utsett nationellt makrotillsynsorgan

Även regeringarna är involverade i processen genom de departement/ ministerier som utses. I artikel 2.1.22 i krishanteringsdirektivet definieras behöriga ministerier som finansministerierna eller andra ministerier i

medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finansiella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts enligt artikel 3.5 i krishanteringsdirektivet. I avsnitt 5.6.2 behandlas regeringen och det behöriga ministeriets (Finansdepartementets) roll i det krisavvärjande och krishanterande arbetet. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.

I artikel 2.1.78 i krishanteringsdirektivet definieras berörd myndighet som en myndighet i en medlemsstat som i enlighet med artikel 61 i direktivet har identifierats som ansvarig enligt den statens nationella rätt för att fatta de beslut som avses i artikel 59.3.

Innebörden av detta är att den berörda myndigheten är den myndighet som ska fastställa när det är nödvändigt att skriva ned eller konvertera vissa instrument som ingår i ett instituts kapitalbas till aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument. Den berörda myndighetens roll beskrivs närmare i avsnitt 5.6.3. Regeringen anser att det bör anges direkt i lag vilken svensk myndighet som är berörd myndighet. En definition av berörd myndighet bör även tas in i den nya lagen om resolution för att täcka de utländska berörda myndigheterna liksom de samordnande berörda myndigheterna.

I artikel 2.1.106 i krishanteringsdirektivet definieras begreppet utsett nationellt makrotillsynsorgan som den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makroprudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämnden av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).

I Sverige är det Finansinspektionen som har utsetts till makrotillsynsorgan. Det är dock inte nödvändigt att införa någon definition av begreppet i lag.

Hänvisningar till S6-8

6.9. Tillsynskollegier och resolutionskollegier

Regeringens förslag: Definitioner av begreppen tillsynskollegium och resolutionskollegium införs i lagen om resolution.

Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningens bedömning innebär att begreppen tillsynskollegium och resolutionskollegium inte definieras i lag.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheter i flera länder samarbetar i s.k. tillsynskollegier om tillsynen av företag som verkar över landsgränserna. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser om samarbete och informationsutbyte både i och utanför kollegier. Att det ska inrättas tillsynskollegier framgår av artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet. Finansinspektionens samarbete i tillsynskollegier beskrivs i avsnitt 7.5.2 i Finanskriskommitténs delbetänkande (SOU 2013:6).

I artikel 2.1.52 i krishanteringsdirektivet definieras tillsynskollegier som kollegier av tillsynsmyndigheter som upprättas enligt artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet.

Regeringen anser att en defintion av begreppet tillsynkollegium bör införas i den nya lagen om resolution.

Enligt artikel 88 i krishanteringsdirektivet ska det finnas resolutionskollegier, på motsvarande sätt som det finns tillsynskollegier. Begreppet resolutionskollegium definieras i artikel 2.1.46 i direktivet just som ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.

Regeringen anser att en defintion av begreppet resolutionskollegium bör införas i den nya lagen om resolution.

Hänvisningar till S6-9

6.10. Tredjelandsrelaterade definitioner

Regeringens förslag: Ett tredjelandsinstitut är ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det var hemmahörande inom EES.

Ett moderföretag i tredjeland är ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES.

Med ett resolutionsförfarande i tredjeland avses en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt krishanteringsdirektivet i fråga om ändamål och förväntat resultat.

En EES-filial är en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och Svenska

Fondhandlareföreningen anser att en definition av tredjeland bör tas in i lagen.

Skälen för regeringens förslag: Ett företag som är hemmahörande inom EES och omfattas av krishanteringsdirektivets bestämmelser kan ha sitt moderföretag utanför EES (dvs. i tredjeland) eller ha ett dotterföretag i ett sådant land. Krishanteringsdirektivet innehåller särskilda bestämmelser om hur de myndigheter som är hemmahörande inom EES bör agera för att möjliggöra samordnande åtgärder om en koncern med verksamhet innanför och utanför EES får sådana problem att en resolutionsmyndighet i EES eller tredjeland måste vidta resolutionsåtgärder. Detta beskrivs närmare i avsnitt 26.4. Det förekommer också ett antal begrepp som används just i relation till tredjeland (dotterföretag inom unionen, tredjelandsinstitut, moderföretag i tredjeland, resolutionsförfarande i tredjeland, unionsfilial samt relevant myndighet i tredjeland).

Dessa begrepp behandlas i avsnitt 26.4 om hur direktivbestämmelserna om samverkan med myndigheter i tredjeland ska genomföras i svensk lagstiftning. Samtliga begrepp, utom begreppen dotterföretag inom unionen och relevant myndighet i tredjeland, bör definieras i den nya lagen om resolution.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att en definition av tredjeland bör tas in i lagen. Som framgått ovan är tredjeland ett land utanför EES-området. Det framstår enligt regeringens bedömning som överflödigt att föra in en uttrycklig definition av detta begrepp, som inte heller definieras särskilt i krishanteringsdirektivet, i lagen.

Hänvisningar till S6-10

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 6.5

6.11. Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade skulder

Regeringens förslag: Termen kapitalbas definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.

Kärnprimärkapitalinstrument är kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen.

Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

Supplementärkapitalinstrument är kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen.

Relevanta kapitalinstrument definieras som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Det finns regler, särskilt i tillsynsförordningen men även i kapitaltäckningsdirektivet, som ska säkerställa att institutens förlustabsorberande kapital, den s.k. kapitalbasen, är tillräckligt stort i förhållande till deras risker. I dessa rättsakter finns det exempelvis regler som grupperar dessa risker och anger hur instituten ska beräkna hur stor deras kapitalbas behöver vara i relation till respektive risk. Tillsynsförordningen anger också bl.a. vilken typ av kapitalinstrument som kapitalbasen får bestå av.

Tillämpningen av de nämnda regelverken kommer att resultera i ett kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla individuellt eller på gruppnivå (kapitalbaskravet).

I krishanteringsdirektivet finns definitioner av kapitalbas, krav på kapitalbas, kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument som anknyter till motsvarande definitioner i tillsynsförordningen. När det gäller definitionerna av olika typer av kapitalinstrument bör motsvarande definitioner, som hänvisar till relevanta bestämmelser i tillsynsförordningen, tas in i lagen. Däremot framstår det inte som nödvändigt att i den nya lagen om resolution införa någon definition av begreppet krav på kapitalbas.

Det finns också vissa relaterade begrepp som inte definieras med hänvisning till bestämmelser i tillsynsförordningen. I artikel 2.1.74 i krishanteringsdirektivet definieras tillämpliga kapitalinstrument som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpningen av artikel 43–62 i krishanteringsdirektivet. En

motsvarande definition bör tas in i den nya lagen om resolution, med den skillnaden att termen relevanta kapitalinstrument bör användas i stället. I artikel 2.1.71 i krishanteringsdirektivet definieras även begreppet kvalificerade skulder som sådana skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2 (se avsnitt 22.22).

I krishanteringsdirektivet används även begreppet kärnprimärkapitalrelation. Någon definition av detta begrepp finns dock inte i artikel 2 i krishanteringsdirektivet och någon sådan definition bör heller inte tas in i den nya lagen om resolution.

Hänvisningar till S6-11

6.12. Statsstödsrelaterade definitioner

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av extraordinärt offentligt finansiellt stöd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Det kan bli fråga om tillämpning av de unionsrättsliga statsstödsreglerna bl.a. om staten använder resolutionsreserven (se avsnitt 22.33) för att ge stöd åt ett företag som försatts i resolution. Dessa regler kommer alltså att behöva beaktas när ett företag är i resolution, vilket också framgår av flera bestämmelser i krishanteringsdirektivet. Det finns också två definitioner i direktivet med anknytning till statsstödsregelverket.

För det första definieras begreppet ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUFfördraget, eller något annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå, vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör (artikel 2.1.28).

För det andra definieras unionens regler om statligt stöd som den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget samt förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget (artikel 2.1.53).

Statsstödsreglerna gäller oberoende av vad som anges i krishanteringsdirektivet och oberoende av hur begreppet ”unionens regler om statligt stöd” definieras. Enligt regeringens bedömning saknas det därför anledning att i den nya lagen om resolution föra in definitioner som motsvarar de som ges i krishanteringsdirektivets artikel 2.1.28 och 2.1.53.

Hänvisningar till S6-12

6.13. Insättningsgarantin och investerarskyddet

Regeringens förslag: Kvalificerade insättningar är sådana insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger den maximala ersättningsnivån för garantin.

En definition av resolutionsmyndighet förs in i lagen om insättningsgaranti.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att definitionerna av garanterade och kvalificerade insättningar bör ansluta till insättningsgarantidirektivets definitioner, och föras in i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Skälen för regeringens förslag: Med insättningsgarantisystem avses enligt artikel 2.1.72 i krishanteringsdirektivet ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar enligt artikel 4 i 2014 års insättningsgarantidirektiv (2014/49/EU). 2014 års insättningsgarantidirektiv har ännu inte genomförts i svensk rätt.

Det svenska insättningsgarantisystemet är den insättningsgaranti som administreras av garantimyndigheten (Riksgäldskontoret). Någon definition av insättningsgarantisystem föreslås dock inte i den nya lagen, eftersom det i Sverige bara finns ett system för insättningsgaranti.

Eftersom det inte finns några s.k. institutionella skyddssystem i Sverige behöver en definition av sådana system motsvarande artikel 2.1.8 i krishanteringsdirektivet inte heller tas in i den nya lagen om resolution.

Det framstår inte heller som nödvändigt att i den nya lagen om resolution föra in definitioner av insättare eller investerare (artikel 2.1.104 respektive 2.1.105 i krishanteringsdirektivet). De begreppen definieras i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti respektive lagen (1999:158) om investerarskydd.

Krishanteringsdirektivet skiljer mellan garanterade insättningar (artikel 2.1.94) och kvalificerade insättningar (artikel 2.1.95). Båda begreppen definieras genom en hänvisning till motsvarande definitioner i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artiklarna 2.1.4 och 2.1.5 i insättningsgarantidirektivet).

I insättningsgarantidirektivet definieras kvalificerade insättningar som insättningar som inte är undantagna från skydd i enlighet med artikel 5. De insättningar som undantas från skydd enligt artikel 5 i 2014 års insättningsgarantidirektiv är något förenklat dels insättningar från andra finansiella företag och myndigheter, dels insättningar som härrör från penningtvättstransaktioner eller där kontohavaren aldrig har identifierats.

Kvalificerade insättningar är alltså den typ av insättningar som får skydd av insättningsgarantidirektivet och de nationella bestämmelser som genomför det direktivet. Om hela insättningen faktiskt skyddas beror dock på hur stor den är. Skydd ges enbart upp till det garanterade beloppet på 100 000 euro per institut och insättare, men inte för kontobehållning som överstiger det beloppet. Begreppet kvalificerade insättningar behöver definieras. Det framstår som lämpligt att definitionen av kvalificerad insättning förs in i den nya lagen om

resolution, med hänvisning till lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Det bör framgå av definitionen att en kvalificerad insättning är en insättning enligt lagen om insättningsgaranti som omfattas av garantin. Detta innebär, som Riksgäldskontoret påpekar, att det handlar om en insättning som inte undantas från garantiskyddet enligt 4 b § eller 5 § lagen om insättningsgaranti.

Garanterade insättningar kan sägas vara den delmängd av de kvalificerade insättningarna som faktiskt omfattas av garantiskyddet, om garantin behöver infrias. De garanterade insättningarna är således de kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin. Som Riksgäldskontoret anför gäller den i lagen om insättningsgaranti angivna ersättningsnivån avseende den samlade kontobehållningen per institut och insättare. En motsvarande definition av garanterade insättningar bör tas in i den nya lagen om resolution, med hänvisning till lagen om insättningsgaranti.

I 2 § lagen om insättningsgaranti definieras begreppet garantimyndighet. En motsvarande definition av resolutionsmyndighet bör införas i lagen.

Hänvisningar till S6-13

6.14. Ledningsorgan och verkställande ledning

Regeringens bedömning: De av krishanteringsdirektivets bestämmelser som rör ledningsorgan och verkställande ledning syftar primärt på styrelsen respektive den verkställande direktören, men en bedömning får göras i varje enskilt fall. Det bör i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Begreppet ledningsorgan definieras i artikel 2.1.24 i krishanteringsdirektivet som ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i kapitaltäckningsdirektivet. I den senare bestämmelsen definieras ett ledningsorgan som ett instituts organ som utses enligt den nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet.

Den verkställande ledningen definieras i artikel 2.1.25 i krishanteringsdirektivet som verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i kapitaltäckningsdirektivet. I kapitaltäckningsdirektivets bestämmelse definieras den verkställande ledningen som de fysiska personer som utövar verkställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet.

Med ledningsorgan avses enligt svensk rätt primärt styrelsen. Den verkställande ledningen motsvarar enligt svensk rätt den verkställande direktören. Det är samma bedömning som regeringen har gjort i samband

med genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 166 f.). Där konstaterar emellertid regeringen också att kapitaltäckningsdirektivet är utformat för att tillämpas inom EU där det finns mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner. Det innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför enligt regeringen i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Enligt regeringen avses likaså med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida inte det särskilt anges.

De ställningstaganden som ovan refererats är relevanta även för de bedömningar som görs här. Även vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt bör det i varje enskilt fall tas ställning till om begreppet ledningsorgan med beaktande av svenska förhållanden ska inkludera även den verkställande direktören. Begreppen styrelse och verkställande direktör bör användas i stället för termerna ledningsorgan och verkställande ledning.

Hänvisningar till S6-14

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 18.3.1

6.15. Övriga definitioner

I det föregående har definitioner som hör ihop grupperats under gemensamma rubriker. Krishanteringsdirektivet innehåller emellertid ytterligare ett antal definitioner som, i den mån de bör tas in i lag eller analyseras närmare, kan behandlas i sina sammanhang. I det följande anges vilka de är och i förekommande fall var de behandlas närmare. – Äganderättsinstrument (artikel 2.1.61), se avsnitt 20.1. – Bankdag (artikel 2.1.81), se avsnitt 19.6. – Säkerställd obligation (artikel 2.1.96), se avsnitten 22.22 och 23.1.1. – Nettningsavtal (artikel 2.1.98), se avsnitt 23.1.4. – Kvittningsavtal (artikel 2.1.99), se avsnitt 23.1.4. – Finansiella avtal (artikel 2.1.100), se avsnitt 11.3. – Mikroföretag samt små och medelstora företag (artikel 2.1.107), se

avsnitt 11.1 och 24.4. – Reglerad marknad (artikel 2.1.108), se avsnitt 19.10.

Hänvisningar till S6-15

7. Återhämtningsplaner

Hänvisningar till S7

7.1. Övergripande om återhämtningsplaner

7.1.1. Bakgrund och utgångspunkter

Krishanteringsdirektivet reglerar tre olika faser av arbetet med finansiell stabilitet: förebyggandefasen, återhämtningsfasen och resolutionsfasen. I den förebyggande fasen ska ett institut eller dess moderföretag upprätta en s.k. återhämtningsplan, som förberedelse för eventuella åtgärder om det utsätts för påfrestningar. När ett institut eller moderföretag hamnar

under stark press ska det alltså redan ha funderat kring eventuella åtgärder baserat på olika typscenarier. Återhämtningsfasen inträder när de åtgärder som förutses i återhämtningsplanen sätts i verket. Om återhämtningsåtgärderna visar sig vara otillräckliga inträder resolutionsfasen, under förutsättning att företaget uppfyller villkoren för resolution. I annat fall ska det avvecklas via konkurs eller likvidation.

Återhämtningsplanerna ska skiljas från resolutionsplanerna, som är planer som resolutionsmyndigheterna ska upprätta för att planera för en rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller en koncern. Resolutionsplaner behandlas i avsnitt 8.

Hänvisningar till S7-1-1

7.1.2. Syftet med återhämtningsplaner

Före krisen 2008 och 2009 låg fokus framför allt på riskhanteringssystem för den löpande verksamheten. En bank som gav krediter skulle identifiera och hantera risker som kunde leda till kreditförluster. Ett värdepappersbolag som gjorde värdepappersaffärer för egen eller andras räkning byggde upp system för att skydda sig mot förluster i den verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapperen minskade i värde. När företagen fick problem upprättade de särskilda åtgärdsplaner. Historiskt har emellertid ofta orsakerna till att en bank hamnar under press berott på externa faktorer, såsom en allmän ekonomisk nedgång eller att problem spritt sig från andra finansiella företag. Historien visar också att instituten inte i tillräckligt hög utsträckning har funderat kring situationer där extrema åtgärder måste vidtas.

Återhämtningsplanerna ska till stor del behandla institutens styrning och riskkontroll. Syftet med att ställa krav på återhämtningsplaner är att instituten redan ska ha funderat igenom vissa typscenarier, och lämpliga åtgärder att vidta om något av dessa scenarier – eller något som liknar det beskrivna scenariot – inträffar. Tanken är även att instituten ska använda sig av planerna i det stressade läget.

Det nya med återhämtningsplanerna är att de ställer krav på beredskapsplanering även för scenarier som är mer osannolika än vad instituten tidigare arbetat med. De flesta finansiella kriser eller institutspecifika problem är unika och det är inte en realistisk eller pragmatisk strategi att planera i detalj för varje möjligt scenario. Genom att fundera kring typscenarion, och därtill kopplade åtgärder bör ett instituts beredskap att hantera även det unika stressade scenariot markant höjas. Institutens återhämtningsplaner kommer inte bara att öka medvetenheten och beredskapen för stressade scenarier. Även den praktiska tillämpningen av dessa åtgärder bör bli bättre, genom att det redan finns processer och en organisation för att vidta sådana åtgärder. Arbetet med återhämtningsplanerna förväntas också öka institutens medvetenhet om hur sårbara de är.

Det finns dock varken ett krav på att instituten endast får tillämpa planerna när förutsättningarna för ingripanden är uppfyllda, eller att instituten måste tillämpa planen då. Inte heller är indikatorer, som instituten ska ha identifierat bindande för institutet. Återhämtningsplanerna är alltså inte planer som automatiskt ska aktiveras i händelse av stress, utan de ska tillämpas efter bästa omdöme. Tillsynsmyndigheterna

kommer emellertid att kunna kräva att institut tillämpar hela eller delar av återhämtningsplanerna om förutsättningarna för ingripanden uppfylls.

7.2. Återhämtningsplaner för individuella kreditinstitut och värdepappersbolag som inte står under gruppbaserad tillsyn

7.2.1. Vad är en återhämtningsplan?

Regeringens förslag: En återhämtningsplan är en plan som upprättas av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag i syfte att identifiera åtgärder som företaget avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

Ett kreditinstitut eller värdepappersbolag som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.

Av återhämtningsplanen ska det framgå

1. att de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att företaget kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

2. att återhämtningsplanen och de åtgärder som identifieras i planen rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla företaget inom ramen för resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.Ackordscentralen delar utredningens bedömning att möjligheten att använda återhämtningsplaner inte ska överskattas, men anför också att sådana planer kan ge en indikation på om institutet alls kan försättas i resolution.

Skälen för regeringens förslag: En återhämtningsplan är en plan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5 i krishanteringsdirektivet (se definition i artikel 2.1.32). Med en återhämtningsplan avses enligt artikel 5.1 i krishanteringsdirektivet en plan som beskriver vilka åtgärder som de företag som berörs av planen ska vidta för att återställa ett instituts eller en koncerns finansiella ställning efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

Planerna bör enligt skäl 21 till krishanteringsdirektivet vara detaljerade och baseras på realistiska antaganden om en rad scenarier. Planerna identifierar vilka åtgärder som instituten eller de andra koncernföretagen kan vidta, men det finns inte någon skyldighet att följa dem om det, när de ska verkställas, visar sig olämpligt.

Krishanteringsdirektivet skiljer mellan återhämtningsplaner för koncerner och för individuella institut (artiklarna 5 och 7). Ett

individuellt institut som inte ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan för sin verksamhet. Detta innebär att en återhämtningsplan ska upprättas av ett institut som antingen är helt fristående eller har ett holdingföretag med blandad verksamhet som moderföretag eller vars dotterföretag inte bedriver finansiell verksamhet. En motsvarande skyldighet bör införas i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. För institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en s.k. koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernföretagen i gruppen. Dessa planer beskrivs närmare i avsnitt 7.3.

En återhämtningsplan, i krishanteringsdirektivets betydelse, behandlar inte hur institut eller andra berörda företag ska organisera sin verksamhet för att hantera kreditrisker, marknadsrisker eller operativa risker. Sådana risker hanteras i stället i särskilda riktlinjer och instruktioner som styr den löpande verksamheten. Återhämtningsplanerna syftar i stället till att beskriva ett bredare spektrum av åtgärder som institut eller andra berörda företag kan vidta när det uppstår situationer där deras finansiella ställning är hotad. Det är alltså fråga om extraordinära åtgärder för allvarliga hot mot ett företags finansiella ställning och livskraft.

Syftet med en återhämtningsplan är inte att förutse de faktorer som kan utlösa en kris utan snarare att identifiera de alternativ som finns tillgängliga för att motverka en kris och bedöma om de är tillräckligt robusta och om de är tillräckligt varierande för att möta ett brett spektrum av chocker.

För att en återhämtningsplan ska fylla sitt syfte kommer instituten att behöva ta ställning till om det sätt på vilket verksamheten drivs, gör det möjligt att vidta adekvata åtgärder när det behövs. De återhämtningsalternativ som identifieras i återhämtningsplanen ska kunna ge förväntad effekt och vara genomförbara när det råder finansiell stress, samtidigt som negativa effekter på det finansiella systemet ska undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Kartläggningen av verksamheten, inklusive den för instituten viktiga affärsverksamheten, är därför ett viktigt led i upprättande av återhämtningsplanerna. Instituten måste också ha system som gör det möjligt att upptäcka hot och kunna vidta adekvata åtgärder i tid. Återhämtningsplanerna måste därför vara en integrerad del i företagens verksamhet och organisation.

Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet. Till de övriga styrformerna hör exempelvis processer och rutiner för att hantera kreditrisker och andra risker. För upprättande av sådana gäller enligt artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet en proportionalitetsprincip. Av 6 kap. 4 § a LBF och 8 kap. 6 § LVM gäller att styrformer ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och dess komplexitetsgrad.

Även vid tillämpningen av krishanteringsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förutsättningar. Innehållet och informationen som preciseras i krishanteringsdirektivet och bilaga A sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa

andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtningsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av sammanlänkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval.

Återhämtningsplanerna skiljer sig dock i vissa avseende från andra styrformer genom att de inte i första hand fokuserar på risker m.m. i den löpande verksamheten utan syftar till att säkerställa att det finns återhämtningsalternativ som fungerar när institutets finansiella situation försämrats avsevärt.

Till detta kommer att det inte är tillräckligt att de åtgärder som företaget beskriver i återhämtningsplanen förmår lösa företagets egna problem. Företagen ska även i största möjliga utsträckning beakta vilka effekter åtgärderna får för det finansiella systemet i stort. Att instituten ska ta hänsyn till det finansiella systemet regleras inte i befintlig lagstiftning. Mot denna bakgrund bör institutens skyldighet att upprätta återhämtningsplaner, inklusive en definition av begreppet återhämtningsplan, liksom de kvalitativa krav som ställs på en återhämtningsplan framgå av LBF respektive LVM. Med hänsyn till krishanteringsdirektivets utformning bör det också tydligt framgå att det är institutet som ska kunna visa att kraven är uppfyllda.

De åtgärder som föreslås bör inte skapa väsentliga hinder för resolutionsmyndighetens möjlighet att rekonstruera eller avveckla institutet. Detta sägs visserligen inte uttryckligen men följer indirekt av att Finansinspektionen kommer att vara skyldig att ge resolutionsmyndigheten möjlighet att granska planen i syfte att identifiera åtgärder i återhämtningsplanen som kan ha en negativ effekt på möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet och ge rekommendationer till den behöriga myndigheten i dessa frågor.

Det skulle föra för långt att ålägga institutet att visa att åtgärder i planen inte kommer att försvåra genomförandet av resolution. Finansinspektionen bör dock granska detta vid sin utvärdering av planen. Det bör därför anges att de åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan inte får leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.

Ackordscentralen framför synpunkter på nyttan av återhämtningsplaner. Regeringen konstaterar att krishanteringsdirektivet innehåller bindande bestämmelser om återhämtningsplaner, som medlemsstaterna har att genomföra. Det framstår därför inte som motiverat att inom ramen för detta lagstiftningsärende – som syftar till att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om bl.a. återhämtningsplaner i svensk rätt – ytterligare belysa de frågor som Ackordscentralen tar upp.

Hänvisningar till S7-2-1

7.2.2. Vad ska en återhämtningsplan innehålla?

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämtningsplan ska innehålla.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.5 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter som räknas upp i avsnitt A i bilagan till direktivet. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare information ska ingå i återhämtningsplanerna. Dessutom har Eba utarbetat tekniska standarder för tillsyn som ytterligare specificerar vilken information som återhämtningsplanen ska innehålla. Av krishanteringsdirektivet framgår vidare att återhämtningsplanerna också ska innehålla åtgärder som är möjliga för institutet att vidta när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda (se avsnitt 12).

Enligt artikel 5.3 och 5.4 i krishanteringsdirektivet får återhämtningsplanerna inte förutsätta tillgång till eller erhållande av statligt stöd. Däremot ska återhämtningsplanerna i tillämpliga fall inbegripa en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som förväntas godtas som säkerhet för sådana faciliteter.

Enligt artikel 5.6 i krishanteringsdirektivet ska återhämtningsplaner omfatta lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid, samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Återhämtningsplaner ska beakta en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är relevant för institutets specifika förhållanden, bl.a. systemomfattande händelser och finansiell stress som särskilt avser juridiska personer och koncerner. Enligt artikel 5.7 i krishanteringsdirektivet ska Eba i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) utfärda riktlinjer som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska beaktas enligt artikel 5.6.

Enligt artikel 9 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtningsplaner. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna. Eba ska utfärda riktlinjer som specificerar minimiförteckningen över kvalitativa och kvantitativa indikatorer.

En återhämtningsplan för större institut bedöms innebära en stor arbetsinsats från institutet. Detta gäller särskilt första gången institutet upprättar en återhämtningsplan. Den uppräkning som görs i krishanteringsdirektivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras med nationella krav (artikel 5.5). Krishanteringsdirektivets bestämmelser bör, med beaktande av detta och av detaljgraden i de krav som uppställs, genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När kommissionen antagit de i tekniska standarder från Eba som preciserar vad en återhämtningsplan ska innehålla kommer de att vara direkt tillämpliga. Bestämmelser om innehållet i en återhämtningsplan

kommer med den föreslagna regleringen därför finnas både i föreskrifter och tekniska standarder.

Hänvisningar till S7-2-2

7.2.3. Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras?

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör anges tydliga tidsramar för uppdateringsprocessen och att uppdatering som huvudregel inte ska ske oftare än årligen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.2 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finansiella situation som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare. Av nämnda bestämmelse framgår hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt. Det bör vara institutet självt som ska uppmärksamma behovet av att ändra planen om de angivna förutsättningarna föreligger på grund av väsentliga förändringar i verksamheten. Som framgår av avsnitt 12 om tidiga ingripanden får Finansinspektionen dessutom i samband med ett ingripande mot ett institut kräva att ett institut uppdaterar sin återhämtningsplan. Det ska vidare vara möjligt att kräva att återhämtningsplaner ska upprättas oftare än årligen.

Den regelbundenhet med vilken återhämtningsplanerna ska uppdateras bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Svenska Bankföreningen anser att det bör anges tydliga tidsramar för uppdateringsprocessen och att uppdatering inte ska ske oftare än årligen.

Vidare anförs att företagen bör ha möjlighet att ta hänsyn till semestrar och storhelger, samt att krishanteringsdirektivets krav på väsentlig inverkan bör utgöra grund för mer frekvent uppdatering.

Regeringen bedömer, som framgått ovan, att den närmare utformningen av uppdateringskraven bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det framstår därför inte som lämpligt att i den nya lagen om resolution behandla de frågeställningar som Svenska Bankföreningen tar upp.

Hänvisningar till S7-2-3

7.2.4. På vilken nivå i företaget beslutas en återhämtningsplan?

Regeringens förslag: Företagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Återhämtningsplanen ska därefter ges in till Finansinspektionen för granskning och bedömning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 första meningen i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att institut som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner lämnar in dessa återhämtningsplaner till den behöriga myndigheten för granskning. Enligt artikel 5.9 ska institutets ledningsorgan godkänna återhämtningsplanen innan den inlämnas till den behöriga myndigheten.

Med hänsyn till krishanteringsdirektivets innehåll bör det även av svensk rätt framgå att institutets ledning ska godkänna en återhämtningsplan innan den ges in till Finansinspektionen. Med ledningsorganet avses här styrelsen.

Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kreditinstitutet uppfyller kraven i 6 kap. 1–3 §§ LBF avseende soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. Enligt 6 kap. 5 § samma lag ska styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla dessa krav och kravet på sundhet och för att i övrigt styra rörelsen. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 6 kap. 3–5, 7 och 8 §§ LVM. Dessa bestämmelser bör, som utredningen föreslår, kompletteras av en skyldighet för ett instituts styrelse att godkänna en återhämtningsplan innan den ges in till Finansinspektionen för granskning och bedömning. Bestämmelsen om denna skyldighet bör tas in i LBF respektive LVM.

Hänvisningar till S7-2-4

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 7.3.3

7.2.5. Granskningen av en återhämtningsplan

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska granska de återhämtningsplaner som ges in till myndigheten. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer i den mån det är relevant för den filialen.

Riksgäldskontoret ska beredas tillfälle att granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på företagets möjlighet till resolution och lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att det bör anges att Finansinspektionen ska underrätta berört institut om resultatet av granskningen av institutets återhämtningsplan. Riksgäldskontoret anser att det av lagen bör framgå att Finansinspektionen ska samråda med och

överlämna resolutionsplanen till resolutionsmyndigheten samt att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att ge rekommendationer till Finansinspektionen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndigheterna inom sex månader efter det att varje återhämtningsplan lämnats in, och efter samråd med de behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, granska återhämtningsplanerna.

Den behöriga myndigheten ska också tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndigheten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på de frågorna.

Eba har utarbetat förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de minimikrav som den behöriga myndigheten måste utvärdera i sin bedömning av återhämtningsplanen.

I Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet och ansvarar därmed för granskningen av återhämtningsplaner.

Krishanteringsdirektivet kräver inte uttryckligen att inspektionen godkänner planen, bara att inspektionen ska bedöma planen och vidta åtgärder om inspektionen identifierar brister i den. Det bedöms därför inte motiverat att införa någon uttrycklig bestämmelse om att planen ska godkännas av Finansinspektionen. Tillsynen över återhämtningsplanerna bör i stället vara ett led i Finansinspektionens löpande tillsyn. För tydlighetens skull föreslås dock en bestämmelse som anger att inspektionen ska granska planen. Ett beslut om att planen inte uppfyller kraven leder till en särskild process. Det bör därutöver, som Sveriges riksbank anför, av lag framgå att Finansinspektionen ska underrätta berört institut om resultatet av granskningen av institutets återhämtningsplan.

Av artikel 6.4 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndigheten ska beredas tillfälle att granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution. Resolutionsmyndigheten får lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten avseende de frågorna. Riksgäldskontoret anför, med hänvisning till artikel 6.4, att det av lagen bör framgå att Finansinspektionen ska samråda med och överlämna återhämtningsplanen till resolutionsmyndigheten, samt att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att ge rekommendationer till Finansinspektionen.

Regeringen bedömer att det krävs ytterligare bestämmelser i sektorslagstiftningen, utöver vad utredningen föreslår, för att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del. Det bör därför tas in en bestämmelse i LBF respektive LVM som anger dels att Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten) ska beredas tillfälle att granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution, dels att Riksgäldskontoret får lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten. Det framstår dock som överflödigt att dessutom i lagen

föreskriva en särskild samrådsskyldighet som går utöver det som anges i artikel 6.4 i krishanteringsdirektivet.

Återhämtningsplanen för ett institut kommer att inkludera även sådan gränsöverskridande verksamhet som drivs i andra länder via filialer till institutet. Finansinspektionen ska samråda med tillsynsmyndigheter i länder där institutet i fråga har betydande filialer. Med betydande filialer avses sådana filialer som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet (se avsnitt 6.7). Även skyldigheten att samråda i dessa fall bör framgå av lag.

Finansinspektionen kan i vissa fall vara värdlandsmyndighet för en betydande filial. I detta fall kan Finansinspektionen samråda med den ansvariga tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelsen i LBF om inspektionens skyldighet att samarbeta och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. En liknande bestämmelse finns i LVM men den täcker inte krishanteringsdirektivet. Inspektionens samrådsskyldighet för detta fall bör framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.

Hänvisningar till S7-2-5

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.14

7.2.6. Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i planen, ska inspektionen underrätta företaget om vilka väsentliga brister eller hinder som myndigheten identifierar och ge företaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om företagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga företaget att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På företagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med en månad.

Om ett företag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som företaget gjort inte åtgärdar de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1. förelägga företaget att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga företaget vilka ändringar av affärsverksamheten som det ska göra för att åtgärda de väsentliga bristerna eller hindren.

Om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga företaget att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på företagets affärsverksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Om den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, kan myndigheten enligt artikel 6.3 tredje stycket, 6.5, 6.6 och 6.7 i krishanteringsdirektivet vidta åtgärder. Motsvarande bestämmelser bör införas i den nya lagen om resolution. De innebär att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska kunna förelägga institut att överlämna en reviderad återhämtningsplan.

Det framgår inte av krishanteringsdirektivet när en brist eller ett hinder är väsentligt. Bristerna kan exempelvis bestå i att återhämtningsplanen är ofullständig, att de åtgärder som föreslås inte är tillräckliga för att bevara eller återställa institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser eller inte är möjliga att genomföra på grund av brister i styrsystem och liknande. Hindren kan bestå i att åtgärderna inte är möjliga att vidta eftersom de skulle medföra negativa effekter för det finansiella systemet.

Det bör som regel kunna ställas högre krav på ett institut vars fallissemang kan ha stor systempåverkan än på ett institut som inte är lika systemviktigt. Inspektionen bör redan när myndigheten inleder processen på grund av väsentliga brister eller hinder ha en bild av vilka åtgärder som kan aktualiseras. Om institutet har utelämnat väsentliga uppgifter som ska finnas i återhämtningsplanen, torde utgångspunkten vara att den ska kompletteras. Om de åtgärder som finns i planen bedöms vara otillräckliga, kan det dock bli fråga om att uppdatera planen eller vidta åtgärder avseende institutets verksamhet, men det beror på vari problemen består.

Om institutet inte ger in en ändrad återhämtningsplan eller om den ändrade planen inte på ett tillfredsställande sätt undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen ange vilka ändringar som institutet ska göra i återhämtningsplanen för att undanröja bristerna eller hindren. Det kan emellertid finnas fall då bristerna i återhämtningsplanen snarare beror på hur instituten bedrivit och organiserat sin verksamhet än på innehållet i planen. I ett sådant fall kan det vara nödvändigt med ändringar av verksamheten för att öka återhämtningskapaciteten i stället för att kräva ändringar i planen. För att säkerställa att instituten kan vidta åtgärder för att återställa sin finansiella ställning, bör inspektionen ha befogenhet att kräva att bristerna undanröjas oavsett orsak. Inspektionen bör dock inte kräva mer långtgående åtgärder än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen har exempelvis institutets systemviktighet betydelse.

Om Finansinspektionen bedömer att de ändringar av sin affärsverksamhet som institutet föreslår inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, får inspektionen ange vilka åtgärder som institutet ska vidta avseende sin verksamhet eller organisation och liknande för att undanröja dem. Även dessa åtgärder ska stå i proportion till problemen och vid den bedömningen ska inspektionen beakta hur allvarliga bristerna eller hindren är och vilken effekt institutets fallissemang kan få för det finansiella systemet.

Om det som saknas är uppgifter som ska ingå i planen, är det dock inte nödvändigt att förelägga institutet att göra ändringar i sin verksamhet. Vad tillsynsmyndigheten ska göra i stället behandlas dock inte i krishanteringsdirektivet. En med krishanteringsdirektivet förenlig lösning är emellertid att inspektionen i den situationen får skärpa föreläggandet genom att kombinera det med vite eller välja någon av de mer ingripande sanktionerna som finns i 15 kap. LBF. Ytterst kan det då bli fråga om tillståndsåterkallelse.

För det fall Finansinspektionen bedömer att det är proportionerligt att förelägga institutet att göra ändringar i verksamheten, bör det noteras att uppräkningen i artikel 6.6 i krishanteringsdirektivet av vilka åtgärder som Finansinspektionen kan begära av institutet, inte är uttömmande. Det är alltså möjligt att tilldela inspektionen ytterligare befogenheter.

Även brister i en återhämtningsplan bör undanröjas genom föreläggande att vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen. Institutet har nämligen visat sig oförmöget att upprätta en återhämtningsplan som identifierar åtgärder som kan förväntas hantera eventuella framtida problem.

Det framstår som lämpligt att i lag peka ut vilka åtgärder som Finansinspektionen konkret får vidta om återhämtningsplanen har väsentliga brister eller om det finns väsentliga hinder mot att genomföra dem.

Det bör därför införas bestämmelser i LBF respektive LVM som anger att om det trots ett föreläggande enligt ovan fortfarande finns väsentliga brister i en plan, eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.

Om föreläggandet inte följs eller om den reviderade återhämtningsplanen inte bedöms tillräcklig för att åtgärda de väsentliga bristerna, ska Finansinspektionen förelägga institutet att ändra återhämtningsplanen. Om institutet inte följer föreläggandet, eller om de av institutet föreslagna åtgärderna i den reviderade återhämtningsplanen återigen bedöms som otillräckliga, ska Finansinspektionen förelägga institutet vilka ändringar av affärsverksamheten som det ska göra för att åtgärda de väsentliga bristerna. Vilka typer av ändringar som den behöriga myndigheten kan kräva av institutet framgår av artikel 6.6 tredje stycket i krishanteringsdirektivet, och bör även framgå av den nya lagen om resolution.

Finansinspektionens föreläggande till institutet om att vidta åtgärder som innebär förändringar av verksamheten ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjorts i proportionalitetsfrågan.

I förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till

rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Krishanteringsdirektivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsfrågan bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering

Om institutets problem inte enbart är isolerade till upprättande av återhämtningsplanen utan visar på andra brister i verksamheten, blir Finansinspektionens vanliga sanktionsbestämmelser tillämpliga.

Hänvisningar till S7-2-6

7.2.7. Ska ett företag vara skyldigt att följa sin återhämtningsplan?

Regeringens förslag: Ett företag är inte skyldigt att vidta de åtgärder som anges i återhämtningsplanen om åtgärden inte är lämplig eller tillräcklig i det aktuella fallet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till det arbete som läggs ned på att utarbeta återhämtningsplanerna och att planernas huvudsakliga syfte är att bevara den finansiella stabiliteten bör utgångspunkten, om förutsättningarna för att använda åtgärderna i återhämtningsplanerna föreligger, vara att instituten ska följa de upprättade planerna. Det kan dock visa sig att de tilltänkta åtgärderna är olämpliga eller otillräckliga i det aktuella fallet, exempelvis på grund av de rådande marknadsförhållandena. Återhämtningsplanen är skriven utifrån vissa typscenarier, men eftersom varje stressituation innefattar unika omständigheter kan det vara så att vissa åtgärder är olämpliga.

I avsnitt 7.2.2 framgår att ett institut ska ange vilka indikatorer som ska utlösa specifika åtgärder. Även om indikatorerna visar att det är dags att vidta en åtgärd får dock institutet enligt artikel 9.1 i krishanteringsdirektivet avstå från att vidta åtgärden om institutets ledning bedömer att det är lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer att det lämpligt. Krishanteringsdirektivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning.

Av artikel 9.1 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att ett institut som vidtar någon åtgärd som anges i återhämtningsplanen eller som avstår från att vidta åtgärder som anges i planen ska underrätta tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen. Detta bör även inkludera den situationen då ett institut i ett stressat läge vidtar andra åtgärder än sådana som förutsetts i återhämtningsplanen. Om institutet har vidtagit en åtgärd är det information som är värdefull för inspektionens tillsyn. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institutet om behovet av att åtgärderna vidtas för att komma till rätta med situationen kan den förelägga institutet att vidta åtgärderna.

Syftet är alltså att återhämtningsplanerna ska vara flexibla utifrån gällande marknadsförhållanden, men att institut inte ska kunna undvika

att tillämpa åtgärder av fel skäl, såsom att de räknar med statligt stöd. I de flesta fall torde instituten ha samma intresse som staten att vidta lämpliga åtgärder. Dock kan bedömningen kring detta skilja sig mellan institutet och Finansinspektionen.

Hänvisningar till S7-2-7

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 12.2

7.3. Koncernåterhämtningsplaner

Hänvisningar till S7-3

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 7.2.1

7.3.1. Vad är en koncernåterhämtningsplan?

Regeringens förslag: Ett kreditinstitut eller värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Sådana kreditinstitut och värdepappersbolag ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om Finansinspektionen beslutar det.

En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta i moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.

En koncernåterhämtningsplan ska uppfylla samma kriterier som en återhämtningsplan, samtidigt som koncernens samlade finansiella ställning ska beaktas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.1 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyndigheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra i moderföretaget inom EES och på nivån för varje enskilt dotterföretag.

Företag som moderföretaget enbart har ägarintressen eller liknande i ska dock inte omfattas av planen.

I likhet med utredningen bedömer regeringen att det inte föreligger någon saklig skillnad i den övergripande definitionen mellan återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner. Mot denna bakgrund bör en koncernåterhämtningsplan definieras som en återhämtningsplan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen. En praktisk skillnad är dock att medan enbart institut är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner, kan även andra typer av företag bli skyldiga att upprätta koncernåterhämtningsplaner.

Samma principiella krav bör ställas på en koncernåterhämtningsplan som på en återhämtningsplan. Bestämmelserna om koncernåterhämtningsplaner bör utformas så att de passar för koncernsituationen. Det bör vidare noteras att artikel 6.1 i krishanteringsdirektivet anger att skyldigheten att utforma en återhämtningsplan åvilar institut. Skyldigheten att

utforma en koncernåterhämtningsplan kan emellertid vila på ett moderföretag som inte är ett institut. Avsikten torde därför ha varit att ställa samma krav på utformningen oavsett om den upprättats av ett moderinstitut eller ett moderföretag som inte är ett institut.

Kravet att upprätta koncernåterhämtningsplaner gäller enbart för grupper där det finns ett eller flera institut antingen som moderföretag eller bland dotterföretagen. Ett moderföretag inom EES kan vara antingen ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES. Återhämtningsplanen ska upprättas och ges in av det företag som finns i toppen av gruppen inom EES. Det ska finnas en enda koncernåterhämtningsplan för en EES-grupp. Koncernåterhämtningsplaner ska inte upprättas på undergruppsnivå.

Enligt artikel 7.2 i krishanteringsdirektivet får dock de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 8 begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämtningsplaner på individuell basis. Finansinspektionen bör därför kunna besluta att ett institut som ingår i en koncern ska upprätta en individuell återhämtningsplan. Det framgår inte närmare av krishanteringsdirektivet vilka omständigheter som kan föranleda att en individuell återhämtningsplan behöver upprättas för ett institut i en koncern. Det anges dock i skäl 21 till krishanteringsdirektivet att kravet på att ta fram en återhämtningsplan bör tillämpas proportionerligt och återspegla ett instituts eller en koncerns systemvikt och sammanlänkningar. Sådana överväganden bör även göra sig gällande vid bedömningen av om det krävs en återhämtningsplan för ett institut i en koncern. Om institutet ingår i en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt den process som anges i avsnitt 7.3.4.

Hänvisningar till S7-3-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.14

7.3.2. Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla och hur ofta ska den uppdateras?

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och om upprättandet av planen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet ska koncernåterhämtningsplanen inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som man planerar att vidtas på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1 c och d i direktivet, liksom åtgärder som man planerar att vidta på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med kapitaltäckningsdirektivet, på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.

I artikel 7.5 och 7.6 i krishanteringsdirektivet anges, med hänvisning till artikel 5 i direktivet, vad en koncernåterhämtningsplan och en återhämtningsplan som upprättas för ett enskilt dotterföretag ska innehålla. Även bestämmelserna om indikatorer i artikel 9 i

krishanteringsdirektivet är tillämpliga på en koncernåterhämtningsplan. En koncernåterhämtningsplan ska således i grunden innehålla samma information som en återhämtningsplan. Den ska också uppdateras lika ofta som en återhämtningsplan. De skillnader som finns beror just på att det i en grupp ingår flera företag och att det därför krävs mer samordning och analys. Avsikten är att de åtgärder som enligt planen ska vidtas i de olika koncernföretagen (eller beträffande de betydande filialerna) ska vara koordinerade. Dessutom ska en koncernåterhämtningsplan innehålla en beskrivning av hur gruppen har organiserat stöden mellan de olika koncernföretagen när det finns ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se avsnitt 11). Det krävs också en analys av om åtgärderna är genomförbara, dvs. att det inte finns praktiska och juridiska hinder för att genomföra de åtgärder som planen innehåller. Det sistnämnda blir särskilt viktigt för gränsöverskridande koncerner, eftersom de nationella bestämmelserna kan se olika ut.

Av samma skäl som anförs i avsnitt 7.2.2 om en återhämtningsplan för ett individuellt institut är det lämpligt att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om vad koncernåterhämtningsplanen ska innehålla genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S7-3-2

7.3.3. På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan?

Regeringens förslag: En koncernåterhämtningsplan ska godkännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till

Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.7 i krishanteringsdirektivet ska ledningen för moderföretaget inom unionen godkänna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten. Av de skäl som anförs i avsnitt 7.2.4 bör bestämmelsen om vem som fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen tas in i lag. Av bestämmelserna bör framgå att en koncernåterhämtnings-plan ska godkännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till Finansinspektionen.

Hänvisningar till S7-3-3

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.14

7.3.4. Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan

Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga ett ett svenskt moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag att vidta åtgärder för att komma till rätta med väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra koncernåterhämtningsplanen.

Finansinspektionen ska inom fyra månader försöka komma överens med utländska behöriga myndigheter om

1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut respektive värdepappersbolag i koncernen, och

3. om åtgärder som moderföretaget inom EES och de kreditinstitut eller värdepappersbolag som står under Finansinspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader, ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om en koncernåterhämtningsplan i samtliga situationer som nämns ovan för moderföretaget och för kreditinstitut och värdepappersbolag i Sverige. Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet ska inspektionen ensam fatta beslut enligt punkterna 2 och 3 beträffande kreditinstituten och värdepappersbolagen.

Finansinspektionen får i vissa fall då enighet inte har kunnat nås med andra behöriga myndigheter hänskjuta ärendet till Europeiska bankmyndigheten för bindande medling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Förfarandet för granskning av en koncernåterhämtningsplan

I artikel 6 i krishanteringsdirektivet finns det bestämmelser om hur granskningen av en återhämtningsplan ska gå till. Dessa bestämmelser är tillämpliga även på en koncernåterhämtningsplan. Det bör noteras att artikel 6.5 i krishanteringsdirektivet talar om underrättelser till både ett institut och ett moderföretag, medan de åtgärder som sedan beskrivs enbart ska vidtas mot institut (artikel 6.5 och 6.6).

När det gäller koncernåterhämtningsplaner framgår av artikel 7 i krishanteringsdirektivet att koncernåterhämtningsplanen ska ges in till den samordnade tillsynsmyndigheten och att den myndigheten ska se till att andra relevanta myndigheter får planen.

För en gränsöverskridande koncern finns det därutöver särskilda bestämmelser i artikel 8 om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att komma till rätta med väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen. Samma process är tillämplig när myndigheterna ska försöka enas om ett individuellt institut i en koncern ska upprätta en återhämtningsplan eller om att vidta åtgärder mot ett dotterföretag i en koncern.

Den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta myndigheter ska granska koncernåterhämtningsplanen med beaktande av potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar.

Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag (dvs. tillsynsmyndigheter i övriga berörda medlems-

stater) ska försöka enas om en överenskommelse inom fyra månader. Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse, genom s.k. icke bindande medling.

Om de behöriga myndigheterna inte kommer överens, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget beslut om bedömningen av återhämtningsplanen. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta beslutet med beaktande av de synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Vid oenighet kan dock någon av de behöriga myndigheterna välja att hänskjuta ärendet till Eba för s.k. bindande medling. Om Eba inom en månad fattar ett beslut i ärendet, är Ebas beslut bindande för myndigheterna. Om Eba inte fattar ett beslut inom en månad, ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.

I ärenden som rör huruvida ett visst institut som ingår i en koncern ska upprätta en egen återhämtningsplan eller om vissa åtgärder bör vidtas mot dotterföretag i en koncern gäller i huvudsak samma förfarande. En skillnad är dock att det inte är den samordnande tillsynsmyndigheten som själv fattar beslut i fall då myndigheterna inte kommer överens. I stället får varje behörig myndighet fatta beslut om dotterföretag som står under myndighetens tillsyn ska upprätta en egen återhämtningsplan, respektive om åtgärder ska vidtas mot ett sådant dotterföretag. På samma sätt som i ärenden om bedömning av koncernåterhämtningsplaner gäller dock att dessa ärenden kan hänskjutas till Eba för bindande medling enligt det förfarande som beskrivits ovan.

Enligt artikel 8.5 i krishanteringsdirektivet får också de övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar komma överens om en koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.

Sådana överenskommelser mellan myndigheterna, liksom varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av en överenskommelse, ska enligt artikel 8.6 i krishanteringsdirektivet erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Den beskrivna processen för hur en koncernåterhämtningsplan ska hanteras när myndigheter i olika länder är berörda måste införas i svensk rätt för att säkerställa att Finansinspektionen får agera i enlighet med krishanteringsdirektivet. För att säkerställa att det blir möjligt för Finansinspektionen att samarbeta med de utländska myndigheterna på det sätt krishanteringsdirektivet föreskriver, bör motsvarande bestämmelser tas in i LBF respektive LVM.

Finansinspektionen kan komma att ingå i förfaranden avseende koncernåterhämtningsplaner antingen i egenskap av samordnande tillsynsmyndighet eller i egenskap av tillsynsmyndighet för något av dotterföretagen. Den svenska regleringen bör täcka båda dessa situationer.

För svensk del bör också beaktas att myndigheternas överenskommelse är en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. En förutsättning för att Finansinspektionen ska kunna träffa en sådan överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat Finansinspektionen att ingå sådana

överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). När Finansinspektionen tillsammans med andra myndigheter ingår en överenskommelse i någon av dessa egenskaper, blir inspektionen, liksom de övriga myndigheterna bundna av överenskommelsen. För att ett institut ska bli bundet av överenskommelse måste dock inspektionen fatta ett nationellt beslut med samma innehåll.

Åtgärder beträffande moderföretag

Som har nämnts ovan behöver ett moderföretag som ansvarar för upprättandet av en koncernåterhämtningsplan inte vara ett institut. Av bestämmelserna i artikel 8 i krishanteringsdirektivet framgår att åtgärder även får vidtas mot moderföretaget. I artikel 8.3 sägs nämligen att den samordnande myndigheten, i avsaknad av en överenskommelse med andra myndigheter, ska fatta beslut om bedömningen av återhämtningsplaner och vilka åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta enligt artikel 6.5 och 6.6 i krishanteringsdirektivet.

Finansinspektionen bör även i övrigt ges samma möjlighet att ingripa mot ett moderföretag inom EES som mot ett institut. Av nya bestämmelser i LBF och LVM bör det framgå att om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga företaget att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Om ändringarna rör även andra institut i gruppen, bör dock de berörda tillsynsmyndigheterna sträva efter en enhetlig syn på återhämtningsplanerna. I specifika fall där en enskild återhämtningsplan utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten emellertid inte omfatta de koncernföretag för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna (skäl 33).

Hänvisningar till S7-3-4

7.4. Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner

7.4.1. Begränsade återhämtningsplaner

Regeringens bedömning: Möjligheten att begränsa skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Befogenheten att meddela sådana föreskrifter inryms under bemyndigandet att meddela föreskrifter om innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan, när planerna ska upprättas och hur ofta de ska uppdateras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 4.1 i krishanteringsdirektivet framgår att alla institut ska upprätta återhämtningsplaner men att behörig myndighet (i Sverige Finansinspektionen) ska ta ställning till hur omfattande återhämtningsplanen ska vara och hur ofta den ska upprättas. Det ska ses mot bakgrund av att skyldigheten att upprätta återhämtningsplaner styrs av proportionalitetsprincipen (artikel 1.1 och skäl 14). Krishanteringsdirektivets utgångspunkt är därför att det inte behöver ställas samma långtgående krav på exempelvis ett litet nationellt verksamt institut, t.ex. en liten sparbank, som på en stor gränsöverskridande bankkoncern.

Av artikel 4.1 i krishanteringsdirektivet framgår också vilka omständigheter som ska föreligga för att ett institut ska få upprätta förenklade planer. Förenklat handlar det om en bedömning av vilken effekt ett instituts fallissemang skulle få på finansiella marknader, andra institut, finansieringsförhållanden eller den vidare ekonomin om det hanterades inom ramen för det normala insolvensförfarandet.

Det följer av artikel 4.1 i krishanteringsdirektivet att inte alla institut behöver upprätta återhämtningsplanerna med den frekvens som anges i krishanteringsdirektivet, att de kan undantas från kravet att lämna viss information som ska finnas med i återhämtningsplanen, och att behörig myndighet kan medge undantag från de övriga bestämmelser som anger vad en återhämtningsplan ska innehålla och hur den ska utformas. Den sistnämnda bestämmelsen gör det exempelvis möjligt att undanta ett institut från kravet att använda sig av indikatorerna (artikel 9 i krishanteringsdirektivet).

I lagrådsremissen föreslog regeringen att det skulle tas in bemyndiganden i LBF och LVM för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kriterierna för när företag ska kunna undantas från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan. Avsikten var att med stöd av dessa bemyndiganden närmare reglera i vilka fall skyldigheten att upprätta en återhämtnings- eller koncernåterhämtningplan kan begränsas såvitt avser innehåll och uppdateringsfrekvens m.m. Eftersom detta är frågor som inryms under bemyndigandena som föreslås i avsnitten 7.2.2, 7.2.3 och 7.3.2 finns det emellertid inte skäl att införa ytterligare bemyndiganden. De i lagrådsremissen föreslagna bemyndigandena att meddela föreskrifter om kriterierna för när företag ska kunna undantas från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan utgår därför.

Enligt artikel 4.2 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna göra den bedömning som avses i artikel 4.1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet. Artikel 4.3 i krishanteringsdirektivet anger att de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan besluta att undantagsmöjligheten inte längre ska tillämpas.

Enligt artikel 4.4 i krishanteringsdirektivet ska beslutet att undanta ett företag från vissa krav vid upprättande av en återhämtningsplan, inte påverka tillsynsmyndighetens befogenheter att inom ramen för tillsynen

kräva att institutet vidtar krisförebyggande åtgärder. Detta behöver dock inte anges särskilt.

Hänvisningar till S7-4-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 8.1.3

7.4.2. Undantag från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan för vissa typer av företag

Regeringens bedömning: Något undantag från skyldigheten att upprätta återhämtningsplaner för vissa typer av företag behöver inte införas i svensk rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 4.8 i krishanteringsdirektivet får behöriga myndigheter undanta vissa institut från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan. Det rör sig om institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i tillsynsförordningen eller som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem. Inget av dessa undantag är aktuella för svenska institut.

Följaktligen behöver detta undantag inte införas i svensk rätt.

8. Resolutionsplaner

Hänvisningar till S8

8.1. Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp

Hänvisningar till S8-1

8.1.1. Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner

Regeringens förslag: För ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska Riksgäldskontoret upprätta en resolutionsplan. Riksgäldskontoret ska hålla planen aktuell. Planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som

Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution. Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Ackordscentralen delar utredningens bedömning att möjligheten att använda resolutionsplaner inte ska överskattas, men anför också att sådana planer kan minska intressekonflikter och samordningsproblem. När det gäller koncernresolutionsplaner anför Ackordscentralen dels att Europeiska bankmyndighetens roll som medlare kan ifrågasättas, dels att koordineringsproblem torde uppstå

mellan nationella och europeiska myndigheter. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anför att det i lagen bör anges att proportionalitetsprincipen gäller även vid framtagande av t.ex. föreskrifter om krav på resolutionsplaner. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter nyttan av att ta fram resolutionsplaner.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för resolution. Kraven på vad en komplett resolutionsplan ska innehålla är både omfattande och detaljerade. Krishanteringsdirektivet är mer kortfattat när det gäller att förklara varför sådana planeringsinsatser behövs. I skäl 25 sägs endast att resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution.

En allvarlig kris i ett institut handlar närmast definitionsmässigt om att det uppstått brist på kapital, eventuellt åtföljt av likviditetsproblem. Att då på förhand tänka igenom hur ett instituts kapital- och likviditetsproblem kan hanteras underlättar beslutsfattandet om och när problemen materialiseras. Det är också rimligt att på förhand göra en preliminär bedömning av vilka företag som ska försättas i resolution och vilka som kan hanteras via konkurs eller likvidation. Det bör samtidigt framhållas att det inte är givet att planen kommer att kunna tillämpas i den kris som beslutsfattarna till slut står inför. Att planen i sådana lägen inte behöver följas framgår av skäl 54 till krishanteringsdirektivet.

I överensstämmelse med krishanteringsdirektivet bör svensk rätt innehålla en skyldighet för Riksgäldskontoret att upprätta resolutionsplaner för de individuella institut som inte omfattas av gruppbaserad tillsyn. Detta är en uppgift som regeringen kan ge Riksgäldskontoret i uppdrag att utföra. Bestämmelserna om resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner skulle därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Med hänsyn till planernas avsedda betydelse för möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut, liksom planernas koppling till bestämmelserna om myndighetens skyldighet att göra en bedömning av möjligheten att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution och för minimikravet på nedskrivningsbara skulder, anser dock regeringen, liksom utredningen, att Riksgäldskontorets skyldighet att upprätta resolutionsplaner bör framgå av den nya lagen om resolution. Av bestämmelsen bör det framgå att planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.

Enligt krishanteringsdirektivet ska sådana planer upprättas efter samråd med tillsynsmyndigheten och med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer som berörs av planen. Även detta bör framgå av den nya lagen om resolution.

För ett institut som står under gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en koncernresolutionsplan. Oavsett om en sådan koncern är

helt nationell eller gränsöverskridande finns det samma behov av att kunna göra en samlad bedömning av möjligheten att genomföra en resolution av koncernen och överväga den lämpligaste resolutionsstrategin. Koncernresolutionsplaner behandlas i avsnitt 8.2.

Ackordscentralen och Sveriges advokatsamfund framför synpunkter på nyttan med resolutionsplaner.

Krishanteringsdirektivet innehåller bindande bestämmelser om resolutionsplaner, som medlemsstaterna har att genomföra. Även den relativt komplexa process för framtagande av resolutionsplaner för gränsöverskridande koncerner som Ackordscentralen har synpunkter på, följer direkt av bindande bestämmelser i krishanteringsdirektivet. Inom ramen för detta lagstiftningsärende – som syftar till att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om bl.a. resolutionsplaner i svensk rätt – saknas skäl att ytterligare belysa de frågor som Ackordscentralen och Sveriges advokatsamfund tar upp.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anför att det i lagen bör anges att proportionalitetsprincipen gäller även vid framtagande av t.ex. föreskrifter om krav på resolutionsplaner.

I skäl 14 till krishanteringsdirektivet anges att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i krishanteringsdirektivet och i bilagorna B och C till direktivet sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans. Myndigheterna är dock tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på resolutionsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. Om ett institut bedöms kunna avvecklas via konkurs eller likvidation bör resolutionsplanen kunna förenklas.

Artikel 1.1 i krishanteringsdirektivet uppställer ett krav på proportionalitet. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution, så att det framgår att beslut enligt lagen och beslut enligt föreskrifter som meddelats i enlighet med lagen ska vara proportionella. Eftersom den bestämmelsen är tillämplig bl.a. vid framtagande av resolutionsplaner saknas skäl att att därutöver särskilt i lagen ange att kravet på proportionalitet gäller vid framtagande av resolutionsplaner.

Hänvisningar till S8-1-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

8.1.2. Processen för att upprätta resolutionsplaner

Regeringens förslag: Ett institut och ett företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna Riksgäldskontoret de upplysningar om företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som behövs för myndighetens verksamhet enligt lagen om resolution.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller annat företag ska lämna.

På begäran av Riksgäldskontoret ska ett institut ge myndigheten det stöd och den hjälp som behövs för att upprätta en resolutionsplan för institutet.

Riksgäldskontoret ska lämna en sammanfattning av resolutionsplanen till institutet eller moderföretaget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anför att institut bör få del av de resolutionsplaner som berör dem.

Skälen för regeringens förslag:

En resolutionsplan ska basera sig på

information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller från tillsynsmyndigheten. Av artikel 11 i krishanteringsdirektivet framgår att berörda institut på begäran ska förse resolutionsmyndigheten (direkt eller genom den behöriga myndigheten) med all nödvändig information för att upprätta och genomföra resolutionsplaner. Dessutom anges att de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ska samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses redan finns tillgänglig. Om sådan information är tillgänglig, ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.

Resolutionsmyndigheten får enligt artikel 10.5 i krishanteringsdirektivet också begära att institutet hjälper till med upprättandet av planen.

Eba har utarbetat förslag till tekniska standarder för genomförande som syftar till att specificera förfaranden och en minimiuppsättning standardformulär och mallar för överlämnande av informationen.

Eftersom en resolutionsplan bl.a. ska utmynna i en bedömning av om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut och innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som myndigheten lämpligen kan vidta, kommer resolutionsmyndigheten att behöva tämligen detaljerad information om institutet. Den information som resolutionsmyndigheten behöver finns i vissa fall redan hos Finansinspektionen och bör då kunna inhämtas den vägen. Om den inte gör det, måste resolutionsmyndigheten kunna vända sig direkt till institutet.

Svenska Bankföreningen anför att institut bör få del av de resolutionsplaner som berör dem. Detta behövs dels för att kunna uppfylla eventuella krav från myndigheter i tredjeland, dels för att ett företag ska kunna tillvarata sin rätt i samband med beslut om undanröjande av hinder för resolution.

I denna del kan noteras att det följer av krishanteringsdirektivet (artikel 10.1 och 10.7 a) att viss begränsad information om en resolutionsplan – en sammanfattning av huvudinslagen i planen – ska lämnas till det berörda institutet. Mot bakgrund av att krishanteringsdirektivet uppställer en uttrycklig regel som definierar vilken information som ska ges till institutet, framstår det enligt regeringens bedömning inte som lämpligt att i lagen föreskriva om en mer omfattande informationsskyldighet gentemot institutet. Däremot bör skyldigheten att informera berört institut om huvudinslagen i planen framgå av den nya lagen om resolution. Krishanteringsdirektivet innehåller inte någon motsvarande bestämmelse såvitt avser lämnande av information om koncernresolutionsplaner till moderföretag, men en sådan skyldighet bör också framgå av den nya lagen om resolution. Även om detta inte följer uttryckligen av krishanteringsdirektivet framstår det som lämpligt att samma regler om

tillgängliggörande av viss, begränsad information om resolutionsplanen gäller för såväl institut som moderföretag.

Artikel 11.1 i krishanteringsdirektivet förutsätter att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att instituten lämnar den information som behövs, om än genom Finansinspektionen. Detta utesluter dock inte att resolutionsmyndigheten vänder sig till inspektionen för att få tillgång till den information som resolutionsmyndigheten behöver för att därigenom minska den administrativa bördan för institutet. En sådan lösning står väl i samklang med artikel 11.2 i krishanteringsdirektivet. Att resolutionsmyndigheten har båda dessa möjligheter bör därför framgå av den nya lagen om resolution.

Mot denna bakgrund, och för att genomföra krishanteringsdirektivet, bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att Finansinspektionen ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter den behöver i sin verksamhet enligt den nya lagen. Informationsutbytet mellan svenska myndigheter behandlas i avsnitt 27.8.1. Den bestämmelse som där föreslås medger det informationsutbyte som behövs mellan myndigheterna. Det är emellertid viktigt att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna samarbetar vid upprättandet av planerna. Kartläggningen av vilken information som finns tillgänglig förutsätter sannolikt ett organiserat samarbete mellan myndigheterna.

Om Finansinspektionen har de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver, är inspektionen med stöd av föreslagna bestämmelser (se avsnitt 27.8.1) skyldig att överlämna uppgifterna till resolutionsmyndigheten. Enligt krishanteringsdirektivet ska dock resolutionsmyndigheten kunna inhämta informationen direkt från instituten. Det kan exempelvis bli aktuellt om uppgifterna inte finns tillgängliga hos inspektionen. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att ett institut eller ett annat företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som behövs för myndighetens verksamhet enligt den nya lagen om resolution. Denna bestämmelse ger resolutionsmyndigheten möjlighet att inhämta all information som den behöver direkt från institutet. Resolutionsmyndigheten bör dock i första hand kontrollera vilken information som redan finns tillgänglig hos Finansinspektionen, för att undvika att i onödan begära in uppgifter direkt från institut.

Den föreslagna bestämmelsen ger resolutionsmyndigheten möjlighet att anpassa sitt uppgiftsinhämtande till situationen i varje enskilt fall. Det bör dock också finnas en möjlighet att i förväg meddela föreskrifter om vilken information som instituten ska lämna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten.

Enligt artikel 10.5 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten också kunna begära att instituten bistår myndigheten vid utarbetandet av och uppdateringen av resolutionsplanerna. En liknande bestämmelse finns i artikel 11 som anger att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att ett institut samarbetar vid upprättandet av resolutionsplaner. Utöver att instituten ska lämna resolutionsmyndigheten den information den behöver, är de alltså också skyldiga att på begäran sam-

arbeta i den utsträckning som krävs för att upprätta resolutionsplaner. För att krishanteringsdirektivet ska genomföras i denna del bör institutens skyldighet att göra detta framgå av den nya lagen om resolution.

Bestämmelsen bör ange att instituten är skyldiga, förutom att lämna upplysningar, på resolutionsmyndighetens begäran, att ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp som myndigheten begär med att upprätta resolutionsplanen för institutet.

Hänvisningar till S8-1-2

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

8.1.3. Planernas innehåll och upprättande m.m.

Regeringens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning, liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.Finansförbundet framhåller att arbetsmarknadens parter bör vara delaktiga i arbetet med föreskrifter om resolutionsplaners innehåll och upprättande m.m.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10 i krishanteringsdirektivet ska en resolutionsplan innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheterna får vidta om ett institut uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheten ska vidare när den upprättar planen identifiera alla väsentliga hinder för resolution och då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur dessa hinder kan undanröjas. Resolutionsplanen ska beakta relevanta scenarier, inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. I artikel 10.7 i krishanteringsdirektivet beskrivs närmare vad en resolutionsplan ska innehålla.

Resolutionsplanen ska också innehålla en sammanfattning av huvudinslagen i planen.

Resolutionsplanen får inte förutsätta tillgång till annat statligt stöd än resolutionsreserven. Planen får inte heller förutsätta akut likviditetsstöd från centralbanker eller annat likviditetsstöd med särskilt fördelaktiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser. Resolutionsplanen ska dock innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som säkerhet.

Enligt artikel 10.6 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsplaner ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av rekonstruktionsplanen. När det gäller sådana översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner ska instituten och de behöriga myndigheterna omedelbart informera

resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller uppdatering.

En resolutionsplan är upprättad när den har beslutats av resolutionsmyndigheten. I planen ska resolutionsmyndigheten dra upp riktlinjerna för hur den avser att agera om ett visst institut fallerar i framtiden. I planen ska myndigheten vidare redovisa sin bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 8.1.4). Dessutom ska det framgå vilka åtgärder som myndigheten anser bör vidtas för att undanröja eller minska potentiella väsentliga hinder för resolution eller avveckling.

En plan beskriver hur myndigheten avser att agera om de förutsättningar som myndigheten har ställt upp föreligger. Den har dock inte någon rättsverkan mot eller innebär några andra direkta skyldigheter för institutet. Om myndigheten anser att något institut behöver vidta åtgärder, kommer myndigheten att fatta ett separat beslut riktat till institutet, t.ex. för att institutet ska undanröja eller minska hinder mot avveckling eller resolution. Det förfarandet behandlas mer ingående i avsnitt 8.1.5. Även de beslut som rör minimikravet på nedskrivningsbara skulder kommer att framgå av särskilda bestämmelser i lagen.

Det bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras. Finansförbundet framför att arbetsmarknadens parter bör vara delaktiga i arbetet med dessa föreskrifter. Detta är en fråga som hanteras inom ramen för beredningen av regeringens föreskrifter och den berör således inte lagstiftningsärendet.

Som nämns i det föregående ska instituten och Finansinspektionen informera resolutionsmyndigheten om förändringar av verksamheten som kan medföra att planen behöver ändras. Information från institutet om sådana förändringar kan hämtas in från institutet med stöd av den bestämmelse i lagen som anger att ett institut ska lämna resolutionsmyndigheter de uppgifter den behöver för sin verksamhet och därtill kopplade föreskrifter. Resolutionsplaneringen är nämligen en av de uppgifter som resolutionsmyndigheten tilldelas i lagen. Finansinspektionens skyldighet att lämna information till resolutionsmyndigheten bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

I artikel 4 finns det bestämmelser som gör det möjligt för resolutionsmyndigheterna att besluta om förenklade resolutionsplaner för vissa institut. Det är i princip samma undantag som föreskrivs i fråga om upprättande av återhämtningsplaner (se avsnitt 7.4.1). Även de lindrigare krav på innehållet i resolutionsplanen som framgår av artikel 4 i krishanteringsdirektivet bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

Hänvisningar till S8-1-3

8.1.4. Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det

finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret får inte förutsätta likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska läggas till grund för Riksgäldskontorets prövning av en resolutionsplan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att lagstiftningen bör avspegla att resolution av ett institut bör övervägas om konkurs eller likvidation sannolikt kommer att medföra en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bankföreningen anför också att det bör anges i lagen att resolutionsmyndigheten vid framtagandet av planen får beakta likviditetsstöd från centralbanker om villkoren för detta är standardmässiga.

Skälen för regeringens förslag: Samtidigt som en resolutionsmyndighet upprättar en resolutionsplan för ett institut ska den göra en prövning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet inom ramen för antingen konkurs eller likvidation eller resolution utan att det orsakar allvarliga störningar i det finansiella systemet, inklusive avbrott i kritiska funktioner. Vissa störningar får man dock alltid räkna med, särskilt när ett stort institut fallerar, och därför anges att störningar ska undvikas i största möjliga mån. Denna prövning ska redovisas i resolutionsplanen.

Bestämmelser om resolutionsmyndighetens ansvar att pröva om ett institut som inte tillhör en koncern kan hanteras vid fallissemang anges i artikel 15 i krishanteringsdirektivet. Efter att i förekommande fall ha samrått med behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter i länder där institutet har betydande filialer, ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet genom resolution utan att förutsätta tillgång till likviditetsstöd på särskilda villkor från centralbanken eller annat statligt stöd än resolutionsreserven.

En resolution av ett institut ska anses möjlig om resolutionsmyndigheten antingen kan avveckla institutet enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, och institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa Eba i tid när en resolution av ett institut inte anses vara möjlig. Eba har tagit fram tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i artikel 15.2 (som hänvisar till bilaga C) i krishanteringsdirektivet och i artikel 16 i direktivet som rör bedömning av möjligheterna att hantera en fallerande koncern.

Svenska Bankföreningen anser att lagens bestämmelser om resolutionsplaner bör utformas så att det framgår att resolution kan

komma i fråga om konkurs eller likvidation sannolikt kommer att medföra en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES.

Förutsättningarna för att resolution ska komma i fråga anges inte i krishanteringsdirektivets bestämmelser om resolutionsplaner, utan i de artiklar som rör resolutionsändamål och villkor för resolution (artiklarna 31 och 32). Enligt regeringens bedömning bör en liknande systematik tillämpas vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt. Det saknas därför skäl att i bestämmelserna om resolutionsplaner upprepa vad som gäller enligt krishanteringsdirektivets artikel 31 och 32.

Enligt krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten basera sin bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för resolution på ett antal uppräknade frågeställningar. Den uppräkning som görs i bilaga C är dock en minimiförteckning. Det är därför möjligt att beakta även andra frågeställningar.

Med hänsyn till de befogenheter som Riksgäldskontoret tilldelas om det bedöms föreligga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 8.1.5), bör det framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret ska pröva möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut. Även utgångspunkterna för den prövningen bör framgå av lagen. För tydlighetens skull bör det också anges att prövningen ska göras i samband med att planen upprättas.

Svenska Bankföreningen anför i detta sammanhang att det bör anges i lagen att resolutionsmyndigheten vid framtagandet av planen får beakta likviditetsstöd från centralbanker om villkoren för detta är standardmässiga, vilket följer av artikel 10 i krishanteringsdirektivet.

Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och när det är relevant med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer.

Det förefaller mindre lämpligt att i lagen ange vilka kriterier som bedömningen ska grunda sig på, motsvarande listan i bilaga C till krishanteringsdirektivet. Synen på vilka frågeställningar som är relevanta kommer sannolikt att utvecklas allteftersom erfarenheterna av att upprätta planer ökar. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska ligga till grund för Riksgäldskontorets prövning av en resolutionsplan. Det bör framgå av de relevanta bestämmelserna i den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret vid framtagandet av planen inte får beakta likviditetsstöd från centralbanker på särskilda villkor. Som Bankföreningen anför bör resolutionsmyndigheten således kunna beakta likviditetsstöd med standardmässiga villkor.

Hänvisningar till S8-1-4

8.1.5. Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret efter samråd med

Finansinspektionen, finner att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut, ska Riksgäldskontoret förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan

undanröja eller begränsa de väsentliga hinder som myndigheten funnit.

Om Riksgäldskontoret bedömer att de åtgärder som institutet föreslår inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, får Riksgäldskontoret under vissa förutsättningar besluta vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska hindren. Vilka åtgärder Riksgäldskontoret har att välja mellan ska anges i lag.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag.

Utredningen föreslår att Finansinspektionen ska ges befogenhet att fatta beslut om undanröjande av hinder mot resolution, efter det att resolutionsmyndigheten överlämnat ärendet till inspektionen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att resolutionsmyndigheten ska vara skyldig att samråda med Riksbanken i frågor som rör resolutionsplanering. Riksgäldskontoret anser att resolutionsmyndigheten bör besluta om undanröjande av hinder mot resolution och framför förslag på flera ändringar för det fall att utredningens modell med delat ansvar ska användas. Finansinspektionen instämmer i utredningens förslag att Finansinspektionen bör besluta om undanröjande av hinder mot resolution. Svenska Bankföreningen anför att väsentlighetskriteriet bör förtydligas. Dessutom anser Bankföreningen att den av utredningen föreslagna ordningen för fattande av beslut om undanröjande av hinder mot resolution behöver klargöras. Bankföreningen vill också se ett klargörande av att instituten inte kan vara skyldiga att undanröja hinder som ligger utanför företagets kontroll, t.ex. på grund av lagkonflikter.

Skälen för regeringens förslag

Förfarandet för att åtgärda hinder mot resolution

Enligt artikel 15 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten ta ställning till om det är sannolikt att det går att rekonstruera eller avveckla ett institut utan betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. I artikel 17 i krishanteringsdirektivet finns bestämmelser om förfarandet när resolutionsmyndigheten, efter samråd med den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen), bedömer att det finns väsentliga hinder mot resolution som behöver undanröjas.

I sådana fall ska resolutionsmyndigheten meddela det berörda institutet, den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Institutet ska inom fyra månader från mottagandet av ett sådant meddelande föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet.

Efter ett sådant meddelande ska kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner tillfälligt upphävas, till dess att resolutionsmyndigheten antingen godtagit de åtgärder som institutet föreslagit eller beslutat att det krävs ytterligare åtgärder. Det rör sig om ett stort antal olika, potentiellt mycket ingripande åtgärder som tar sikte på bl.a. institutets finansiering, tillgångar och exponeringar, ytterligare informationskrav och ändringar i såväl institutets verksamhet som dess organisatoriska struktur. Resolutionsmyndigheterna ska noggrant

överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster, samt på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.

När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna inte kunde avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.

Eba ska utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer beträffande åtgärderna för att undanröja hinder för resolution.

För att genomföra krishanteringsdirektivet krävs att det i svensk rätt införs bestämmelser avseende det förfarande som inleds om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut. Eftersom förfarandet kan utmynna i att institutet föreläggs att ändra sin verksamhet och liknande ingripande åtgärder, bör bestämmelserna tas in i den nya lagen om resolution.

Av artikel 17.4 i krishanteringsdirektivet framgår att ett föreläggande till institutet antingen ska beslutas av resolutionsmyndigheten eller indirekt via tillsynsmyndigheten. Utredningen föreslår en ordning som innebär att resolutionsmyndigheten ska identifiera åtgärder för att undanröja hinder mot resolution och därefter besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen. Det är därefter Finansinspektionen som får fatta beslut om ett föreläggande. Inspektionen är inte bunden av det förslag som resolutionsmyndigheten har lämnat, utan kan även besluta att förelägga institutet att vidta andra åtgärder av de som räknas upp i artikel 17.5 i krishanteringsdirektivet.

Riksgäldskontoret framför att den föreslagna ordningen skapar en rad problem och oklarheter, särskilt i fall då myndigheterna gör olika bedömningar. Svenska Bankföreningen menar att Finansinspektionens befogenheter på detta område måste avgränsas tydligt, och att en ordning där Finansinspektionen självständigt fattar beslut om föreläggande framstår som mindre lämplig.

Det är angeläget att i möjligaste mån tydliggöra ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten. Som framgår i avsnitt 5.6.1 anser regeringen att ansvaret för resolutionsuppgifter, inklusive befogenheterna som rör undanröjande av hinder mot resolution, bör samlas på en myndighet. En följd av detta blir att ansvaret för att besluta om förelägganden om åtgärder för att undanröja hinder mot resolution bör ligga hos resolutionsmyndigheten, inte Finansinspektionen.

Det bör därför av den nya lagen om resolution framgå att om Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen konstaterar att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet, ska det förfarande som anges i krishanteringsdirektivet tillämpas för att undanröja eller minska de väsentliga hinder som Riksgäldskontoret har identifierat.

En fråga i detta sammanhang är när de av institutet föreslagna åtgärderna kan anses ”effektivt undanröja eller minska” de aktuella

hindren. Med hänsyn till att resolutionsmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder är knuten till att hindret ska vara väsentligt och att det är tämligen ingripande befogenheter knutna till åtgärder mot väsentliga hinder, bör de åtgärder som institutet föreslår anses tillräckliga om hindren inte längre bedöms vara väsentliga. Huruvida hindren kan undanröjas eller om det är tillräckligt att de minskas framstår som mindre betydelsefullt. Det avgörande är om hindren vid en förnyad prövning är av en sådan vikt att de motiverar ingripanden. Är de inte längre väsentliga är så uppenbart inte fallet.

Resolutionsmyndigheten bör enbart fatta beslut om att vidta åtgärder om den kan visa dels att de åtgärder som föreslagits av institutet inte är tillräckliga, dels att de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierar är proportionerliga och lämpliga i ljuset av potentiella effekter på finansiell stabilitet (artikel 17.4 respektive 17.7 i krishanteringsdirektivet).

De åtgärder som resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att vidta om det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut bör anges i den nya lagen om resolution. När dessa åtgärder inte är ändamålsenliga är antingen hindren inte väsentliga eller problemen av den karaktären att de bör lösas av Finansinspektionen inom ramen för inspektionens tillsyn. Institutets efterlevnad av ett av resolutionsmyndigheten beslutat föreläggande att vidta åtgärder är också föremål för inspektionens tillsyn. Om erfarenheterna sedan visar att de uppräknade åtgärderna är otillräckliga, bör åtgärderna kunna kompletteras genom ytterligare initiativ från Riksgäldskontoret enligt den ovan beskrivna ordningen.

Vissa av åtgärderna rör bara institut som ingår i koncerner. För att skapa ett tydligt regelverk bör dock alla de åtgärder som Riksgäldskontoret kan förelägga ett institut eller ett annat företag att vidta anges samlat i en bestämmelse i den nya lagen om resolution.

Det följer av artikel 17.7 i krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndighetens ställningstaganden ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjort i proportionalitetsfrågan. I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Krishanteringsdirektivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsprincipen bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.

Väsentliga hinder för resolution eller avveckling

Riksgäldskontoret ska bedöma om det är möjligt att hantera ett fallerande institut antingen inom ramen för resolution eller genom konkurs eller likvidation. Om myndigheten konstaterar att detta inte kommer att vara möjligt, behöver det finnas utrymme att kräva proportionerliga förändringar av verksamheten. Det är viktigt att påkallade förändringar är

proportionerliga till syftet. Att åtgärderna är proportionerliga är viktigt, eftersom de kan innebära ingrepp i institutets affärsverksamhet och begränsa ägares och styrelsens beslutanderätt.

Svenska Bankföreningen anser att väsentlighetskriteriet bör förtydligas.

Enligt Bankföreningen bör det dessutom i svensk lag – på sätt som i artikel 15 i krishanteringsdirektivet – anges att hinder mot resolution enbart ska anses föreligga om institutet i fråga inte bedöms kunna försättas i resolution utan att detta får betydande negativa effekter på de finansiella systemen i berörd medlemsstat, andra medlemsstater eller unionen samt i fråga om säkerställande av institutets kritiska funktioner.

Som utredningen noterat ger krishanteringsdirektivet ingen vägledning för bedömningen av om ett hinder är väsentligt. Det kan konstateras, som Bankföreningen har gjort, att hinder mot resolution eller avveckling föreligger om resolution – med användning av de olika resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter som bedöms lämpliga – eller avveckling genom konkurs eller likvidation sannolikt leder till betydande negativa konsekvenser för det finansiella systemet, inklusive möjligheten att upprätthålla kritiska verksamheter. Bedömningen av om ett sådant hinder är väsentligt får göras av resolutionsmyndigheten. I likhet med utredningen bedömer dock regeringen att om en resolution av ett institut skulle få betydande negativa effekter på de finansiella systemen i berörd medlemsstat, andra medlemsstater eller unionen eller göra att kritiska funktioner i institutet inte kan upprätthållas, föreligger sannolikt ett väsentligt hinder för resolution.

Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande av att instituten inte kan vara skyldiga att undanröja hinder som ligger utanför företagets kontroll, t.ex. på grund av lagkonflikter. I detta sammanhang kan konstateras att om ett hinder kan hänföras till krav som följer av bestämmelser i lagstiftning i ett tredjeland, torde det vara ogörligt att inom ramen för den process som föreskrivs i krishanteringsdirektivet undanröja det hindret. Att särskilt ange detta i lagen framstår som överflödigt.

Myndighetssamråd

Enligt artiklarna 10.1 och 15.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten samråda med den nationella tillsynsmyndigheten och resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer inför upprättandet av en resolutionsplan och vid bedömningen av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs eller resolution. Besluten huruvida det finns möjliga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet ska Riksgäldskontoret dock fatta enbart efter samråd med Finansinspektionen, vilket följer av artikel 17.1 i krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontoret ska samråda med Finansinspektionen innan den bedömer om de åtgärder som ett institut föreslår för att undanröja potentiella hinder mot resolution eller avveckling är tillräckliga. Denna samrådsskyldighet följer av artikel 17.3 i krishanteringsdirektivet och bör även framgå uttryckligen av den nya lagen om resolution.

Sveriges riksbank anser att resolutionsmyndigheten ska vara skyldig att samråda även med Riksbanken i frågor som rör resolutionsplanering,

eftersom resolutionsmyndighetens beslut om val av resolutionsstrategi och verktyg kan påverka hur banken utför sina lagstadgade uppgifter i fråga om t.ex. valuta- och kreditpolitik eller betalningsväsendet.

I detta sammanhang kan noteras att de bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter som behandlas i avsnitt 27.8.1 möjliggör informationsutbyte mellan Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank avseende bl.a. uppgifter hänförliga till olika aspekter av resolutionsmyndighetens förberedande arbete. Mot denna bakgrund saknas det, enligt regeringens bedömning, skäl att därutöver i den nya lagen om resolution införa en uttrycklig skyldighet för Riksgäldskontoret att samråda med Riksbanken före det att Riksgäldskontoret fattar beslut avseende resolutionsplaner eller bedömer om det finns väsentliga hinder mot resolution.

Riksgäldskontoret bör också ha en dialog med Finansinspektionen och Riksbanken om de föreslagna åtgärdernas eventuella effekt på den finansiella stabiliteten. Denna dialog bör inte vara begränsad till effekten i andra medlemsstater utan bör även avse effekten på den finansiella stabiliteten i Sverige. För övrigt bör Riksgäldskontoret ha en dialog med utländska myndigheter i den omfattning som behövs för att säkerställa att beslutsunderlaget blir tillfredsställande. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas i avsnitt 27.8.1 och 27.8.3.

Hänvisningar till S8-1-5

8.2. Koncernresolutionsplaner

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 8.1.1

8.2.1. Tillämpningsområde

Regeringens förslag: Ett institut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som Riksgäldskontoret eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett eller flera andra koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Förberedelser kan vara extra viktiga i samband med resolution i institut med verksamhet i flera länder. I bästa fall kan risken för fördröjningar reduceras om de berörda beslutsfattarna på förhand diskuterat igenom tänkbara handlingsalternativ.

Bestämmelser om koncernresolutionsplaner finns i artiklarna 12 och 13 i krishanteringsdirektivet. Artikel 12 handlar om vad de ska innehålla och artikel 13 om hur medlemsstaternas samarbete för att nå fram till en överenskommelse ska gå till. Enligt artikel 12.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheterna på koncernnivå (dvs. den samordnande resolutionsmyndigheten) tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretag, och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta koncernresolutionsplaner.

Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen, endera genom resolution på nivån för moderföretaget (resolution med en enda ingångspunkt) eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen (resolution med flera ingångspunkter). I koncernresolutionsplanen ska åtgärder anges för resolution av moderföretaget, dotterföretag inom unionen, de finansiella institut och holdingföretag inom koncernen som kan bli föremål för resolution, och – om inte annat följer av krishanteringsdirektivets bestämmelser om förbindelser med tredjeland – de dotterföretag som utgör en del av koncernen men som är belägna utanför unionen.

En koncernresolutionsplan är i grunden detsamma som en resolutionsplan för ett enskilt institut, med den skillnaden att det ska vara möjligt att hantera finansiella problem som påverkar hela koncernen. En koncernresolutionsplan ska emellertid också innehålla resolutionsplaner för de uppräknade individuella företagen och instituten. Till dessa hör, förutom de företag som kan bli föremål för resolution i en medlemsstat, dotterföretag som är etablerade utanför EES, om inte annat följer av överenskommelser som träffats med tredjeland (se avsnitt 8.2.2).

Av samma skäl som anförts beträffande resolutionsplanerna bör det av den nya lagen om resolution framgå att det ska antas en koncernresolutionsplan. Bestämmelsen bör ange att ett institut som tillsammans med andra koncernföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan som identifierar vilka åtgärder som Riksgäldskontoret eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.

Bestämmelserna i krishanteringsdirektivet behandlar framför allt olika aspekter på gränsöverskridande koncerner. Det kan emellertid finnas behov av att upprätta en koncernresolutionsplan även för nationella koncerner som innehåller institut som står under gruppbaserad tillsyn. Bestämmelserna bör därför tillämpas även i sådana fall.

Hänvisningar till S8-2-1

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

8.2.2. Koncernresolutionsplanernas innehåll och upprättande

Regeringens förslag: Av en koncernresolutionsplan får det framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.

Regeringen får meddela föreskrifter om vad en koncernresolutionsplan ska innehålla och vad som ska beaktas vid dess utformning liksom när den ska upprättas och hur ofta den behöver uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: En koncernresolutionsplan ska innehålla en plan för resolution av koncernen som helhet. Den ska också innehålla åtgärder som ska vidtas beträffande enskilda företag i

koncernen. Bestämmelserna om vad en koncernresolutionsplan mer konkret ska innehålla finns i artikel 12 i krishanteringsdirektivet. Dit hör vilka åtgärder som ska vidtas och hur de ska finansieras. En koncernresolutionsplan ska också innehålla en detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts av resolutionsmyndigheten. Den bedömningen ska göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas och uppdateras. En koncernresolutionsplan ska upprättas med samma regelbundenhet som en resolutionsplan. En koncernresolutionsplan får inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat. Eba har utarbetat förslag till bindande tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i koncernresolutionsplaner.

På ett övergripande plan brukar det talas om två huvudsakliga inriktningar för koncernresolutionsstrategier: resolution med en enda ingångspunkt (”Single Point of Entry”, SPE) och resolution med flera ingångspunkter (”Multiple Point of Entry”, MPE). Resolution med en enda ingångspunkt innebär att en enskild nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderbolagsnivå. Den åtgärden vidtas sannolikt av den samordnande resolutionsmyndigheten mot moderföretaget. Resolutionsåtgärderna vidtas då mot koncernen som helhet och dotterbolagens tillgångar och verksamheten förväntas fortleva (”going concern”).

Resolution med flera ingångspunkter innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärderna mot flera företag i koncernen.

En koncernresolutionsplan kan innebära resolution genom en eller flera ingångspunkter eller en kombination av dessa strategier. Resolutionsmyndigheten behöver inte besluta om resolution av ett institut, om det vidtas resolutionsåtgärder mot moderföretaget och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.

Av samma skäl som anges i avsnitt 8.1.3 bör utgångspunkten vara att en koncernresolutionsplans innehåll m.m. får framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen. Resolutionsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern måste emellertid försöka komma överens om en koncernresolutionsplan med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.

En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Sådana överenskommelser ingås enligt 10 kap. 1 § regeringsformen av regeringen. Regeringen får dock ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. Riksgäldskontoret, i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. En förutsättning för att Riksgäldskontoret ska kunna träffa en överenskommelse om en koncernresolutionsplan är således att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat myndigheten att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). I detta sammanhang bör även noteras att riksdagens godkännande krävs, enligt 10 kap. 3 § regeringsformen, innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som

riksdagen ska besluta om. Detta gäller även andra internationella överenskommelser som är av större vikt.

Kostnaderna för en resolution av en koncern kommer att fördelas på olika sätt beroende på vilken resolutionsstrategi myndigheterna väljer. Om inget särskilt överenskoms skulle det innebära att samtliga kostnader för en resolution med en enda ingångspunkt får bäras av den ansvariga resolutionsmyndigheten, trots att åtgärderna genomförs för att lösa hela koncernens problem. Krishanteringsdirektivet förutsätter därför att en resolutionsplan ska identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och ange principerna för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Den ska också om det är nödvändigt föreslå en finansieringsplan som en del av den koncernresolutionsordning som ska tas fram när koncernresolutionsåtgärder aktualiseras (se avsnitt 15.3.3, 15.3.4 och 15.3.5).

Det bör införas en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen om resolution om Riksgäldskontorets möjlighet att ingå överenskommelser om hur en resolution ska finansieras. Bestämmelsen bör ange att det av en koncernresolutionsplan bör framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får för en gränsöverskridande koncern innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan den svenska resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen. En given förutsättning för detta är att de relevanta myndigheterna lyckas nå en överenskommelse om finansieringen.

När Riksgäldskontoret träffar en överenskommelse med utländska myndigheter om fördelningen av kostnaderna ska Riksgäldskontoret bära sin del av kostnaderna. En sådan överenskommelse är alltså något annat än utlåning mellan finansieringsarrangemangen.

Hänvisningar till S8-2-2

8.2.3. Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern

Regeringens förslag: Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern ska framgå av lag.

Riksgäldskontoret ska inom fyra månader försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en koncernresolutionsplan. Om myndigheterna inte kan enas, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen och de övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta planer för de koncernföretag för vilka de ansvarar.

Riksgäldskontoret får i vissa fall då enighet inte har kunnat nås med andra resolutionsmyndigheter hänskjuta ärendet till Eba för bindande medling.

Riksgäldskontoret ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutas, om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anför att det är resolutionsmyndigheten, inte tillsynsmyndigheten, som bör vara skyldig att vidarebefordra viss information från ett moderföretag till berörda myndigheter. Svenska Bankföreningen anser att det är Finansinspektionen, inte resolutionsmyndigheten, som ska bedöma minimikravet på nedskrivningsbara skulder vid en revidering av koncernresolutionsplanen.

Skälen för regeringens förslag: Det är flera resolutionsmyndigheter involverade i upprättandet av en koncernresolutionsplan. I artikel 13 i krishanteringsdirektivet finns det bestämmelser om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma överens om en koncernresolutionsplan.

Processen för upprättande av koncernresolutionsplaner inleds på samma sätt som upprättandet av en resolutionsplan, nämligen genom att ett företag, i det här fallet, moderföretaget, lämnar information. Denna information ska sedan sändas till de myndigheter som räknas upp i artikel 13.1 i de avseenden som informationen är relevant för respektive myndighet.

Finansinspektionen anför att det är resolutionsmyndigheten, inte tillsynsmyndigheten, som bör vara skyldig att vidarebefordra viss information från ett moderföretag till berörda myndigheter på det sätt som anges i artikel 13.2 andra stycket. Enligt Finansinspektionen motsvarar detta vad som framgår av krishanteringsdirektivets engelska språkversion.

Enligt regeringens bedömning bör det i lagen anges att det är Riksgäldskontoret som är skyldig att i förekommande fall vidarebefordra informationen. Detta överensstämmer också bättre med den ordning som följer av artikel 13.1 första stycket i krishanteringsdirektivet, där det framgår att den här relevanta informationen ges in till resolutionsmyndigheten (inte tillsynsmyndigheten) på koncernnivå.

Därefter ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de myndigheter som nämns i artikel 13.2 och tillsammans med resolutionsmyndigheter för dotterföretag och betydande filialer samt i förekommande fall resolutionsmyndigheter i tredjeland, utforma och upprätta en koncernresolutionsplan. Själva antagandet av planen sker genom en överenskommelse mellan den samordnande resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen enligt de närmare bestämmelserna i krishanteringsdirektivet. En sådan överenskommelse ska träffas inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten översänt information om koncernen till de övriga berörda myndigheterna.

Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse, genom s.k. icke bindande medling.

Om myndigheterna inte enas inom denna tid ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om en resolutionsplan för de institut för vilka de ansvarar. I båda fallen kan Eba bistå genom bindande medling för att slutligt slita tvister mellan myndigheterna. Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta på deras medlemsstaters

finanspolitiska ansvar ska ärendet dock inte hänskjutas till bindande medling hos Eba.

Dessutom gäller att om samtliga eller vissa av resolutionsmyndigheterna har kommit överens, men en resolutionsmyndighet bedömer att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska den samordnande resolutionsmyndigheten företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder (dvs. minimikravet för nedskrivningsbara skulder).

Förfarandet för de överenskommelser som träffas beträffande resolutionsplanerna liknar den som rör andra frågor, t.ex. återhämtningsplanerna. De eventuella överenskommelser som träffas blir bindande för myndigheterna. Som framgår av artiklarna 87 j, 91 och 92 ska resolutionsmyndigheterna när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de resolutionsplanerna, om resolutionsmyndigheterna inte med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Processen för att träffa överenskommelser rörande resolutionsplanerna bör framgå av den nya lagen om resolution. Dessa regler lägger grunden för samarbetet med andra medlemsstaters resolutionsmyndigheter och bör därför vara så likformiga som möjligt inom unionen.

Krishanteringsdirektivet anger inte den exakta gränsdragningen mellan myndigheternas beslutsfattande vid oenighet om planen. I skäl 33 till direktivet anges dock att om en enskild resolutionsplan har utarbetats, bör tillämpningsområdet för den koncernresolutionsplan som den samordnande resolutionsmyndigheten fattat beslut om inte omfatta de koncernenheter för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.

Avslutningsvis kan noteras att Svenska Bankföreningen anser att det är Finansinspektionen, inte resolutionsmyndigheten, som ska bedöma minimikravet på nedskrivningsbara skulder vid en revidering av koncernresolutionsplanen. Finansinspektionen är enligt Bankföreningen bäst lämpad att göra detta.

Som framgår av avsnitt 5.6.1 anser regeringen att Riksgäldskontoret bör ansvara för förberedande resolutionsuppgifter, inbegripet bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbart kapital. Det finns mot den bakgrunden ingen anledning att välja en annan lösning än den som utredningen föreslår.

Hänvisningar till S8-2-3

8.2.4. Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern

Regeringens förslag: När det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ska

Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Prövningen får inte förutsätta likviditetsstöd på

särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Regeringen får meddela föreskrifter om de kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av en koncernresolutionsplan kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheterna avser att vidta om ett eller flera företag i koncernen fallerar. En sådan plan ska emellertid också innehålla en analys av om de åtgärder som planeras är genomförbara, vilket behandlas i artikel 16 i krishanteringsdirektivet.

Bedömningen ska avse koncernen men eftersom det är de individuella företagen som är föremål för resolution, avser bedömningen möjligheten att hantera de individuella företagen som ingår i koncernen. Var och en av dem ska kunna bli föremål för ett insolvensförfarande utan att någon av de negativa konsekvenser som nämns i krishanteringsdirektivet inträffar, däribland möjligheten att upprätthålla kritiska funktioner som tillhandahålls av koncernen. Ofta torde dock ett koncernföretags problem vara ett tecken på att även andra företag i koncernen har problem. Möjligheten att hantera koncernen beror då på vilken strategi som väljs, resolution med en ingångspunkt eller resolution med flera ingångspunkter.

Bedömningen av en koncern kommer sannolikt att vara mer komplicerad än av institut. Av samma skäl som anförts i fråga om enskilda institut bör dock enbart grunderna för bedömningen framgå av lagen. De kriterier som ligger till grund för bedömningen bör framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.

Som framgår av artiklarna 16.3 och 12.4 i krishanteringsdirektivet ska bedömningen göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas. Planen ska också innehålla en detaljerad beskrivning av bedömningen. Prövningen ska därför göras inom den tid som myndigheterna har på sig att komma överens om planen. Det bör därför i den nya lagen tas in en bestämmelse som anger att när det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett kredtinstitut eller värdepappersbolag, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Prövningen får inte förutsätta likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Det bör vidare framgå att prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i

de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Om Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet anser att det inte går att hantera ett individuellt institut som den ansvarar för, ska den myndigheten sända en underrättelse till institutet och det förfarande som beskrivs i avsnitt 8.2.5 inleds. Som framgår av artikel 17.2 i krishanteringsdirektivet skjuts då beslutet om resolutionsplanen framåt i avvaktan på att myndigheten är nöjd med de åtgärder som vidtagits.

Samtidigt inleds en process som syftar till att säkerställa att de åtgärder som vidtas för att undanröja eller minska väsentliga hinder beträffande individuella företag i koncernen är konsekventa och gynnar koncernen. För en gränsöverskridande koncern beskrivs den processen i nästa avsnitt.

Hänvisningar till S8-2-4

  • Prop. 2015/16:5: Avsnitt 32.1

8.2.5. Förfarandet för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder

Regeringens förslag: För en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheterna försöka komma överens om hur väsentliga hinder att hantera ett fallerande koncernföretag ska undanröjas eller minskas. För detta gäller delvis ett annat förfarande än för individuella institut. Om myndigheterna inte kan komma överens ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska fatta beslut beträffande de individuella instituten. Ärendena kan hänskjutas till Europeiska bankmyndigheten för bindande medling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om förfarandet för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder i koncerner finns i artikel 18 i krishanteringsdirektivet. Resolutionsmyndigheterna ska göra en bedömning av möjligheten att utan allvarliga störningar i det finansiella systemet hantera ett koncernföretag genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden. På samma sätt som när det gäller individuella institut är frågan om de eventuella hinder som identifierats är väsentliga och motiverar att ett institut eller annat företag ska föreläggas att vidta åtgärder för att minska eller undanröja hindren.

Av artikel 18 framgår att för en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheterna försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheter som ansvarar för företag i koncernen om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande varje koncernföretag för att kunna hantera dem inom ramen för resolution. Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå med s.k. icke bindande medling. En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse (se avsnitt 8.2.2). Om myndigheterna inte kan enas ska den samordnande resolutionsmyndigheten besluta om vilka åtgärder som bör vidtas på koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om vilka

åtgärder som ska vidtas beträffande de individuella instituten. Såväl överenskommelser som de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av en överenskommelse ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Myndigheternas beslut kan bli föremål för bindande medling från Eba i vissa avseenden. Bindande medling kan på begäran av en resolutionsmyndighet komma i fråga när det rör överenskommelser om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k i krishanteringsdirektivet (förändringar i juridiska eller operativa strukturer, bildande av nya holdingföretag).

Det bör i den nya lagen om resolution införas bestämmelser som motsvarar krishanteringsdirektivets regler om förfarandet för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder i gränsöverskridande koncerner.

Hänvisningar till S8-2-5

9. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Hänvisningar till S9

9.1. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Regeringens förslag: Med minimikravet på nedskrivningsbara skulder avses ett krav uttryckt i procent som styr hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.

Vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till upprättande av resolutionsplanerna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information om nedskrivningsbara skulder som ett företag ska lämna till Riksgäldskontoret och vid vilken tidpunkt.

Regeringens bedömning: Det införs inte något undantag från minimikravet på nedskrivningsbara skulder för vissa typer av utgivare av säkerställda obligationer.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska

Bankföreningen anser att kriterier för fastställande av minimikravet ska anges i lag, och att bolåneinstitut som helt finansieras av säkerställda obligationer från minimikraven bör undantas från minimikrav. Riksgäldskontoret anser att det bör klargöras vad som ska gälla vid överträdelser av minimikravet. Dessutom anför Riksgäldskontoret att

Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet bör ha tillsynsansvaret avseende efterlevnad av minimikravet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel 45 i krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som ska begränsa risken för att ett institut som fallerar och blir föremål för resolution inte har tillräckligt med kapital och kvalificerade skulder som kan absorbera förluster eller konverteras. Bestämmelserna innebär att det ställs ett minimikrav – liknande kapitaltäckningskravet – på hur stora de kvalificerade skulderna och kapitalbasen tillsammans minst måste vara för att institutet om det i framtiden fallerar ska kunna hanteras inom ramen för resolution på ett sätt som uppfyller resolutionsändamålen.

Detta krav mäts inte med hjälp av någon konkret förbestämd metod utan bestäms med utgångspunkt från ett antal kriterier. Kravet är alltså inte fast utan varierar mellan olika institut.

Det är inte helt rättvisande att tala om ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder. Som framgår nedan rör det sig om ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder och kapital, eftersom såväl kapitalbas som vissa typer av skulder kan få räknas med. I den engelska språkversionen av krishanteringsdirektivet talas om ”minimum requirement for own funds and eligible liabilities”, men kravet förkortas vanligen som ”MREL” (”minimum requirement for eligible liabilities”).

Det nedskrivnings- och konverteringsbara kapitalet och skulderna kan delas in i två huvudsakliga delar, nämligen dels skulder och eget kapital som får ingå i kapitalbasen, dels kvalificerade skulder (se avsnitt 22.22). Samma poster får ingå vid beräkningen av om minimikravet är uppfyllt.

Övergripande om minimikravet och dess beståndsdelar

Enligt krishanteringsdirektivet ska varje institut uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder som kan uttryckas på följande sätt:

Medräkningsbara kvalificerade skulder + kapitalbas ————————–———————————————— = X % Totala skulder + kapitalbas

Av avsnitt 22.22 framgår vilka skulder som kan vara kvalificerade. Som framgår av avsnitt 9.3 är det dock inte alla kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av minimikravet utan bara de som kan förväntas vara tillgängliga vid ett framtida fallissemang. För att de kvalificerade skulderna ska få räknas med ska de uppfylla vissa ytterligare kriterier (se avsnitt 9.3).

Exakt vad som avses med de totala skulderna framgår inte av krishanteringsdirektivet. En rimlig tolkning är dock att det som avses är sådana skulder som inte ingår i kapitalbasen. Annars skulle det nämligen bli en viss överlappning av begreppen kapitalbas och totala skulder. Oavsett vilka tal som sätts i täljaren eller nämnaren, är det centrala att summan av kapitalbas och eget kapital bedöms vara tillräckligt stor för att hantera företaget i resolution (se avsnitt 9.2).

Krishanteringsdirektivet anger inte hur stort kravet ska vara som en andel av totala skulder och kapitalbas. Det bestäms i varje enskilt fall med utgångspunkt från vissa i förväg bestämda kriterier (se avsnitt 9.2).

Det minimikrav som krishanteringsdirektivet ställer upp gäller inte utöver det vanliga kapitalbaskravet. Det handlar i stället om en parallell

reglering med ett till viss del annat syfte än kapitaltäckningsreglerna, även om båda typerna av krav ytterst syftar till att stärka institutens motståndskraft och stärka den finansiella stabiliteten. Samma kapitalbas får användas vid beräkningen av kravet på nedskrivningsbara skulder som vid beräkningen av kapitalbaskravet för kreditrisker etc. Om kapitalbasens andel av de totala skulderna är mindre än den beslutade andelen (minimikravet), behöver dock även andra poster, nämligen de (medräkningsbara) kvalificerade skulderna på balansräkningens skuldsida räknas med vid bedömningen av om minimikravet är uppfyllt. Eftersom minimikravet är ett krav fristående från kapitalbaskravet, bör minimikravet anges i den nya lagen om resolution. Det generella minimikravet bör ges samma utformning som i krishanteringsdirektivet. Minimikravet bör beslutas i anslutning till upprättandet av resolutionsplanerna.

Om det har ställts säkerheter för derivatskulderna, ingår derivatskulderna inte i de kvalificerade skulderna (se avsnitt 22.22). Derivatskulderna ingår dock i de totala skulderna, men bara till det värde derivatskulderna har efter nettning mot derivattillgångar när nettningsrättigheter erkänns fullt ut. Det bör därför tas in en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Tillsyn över att minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt

Av artikel 45.1 i krishanteringsdirektivet framgår att minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt, att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls och att resolutionsmyndigheten ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten. Bestämmelser om övervakning och tillsyn bör införas i den nya lagen om resolution. Det framstår dock som överflödigt att i den nya lagen uttryckligen ange att minimik